Till Andelsägarna i Nybro Centralmejeri Föreliggande lilla historik avser inte att ge en fullständig framställning av utvecklingen under de gångna 70 år, som sett det lilla bolaget Nybro Mejeri av år 1883 och den unga och förhoppningsfulla andelsföreningen av år 1903 växa ut till det företag med omslutning på omkring 4 miljoner kronor, det är i dag. Historiken vill i spridda drag berätta episoder och händelser ur det förgångna av betydelse för mejeriets utveckling. Det är en lång rad dugande och framsynta ledare, som gjort vårt mejeri till vad det är i dag. Många ha nämnts på de följande sidorna men långt ifrån alla. En människas insats kan alltid bli föremål för skiftande omdömen. Om en andelsförening gäller ändå mer än om något annat företag, att dess styrka beror inte i första hand av ledningens åtgärder och förmåga. Fältherren ensam vinner inte slaget, har man sagt. När det gäller Andelsföreningen Nybro Centralmejeri är det inte bara en fältherre och en stor arme av underlydande. Andelsägarna äro alla fältherrar, som tagit och måste ta samma del i slaget för fortsatta framsteg. Andelsägarnas solidaritet är det som ger rörelsen dess styrka och vad som främst verkat till den framgång, dagens 50-åring vunnit i livet. I den förhoppningen, att minnena från gångna tider skola ytterligare stärka sammanhållningen inom vår rörelse över¬lämnas denna lilla historik till andelsägarna. Nybro i augusti 1953. Utgivarna.
Nybro Mejeri en spänstig jubilar Andelsföreningen Nybro Centralmejeri fyller i är 50 år. Liksom de flesta halvsekelgamla i vår tid är vårt mejeri en spänstig jubilar. Ändå måste man säga, att det i jämförelse med andra mejerier nått en vördnadsvärd ålder. När komministern i Madesjö S. A. Redin på sin tid tog initiativet till bildande av andelsföreningen, var detta något mycket ovanligt, och Nybro Centralmejeri tillhör i själva verket pionjärerna för andelsmejerirörelsen i Sverige. Men innan lantbrukarna i våra trakter kommit så långt, att de blivit övertygade om möjligheten att och fördelarna av att själva sörja för mjölkdistributionen, hade mejerirörelsen att genomgå svåra och långvariga födslovåndor under ett 20-tal år.
Komminister S. A. Redin, Madesjö
P. A. Nilsson i Bruatorp
Mejeribolag år 1883. De äldsta mejeribyggnaderna hade uppförts för annat ändamål i slutet på 1870-talet, och år 1883, alltså för 70 år sedan bildades ett bolag med uppgift att driva mejerirörelse i Nybro. I spetsen stod landstingsmannen och kyrkovärden P. A. Nilsson i Bruatorp, och de övriga kompanjonerna voro lantbrukarna Joh. Johansson och S. M. Pettersson i St. Ebbehult, Frans Petersson i Brånahult och Edvard Danckwardt i Knalltorp. På ett från Göljemåla inköpt markområde om c:a 14 ar — måttet uppges till 1 qvadratref 55 qvadratstänger 10 qvadratfot —byggdes de äldsta mejeribyggnaderna. Inom kort inköpte P. A. Nilsson de övriga bolagsmännens andelar, och 1886 blev han ensam ägare.
En gammal medlemsbok. Från år 1888 förskriver sig en av de äldsta medlemsböcker i Nybro Mejeri, som torde finnas i behåll, nämligen Per Nilssons i Räsmåla ”Contrabok” med Nybro Mejeri. Vi citera ur medlemsboken:
”Uppgift å mjölkpriserna vid Nybro mejeri och dess af delning i Örsjö från den 1:sta Mars 1886 och tills vidare. Då 1 skålp. smör enligt Malmö högsta notering liqvideras med
60 t. o. m. 64 öre, betalas pr kanna mjölk 15 öre.
65 69 " 16 "
70 74 " 17 "
75 79 " 18 "
Liqvid erhålles andra torsdagen i hvarje mänad för under föregående månad levererad mjölk; dock skola följande regler iakttagas och lända till efterrättelse. § 1. Mjölken aflemnas i mejeriet dagligen på morgon före kl. 10 och afton före kl. 8. § 2. Leverantör, som kommer för sent med sin mjölk, lemnar sammanblandad morgon- och aftonmjölk eller äldre mjölk än föregående § förmäler, oafsedt om mjölken är frisk, får nöja sig med 2 öre lägre pris pr kanna. § 3. Mjölk, som vid gjord fettbestämning efter Sexhlets metod visar en halt af mindre än 3,15 % fett, anses underhaltig och betalas med 1 öre lägre pris pr kanna för hvarje begynnande 0,1 % fettunderhalt. § 6. Leverantör vare skyldig att när så påfordras låta mjölka samtliga sina kor i vittnens närvaro och att af sålunda mjölkad mjölk utlemna prof af L kannas rymd. § 8. Vid mjölkningen iakttages, att jufret förut väl aftorkas med en torr handduk, samt att noga efterses att de mjölkande äro väl rena om händerna och att dessa ej neddoppas i eller kommer i beröring med mjölken; utkörning af gödsel får ej under mjölkningen företagas. Vidare må leverantör anmodas att till bidragande af fin smak å mjölken gifva högst 1 1/2 skålp. rapskakor å djur pr dag; kli och hafregröpe samt väl bergadt hö bör jemväl förordas. Nybro Mejeri den 1 Mars 1886. P. A. Nilsson. Johan Johansson. Edvard Danckwardt. F. Petersson. C. A. Petersson.”
Per Nilsson fick under februari månad kr. 21: 96 för 122 kannor mjölk, vilket torde ha motsvarat ungefär 7 öre pr liter. Bokens ägare har använt den också till anteckningar om vädret — stort snöväder i februari ”i tri dagar” — om arbeten på gården och slutligen också till sådana anteckningar, som en lantbrukare behövde göra om sina djur före seminföreningarnas tillkomst. Mejeriet taget i mät för 7 kr 62 öre. År 1890 köpte virkeshandlare Erik Josefsson mejeriet men utarrenderade mejerirörelsen på 5 år till Hilding Ohlsson i Kalmar och samtidigt nyttjanderätten till ångsågen och mjölkvarnen vid mejeriet till Frans Petersson i Brånahult och A. F. Johansson i Nybro för en tid av 9 år. Redan nästa år inropades emellertid mejeriet på auktion av Madesjö Sparbank för 9 010 kr. och överläts samma år av banken till Frans Petersson och den danskfödde N. Hansen, som bodde i Knalltorp. Dessa i sin tur sålde mejeriet till John Hallberg från Kalmar. År 1893 blev det ånyo auktion, varvid banken bjöd 4 200 kr. och Frans Petersson 7 000 kr. Det senare anbudet kunde emellertid inte på grund av bristande säkerhet godtagas, och 1894 togs lägenheten i mät för bristande kronoutskylder — 7 kronor och 62 öre. Det torde vara bottennotering för Nybro Mejeris värde. Frans Petersson köpte emellertid mejeriet samma år. Under förra seklets sista år tycks driften ha varit nedlagd. AB Separator arrenderar mejeriet. Inledningen till den nya epoken i mejeriets historia kom i och med länsveterinär Th. Helleborgs initiativ att förmå AB Separator i Stockholm att arrendera mejerirörelsen. Bolaget omlade Nybro Mejeri till ett av de första gräddmejerierna i landet och hyrde det från maj månad 1902 av Frans Petersson för 400 kr. om året. I kontraktet medgavs rättighet för blivande andelsägare att inlösa alla bolaget tillhöriga inventarier. Omläggningen till gräddmejeri kom att innebära en kraftig ökning av arbetsbördan för leverantörerna. Ute i gårdarna surrade många nyinköpta handseparatorer, dragna med svett och möda, innan byalagets hästskjuts fick köra grädden till mejeriet. Vissa byar lämnade emellertid mjölk.
Det är under det närmaste decenniet två personer, som kom att betyda oerhört mycket för mejeriets utveckling, nämligen mejeriinstruktören W. Frödin och komminister S. A. Redin. Frödin anställdes 1902 av AB Separator som platsföreståndare. Typiskt för den misstro, varmed lantbrukarna på den tiden betraktade nya rörelser, är att den nye mejeriföreståndaren på sin första egentliga arbetsdag fick nöja sig med att väga in 75 liter mjölk. Han erhöll i avlöning 125 kr. pr månad, och det skulle snart visa sig, att han väl var värd den för tidsförhållandena ganska liberala ersättningen.
Mejeriinstruktören W. Frödin
Initiativrik och arbetsam kom Frödin att stå i ledningen för mejerihanteringen i Nybro, dels som anställd, dels som arrendator, ända till år 1918.
Andelsföreningen bildas. Med komminister S. A. Redins namn är bildandet av andelsföreningen intimt förknippat. Liksom många prästmän i gångna tider hyste Redin ett varmt intresse för lantbrukets problem, och det var han, som tog initiativet till bildandet av andelsföreningen. Den 12 februari 1903 samlades intresserade och bildade Andelsföreningen Nybro Centralmejeri med begränsad personlig ansvarighet. Medlemmar i den första styrelsen blevo Pastor S. A. Redin, hr Wilhelm Andersson i Resebo, hr P. E. Karlsson i Ruskemåla, hr J. S. Nilsson i Högebo och hr P. F. Holmström i Smedstorp. Ordförandeklubban sköttes vid sammanträdet av pastor Redin, och sekreterare var mejerikonsulenten K. F. Lundin. Samma dag träffades avtal med AB Separator, att andelsföreningen skulle överta driften av mejeriet från och med den 1 juni samma år. Antalet föreningsmedlemmar var vid starten 75 med 460 andelar. Vid årets slut hade medlemsantalet ökat till 95 med 559 insatser, och resultatet av verksamheten de första 7 månaderna var ganska gott: 51 306,8 kg. grädde och 56 038 kg. mjölk hade levererats med avräkningspriserna i genomsnitt 1.: 93 kr. resp. 9,1 öre. Den totala omslutningen var 35 352: 19 kr., varav delägarna fick 30 996: 14. Vinsten utgjorde kr. 1 113: 28. Under de följande åren till och med år 1910 drevs andelsföreningen med komminister Redin som styrelseordförande och instruktör W. Frödin som föreståndare. Leverantörernas solidaritet med det egna företaget var väl icke alltid fullödig, och det förekom t.ex., att en medlem måste uteslutas, därför att han sålt mjölk privat genom en handlande i Nybro, men nya och flera medlemmar kom till i de gamlas ställe.
W. Frödin arrenderar mejeriet. I januari månad 1911 begärde Frödin tillstånd att få arrendera mejeriet på 5 år, vilket styrelsen medgav. Samma år ersattes pastor Redin på ordförandeposten av riksdagsman Enok Runefors i Ruskemåla, som emellertid avlöstes av nämndeman J. A. Gustafsson i Knalltorp år 1912.
Enok Runefors till vänster och J. A. Gustafsson till höger
Mejeriföreståndare Frödin begärde och fick sitt arrende förlängt på ytterligare 5 år från och med år 1916 men uppsade kontraktet i december 1917. Anledningen torde ha varit, att leveranserna av mjölk och grädde minskades på ett katastrofalt sätt under 1916 och 1917. När mjölken skulle distribueras från mejeriet var mängden otillräcklig, och för att kunna genomföra den nödvändiga ransoneringen var polisvakt nödvändig.
F. Lorentzon blir styrelseordförande.
Då styrelsen sammanträdde i januari 1918, valdes till ordf. hr Fritiof Lorentzon i Göttorp, som under en lång följd av år kom att stå i ledningen för mejeriet och under vilkens tid ett ingripande omdaningsarbete uträttades. Då styrelsen skulle ta ställning till frågan om mejeriets verksamhet i fortsättningen, valdes mellan alternativen att utse en ny arrendator eller driva mejeriet i föreningens regi, men den 1 maj 1918 övertog andelsföreningen mejeridriften Det är således i år 35 år sedan arrendet upphörde. Till mejeriföreståndare valdes hr J. A. Gelin från S:t Sigfrid, och dennes maka Hilda Gelin utsågs till mejerinna. Lönen för makarna bestämdes till 2 300 kr. jämte naturaförmåner. Båda utförde till mejeriets bästa ett gott och framsynt arbete under många år. Krigsåren medförde bland andra svårigheter osäkra priser, och det var inte alltid lätt att få mjölkpriset i nivå med priserna pä den allmänna varumarknaden. I januari 1921, då återgången till normalare förhållanden börjat, sänktes mjölkpriset från 40 till 35 öre pr liter. I ledningen stod fortfarande hr Lorentzon, dock med avbrott för mycket korta perioder år 1919 och 1924, då hem.-äg. Wiktor Johansson, Simontorp, fungerade som ordförande. Han avsade sig uppdraget vid båda tillfällena, och hr Lorentzon återtog ordförandeklubban.
Ny mejeribyggnad uppföres. De gamla mejeribyggnaderna hade under årens lopp vid åtskilliga tillfällen undergått smärre reparationer, och år 1921 genomgick mejeriet en omfattande inre renovering och modernisering med till stor del ny maskinuppsättning. I samband därmed åsattes mejeriets smör Svenska smörprovningarnas runmärke. Moderniseringen medförde, att ett stort antal nya medlemmar vann inträde i andelsföreningen. Med den utvidgade driften visade sig emellertid byggnaderna otillräckliga och mindre ändamålsenliga, och i november månad 1923 beslutade andelsföreningen att i samband med en större nybygg¬nad vid Fabriksgatan fullständigt omlägga mejeridriften, så att i stället för grädde huvudsakligen oskummad mjölk skulle mottagas. Entreprenör för nybyggnaden var byggmästare Fritz Lorentzon, och entreprenadsumman uppgick till 40 300 kr. Det kan nämnas, att många ansåg nybyggnaden vara för stor och man ville inte heller tro, att så mycket som 17 000 liter mjölk per dag — det nya mejeriets kapacitet — någonsin skulle kunna levereras. Sommaren 1953 levererades vissa dagar 45 000 liter. Vid sammanträde med andelsägarna den 8 maj 1923 godkändes styrelsens åtgärder och beslöts att upptaga ett lån, ej överstigande 60 000 kr. för att finansiera nybyggnaden. Enligt beslut på allmänt sammanträde den 18 december samma år skulle för amortering på låneskulden avräknas högst 1/12 öre pr liter mjölk i månaden. Den 1 augusti 1952 ändrades emellertid beslutet så att i stället varje medlem skulle erlägga 3 kr. två gånger om året för varje ko. ”som han har sig påförd”. intill dess föreningens skuld var betald. Den nya tidens strängare krav på hälsokontroll var föreningen lyhörd för, och på sammanträde den 23 december 1926 fastställde delägarna en utförlig plan för tuberkulinundersökningar på mejeriföreningens kreatursbesättningar.
Mejeriet börjar osttillverkning. Nyåret 1929 blev det avlösning på ordförandeposten. F. Lorentzon drog sig tillbaka efter 11 års ordförandeskap och avlöstes av hr Wiktor Gustafsson i Madesjö. Den nye ordförandens mest betydelsefulla initiativ gällde osttillverkningen. Herr Gustafsson skrev till professor Rosengren i Alnarp för att få ett uttalande om lämpligheten att börja ostproduktion vid Nybromejeriet och fick till svar, att med de förhållandevis små delleveranser av mjölk som kommo till mejeriet, en tillverkning av småländsk prästost borde vara lämplig. Osttillverkningen påbörjades i mindre skala år 1932. Åtta år senare, år 1940, gick till ystning 383 000 liter mjölk. I januari månad 1932 blev hr Manfred Johansson i Ljusås ordförande i mejeristyrelsen. Han omfattade mejerirörelsen med ett brinnande intresse och nedlade ett energiskt arbete på dess utveckling. Rörelsens organisatoriska problem hade med åren blivit aktuella, och den 29 maj 1934 beslutade föreningen efter flera års överväganden att ingå som medlem i Södra Kalmar Läns Mejeriförbund på vissa villkor, vilka bl.a. inneburo ett fullständigt avskiljande av Trekantenområdet frän Nybromejeriets verksamhetsområde.
Manfred Johansson, ordförande
Samtidigt som Manfred Johansson tillträdde posten som ordförande anställdes som mjölkbedömare och ostmejerist vid mejeriet dåvarande mjölkbedömaren hos Södra Kalmar Läns Mjölkbedömningsförening Enoch Persson, och då mejeriföreståndare Gelin avgick i augusti månad 1936, utsågs Persson till mejeriföreståndare, vilken post han alltjämt innehar. På 1880-talet hade Nybro Mejeri haft en filial i Örsjö. Senare anlades i Örsjö ett privat mejeri, och 1937, då detta blev nedlagt, anslöto sig lantbrukarna i Örsjö till Nybro mejeri. Andelsmejeriet i Kristvalla anslöts till Nybromejeriet år 1943 och andelsmejeriet i S:t Sigfrid 1948. En del av andelsägarna i Alsjöholms mejeri anslöt sig år 1951 till Nybro, varigenom centraliseringen i Nybrotrakten i stort sett skulle vara avslutad. Vid utgången av år 1952 var medlemsantalet 662 och antalet andelar 12 067. Den invägda mjölkmängden var 1952 10 515 238 kg., vilket var den högsta siffran för mejerier i Kalmar län. Modernisering av driften. Förändringarna på det tekniska området har gått mycket snabbt. Möjligheterna för Nybromejeriet att följa med i utvecklingen har givetvis förbättrats genom den stora medlemsökningen, och i dag står mejeriet rustat med en fullt modern maskinpark. Osttillverkningen har varit dubbel värdefull för mejerirörelsen genom att överskottet av skummjölk kunnat tillvaratagas. Omkring 17 procent av den invägda mjölken gick 1952 till osttillverkningen förutom de 577 109 kg. skummjölk, som också gick till ystningen. 67 procent av mjölken användes till smörberedningen, och endast 16 % försåldes som konsumtionsmjölk.
