Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Madesjö kyrka. Kyrkobesök.
Tre gånger har Madesjö kyrka blivit förstörd. Första gången blev den eldhärjad, andra gången blev den använd som stall under något krig. Tredje gången blev den också förstörd av eld. (A.L.M.)
Klockarens lön utgick i spannmål. Vart matlag hade skyldighet att lämna en kappa säd. Den dag betalningen skulle erläggas, kungjordes, och då hade bönderna att köra fram sin andel. Alla bönder kom samtidigt. och avlämnandet av sådan brukade åtföljas av en liten fest, i det att klockaren bjöd på kaffe. Någon gång mellan åren 1895 och 1890 reglerades hans lön så att den kom att utgå i pengar. (W.A.)
Så gott som varje söndag gick man till kyrkan, även om man hade en mil eller mera dit. Det fanns folk i Mörebygden, som hade trefyra mil att åka, och även i Madesjö socken, ty den är stor till ytinnehållet.
På båda sidor om kyrkan finns det kyrkstallar uppförda av kyrkoherde Engström, som kom till ladesjö 1877. Inalles är det trehundratjugo stallplatser. Det är två spiltor i varje stall och åttio sådana i södra längan och fyrtio i västra samt lika många i det, som ligger på västra sidan om kyrkan. Var och en fick själv lämna bidrag till byggandet av ett kyrkstall, och var och en hade sin bestämda spilta i stallet. Man hade fri plan att bygga på. I stallen fanns även rum, där människorna kunde gå in.
De, som hade längst att åka, brukade komma först till kyrkan. Mitt i kyrkan stod en rad av fribänkar, där vem som helst fick sitta, i övrigt var bänkarna indelade efter gårdarna i socknen och husen i köpingen. Åren 1880-1881, när kyrkan genomgick en restaurering, gjordes bänkindelningen om. Man hade samma bänk ett år, varje nyår bytte man och flyttade två länkar framåt. På detta sätt har jag flyttat genom kyrkan två gånger. För att ingen skulle glömma, att man skulle ha ny plats lästes en påminnelse från predikstolen vid nyårsdagens högmässa. Folk höll mycket på att man skulle ha sin bestämda bänkplats. Alla bänkar var försedda med ett nummer.
Båtsmännen satt i den bänk, där deras rotebönder hade sin plats. På vintrarna, när båtsmännen var hemma, fick de paradera utanför kyrkan på Klockarbacken. Om det skedde regelbundet, ville sagesmannen inte säga, men en sageskvinna påstod, att det var en gång i månaden. Båtsmännen fick ställa upp sig två och två utanför kyrkan och marschera in och sätta sig på bestämda bänkar. Officerare kom utresande till dessa parader och inspekterade.
Antingen hade kvinnorna filtschal på huvudet eller också en hatt eller mössa vid kyrkobesöken. Schalen blev bortlagd allt mer och mer. Karlarna hade så kallade plommonstop i kyrkan, åtminstone de rikare bönderna och hantverkare och herrskap från Nybro. De fattiga hade mössor.
Helgmålsringning har man inte brukat ha i Madesjö. Madesjö kyrka var så full av folk på högmässan om söndagarna, så man kunde knappt komma in. Då skulle man ha schal på huvudet och på fötterna stora läderskor, som klämde. Det första man gjorde, när man kom hem, var att slita av sig skorna. Det var skandal att se en människa ute på gatan en söndag. (W.A.,K.H.,A.S.)
På söndagseftermildagarna gick barnen till söndagsskolan som hölls av lärarinnan, fröken Johanna Blomberg. De fick läsa litet ur bibeln, några verser ur Jesu bergspredikan lärde vi oss. Vi hade ingen annan sångbok än psalmboken. Även ute vid Bidalite brukade det vara en söndagsskola. Det var hos Jonsson i det vita huset snett emot Aldéns. Vi brukade bli bjudna på potatispannkaka, som tant Jonsson bakade i ugnen. De var så tunna och fina. Vi fick var sitt stycke pannkaka och rökt lax, som farbror Jonsson köpt i Kalmar. (A.S., K.H.)
Varje höst hade man läsmöten. Skyldigheten att hålla dem växlade från by till by. Man bjöd på fullt kalas med stor fägnad. Alla skulle vara med på dessa förhör. Så snart barnen lärt sig första budet, fick de vara med. Prästen kallade fram hushåll efter hushåll och förhörde dess medlemmar.
I vartenda hus i Nybro hade man skyldighet att upplåta plats för läsmötet. När far skulle ha läsmötet, var stadshuset uppbyggt, så då fick vi vara uppe på salen. Når man hållit på med förhöret en stund, skulle man göra ett uppehåll, och då fick den, som höll läsmötet bjuda prästen på middag.
På kvällen blev det stort kalas i hemmet. Man skulle bjuda deltalarna på förhand. På ett långbord dukades smörgåsbord och sedan blev det vanligtvis stek och potatis. Till efterrätt kunde man ha en god fruktsoppa av russin, sviskon och hemtorkade äpplen. (J.V.J., A.S.)
Husandakt.
Någon gång hade man naturligtvis dans på någon loge eller i något vägskjäl, men det ansågs ett man inte borde ha det alltför ofta. Då fanns ännu det gamla allvaret kvar. I stället gick man tilleammans och läste ur Luthers postilla, Norbergs, Arndts eller Schröders verk. Man sjöng också psalmer vid dessa sammankomster och visor och Moses och Lambsens visor och Spenabarns rökoffer. Norbergs och Luthers arbeten var mest lästa och mest omtyckta. (W.A.)
Frikyrka.
En skollärare Noréen från Algutsboda var den förste, som predikade vid väckelsemöten här. Folk hade för sig, att det inte var den rena läran. Vi fick stjäla oss till att gå i missionshuset. Far ville inte, att vi skulle gå, men mor ville det, och hon hjälpte oss, så att vi kom dit. Själv hade hon gärna velat gå., men hon kunde inte komma ifrån. (A.S.)
