Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Hantverk.
I Bidalite fanns det en yrkesbagare och i Nybro en. Den som bodde i Bidalite, hette Lejon och bakade mest rågkakor och vetebullar. Han hade de färdiga kakorna i en korg, och när kunderna valde och plockade bland dem, skrattade han. Han brukade säga till sina bekanta: ”När de väljer kakor, skrattar jag, för jag vet, att det är två lod deg till varje bulle.” Det var ingenting att välja på, tyckte han. Lejon hade sin butik hemma i sin bostad. (J.A.)
De som sysslade med byggnadsarbete, måste hitta på något annat att göra på vintrarna, ty då lades all byggnadsverksamhet ned. Snickarna satt då hemma på sina verkstäder och kretade bogträn och träskor. En byggmästare tog vanligtvis tillbaka samma snickare, när det åter,i mars eller april, blev fråga om att börja arbeta. På förvintern kunde man, om man så ville, göra inredningar i hus.
Byggnadsarbetarna utförde sällan nybyggnader, mest var det att laga och lappa de gamla husen. När vi kommit hit till Nybro, fick min man arbete på stora byggen.
Arbetsdagen blev lång för den, som hade byggnadsarbete pä landet. Vägen dit var oftast lång, det hände att man kunde få gå redan klockan tre på morgonen för att hinna fram i rätt tid. Arbetet slutade inte förrän kLockan sex på kvällarna. På lördagarna brukade man gå hem redan vid middagstid.
På landet var lönen för en timmerarbetare femtio öre i timmen, i staden en krona. (A.J.)
För fyrtio år sedan var det ingen, som använde trätofflor utan endast träskor. Det fanns särskilda träskomakare, som aldrig gjorde annat än kretade trätofflor. Man samlade själv in sitt material på hösten, dels al, dels björk. Alen ansågs vara det bästa. träslaget.
Skillnaden mellan träskor och trätofflor ligger däri, att träskon görs helt av trä, medan träteffeln har översidan gjord av läder.
Träskomakaren arbetar vid en bock med utskurna klotsar, mellan vilka skoämnet sättes i kläm. Skorna huggas till i toppen och hälen och bonas ur med en borr. Med ett järn kretar man, tills skon får sin rätta form. Det är detta, som är det svåra. Kunde man inte få skon riktigt urholkad fick den, som skulle ha den så kallade träskoknylar. Det var förhårdnader eller sår på foten. Man kunde sätta skinn runt vristen för att göra det mjukare.
Min man kunde göra fyra par träskor om dagen. Han fick mellan tjugofem och sjuttiofem öre för ett par. (A.J., G.F.)
När man kretar träskedar, använder man en krok försedd med ett järn i ena sidan, ett så kallat skedjärn. Gamla hammarsmeder gjorde skedjärn åt dem, som tillverkade träskedar. (G.F.)
Min man hade vid sidan av träskomakeriet sysslat med tillverkning av bogträn. Han arbetade dels åt bönder, som lämnade virke till honom dels åt två sadelmakerifirmor i Kalmar, Lundgrens och Björkmans.
Bogträtillverkningen hade han börjat med, medan han bodde på landet i Bränntorp. Först lyckades han inte få dem, som de skulle vara, de hade inte bra passform. Men han tog hem några från en, som hade namn om sig att kunna göra bogträn, och då såg han, hur det skulle vara.
Redan under förra världskriget började betällninggrna på bogträn minska, så han fick hitta på andra arbeten. Förut hade han kunnat sälja dussinvis. Det betalades dock inte mer än trettiosex kronor för ett dusin, så förtjänsterna blev inte stora.
Maskingjorda bogträn ansågs vara sämre än de handgjorda. Särskilt viktigt var det, att bogträna blev ordentligt polerade med sandpapper, så att alla ojämnheter försvann. Annars fick hästarna sår av dem.
När kretaren var färdig med sitt arbete, skickade han bogträna till målare och denna i sin tur till sadelmakare, och denne lämnade sedan ut dem till bönderna. (A.J.)
Karl Holm var hästskosmed. Han bodde i Nybro och anlitades av bönderna i Madesjö socken. Han gjorde hästskorna själv. Nu tar de tio kronor för at sko en häst förr kostade det aldrig mer än fem kronor om året, även om man fick göra om det flera gånger. (A.S.)
Min make var garvaregesäll i Bolanders garveri i Nybro, och min far, Sven Kristoffersson hade garveri i bidalite. Han drev rörelsen där tillsammans med sin svärfar, Israel Bergren. Verkstaden i Bidalite hade svärfadern och hans svärson byggt tillsammans. De hade karen och pyren på gården – den senare låg utanför köksfönstret. Även barkkvarnen låg på gården. I många garverier finns karrum, men det hade man sålunda inte på Bidalite.
Bolanders garveri var stort. Där var utlärda gesäller och två garveriarbetare. De tillverkade allt slags skinn utom fällskinn.
Garvaren köpte hudar av slaktare, uppköpare eller direkt av bönderna. Dessa kom även och satte in skinn till beredning. Min man brukade få gå ut på torget om torsdagarna och köpa hudar och skinn. Ofta köptes av en huduppköpare Båberg, som bodde vid torget.
