Kategori: Institutioner

Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.

Post och nyhetsförmedling.
Något särskilt postkontor fanns inte, utan posten fick hämtas på järnvägsstationen och stinsen, Kennedy, var postmästare. Han var arg och skällde som en hund, när folk kom. Postkontoret hade tidigare legat i Sävsjöström men blivit flyttat till Nybro.
Inspektoren hade ett litet fack för post i järnvägsstationens expedition, det var inte många försändelser, så det räckte gott. Posten skickades till Nybro med järnväg, tidigare hade man haft en diligens. Den hade skötts av gubben Kindblom, som bodde i en liten stuga vid torget. Han hade även haft apotekslåda, något som köpingen fick, då man inte längre ansågs behöva ha apotek.
När Kennedy var postmästare och stationsinspektor var jag brevbärare. Man fick tre öre för varje brev man bar ut. Det var till invånarna i ”Gamla stan”, man hade att gå, övriga nybrobor fick hämta sin post själva. Det var att springa i trappor hela dagarna, två gånger skulle brev bäras ut. Hela badanstalten skulle ha post, och till stugorna långt opp igenom skulle man gå. Det var lång väg för de tre örena. Somliga sparade ihop och betalade, när de fått några brev.
Brevbärarna, ty det var två, skulle också hämta posten nere vid tåget. Det var tre gånger om dagen, som detta skulle ske.
Postkontoret blev flyttat från stationen till ett nybyggt hus på Mellangatan. August Ring hette postmästaren på det nya kontoret. Efter honom fick Nybro den postmästare, som varit i Sävsjö. Han hette Råberg. Kontoret låg i Länsmannahuset några år, innan Nya bankhuset blev färdigt, och posten fick lokaler där. (C.J.E.)

Nåon tidning för köpingen fanns inte, förrän 1931, då Nybro Tidning började utkomma. Man läste i stället kalmartidningarna, mest Barometern. Den innehöll alltid nyheter från Nybro på en särskild sida, där kantor Rosén, som hade en god penna, skrev under rubriken Nybroprat. För att spara pengar prenumererade flera familjer på ett exemplar tillsammans.
Det kostade inte mer än tre och femtio om året att ha Barometern. Sju, ja, till och med åtta familjer kunde slå sig ihop om ett exemplar. Tidningarna skickades till Nybro och lämnades in i en affär, där man fick gå, och hämta dem. Förut hade vi burit omkring dem. Man fick inte mer än tjugofem öre för det i månaden. Och det var ju inte så mycket. Innan tidningen kom fram till den siste i laget, var den fjorton dagar gammal. Man tyckte det var roligt att läsa den i alla fall.
Det var ett folk, som gick i prästgården och hjälpte till, och de brukade få Familjejournalen. Den lånade de sedan ut till sina bekanta. Söndagsnisse och Kasper hörde jag också talas om. Men det var fattigt då, så sådana tidningar ansåg man sig inte ha råd att köpa. (R.N.,.C.J.E.)