Svenska Missionsförundets väckelsepredikanter besökte Nybro, och resultatet av deras förkunnelse blev, att en ynglingaförening, bildades med bland andra J.E.F.Kähr d.y. och P.A.Jonsson som medlemmar. Missionsföreningen bildades sedan.
De resande predikanter, som gästade församlingen, brukade bo hos min far, P.A.Jonsson. I hans hus var också den första predikolokalen. Omsider blev församlingens ekonomi sådan, att man ansåg sig kunna kalla egen predikant. Sedermera redaktören och riksdagsmannen Karl Boberg var i Nybro som elev på en slöjdverkstad och brukade då hålla möten. Hans predikningar åhördes alltid av ett stort antal människor. Folkskollärare Henrik Olsson, blekingebo till börden, verkade även som predikant och hade ett stort förtroende i vida kretsar.
Det fanns inte mycket offentlig verksamhet inom församling de första åren. Den var helt lagd på mötena, särskilt vid jul, påsk och pingst och missionsmötena, som hölls två gånger om året i januari eller februari och i juli. Man hade högmässa och kvällsmöte på söndagen och kvllsmöte på måndagen. Hela församlingen kom tillstädes.
De första åren, som missionskyrkan verkade i Nybro, hade den medhåll från statskyrkans präster. Doktor A.Sandberg var mycket vänligt inställd. Detta ändrades emellertid, det goda förhållandet bröts. Prästerna. nekade till och med att förrätta vigslar i Missionskyrkan. I våra dagar har det återigen blivit samarbete.
Av köpingens befolkning deltog borgarna och medelklassen mest i mötena. Arbetarna höll sig till sina organisationer, när dessa bildades, dessförinnan besökte de mötena utan att därför tillhöra församlingen. Kaffefester och sångstunder samlade rätt många deltagare, även realskolans lärare och rektor och stadens läkare kunde man få se vid sådana tillfällen.
Söndagsskola började man tidigt hålla, redan innan man hade någon lokal att samlas i utan fick besöka de privata hemmen. Verksamheten ansågs emellertid mycket betydelsefull.
Jag har varit ledare för sångkören i femtio års tid. Jag blev tämligen snart efter bildandet ombedd att åtaga mig uppdraget, och jag var djärv nog att åtaga mig det. Den hade bildats av kantor Rosén i Madesjö och leddes då av honom. Han hade fått sin utbildning vid Musikaliska akademien. Vid flera tillfällen uppträdde han som predikant på möten i Missionskyrkan.
Vissa tider blomstrade kören, och då var arbetet lätt, vissa tider var det däremot svårt att finna lämpliga sångare. Kören gav konserter, ibland tillsammans med Kalmar Missionsförenings kör, som kom resande till Nybro. Ibland for nybrokören till Kalmar och återgäldade besöket, ibland förenade sig de båda körerna och for till andra platser. Vid sådana tillfällen kunde vi sjunga på flera olika ställen på samma dag i för tillfället förhyrda lokaler.
En särskild kommitté, den sociala, skötte den sociala verksamheten. Man hade till en början egen församlingssyster, men när samhället ökade sin hjälpverksamhet kunde missionsförsamlingen minska sin. Man hjälpte inte endast den egna församlingens sjuka och gamla utan alla, som behövde hjälp, försökte man nå. Numera har man ombildat kommittén och kallar den hjälpkommittén.
Junior- och ungdomsverksamheten kom senare. De ungdomar, som var medlemmar, deltog i de äldres möten. I allmänhet var det att barnen följde med sina föräldrar. Man hade en ungdomsklass, som senare utvidgades till en ungdomsförening. Den gjorde mycken nytta i sitt krävande anpassningsarbete.
Någon särskild konfirmation har man inte haft. Nästan alla ungdomar har gått fram i statskyrkan. Enda undantaget utgör predikanternas barn, som inte brukar delta i statskyrkans konfirmationsundervisning. Bibelskola har hållits, dock inte mer än vartannat år.
Församlingens egna medlemmar har på allt sätt brukat stödja och hjälpa varandra med vad de kunnat.
Missionskyrkans lokal, som ligger vid Mellangatan, användes som snusfabrik, innan församlingen inköpte den. Huset byggdes om, bland annat tog man bort några bjälklager, så att man fick en hög och rymlig predikolokal.
Åren 1914-1915 byggde man till predikolokalen, så att pastorn fick en egen bostad därintill, bestående av tre rum och kök. Genom donation har man kunnat skaffa pastorn bostad på villaområdet, där han har fyra rum, hall och kök. Till huset hör en trädgård. De första åren, missionsförsamlingen verkade i Nybro, stod flera hem på landsbygden öppna för förkunnelsen än nu. I socknens norra del fanns missionshus. (R.N.)
År 1879 kom den första predikanten till Kristvalla, men någon sal var inte byggd till möten, utan man fick hyra sig en. Förkunnelsen rönte mycket motstånd, man hängde upp sig på försoningsläran, som Waldenström så starkt betonade. Prästerna predikade mot detta, men folk samlades på mötena av nyfikenhet. De började själva läsa bibeln och tänka på, vad som stod där. (A.J.)
Väckelsen här nere började, innan jag var född. Skollärare Selggren var den predikant, som mest lät tala om sig under den första tiden. Han tillhörde de gammalkyrkliga, väckelsen här nere började inom kyrkans hägn.
Selggren var lärare i Hälleberga skola i min barndom. Folk gick långa vägar för att få höra hans predikningar. (W.A.)
Undervisning.