Det färdigberedda skinnet hade god åtgång. Dels fick garvaren stora beställningar, till exempel till kronan så kallat kronläder och av sadelmakare, dels kom skomakare hem och köpte lädret på verkstaden. Bokbindarna köpte falsspån, långa skinnremsor, till sina bokband av skinn.
Bolanders hade endast en maskin, en skinnmangel, som drogs med maskinkraft, för övrigt fick allt arbete göras för hand. I garveriet i Bidalite fanns inga maskiner.
När hudarna inte kunde torka ute, måste vi ta in dem i kammaren och torka dem där. Det var på Bidalite. Vi var tio personer i kammaren och hade endaet en rörspis som eldstad. I taket låg två stänger på tvären och över dem långa stänger, på vilka hudarna hängde. I större garverier brukade det finnas torkvind eller torklada. Bolanders hade en torklada, som även togs i anspråk som ungdomens dansplats.
De, som arbetade i garveriet, började på verkstaden klockan sex på. morgonen och höll på till klockan sju på kvällen.
Garvare Bolanders gesäller bodde på gesällkammaren, så länge de inte var gifta. Såväl lärlingar som gesäller hade maten hos mästaren. Det fanns för övrigt två kammare, en stor och en. liten.
Gesällerna skulle ut på gesällvandringar för att fä, arbeta än hos den ene mästaren än hos den andre. De skulle ha en slant av de mästare, som de besökte och en anteckning i gesällboken, att de varit där. På sina vandringar hade de en fäll av fårskinn med sig att ligga i. Var och en gesäll gjorde sig en sådan, innan han skulle ut på vandringar. Det var varmt och skönt att ligga i den.
Gesällerna hos Bolanders hade en lön av elva och femtio i veckan, garveriarbetarna fem kronor för samma tid. (K.H.)
På en gård utanför Nybro nära Pukeberg har det under flera generationer bott en urmakaresläkt. Mangårdsbyggnaden har ännu i dag en urtavla på fasaden. Det är nu fjärde generationen, som driver urmakeri i Nybro, dit familjen har flyttat in. Den nu levande urmakarers farfar var kyrkvärd i Madesjö kyrka. Han satt hemma på sin gård och lagade klockor och tog dem med till kyrkan på söndagarna och lämnade dem till deras ägare. Det var alltid någon, som hade en trasig klocka med sig till honom vid gudstjänsten.
Urmakare Johansson fick en verkstad på Gamla Stationsgatan mitt emot Ljungdahls kontor. Han var som sagt ensam i yrket, tills hans son, Mauritz Johansson, öppnade en verkstad vid samma gata. P.A. hade mycket att göra, och när kunderna kom sade han: ”Gå till Mauritz, för jag hinner inte med det”. Sedan gick det så, att Mauritz tog alla kunder. P.A. flyttade till Skruv och dog där. Numera har Mauritz son Birger Mauritzsson tagit sin fars affär.
Urmakare Nyvall gick och lärde hos Johansson. Lärlingstiden var fem år, numera har den blivit avkortad till fyra. En och annan lärling stannade kvar hos mästaren efter lärlingstidens slut, men i all0mänhet öppnade han egen affär så snart som möjligt.
Två år fick lärlingarna gå utan annan ersättning än fri kost. Tredje året fick man två kronor i veckan och fri kost och fjärde och femte åren fri kost samt tre kronor i veckan. Lärlingarna hade inte fri bostad, men troligen var det någon lärling, som bodde hos mästaren.
Arbetstiden var från klockan $ju på morgonen till klockan sju på kvällen. Man hade inga bestämda matrester, ty man fick springa in och äta, när det passade för arbetet. Omkring klockan nio åts emellertid frukost, klockan tolv middag, kaffe drack man klockan fyra och kvällsmat vid sjutiden. Man gick ut i köket och åt, det låg intill verkstaden, och kom det någon, medan man var därinne, var det bara att springa ut och passa upp.
Verkstaden var inte så stor. Man fick mest hålla på och göra felande delar och reparationer av klockor.
1896 hade urmakare Nyvall öppnat egen affär eredvid sin fars, P.A. Jonsson, diverse-och järnaffär. Han fick ett rum – sängkammaren – i bostaden. Man kom in i urmakeriet genom en förstu. (R.N.)
Fru Sjöqvists far, smeden Anders Olsson, hade haft sin första verkstad ute på Bidalite, men flyttade sedan ned till Nybro. Han köpte då det hus, där fru Sjöqvist fortfarande bor samt dessutom Bäckströms hus mitt emot på andra sidan Storgatan. Han höll inte på med sitt smidesareete längre, än tills han blev fyrtio år. sedan fick han många andra uppdrag, bland annat var han föreständare för brännvinsbolaget.
”Smen” Olsson eller mäster Olsson, som han vanligen kallades, hade gesäller och en lärpojke. Denne skulle utbildas i yrket i fyra år, innan han var fullärd, under den tiden skulle han bo hos mäster och ha mat hos honom. Även gesällerna hade bostad och mat hos mästaren.
Arbetet började tidigt på morgonen för smederna. Klockan fem skulle de och gå ned i verkstaden, och klockan åtta om kvällarna var arbetet slut för dagen. De åt frukost, dave (en andra frukost), middag, kaffe och kvällsmat, allt som nämnts hos mästaren. (A.S.)