Enoch Persson till vänster och J. P. Johansson till höger J. P. Johansson blir styrelseordförande. I april månad 1949 avgick Manfred Johansson på grund av sjukdom som ordf. i styrelsen efter att ha innehaft posten i drygt 17 år och uträttat ett uppoffrande arbete. Till hans efterträdare utsågs den nuvarande ordf. nämndeman J. P. Johansson i Bondetorp. Under senare år har mejeriet kunnat utvecklas i jämn och lugn takt mot en allt större ekonomisk stabilitet och samtidigt därmed kunnat bereda leverantörerna. avsevärt förbättrade produktpriser. Tack vare mejeristyrelsens framsynthet har den tekniska utrustningen ständigt hållits på den höga nivå, som motsvarar vår tids krav, och de förhållandevis stora utgifterna för den maskinella utrustningen ha givit ett gott ekonomiskt utbyte. Företagsledaren alltsedan 1936, mejeriföreståndare Enoch Persson, har med åren fått ett allt större ansvar för det kraftigt växande företagets förvaltning men alltid lyckats bemästra de nya problem som mött i arbetet. Forna dagars mjölkskjutsar krävde en avsevärd tid och vållade lantbrukarna stora kostnader. Sedan hästskjutsarna ersatts av bilar, organiserades mjölktransporterna genom mejeriets försorg, så att lantbrukarna från år 1948 fingo mjölken fritt hämtad hemma vid gårdarna. Kostnaderna för mejeriets mjölkskjutsar beräknades för år 1952 till 2 öre pr kg. mjölk.
Ysterisal till vänster och Smörpaketeringsmaskin till höger
Under de gångna åren har en lång rad av vår trakts lantbrukare ställt sin sakkunskap och sin arbetsvilja till mejeristyrelsens förfogande. Här nedan följer en lista på styrelseledamöter: Komminister S. A. Redin 1903-1910 Riksdagsman Wilhelm Andersson 1903-1905 Herr J. S. Nilsson, Högebo, 1903-1915 Herr P. E. Karlsson, Ruskemåla, 1903-1910 Herr P. F. Holmström, Smedstorp, 1903-1906 Herr Emil Pettersson, Ingelsryd, 1905-1915 Herr J. A. Gustafsson, Knalltorp, 1907-1916 Herr V. Hultenberg, Spaksmåla, 1911—1912 Riksdagsman Enok Runefors, Ruskemåla, 1911—1912 Kyrkovärd J. A. Petersson, Ljusås, 1913-1922 Herr Karl Nilsson, Brorsryd, 1913-1916 Häradsdomare Johannes Jonsson, Persmåla, 1916-1921 Herr Wiktor Johansson, Simontorp, 1916-1919; 1924-1926 Herr Wiktor Petersson, Jonsryd, 1917-1928 Herr Fritiof Lorentzon, Göttorp, 1917-1928 Herr Amandus Johansson, Ingelsryd, 1920-1924 Herr Albert Petersson, Persmåla, 1922—1929 Herr Frans Nystrand, Börseryd, 1923; 1933-1937 Herr C. J. Karlsson, Ljusås, 1925-1927 Herr Wiktor Gustafsson, Madesjö 1, 1928-1931 Nämndeman J. P. Johansson, ö. Bondetorp, 1929— Herr Manfred Johansson, Ljusås, 1927-1949 Kyrkovärd Oscar Jonsson, Bäckebo, 1929-1947 Herr A. V. Johansson, Otteskruv, 1930—1937 Nämndeman Gustaf Carlsson, örsjö, 1932— Herr Carl Björneman, Björnahult, 1938— Herr Walter Karlsson, Ingelsryd, 1948— Herr Emil Svensson, Långåker, 1949-1952 Herr Bertil Pettersson, Gunnarsmo, 1953—
Längsta mandattiden i styrelsen har den nuvarande ordföranden, nämndeman J. P. Johansson, som vid utgången av innevarande år kan fira sitt kvartssekeljubileum som styrelseledamot, herr Manfred Johansson, som avgick ur styrelsen på grund av sjukdom 1949 på sitt 23:e år i styrelsen, och nuvarande styrelseledamoten nämndeman Gustaf Carlsson, Örsjö, som vid utgången av år 1953 varit ledamot i 22 år.
Separatoranläggning från 1926 till vänster och separatoranläggning från 1953 till höger
Det kan vara på sin plats att i detta sammanhang ägna en tacksamhetens tanke åt dessa veteraner, som med aldrig sinande energi och med uppoffring av tid och arbetskraft tjänat andelsföreningens intressen. Raden av namn här ovan bör också erinra om att det i kretsen av andelsägare alltid funnits gott om dugande och intresserade män, som villigt gjort sin insats för det gemensamma bästa. Dagens tunga och hetta i det dagliga arbetet pä mejeriet har burits av mejeriföreståndarna och övriga anställda, en skara här icke namngivna men därför inte mindre värderade arbetare, om vilka kan sägas, att de i gemen inte blott varit arbetare utan även sanna medarbetare.
Vägen till miljonerna Det ställer sig svårt att göra en fullständig jämförelse mellan mejeriets verksamhet under gångna år. Liksom organisationen under årens lopp har ändrats från vanlig bolagsdrift och arrendesystem till drift i andelsföreningens regi har redovisnings- och bokföringssystem varierat. Prisförhållanden och penningvärde ha skiftat, krigsförhållanden och ransone¬ringar, statliga bidragssystem och kontrollkrav ha inverkat på det ekonomiska resultatet. Under de år, då AB Separator drev rörelsen, hade givetvis bolaget hand om räkenskaperna. En rad siffror, som emellertid torde säga något om rörelsens utveckling är följande tabell över de medel, som utbetalats till leverantörerna antingen kontant eller i form av produkter.
Sture Ljungdahl berättar om invånarna i det gamla Nybro.
De äldsta kyrkoböckerna i Madesjö bära årtalet 1860. Från tidigare åren äro de förvarade i riksarkivet i Vadstena. För oss, senare tiders barn, kan det vara av intresse taga del av vad kyrkoboken hade att förtälja om våra förfäder, vilka för snart 100 år tillbaka i tiden levde och verkade i den lilla lägenheten Nybro under Göljemåla ägor. Bebyggelsen år 1860 bestod i regel av små bostadshus med jämförelsevis stora tomter. Stora landsvägen från Kronobergs län till Kalmar var lägenhetens enda gata, dessutom fanns tvenne utfartsvägar, den ena mot Transtorp och den andra mot Flyebo. Vi hänvisa till Redaktör J. Gottfr. Nilssons förträffliga arbete, Nybro köpings historia 1824-1924, vari den första bebyggelsen och samhällets tillkomst beskrivits. Däri nämnes också att 1850 funnos endast 12 tomter bebyggda. År 1863 funnos å lägenheten omkring 50 hushåll och 293 innevånare enligt en detta år gjord utredning, tillställd länsstyrelsen. Om dessa 50 hushåll har 1860 års kyrkobok något att förtälja, komplet¬terat med en och annan minnesglimt från undertecknads barndoms- och ung-domstid. Givetvis finnes det en del namn i den gamla kyrkoboken, som jag ej kunde identifiera. Men där var också många, vars namn ännu ej äro glömda, sådana som jag i barndomen väl kände till eller också sådana, vars barn och efterkommande ännu äro verksamma i våra bygder. Som en inledning kan här nämnas att ägaren till Göljemåla 1860 var bonden Olaus Axelsson, född 1809, avliden 1870. Sonen Peter Adolf Ohlsson övertog sedermera gården och i sin tur försålde han i slutet av 1860-talet gården å dels mantal Göljemåla till fabrikör M. A. Bolander och smedmästare A. Ohlsson för ett belopp av 10.150 kr., varav de båda köparna vardera blevo ägare av 1/16 dels mantal. Här följer nu i samma ordning de varit införda i den gamla kyrkoboken en del namn med någon kort kommentar av dem jag kunnat identifiera eller om vilka jag haft någon kännedom. Endast barnen födda 1860 eller tidigare nämnas här. Barn från senare år är dock angivna inom parentes. Detta blott i enstaka fall. Nybro i nov. 1956. Sture Ljungdahl.
AVSKEDADE BÅTSMANNEN PETER PETERSSON SKOOG, född 1817. HANS HUSTRU KARIN NILSDOTTER, född 1818.
Av den gamle Skoog har jag ett svagt minne av att han som samhällets nattväktare en natt, då jag var vaken, ropade utanför vårt fönster: »Hör väktarens rop, klockan är fyra slagen«.
Karin Skoog, »Skogan, är väl tecknad i J. Gottfr. Nilssons förut nämnda arbete.
SMEDEN PETER NILSSON FRÖBERG, född 1829. HANS HUSTRU FREDRIKA JONSDOTTER, född .1833. Sonen Johan Ferdinand, född 1852, dottern Teolinda, född 1854, och Emelia, född 1857. Vi hava ännu kvar »Fröbergs backe« å Östermalm. Den har blivit obetydlig under årens vägarbeten, namnet finnes dock ännu. Sonen Johan var anställd vid järnvägen som eldare eller förare vid dess start.
REPSLAGAREMÄSTAREN KARL SJÖSTRÖM, född 1813. HANS HUSTRU EMELIA CHARLOTTA ÅGREN, född 1818. Sonen Carl Johan Edvard, född 1839, som var ägare till den långa repslagare-banan, som vi fordom hade å Fagerslätten.
GARVERIFABRIKÖREN M. A. BOLANDER, född 1832.
M. A. Bolanders stora insats i Nybro historia är väl skildrad i Nybro köpings historia. Nybro hemsöktes 1887 av en svår nervfeberepidemi och jag minns livligt det djupa intrycket av dödsfallet, då den anlitade sjukvårderskan Matilda Ohlsson på vår verkstad omtalade att hon å natten varit och »vakat ut« fabrikör Bolander.
HANS HUSTRU AUGUSTA NYBERG, född 1833. Sonen Henrik Magnus Hildemar, född 1855, Claes Emil Salomon, född 1859. Sönerna emigrerade tidigt till England resp. Amerika. Efter 1860 födda barn ej upptagna i föreliggande kyrko¬bok. De voro Martin, Ruben, Josef och Hildur, alla nu borta.
Nybro hemsöktes 1887 av en svår nervfeberepidemi och jag minns livligt det djupa intrycket av dödsfallet, då den anlitade sjukvårderskan Matilda Ohlsson på vår verkstad omtalade att hon å natten varit och »vakat ut« fabrikör Bolander.
Hildur Bolander
BRYGGAREN JOHANNES ROSENQVIST, född 1828. HANS HUSTRU JOHANNA JONSDOTTER, född 1823.
FÄRGERIFABRIKÖR TOWE JÖNS-SON, född (?) avled 1868. HUSTRUN KRISTINA JONSDOT-TER, född 1809.
Sonen studeranden Johan Alfred, född 1846, sonen Herman Frithiof, född 1847 och Rudolf, född 1852. De båda sistnämnda blevo affärsmän, bosatta i Kalmar. Studeranden blev präst. Av honom minns jag ett tidigt besök i S:t Sigfrids kyrka, då han var komminister, och i sin fulla krafts dagar. Den andra minnesglimten är från en högmässa i Madesjö kyrka, dä den gamle kyrkoherden i Mönsterås, J. A. Jönsson, predikade. Till avslutning säger då talaren under djup gripenhet följande: »Som nu en gammal man ville jag ännu en gång se Madesjö och Nybro med dess många minnen av gången barndoms- och ungdomstid. Jag ville besöka mina föräldras gravar, där de sova under gravkullen sin sista sömn. Inom kort är det min egen tur att flytta, snart, till den strand, där böljor sig ej häva, lik arkens trötta duva skall jag sväva, till herdens famn, lik rädda lammet ila och där få vila.« Den tredje minnesglimten var vid en bjudning hos kyrkovärden och bokbindaren Anton Nygren i Mönsterås där också den gamle kyrkoherden emeritus var med. Men, ack, vilken skillnad mot tidigare. Minne och rörelseförmåga voro så gott som helt borta. Den jordiska hyddan var nedbruten och helt snart därefter kom döden som befriare.
ORGANISTEN OCH POSTSTATI-ONSFÖRESTÅNDAREN ERLAND PE¬TER KINDBLOM, född i Älghult 1834. HANS HUSTRU MARIA SOFIA KARLSDOTTER, född 1841. Makarnas son, Sture, blev apotekare och avled efter sin pensionsålder på nå-got hem i Blekinge.
TAPETFABRIKÖR PER GUSTAF NORLING, född 1829. HANS HUSTRU SOFIA ULRIKA SÖDERBOM, född 1829. Dottern Jenny född 1856, sonen Johan Gustaf född 1857 (Erik 61, Helge 67 och Elvira 70). P. G. Norling uppnådde hög ålder. Under flera år var han ensam och bosatt i Emmaboda. På ålderns dagar blev han hemskickad till Nybro ålderdomshem. En dag kom bud från hemmet till ordföranden, att det var hans skyldighet komma och hålla styr på gubben Norling, som ställt till bråk och oro. Efterhållen förklarade den gamle mannen att han visserligen bråkat och ryat, som han sade, men det var bara de gamla polistagen, som hade råkat falla över honom. Norling hade ett par år tjänstgjort som samhällets allra första polis. Vid Norlings frånfälle tjänstgjorde styrelsen som bärare och hela sorgetåget utgjordes av en enda, nämligen styrelsens ordförande. Norling var dock på sin tid en av dem, som byggt vårt samhälle. Han var ägare till det stora boningshuset innanför apoteket vid torget.
HUSÄGAREN ERIK PÅVELSSON, född 1802. HANS HUSTRU KRISTINA NORD-GREN född 1807. Namnet förefaller så bekant från min barndom. Troligen byggde han och ägde tomten vid Storgatan, som senast ägdes av fröken Witting.
LANTHANDLAREN ADOLF FREDRIKSSON HULTMAN, född 1824. HANS HUSTRU KRISTINA ANDERSDOTTER, född 1823. Sonen Adolf, född 50, Ida 52, Jenny 55, Emelia 57, Viktor 60 (Alma född 64, Nanny 66 och Anna 69). Våra köpmän 1860 voro då alla lanthandlare. Hultman ägde det stora hörnhuset vid Torget, där Skandinaviska Banken nu uppfört sin nybyggnad. En del av barnen emigrerade till Amerika. Av dem må nämnas Emelia, som förut var anställd som biträde hos gamla fru Blomdell, Alma, gift med kyrkoherde Ljunggren i Arby, Nanny, anställd som affärsbiträde hos handl. Rosenqvist i Berglundska färgeriet, där affärslokal var anordnad emot Storgatan, senare övertagen av J. G. Fridholm.
KOPPARSLAGARE KARL A. NORDSTRAND, född 1818. HUSTRUN MARIA LINDBERG, född 1827. Barn: Tekla, född 54, Hulda 57, Herman 60. Herman lärde typografyrket och var under sin levnad anställd å Barometerns tryckeri i Kalmar. Ofta besökte han Nybro och jag minns honom väl. från min tidiga barndom.
APOTEKAREN P. JOHANNII, född 1834. Nybros förste apotekare. Är omnämnd i Nybro köpings historia
FÄRGAREN FREDRIK BERGLUND, född 1834. HUSTRUN SOFIA KARLSSON, född 1827. Sonen John född 57, Sigfrid 60 (Mauritz 62, Jonathan 64, Edla 67, Karl-Uno 69, Hanna 72 och Karin 74). Av barnen torde numera endast Karl och Karin finnas kvar bland de levandes antal. Dottern Edla var gift med framlidne apotekaren Landgren i Nybro. Karl emigrerade i tidiga år till USA, där han som affärsman vunnit en god ställning.
Dottern Edla var gift med framlidne apotekaren Landgren i Nybro.
FÄRGAREGESÄLLEN JOHAN ELIS LINDVALL, född 1832. HUSTRUN HELENA GULDBRANDS-SON, född 1833. Dottern Rosalie, född 60 (Ernst 62, Fritiof 64, Amelia 67 och Loth 70).
MÖSSKRÄDDAREN JOHAN AUGUST GUSTAFSSON, född 1835. HUSTRUN CHARLOTTA BÖRJESSON, född 1825. Ägde ett mindre hus vid Storgatan, senare inflyttad på E. Johnssons tomt. Frun var känd under namnet »Socker-Lotta« och hennes bruna sirapskarameller voro mycket efterfrågade. En gammal man, boende vid Pukebergsvägen, som jag för många år sedan samtalade med, nämnde att han var son till ”Sockerlotta”.
Handlanden Enok Borell
NIPPERHANDLERSKAN ÄNKEFRU WILHELMINA VALENTINA HAMMARQVIST, född Zander 1829. Senare gift med byggmästare J. G. Blomdell. Dottern Anna, född 1850, gift med pastor Brunér i S:t Sigfrid och i ett senare äktenskap med handl. Enok Borell i Nybro.
BYGGMÄSTAREN JONAS GUSTAF BLOMDELL, född 1836. HUSTRUN WILHELMINA ZANDER, se ovan. Med J. G. Blomdells bortgång 1915 var en av samhällets märkesmän borta. Är 1887-1910 ordförande i Nybro köpings styrelse. 1879-1902 verkställande direktör i Nybro Tändsticksfabrik m.m.
HUSÄGAREN PETER MAGNUS JEANSSON, född 1837, änkeman. Sonen Karl August 1859, dottern Matilda 1860. Inflyttad från Hagnabo och gick här under namnet »Pelle-Massa. Han byggde det stora reveterade huset vid järnvägen, sedan flyttat till Stora Trädgårdsgatan (intill Folkets Hus). Reste vid hög ålder till Amerika och sina där bosatta barn.
URMAKAREN JOHANNES PETER JOHANSSON, född 1833. HUSTRUN HELENA ANDERSDOTTER, född 1833. Dottern Hilda 1857, Ida 1859 (Teolinda 1862, sonen Mauritz 1865). Var inflyttad från gamla Pukeberg, där det ännu på yttre väggen finns kvar en urtavla, visande var den gamle urmakaren hade haft sin bostad.
DRÄNGEN PETER ANDERSSON, född 1825. Mantalsskriven hos J. P. Johansson, senare anställd som dräng hos August Andersson under den tid han var ägare av en gård i Södra Bondetorp. På ål¬derns dagar bosatt i en liten lägenhet på backen vid Riddaretorp. Hans hust¬ru känd under namnet »Ticksan( på grund av någon åkomma, varigenom hennes huvud var i ständig skakning.
