Kategori: Präster

Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.

Madesjö kyrka. Kyrkobesök.
Tre gånger har Madesjö kyrka blivit förstörd. Första gången blev den eldhärjad, andra gången blev den använd som stall under något krig. Tredje gången blev den också förstörd av eld. (A.L.M.)

Klockarens lön utgick i spannmål. Vart matlag hade skyldighet att lämna en kappa säd. Den dag betalningen skulle erläggas, kungjordes, och då hade bönderna att köra fram sin andel. Alla bönder kom samtidigt. och avlämnandet av sådan brukade åtföljas av en liten fest, i det att klockaren bjöd på kaffe. Någon gång mellan åren 1895 och 1890 reglerades hans lön så att den kom att utgå i pengar. (W.A.)

Så gott som varje söndag gick man till kyrkan, även om man hade en mil eller mera dit. Det fanns folk i Mörebygden, som hade trefyra mil att åka, och även i Madesjö socken, ty den är stor till ytinnehållet.
På båda sidor om kyrkan finns det kyrkstallar uppförda av kyrkoherde Engström, som kom till ladesjö 1877. Inalles är det trehundratjugo stallplatser. Det är två spiltor i varje stall och åttio sådana i södra längan och fyrtio i västra samt lika många i det, som ligger på västra sidan om kyrkan. Var och en fick själv lämna bidrag till byggandet av ett kyrkstall, och var och en hade sin bestämda spilta i stallet. Man hade fri plan att bygga på. I stallen fanns även rum, där människorna kunde gå in.
De, som hade längst att åka, brukade komma först till kyrkan. Mitt i kyrkan stod en rad av fribänkar, där vem som helst fick sitta, i övrigt var bänkarna indelade efter gårdarna i socknen och husen i köpingen. Åren 1880-1881, när kyrkan genomgick en restaurering, gjordes bänkindelningen om. Man hade samma bänk ett år, varje nyår bytte man och flyttade två länkar framåt. På detta sätt har jag flyttat genom kyrkan två gånger. För att ingen skulle glömma, att man skulle ha ny plats lästes en påminnelse från predikstolen vid nyårsdagens högmässa. Folk höll mycket på att man skulle ha sin bestämda bänkplats. Alla bänkar var försedda med ett nummer.
Båtsmännen satt i den bänk, där deras rotebönder hade sin plats. På vintrarna, när båtsmännen var hemma, fick de paradera utanför kyrkan på Klockarbacken. Om det skedde regelbundet, ville sagesmannen inte säga, men en sageskvinna påstod, att det var en gång i månaden. Båtsmännen fick ställa upp sig två och två utanför kyrkan och marschera in och sätta sig på bestämda bänkar. Officerare kom utresande till dessa parader och inspekterade.

Antingen hade kvinnorna filtschal på huvudet eller också en hatt eller mössa vid kyrkobesöken. Schalen blev bortlagd allt mer och mer. Karlarna hade så kallade plommonstop i kyrkan, åtminstone de rikare bönderna och hantverkare och herrskap från Nybro. De fattiga hade mössor.

Helgmålsringning har man inte brukat ha i Madesjö. Madesjö kyrka var så full av folk på högmässan om söndagarna, så man kunde knappt komma in. Då skulle man ha schal på huvudet och på fötterna stora läderskor, som klämde. Det första man gjorde, när man kom hem, var att slita av sig skorna. Det var skandal att se en människa ute på gatan en söndag. (W.A.,K.H.,A.S.)

På söndagseftermildagarna gick barnen till söndagsskolan som hölls av lärarinnan, fröken Johanna Blomberg. De fick läsa litet ur bibeln, några verser ur Jesu bergspredikan lärde vi oss. Vi hade ingen annan sångbok än psalmboken. Även ute vid Bidalite brukade det vara en söndagsskola. Det var hos Jonsson i det vita huset snett emot Aldéns. Vi brukade bli bjudna på potatispannkaka, som tant Jonsson bakade i ugnen. De var så tunna och fina. Vi fick var sitt stycke pannkaka och rökt lax, som farbror Jonsson köpt i Kalmar. (A.S., K.H.)