I en gård invid Röda stugan fanns en verkstad för tillverkning av stenkärl och lerkärl. Stenkärlsfabriken var mycket enkel, man hade verkstaden i bostaden. Jag minns från min barndom, att man brukade ta in leran på köksgolvet och där blanda den och svarva den.
När jag var en tolv-tretton är, började de bygga Selzefabriken. Det var några från Timmernabben, som kom hitresande och gjorde om den gamla stenkärlsfabriken.
Selzefabriken tillverkade ett slags porslin av sämre kvalitet, som kallades selse och var brunt till färgen. Rätt många personer sysselsattes här, bland andra en, som kallades Klappe-Massen, vilken ”lagade till smacket, så att det blev mjukt s0m silke”. Han kunde inte tala rent. Han var bekant med en gammal gumma, och han brukade tala om, att han skulle träffa ”min lilla Lina”. (C.J.E., Å.S.)
Min far kom flyttande från Vetlandatrakten, där han hade sitt hem, och där han lärt sitt yrke, vagnmakeri, och slog sig ned i Bidalite. Där fick han mycket att göra, trots att det fanns fyra vagnmakare – i Bidalite var han dock den ende – i Nybro med omnejd. Han sålde en stor del av sina tillverkningar till Norrland; de skickades till Kalmar och därifrån på båt till Sundsvall och Gävle. En handlande Lundgren i Ockelbo i Gästrikland köpte mänga vagnar frän far.
Vagnmakaren gjorde inte målningen av vagnen utan lät en målare utföra detta arbete. Min far hade skickat sina vagnar till målare Kälberg i Nybro. Han kunde ha upp emot sextio åkdon, som stod och väntade på att bli målade. Åkvagnar, promenadvagnar, arbetsvagnar och kärror gjorde vagnmakaren. Tvåhjuliga kärror användes laycket i denna trakt av Småland.
Vagnmakaren köpte färska runda björkstockar av bönderna, som själva fick frakta varan titl verkstaden. Där sågades virket upp, ett par karlar utförde detta arbete med kransåg. Virket sågades dels i plankor dels i halvor, det vill säga stocken delades endast mitt i tu. Inne i verkstaden hyvlades och sågades den sedan, om detta behövdes.
Hjulen gjordes för sig, därefter vagnskorgen och sist sätet, om det skulle vara sådant. Vagnen skickades sedan till smeden bland annat för att få järnbeslag på hjulen, till sadelurmakaren för att kläs, och som redan är omtalat, till målaren för att målas.
Vagnmakeriet är ett svårt hantverk. Kan man inte hålla verktygen i ordning går det inte bra. Det finns de, som arbetar i yrket hela sitt liv men ändå inte kan lära sig det. Vagnmakaren fick även utföra reparationer av trasiga åkdon, men det var inte något roligt. arbete.
Lärlingarna fick börja med att såga och hyvla virke, det var att dra klovsågen och hyvla igenom plankorna. Vagnmakeriet var ett så hårt arbete, att det inte ansågs lönt att ta in en pojke som lärling, förrän han blev sjutton år. Somliga började inte, förrän de var fyllda aderton. Efter fem års arbete beräknades det, att man skulle kunna yrket, och man blev då gesäll.
Till verkstaden i Bidalite hade det inte kommit vandrande gesäller, utan lärlingarna hade stannat, sedan de fått sin utbildning.
Arbetstiden var mycket lång från klockan halv sex på morgonen till klockan halv nio på kvällen. Några matraster hade man men inte längre, än att man hann gå in till mästaren och äta. På somrarna tog man sig någon halvtimme extra och gick till Rismåla göl och badade. (J.A.)
När jag var i sexårsåldern kom kringvandrande hantverkare, skräddare, skomakare och sadelmakare hem till vår gård i Madesjö och satt dir och tillverkade det vi behövde. Gustav Olsson hette en skomakare och Gustav Klint en sadelmakare, som ofta kom. Skymningsstunderna var riktiga högtidsstunder. Då berättade hantverkarna mer eller mindre fantastiska spökhistorier, mordhistorier och annat, som kunde skrämma en och egga ens fantasi. (J.V.J.)
Från hantverk till fabrik.
Direktör Ljungdahl berättade, att hans far, A.G.Ljungdahl, kom till Nybro 1852 från Ljungby. Han började driva en liten rörelse, pappershandel och bokbinderi. Han gjorde nya bokband och lagade även gamla. Han sålde på marknader i bygderna nära Nybro bland annat i Rockneby och i orter i Södra Möre samt på Öland.
Ljungdahl hade två lärlingar och två gesäller. Alla arbetare hade mat och husrum, gesällerna dessutom fyra kronor i veckan. Dessa hade eget rum, lärlingarna hade sina sängplatser på verkstaden.
Gesällerna var i regel luffare, och de var supiga, och många var fulla av ohyra, när de kom. När solen sken, gick de till mästaren och bad att få sitt betyg. ”Jag längtar ut till landet och. fåglarna”, kunde de säga. Det var inte många av dem, som var Nybrobor.
Lärpojkarna däremot var nybropojkar. Deras lärotid varade i fyra år, de började arbeta i verkstaden i fjortonårsåldern när de hade gått och list. De första åren utförde de enklare arbeten, de falsade och klistrade bokband och sopade gård och gata, och passade på gesällerna. Detta var inte minst viktigt. Gesällerna behövde dem för allehanda småuppdrag bland annat att borsta skor och köpa brännvin. Pojkarna fick alltid vara mycket artiga och hövliga mot gesällerna och sade alltid herr, när de tilltalade dem. Gesällprov förekom inte, utan när lärotiden var slut, upptogs lärlingarna i gesällernas skara.