Den första som undervisade i Nybro hette Johanna Blomberg. Hon bodde i ett hus vid Lilla Järnvägsgatan, som numera har försvunnit. Det var en snäll lärarinna. Hon lärde en skriva på svarta tavlan och lärde en stava och läsa. Barnen satt i hennes sängkammare, bakom svarta tavlan hade hon sin matsal. Hon blev mycket ofta bortbjuden till barnens föräldrar: ”Säg till lärarinnan, att hon kommer med hem idag”, sada mor ofta. De böcker vi hade, var bibeln, katekesen, psalmboken och en historiebok.
Pipar-Fredrika var en käring, som bodde på Grönvägen. Hon kunde läsa något, så hon lärde barnen stava.
Det blev riktig småskola, vad tiden led, och den låg i samma hus, som storskolan, folkskolan, i hotellets hus. Förut hade den varit inrymd i ett hus vid kyrkan. Skollärare Johansson skolade oss.
Han avgick med pension 1877. Många barn hade fem fjärdingsväg att gå dit, men inte kom det på frågan, att man skulle inkvartera sina barn hos någon bonde som bodde närmare.
Fröken Blomberg hade en syster, som kallades Möss-Fia. Hon bodde i Hagnabo och var en skicklig mössömmerska. (A.S.)
Det fanns också en annan småskollärarinna i Nybro. Det var Skol-Kari och hennes stuga finns kvar än idag. Det är en ryggåsstuga, som ligger i Fredrikslund. Skol-Kari var en helt vanlig kvinna, som inte hade någon lärdom, men hon hade blivit antagen till lärarinna av doktor Sandberg, som var prost i Madesjö.
I stugan var det endast två rum, i det ena stod ett stort slagbord, omkring vilket barnen satt. Skol-Kari hade ordnat så, att hon kunde ge behövande barn middag varje dag. Någon större omväxling i maten blev det emellertid inte, för barnen fick varje dag äta välling av florsiktat rågmjöl och kokt sursill samt därtill grovt bröd. Om två barn från samma familj åt hos henne, brukade det ena barnet gömma bröd och sill, så att de hade något på morgonen nästa dag.
Skol-Kari hade en pojke, och hans far var någon, som inte ville ge sig till känna. Kari måste försörja sig och barnet på något sätt, så hon tog mod till sig och gick till den stränga doktor Sandberg och talade om hur det var. Och han lät henne märkvärdigt nog bli lärarinna. ”Fast det var bittert för mig många gånger att resa i gårdarna och bo hos bönderna och ha barnet med mig”, hade hon en gång sagt. Hon hade emellertid kunnat ha honom och uppfostra honom, tills han var så stor, att han kom i hantverkslära, först blev han ställd i skomakarelära och sedan i smedlära, och sedan flyttade han till Stockholm.
Skol-Kari hade två par glasögon, och de var hopabundna om halsen. Vi satt i hennes bostadsrum. Dessutom hade hon ett litet kök, och utanför stugan fanns en trädgård. Hon lärde oss stava och lägga ihop och läsa rent. (A.S.)
Det var besvärligt för den, som skulle resa omkring och undervisa, ty man fick fara från det ena stället till det andra. Året indelades i tre terminer, så det blev täta byten.
Utrustningen i skolan var mycket dålig. Man hade inte svart tavla, utan lärarinnan fick gå och skriva för i alla böcker, när det var något nytt, som barnen skulle lära sig. Räknestavar fanns inte heller.
Skolorna hade en lärare och en småskollärarinna. Hon skulle undervisa de små barnen i första och andra klass, samtidigt som hon hade barnen i första klassen i folkskolan. När man fick resa omkring ofta från den ena platsen till den andra, fick man inte tillbaka sina ”egna” barn varje gång, man kom till en station. Man fick stanna fyra månader på ett och samma ställe, och det var nio månader emellan var gång, man kom. (A.J.)
Kategori: Institutioner
Folkminnen – Myndigheter och allmänna inrättningar
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Post och nyhetsförmedling.
Något särskilt postkontor fanns inte, utan posten fick hämtas på järnvägsstationen och stinsen, Kennedy, var postmästare. Han var arg och skällde som en hund, när folk kom. Postkontoret hade tidigare legat i Sävsjöström men blivit flyttat till Nybro.
Inspektoren hade ett litet fack för post i järnvägsstationens expedition, det var inte många försändelser, så det räckte gott. Posten skickades till Nybro med järnväg, tidigare hade man haft en diligens. Den hade skötts av gubben Kindblom, som bodde i en liten stuga vid torget. Han hade även haft apotekslåda, något som köpingen fick, då man inte längre ansågs behöva ha apotek.
När Kennedy var postmästare och stationsinspektor var jag brevbärare. Man fick tre öre för varje brev man bar ut. Det var till invånarna i ”Gamla stan”, man hade att gå, övriga nybrobor fick hämta sin post själva. Det var att springa i trappor hela dagarna, två gånger skulle brev bäras ut. Hela badanstalten skulle ha post, och till stugorna långt opp igenom skulle man gå. Det var lång väg för de tre örena. Somliga sparade ihop och betalade, när de fått några brev.
Brevbärarna, ty det var två, skulle också hämta posten nere vid tåget. Det var tre gånger om dagen, som detta skulle ske.
Postkontoret blev flyttat från stationen till ett nybyggt hus på Mellangatan. August Ring hette postmästaren på det nya kontoret. Efter honom fick Nybro den postmästare, som varit i Sävsjö. Han hette Råberg. Kontoret låg i Länsmannahuset några år, innan Nya bankhuset blev färdigt, och posten fick lokaler där. (C.J.E.)
Nåon tidning för köpingen fanns inte, förrän 1931, då Nybro Tidning började utkomma. Man läste i stället kalmartidningarna, mest Barometern. Den innehöll alltid nyheter från Nybro på en särskild sida, där kantor Rosén, som hade en god penna, skrev under rubriken Nybroprat. För att spara pengar prenumererade flera familjer på ett exemplar tillsammans.