Varje höst hade man läsmöten. Skyldigheten att hålla dem växlade från by till by. Man bjöd på fullt kalas med stor fägnad. Alla skulle vara med på dessa förhör. Så snart barnen lärt sig första budet, fick de vara med. Prästen kallade fram hushåll efter hushåll och förhörde dess medlemmar.
I vartenda hus i Nybro hade man skyldighet att upplåta plats för läsmötet. När far skulle ha läsmötet, var stadshuset uppbyggt, så då fick vi vara uppe på salen. Når man hållit på med förhöret en stund, skulle man göra ett uppehåll, och då fick den, som höll läsmötet bjuda prästen på middag.
På kvällen blev det stort kalas i hemmet. Man skulle bjuda deltalarna på förhand. På ett långbord dukades smörgåsbord och sedan blev det vanligtvis stek och potatis. Till efterrätt kunde man ha en god fruktsoppa av russin, sviskon och hemtorkade äpplen. (J.V.J., A.S.)

Husandakt.
Någon gång hade man naturligtvis dans på någon loge eller i något vägskjäl, men det ansågs ett man inte borde ha det alltför ofta. Då fanns ännu det gamla allvaret kvar. I stället gick man tilleammans och läste ur Luthers postilla, Norbergs, Arndts eller Schröders verk. Man sjöng också psalmer vid dessa sammankomster och visor och Moses och Lambsens visor och Spenabarns rökoffer. Norbergs och Luthers arbeten var mest lästa och mest omtyckta. (W.A.)

Frikyrka.
En skollärare Noréen från Algutsboda var den förste, som predikade vid väckelsemöten här. Folk hade för sig, att det inte var den rena läran. Vi fick stjäla oss till att gå i missionshuset. Far ville inte, att vi skulle gå, men mor ville det, och hon hjälpte oss, så att vi kom dit. Själv hade hon gärna velat gå., men hon kunde inte komma ifrån. (A.S.)