URMAKAREN JOEL JOHANSSON, född 1841. HUSTRUN HELENA FREDRIKSDOTTER, född 1842. En broder till förutnämnde J. P. Johansson. Emigrerade tidigt till USA. Erhöll för ett par år sedan brev från sonen, däri han begärde en del upplysningar om Nybro och om sina här boende kusiner. Han hade god ekonomi och nämnde något om en del smärre uppfinningar, varå han lyckats få patent och tidningsomnämnande. Min far, skriver han, var ägare av tomt från Storgatan ned mot stationen. På andra sidan gatan från vårt hus hade en hedersman, bagare Andersson, sitt hem. Fru Andersson var barnmorska och hjälpte min moder att frambringa mig till tåredalen.
BAGARMÄSTAREN GUSTAF AN¬DERSSON, född 1816. HUSTRUN ANNA GUSTAVA BARK, född 1825. Sonen Isidor 51, Ingeborg 53, Tor-borg 55. Gamla fru Gustava Andersson var på sin tid bygdens jordemoder. Närmaste läkare var Kalmar eller Wäxiö, vadan hon nog nödsakades fuska i läkaryr¬ket allt emellanåt. Som barn hade jag vid ett tillfälle fått s.k. öronsprång. Det gjorde ont, så att jag skrek. Min far ledsagade mig då till fru Gustava, vilken kommenderade mig att lägga huvudet på ett bord med det sjuka örat uppåt. Så hade hon ljum mjölk, fyllde därmed sin mun och sprutade därifrån mjölken direkt i örat. Det hjälpte nästan omedelbart och allt se_ dan har jag varit totalt befriad ifrån denna åkomma. Av de båda döttrarna blev Ingeborg gift med byggmästare J. G. Blom-dell och Torborg med landskanslist Rosenius.
LACKFABRIKÖR SVEN GUSTAF JONSSON 1820. HUSTRUN KRISTINA SVENSDOTTER 1825. Sonen Karl-Vilhelm f. 1851, dottern Amanda 1854 och (Hulda Gustava 1863). Sonen övertog faderns lackfabrik, som efter hans frånfälle eller tidigare nedlades. Den stora fabriksbyggnaden övertogs av missionsföreningen och ändrades samt utbyggdes till missionshus. Hulda emigrerade till USA. Blev gift med en Zimmerman av judisk börd, som tidigare varit i Sverige. Från en metodistpastor i Passadena, Californien, erhöll jag brev, däri han meddelade att han jämte en svensk konsul blivit kallade till ett sjukhus, där en kvinna önskade upprätta testamente å ett belopp, som hon hade i bank från sin Sverigetid. Testamentet var bifogad skrivelsen och däri var jag förordnad att ordna saken. Det blev den allra första donation Nybro erhållit. Glädjande var att snart därefter erhöll jag brev från mannen, däri han förklarade sig för sin del godkänna testamentet.
BLECKSLAGAREN J. M. PALMQVIST född 1821. HUSTRUN EMMA SUNDQVIST, född 1834. Barnen (Ester 1861, Anton 1864 och Frithiof 1868). Ägare till nuvarande Mauritzons fastighet, där Ljungdahls under min hela skoltid voro hyresgäster. Ester blev gift med komminister Ekman i Löt och Alböke, blev tidigt änka, hade sedan uppdrag att besöka och inspektera ut-arrenderade barn på hela Öland, därefter flyttade hon till Kalmar och in-nehade där en fastighet, vilken efter hennes frånfälle inköptes av kyrko-fullmäktige, att tilläggas dess expeditionslokaler. Anton reste tidigt till England och Frithiof till Amerika, därifrån han återkom och avled härstädes å Nybro Stadshotell. Anton torde efter Frithiofs frånfälle övertagit hans verksamhet i Arizona, därifrån jag för en tid sedan fick ett brev från en fru med engelskt namn som var dotter till nämnda Anton. Hon skulle göra en rundresa i Sverige och ville då besöka Nybro, men har ännu icke avhörts.
SKOMAKAREN TOBIAS BLOM- QVIST, född 1831. HUSTRUN INGRID LENA, född 1825. Dottern Klara 1856. Sistnämnda blev sedermera gift med vagnmakaren J. P. Jonsson i Nybro.
HATTMAKAREN GUSTAF PETERSSON, född 1819. HUSTRUN KLARA AURORA VON SCHEELE, född 1825. Sonen Gustaf 1851, Hilma 1853, Georg 1858, Agnes 1860, Axel 1863, Hildur 1865, Rosalie 1867. Ägde fastighet vid Storgatan, nedriven och numera på samma plats ny fastighet tillhörande Skomakaremäst. Ragnar Ohlsson. Av barnen var Georg bosatt i Stockholm, Agnes gift med målare Emil Strandberg och Hildur med folkskollärare Alfred Svensson i Madesjö.
SVARVARE JOHAN FREDRIK KÄHR, född 1828. HUSTRUN STINA-KAJSA OLOFSDOTTER, född 1827. Barn: Emilia 53, Johan Fredrik 55, Ida Kristina 57 och Aron 59. Gamle Kähr, som kom till Nybros lilla samhälle från det då stora Mönsterås, tillfrågades vid ett tillfälle varför han på sin tid flyttade hit. Svaret blev att han kände sig överflödig hemma och ville gärna få något eget. Om lägenheten Nybro hade han hört berättas att det var en bra plats för hantverk, att det var genomfartsplatsen för en dåvarande stor trafik till länsstaden Kalmar ifrån hela Kronobergs och delvis också från Jönköpings län. Min specialitet var att tillverka spinnrockar, som på den tiden överallt var i bruk på landsbygden och jag visste att jag där skulle få arbete och levebröd. Min hela utrustning när jag kom till Nybro bestod av en dragkärra, lastad med två kistor, i den ena hade jag mina kläder och i den andra mina verktyg. Gamle Kähr var en hjärtans from och god man, en riktig patriarkgestalt, omtyckt av alla. Han var en av de första stöttepelarna i Nybro Missionsförsamling. Sonen Johan Kähr och följande släktled, Gustaf Kähr och sedan Olof Kährs verksamhet i Nybro och det inflytande de fått, skall ej här nämnas.
VAGNMAKAREN ULRIK JAKOBSSON, född 1828. HUSTRUN VENDLA ADOLFSDOTTER, född 1838. Barn: Gottfrid 1862, Ulrika 1865, Anna-Helena 1867 och Emeli 1871. Gottfrid Jakobsson kom i unga år till sin morbror Hellgren i Visby och övertog hans verksamhet. Anna-Helena blev gift med handlanden John Aldén i Bidalite och Emelie med målaremästaren Hjalmar Köhlberg i Nybro.
P. N. PETERSSON, född 1842, och ARON GUSTAFSSON, född 1844. Om dessa finnas inga andra anteckningar i den gamla kyrkboken. Aron Gustafsson torde vara identisk med ägaren av Pellemassa-huset, där han i min barndom var bosatt och själv verkställde stora reparationer. Från Gustafsson övergick sedan fastigheten till barnmorskan Emma Elmqvist.
LANTBRUKAREN FRANS ANTON HOLM, född 1820. HUSTRUN EMMA THORSSON, född 1822. Barn Olga 1853, Ossian 1854, Agnes 1857. Anton Holm innehade gård i Stora Ebbehult. Ossian blev lektor. Agnes var gift med stationsinspektor Liljegren i Orrefors. Vid ett tillfälle besökte jag den 100-åriga Frans Andersson i Södra Sävsjö, som vid besöket var synnerligen vital och språksam. Jag ville veta något om hans forna grannar från gången tid, särskilt om bröderna Anton och Erik Holm. Kände ni Anton Holm, frågade jag. Om, blev svaret, vet, att jag tjänade dräng hos honom i 5 år. Hurudan var han, blev nästa fråga. Svaret blev: hur vuren han var, det måtte jag väl veta. Han söp. For han nå’n gång till Nybro med ett balkalass, så söp han alltid opp pengarna han fick. En gång var han till Kalmar med ett stort balkalass. Det dröjde mer än åtta dar innan han kom hem. Då kom han gående och löske. Vagnen, lasset och tell och mä’ de båda hästarna hade han söpet opp. Nå, hurudan var frun då? Hon var bra och barnen var bra. I Ebbehult, där var hon så feter och katiger. När allt gått sönder och hon blev änka flyttade hon till Fagerslätten. Men där blidde hon så skrinn och mager. Ossian försörjde henne, så hon led annars ingen nöd.
LANTHANDLAREN ERIK HOLM, född 1818. HUSTRUN CHARLOTTA NILSSON, född, 1838. Dottern Sofia 1862. Om denne hade Frans Andersson inget att berätta. Erik Holm var någon gång i Stora Ebbehult. Di’ kallade honom för lantmätaren, om han va’ dä’ vet inte ja’. Han gjorde aldrig nånting, satt bara vid ett fönster och glodde. Hustrun Charlotta Nilsson var min moster, barnmorska till yrket och troligen familjeförsörjare. Min far berättade att bröllopet hölls av mina föräldrar. Till högtiden var några gäster inbjudna, bl.a. patron Nyström från Pukeberg, smeden A. Olsson, deras fruar och några andra. Prästen och gästerna voro anlända, bruden klädd och med blommor i handen, allt var redo. Det var endast ett som fattades —brudgummen. Efter pinsam väntan måste min far ut att söka den väntande. Han fann honom i hans ungkarlslya — djupt insomnad, antagligen efter hållen s.k. svensexa. Far lyckades få med sig brudgummen, så att bröllopet kunde firas. Sedan kunde min far aldrig riktigt smälta smäleken, han ansett sig lidit. Det låg en visa bitterhet över honom, så snart Erik Holms namn nämndes.
Här gjorda beskrivning är ej vacker men får stå helt för mina båda sagesmäns räkning. Vi må minnas att omkring 1860-talet var brännvinet överallt tillgängligt och att berusning då ansågs mycket ursäktligt. Från försättsbladet i en gammal bok har jag en egenhändig anteckning av Eric Holm, så lydande: »1861 den 8:de februari kl. 5 e.m. vigdes jag, Eric Konstantin Holm, tillsammans med min hustru Charlotta Larsdotter från Öfverstatorp av S:t Sigfrids socken och bröllopet stod hos svågern Bokbindaren A. G. Ljungdahl i Nybro. Vigseln förrättades av Herr Komminister E. G. Kassell i S:t Sigfrids församling. Jag E. Holm var då 42 år, 8 månader, 27 dagar och min hustru Charlotta Larsdotter 22 år, 4 m., 15 dagar gammal. Mannen var då 20 år, 4 mån., 15 dagar äldre än hustrun. (Anmärkning av E. Holm). Anm. Pastor Eric Gustaf Kassel dog som kyrkoherde i lilla Vickleby s:n på Öland den 12 april 1874 kl. 11 f.m. 58 år, 2 m. och 3 dagar gammal. (Ruts bok 2:12. 1 Petri Ev. 5:7). Så långt nämnda anteckning.
AUGUST OHLSSON, född 1834, »Häst-August« kallad. HANS HUSTRU LISA, född 1827. I kyrkobokens marginal var antecknat angående August Ohlsson: »av Södra Möre häradsrätt i Vassmolösa dömd till tre månaders straffarbete för tjuvnadsbrott.« August Ohlsson övergav tidigt sin maka, flyttade till Oscar socken, där han innehade en liten lägenhet och sammanbodde där med en hushållerska. Han försörjde sig på marknader och annorlunda med försäljning, köp och byten av hästar. Madam Lisa, hans hustru, försörjde sig såsom tvättgumma och ägde syn-nerligen gott anseende för sin duglighet och sitt arbete. En dag kom, då hon låg sjuk och ensam. Här var ingen annan råd än att forsla henne till fattiggården. Det hade alltid varit hennes fasa att behöva komma dit. Trots hennes protester så måste det ske. Morgonen därpå var hon — död. Lisa hade lite tillgångar, ej stora. En bouppteckning hölls, ledd av handlanden A. W. Hultenberg, till vilken August Ohlsson var kallad. Han var en liten och stöddig man med ett friskt utseende. Vid sammanträdet höll han ett helt litet tal, däri han skröt med sin gamla Lisa, att hon var redbar, ordentlig och arbetsam, ja, den bästa människa i hela världen, men, tillade han, hon var så galet argsinter, så det var omöjligt att bo i lag med henne. Av hennes tillgångar vill jag ha 100 kr., inte ett öre mera, sen får ni ordna det som ni vill. Det blev också ordnat så.
Kyrkoherde Olén i Karlskrona har för ej så länge sedan i bokform utgivet en biografi över väckelsepredikanten August Andersson, född i Gränö i Madesjö församling. Titelomslaget bär August Anderssons porträtt och därunder med stora bokstäver kort och gott »Häst-August«. Biografin är välvilligt och sympatiskt skriven. Däri finnes också en redogörelse, vari förväxlingen av de båda männen angives. Visserligen är det sant, att August Andersson nere i Blekinge fått detta öknamn. Här, i hans hembygd, har det dock ej funnit burskap. Att fastlåsa detta öknamn i det allmänna medvetandet, så som här har skett, var inte rätt.
August Andersson hade väl, som alla, sina fel. Han var dock en ärlig och redbar man, som hade mitt fulla förtroende och vars minne jag aktar högt
SNICKAREN A. P. JOHANSSON, född 1825. HUSTRUN KRISTINA JOHANSDOTTER, född 1824. Barn: Johan Edvin, (Emma 1863, Viktor 1865, Albert 1868, Anna och Edit). Mannen inflyttad från Vetlanda. Han var broder till den bekante och fram-stående predikanten Samuel Johansson i Göteborg. Hustrun var dotter till ål-derman i gamla Pukeberg. Av barnen var Emma anställd som affärsbiträde i Pukeberg. Viktor med sin maka, Ruth Norén, emigrerade tidigt till USA.
Albert började sin bana som evangelist, var anställd som predikant, emigrerade till Amerika för mera tillfälligt besök, vilket dock kom att räcka hela hans livstid. Avled den 19 februari 1955. Albert Johansson var framstående som predikant och var under sin långa verksamhet föreståndare för några av de större kyrkorna i Amerika.
LANTHANDLAREN PER BERGSTRAND, född 1822. HUSTRUN KRISTINA DANIELSSON, född 1825. Denne Bergstrand torde vara den, som jämte C. W. Nyström på sin tid byggde och startade Pukebergs Glasbruk
SMEDEN ALFRED STENBERG, född 1823. HUSTRUN MARIA FALCK, född 1823. Barn: dottern Anna 1850, sönerna Petter-Alfred 1853, Ludvig 1856, Robert 1860 och Linus. Gamle Stenberg flyttade till Överstatorp, S:t Sigfrid socken, från Nybro, enligt ett uttalande till min fader, på grund av sin förmodan att skattebördan skulle bli odräglig, enär kungl. brevet 1865 angående samhällets blivande köpingsrättigheter innebar bl.a. som villkor att landsvägen genom området skulle jämnas och stensättas. Petter Stenberg flyttade till Lindås och grundlade därstädes stor industriverksamhet. Ludvig var ägare till Brändebo gård i S:t Sigfrid. Den yngste, Linus, emigrerade i unga år till USA. Han avled kort efter sin ankomst dit i klimatfeber. Dottern Anna var gift med köpman Kjellberg i Kalmar. Peter Stenberg hade stor familj, 10 söner och en dotter. Alla sönerna har gjort sig kända genom sina stora merkantila och industriella insatser och de hava haft förtroende och framgång. En av dessa, Arvid Stenberg, innehar aktiestocken av Elgqvists fabrik i Nybro. Vi hoppas att någon av den präktiga Stenbergska släkten, om än i fjärde led, skall återbördas till det gamla Nybro.
CIGARRFABRIKÖR KARL PETTER SVENSSON, född 1819. HUSTRUN ANNA MAGNI, född 1825. Svensson var också snusfabrikör, hade sin verksamhet på Elgqvistska tomten, där i min barndom fanns en stor rödbrun fabriksbyggnad, på vars gavel var med stora bokstäver målat ordet Snus-Fabrik. De hade en son, Josef, som var lam i benen och därför måste använda kryckor. Familjen flyttade tidigt till U.S.A.
BRYGGARE PER AUGUST PETERSSON, född 1844. HUSTRUN EMMA, född 1843. Dottern Ellen, född 1866. Handlanden August Petersson sålde tidigt sitt bryggeri och ägnade sig sedan åt framgångsrik virkeshandel. Han var under sin tid måhända den mest inflytelserika av samtliga våra kommunalmän och hans minne borde, av alla de som i vårt samhälle bygga och bo, erinras med tacksamhet för hans insatser. Särskilt nämnes här hans insats för samhällets inköp av Kvarnaslätts gård.
Fru Emma Petersson var syster till byggmästaren J. G. Blomdell. Dottern Ellen emigrerade till Amerika, blev gift med en svensk ingenjör. Övriga barn, ej upptagna i den gamla kyrkoboken, togo sig alla tillnamnet Buhré.
LANTHANDLAREN LARS MAGNUS EKELUND, född 1844. HUSTRUN IDA JOHANSDOTTER, född 1850. Innehade svagdricksbryggeri i den s.k. Ekelundska gården nära torget emot Mejerigatan.
HANDELSBETJÄNTEN JOHN LJUNGGREN, född 1850. Denne var endast 10 år gammal, då han mantalsskrevs hos Ekelund. Senare blev han sin egen, först som filialföreståndare och sedan som egen företagare. Ljunggren med maka hade en liten fosterson, Göran Karlsson, barnbarn till gamle skomakare P. J. Lång. Denne fosterson har fabrik i Handen, söder om Stockholm. För honom har det gått bra och vid några tillfällen har jag haft brevväxling med honom.
BOKBINDAREN A. G. LJUNGDAHL, född 1825. HUSTRUN CAJSA LENA LARSDOTTER, född 1835. Barn: Ester 1857, Janne Georg 1859, Gustaf Mauritz 1861.
Av i detta äktenskap födda 10 barn är undertecknad sedan 28 år tillbaka den ende, som är kvar på denna sidan dödens flod.
A. G. Ljungdahl Sture Ljungahl
A. G. Ljungdahl inflyttade till lägenheten Nybro redan år 1852. Likasom gamle Kährs inflyttning hit ej väckte något uppseende i det lilla samhället, så var det också med A. G. Ljungdahls inflyttning, då han kom gående med en nattsäck i handen och några fattiga riksdaler på fickan. Trots den så ringa begynnelsen hade dock deras bosättning här en viss betydelse för samhällets kommande tillväxt och utveckling.