Brandkår.
När eldsvådor utbröt, måste alla nybrobor gå man ur huse och hjälpa till med släckningen. Någon brandkår, i den mening vi nu inlägger i ordet, fanns inte, men även i den allmänna ”kåren” var det en viss organisation. Man hade en brandrulla, där alla, som var pliktiga deltaga, var uppskrivna. Bland dess utsågs vissa personer att vara brandchef och vice brandchef, släckchef samt chefer för brandsprutor, bärningsavdelning och röjningsavdelning. De som innehade någon dylik post, hade tjänstetecken, särskilt de, som var vid sprutorna.
Brandchef var en tid fabrikören vid snusfabriken, Borell. Han brukade rida omkring på en svart häst vid sprutmönstringarna. Det var mycket roliga tillställningar, som hölls på torget, och man skulle då gå ut med sina brandredskap och visa upp dem.
Det hörde nämligen till att det i varje hus skulle finnas handsprutor av järn- eller kopparplåt omkring åttio centimeter långa och åtta centimeter i diameter, svabbar bestående av snören och garn fastsatta på skaft och hinkar. Sprutans nedre del smalnade av, så att ett munstycke bildades. Packningen bestod av lin eller hampa.
En stor hävstångsspruta fanns också, senare fick man ångspruta. Min man var maskinist vid spruta nummer ett. På den tiden brann inte ett enda hus ned. Vi flyttade från Nybro på våren 1914, och 1915 var det många stora bränder. Sjöqvist var alltid första man vid sprutorna. Han brukade få något för det, det var väl pengar.
Spruthuset låg i hörnet av Dundrabergs- och mellangatorna.
Alla som inte hade någon bestämd uppgift vid någon spruta eller i röjnings- eller bärgningsavdelningarna, fick vara med i vattenlangningskedjorna. Det blev i allmänhet inte mycket kvar i hinkarna, när vattnet hade skvalpats från den ene till den andre. En kedja skickade fyllda hinkar, en annan tömda.
Ibland var det svårt att få ut slangarna tillräckligt fort. Det fanns brandposter på flera platser i staden. Bolanders bäck var en av dem, dessutom hade man två brunnar. Vid badhuset låg den ena, i korsningen av Mogatan och Trantorpsvägen den andra. Det hjälpte emellertid ofta inte, även om man hade tillgång till vatten och fick ut slangarna fort, ty dessa var inte alls täta.
En annan sageskvinna berättade, att hennes man tillhört brandkåren som sprutförare. Han brukade höra brandluren tuta någon tid, innan det blev eldsvåda, sade han. Det var väl ett varsel. Det var hemskt, när man hörde brandsignalen. Nattvakt Ljungqvist gick runt i köpingen och blåste i en lång lur.
Vid sprutmönstringarna gick Axel Lang och slog på trumma. Han hade varit trumslagare i skarpskyttarnas musikkår.
Alarmsystem inrättades för att de, som skulle rycka ut med redskapen, snabbt skulle komma. Detta skedde 1914 då brandskåpen sattes upp.
Var och en fick en klocka på väggen, som slog till kraftigt, när det blev ett larm.
Köpingens åkare skulle delta i brandsläckningen. Deras uppgift var att köra fram vatten till brandplatsen. (C.J.E., A.J., P.A.K.,E.N.,A.S.)

Nattvakt Skog tjänstgjorde också som lykttändare. Han hade varit båtsman åt en rote i Madesjö socken. Skog hade till uppgift att gå omkring på gator och torg och ropa ut tiden. Man hörde hans rop, att klockan var så och så mycket slagen, skalla mellan huset under nattens timmar. Han hade fått en lustig ovana: han gick alltid och pratade högt för sig själv.
Så småningom blev det bortlagt, att nattvakten skulle ropa ut tiden. Han fick i stället kontrollur, som skulle dras vid bestämda tider med nycklar uppsatta på olika platser i köpingen.
På Nybro station gick en särskild nattvakt. Sagesmannen hade själv tjänstgjort där några nätter.
Det berättades, att en av nattvakterna, Josef Pettersson, brukade sitta hemma och dra kontrolluret. Den ärligaste av dem alla var nattvakt Ljungqvist. Han var även i tjänst om dagarna som polis. Det var en riktig hedersman.(S.L.,C.J.E.)

Väg- och gatuvård.
Köpingens gator var inte annat än vanliga landsvägar. Torget var inte stenlagt. Vid regnig väderlek blev det nästan bottenlöst, när några vagnar hade kört över det.
Storgatan var den enda stenlagda gatan. Den var satt med kullersten.
Barnen brukade springa och slå tunnband vid tändsticksfabriken på somrarna. Då var det så tjockt med damm på gatan, att det gick upp till fotknölarna. Nog fick man öva sig att springa alltid. (C.J.E., P.A.K.)