Arbetet började klockan sex om morgnarna och slutade klockan åtta på kvällarna. Allt arbete togs rätt så gemytligt. Folk kom in på verkstaden och pratade, det gjorde ingenting, om man pratade bort någon halv timme. Numlera hinner man med lika mycket på åtta timmar, som man förut gjorde på tolv, med den stegrade arbetstakt, som nu hålles. Särskilt goda prestationer blir det ju av dem, som har ackord.
Gemensamma måltider åts hos mästaren; klockan åtta fick man frukost, klockan tolv middag, klockan fyra kaffe och. klockan åtta kvällsmat. Man hade inga långa raster, utan så fort man svalt sista tuggan, var det att gå ned i verkstaden och börja igen. Till frukost fick man kokt eller stekt sill och potatis och smörgås, till middag ofta. salt fläsk, korv eller något, man fått av den grisslakt, man hade någon gång på hösten. På torsdagarna var ärtsoppa och fläsk stående rätt. En gång i veckan fick man kroppkakor. På kvällarna serverades alltid gröt.
När det var mörkt på verkstaden, arbetade man vid fotogenlampor, ljusfester hade man aldrig.
Bokbindaren tog hem exemplar av obundna böcker, till exempel psalmböcker, som han ställde iordning. De falsades, häftades och band i skinnband, ofta användes fårskinn i ryggarna. Garvarna tillhandahöll skinn. Behövde vi färga det, gjorde vi det själva.
Verktygen var mycket enkla och tillverkades på smidesverkstäder. Häftnålar, slagsten, stockpressar, fyllnadspressar och skärmaskin var några av de verktyg, man använde.
Lim och klister koktes på verkstaden. Det var huvudsakligen lärlingarnas arbete. Klistret tillreddes av vetemjöl, limmet av hudavfall och horn, som garvarna sålde. Hantverket ersattes med maskindrift. Till en början fick man maskiner, som sköttes för hand, senare blev dessa drivna med elektrisk kraft. En och annan båglampa fanns även.
Ljungdahls bokbinderi hade en försäljare, en gammal båtsman Hultman, som gick omkring i bygderna och sålde böcker. (S.L.)
Fabrikör Elgqvists far var bleckslagare i Nybro och flyttade in till köpingen 1866. Han kom från Älghult, där hans far ägde en bondgård. Han fann ett litet bleckslageri, som han övertog och sedermera arbetade upp. Först arbetade han ensam, men kunde så småningom ta lärlingar först en, sedan flera. Utom bleckslageri, drev han glasmästeri och var den enda i Nybro, som kunde detta hantverk.
Fadern hade fått sin utbildning i Hälleberga. Han hade där kommit i mjölnarelära, men hans arbetsgivare hade ett yrke bredvid, och det var just bleckslageri och glasmästeri, vilket pojken av denna orsak fick lära.
Utom Elgqvist fanns två bleckslagare i Nybro, Almqvist och Nordstrand, vilkas rörelser var ungefär lika stora som Elgqvists. Alla tillverkade hushållskärl, bunkar, flaskor och mått av alla slag.
Råvaran till bleckkärlen togs från England. Bleckslagarna köpte av importgrossister, huvudsakligen boende i Göteborg. Varan skickades med båt till Kalmar, där nybroborna hämtade den med skjuts.
Här nedan följer en uppräkning av namn på några av de redskap, som användes vid tillverkning av bleckkärl: arvbult, spärrstock, snedstock, falsar, sax, olika slags hammare, bland andra spinnhammare och kulhammare och anslagsjärn. Varje arbetare hade inte egna verktyg, utan dessa fick lånas från den ene till den andre, vilket givetvis verkade hindrande i arbetet.
Plåten, varav man tillverkade sina artiklar, var av olika grovlek beroende på,
vartill den skulle användas. Var det grovt, kunde det sträckas i den form, det skulle ha, annars fick det drivas i bly eller i fördjupad trävikt.
Man hade flera olika verktyg för polering, och för att det inte skulle bli märken efter dessa utfördes arbetet i sprit.
Den första verkstade;, som jag hade, var en liten vindskammare, vars golvyta
mätte tre x fyra meter. Den blev emellertid snart otillräcklig, och en ny byggdes
intill bostadshuset. Dess golvyta blev inte mer än sex x fem meter. Sedan flytta-
de vi hit, och jag övertog en gammal snusfabrik, vars lokaler stod oanvända. Vi fick här en verkstad, som var sju x tio meter. Var och en av arbetarna hade sin arbetsplats, och var och en sin uppsättning verktyg. Vissa verktyg var emellertid allmänna. De köptes från järnfirmor.
1905 sattes den första maskinen upp. Vid seklets början tillverkades egentligen lampstål, nu har man övergått till alla slag av bleck- och plåtemballage, ficklampor, handlyktor, cykellyktor, och batterilyktor.
Man upphörde att göra hushållskärl och att sälja vid marknadsbesök och genom gårdfarihandlare och övergick istället till försäljning till grossister av ovan uppräknade artiklar.