Anders Ljungdahl
BOKBINDARGESÄLLEN VILMELM MALMSTRÖM, född 1842. Han var mantalsskriven hos Ljungdahl och reste i unga år till Amerika. Son till en båtsman Gunnberg från Börseryd eller trakten däromkring
MATILDA ZINNERSTRÖM, född 1846. Mantalsskriven hos Ljungdahls. Hon hade senare namnet Ohlsson, om genom giftermål eller därför att detta var »finare« förmäler ej den gamla kyrko-boken. Matilda Ohlsson var på sin tid välkänd som sjuksköterska eller hjälpreda i hemmen och framförallt som baderska i vår badanstalt. En son lärde urmakeriyrket och tog tillnamnet Zinnerström.
BOKBINDAREGESÄLLEN JOHAN RÜTTING, född 1822. HUSTRUN KAROLINA PETERSSON, född 1825. Barn: Hilma född 1845, Selma 1857. Hermina 1859, (Jean 1862, Tage 1867). Döttrarna hade på sin tid anställning å Witts hotell i Kalmar. De båda sönerna lärde typografyrket på tidningen Barometern och hade där anställning till sin död.
MÅLAREMÄSTAREN AUGUST LINDSTRÖM, född 1832. HUSTRUN JOHANNA PETERS-dotter, född 1828. Ägde fastigheten ovanför Konsums butiker vid Storgatan. Nuvarande ägare bagaremästare Priem.
GÖRDELMAKAREN P. J. BÄCK-STRÖM, född 1836. HUSTRUN CHARLOTTA BÄCK-STRÖM, född 1844. Barn: Albert 1861. Arvid 1862, Ville 1864. Henrik 1867, Viktor 1869, Otto, Axel och Knut — Av gamle Bäckström har jag ett dunkelt minne att han hade en liten verkstad på Transtorpsvägen. Han ti-tulerades för gelbgjutare. Min far be-ställde knäppen och spännen av mäs-sing hos honom till de postillor och biblar, som då bundos i bastanta skinnband. Hustrun »moster Bäckström« var en synnerligen duglig och präktig kvinna, omtyckt av alla. Hon fostrade sina många söner och höll huset uppe, trots ofta stor fattigdom och brist. Av de många sönerna finnas numera ingen enda kvar bland de levandes antal.
SKOMAKAREN P. J. LÅNG, född 1826. HUSTRUN INGRID SÖDERMAN, född 1821. Barn: Axel Uno 1856, Judith 1862. Axel övertog sin faders skomakeri. Han var en utomordentligt skötsam och präktig man. Gift med en Öman, vars broder var polis i Nybro och blev mördad under sin tjänstgöring av den s.k. »Jödde Änka«. Dottern Judith var gift med en fabrikör Karlsson, som hade en liten fajansfabrik intill Linnéasjön. Då fabrikens ekonomi gick sönder måste Karlsson taga arbete på annan ort. Judith lärde till barnmorska. Hemkommen erhöll hon ordinarie anställning i Bäckebo, låg i iskalla sängkläder, fick lungsot och dog hemma i Nybro hos de stackars gamla föräldrarna.
SKRÄDDAREN KARL PETER JONS-SON-BERG, född 1823. HUSTRUN KAROLINA JONSDOT-TER, född 1822. Berg var en av samhällets första polismän. Polisväsendet sköttes då i tur och ordning av samhällets hantverkare. Han uppnådde hög ålder och avled å ålderdomshemmet.
MURAREN ANDREAS JONSSON-ÅGREN, född 1827. HUSTRUN CHARLOTTA SVENS-DOTTER, född 1827. Barn: Hilda 1858, Amanda 1859 (Amandus 1861, Augusta 1863, Adolf 1864, Claes 1866). Av barnen minns jag endast Adolf samt Claes. Den sistnämnde var en synnerligen duglig och driftig företagare, ideellt anlagd och ivrade särskilt för nykterhetssaken. Han var grundläggare för firman AB Claes Ågren, vilken av efterträdaren Albin Ågren upparbetats till en av samhällets största affärer.
SOCKERFABRIKÖR KARL JOHAN VESTERSTRÖM, född 1838. HUSTRUN AMANDA ROSANDER, född 1843. För mig helt okända.
KAKELUGNSMAKAREN C. F. KUNGBERG, född 1817. HUSTRUN HILDA PETERSSON, född 1825. Barn: Fridrik 1849, Frans 1861 (Albert 1864 och Edla 1867). Endera av sönerna, Fredrik eller Frans, blev genom giftermål bosatt i Älghult, där även namnet Kungberg existerar. Albert blev målare och Edla blev gift med en Rubin i Helleberga. Edla var en av mina skolkamrater i den första småskolan.
ANNA WESTERSTRÖM, född 1851. AXEL WESTERSTRÖM, född 1854. WICKTOR WESTERSTRÖM, född 1857. Samtliga syskon och barn till dåvarande komministern Westerström i Riddaretorp. Anna tillhörde under min ungdomstid missionsföreningens sångkör. De båda bröderna synes haft be-fattning med då existerande sockerbruk. Samtliga bodde i Nybro och blevo väl därför därstädes mantalsskrivna.
SMEDEN ANDERS OLSSON, född 1833. HUSTRUN GUSTAVA SVENSDOTTER, född 1827. Barn: Olle 1859 (Amanda 1862, Ulrika 1864, Matilda 1868 och Hilda). Av barnen emigrerade Olle tidigt till Amerika, där han hade god framgång. Matilda avled i unga år. Amanda blev gift med smedmästaren P. Sjöqvist, som övertog sin svärfaders verksamhet. Ulrika blev gift med kyrkoherden C. P. Svensson i Högby på. Öland och Hilda med bryggaren Josef Johansson i Nybro.
Smedmästaren Anders Olsson var en enkel vardagsmänniska. aktad och om-tyckt av alla. Få voro väl de hem och kojor å lägenheten han ej besökte och alltid välkommen. Många fingo av honom uppmuntran och hjälp. Samhällets väl låg honom varmt om hjärtat. Som ett av bevisen härom torde det vara nog erinra om att han senare, då Nybro erhållit sina köpingsrättigheter, till köpingen försålde Göljemåla med vad därtill hörde för ett belopp av 20 000 kr., detta, ehuru han kunnat till enskilda köpare erhållit ett betydligt högre pris. Då någon för honom påpekade detta blev svaret att ingen annan än köpingen skall få köpa gården och det pris jag i detta fall bestämt mig för, då det gällde kommunen, det har jag vidblivit.
D:r A. SANDBERG, kyrkoherde i Madesjö vid den tid uppgifterna infördes i kyrkoboken. Han var född i Torsås 1799. Från 1832 till året för sin död, 1876, var han kyrkoherde i Madesjö. Komminister Westerström verksam i Madesjö 1845-1866. 1860 års kyrkobok för själva lägenheten Nybro har nu avslutats. I förestående förteckning äro samtliga bokförda familjer angivna. Några namn, dock ej många, har jag ej kunnat identifiera. En del namn äro helt enkelt överstrukna, exempelvis en mängd garvare och även tjänstefolk hos Bolanders m.fl., som säkerligen stannat en kort tid och sedan avflyttat till annan ort. Samtliga familjer, som voro införda i Madesjö kyrkobok år 1860 och boende å lägenheten Nybro å Göljemåla ägor, äro här omnämnda i samma ordning de varit införda i kyrkoboken. Alla dessa våra präktiga fäder och mödrar äro för länge sedan borta. Av deras barn finnes i dag endast syskonen Hanna, Karl och Karin Berglund, urmakaren John Zinnerström och undertecknad kvar på denna sidan dödens flod.
Denna text har överförts från bokform till digital text genom optisk läsning och kan innehålla läsfel.
NYBRO BRUNN OCH BADANSTALT
1883 18/6 1913
EN ÖVERBLICK MED ANLEDNING AV ANSTALTENS 30-ÅRIGA TILLVARO
Den 18 juni innevarande år hade 30 år förflutit, sedan Nybro Brunn och Badanstalt invigde sitt första varmbadhus och därigenom började sin verksamhet såsom offentlig badanstalt. Det har därför synts styrelsen lämpligt alt i samband med årets sedvanliga sommarfest framlägga en kort redogörelse för anstaltens tillkomst och verksamhet, dess byggnader och parkanläggningar m. m. Den korta tid, som varit anslagen åt utarbetandet, och saknaden av flera för badanstaltens tillkomst och utveckling viktiga handlingar åstadkomma, att följande korta historik måste framträda utan några som helst anspråk på fullständighet. Nybro i juli 1913. Badstyrelsen
UR NYBRO KÖPINGS HISTORIA.
NYBRO KÖPING, BELÄGEN 3 MIL VÄSTER OM KALMAR, HAR SITT läge vid den gamla landsvägen mellan nämnda stad samt Växjö och Jönköping att tacka för sin tillkomst. Innan järnvägarnas uppkomst i dessa trakter trafikerades landsvägen av en massa foror, vilka transporterade timmer från skogsbygden norr och nordväst om nuvarande Nybro ned till Kalmar. Då vid denna plats ett par större bygdevägar från väster och sydväst stötte till landsvägen, uppstod här ett viktigt rasteställe, ”pusteställe”, med skjul för dragarna. Före mitten av senast gångna århundrade funnos här emellertid endast några få stugor liggande på Göljemåla ägor. Snart nog slogo sig många hantverkare och handlande ned här, och dessa anhöllo år 1864 att få bilda en köping. Denna anhållan förnyades i början av följande år genom en underdånig skrivelse, undertecknad av 34 handlande och hantverkare i Nybro. Genom nådigt brev den 3 februari 1865 förklarade Kungl. Maj:t Nybro vara en fri och av stad oberoende köping samt gav samtidigt en del förordningar för den nya köpingen. Folkmängden var då mycket liten, uppgick blott till 279 personer. När därför köpingen samma år anhöll att jämväl få bliva en egen från moderkommunen Madesjö skild kommun, blev denna anhållan avslagen, trots länsstyrelsens tillstyrkan av densamma. Det var ett rastlöst och intresserat arbete, som den lilla köpingens invånare utvecklade för att fortast möjligt få sina angelägenheter ordnade: gator utlades, torg planerades, brandväsendet ordnades, förordningar rörande byggnader, rörande ordning och snygghet o. s. v. utfärdades. Stora offer måste köpingen fordra av sina bebyggare, men alla möttes i gemensamt intresse för samhället, och en del offentliga gatuarbeten och schaktningar utfördes genom frivilliga dagsverken av de enskilda hantverkarna utan ersättning, då kommunalkassan ej räckte till. Efter de svåra åren i slutet av 1860-talet blevo tiderna bättre, och på 1870-talet kunde en mångfald arbeten utföras för köpingens behov och på dess bekostnad. I augusti 1874 öppnades järnvägen mellan Kalmar och Emmaboda för allmän trafik, varigenom förutsättningarna för köpingens utveckling blevo större. De stora timmertransporterna särskilt från nordväst, som förut blott gått igenom Nybro, fingo nu här under ett par års tid sin slutstation, enär timret härifrån kunde forslas på järnväg. Under de närmast följande åren byggdes emellertid en järnväg upp till dessa skogrika trakter nordväst om Nybro med slutstation i Sävsjöström, vilken järnväg invigdes hösten 1876. Redan året efter sistnämnda järnvägs öppnande beslutade man göra förberedande undersökningar i och för anläggandet av en brunns- och badinrättning i Nybro. Denna frågas vidare utveckling skall i det följande behandlas. Sedan köpingen inköpt vissa delar av Göljemåla, medgav Kungl. Maj:t, trots motstånd från Madesjö socknemän, att Nybro köping från början av 1880 skulle utgöra en kommun för sig. Folkmängden uppgick då till 476 personer. Senare har köpingens område ytterligare utvidgats. År 1890 inköptes 1/8 mantal Kvarnslätt, 1896 1/8 mantal Göljemåla B och 1904 1/8 mantal Göljemåla A, och genom nådigt brev av den 26 mars 1909 hava dessa inköpta områden från början av år 1910 inkorporerats med den gamla köpingen.
Nybro har för närvarande (1913) omkring 2,000 invånare. Nybro köping har alltså mycket snabbt utvecklats och befinner sig ännu i raskt framåtgående. Tack vare de goda kommunikationerna har Nybro blivit ett handelscentrum för den omgivande trakten. En dag i veckan (torsdag) saluföra traktens jordbrukare sina alster på Nybro torg, och en dag i må¬naden hålles kreatursmarknad, då massor av nötkreatur saluhållas och avyttras. Köpingen har också i följd av sitt läge ett i förhållande till folkmängden mycket stort antal handlande och hantverkare. Nybro har jämväl en ej obetydlig industri, särskilt träförädlingsindustri. Av betydelse äro också fabriker för tillverkning av leksaker och blecksaker samt tändsticksfabrik, glasförädlingsfabrik och bryggerier. Vid under de senaste åren företagen reglering av de nyinkorporerade områdena hava vidsträckta områden i köpingens östra delar anslagits till industritomter. Under de närmaste åren kommer enligt beslut att uppföras ett större kommunalt elektricitetsverk, som skall i större utsträckning än nuvarande kunna lämna elektrisk kraft jämväl till industriella företag. Genom bekväm förbindelse med Kalmar å ena sidan och södra stambanan å den andra kunna industrialstren lätt utföras, och den nu pågående järnvägsbyggnaden från Sävsjöström över Åsheda och Vetlanda till Nässjö torde nog i sin mån medverka till höjande av köpingens industri och handel. I kyrkligt hänseende hör Nybro köping till Madesjö församling, vars kyrka är belägen 2 km. västerut, men den bildar sedan år 1895 eget skoldistrikt. År 1903 upprättades i köpingen en privat samskola, vilken från 1905 var 5-klassig. Nämnda samskola omlades år 1911 till kommunal mellanskola.
Efter på senare tiden företagna gaturegleringar m. m. ter sig nu köpingen nätt och prydlig med breda, stenlagda gator med trottoarer, nätta och vackra hus, ofta omgivna av små trädgårdar eller inbäddade i barrskogen. Här och där ser man inne på gårdarna präktiga, högstammiga furor, vittnande om att platsen ganska nyligen varit tät barrskog. En utmärkt gatubelysning med elektriska båglampor bidrager under den mörkare årstiden till platsens trevnad. En särskild karaktär hava de nybyggda villasamhällena, särskilt vid den s. k. Grönvägen och invid sanatorieskogen. Här finnas små täcka villor, målade i ljusa, glada färger, vilka villor framträda särdeles vackra mot bakgrunden av den mörka barrskogen. Förutom det sagda bör också framhållas, att Nybro, som befinner sig omkring 90 meter över havet, är på alla sidor omgiven av en härlig furuskog, varför luften är ren och frisk, att köpingen och dess närmaste omgivningar ligga på ren grusgrund, så att alla vägar nästan omedelbart efter regn åter äro torra, samt att riklig tillgång på gott källvatten finnes.
FÖRARBETEN FÖR BADANSTALTENS ANLÄGGNING.
Då Nybro köpings invånare sågo sig om efter möjligheter till köpingens fortsatta utveckling, tyckas de gynnsamma naturförhållandena mycket tidigt hava pekat på Nybro såsom brunns- och badort. Skälen härför sammanfattas i en senare skedd inbjudan till aktieteckning i ett blivande bolag på följande sätt: ”Den stora förmån, Nybro köping åtnjuter att, jämte ett torrt och sunt läge på en högt liggande grusslätt, med frisk doftande barrluft från omgivande furuskogar, inom sitt område äga ovanligt rik tillgång på klart, gott och kallt källvatten, har helt naturligt hos många väckt tanken på att denna plats skulle lämpa sig synnerligen väl för anläggande av en kallvattenkuranstalt i förening med sanatorium. Då nu ingen dylik kuranstalt för närvarande finnes i sydöstra Sverige och Nybro köping på senare tider erhållit goda komtnunikationer genom järnvägsförbindelser med stambanan och städerna Kalmar, Karlskrona och Växjö; så, och då i köpingen redan nu finnes god tillgång på billiga bostäder för blivande kurgäster, utan att särskilda byggnader för detta ändamål behöva uppföras, vilket annars plägar hårt trycka dylika kuranstalters ekonomi, hava köpingens invånare beslutat att, till fördel både för sig själva och kringliggande orter, med snaraste söka härstädes upprätta en tidsenlig och fullständig kallvattenkuranstalt”. I början av 1870-talet var provinsialläkaren Söderbaum i Kalmar mycket intresserad för anläggande av en badanstalt i Nybro. Man hade redan då funnit en svagt järnhaltig källa i den nu s. k. gamla brunnsparken, en något sank plats strax norr om järnvägslinjen. Här skulle också — enligt vad de gamla berätta — hava funnits ett litet badhus, ett enkelt brädskjul med badkar. Doktor Söderbaum önskade köpa detta område jämte närgränsande mosse och skog för anläggande av en badanstalt, men, då det begärda priset ansågs för högt, blev intet därav, utan anlade doktor Söderbaum i stället en badanstalt vid Kristvalla, en mil nordost om Nybro. Något senare upptogs saken ånyo, denna gång av den för Nybro och dess utveckling synnerligen intresserade ingenjören A. F. Westerlund. Företaget var dock allt för stort för någon enskild person, varför man tänkte vända sig till köpingen för att intressera denna för företaget eller åtminstone erhålla dess ekonomiska understöd. År 1877 begärde därför de .för saken intresserade, att kommunen skulle anslå 500 kronor till förberedande undersökningar i och för företaget. Detta resulterade i att en kommitté tillsattes, i vilken ingenjör Westerlund blev ordförande. Efter en grundlig undersökning av möjligheterna för planens realiserande framlade kommitterade i en skrivelse till Nybro köping av den 14 augusti 1879 resultatet av sitt arbete i form av kartor, fullständiga ritningar till byggnader och kostnadsförslag
Detta förslag innefattade, att badanstalten skulle förläggas å det redan då uv köpingen ägda området söder om järnvägslinjen och väster om lands¬vägen mot Kalmar. Radhuset skulle placeras nära invid lan isvägen, med baksidan åt denna, alltså på samma plats, där badhuset senare lades. Läkarebostaden skulle uppföras antingen såsom flygel till badhuset eller mitt emot detta på andra sidan om landsvägen. Enligt kommittens förslag skulle badhuset beräknas för omkring 400 kurgäster och anordnas för tvenne klassers badgäster. Man hade dock tänkt på ytterligare utveckling av anstalten, varför badhuset var så anordnat, att man utan att ”störa stilen” lätt kunde utvidga det, och ångpanna och maskiner voro beräknade för en väsentligt större badhusbyggnad än den föreslagna. Denna byggnad skulle förutom de egentliga badlokalerna även innehålla lä¬karens mottagningsrum, kontorslokaler och gymnastiksal. 1 badhuset skulle kunna erhållas alla vid en vattenkuranstalt brukliga bad (karbad, sittbad, bassängbad, kalla, tempererade och varma duschar, ång- bad, ångskåpsbad, varmluftsskåpbad, romerska bad), ävensom medikamentösa bad (salt-, svavel-, pottaske-, barrextrakt-, kreuznacher-, gyttjebad etc.) samt dessutom sjukgymnastik, massage, elektricitet, inhalationsbehandling, mineralvatten såväl från anstaltens källa (källor) samt andra vanliga naturliga och artificiella mineralvatten. Förslaget beräknade för badhuset med fullständig inredning och inventarier, brunnspaviljong, läkarebostad med apotek, trappövergång över järnvägen (förbindelse mellan gamla och nya brunnsparken), övriga nödvändiga byggnader, planering, plantering, hägnad ni. ni. en kostnad av 50,000 kr. För erhållande av detta kapital skulle, enligt kommitteförslaget, ett aktiebolag bildas, i vilket köpingen skulle taga aktier för halva summan samt dessutom till bolaget avstå, så liinge anstalten existerade, erforderligt jordområde, utan någon ersättning. För att erhålla den kontanta summan skulle ett 30-årigt amorteringslån tagas. Det framlagda förslaget skulle behandlas på kommunalstämma den 18 september 1879. Det var ju att vänta, att det stora företaget skulle mötas med vissa betänkligheter, då köpingen ännu ej var så stor och kraftig, och då andra viktiga kommunala frågor stodo på dagordningen och krävde anslag. Enligt protokollet från stämman var man allmänt ense om önskvärdheten av en badort, men man ansåg, att tiden för anläggandet då var olämplig, och att kommitten hade tänkt sig anstalten alltför stor. Man fruktade, att den föreslagna badanstalten ej skulle kunna bestå i konkurrens med andra dylika anstalter, vilka hade förmånen av naturskönare och mera centralt läge, vartill komme svårigheten att erhålla de behövliga medlen. Då frågan om kostnaden helt naturligt var den viktigaste vid frågans avgörande., framhöll kommittens ordförande, ingenjör Westerlund, att kostnads¬förslaget kunde sänkas med 11 000 kronor, till vilken summa läkarebostaden hade beräknats. Behovet av ständig läkare i trakten hade nämligen gjort sig gällande ej blott i Nybro utan jämväl i angränsande kommuner, och redan år 1875 hade Madesjö kommunalstämma beslutat, att kommunen skulle an¬skaffa och tillhandahålla nödig bostadslägenhet, om en distriktsläkare blev stationerad i eller invid Nybro och apotek inrättas där. Men kommunalstämman beslutade dock, att förslaget tills vidare skulle vila, och badhuskommitten fick i uppdrag att inkomma med förslag till en badanstalt av mindre omfattning eller vidtaga sådana förändringar i det framlagda förslaget, att kostnaderna kunde nedsättas.