Det kostade inte mer än tre och femtio om året att ha Barometern. Sju, ja, till och med åtta familjer kunde slå sig ihop om ett exemplar. Tidningarna skickades till Nybro och lämnades in i en affär, där man fick gå, och hämta dem. Förut hade vi burit omkring dem. Man fick inte mer än tjugofem öre för det i månaden. Och det var ju inte så mycket. Innan tidningen kom fram till den siste i laget, var den fjorton dagar gammal. Man tyckte det var roligt att läsa den i alla fall.
Det var ett folk, som gick i prästgården och hjälpte till, och de brukade få Familjejournalen. Den lånade de sedan ut till sina bekanta. Söndagsnisse och Kasper hörde jag också talas om. Men det var fattigt då, så sådana tidningar ansåg man sig inte ha råd att köpa. (R.N.,.C.J.E.)
Brandkår.
När eldsvådor utbröt, måste alla nybrobor gå man ur huse och hjälpa till med släckningen. Någon brandkår, i den mening vi nu inlägger i ordet, fanns inte, men även i den allmänna ”kåren” var det en viss organisation. Man hade en brandrulla, där alla, som var pliktiga deltaga, var uppskrivna. Bland dess utsågs vissa personer att vara brandchef och vice brandchef, släckchef samt chefer för brandsprutor, bärningsavdelning och röjningsavdelning. De som innehade någon dylik post, hade tjänstetecken, särskilt de, som var vid sprutorna.
Brandchef var en tid fabrikören vid snusfabriken, Borell. Han brukade rida omkring på en svart häst vid sprutmönstringarna. Det var mycket roliga tillställningar, som hölls på torget, och man skulle då gå ut med sina brandredskap och visa upp dem.
Det hörde nämligen till att det i varje hus skulle finnas handsprutor av järn- eller kopparplåt omkring åttio centimeter långa och åtta centimeter i diameter, svabbar bestående av snören och garn fastsatta på skaft och hinkar. Sprutans nedre del smalnade av, så att ett munstycke bildades. Packningen bestod av lin eller hampa.
En stor hävstångsspruta fanns också, senare fick man ångspruta. Min man var maskinist vid spruta nummer ett. På den tiden brann inte ett enda hus ned. Vi flyttade från Nybro på våren 1914, och 1915 var det många stora bränder. Sjöqvist var alltid första man vid sprutorna. Han brukade få något för det, det var väl pengar.
Spruthuset låg i hörnet av Dundrabergs- och mellangatorna.
Alla som inte hade någon bestämd uppgift vid någon spruta eller i röjnings- eller bärgningsavdelningarna, fick vara med i vattenlangningskedjorna. Det blev i allmänhet inte mycket kvar i hinkarna, när vattnet hade skvalpats från den ene till den andre. En kedja skickade fyllda hinkar, en annan tömda.
Ibland var det svårt att få ut slangarna tillräckligt fort. Det fanns brandposter på flera platser i staden. Bolanders bäck var en av dem, dessutom hade man två brunnar. Vid badhuset låg den ena, i korsningen av Mogatan och Trantorpsvägen den andra. Det hjälpte emellertid ofta inte, även om man hade tillgång till vatten och fick ut slangarna fort, ty dessa var inte alls täta.
En annan sageskvinna berättade, att hennes man tillhört brandkåren som sprutförare. Han brukade höra brandluren tuta någon tid, innan det blev eldsvåda, sade han. Det var väl ett varsel. Det var hemskt, när man hörde brandsignalen. Nattvakt Ljungqvist gick runt i köpingen och blåste i en lång lur.
Vid sprutmönstringarna gick Axel Lang och slog på trumma. Han hade varit trumslagare i skarpskyttarnas musikkår.
Alarmsystem inrättades för att de, som skulle rycka ut med redskapen, snabbt skulle komma. Detta skedde 1914 då brandskåpen sattes upp.
Var och en fick en klocka på väggen, som slog till kraftigt, när det blev ett larm.
Köpingens åkare skulle delta i brandsläckningen. Deras uppgift var att köra fram vatten till brandplatsen. (C.J.E., A.J., P.A.K.,E.N.,A.S.)
Nattvakt Skog tjänstgjorde också som lykttändare. Han hade varit båtsman åt en rote i Madesjö socken. Skog hade till uppgift att gå omkring på gator och torg och ropa ut tiden. Man hörde hans rop, att klockan var så och så mycket slagen, skalla mellan huset under nattens timmar. Han hade fått en lustig ovana: han gick alltid och pratade högt för sig själv.
Så småningom blev det bortlagt, att nattvakten skulle ropa ut tiden. Han fick i stället kontrollur, som skulle dras vid bestämda tider med nycklar uppsatta på olika platser i köpingen.
På Nybro station gick en särskild nattvakt. Sagesmannen hade själv tjänstgjort där några nätter.
Det berättades, att en av nattvakterna, Josef Pettersson, brukade sitta hemma och dra kontrolluret. Den ärligaste av dem alla var nattvakt Ljungqvist. Han var även i tjänst om dagarna som polis. Det var en riktig hedersman.(S.L.,C.J.E.)
Väg- och gatuvård.
Köpingens gator var inte annat än vanliga landsvägar. Torget var inte stenlagt. Vid regnig väderlek blev det nästan bottenlöst, när några vagnar hade kört över det.
Storgatan var den enda stenlagda gatan. Den var satt med kullersten.
Barnen brukade springa och slå tunnband vid tändsticksfabriken på somrarna. Då var det så tjockt med damm på gatan, att det gick upp till fotknölarna. Nog fick man öva sig att springa alltid. (C.J.E., P.A.K.)
De första åren efter köpingens tillblivelse försökte man med flera olika slags lampor till gatubelysningen. Man hade bland annat fotogenlamapor men endast en kort tid. Dessa tändes av lykttändare. Belysningen kunde naturligtvis inte bli så kraftig, och det var heller inte så många lampor. Fotogenlamporna kallades skämtsamt för ”glomaskar” av köpingens invånare.