När en pojke skulle antas som lärling, gick det så till, att mästaren kom överens med pojkens föräldrar, att han skulle få komma i lära. Han ansågs vara utlärd efter tre år, något gesällstycke gjorde han inte.
I Kalmar fanns en hantverksförening, men Nybro hade ingen, som kunde granska ett provarbete. Många pojkar reste emellertid till andra orter för att se och lära, och de gjorde sina gesällstycken där.
Hit till Nybro kom också resande gesäller. När vi hade mycket att göra, tog vi emot dem, som kom på luffen på längre eller kortare tid.
Arbetet i verkstaden höll på till klockan tio ibland klockan elva om kvällarna, egentligen skulle det sluta klockan åtta. Man började klockan sex på morgnarna. Gesäller och lärlingat åt hos mästaren, och några långa matraster hade man inte, det var att gå ned och börja arbeta med detsamma.
Skymningstimmen var skvallertimme. Man tände inte lampan, förrän det var mörkt. Att arbeta vid lampa kallades att göra kväll.Man började göra kvällar efter sista böndagen och slutade efter första. Alla hantverkare hade emellertid inte samma tid för detta. Garvarna började göra kvällar den 1 oktober och slutade den 25 mars.
Det ålåg lärpojken att städa verkstaden, det fick han göra sent på kvällarna, när dagens arbete var slut. I många fall bodde lärpojkarna i en skrubb bredvid verkstaden. De fick även hjälpa till i mästarens kök, särskilt strax före måltiderna, som inföll klockan åtta på morgonen, då man åt frukost, vidare klockan tolv middag, klockan fyra, på eftermiddagen kaffe och klockan åtta på kvällen kvällsmat. Alla gesäller och lärpojkar åt hos mätaren. Hushållen blev därigenom stora, så mästarens hustru behövde en eller två jungfrur till hjälp. Det var inte ovanligt, att man fann hushIll bestående av tio, tolv och femton personer.
På verkstaden fick lärlingarna börja med enklare arbeten. De fick klippa grenar, göra omslag och klippa till runda bottnar, först så småningom fick de börja löda. Det var ett sådant skrå emellan gesäller och lärlingar. Lärpojkarna fick på allt sätt passa upp på verkstaden och även i gesällkammnren, där de skulle städa, putsa skor och borsta kläder och i övrigt hålla ordning. Eftersom gesällerna, inte precis var avhållsamma med sprit, fick lärlingarna ofta sitta hårt emellan.
Ibland bodde både lärlingar och gesäller på verkstaden, ibland på en gemensam kammare. Sängplatserna var av enklaste slag, endast britsar ställda över varandra, så högt man kunde komma för taket. Ibland fick tre sängar plats ovanför varandra, ibland fyra.
Gesällernas lön var mellan fyra och sex kronor i veckan och därtill mat och husrum. Lärlingarna hade strängt taget ingen lön, de fick ingenting utom logi och mat.
Det inträffade mycket sällan, att en gesäll gifte sig, förrän han kunde bli sin egen. Gesällerna vandrade mycket från plats till plats och stannade endast kort tid på vart ställe.
De större helgerna, jul och påsk, firades mycket grundligt. Arbetet lades ned över helgdagarna, och verkstaden städades av. Likaså gjorde man till pingst och midsommar. (J.E.)
Som så många av Nybro stora industrier började även Kährs fabriker som en liten verkstad som genom träget arbete utvecklats.
Mönsterås bodde en svarvaie, som hette Kähr, och han hade två söner. En av dem Johan Fredrik hade hört omtalas att Nybro var ett framåtgående samhälle, varför han beslöt flytta dit och öppna ett svarveri. Han drog sina tillhörigheter på en dragkärra, mer hade han inte att ta med sig. Han slog sig ned i Nybro 1857 och började tillverka spinnrockar som sin far.
Utom i Mönsterås sålde denne i Kristdala och för övrigt på marknader.
Virke köptes från socknarna runt Nybro huvudsakligen från Oskars socken. Det var bönderna, som lämnade det, mestadels björk, som de själva sågade i sina små sågar. När behovet blev större, fick man köpa dels sågat virke, dels stock.
Verktygen köptes mestadels från Eskilstuna till exempel svarvjärn, stämjärn och borrar. Då och då hände det, att hemmasmeder gjorde ett eller annat verktyg, men det hörde inte till det vanliga. Maskinerna köptes från utlandet, så fick man till exempel svarvstolar från England.
De gamla svarvarna härdade alltid sina eggverktyg i olja. De hade den uppfattningen, att det skulle bli bättre egg, om de gjorde på det viset.
I övrigt var verkstädernas utrustning mycket primitiv. Min gamle farfar tålde inte fotogenlampans ljus utan arbetade vid talgljus. Farmor stöpte dem åt honom. Fotogenlamporna var mycket enkla, ibland var de sönderslagna men fick tjänstgöra ändå. Behållaren var av bleckplåt eller glas med klart brinnande låga.
På gamla verkstaden hade man ljusfesten. Man gick in i köket, som låg intill och drack kaffe. Särskilt uppmärksammades den dag, då man slutade arbeta vid ljus, det var den 24 mars. Man räknade med att man brukade börja arbeta vid ljus vid tiden omkring höstdagjämningen.