Svenska Missionsförundets väckelsepredikanter besökte Nybro, och resultatet av deras förkunnelse blev, att en ynglingaförening, bildades med bland andra J.E.F.Kähr d.y. och P.A.Jonsson som medlemmar. Missionsföreningen bildades sedan.
De resande predikanter, som gästade församlingen, brukade bo hos min far, P.A.Jonsson. I hans hus var också den första predikolokalen. Omsider blev församlingens ekonomi sådan, att man ansåg sig kunna kalla egen predikant. Sedermera redaktören och riksdagsmannen Karl Boberg var i Nybro som elev på en slöjdverkstad och brukade då hålla möten. Hans predikningar åhördes alltid av ett stort antal människor. Folkskollärare Henrik Olsson, blekingebo till börden, verkade även som predikant och hade ett stort förtroende i vida kretsar.
Det fanns inte mycket offentlig verksamhet inom församling de första åren. Den var helt lagd på mötena, särskilt vid jul, påsk och pingst och missionsmötena, som hölls två gånger om året i januari eller februari och i juli. Man hade högmässa och kvällsmöte på söndagen och kvllsmöte på måndagen. Hela församlingen kom tillstädes.
De första åren, som missionskyrkan verkade i Nybro, hade den medhåll från statskyrkans präster. Doktor A.Sandberg var mycket vänligt inställd. Detta ändrades emellertid, det goda förhållandet bröts. Prästerna. nekade till och med att förrätta vigslar i Missionskyrkan. I våra dagar har det återigen blivit samarbete.
Av köpingens befolkning deltog borgarna och medelklassen mest i mötena. Arbetarna höll sig till sina organisationer, när dessa bildades, dessförinnan besökte de mötena utan att därför tillhöra församlingen. Kaffefester och sångstunder samlade rätt många deltagare, även realskolans lärare och rektor och stadens läkare kunde man få se vid sådana tillfällen.
Söndagsskola började man tidigt hålla, redan innan man hade någon lokal att samlas i utan fick besöka de privata hemmen. Verksamheten ansågs emellertid mycket betydelsefull.
Jag har varit ledare för sångkören i femtio års tid. Jag blev tämligen snart efter bildandet ombedd att åtaga mig uppdraget, och jag var djärv nog att åtaga mig det. Den hade bildats av kantor Rosén i Madesjö och leddes då av honom. Han hade fått sin utbildning vid Musikaliska akademien. Vid flera tillfällen uppträdde han som predikant på möten i Missionskyrkan.
Vissa tider blomstrade kören, och då var arbetet lätt, vissa tider var det däremot svårt att finna lämpliga sångare. Kören gav konserter, ibland tillsammans med Kalmar Missionsförenings kör, som kom resande till Nybro. Ibland for nybrokören till Kalmar och återgäldade besöket, ibland förenade sig de båda körerna och for till andra platser. Vid sådana tillfällen kunde vi sjunga på flera olika ställen på samma dag i för tillfället förhyrda lokaler.
En särskild kommitté, den sociala, skötte den sociala verksamheten. Man hade till en början egen församlingssyster, men när samhället ökade sin hjälpverksamhet kunde missionsförsamlingen minska sin. Man hjälpte inte endast den egna församlingens sjuka och gamla utan alla, som behövde hjälp, försökte man nå. Numera har man ombildat kommittén och kallar den hjälpkommittén.
Junior- och ungdomsverksamheten kom senare. De ungdomar, som var medlemmar, deltog i de äldres möten. I allmänhet var det att barnen följde med sina föräldrar. Man hade en ungdomsklass, som senare utvidgades till en ungdomsförening. Den gjorde mycken nytta i sitt krävande anpassningsarbete.
Någon särskild konfirmation har man inte haft. Nästan alla ungdomar har gått fram i statskyrkan. Enda undantaget utgör predikanternas barn, som inte brukar delta i statskyrkans konfirmationsundervisning. Bibelskola har hållits, dock inte mer än vartannat år.
Församlingens egna medlemmar har på allt sätt brukat stödja och hjälpa varandra med vad de kunnat.
Missionskyrkans lokal, som ligger vid Mellangatan, användes som snusfabrik, innan församlingen inköpte den. Huset byggdes om, bland annat tog man bort några bjälklager, så att man fick en hög och rymlig predikolokal.
Åren 1914-1915 byggde man till predikolokalen, så att pastorn fick en egen bostad därintill, bestående av tre rum och kök. Genom donation har man kunnat skaffa pastorn bostad på villaområdet, där han har fyra rum, hall och kök. Till huset hör en trädgård. De första åren, missionsförsamlingen verkade i Nybro, stod flera hem på landsbygden öppna för förkunnelsen än nu. I socknens norra del fanns missionshus. (R.N.)
År 1879 kom den första predikanten till Kristvalla, men någon sal var inte byggd till möten, utan man fick hyra sig en. Förkunnelsen rönte mycket motstånd, man hängde upp sig på försoningsläran, som Waldenström så starkt betonade. Prästerna predikade mot detta, men folk samlades på mötena av nyfikenhet. De började själva läsa bibeln och tänka på, vad som stod där. (A.J.)
Väckelsen här nere började, innan jag var född. Skollärare Selggren var den predikant, som mest lät tala om sig under den första tiden. Han tillhörde de gammalkyrkliga, väckelsen här nere började inom kyrkans hägn.
Selggren var lärare i Hälleberga skola i min barndom. Folk gick långa vägar för att få höra hans predikningar. (W.A.)