Nattvakt och lykttändare var en och samma person. En sådan var båtsman Skog, som hade bott vid Bäckabro men flyttat in till Nybro. Han gick omkring med en stege på axeln i skymningen och tände lyktorna. Före honom hade sysslan skötts av båtsman Halme från Hagnabo.
Den lykttändare, som man nog har skämtat mest med, var gubben Prihm. Det var en stor lång karl, före detta soldat och bankvaktmästare. Han gick ut i skymningen och tände, men han var så lång, att han inte behövde ha någon stege utan räckte upp ändå. Lyktstolparna var väl heller inte så höga. Vid tiotiden på kvällen skulle han släcka, men ibland blev det överflödigt, enär lyktorna blåstes ut av luftdraget. Han fyllde på fotogen ur en liten kanna, som han hade med sig.
Prihm brukade säga om sin hustru, att det inte passade för en husmor att vara mager. Hon skulle sitta i en glasbur och dricka söt mjölk och äta femöresbullar. Detta pratade han om så ofta, att hela köpingen visste om det. Några av de mest skojfriska beslöt, att de skulle skämta med honom. De köpte ett femöresbröd och satte i lyktan och lade några bräder omkring, gubben inte skulle se något genast utan vara tvungen att stiga upp och se efter, vad det var. De visste vid vilken tid han brukade komma och hade ställt sig litet varstans, dock så att han inte märkte dem, för att se, hur det skulle avlöpa. Gubben lär ha blivit förargad, när han upptäckt, vad man gjort.
Några flickor hade en hartsad tråd i en lykta så, att den skulle gnälla, när gubben kom åt den. Det hade lyckats mycket bra för dem. Själva satt de i ett träd och skrattade, så de höll på att trilla ned, och gubben Prihm var både
förvånad och förskräckt.
(A.J., J.E.H.,.C.J.E., K.H.)
Det skämtades även med nattvakterna och med Halme gjorde de spektakel. En jul ville han ha ett stop brännvin men fick inte så mycket, han ville. På julnatten gick han runt och skrek: ”Hör väktarens rop, min hustru fick ett stop, men jag fick bara ett kvarter.” Brinnvinet hade tydligen gjort sin verkan, även om han inte fått så mycket, men så var det också redigt brännvin på den tiden.
På 1860-talet gick Halme och ropade ut tiden, och hade det ännu inte blivit gatlyktor på Nybro. (A.S.)
Hälsobrunnar.
Vid Nybro fanns det två hälsokällor i Badhusparken. De låg i Gustaf-Adolfs lunden, källa nummer ett och källa nummer två, i dagligt tal kallade Ettan och Tvåan. Det var en gammal gubbe, som delade ut vatten vid den första brunns-drickningen.
När köpingen blev ägare till hälsokällorna, uppfördes flera byggnader, bl.a. restaurang och badhus. Utefter Grönvägen och vid Fagerslätt byggdes badvillor. De hade namn, t.ex. Hyddan nummer ett och Hyddan nummer två, Hjalmar, Sofia, Beijer, Röda stugan, Smedjan och Villa Oskar. Det var oftast så svårt att få rum i Nybro, att sommargästerna var glada, om de överhuvudtaget fick något rum. De flesta nybrobor trängde ihop sig i sina bostäder, så att de kunde ta emot en eller flera.
Säsongen varade från den 1 juni till den 31 augusti. De fjorton första dagarna i september hade man emellertid öppet, för att bereda nybrobor tillfälle att få billighetsbad. Sådana kostade inte mer än tre kronor i veckan. Priserna var annars ganska höga: tolv kronor fick ensam person betala för veckan, medan en familj på fyra och flera betalade tjugoåtta kronor i första klass matsal. Därtill kom en avgift för bad med sex kronor i första klass, fyra kronor i andra och två och femtio i tredje. Det fanns emellertid sådana, som ingenting betalade, nämligen de mindre bemedlade.
Fru Jonsson arbetade som baderska vid brunnen i många år. Hon började som elev hos en av de äldre baderskorna, Ida Jonsson, som hade fått sin utbildning på Mösseberg. Inalles var tolv baderskor anställda. Alla utom en var nybrobor. Tre badmästare hade man, Rylander, Aug. Jonsson och Bernhard Jansson.
En baderska tjänade tre och femtio i veckan, och dessutom fick hon dricks. Söndagarna var inte fria. Arbetsdagen började klockan sju och höll på till klockan nio om kvällarna. Dagen var noggrant indelad. Först hade man avrivningen, som alla badgäster skulle ha oavsett vilken kur de genomgick. Mellan klockan nio och tio åts frukost, även baderskorna passade på att äta då. Från klockan tio till klockan två gavs saltbad, tallbarrsbad, gyttjebad, tvålmassage och även andra slags bad. Så kallade halvbad ansågs nyttiga, om man hade dåliga nerver. För att ge ett sådant bad måste det vara två baderskor. På eftermiddagarna gavs åter samma sorts bad, man kunde ha ända upp till fyrtio bad om dagen. En badgäst hade rätt att bada tre gånger om dagen för de sex kronor, han betalade. Det var också många extra gäster, som kom, till exempel resande.
Vintertid, då brunnen var stängd, sökte sig baderskorna arbete på annat håll. Somliga gick ock tvättade eller hjälpte till i hemmen på annat sätt. En dag i veckan fick nybrobor komma till badhuset och bada, och då tjänstgjorde några baderskor där.
En gång varje sommar hölls en fest i brunnsparken med välgörande ändamål, nämlien att samla in pengar till behövande brunnsgäster och till baderskorna. Första åren jag arbetade här, inbringade denna fest så mycket pengar, att vi kunde få tio kronor var, men summan ökades, så att vi sedan fick tjugo och tjugofem kronor.
Baderskorna hade inget matrum i badhuset. De hade endast en omklädningshytt, där de kunde koka sig litet kaffe någon gång.