Verkstaden sysselsatte högst fyra gesäller. En jämn ström av arbetssökande gick genom landet. De stannade aldrig länge på samma plats, blott så länge att de fått äta sig mätta. Sken solen en dag, och det var varmt ute, tog de sig ett rus och gav sig iväg på luffen. Några lärpojkar fanns också. Men det var före min tid. I slutet av 1880-talet arbetade endast utlärda gesäller här. De bodde i ett hus för sig, och alla åt hos mästaren.
Först i slutet av 1890-talet fick verkstaden en fotogenmotor, som drev en svarvstol. Svarvare som alltid skulle sitta och trampa svarvstolen, blev oftast sjuka, de förstörde sina ben. 1906 utvidgades fabriken, så att dess utrymme blev större, 1908-1909 var aderton man anställda.
På 1870-talet hade dir. Kährs far börjat tillverka svarvade möbler, som var modernt på den tiden. Domarbordet i S. Möre domsagas kansli har gjorts på Kährs fabriker. Glasformar av trä svarvades också. Till Parisutställningen 1890 skulle Pukebergs glasbruk göra två stora glober. Formarna svarvades hos Kährs och var så stora, att tre pojkar fick rum däri. Hur en glasblåsare förmådde blåsa dessa oerhört stora glober, är svårt att förstå, men så var det emellertid.
En tid tillverkades krocketspel, och efterfrågan var stor. Kundkretsen utvidgades att omfatta inte endast Kalmar och Karlskrona utan även Stockholm från 1901 och efter mycket arbete åren 1903-1904 Göteborg. Barnmöbler, träleksaker och mindre träsaker, som till exempel ljusstakar, var också lättsålda artiklar.
För vår del bortföll marknadsbesöken i slutet av 1880-talet. På 1870-talet hade vi försökt få marknad i Göteborg men inte lyckats på grund av den stora tillverkning av svarvade saker, mest möbler, som bedrevs i Lindome. Svarvarna där gjorde dåliga saker till billiga priser, de småländska hantverkarna däremot rejäla. De avstod hellre från order än att sälja till priser, som de ansåg för låga.
Priserna var emellertid över lag låga, även om varan var välgjord. För en spinnrock fick farfar tre kronor, och han kunde göra två i veckan. Den största avlöning han kom upp till var en krona om dagen, om man drar av, vad han betalade för hus och verkstad, mat och löner.
När John Fredrik Kähr blev gammal, sålde han sitt hus till sonen, som fortsatte verksamheten. Han förbehöll sig emellertid verkstadsrum samt ett stort rum och kök som undantag.
Numera tillverkar Kährs fabriker huvudsakligen inredningar till byggen, lamellgolv och lamelldörrar. Även fartygsgolv görs enligt lamellmetod. Experimenten med lamellsystem i golv och dörrar skall även komma andra länder till godo bland annat Norge, England och Frankrike samt Holland, där fabriker skall anläggas eller är under anläggande. (G.K.)
Hyttor och fabriker.
I Nybro finnas tviå glasbruk, Engshyttan och Pukeberg. Det förra grundades av arbetare från det senare, vilka var missnöjda med förhållandena där. Detta skedde 1919. Pukebergs glasbruk anlades av en patron Nyström år 1871. Han hade varit glasarbetare vid Kosta, innan han började egen verksanhet. Till att börja med drev han bruket i mycket liten skala och tillverkade mest lampglas. Numera gör Pukeberg dels belysningsglas, lampglober och liknande artiklar och småglas, det vill säga vinglas, fat, skålar och vaser. Engshyttan tillverkar uteslutande glas för belysningsändamål.
Pukeberg byggdes invid en liten å, som rann från Linnéasjön ner till en liten göl vid bruket. I denna göl hade brukets barn sin badplats liksom också i själva bäcken. Särskilt pojkarna var mycket djärva, då det gällde att hoppa i. Själv var jag en gång nära att helt fördärva mig. Jag hoppade och fastnade med nacken i
en gren. Det blödde riktigt i nacken, när jag omsider korn upp till vattenytan.
Alla brukets byggnader var helt och hållet uppförda av trä. Den äldsta hyttan låg invid vägen, som går genom bruket, den hyttan, som nu kallas ”den gamla” uppfördes något längre innanför av den orsaken, att man inte ville avbryta glasblåsningsarbetet.
Det har varit eldsvåda vid Pukeberg flera gånger. Jag minns så väl, när de en gång talade om att nu har hyttan brunnit. Min mor stod och bakade just då, och jag fick så bråttom att komma ur sängen och få mig en skvätt kaffe och skynda mig i väg ner och titta på det. När trähyttan stod var det brand så ofta, att
man nästan tyckte, att det skulle brinna ibland. Någon ordnad brandkår fanns inte heller, så det var inte lätt att klara eldsvådorna.
Särskild byggnad var uppförd nere vid gölen. När den nya hyttan bytggdes och fabrikationen blev större, hade man det ena sliperiet invid hyttan och det andra i ett nyuppfört hus vid gölen. Flera magasin fanns och finns ännu kvar, på ett av dem sitter en vällingklocka, i vilken man förr alltid ringde, när arbetet började och slutade för dagen och vid måltidsrasterna.
Arbetarna bodde i av bruket upprda arbetarebostäder. Alla dessa bygnader – det var fem – hade öknamn. De kallades Svarta bygningen, Mellersta byggningen, Oppersta byggningen, Tyska byggningen och Fästningen. Den sistnämnda hade fått sitt namn, för att den låg borta i skogen ensam för sig. De övriga låg i en klump. Mästarna hade bostad på två rum och kök, övriga arbetare hade rum och kök eller bara rum.