Frågan var åter uppe den 27 december 1880, då kommitterade äskade 20,000 kronor av köpingen. Då det ännu ej var utrett, var medlen kunde tagas, blev frågan åter uppskjuten, men den 15 februari 1881 blev frågan avgjord. Enhälligt beslutade stämman att i ett blivande bolag taga aktier för 20,000 kronor, och skulle detta belopp tagas av den vinst, köpingen dels hade innestående och dels kom att få i Nybro spritvaruförsäljningsbolag. Därjämte skulle köpingen utan ersättning avstå till det blivande bolaget, så
länge den nu ifrågasatta brunns- och badanstalten såsom sådan existerade, utan någon ersättning erforderligt jordområde, nämligen hela den s. k. Linnéa-parken och all den mark, som tillhörde köpingen däremellan och järnvägen samt landsvägen, den åkerlycka, som låg mitt för den föreslagna badhus-lokalen på andra sidan landsvägen, den gamla badhusparken med mineralkällan samt alla de vägar, som därtill hörde. Å en följande kommunalstämma, den 26 april samma år preciserades villkoren något närmare, varvid — för att underlätta aktieteckningen — bestämdes, att å köpingens 200 aktier ingen ränta skulle erläggas, förrän å de övriga (preferensaktierna) erhållits sex procents utdelning.
Sedan ett blivande bolag alltså blivit garanterat för ändamålet lämpligt jordområde och en kontant summa å 20 000 kronor, kunde inbjudan till aktie¬teckning utfärdas. Den 48 juli 1881 utgick inbjudan till teckning av aktier i ett bolag med begränsad ansvarighet och ”med ändamål att i eller vid Nybro köping anlägga och för allmänheten mot avgift tillhandahålla en tidsenlig och fullständig kallvattenkuranstalt med vad därtill hörgir.” Aktiekapitalet skulle vara minst 30 000 och högst 100 000 kronor, fördelade på aktier it 100 kronor. Inbjudan var undertecknad av ordföranden i Nybro kommunalstämma och nämnd, kamrer N. Simonsson, utsedda ombud för Nybro köping: fabrikör J. Blomdell, kommissarie C. A. Forsell och smedmästaren A. Olsson, samt ordföranden i kommittkn för de förberedande undersökningarna, ingenjör A. F. Westerlund. Såsom bilagor till inbjudan utsändes dels intyg angående vattentillgången och dels utlåtande från provinsialläkaren i distriktet. ’Vattentillgången hade undersökts av kaptenen i Väg- och vattenbygg-nadskåren C. H. Öhnell, vilken under högsommaren företagit undersökning, varvid han funnit, att invid platsen för badhuset ur en upptagen provbrunn kunde uppumpas 66 kannor vatten i minuten med en temperatur av + 9 1/2 grader Celsius, ur en annan källa 57 kannor med något lägre temperatur, samt att ymnig tillgång på rent och klart vatten med en temperatur av + 7° C. kunde erhållas från Linnéakällan och från Köpingsbrunnen. Någon vattenbrist var därför ej att befara. Provinsialläkaren i Kalmar distrikt doktor J. Tengvall intygade, att han insåg företaget bliva av stor nytta för allmänheten, helst någon egentlig vattenkuranstalt icke då fanns i sydöstra Sverige, och att vattentillgången var fullt tillräcklig och hade för en dylik anläggning erforderlig köldgrad, varjämte han vitsordade, att Nybro köping hade ett sunt och torrt läge, och att närmaste trakter däriutill hade ganska rik tillgång på barrskog, växande å högt belägen sandjord, varför platsen lämpade sig väl såsom kurort.
BOLAG BILDAS. KÖPINGEN ÖVERTAGER AFFÄRSFÖRETAGET. Sedan det för aktiebolaget bestämda minimibeloppet blivit tecknat, hölls konstituerande bolagsstämma den 16 september 1881 under kommissarie
Forsells ordförandeskap, och till detta sammanträde hade enligt protokollet ”aktieägarne talrikt tillstädeskommit”. 302 aktier voro då tecknade. Bolaget skulle benämnas ”Nybro kallvaltenkuranstalts aktiebolag”. Enligt bolagsordningen, som vann Kungl. Majt:s fastställelse genom nådig resolution den 25 november 1881, utgjordes styrelsen av fem personer, av vilka en skulle vara verkställande direktör och även disponent, till dess bolaget fann nödigt anställa särskild sådan. Verkställande direktören, som jämväl skulle vara styrelsens ordförande, valdes för ett år i sänder, men övriga styrelseledamöter för två år.
Den 24 februari 1882 valde bolaget styrelse, varvid till verkställande direktör utsågs kamrer N. Simonsson, vilken nitiskt och förtjänstfullt ledde företaget under de svåra grundläggningsåren och t. o. m. år 1887. Det var ett stort arbete, som förelåg den nya styrelsen, då det gällde att göra anstalten färdig för allmänheten till nästkommande sommar. Dess åtgöranden för att erhålla lämpliga lokaler och parkanläggningar m. m. skall behandlas i annat sammanhang. Vid uppförandet av badhus liksom ock av andra byggnader visade sig snart nog, att det tecknade aktiekapitalet var alltför litet, för att anstalten skulle kanna bliva färdigbyggd och erforderliga inventarier anskaffas. Fördenskull beslutade bolaget redan i januari 1883 att ingå till kommunal-stämman ,med begäran, att köpingen ville teckna aktier för ytterligare 10 000 kronor, och denna begäran blev också den 13 februari 1883 enhälligt beviljad. Redan i augusti samma år behövdes mera pengar, varför man ånyo vände sig till köpingen med anhållan om hjälp antingen såsom lån eller såsom fortsatt aktieteckning. Den 22 augusti samma år beslutade köpingen — likaledes enhälligt — att fortsätta aktieteckningen i bolaget med 6 000 kronor. Våren 1884 måste bolaget återigen vända sig till köpingen, som den 23 april beslutade att teckna aktier för ytterligare (om kronor. De utgifter, som nödvändiggjordes för uppförande av paviljong för restauration, tvingade bolaget att även följande år begära fortsatt aktie-teckning eller lån av köpingen, och genom kommunalstämmobeslut den 20 april 1885 beslutade köpingen att åter teckna aktier för 6 000 kronor. Genom dessa upprepade aktieköp hade Nybro köping, som redan från början haft aktiemajoritet i bolaget, blivit än mera intresserat däri, och man började arbeta på att köpingen skulle bliva ensam ägare av anstalten. Inköp av enskilda personers aktier kunde ej vara svårt, då någon utdelning aldrig förekommit. Därför föreslog kommunalnämnden redan år 1888 på förord av anstaltens intendent, doktor Brorström, att köpingen efter hand skulle av de enskilda aktieägarne inköpa deras aktier till 1:3 av nominella värdet och således bliva ensam ägare till anstalten för att så mycket mera obehindrat kunna verka för dess vidare utveckling, och kommunalstämman beslutade den 18 december 1888 i enlighet med detta förslag. I och för tänkt tillbyggnad av restaurationspaviljongen behövde bolaget ökat kapital och begärde därför av köpingen ett lån på 7 000 kronor mot 4 1/2 % ränta. Den 27 september 1893 beviljades visserligen det begärda lånet, men först efter omröstning (104 röster mot 48), men då beslutet överklagades, ehuru det senare fastställdes, begagnade sig bolaget då ej av medgivandet. När å bolagsstämma den 31 mars 1896 upplysts, att inga pengar funnes för bestridande av löpande utgifter, utan att enskild person måst förskottera, beslutade emellertid bolaget att begära utfå det beviljade lånet.
Det visade sig emellertid allt tydligare, att bolagets ställning var sådan, att det ej kunde fortsätta sin verksamhet. Vid år 1900 företagen inventering visade sig, att bolaget jämlikt bestämmelserna i bolagsordningen ej borde fortsätta sin verksamhet, varför, på förslag av köpingens ombud, handlanden A. W. Hultenberg, bolagsstämman den 4 oktober 1900 beslutade, att bolaget skulla träda i likvidation. En hel del förbättringar måste inom den närmaste tiden göras vid anstalten, särskilt vid badhuset, såsom dåvarande intendenten, docenten K. Petrå, framhöll. Men Nybro kommun, som ju var den ojämförligt största aktieägaren, syntes ej vara böjd att bekosta någon utvidgning eller förbättring av anstalten, därest kommunen ej bleve ensam ägare av densamma. På grund därav och då bolagets skulder överstege tillgångarna med 28 230 kronor 01 öre, beslutades enhälligt den 9 november 1900, på förslag av fabrikör G. Richter, att bolaget skulle upplösas. Den 20 i samma månad beslutade kom munalstämman, att badanstaltens hela egendom skulle inköpas för kommunens räkning, och att ett nytt första klassens badhus skulle byggas. På grund av dessa beslut övergick anstalten från början av år 1901 i köpingens ägo, och den 18 november 1901 stadfäste kommunalstämman reglemente för ”Nybro brunn och badanstalt”, ett reglemente, som den 22 december 1903 något modifierades till överensstämmelse med förordningen den 21 mars 1862 angående kommunalstyrelse på landet. Enligt detta reglemente skola anstaltens angelägenheter förvaltas av en å kommunalstämma utsedd styrelse av fem ledamöter, av vilka en skall vara disponent eller ordförande samt en kamrer, om så finnes nödigt. Ledamöterna i styrelsen väljas för 4 år. Av de valda ledamöterna utser stämman en till ordförande. Denna är såsom verkställande direktör ansvarig för räkenskapernas ordentliga förande, men styrelsens samtliga ledamöter äro gemensamt ansvariga för anstaltens kontanta medel och övriga tillgångar. Räkenskaperna granskas årligen i samband med kommunens allmänna räkenskaper.
Kommunalstämman tillkommer att, sedan styrelsen därtill uppgjort förslag och avgivit förord, antaga intendent, som jämväl skall vara anstaltens läkare, samt bestämma de villkor, på vilka intendenten antages. Anstaltens skötsel har alltså såväl under aktiebolagets tid som också, sedan köpingen övertagit den, varit anförtrodd åt respektive styrelser. Under några år på 1890-talet hade likväl bolaget och dess styrelse utarrenderat anstalten mot en viss årlig hyra till dess dåvarande badläkare, e. o. provinsialläkaren Th. Brorström. Enligt upprättadt kontrakt skulle arrendatorn mot ett arrende av 1 100 kronor pr år övertaga hela anstalten med byggnader, maskiner, inventarier samt det jordområde, som bolaget disponerade över, men ålåg det arrendatorn att underhålla anstalten, såväl byggnader, maskiner, inventarier som parkanläggningen, samt att återlämna allt i samma skick, i vilket det mottogs, efter inventering och syn. Arrendetiden började den 15 september 1892 och kom på grund av doktor Brorstrims förflyttning att upphöra med år 1896. Dessa år ha emellertid betecknat en tid av raskt framåtskridande för anstalten och betydligt ökad badfrekvens: Byggnaderna förbättrades, inventarier inköptes, och förbättringar vidtogos i park och sanatorieskog, varför bolaget vid arrendetidens slut till doktor Brorström utbetalade inemot 3 000 kronor. Frågan om anstaltens bortarrenderande har sedan upprepade gånger varit före utan att dock leda till något resultat, och f. n. torde en stark opinion för saken förefinnas bland köpingens invånare. Sedan badanstalten övergått till köpingen, har väl något överskott erhållits varje år, men dock ej större, än att det behövts för anstaltens drift, så att kommunen aldrig erhållit någon ränta på sina i badanstalten nedlagda penningar.
VARMBADHUSET. Kominittén för de förberedande undersökningarna hade i sitt förslag av år 1879 inkommit med ritningar till varmbadhus och kostnadsförslag, vilket förslag dock ej godkändes, enär det ansågs alltför dyrbart. Den år 1882 valda styrelsen inbjöd genom annons i åtskilliga tidningar de personer, vilka voro villiga att uppgöra ritningar och kostnadsförslag till badhusbyggnad, att inom föreskriven tid anmäla sig hos styrelsen, och utsågs därvid fabrikör Carl Atterling i Örebro att uppgöra sagda förslag. Vid bedömandet av det senare framlagda byggnadsförslaget hade styrelsen såsom sakkunnig rådgivare antagit provinsialläkaren i Kalmar, J. Tengvall, vilken visat stort intresse för företaget och t. o. in., redan innan ritningarna till badhuset voro slutgiltigt antagna, blivit utsedd till anstaltens läkare för 5 år. På grund av doktor Tengvalls flyttning från Kalmar avsade han sig emellertid senare förordnandet. Vid granskning av ritningarna föreslog doktor Tengvall en väsentlig ut-vidgning av hela anstalten, vilket dock styrelsen ej kunde bifalla, enär kost-
naderna då skulle bliva större än bolagets tillgångar. Men fabrikör Atterling skulle dock redan då uppgöra förslag till anstaltens utvidgning, för den händelse sådan utvidgning skulle visa sig behövlig. Bygganadsförslaget blev så antaget, men kort därefter beslutades, att en del av den föreslagna tillbyggnaden skulle utföras samtidigt med övriga delar av badhuset. Ingenjör J. Löfmark i Kalmar anmodades att hava överinseendet över badhusets uppförande. Byggandet, som ej anförtroddes åt någon byggmästare utan leddes av sty-relsen, började på hösten 1882 och skulle badhuset vara färdigt till att invigas och tagas i bruk vid badanstaltens öppnande den 15 juni 1883. Det var emel-lertid vid den tiden ej fullt färdigt, varför invigning av detsamma kunde försiggå först den 18 i samma månad.