De första åren efter köpingens tillblivelse försökte man med flera olika slags lampor till gatubelysningen. Man hade bland annat fotogenlamapor men endast en kort tid. Dessa tändes av lykttändare. Belysningen kunde naturligtvis inte bli så kraftig, och det var heller inte så många lampor. Fotogenlamporna kallades skämtsamt för ”glomaskar” av köpingens invånare.
Nattvakt och lykttändare var en och samma person. En sådan var båtsman Skog, som hade bott vid Bäckabro men flyttat in till Nybro. Han gick omkring med en stege på axeln i skymningen och tände lyktorna. Före honom hade sysslan skötts av båtsman Halme från Hagnabo.
Den lykttändare, som man nog har skämtat mest med, var gubben Prihm. Det var en stor lång karl, före detta soldat och bankvaktmästare. Han gick ut i skymningen och tände, men han var så lång, att han inte behövde ha någon stege utan räckte upp ändå. Lyktstolparna var väl heller inte så höga. Vid tiotiden på kvällen skulle han släcka, men ibland blev det överflödigt, enär lyktorna blåstes ut av luftdraget. Han fyllde på fotogen ur en liten kanna, som han hade med sig.
Prihm brukade säga om sin hustru, att det inte passade för en husmor att vara mager. Hon skulle sitta i en glasbur och dricka söt mjölk och äta femöresbullar. Detta pratade han om så ofta, att hela köpingen visste om det. Några av de mest skojfriska beslöt, att de skulle skämta med honom. De köpte ett femöresbröd och satte i lyktan och lade några bräder omkring, gubben inte skulle se något genast utan vara tvungen att stiga upp och se efter, vad det var. De visste vid vilken tid han brukade komma och hade ställt sig litet varstans, dock så att han inte märkte dem, för att se, hur det skulle avlöpa. Gubben lär ha blivit förargad, när han upptäckt, vad man gjort.
Några flickor hade en hartsad tråd i en lykta så, att den skulle gnälla, när gubben kom åt den. Det hade lyckats mycket bra för dem. Själva satt de i ett träd och skrattade, så de höll på att trilla ned, och gubben Prihm var både
förvånad och förskräckt.
(A.J., J.E.H.,.C.J.E., K.H.)

Det skämtades även med nattvakterna och med Halme gjorde de spektakel. En jul ville han ha ett stop brännvin men fick inte så mycket, han ville. På julnatten gick han runt och skrek: ”Hör väktarens rop, min hustru fick ett stop, men jag fick bara ett kvarter.” Brinnvinet hade tydligen gjort sin verkan, även om han inte fått så mycket, men så var det också redigt brännvin på den tiden.
På 1860-talet gick Halme och ropade ut tiden, och hade det ännu inte blivit gatlyktor på Nybro. (A.S.)