Tvätten, det blev mycket tvätt på badhuset, sköttes av särskilda tvätterskor. Var kväll hämtades dagens smutskläder av någon fru i köpingen, som hade åtagit sig detta arbete för säsongen. Det var olika personer, som tog det för varje år.
Några år var det särskilt solbad, det ansågs så. nyttigt. Det fanns möjligheter därtill på badhusets tak. Till solbadavdelningen hörde egen dusch. Det fanns särskild herr- och damavdelning.
Många badgäster gick till Linneasjön och badade kallbad. Det var inte på långt när alla, som var sjuka. Ett kallbadhus låg på andra sidan sjön i Joelskogen.
Brunnsdrickning förekom endast vissa tider, nämligen nellan klockan åtta och klockan nio, klockan elva och klockan tolv samt klockan fyra och klockan fem. Dessemellan skulle man äta, klockan nio till tio frukost, halv tre middag och klockan åtta supé och bada på tider, som redan omtalats. Bad gästernas tid var, som syns, väl upptagen.
Mest vårdades nervklena och reumatiker vid Nybrobrunn. För de senares behov fanns massörer, en tid var de fyra, en manlig och tre kvinnliga.
Badgästerna kom från hela Sverige, och till och med från utlandet. Alla samhällsklasser var företrädda från adelsmän och landshövdingar till de enklaste arbetare och hantverkare. Mest var det nog Kalmar-och Karlskronabor och Stockholmare, som kom till Nybro men även många gotlänningar fann man bland gästerna.
Ofta ordnades utflykter särskilt av ungdomarna. Det var ett intensivt sällskapsliv bland dem, de satt till och med och väntade på varandra på badhusets trappa under badtiderna. Många bekantskaper inleddes här, som slutade med giftermål. Både doktor Petrén och doktor Lindell, som var läkare här träffade sina fruar vid brunnen.
Landsbor, som låg vid anstalten för att sköta sig, kom ditresande med stora koffertar med mat, de levde helt och hållet på vad de själva tog med sig. Då och då kom deras anhöriga till Nybro och hälsade på och hade med sig bröd, smör, ägg, kanske också kött, då föråden behövde förnyas.
Utom baderskorna var det en hel del annan personal anställd vid Nybro brunn. I badhuset fanns en maskinist och i restaurangen vaktmästare, springpojke, servitriser, kassörska, kallskänkor, kokerska och några diskerskor,därav två i glasdisken och fyra i köket. De hade fritt husrum och fri mat samt lön med undantag av servitriserna, som beräknades få drickspengar. När de serverade sprit, kunde de emellertid räkna på att få mycket dricks. Det var endast sällan, som nybroflickor tog anställning som servitriser. Kökspersonalen var däremot hemmahörande i köpingen.
Servitriserna bodde i rum, som hyrdes ute i köpingen, men kökspersonalen hade rum i restaurangbyggnaden.
Brunnen har alltid varit ett tvistefrö för nybroborna. I början av 1900-talet var arbetarna mycket hätska på att den fanns i köpingen och arbetade för att den skulle upphöra. I våra dagar är det i stället de, som anser, att den skall bestå. (H.J., L.M.)
Kristvalla hade på sin tid en riktigt bra och mycket besökt hälsobrunn, som emellertid blev utslagen av Nybro brunn. Det var så långt till järnvägsstation i Kristvalla, att det ansågs mindre lämpligt att behålla den. Ägaren till företaget hette Lorentz Pettersson. Han hade en liten diversehandel i Kristvalla.
Ett ordentligt hus var uppfört för badanstalten, som kunde ta emot inemot trehundra gäster. Många var så eländiga, när de kom stödjande sig på käppar och kryckor. Andra drogs på kärror eller sjukvagnar ner till badanstalten. Sådana patienter sades kunna gå på kryckor andra året, tredje året spikade de upp sina kryckor i en stor gran i parken. Det var emellertid inte endast sjuklingar vid brunnen. Även friska människor kom dit, särskilt Kalmarbor. Hela familjer kom flyttande ut på sommarnöje. De åkte med tåg till Trekanten, och där hämtades de i en stor omnibus för tjugo personer, som var hästdragen. Den var förspänd med ett par vita hästar.
Badgästerna bodde i bondgårdar i närheten av brunnen; det fanns dessutom ett stort hus innehållande ett tiotal gästrum och rum för
serveringspersonalen, men det kunde inte räcka till så många. Familjerna hade sina ”tjänsteandar” med sig och åt därför där de bodde. Men det fanns givetvis många, som inte hade det ordnat så, och för deras räkning hade man en restaurang.
Kristvalla brunn hade järnhaltigt vatten, som skulle vara mycket nyttigt. Det pumpades in i badanstalten direkt från källan, som fortfarande finns kvar, fast anstalten är borta.
I parken var det gräsmattor och olika slags träd, tyska tallar och lövträd mest lönnar. Den var mycket vacker och trevlig, när den var iordningställd. Hälsokällan låg alldeles nedanför parken, så att brunnsgästerna kunde gå och promenera, när de druckit brunn. Vattnet östes upp i hinkar var morgon. Det måste blandas med emser, kalsbadar eller mjölk, innan man drack det.
Hala skaran av badgäster var som en enda stor familj. Det bildades aldrig några kotterier. En lång tid bodde det badgäster i skolhuset, så att man fick inställa undervisningen. De som bodde där hade varit så glada och trevliga, man hade ställt till med kafferep och mycket annat trevligt.
Skulle man ha musik, fick man hämta någon orkester från Nybro. Det fanns en, som kallades Nybromusiken innan Pukebergarnas musikkår tillkom, och den gav ofta konserter i brunnsparken i Kristvalla. I våra dagar har man uppfört ålderdomshem i Kristvalla hälsobrunns park. Läkare från Kalmar var brunnsläkare, bl.a. doktor Engdahl. (A.J.)