Denna badhusbyggnad bestod av ett mittparti i två våningar, från vilket utgiugo fyra flygelbyggnader, varav de två mot badhusparken voro avsedda för första klassens badgäster och de två mot landsvägen voro avsedda för andra klassen. Mittpartiet stod i förbindelse med en framför de båda förstaklassavdelningarna framskjutande utbyggnad, som på nedre våningen förutom en mindre vestibul rymde kontorslokal och läkarens mottagningsrum samt på övre våningen societetslokal, bestående av en mindre salong med balkong åt parken samt läsrum och damrum. Övriga delen av mittpartiet upptogs av tvenne genom båda våningarna gående badsalonger med bassänger och duschar, avsedda för första klassens herrar och damer, vidare maskin- och värmrum samt åt baksidan en större badsalong med bassäng och dusch, avsedd för andra klassens badgäster, såväl herrar som damer. Övre våningen rymde två större gymnastiksalar, en för herrar och en för damer, samt flera rum för massage. De från mittpartiet utgående flyglarna voro uppförda i endast en våning och rymde badrum med avklädningsrum. Flygelbyggnaderna mot nordost voro avsedda för damer, de mot sydväst för herrar. Varje flygel omfattade 3 badrum med tillhörande avklädningsrum. Första klassens badrum hade ingen större duschanordning, utan användes i regel den i respektive badsalonger befintliga duschen. Då andra klassens salong var avsedd för såväl herrar som damer hade i vardera badavdelningen duschanordningar inrättats. Runt omkring hela byggnaden sträckte sig rymliga verandor. Det uppförda badhuset visade sig snart otillräckligt. En ombyggnad av andra klassens badsalong, varigenom denna skulle delas i två avdelningar, en för herrar och en för damer, beslutades redan år 1889, liksom även tillbyggnad av ett duschtorn för erhållande av en kraftigare dusch, men, enär medel då saknades, fingo sagda förbättringar tills vidare anstå. Sedan antalet badgäster i början av 1890-talet betydligt ökats; kunde man ej längre nöja sig med de då använda badlokalerna, och därför beslutade man att snarast möjligt uppföra en särskild byggnad för kontor och mottagningsrum för läkaren, ävensom privatbostad åt honom, så att de då till kontor
och mottagningsrum använda lokalerna i badhuset kunde apteras till badrum. Uppförandet av denna byggnad blev emellertid uppskjutet, så att. den stod färdig först till början av badsäsongen år 1898. Det var emellertid endast obetydlig hjälp, som denna åtgärd kunde lämna. Man erhöll visserligen sammanlagt 16 enskilda badrum, men andra klassens badavdelning visade sig alltjämt otillräcklig. Då, på grund av ekonomiska svårigheter, någon tillbyggnad ej så snart kunde åstadkommas, vidtog man på hösten år 1898 en mindre ändring av lokalerna, så att vid behov något av första klassens badrum kunde användas för andra klass. Vid samma tid företogs också uppsnyggning och modernisering av samtliga bad- och avklädningsrum, med inventarier. Hösten 1899 påpekade intendenten, docent Petrén, ånyo nödvändigheten av att till följande säsong utvidga andra klassens badavdelning, och styrelsen beslutade ej blott detta utan jämväl behövlig ökning av första klassens avdelning. Men nödiga medel saknades, och köpingen var ej villig lämna sådana, med mindre den bleve ensam ägare av anstalten. Sedan köpingen övertagit anstalten, togs frågan om badlokalernas förbättring åter upp, och detta så mycket mer som kommunalstämman, såsom nämnt, redan vid beslutet om inköp av badanstalten beslutat, att ett nytt första klassens badhus skulle byggas. Under de allra närmaste åren tyckes emellertid behovet av ökade badlokaler ej så starkt gjort sig gällande. Då 1903 års styrelse behandlade frågan, huruvida tillbyggnad av badhuset eller förbättring av bostäderna i första hand borde framhållas för stämman, beslutade styrelsen enhälligt på intendentens förslag att först föreslå byggande av bostäder. Intendenten, doktor Hellstenius, ansåg dessutom ej lämpligt att tillbygga badhuset utan höll före, att man vid möjligen ökat behov av utrymme skulle söka åstadkomma ett nytt badhus för första klassens badgäster, varvid hela den gamla byggnaden kunde apteras till badhus för andra klassen. Något nytt badhus kom dock ej till stånd, men den 30 oktober 1906 -beviljade kommunalstämman 20 000 kronor för de två följande åren för reparation och tillbyggnad av dåvarande badhuset, och utfördes denna om-och tillbyggnad vintern 1907-1908 av byggmästaren C. J. Blomqvist i Nybro efter ritningar av stadsarkitekten F. Olsson i Kalmar. Den huvudsakliga ändringen bestod däri, att de fyra badhusflyglarna utsträcktes, så att de lämnade plats för vardera 6 badrum i stället för förut 3. Damernas gymnastiksal omändrades till lokaler i och för solbaden, liksom också för samma ändamål rymliga verandor anordnades å andra våningen mot parken. Damernas gymnastik och massage förlades till kon-torsbyggnadens andra våning. I samband med tillbyggnaden företogs en grundlig reparation av de gamla lokalerna. Den förefintliga grunden förbättrades, verandorna blevo cementerade, nya pannor och nya maskiner samt bättre rörledningar cch duschanorduingar anskaffades. Bassängerna i badsalongerna höjdes ungefär en meter för att möjliggöra lättare urtappning av dem, och första klassens bassänger bekläddes med kakel. Den maskinella anordningen vid badhuset utfördes av fabrikör F. W. Engström i Nybro. Under arbetets utförande gjordes vissa ändringar i den först tänkta planen, varför de anslagna medeln ej räckte, utan krävde reparationerna sammanlagt en kostnad av 34 360 kronor. Efter denna grundliga reparation och tillbyggnad framstår varmbadhuset med 25 enskilda badrum – enligt sakkunnigt utlåtande såsom fullt förstklassigt. Under förutsättning av ökat antal badbetjäning och viss reglering av badtiderna kan det mottaga ett betydligt större antal badgäster, än som för närvarande brukar besöka Nybro badanstalt, varför det en lång tid framåt torde vara tillräckligt, även under förutsättning att badgästernas antal betydligt ökas. — Varmbadhuset har använts ej endast under den egentliga badsäsongen om sommaren, utan det har dessutom en dag i veckan (lördagar) varit öppet för allmänheten även under vintern. För sådana vinterbad användes till en början endast ett rum (kontorslokalen), i vilken fördenskull särskild för vattnets uppvärmning avsedd apparat anbragts. Redan efter ett år sattes andra klassens badsalong i stånd, så att vinterbaden kunde serveras där. Då det emellertid visade sig, att vinterbaden icke lämnade badanstalten någon inkomst, som i någon mån kunde motsvara den skada, som uppkom å ångpanna, badrum, badkar och övriga därtill använda effekter, beslutade styrelsen i januari 1898, att vinterbaden tills vidare skulle upphöra. De togos emellertid snart nog åter upp, och lokalerna för dem måste ökas. Från hösten 1908 hava dessa bad vunnit än större betydelse, sedan jämväl s. k. folkbad införts, varigenom allmänheten mot en avgift av 25 öre erhåller varmbad utan behandling samt dusch. För dessa vinterbad användes nu samtliga andra klassens badrum. — Under de första åren av sin verksamhet saknade anstalten eget kallbadhus, men i den lilla sjön invid sanatorieskogen fanns dock ett privat sådant badhus. Genom överenskommelse mellan badstyrelsen och ägarna till detta erhöllo från år 1889 kurgästarna där rätt till fria bad, och följande år övergick byggnaden genom köp i badanstaltens ägo. Då denna emellertid visat sig otillfredsställande, uppfördes 1893 på södra sidan av Linnéasjön ett nytt kallbadhus i två skilda avdelningar. Sommaren 1902 byggdes återigen ett nytt kallbadhus, en byggnad, som ännu användes, ehuru den våren 1912 förflyttades till norra sidan av sjön, på samma gång som en väg anlades runt omkring den lilla sjön.
ANVÄNDA BADFORMER. Vid badanstaltens grundläggning infördes alla den tiden brukliga bad-och kurformer. Sedan dess hava tid efter annan nya former upptagits. För närvarande uppvisar badhuset en fullständig inredning för kallvattenkur, avrivningar, inpackningar, fotbad, varmluftsrum, varmlufts- och ångskåp, elektriska glödljusbad, bassäng och moderna duschar såväl som fullständig utrustning för varma karbad, tallbarrsbad, gyttje- och tvålmassagebad, Nauheimerbad och halvbad. Vid anstalten förekommer också sjukgymnastik och massage av särskilt anställda sjukgymnaster, såväl manlig som kvinnlig, varjämte av läkaren eller under hans ledning elektrisk behandling eller lokal hetluftsbehandling meddelas. De sjukdomsformer, som företrädesvis lämpa sig för behandling vid anstalten, äro nervsvaghet och nervsjukdomar av alla slag, ledgångs- och
muskelreumatism, kroniska katarrer i luftvägarna, astma, hjärtfel, mag- och tarmsjukdomar, äggvitsjuka, bleksot, allmän svaghet och blodbrist samt ömtåligt hudsystem med benägenhet för svettning. Anstalten har alltid samvetsgrant strävat efter att kunna tillfredsställa kurgästernas berättigade anspråk. Före första badsäsongen avsändes på styrelsens bekostnad en manlig badare till Skövde badanstalt och två baderskor till Mössebergs badanstalt, för att grundligt sätta sig in i badaryrket. Genom mångårig vana och skolning är den nuvarande badpersonalen väl förtrogen med de olika, badformernas administrering. Badbetjäningen, som vid anstaltens öppnande år 1883 utgjordes av 3 badare och 6 baderskor, uppgår för närvarande till 14 á 15 baderskor, men torde antalet inom närmaste tiden väsentligt böra ökas. Av de personer, som redan från badanstaltens första säsong anställdes vid densamma, tjänstgör ännu en baderska, nämligen Ida Jonsson. Ännu för två, år sedan tjänstgjorde även en annan av den första uppsättningen, Matilda Olsson.
PARK OCH SANATORIESKOG. Redan några år innan badanstalten kom till, hade en liten parkanläggning påbörjats på platsen för nuvarande badparken. Såsom förut omnämnts, fanns norr om järnvägslinjen en järnhaltig källa och ett litet badhus. Platsen däromkring, den gamla brunnsparken, uppsnyggades, och äfven området söder om järnvägslinjen hade genom den förut nämnde ingenjör Westerlunds försorg iordningställts såsom en liten park. Då i denna park den lilla nätta Linnéa borealis ännu växte ganska talrikt, blev parken kallad Linnéaparken. Parken underhölls och sköttes av ingenjör Westerlund och några andra för saken intresserade, vilka sammanslutit sig till en förening, Linnéaföreningen, med uppgift att huvudsakligen genom eget arbete underhålla och utvidga den lilla parkanläggningen. År 1882 erhöll t. o. m. denna förening ett litet anslag av kommunalstämman. Den lilla sjön, Kvarnslättsgölcn, som vid denna tid sträckte sig betydligt längre upp i parken än nu, blev från denna tid kallad Linnéacjön, fastän det ännu dröjde några år, innan denna benämning började officiellt användas. När badanstalten började sin verksamhet och av köpingen erhållit dispositionsrätt jämväl över Linnéaparken, var det naturligt, att parkens skötsel och utvidgning lades över på badanstaltens styrelse, helst som ingenjör Westerlund vid samma tid lämnade Nybro. Den lilla parken kunde naturligtvis ej tillfredsställa badanstaltens behov, utan den behövde väsentligt utvidgas, varför styrelsen redan från början ägnade stor uppmärksamhet däråt och under åren 1882 och 1883 företog omfattande planteringar m. m. efter ritningar och anvisningar av hushållningssällskapets gartner Aug. Eriksson. Jordstycket närmast öster och sydost om parken mot Linnéasjön till var en sankmark, som beredde stora svårigheter, helst som den genom sina dimmor särskilt om höstarna ofördelaktigt inverkade på hela parken. Det var därför en viktig angelägenhet att få denna mosse torrlagd. Redan tidigt tänkte man bidraga till dess torrläggning och samtidigt försköna parken genom en kanal mellan badhusparken och sjön, på vilken kanal badgästerna genom båtar skulle kunna befordras till och från sjön och kallbadhuset därstädes. Tanken upptogs åter 1897, då man t. o. m. fattade beslut att anlägga en 20 fot bred kanal av erforderligt djup. Men någon kanal av den omfattningen kom ej till stånd.
År 1894 företogs en grundlig upprensning av den genom parken och den nämnda maden flytande lilla ån, vilket något bidrog till parkens torrläggning. Området blev vidare genomdraget med diken i flera riktningar, från vilka vattnet fördes ned till sjön. Då emellertid trakten närmast sjön låg endast obetydligt över dess vattenyta, kunde denna dränering ej bliva fullt tillfredsställande. Därför anhöll styrelsen år 1899 hos kommunalnämnden, att denna ville vid sjöns utflöde vid Kvarnslättsvägen anbringa afloppstrummor för att sänka sjöns vattenyta och därigenom torrlägga maden. Denna skulle sedan
användas till ny parkanläggning, och området upptages på en 1900 års prospekt åtföljande karta såsom nyanlagd park. Området ifråga har emellertid ännu ej blivit någon park men är dock så torrlagt, att det kan odlas. Den egentliga brunnsparken är ganska, liten men torde vara tillräcklig, då man strax söder och sydost om densamma har en vidsträckt, vacker barrskog med resliga, skuggrika furor, en den härligaste sanatorieskog. Redan vid badanstaltens öppnande hade styrelsen träffat överenskommelse med skogens dåvarande ägare, Joel Johansson i Kvarnslätt, angående tillträde till denna skog, och upprättades då kontrakt för de närmaste 8 åren. Så erhölls den för anstalten så nödvändiga Joelskogen, som emellertid under de första åren fick behålla sin vilda natur. Då i slutet av 1880-talet köpingen såsom sådan började bliva större intressent i bolaget och jämväl inköpte ett. flertal aktier av enskilda personer, låg det givetvis i dess intresse att även för framtiden förvissa sig om den vackra skogen och:den lilla sjön. På förslag av badanstaltens dåvarande verkställande direktör, handlanden Aug. Petersson, inköpte kommunen den 8 januari 1890 hela Kvarnslätts gård med dess vidsträckta skogar och ägor, vilka helt omgåvo Linméasjön. Sedan Nybro köping blivit ägare till Joelskogen, kunde denna mera lämpas efter badanstaltens behov. Redan de närmaste åren anlades väg dit från
Linnéaparken, och badanstaltens arrendator och läkare, doktor Brorström, erhöll tillstånd att vid behov rödja och hugga i skogen. Så tillkommo vägar genom densamma: Strandvägen, nära intill Linnéasjöns västra strand, och Skogsvägen, vilken senare efter drottning Victorias besök i Nybro i samband med hemslöjdsutställningen år 1910 med nådigt tillstånd kallats Viktoriavägen. Joelskogen är av den allra största betydelse för badanstalten. En hel del badgäster tillbringa där större delen av dagen, njutande av den härliga barr-doften och fria från sällskapslivets förpliktelser, varför ock Nybro badanstalt, till stor del tack vare sin härliga Joelskog, blivit en värdefull rekreationsort. Då skogen ligger alldeles invid brunnsparken, är den lätt tillgänglig även
för de sjuka, som ej kunna underkasta sig större ansträngning och långa promenader. På alla vägar, vackra platser och utsiktspunkter i skogen äro behövliga viloplatser anbragta; men vistelsen i det fria kan göras ännu angenämare, enär varje familj, kotteri eller enskild badgäst., som så önskar, kan få sitt eget lilla ”bo” på den plats, han själv utser, och bliva dessa ”bon” på anstaltens bekostnad försedda med enkla bord och bänkar, en anordning, som möjliggöres genom skogens vidsträckthet och som visat sig i hög grad bidraga till allmän trevnad.
Badstyrelsen har också vid skilda tillfällen visat sitt intresse för skogen och dess vidmakthållande, och den har alltid varit på. sin vakt, då enskilda personer genom anbud att köpa byggnadstomter i skogens södra del i Grönvägens förlängning velat inkräkta på sanatorieområdet, liksom den också motarbetat anläggning av industriella företag i närheten av för badgäster avsedda villasamhällen. Sedan 1S97 finnes särskild vid badanstalten anställd trädgårdsmästare, som bl. a. har vården av parken och skogen sig anförtrodd.
JÄRNKÄLLOR. Den sedan gammalt kända järnhaltiga källan i gamla brunnsparken är redan nämnd. Den användes ett 10-tal år efter badanstaltens tillkomst. Det var dock en viss svårighet, att den ej låg i den egentliga brunnsparken, utan att brunnsgästerna vid besök där måste passera över järnvägslinjen. Men tillträdet underlättades genom en trätrappa över järnvägen, en trappa, som ännu är bevarad och användbar. Över denna mineralkälla uppfördes redan 1884 en paviljong efter ritning av ingenjör Lötmark, vilken paviljong med sina fyra vackra små, tornbyggnader stod kvar till år 1899. 1888 blev denna källa ombyggd av sten. Svårigheten att hava den enda mineralkällan placerad på andra sidan järnvägen gjorde sig för varje år alltmer gällande, och man hade därför tankar på att söka erhålla sådan på någon plats i badhusparkzn, möjligen
invid järnvägsbanken nära, den gamla källan. Styrelsen satte sig därför år 1892 i förbindelse med Brunnborrningsbolaget i Skövde, och trakten undersöktes av ingenjör Tornerhielm, vilken hoppades på gott resultat. Så företogs en artesisk brunnsborrning, som gav till resultat, att man på 58 fots djup fann ett svagt järnhaltigt men dock ganska värdefullt vatten, hållande omkring 1 gram enkelt kolsyrad järnoxidul på 100 liter. Vattentillgången var mycket rik, så att vattnet genom eget tyck gick nära en halv meter över markens nivå. En undersökning av vattnet har visat, att det är nästan alldeles fritt från organiska ämnen. Denna källa är den nuvarande Källan n:r 1. År 1893 upptäcktes en annan mineralhaltig källa, som visade sig innehålla ett mycket starkt och verksamt järnvatten. Enligt analys, utförd samma år åt Kalmar kemiska station av doktor Alb. Alterberg, innehåller vattnet från denna Källan n:r 2 på 100 liter 6,96 gram enkelt kolsyrad järnoxidul, eller, om järnhalten beräknas såsom dubbelt kolsyrad järnoxidul, 9,5 gram. Genom följande år företagen titrering bestämdes järnhalten till 10,783 gram enkelt kolsyrad järnoxidul på 100 liter. I denna källa äger alltså Nybro ett järnvatten, som med skäl kan ställas vid sidan av de bästa och mest erkända järnvatten i landet. Sedan dessa båda källor påträffats, har man alldeles upphört att begagna den först kända järnkällan i gamla brunnsparken.