Hälsobrunnar.
Vid Nybro fanns det två hälsokällor i Badhusparken. De låg i Gustaf-Adolfs lunden, källa nummer ett och källa nummer två, i dagligt tal kallade Ettan och Tvåan. Det var en gammal gubbe, som delade ut vatten vid den första brunns-drickningen.
När köpingen blev ägare till hälsokällorna, uppfördes flera byggnader, bl.a. restaurang och badhus. Utefter Grönvägen och vid Fagerslätt byggdes badvillor. De hade namn, t.ex. Hyddan nummer ett och Hyddan nummer två, Hjalmar, Sofia, Beijer, Röda stugan, Smedjan och Villa Oskar. Det var oftast så svårt att få rum i Nybro, att sommargästerna var glada, om de överhuvudtaget fick något rum. De flesta nybrobor trängde ihop sig i sina bostäder, så att de kunde ta emot en eller flera.
Säsongen varade från den 1 juni till den 31 augusti. De fjorton första dagarna i september hade man emellertid öppet, för att bereda nybrobor tillfälle att få billighetsbad. Sådana kostade inte mer än tre kronor i veckan. Priserna var annars ganska höga: tolv kronor fick ensam person betala för veckan, medan en familj på fyra och flera betalade tjugoåtta kronor i första klass matsal. Därtill kom en avgift för bad med sex kronor i första klass, fyra kronor i andra och två och femtio i tredje. Det fanns emellertid sådana, som ingenting betalade, nämligen de mindre bemedlade.
Fru Jonsson arbetade som baderska vid brunnen i många år. Hon började som elev hos en av de äldre baderskorna, Ida Jonsson, som hade fått sin utbildning på Mösseberg. Inalles var tolv baderskor anställda. Alla utom en var nybrobor. Tre badmästare hade man, Rylander, Aug. Jonsson och Bernhard Jansson.
En baderska tjänade tre och femtio i veckan, och dessutom fick hon dricks. Söndagarna var inte fria. Arbetsdagen började klockan sju och höll på till klockan nio om kvällarna. Dagen var noggrant indelad. Först hade man avrivningen, som alla badgäster skulle ha oavsett vilken kur de genomgick. Mellan klockan nio och tio åts frukost, även baderskorna passade på att äta då. Från klockan tio till klockan två gavs saltbad, tallbarrsbad, gyttjebad, tvålmassage och även andra slags bad. Så kallade halvbad ansågs nyttiga, om man hade dåliga nerver. För att ge ett sådant bad måste det vara två baderskor. På eftermiddagarna gavs åter samma sorts bad, man kunde ha ända upp till fyrtio bad om dagen. En badgäst hade rätt att bada tre gånger om dagen för de sex kronor, han betalade. Det var också många extra gäster, som kom, till exempel resande.
Vintertid, då brunnen var stängd, sökte sig baderskorna arbete på annat håll. Somliga gick ock tvättade eller hjälpte till i hemmen på annat sätt. En dag i veckan fick nybrobor komma till badhuset och bada, och då tjänstgjorde några baderskor där.
En gång varje sommar hölls en fest i brunnsparken med välgörande ändamål, nämlien att samla in pengar till behövande brunnsgäster och till baderskorna. Första åren jag arbetade här, inbringade denna fest så mycket pengar, att vi kunde få tio kronor var, men summan ökades, så att vi sedan fick tjugo och tjugofem kronor.
Baderskorna hade inget matrum i badhuset. De hade endast en omklädningshytt, där de kunde koka sig litet kaffe någon gång.
Tvätten, det blev mycket tvätt på badhuset, sköttes av särskilda tvätterskor. Var kväll hämtades dagens smutskläder av någon fru i köpingen, som hade åtagit sig detta arbete för säsongen. Det var olika personer, som tog det för varje år.
Några år var det särskilt solbad, det ansågs så. nyttigt. Det fanns möjligheter därtill på badhusets tak. Till solbadavdelningen hörde egen dusch. Det fanns särskild herr- och damavdelning.
Många badgäster gick till Linneasjön och badade kallbad. Det var inte på långt när alla, som var sjuka. Ett kallbadhus låg på andra sidan sjön i Joelskogen.
Brunnsdrickning förekom endast vissa tider, nämligen nellan klockan åtta och klockan nio, klockan elva och klockan tolv samt klockan fyra och klockan fem. Dessemellan skulle man äta, klockan nio till tio frukost, halv tre middag och klockan åtta supé och bada på tider, som redan omtalats. Bad gästernas tid var, som syns, väl upptagen.
Mest vårdades nervklena och reumatiker vid Nybrobrunn. För de senares behov fanns massörer, en tid var de fyra, en manlig och tre kvinnliga.
Badgästerna kom från hela Sverige, och till och med från utlandet. Alla samhällsklasser var företrädda från adelsmän och landshövdingar till de enklaste arbetare och hantverkare. Mest var det nog Kalmar-och Karlskronabor och Stockholmare, som kom till Nybro men även många gotlänningar fann man bland gästerna.
Ofta ordnades utflykter särskilt av ungdomarna. Det var ett intensivt sällskapsliv bland dem, de satt till och med och väntade på varandra på badhusets trappa under badtiderna. Många bekantskaper inleddes här, som slutade med giftermål. Både doktor Petrén och doktor Lindell, som var läkare här träffade sina fruar vid brunnen.
Landsbor, som låg vid anstalten för att sköta sig, kom ditresande med stora koffertar med mat, de levde helt och hållet på vad de själva tog med sig. Då och då kom deras anhöriga till Nybro och hälsade på och hade med sig bröd, smör, ägg, kanske också kött, då föråden behövde förnyas.
Utom baderskorna var det en hel del annan personal anställd vid Nybro brunn. I badhuset fanns en maskinist och i restaurangen vaktmästare, springpojke, servitriser, kassörska, kallskänkor, kokerska och några diskerskor,därav två i glasdisken och fyra i köket. De hade fritt husrum och fri mat samt lön med undantag av servitriserna, som beräknades få drickspengar. När de serverade sprit, kunde de emellertid räkna på att få mycket dricks. Det var endast sällan, som nybroflickor tog anställning som servitriser. Kökspersonalen var däremot hemmahörande i köpingen.
Servitriserna bodde i rum, som hyrdes ute i köpingen, men kökspersonalen hade rum i restaurangbyggnaden.
Brunnen har alltid varit ett tvistefrö för nybroborna. I början av 1900-talet var arbetarna mycket hätska på att den fanns i köpingen och arbetade för att den skulle upphöra. I våra dagar är det i stället de, som anser, att den skall bestå. (H.J., L.M.)