De redskap, som behövs för glasblåsningen gör arbetarna själva, t.ex. pipor och formar, välsebleck och stolar att sitta på under arbetet. Dessa ting är ganska enkla att framstålla. Deglarna eller pottarna, vari glasmassan smältes och förvaras under blåsningen tillverkas nunera endast sällan på glasbruken utan av särskilda degelfabriker. På Pukeberg gör man dock fortfrande deglar till sitt eget behov. (Om framställning av deglar se särskilt uppteckning.)
Glasugnarna byggas av ugnsmurare, vart tredje eller fjärde år tar man ett uppehåll i arbetet under några veckor på sommaren, då den nya glasugnen bygges. På samma sätt i ordningställde man kylugnarna eller långugnarna och även de så kallade temperaugnarna, där deglarna med glasaassan ställas in för att upphettas.
Glasblåsningsarbetet är strängt bundet till ett lag, som består av sex man. Det är mästaren, iblåsaren, första postmakaren, andra postmakaren, en hjälppojke och en småpojka. Mästaren, iblåsaren och första och andra postmakarna blåser glaset. Man för in blåsröret, pipan, i glasugnen och fäster litet av den glödande glasmassan därpå, detta kallas att fånga an, det är iblåsarens arbete. Första posten tar nu pipmunstycket och blåser upp den lilla, kulan och svänger den, välsar den på välseblecket. Därpå sättes munstycket med den lilla glödande kulan i posthållaren vid glasugnen, och första posten börjar en ny blåsning. Andra postmakaren tar vid. Han doppar åter den lilla glaskulan i glasmassan, håller den under ett munstycke, kalluft kommer in och formar kulan med en träform, skopan i den önskade storleken. Sista fasen görs därefter omedelbart. Mästaren tar hand om pipan, sätter den lilla glassulan i den forn, där den skall få sitt slutgiltiga utseende. Formen ligger i en fördjupning i golvet. En så kallad småpojke, som för övrigt inte alls behöver vara en ung pojke, utan ofta en gammal men, sitter vid formen. Denna är av järn eller trä med långa handtag, så att man bekvämt kan öppna och sluta till den. När kulan förts in i formen. klämmer småpojken till den, och mästaren börjar nu att dels svänga pipan dels blåsa upp glaskulan, så att den får den önskade formen. Där tar en annan småpojke vid och kyler glaset, varpå det går till kylugnen, som skötes av en arbetare.
Att pressa glas tillgår så, att man tar ut den glödande massan genom uttaget, det är benämning på degelns öppning och låter något av denna massa falla ned i en form, varvid man med en sax av järn klipper av det, som kommer utanför kanterna. Saxar för detta andaål finnas i flera olika storlekar. Sedan föres glaset in under pressen och tryckas till, så att en pressfot går ner mot glasmassan i formen. Sedan vänder arbetaren formen och slår ut stycket, det kan vara en tallrik, som mästaren tar hand om. Han sitter vid ett bord bredvid pressen och har till uppgift att kyla föremålet, innan en småpojke tar hand om det, och bär det på ett redskap — en gaffel eller spade beroende på vilken artikel man pressar – till kylugnen.
De arbetare, som gör dricksglas sitter i motsats till de arbetare, som förut omtalats dock med ett undantag, nämligen pressmästaren. Att göra glas med fot tillgår med en kortfattad beskrivning ungefär på följande sätt. Man tar ut det första ämnet till glaset på en pipa på vanligt ovan beskrivet sätt och formar glasets övre del i en form av trä. En postmakare tar sedan glasämnet. och ”svalar” det genom att rulla glaset på välseblecket på sin arbetsstol. Härefter följer fastsättandet av glasets fot, vilket utföres av den så kallade benrnakaren. Först pålägges en liten glasplatta, och en småpojke för fram foten, som formats för sig och de båda delarna lödes fast. Det sålunda färdiga glaset tages från munstycket med en tång av trä och hänges över en ställning, innan glaset bäres till kylugnen.
All beskrivning av lasframstållning har slutat vid den tidpunkt, då man bär glaset till kylugnen. Denna ugn är tidigare nämnd. Man eldar den hela den tid, som åtgår för att fylla den med glasföremäl. När detta inträffat släckes brasan, och man låter ugnen med glaset stå, tills det har kallnat. Såväl på Pukeberg som vid Engshyttan finnes en lång kylugn, som upptar hyttans ena hela vägg vid sidan av mindre fyrkantiga. Inläggningen av glas i en långugn sker vid dess ena sida. Glaset lägges på plåtar, som är fastkedjade vid varandra. När man således drar ut en plåt, följer den nästa med fram till öppningen i ugnens andra sida. Öppningen stänges, så snart man tagit en plåt, så att kylningen inte skall gå för hastigt. Varje plåt sättes på en vagn och föres till slipning.