SOCIETETSLOKALER OCH RESTAURATION. Redan före anstaltens öppnande hade badstyrelsen insett behovet av en särskild och under styrelsens kontroll stående första klassens restauration, dit styrelsen kunde hänvisa hitkomna badgäster, och där samtidigt societets¬lokal skulle finnas. Under de första åren kunde styrelsen på grund av de stora kostnaderna i och för badhuset ej tänka på särskild för ändamålet uppförd byggnad, utan man fick hyra lokaler ute i köpingen, men dessa lokaler voro naturligtvis föga lämpade för detta ändamål, enär rummen voro för små. Såsom redan är nämnt, fanns i badhusets övre våning en liten societets¬lokal, bestående av en salong och ett par mindre rum. Vid behov av större lokal, t. ex. till ungdomens dans, fick man anlita de hyrda restaurationslokalerna. Då svårigheter visat sig att kunna hyra lämplig lokal för restauration, och då någon fullt lämplig för övrigt ej kunde erhållas, framlade bad-styrelsen på våren 1885 förslag, att bolaget skulle för en beräknad kostnad av 6,000 kronor låta uppföra en för detta ändamålet lämplig paviljong, och borde styrelsen söka anskaffa erforderliga beloppet genom aktieteckning av Nybro kommun, eller, om detta oj kunde ske, genom lån. Man tvistade länge om den för paviljongen lämpligaste platsen. Några ville placera den på det åt bolaget upplåtna området på andra sidan lands-vägen mitt emot badhuset, under det att andra ville förlägga den på åsen i parkens västligaste del. Det senare förslaget segrade, och där uppfördes under våren 1885 nämnda byggnad efter ritning av ingenjör J. Löfmark, vilken även hade överinseeudet över byggnadsarbetet. Det var emel¬lertid endast en mindre byggnad, som uppfördes, i storlek motsvarande en tredjedel av den nuvarande, och rymmande matsal, liten serveringslokal och kök. Matsalen skulle vid behov tjänstgöra som societetslokal. Enligt över¬enskommelse med byggmästarne skulle byggnaden vara färdig till badsä¬songens början, men arbetet blev fördröjt, så att den kunde tagas i bruk först i juli 1885. Under förra delen av sommaren användes köpingens hotell såsom badanstaltens restaurations- och societetslokal. Den uppförda restaurationspaviljongen visade sig om några år alltför liten, särskilt efter den väsentliga ökningen av antalet badgäster år 1893. Allt mera kändes behovet av en rymligare, ständigt tillgänglig societets-
lokal, och därför väcktes sagda år av intendenten, doktor Brorström, förslag om en tillbyggnad å paviljongens norra gavel. Under år 1894 uppfördes sagda tillbyggnad, och paviljongen fick det utseende, den ännu har. Restaurations- och societetslokalerna äro nu helt och hållet skilda. De förra utgöras huvudsakligen av den gamla byggnaden, något tillbyggd.
Denna del är uppförd i två våningar och inrymmer i övre våningen, vilken befinner sig i jämnhöjd med societetslokalen, första klassens serverings-lokaler samt å nedre botten köksavdelning och en mindre matsal för andra klass. Serveringen äger huvudsakligen rum på de stora verandor, som på alla sidor omgiva byggnaden. Societetslokalen består av en större, hög och luftig salong samt fyra smärre rum. Genom för varje år förnyat tillstånd av kungl. befallningshavande har hittills även servering av spritdrycker förekommit i och omkring restaurationslokalen. Strax utanför denna byggnad ligger nu plan för lawntennis, kägelbana samt något längre bort krocketplaner.
Bland övriga byggnader i brunnsparken må nämnas kontorsbyggnad och vattenkiosk. Såsom på annat ställe omnämnts, voro kontorslokalerna under de första åren placerade i själva badhuset, men då badhuslokalerna behövde utvidgning, beslutades år 1897 att uppföra särskild byggnad för kontor, mottagningsrum för läkaren samt privat bostad för honom. Till sommaren 1898 var byggnaden färdig, uppförd av byggmästare Blomqvist för en kostnad av 3 300 kronor, varvid badanstalten anskaffat behövligt sparrvirke. Byggnaden, som är belägen nära invid badhuset, innehåller på nedre våningen kontorslokal och kamrerarekontor, väntrum samt två rum för läkarens mottagning. Övre våningen rymmer tvenne rum, av vilka ett användes till damernas gymnastik. Alldeles invid kontorsbyggnaden ligger den år 1898 utvidgade vattenkiosken, uppförd över en med stor omsorg och kostnad åstadkommen källare, avsedd att förvara vatten från andra källor än anstaltens.
BOSTÄDER. Då badanstalten upprättades, framhöll inbiudarne till aktieteckning, att redan då god tillgång på billiga bostäder för blivande kurgäster funnes i köpingen, utan att särskilda byggnader för detta ändamål behövde uppföras. Med det jämförelsevis ringa antal badgäster, som anstalten under det första decenniet av sin tillvaro hade, torde det ej varit någon svårighet att bereda bostäder åt dessa. I början av 1890-talet blev det ett uppsving för anstalten, och badgästernas antal ökades betydligt från år 1893. Då gjorde sig behovet av för badgästerna lämpliga bostäder starkt gällande, och på initiativ av anstaltens nitiske intendent, d:r Brorström, som då jämväl arrenderade anstalten, bildades den 9 april 1895 Nybro villaförening, som enligt sina stadgar hade till ändamål att uppföra och uthyra bostäder för badgäster vid Nybro badanstalt. Redan vid det konstituerande sammanträdet beslutade sagda förening att omedelbart låta uppföra tvenne villor för en kostnad av 750 kronor för vardera, och åtog sig byggmästare C. J. Blomqvist att hava dessa villor färdiga till avsyning den 1 juni 1895. Kommunalstämman biföll enhälligt framlagt förslag, att Nybro villaförening arrendefritt skulle erhålla byggnadsplaner i Joelskogen för uppförande av villor, dock med det förbehåll att köpingen skulle hava rättighet, när den så ville, att lösa sig till villorna jämte inventarier. Så byggdes våren 1895 de båda villor, som först kallades villorna 1 och 2, men från 1899 benämnts skogshyddorna 1 och 2. De förlades i skogsbrynet
åt väster å då förefintlig äng mellan brunnsparken och Joelskogen, en på vardera sidan om vägen genom parken. De innehålla vardera ett större och två mindre rum. Omgivna av lummig grönska som dessa villor voro, bleve rummen mörka och dystra, varför de några år därefter måste tapetseras och målas i ljusa färger. Det visade sig dock, att dessa byggnader vore svåra att få uthyrda, då de saknade eldstäder, varjämte man i skogshyddan n:r 2 klagade över fukt. Fördenskull blev sistnämnda byggnad år 1904 genom, rullning förflyttad längre söderut till den plats, där den nu befinner sig, och blevo eldstäder anbragta i båda villorna. Det följande året beslutade villaföreningen att uppföra ytterligare två byggnader, en på 3 rum i likhet med de föregående år uppförda, och en något större villa med kök, och skulle dessa enligt överenskommelse med byggmästare vara färdiga till avsyning den 20 maj 1897. Dessa byggnader kommo emellertid aldrig till, enär kommunalstämma den 1 augusti 1896 beslutat fråntaga föreningen den en gång givna rätten till avgiftsfria tomter. På sagda stämma klagades mycket över, att Villaföreningen egenmäktigt placerat sina villor utan att höra nämnden därom, och att den nu hade för avsikt att förlägga byggnader på sådana områden, som voro reglerade till byggnadstomter och ny gata. Då nu dessa tomter lämnades avgiftsfritt, och skog rätt betydligt måst avverkas för att bereda plats för byggnaderna, gjorde kommunen en avsevärd förlust, på samma gång som köpingens husägare berövades utsikten att hyra ut rum till badgäster. Kommunalstämman beslutade emellertid att inlösa villaföreningens färdiga byggnader, och kort därefter upplöstes sagda förening. Nybro kommun, som sålunda blivit ägare till de båda skogshyddorna, ägde redan förut en villabyggnad, sedan stämman den 20 april 1895 anslagit 2 500 kronor jämte nödigt virke från köpingens skogar till uppförande av en villa i Joelskogen, på plats som komtnunalnämnden bestämde. Den blev till följande år uppförd, men ej i Joelskogen utan på andra sidan bryggeriet Grönskog i en vacker barrskog invid den lilla ån, som i sin fortsättning genomflyter Badhusparken. Denna byggnad, först kallad Villa n:r 3 men från 1899 Villa Beijer, är
uppförd i tvenne våningar och innehåller på nedre våningen 3 rum jämte rymlig veranda samt kök och på övre våningen 4 rum. Ett av rummen på nedre våningen är försett med kakelugn. De följande åren fortsatte köpingen byggandet av villor. I slutet av 1897 framlade kommunalnämnden för stämman ett förslag till två byggnader i Joel-skogen, och förelades till dessa byggnader såväl ritningar som med byggmästare Blomqvist upprättat preliminärt kontrakt, enligt vilket han för 2 500 kronor skulle uppföra dem, varvid dock köpingen skulle tillsläppa och framforsla trävirke. Förslaget godkändes, och byggnaderna uppfördes följande år. Dessa villor, Sofiavillan och Villa Hjalmar, äro belägna vid samma gata som Villa Beijer, men något längre söderut. De innehålla vardera på nedre botten 3 rum (därav 1 med kakelugn) och kök samt rymlig veranda, på andra våningen 2 rum. Sofiavillan är numera anslagen till bostad åt läkaren. Vid anstaltens övergång till köpingen uppdrog stämman åt badstyrelsen förvaltningen av kommunens fem villor. Samtidigt vidtogos vissa förbättringar av dem, och de föriågos delvis med nya möbler. Intendenten doktor Petrén hade år 1900 för avsikt att bilda ett aktiebolag för uppförande av ett tidsenligt badhotell och erhöll därför av kommunalstämman tillåtelse att för en köpesumma av 1 500 kronor erhålla ett tunnland jord å hemmanet Kvarnslätt. Köpesumman skulle erläggas med mot beloppet svarande aktier i byggnadsföretaget. Då emellertid doktor Petrén efter därpå följande badscjour lämnade anstalten, blev det tänkta bolaget aldrig bildat, varjämte anstaltens övergång till köpingen bragte frågan i annat läge. Tanken på ett badhotell upptogs av efterträdaren, doktor Hellstenius, vilken ansåg denna sak för tillfället viktigare än badhusets tillbyggnad, som man annars länge känt behov av. å hans förslag begärde 1903 års styrelse hos nämnden, att denna ville i staten för nästkommande år reservera 15 000 kronor till uppförandet av ett badhotell med 12 á 14 rum på den s. k. Kvarnplanen. Men förslaget blev efter nämndens avstyrkan avslaget av stämman. Att stämman hade intresse för byggandet av villor för badgästernas behov visade den följande år, då den till enskild person, handlanden G. Kullberger, avgiftsfritt upplät två tomter vid Grönvägen för byggandet av två villabyggnader, som skulle uthyras endast till sommargäster. Kort därefter beviljades samma förmån för ett konsortium V. T. K. A., vilket i Joelsskogens västra del uppförde Villa Oscar. År 1906 uppfördes av byggmästare Blomqvist för köpingens räkning ytterligare en villa å den för skogshyddan n:r 2 upplåtna tomtplanen invid Joelskogen
skogen för en kostnad av 2 676 kronor. Denna, den s. k. Skogsstugan, innehåller 4 lika stora rum, anordnade såsom två 2-rumslägenheter. Ett rum i vardera lägenheten är försett med kakelugn. Förutom nämnda av villaföreningen och köpingen uppförda byggnader för badgiister hava flera andra sådana under den senaste tiden uppstått. Dels hava enskilda badgäster, som tyckt om den rena, friska luften och förhållandena i övrigt i Nybro, låtit åt sig uppföra villabyggnader, dels hava flera av köpingens invånare uppfört sådana villor eller ock anskaffat byggnader för eget behov, men tagit dessa större, än de behövt, för att under sommaren kunna tillhandahålla bostäder åt badgäster, och dels ha enskilda personer i syfte att kunna härbärgera badgäster gjort tillbyggnader och förbättringar av sina hus. För närvarande finnes alltså ett stort antal rum att hyra vid anstalten, och synes tillgången för närvarande överträffa efterfrågan.
BADFREKVENS, VÄLGÖRENHET.
Vad som särskilt är utmärkande för badlivet vid Nybro badanstalt är, att man där mera än på de flesta andra badorter låter tanken på hälsan bliva huvudsaken. Köpingen i och för sig är lugn, fridfull och befriad från städernas bullrande gatuliv, och de, som om sommaren uppsöka Nybro, komma dit för att söka hjälp för sin hälsa eller för att genom ett härdande friluftsliv i friskt doftande barrskog vinna behövlig rekreation. I följd därav är badorten ej rik på nöjen. Några eftermiddagar i veckan förekommer musik i badhusparken ett par timmar, och lördagsaftnarna dansar ungdomen i societetslokalen. En gång varje sommar anordnar badsällskapet en större fest, till vilken allmänheten inbjudes, och vars behållning anslås till välgörande ändamål. Antalet badgäster under de olika åren i resp. badklasser framgår av motstående tabell, vilken jämväl innehåller uppgift på de för inskrivning och bad beräknade inkomsterna. Såsom av det redan förut nämnda framgår, var badanstalten från början avsedd för tvenne klassers badgäster. Men i realiteten kom den redan från sitt första verksamhetsår att., med hänsyn till inskrivnings-och badavgifter, omfatta tre klasser, även om motstående tabell över badfrekvensen under vissa år endast upptager två klasser.
Redan under första bad-säsongen 1883 beslutade nämligen styrelsen, att ett mindre antal fattiga eller i övrigt behövande personer från Nybro, Madesjö eller någon av de övriga angränsande kommunerna skulle erhålla tillträde till anstalten mot halv avgift. Ansökan därom skulle åtföljas av intyg från vederbörande pastor och kommunalnämndsordförande angående den sökandes medellöshet och behov av vistelse vid badort. År 1891 beslutade styrelsen att fattiga och medellösa personer skulle, så långt utrymmet medgav det, erhålla bad mot en mycket låg veckoavgift
varför också förestående tabell från detta år upptager en tredje klass. Men från år 1908 har badavgift efter en tredje klass endast erlagts för de personer från Nybro köping, vilka på fattigvårdens bekostnad erhållit bad och varit befriade från såväl inskrivnings- som läkareavgift. För att lämna understöd åt vid anstalten inskrivna medellösa badgäster finnes sedan år 1896 en särskild, av Nybro badsällskap stiftad fond, som benämnes Nybro Brunns- och Badanstalts Understödsfond för medellösa badgäster. Fonden har erhållits genom en del av nettoinkomsten vid de årligen förekommande välgörenhetsfesterna eller sommarfesterna, dit allmänheten ej blott från Nybro köping utan från hela den omgivande trakten samlats. Behållningen av dessa fester har därför i allmänhet blivit ganska stor, under flera år överstigande 1 000 kronor. Enligt beslut av badsällskapet varje år utdelas en del av denna vinst såsom gratifikation åt vid anstalten anställda baderskor och betjänte, en del lägges till fonden, och en del lämnas åt intendenten till understöd åt medellösa. Fondens kontanta tillgångar förvaltas av badintendenten, vilken av badsällskapet årligen får sig anvisat ett visst belopp att användas i fondens syfte, och vilken på egen hand, efter prövande såväl av understödstagandens behov som av den nytta, han kan vänta av vistelse vid badanstalten, äger verkställa utdelningarna. År 1900 överfördes till denna fond kronor 235: 91, utgörande ett kapital, som år 1895 av dåvarande direktion för nytta och nöje överlämnats till badanstalten såsom grundplåt för en fribadsfond, som dock ej kom till stånd, enär kapitalet inom föreskriven tid ej ökats till vid överlämnandet bestämda 1 000 kronor. Från Understödsfonden för medellösa badgäster hava ända sedan år 1896 årligen utdelats understöd till omkring ett 20-tal personer, och har härtill använts ett belopp av 300-600 kronor. Fonden uppgick i augusti 1912 till kronor 4 439:74.
ANGÅENDE NYBRO BADANSTALTS UTVECKLINGSMÖ JLIGHETER har anstaltens nuvarande intendent, livmedikus Emil Jacobson, på begäran avgivit följande yttrande: ”Man har anmodat mig att yttra mig om framtidsutsikterna för Nybro Brunn och Badanstalt. Då jag först med denna säsong som badläkare tillhör Nybro, faller det sig svårt att exakt kunna besvara denna fråga. Dock tror jag mig redan nu kunna säga, att Nybro Brunn och Badanstalt med sitt förtjusande läge å torr grusgrund och inbäddad i furu- och björkskog, sin rena och stärkande luft, sitt tidsenliga och förstklassiga varmbadhus, sina med Porlas jämngoda järnkällor, sitt sällsynt välsmakande, kristallklara dricksvatten och rikliga tillförsel av livsförnödenheter äger de bästa utvecklingsmöjligheter, varför man kan förvänta, att anstalten skall betydligt kunna utvecklas och årligen mottaga dubbla antalet nuvarande badgäster — naturligtvis under förutsättning, att den i dessa konkurrensens tider, då den ena kurorten i komfort söker överträffa den andra, genom hygieniska och tidsenliga anordningar och tillmötesgående mot de besökande, söker höja sig till en kurort av högre rang och helst, om möjligt, till den högsta.”
En gammal beskrifning öfver Madesiö socken i anledning af Kongl. Vetenskaps Academiens Handlingar för Jan. Febr. och Martii Månader 1741, pag. I.
Författad af Mag. PETRUS NAESMAN Probst öfver Söderemöre Härad och Kyrkoherde i Madesiö.
Madesiö är belägen i Småland, Calmare Höfdingedöme och Södra Möre Härad; Kyrkan ligger nästan midt i Socknen, 3 mil i Väster från Calmare Stad, 1/2 fierdings väg från landsvägen, som sträcker sig härigenom Socknen emellan Calmare och Wexiö.
Enligit en god Charta, uprättad af framledne Landtmätaren Frigell, öfver Madesiö, är. Socknens Area eller öfvertog 4 1/6 quadrat mil eller 96143 tunneland, Efter jordeboken består Socknen af 93 3/4 Mantal eller hela Hemman; altså belöper sig inemot 1000 tunnelands Area på hvart helt Hemman. I Socknen finnas 16 små insiöar och 3 stycken åar, hvilkas Area tilhopa är litet drygare är 2000 tunneland, så at det torra stiger jämt til 94000 tunneland. Ehuru här i Socknen ej finnas någre byar, utan bara enstaka Hemman, hvilka äro tämligen klufne i 4 och 8 delar: Så at Socknen dymedelstår tämmeligen folkrik och någorlunda rögd, eller up-brukad : så kan man ändå i allmänhet ej räkna mer än 20 tunneland åker och 100 tunneland äng på hvart helt Hemman, derföre öfverblifver vid pass 972 tunneland utmark för hvart Hemman, och för hela Socknen en ödemark af 82390 tunneland.