Kristvalla hade på sin tid en riktigt bra och mycket besökt hälsobrunn, som emellertid blev utslagen av Nybro brunn. Det var så långt till järnvägsstation i Kristvalla, att det ansågs mindre lämpligt att behålla den. Ägaren till företaget hette Lorentz Pettersson. Han hade en liten diversehandel i Kristvalla.
Ett ordentligt hus var uppfört för badanstalten, som kunde ta emot inemot trehundra gäster. Många var så eländiga, när de kom stödjande sig på käppar och kryckor. Andra drogs på kärror eller sjukvagnar ner till badanstalten. Sådana patienter sades kunna gå på kryckor andra året, tredje året spikade de upp sina kryckor i en stor gran i parken. Det var emellertid inte endast sjuklingar vid brunnen. Även friska människor kom dit, särskilt Kalmarbor. Hela familjer kom flyttande ut på sommarnöje. De åkte med tåg till Trekanten, och där hämtades de i en stor omnibus för tjugo personer, som var hästdragen. Den var förspänd med ett par vita hästar.
Badgästerna bodde i bondgårdar i närheten av brunnen; det fanns dessutom ett stort hus innehållande ett tiotal gästrum och rum för
serveringspersonalen, men det kunde inte räcka till så många. Familjerna hade sina ”tjänsteandar” med sig och åt därför där de bodde. Men det fanns givetvis många, som inte hade det ordnat så, och för deras räkning hade man en restaurang.
Kristvalla brunn hade järnhaltigt vatten, som skulle vara mycket nyttigt. Det pumpades in i badanstalten direkt från källan, som fortfarande finns kvar, fast anstalten är borta.
I parken var det gräsmattor och olika slags träd, tyska tallar och lövträd mest lönnar. Den var mycket vacker och trevlig, när den var iordningställd. Hälsokällan låg alldeles nedanför parken, så att brunnsgästerna kunde gå och promenera, när de druckit brunn. Vattnet östes upp i hinkar var morgon. Det måste blandas med emser, kalsbadar eller mjölk, innan man drack det.
Hala skaran av badgäster var som en enda stor familj. Det bildades aldrig några kotterier. En lång tid bodde det badgäster i skolhuset, så att man fick inställa undervisningen. De som bodde där hade varit så glada och trevliga, man hade ställt till med kafferep och mycket annat trevligt.
Skulle man ha musik, fick man hämta någon orkester från Nybro. Det fanns en, som kallades Nybromusiken innan Pukebergarnas musikkår tillkom, och den gav ofta konserter i brunnsparken i Kristvalla. I våra dagar har man uppfört ålderdomshem i Kristvalla hälsobrunns park. Läkare från Kalmar var brunnsläkare, bl.a. doktor Engdahl. (A.J.)

Vattenanskaffning och renhållning.
I allmänhet hade varje gård sin brunn. Men det fanns även två pumpar, den ena låg mitt emot Nyvalls hus vid torget, den andra mitt emot Elgqvists i Esplanaden. De har emellertid blivit borttagna. (P.A.K.)