Vattenanskaffning och renhållning.
I allmänhet hade varje gård sin brunn. Men det fanns även två pumpar, den ena låg mitt emot Nyvalls hus vid torget, den andra mitt emot Elgqvists i Esplanaden. De har emellertid blivit borttagna. (P.A.K.)
Gårdsägarna skulle själva sköta renhållningen på gatorna utanför sina tomter. Obelnyggda tomter och torget skulle köpinen själv handha. En tid hade den haft hand om all renhållning. Den förste gatsoparen i Nybro hette Olle Puff. Han var ett stort original. Alla sopor lade han i en korg, som han tog på ryggen och sprang hem med. Carl Johansson vor en annan av köpingens gatsopare. Han hade varit tändsticksarbetare. Lönen, som utbetalades till gatsoparna, lär inte ha varit stor. Bönderna, som inte bodde alltför långt från köpingen, brukade komma in och hämta sopor och spillning. (C.J.E.)
Köpingen fick inte avloppsledning förrän 1913. Diskvatten och slaskvatten slog man ofta ut, som det behagade en. I hotellets kök brukade man spara diskvattnet och på kvällarna slog man ut det i Esplanaden, där det fick sprida sig i gräset. En förskräcklig lukt kindes naturligtvis runt omkring.
Avloppsledningen lades ned strax intill Linneasjön, som i samband härmed sänktes ganska kraftigt. Sjön mynnar ut vid Kvarnfallet vid Kvarnaslätt och går sedan ut i Bäcken och ned i St. Sigfridsån. (S.L., H.N., L.N.)
Ordningsmakt. Brott och atraff.
Deh första poliskonstapeln i Nybro hette Creutz. Han var soldat, stor och grov till våxten. Han hade ännu inte fått avsked från det militära, men hade tänkt begära det. När han låg vid Hultsfred och gjorde sitt sista möte, skulle han vara med om att skjuta salut. Det skulle bli en redig smäll, men det gick så illa, att han själv strök med.
Creutz efterträddes av en, som hette Ekström, som dock måtte ha varit mindre lämplig, ty han söp sig full och slogs. Hans efterttädare blev husarkorpral Lundin. Han hade hjälp i arbetet av nattvakt Ljungkvist.
Poliskostaplarna hade inte någon enhetlig uniform. Ibland hade de egna kläder, ibland sin soldatuniform. På huvudet hade de beväringsmössor eller knallhattar.
Några handbojor fanns inte, utan de, som behövde bindas, fick man ta rep och svångremmar på. Det var så mycket luffare och bråk, så de civila fick hjälpa till.
Första åren, sedan köpingen grundats, hade den inte råd att avlöna några poliser, utan då fick invånarna själva sköta ordningens upprätthållande. De behövde inte patrullera man fick vara beredda att delta, när de blev kallade, särskilt vid marknader.
Finkorna var som små träkättar. Köpingen hade fyra, en av dem kallades båtsmansfinkan. I den fanns en ordentlig tvättkommod och sängkläder. Allt detta blev emellertid förstört, ty när det blev många att ta hand om, måste man använda båtsmansfinkan också. Allt slets eller slogs sönder, så man till sist bara hade ett täcke eller en filt kvar, och karlarna fick ligga på golvet.
Poliserna i Nybro och Madesjö sockens fjärdingsman var underställda länsmannen. Numera har Nybro fått stadsfiskal. (C.J.E., S.L.)
Nybro var ett riktigt slagsmålshål. Tändsticksfabrikens arbetare, pukebergarna och arbetarna på bryggeriet kom ihop och söp och slogs alldeles förskräckligt.
Vid stortorgdagarna var det slagsmål på torget. Det var folk från socknarna, som kom ihop sig med varandra, och med Nybroborna. Det var dock inte så svårt som det berättas ha varit på Rockneby marknad. Där brukade de så kallade Bälspojkarna se till att åtminstone någon blev ihjälslagen var gång det var marknad. (R.N., A.E.S.)
I Vadsmolösa finns en avrättningsplats. Det har varit en galgbacke där. (C.J.E.)
En snickare i Nybro kallades allmänt Jödde Änka. Han hade mördat en man, som hette Nyberg vid Hultenborgs trappa. Redan dessförinnan hade han stått åtalad för dråp. Det sades, att han blivit född mad tre blodlevrar i ena handen, och detta betydde, att han skulle komma att ta tre liv.
Jödde Änka hade varit inne på en snickarverkstad, som låg vid Mellangatan och hittat en kniv bland all bråten där. Sedan stack han ihjäl Kalle Nyberg, som han hade litet otalt med. Han fick avtjäna sitt straff på Långholmen och skötte sig bra där. Spådomen, att han skulle ta tre liv, gick emellertid inte i uppfyllelse. Efter fängelsetiden kom han åter till Nybrotrakten och bodde i Motorp i Långaström.
En riktig stortjuv har det funnits en gång i Madesjö socken. Han var i Nybro också och stal bland annat hos P.A.Jonsson och där tog han sylta och medvurst. Det var strax före jul, så man hade nyss blivit färdig med julslakten. Sageskvinnan, som var jungfru hos Jonssons, hade först inte vetat, att det varit någon och stulit, utan när hon hade mött länsmannen, som kom med en liten gubbe i rund hatt, som hade bakbundna händer, hade hon frågat, vem det var.
Tjuven hade varit inne i Madesjö sparbank, som låg vid torget, men där hade han inte kommit åt att göra någon skada. De hittade hans kofot och en yxa i Bolanders bäck några dagar senare. När han hade stulit nog i Nybro, hade han gått till fots till Hansmåla. Länsmannen hade emellertid blivit underrättad om att det varit inbrott i Nybro, och han och några. andra karlar spårade stortjuven till Hansmåla. När de kom fram, stod folket på logen och trask. ”Vad har ni för folk här”, sade länsmannen. Han hade hund med sig, och den nosade upp tjuven, som låg på slindren i höet. Tjuven blev fängslad där. Han hade nyligen blivit utsläppt från fängelset efter att ha avtjänat ett långt straff. (K.H.)