At denna orten i äldre tider varit mycke mera folkrik och bättre up-brukad, än han nu är, det skönjes klarligen af de stora stenrör, som på ganska många ställen äro med menniskohänder upkastade, hvarest nu står stora skogen, der tilförne varit åker. Digerdöden och de derpå följande svåra krigstider emellan Sverige och Dannemark lära utan tvivel varit vållande til folkets skadeliga afgång och förminskning. Men at folket nu ökat sig til mer än dubbelt antal emot det som här var för 95 år sedan, det finnes jämväl tydeligen af Kyrkans storlek, som förenämde tid blef upbygd af träd, i stället för den gamla, hvilken, jämte Fräste-gården och stor del af bondegårdarne blef upbränd af en stor skogseld, som jämmerligen grasserade i denna orten år 1652. Denna Kyrka är allenast 72 fot lång och 43 fot bred inom knutar, som giör 3069 quadrat fot eller 774 quadrat alnars Area. Om nu en hop folk utan trängsel skal begå sig i et rum, så behöfver hvar person 1 quadrat alns plats. Altså kan Kyrkan beqämligen ej rymma mer än 774 personer eller högst 800 hion, när man lägger en liten Läktare här til, som är bygd bak i Kyrkan. Vidare då man sätter, at en fierdepart är hemma, då tre fierndelar af folket gå i Kyrkan; så har Socknen bestådt vid pass af 1000 personer då förtiden, och således ej behöft större Kyrka. Men nu finnes här i Socknen öfver 400 Matlag bondefolk, 600 personer husfolk, 135 båtsmän och 40 saltpetersiudare vid pass, som tilhopa utgöra åtminstone en folkhop af 4000 personer, smått och stor, hvaraf således fierdeparten kan rymmas i en så liten Kyrka.
At folket åter begynt öka sig i sednare tid här i orten, kommer bland annat deraf, at Bönderne, för det starka Båtsmanshållets skuld, få klyfva sina hemman i flera delar ; hvartil mäst alla halfva och fierdedels hemman, som ännu finnas här i Socknen, böra och kunna befordras, så mycket hälre, som hemmanens klyfning i små delar och egornas besättande med torp, kan hielpa denna Socknen til sin gamla foikrikhet och forna häfd igen, orten til upkomst, och det meniga bästa til båtnad.
Nu vil man komma närmare til Socknens egenteliga beskrifning, i den ordning, som finner föreslagen i Kongl. Academiens Handlingar för förenämde ställe.
1 §. Om Jordmånerna, Alcerbruket och Svedjeland. Jordmånen i Madesiö Socken är svart och lermylla til 1/2 fots tioklek, derunder ligger en röd, tämmeligen fin leraktig sand: i åkeren så väl som slåtteren har legat en stor myckenhet kulrik gråsten, hvaraf en del, som i tyngden icke öfvergått en mans börda, är uptagen och sammankastad på vissa ställen, men de större stenarne ligga ännu qvar i åkeren, till mycket hinder i des körning och ans. När folket kommer til behörig myckenhet i styrka kan icke allenast all den stenen, som ännu ligger til nog myckenhet i åkeren och slåttermarken, tagas bort, samt mycket mera åker och äng rödjas; utan ock all stenen användas till stengårdar omkring hemegorne.
För åkrens stenighets skul, kan härstädes inge plogar ej eller någon annan väl giord åkerredskap nyttjas. Äkerharfven är tämmeligen långa och smal, så giord, at hon ledar sig på längden och är försedd med pinnar af träd. Altså är det klart, at åkerjorden är i sig sielf bättre, än des häfd och skötsel. Hvarföre ock utsädet sällan kastar af sig mer än femte kornet.
Åkerjorden lägges här sällan eller aldrig i hvila eller träde, så nyttjas här och mäst vårråg, jemte korn, ärter, bönor, rofvor, lin och hampa: men icke hvete.
Svedjeland eller brånor idkas här nog, til föga fromma för matjorden, som här i orten är tämmeligen ömnig bland stenarna, men måste derige-nom taga af och aldeles uppbrännas. På de mästa svedjorna sås vinterråg och somligstädes rofvor, så brukas här ock at så sommarråg midsommartiden på svedjeland, hvilken mot hösten nyttjas til bete för slagteboskap, hvarefter rågen det följande året växer lika frodigt, och kommer til behörig mognad.
Efter härstädes föga brukas någon dikning, så blifver åkern sent tidig om våren, derföre kan vårså’ den här icke sås, förr än 4 a 5 veckor för midsommar, men vintersåden sås emellan Bärtils och michelsmässan.
Här i orten vet man icke af, at öka boskapsgödslen med andra ämnen, desutan ligger gödslen under bar himmel, alt til des hon köres ut på åkren.
Iåkrarna stå här i orten en myckenhet Risekar, som skämma säden både med skugga och löffall, samt suga til sig mycken näringssaft från säden, och borde fördenskul får utrotas.
All säd skäres här med handskära, hvarvid de små kunna giöra afvenså godt gagn som de stora. Säden bjudes i små kärfvar, som kallas neker, 24 neker giöra en Trafve, som af råg gier medelmåttigt 1; 6 tunna, men mindre af korn: desse Neker sättas i en pyramidalisk form tilhopa på åkern, så nätt, at regnvädret ej kan giöra derå någon särdeles skada.
Utom Kålgårdar, som vid alla hemman äro brukeliga, finnas sällan några krydd- och trädgårdar hos Allmogen; men deremot växer här i Socknen desto mera humla, hvilken jemväl är af god art; Humlerötterne äro lagde så i åkrarne som hemma vid gårdarne å de stenigaste ställen: derofvanpå är all den sten til stora rör upkastad, som man rögt af marken deromkring: rötterne kunna’ således aldrig mera röras eller ansas, men i stenrören sättas störar, hvarå humleråxnorne eller rislorne bindas om våren och upväxa om sommaren til mycken frodighet och afkomst. Stenrören blifva således aldeles skylde af humlan, som här af kallas
2 §. Om Äng och Beteshagar. Hårdvalls ängarne äro här å orten besvärade, dels med ekar och dels med en stor myckenhet kullersten och skerf, så at gräset med stort besvär kan afslås, derföre ock folket här til bruka mycket stackiga liar, men bära sig rätt behändigt åt, när de hugga af gräset emellan stenarna, hvaraf likväl en stor del måste blifva qvarstående, så at sådane ängar gifva ganska litet hö emot sin vidd.
Starrvalls ängarne, som här kallas Mader och Fly äro nog lägländte, svåra att bärga i vätår och tämligen litet bärande.
Bägge slags ängar kunna och böra ansenligen förbättras när folkets myckenhet och styrka får taga til; ty den förra ängsvallen kan hielpas med stenrödning, och den sednare med åarnes upprensning och Madernes genomdikning.
Beteshagarne äro än mera stenbundne, hafva likväl godt och mustigt bete, mera tienligit för stor boskap och getter än för får, efter som slika hagar äro tämmeligen skoggångne och besvärade med enbuskar, hvilka, jemte annan småskog, borde afrödjas, om de skulle tiena til fårabete.
3 §. Om skog, Utmark, Mulbete etc. Här i Socknen finnes ej någon Allmänning, utan hafver hvarje gård sin enskilta skog och utmark, dels öfverflödig och dels tilräckelig, undantagande några få hemman, som hafva brist derpå. Skogsmarken är öfverströdd med sten, är tämmeligen besvärad med kärr, men frambringar likväl tämmeligen godt och ymnigt mulbete. I Skogarne finnes tall, gran, al, biörk, en och ek hvarom annan ; väster om Kyrkan och 1 mil derifrån synes en vacker bokskog, så finnes ock på åtskilliga ställen rönn, oxel, hägg, apel och hassel. Af skogen giöres ingen afsalu med timmer, klapp-holt ej eller med potaska: bräder sågas allenast til egit behof : i sednare tid har allmogen begynt kola til Flerohopps jernbruks behof, som är belägit här i Soknen, hvarest kolen betats med 3 til 5 mark Silf :mt för ryssen, alt som bonden har längre eller kortare väg til Bruket; på några få ställen brännes tiära af rötter, som afsättes til Calmar emot 5 a 6 dal. Silf :mt tunnan. Svedjeland idkas här nästan för mycket, som sagt är, dock måste sådant ske med lof och efter utsyning: På 30 år säges skogen åter växa up, til nytt afsvedjande.
4 §. Om Boskaps skötsel. Efter som denna orten äger tämmeligen ömnig betesmark, och nägor-lunda tilräckeligit höbord, så idkas här och boskapsskötslen med tämmelig framgång och nytta: hvarföre ock härstädes finnas goda miölkekor, vackre dragoxar, godt slag hästar, men fåren äro af sämsta slaget; ganska få äga getter, hvilka likvist, med stor förmån, kunde nyttias här å orten; någre få ega bistockar; svin och höns finnas här tillräckeligen, men gäss hafva här ingen trefnad för räfven. Ladugården skaffar altså Landt-mannen den bästa förtiensten. För en medelmåttig slagtoxe gifves nu för tiden 40 a 45 dal., 1 skålpund smör kostar 5 daler, 1 skålpund ost 6 a 7 öre, och en god häst gäller 60 a 70 daler Silf :mt. Utom egen afvel handlar ock Bonden med oxar och hästar, dem han släpper i godt bete eller stallar, och sedan säljer med vinning.
5 §. Om Jagt, Djurfång, etc. Efter som denna Soknen är skogrik, så finnes här ock god tilgång på allehanda villbråd, jemte hjortar och rådjur, hvarföre man och här finner ibland allmogen käcka skyttar, goda byssor och sköna jagthundar. Vargarne hafva i senare tid begynt ökas och giöra skada här å orten, men björn vet man föga af. Mårdar, räfvar och uttrar fås här tämmeligen, men Loar äro rara.
6 §. Om Siöar, Strömmar, etc. Här i Soknen äro 16 st. små insiöar, hvaruti finnes åtskilliga slag, fiällfisk och rudof, til husbehof. Tre stycken små åar gå härigenom: den västra går igenom Orrefors och Flerohopps Jernbruk, samt härifrån åt Ljungby och Hosmo Kyrkor, neder i saltsjön. Den andra öster om Kyrkan, och närmast der intil löper in i en annan å, den östersta här i Soknen, som sedan går genom Mortorp, Arby och Hagby soknar neder i Saltsjön vid Låfvers Alunbruk. Utur saltsjön uppstiga som oftast små gäddor i dessa åar, som fångas här i Soknen och äro rätt goda. Ämne äro nog stängde med små sqvaltqvarnar och sågar, hvarigenom vatnets aflop hindras, til skada för denna ortens madängar, hvilka skulle kunna förvandlas til de bästa hårdvallsängar, om åarne rensades up, de onyttiga qvarnarne och dammarne togos bort, och marken blefve genomskuren med diken.
7 §. Om. Mineralvatn, Saltpetersiuderier etc. Här ä orten har man ännu ej blifvit varse någon hälsobrun eller mine- ralvattn. Men Salpetersiuderi idkas här med framgång, så mycket mer, som här finnes der til tienlig jordmån och väl öfvade Saltpetersiudare.
8 §. Om Stenbriitt, Bergarter, etc. Denna orten är tämmeligen jämn eller utan hälleberg och högder; icke des mindre är marken strödd med en otrolig myckenhet mäst kullrig gråsten af hvarjehanda art och blänning; så finnes här ock så kallad grönsten, äfven strödd i somliga skogar, hvilken brukas vid jernblåsningarne såsom limsten, och håller jemväl litet jern. På åtskilliga ställen här i Soknen finnes Myrmalm, jämte ganska litet siömalm, som föres til Flero-hopp. Dessutan finnas vid en gård öster om Kyrkan et kärr, hvaruti finnes en vitriolisk gyttia, med hvilken bondefolket färga sitt ylle svart, på det sättet, at gyttian blandas med alebark och kokas hop med yllet.
9 §. Om Hyttor, Hammarsmidjor etc. Flerohopps Jernbruk, beläget 11/2 mil i N. V. från Madesiö består af en Masugn, taxerad till 6 lissp. tiondejern om dygnet; 2 Stångjernshammare i tvenne smidjor, med tvenne härdar til hvardera, samt en större och en mindre svanshammare. Bruket blef anlagt år 1725 af Herr Landshöfdingen Fleetwod, Herr Lagman Rothlieb och Herr Rådman Hoppenstedt : af Hvilkas namn Bruket fick heta Flerohopp. Tanken var, at kunna får der til nog myr- och sjömalm i orten, i synnerhet från sjöarna Ufven och Hinn, belägne i Kråksmåla och Åby Soknar 11 mil ifrån Bruket; men som sådant icke ville blifva tillräckeligit, så har Bruket fått tilstånd, at til 1/4 af smidet skaffa sig tackjern af Nora jernet, som måste hämtas från Stockholm, först til Calmar och sedan landsvägen 31/2 mil til Bruket. Två skeppund tackjern kostar 1 daler 16 öre, 2 skeppund stångjern 1 dal. Silf :mt i forlön, emellan staden och Bruket. Om detta värket skötes rätt, så kan här tilverkas 800 skeppund stångjern om året utom knipsmide.
10 §. Om Landets prydnader. Här i Soknen finnes ingen Kongsgård, intet säteri, icke eller något frälsehemman; på 3 a 4 Cronohemman när, äro alla gårdar här i Soknen skatte.
11 §. Om Landtmannens Utskylder, Bygnad, Näring och Seder, samt om Landets utvärtes Skeppelse. Här i orten är båtsmanshållet så inrättadt, at hvar gård håller 2 båtsmän vi pass för ordin. räntan, hvar båtsman har 24 dal. Silf :mt i årlig lön. Här är ock en faststäld tionde sättning, som stiger för hela Soknen til 70 tunnor, 4 skeppor, 4 kannor, och altså på hvart helt hemman vid pass 34 tunna. Emellan Soknemännen och Pastorn är upprättad en sämja, hvarefter de betala för all tionde et vist i penningar, som kan stiga vid pass til 2 dal. af hvart helt hemman. Capellanen och de mindre Kyrkobe
tienterna få på vanligt sätt sina underhåll. De personliga utskylderne rätta sig efter sina underhåll. De personliga utskylderna rätta sig efter folkets myckenhet; och de oordenteliga utgifterne til Cronan äro stigande och fallande efter behofvet. De andra smärre utgifterna äro så dryga, som på andra orter. Häraf kan Landtmannens utlagor någorlunda räknas ut. Hvilka blifva drägeliga nog, när hemmanen äro klufne i små delar, och til hushållens behof upodlade: här finnas ock några hemman i Soknen som hafva torp, dem de kalla Målar, på sina egor, af hvilka de hafva så godt gagn som mäst svarar emot hemmanens skatt och räntor, så at Bonderne (lera bruka sina hemman desto bättre, giöra afsalu af Landt-bruks varorne, och må rätt väl.
En så gammal som gagnelig landssed är här å orten, at Allmogen giör sammanskott til Presterskapet och Cronobetienterna, af ost eller söt miölk, hvilket, ehuru det kan inalles stiga til et skålpund ost vid pass af hemmanet, så sker likvist sammanskottet eller de så kallade ystningarne så småningom och efter hand, at Landtmannen deraf ej har någon känning; Rikets gagn häraf är likvist märkeligit, ty denna orten giör afsättning på en så stor myckenhet rätt god ost, så at vi skulle snart slippa införslen av denna varan utifrån, om samma sed blefve införd och rätt nyttjad öfver hela Riket.
Husbygnaden är vacker, efter som här ingen brist är på timmer, och Bönderne äro gode timmermän, i synnerhet giöra de mycket varaktiga halmtak.
Utom en tämmelig bränvins förtäring, föres här en sparsam hushålning; sasom här ock nog lägges af, at giöra stora och kostsamma bröllop: månge låta ock viga sig i Probstgården, utan bång och buller.
Här i Socknen finnas nog bönder, som äro smeder, flere skyttar och timmerkarlar, någre skinnare och salmakare, mindre snickare och laggare: dock arbeta de icke vidare än til Soknemännens behof ; men häraf skulle slika gärningsmän mera försumma vid sitt jordbruk, än de vinna af arbetet, om icke här vore nagorlunda tilgång på folk. Desutom äro här 2 Sokneskomakare och 2 Sokneskreddare, med sina drängar.
Den måsta indrägten har Allmogen af Boskapsskötslen, samt af oxe och hästhandelen, som här kallas Väsla : sa förtienas ock litet på kolning och bru kskörslor.
Här är väl ingen allmän Schola til ungdomens undervisning, hvarige-nom folket kunde tidigt böjas til Christendom, redelighet och goda seder, samt hvarjehanda okynne, vidskeppelse och flärd utrotas, som eljest gierna lidar vid menighetens sinne; dock äro här nagre personer, som lära ungdomen läsa i bok med mera.
Här å orten vanka väl icke andra än vanliga siukdomar, men för 4 ar sedan gick rödsoten här så starkt, at 319 personer mäst ungt folk lades på bår inom 26 veckor: häremot begynte man omsider bruka et slags bränvin, som man tyckte säkert hielpa, tagit til en sup allenast, då sjukdomen ej varat längre än et dygn. Til en kanna godt bränvin, tages, Angelica, Tormentilla, Galanga, Gentiana rubra, Zedoaria, Radix dictamni albi och Pimpinella, 1 lod af hvardera, alla dessa skäras väl sönder och läggas i bränvinet, som sedan sättes i lagom varma i 6 dygn, och sedan afhälles och förvaras til sitt behof.
Utom landsvägen mellan Calmar och Vexiö, som går härigenom Socknen samt et par bruksvägar, äro Kyrkovägarna härstedes nog elake, så at större delen ej kunna nyttias utan til at rida. De som bo längst så väl söder som norr i Socknen hafva två mil til Kyrkan, men å östra och västra sidorna, är längsta vägen 1 mil. En större myckenhet folk och mera styrka hörer, der til, at alle små och socknevägar blifva rögde, hvarförinnan icke eller orten kan komma til fulkomlig rörelse och up-komst. Men om Gud förlänar beständig frid, hälsosamhet och årsväxt, samt om hvarjehanda gode inrättningar och näringar komma up i städerna, hvilka sedan kunna bättre än nu syslosätta och upmuntra Landsbygden til flit och idoghet, så är det ofelbart, at Madesiö Socken kan med tiden odlas up til dubbel afkomst och folkrikhet, emot hvad hon nu är i närvarande tid. den 16 junii 1747. 1747. April. Maj. Junius.