Gårdsägarna skulle själva sköta renhållningen på gatorna utanför sina tomter. Obelnyggda tomter och torget skulle köpinen själv handha. En tid hade den haft hand om all renhållning. Den förste gatsoparen i Nybro hette Olle Puff. Han var ett stort original. Alla sopor lade han i en korg, som han tog på ryggen och sprang hem med. Carl Johansson vor en annan av köpingens gatsopare. Han hade varit tändsticksarbetare. Lönen, som utbetalades till gatsoparna, lär inte ha varit stor. Bönderna, som inte bodde alltför långt från köpingen, brukade komma in och hämta sopor och spillning. (C.J.E.)

Köpingen fick inte avloppsledning förrän 1913. Diskvatten och slaskvatten slog man ofta ut, som det behagade en. I hotellets kök brukade man spara diskvattnet och på kvällarna slog man ut det i Esplanaden, där det fick sprida sig i gräset. En förskräcklig lukt kindes naturligtvis runt omkring.
Avloppsledningen lades ned strax intill Linneasjön, som i samband härmed sänktes ganska kraftigt. Sjön mynnar ut vid Kvarnfallet vid Kvarnaslätt och går sedan ut i Bäcken och ned i St. Sigfridsån. (S.L., H.N., L.N.)

Ordningsmakt. Brott och atraff.
Deh första poliskonstapeln i Nybro hette Creutz. Han var soldat, stor och grov till våxten. Han hade ännu inte fått avsked från det militära, men hade tänkt begära det. När han låg vid Hultsfred och gjorde sitt sista möte, skulle han vara med om att skjuta salut. Det skulle bli en redig smäll, men det gick så illa, att han själv strök med.
Creutz efterträddes av en, som hette Ekström, som dock måtte ha varit mindre lämplig, ty han söp sig full och slogs. Hans efterttädare blev husarkorpral Lundin. Han hade hjälp i arbetet av nattvakt Ljungkvist.
Poliskostaplarna hade inte någon enhetlig uniform. Ibland hade de egna kläder, ibland sin soldatuniform. På huvudet hade de beväringsmössor eller knallhattar.
Några handbojor fanns inte, utan de, som behövde bindas, fick man ta rep och svångremmar på. Det var så mycket luffare och bråk, så de civila fick hjälpa till.
Första åren, sedan köpingen grundats, hade den inte råd att avlöna några poliser, utan då fick invånarna själva sköta ordningens upprätthållande. De behövde inte patrullera man fick vara beredda att delta, när de blev kallade, särskilt vid marknader.
Finkorna var som små träkättar. Köpingen hade fyra, en av dem kallades båtsmansfinkan. I den fanns en ordentlig tvättkommod och sängkläder. Allt detta blev emellertid förstört, ty när det blev många att ta hand om, måste man använda båtsmansfinkan också. Allt slets eller slogs sönder, så man till sist bara hade ett täcke eller en filt kvar, och karlarna fick ligga på golvet.
Poliserna i Nybro och Madesjö sockens fjärdingsman var underställda länsmannen. Numera har Nybro fått stadsfiskal. (C.J.E., S.L.)

Nybro var ett riktigt slagsmålshål. Tändsticksfabrikens arbetare, pukebergarna och arbetarna på bryggeriet kom ihop och söp och slogs alldeles förskräckligt.
Vid stortorgdagarna var det slagsmål på torget. Det var folk från socknarna, som kom ihop sig med varandra, och med Nybroborna. Det var dock inte så svårt som det berättas ha varit på Rockneby marknad. Där brukade de så kallade Bälspojkarna se till att åtminstone någon blev ihjälslagen var gång det var marknad. (R.N., A.E.S.)

I Vadsmolösa finns en avrättningsplats. Det har varit en galgbacke där. (C.J.E.)