I Gunnesmo står en stuga med många kulhål i väggen. När vi var barn, bodde det en karl där, som vi kollade för Gunnesmodåren, och det var han, som gjorde kulhålen. Han sköt en bonde och hans son, och sedan höll han sig undan, för han var rädd att bli anhållen. Han var en riktig skräck för orten, och det var många, blev skrämda av honom i skogarna. Slutligen fick länsman och uppbådat folk fast honom, han var då i sin stuga. Det var väl då kulhålen blev. Vi låste om det i tidningarna, när vi gick i skolan. (A.E.S.)
Beväring och båtsman.
Madesjöborna samlades i kommunalsalen i Madesjö, när de skulle skrivas in som beväringar. I äldra tid (på 1840-1850-talen) fick de samlas vid någon gästgivaregård och gå till Kalmar. Där utrustades truppen och fick sedan avmarschera till Kulltorpsslätt. Man förenklade sedan saken därhän, att beväringarna samlades på exercis-platsen på Kulltorpsslätt, tills den helt indrogs. Beväringen fick då i stället fara till Ränneslätt. Det hade under årens lopp blivit järnväg dit, vilket underlättade resan.
Beväringen från Madesjö socken fick slutligen Hultsfred till sin excercisplats. Resan gjordes då från Kalmar med båt till Oskarshamn. Det hade man också brukat göra, när man for till Ränneslätt.
Inryckningarna kunde nog vara ganska stormiga. En och annan kom med brännvinsflaskan i fickan, och den gick laget runt. Resultatet blev, att pojkarna blev arga på varandra, men så farligt blev det aldrig. (N.A.)
Björnahults by höll en båtsman, som var ute på tjänstgöring en gång om året. Det var i regel inte mer än tre månader, men någon gång var han borta ett helt år. Båtsmannen hade inte mycket jord endast några skeppland omkring sin stuga, så han kunde inte ha jordbruk.
I regel var det så, att fullt hemman eller ett mantal hade skyldighet att hålla båtsman. Han hade flera förmåner. Bostaden skulle vara fri, och var båtsmanshuset förfallet, fick roten kosta på dess reparation.
För varje åttondel i byn Björnahult hade dess båtsman lön bestående av en viss mängd in natura och därtill pengar. Till sin utrustning fick han även hjälp av byborna, det var både sovel och bröd från varje gård. Strax före jul gick han och tog upp den julkost, som tillkom honom. Det blev en stor säck så full, att han knappt rådde med att bära den. (N.A.)
Hönsalottas luffarmuseum
Hönsalottas finns i Boda Glasbruk i Emmaboda kommun. Tidigare var muséet beläget i Målerås.
https://luffarmuseum.se/honsalottas-luffarmuseum/
Lästips: Nils Rosander: Vandringsmannen Axel Herman Karlsson i Hembygdskrönikan 1999 s 118.
Mentalsjukhus
I södra Nybro etablerades ett mentalsjukhus 1930 strax intill ålderdomshemmet Gammelgården som byggdes samtidigt. Vårdverksamheten upphörde 1963. Under 2000-talet har byggnaden varit asylboende och vandrarhem.
https://www.barometern.se/nybro/patienterna-fick-ga-runt-i-en-labyrint-pa-baksidan/Gammelgården
Möre och Ölands domsaga
Barnmorskor
Lästips: Barnmorskor i Nybro i Förr i tiden pärm 1.
Föreningshuset
Under 1946 stod stadens nya badhus klart i badhusparken. Arkitekt var Cyrillus Johansson. Landstingets tandpoliklinik inrymdes på andra våningen. År 1978 var kommunens simhall klar och badepoken var över. Under åren har en mängd verksamheter inrymts i byggnaden: skytteklubben, kulturskolan, kontor för förvaltningar och föreningar.
MJ
Kulturskolan
Nybro brunn- och badanstalt
Lästips: Gunnel Holmér: Nybro brunn och badanstalt 1883-1949, 1980.; Johan Thelin: När man drack brunn i Nybro, 2020.

Gunnel Holmér:
Nybro brunn och badanstalt 1883-1949, publ.1980.
Följande text är hämtad från Gunnel Holmérs bok.
1881 sändes en inbjudan ut att teckna aktier i Nybro kallvattenkuranstalts AB
”Den stora förmån, Nybro köping åtnjuter, att jämte ett torrt och sunt läge på en högt liggande grusslätt med frisk doftande barrluft från omgivande furuskogar, inom sitt område äga ovanligt rik tillgång på klart, gott och kallt källvatten, har helt naturligt hos många väckt tanken på att denna plats skulle lämpa sig synnerligen väl för anläggande av en kallvatten kuranstalt i förening med sanatorium. Då nu ingen dylik kuranstalt för närvarande finnes i sydöstra Sverige och Nybro köping på senare tider erhållit goda kommunikationer genom järnvägsförbindelser med stambanan och städerna Kalmar, Karlskrona och Växjö, så, och då i köpingen redan nu finnes god tillgång på billiga bostäder för blivande kurgäster, utan att särskilda byggnader för detta ändamål skulle behöva uppföras , vilket annars plägar hårt trycka dylika kuranstalters ekonomi; hava köpingens invånare beslutat att, till fördel både för sig själva och kringliggande orter, med snaraste söka härstädes upprätta en tidsenlig och fullständig kallvattenkuranstalt”
Nedanstående karta är från år 1900 och visar området kring Nybrobrunn. Om du vill förstora kan du föra pekaren över karan samtidigt som du klickar två gånger på ctrl-tangenten.

Titel på följande karta: ”Badanstalten 1947”