Undervisning.
Den första som undervisade i Nybro hette Johanna Blomberg. Hon bodde i ett hus vid Lilla Järnvägsgatan, som numera har försvunnit. Det var en snäll lärarinna. Hon lärde en skriva på svarta tavlan och lärde en stava och läsa. Barnen satt i hennes sängkammare, bakom svarta tavlan hade hon sin matsal. Hon blev mycket ofta bortbjuden till barnens föräldrar: ”Säg till lärarinnan, att hon kommer med hem idag”, sada mor ofta. De böcker vi hade, var bibeln, katekesen, psalmboken och en historiebok.
Pipar-Fredrika var en käring, som bodde på Grönvägen. Hon kunde läsa något, så hon lärde barnen stava.
Det blev riktig småskola, vad tiden led, och den låg i samma hus, som storskolan, folkskolan, i hotellets hus. Förut hade den varit inrymd i ett hus vid kyrkan. Skollärare Johansson skolade oss.
Han avgick med pension 1877. Många barn hade fem fjärdingsväg att gå dit, men inte kom det på frågan, att man skulle inkvartera sina barn hos någon bonde som bodde närmare.
Fröken Blomberg hade en syster, som kallades Möss-Fia. Hon bodde i Hagnabo och var en skicklig mössömmerska. (A.S.)

Det fanns också en annan småskollärarinna i Nybro. Det var Skol-Kari och hennes stuga finns kvar än idag. Det är en ryggåsstuga, som ligger i Fredrikslund. Skol-Kari var en helt vanlig kvinna, som inte hade någon lärdom, men hon hade blivit antagen till lärarinna av doktor Sandberg, som var prost i Madesjö.
I stugan var det endast två rum, i det ena stod ett stort slagbord, omkring vilket barnen satt. Skol-Kari hade ordnat så, att hon kunde ge behövande barn middag varje dag. Någon större omväxling i maten blev det emellertid inte, för barnen fick varje dag äta välling av florsiktat rågmjöl och kokt sursill samt därtill grovt bröd. Om två barn från samma familj åt hos henne, brukade det ena barnet gömma bröd och sill, så att de hade något på morgonen nästa dag.
Skol-Kari hade en pojke, och hans far var någon, som inte ville ge sig till känna. Kari måste försörja sig och barnet på något sätt, så hon tog mod till sig och gick till den stränga doktor Sandberg och talade om hur det var. Och han lät henne märkvärdigt nog bli lärarinna. ”Fast det var bittert för mig många gånger att resa i gårdarna och bo hos bönderna och ha barnet med mig”, hade hon en gång sagt. Hon hade emellertid kunnat ha honom och uppfostra honom, tills han var så stor, att han kom i hantverkslära, först blev han ställd i skomakarelära och sedan i smedlära, och sedan flyttade han till Stockholm.
Skol-Kari hade två par glasögon, och de var hopabundna om halsen. Vi satt i hennes bostadsrum. Dessutom hade hon ett litet kök, och utanför stugan fanns en trädgård. Hon lärde oss stava och lägga ihop och läsa rent. (A.S.)

Det var besvärligt för den, som skulle resa omkring och undervisa, ty man fick fara från det ena stället till det andra. Året indelades i tre terminer, så det blev täta byten.
Utrustningen i skolan var mycket dålig. Man hade inte svart tavla, utan lärarinnan fick gå och skriva för i alla böcker, när det var något nytt, som barnen skulle lära sig. Räknestavar fanns inte heller.
Skolorna hade en lärare och en småskollärarinna. Hon skulle undervisa de små barnen i första och andra klass, samtidigt som hon hade barnen i första klassen i folkskolan. När man fick resa omkring ofta från den ena platsen till den andra, fick man inte tillbaka sina ”egna” barn varje gång, man kom till en station. Man fick stanna fyra månader på ett och samma ställe, och det var nio månader emellan var gång, man kom. (A.J.)