En snickare i Nybro kallades allmänt Jödde Änka. Han hade mördat en man, som hette Nyberg vid Hultenborgs trappa. Redan dessförinnan hade han stått åtalad för dråp. Det sades, att han blivit född mad tre blodlevrar i ena handen, och detta betydde, att han skulle komma att ta tre liv.
Jödde Änka hade varit inne på en snickarverkstad, som låg vid Mellangatan och hittat en kniv bland all bråten där. Sedan stack han ihjäl Kalle Nyberg, som han hade litet otalt med. Han fick avtjäna sitt straff på Långholmen och skötte sig bra där. Spådomen, att han skulle ta tre liv, gick emellertid inte i uppfyllelse. Efter fängelsetiden kom han åter till Nybrotrakten och bodde i Motorp i Långaström.
En riktig stortjuv har det funnits en gång i Madesjö socken. Han var i Nybro också och stal bland annat hos P.A.Jonsson och där tog han sylta och medvurst. Det var strax före jul, så man hade nyss blivit färdig med julslakten. Sageskvinnan, som var jungfru hos Jonssons, hade först inte vetat, att det varit någon och stulit, utan när hon hade mött länsmannen, som kom med en liten gubbe i rund hatt, som hade bakbundna händer, hade hon frågat, vem det var.
Tjuven hade varit inne i Madesjö sparbank, som låg vid torget, men där hade han inte kommit åt att göra någon skada. De hittade hans kofot och en yxa i Bolanders bäck några dagar senare. När han hade stulit nog i Nybro, hade han gått till fots till Hansmåla. Länsmannen hade emellertid blivit underrättad om att det varit inbrott i Nybro, och han och några. andra karlar spårade stortjuven till Hansmåla. När de kom fram, stod folket på logen och trask. ”Vad har ni för folk här”, sade länsmannen. Han hade hund med sig, och den nosade upp tjuven, som låg på slindren i höet. Tjuven blev fängslad där. Han hade nyligen blivit utsläppt från fängelset efter att ha avtjänat ett långt straff. (K.H.)

I Gunnesmo står en stuga med många kulhål i väggen. När vi var barn, bodde det en karl där, som vi kollade för Gunnesmodåren, och det var han, som gjorde kulhålen. Han sköt en bonde och hans son, och sedan höll han sig undan, för han var rädd att bli anhållen. Han var en riktig skräck för orten, och det var många, blev skrämda av honom i skogarna. Slutligen fick länsman och uppbådat folk fast honom, han var då i sin stuga. Det var väl då kulhålen blev. Vi låste om det i tidningarna, när vi gick i skolan. (A.E.S.)

Beväring och båtsman.
Madesjöborna samlades i kommunalsalen i Madesjö, när de skulle skrivas in som beväringar. I äldra tid (på 1840-1850-talen) fick de samlas vid någon gästgivaregård och gå till Kalmar. Där utrustades truppen och fick sedan avmarschera till Kulltorpsslätt. Man förenklade sedan saken därhän, att beväringarna samlades på exercis-platsen på Kulltorpsslätt, tills den helt indrogs. Beväringen fick då i stället fara till Ränneslätt. Det hade under årens lopp blivit järnväg dit, vilket underlättade resan.
Beväringen från Madesjö socken fick slutligen Hultsfred till sin excercisplats. Resan gjordes då från Kalmar med båt till Oskarshamn. Det hade man också brukat göra, när man for till Ränneslätt.
Inryckningarna kunde nog vara ganska stormiga. En och annan kom med brännvinsflaskan i fickan, och den gick laget runt. Resultatet blev, att pojkarna blev arga på varandra, men så farligt blev det aldrig. (N.A.)

Björnahults by höll en båtsman, som var ute på tjänstgöring en gång om året. Det var i regel inte mer än tre månader, men någon gång var han borta ett helt år. Båtsmannen hade inte mycket jord endast några skeppland omkring sin stuga, så han kunde inte ha jordbruk.
I regel var det så, att fullt hemman eller ett mantal hade skyldighet att hålla båtsman. Han hade flera förmåner. Bostaden skulle vara fri, och var båtsmanshuset förfallet, fick roten kosta på dess reparation.
För varje åttondel i byn Björnahult hade dess båtsman lön bestående av en viss mängd in natura och därtill pengar. Till sin utrustning fick han även hjälp av byborna, det var både sovel och bröd från varje gård. Strax före jul gick han och tog upp den julkost, som tillkom honom. Det blev en stor säck så full, att han knappt rådde med att bära den. (N.A.)