Innan slipningen av glaset beskrives skall omtalas, att den metod att tillverka glas, som omtalats för småglas, det vill säga då glasblåsaren sitter på särskild stol vid kylning och formning, till sitt ursprung är svensk. Den metod däremot, då blåsaren går mellan glasugnen, avkylningen och formningen, är tysk. Det var många tyska glasblåsare, som arbetade såväl vid Pukeberg som vid andra småländska glasbruk. Inom parentes kan nämnas, att det fanns vid pass fyrtio glasbruk i Småland. I den hytta på Pukeberg, som i våra dagar kallas gamla hyttan fanns två glasugnar. Vid den mindre av dem arbetade endast tyskar.
I sliperiet slipas glaset, så att det får den rätta fina ytan i snittet. När glaset kommer från kylugnen måste det nämligen skäras eller sprängas ty vid formningen har det bildats över formen skjutande bitar så kallade kappor eller kåpor, som måste bort. Man sätter därvid glaset på en roterande skiva efter att först ha skurit ett märke i det, som skall utvisa, var man skall göra snittet. Då glasföremålet står på den roterande skivan, närmar man en bensinlåga intill den markerade randen och skär bort kappan eller kåpan. Snittytan blir emellertid inte plan, utan man slipar glaset på slipstenar av järn och gnider det dessförinnan med vitsand och vatten.
När man etsar glas, kommer nyare metoder till användning, liksom när man gör så kallad halvopal, vilket mycket förekommer i glasglober för belysningsändamål. Dessa metoder skall inte beskrivas här, då de inte berör glastillverkning i äldre tid. Man kunde emellertid matta glas, vilket tillgick så, att man bearbetade det med en borste, sand och vatten, tills ytan blev matt.
Packmästaren tar hand om det färdiga glaset, sorterar det och sköter om, att det blir packat.
Det glas, som blir kvar i pottan, när man slutat en blåsning – man kan nämligen inte få allt med sig – skrapas ur med en järnskopa. Detta glas och sådant, som blivit förstört under blåsningens gång, kan smältas om och användas till artiklar, som inte fordrar en så hög kvalitet på råmaterialet. En sådan artikel är till exempel skokrämsburkar.
Lärotiden för en glasblåsare beräknades ta den tid, som åtgick till att lära sig ”göra enahanda”. Man började gå i bruket och utföra en småpojkes sysslor, när man var omkring tolv år gammal. Många började dock redan när de var åtta år. På rasterna gick småpojkarna och sölade, som man sade och fångade an i deglarna och gjorde små försök att blåsa, vilket så småningom ledde till att de fick börja som postmakare och anfångare. Många pojkar blev mästare, när de var i tjugoårsåldern, vissa kunde få hålla på, tills de var betydligt äldre, innan de ansågs fullärda. Före 1900 fanns det gott om platser; glasblåsare flyttade mycket. De visste, att om de slutade en anställning den ena dagen, fick de en ny den nästa.
Arbetstiden var betydligt längre förr än nu. Man väcktes klockan fyra om morgnarna och fick ge sig ned i hyttan, och sedan fick man hålla på, tills smältan var slut. Arbetet varade i tio timmar. Småpojkarna och de arbetare, som sysslade med sprängning och slipning arbetade mestadels till klockan sju om kvällarna, men ibland kunde man få hålla på till halv tolv på natten.
En mästare förtjänade 160 till 175 kronor i månaden. Benmakaren fick sin förtjänst uträknad i procent av det tillverkade. Uppblåsaren hade fyrtio kronor i månaden omkring 1892.
Arbetarna fick fritt husrum och vedbrand fortsatte sagesmannen. På många bruk fanns det jord, så att mästaren kunde sätta potatis. Arbetarna på Rejmyre glasbruk i Östergötland hade häst och ko så sent som på 1860- och 1870-talen.
På Kosta och andra större glasbruk var det kaserner för arbetarna. Man hade matlag, ”man fick kosta sig själv”, som man sade. På de mindre bruken däremot gick den ogifte arbetaren och åt i familjer och drog sig fram, som han kunde.
Bruksarbetarna var som en enda stor familj. Man kände ett visst ansvar för varandra, en pojke gick inte vind för våg bland sina äldre kamrater.
1904 och 1905 var de år, då glasbrukens arbetare började organisera sig. 1906 var en stor konflikt, som drabbade arbetarna i Kosta hårdast.
Brukshandel i egentlig mening har inte funnits på de bruk, där jag varit. På småbruken ordnade emellertid bruksledningen med en handel, där arbetarna kunde köpa sina förnödenheter. Deras löner gick ut i varor i stället för i pengar.
Resande handlare besökte givetvis bruken regelbundet. Särskilt ofta kom det judar. Till Idesjö kom Oskar Jonsson från Nybro två eller tre gånger om året.Det var mycket välkomna besök.
Glasbruken hade sina bestämda kunder, som de lämnade varor till. Idesjö glasbruk försåg några firmor i Göteborg, Stockholm och Malmö. Flygsfors, Kosta och Orrefors arbetade uteslutande på export till utlandet. I äldre tid – troligen 1850-60—talen — såldes glas av småbönder, som kom åkande till bruken med sina av bräder hopspikade glaskistor. Dessa fylldes med glas, och sedan for bönderna ut i bygderna och sålde. Detta förfaringssätt förekom särskilt i Algutsboda och Oskarshamnstrakterna. När en handlare blev osorterad, vände han tillbaka och fick nytt lass. (O.G.P.,H.P., A.G.S.)
När man hade murat om ugnarna i hyttan, höll man hyttkalas, innan arbetet återupptogs. I september höll man stort sillkalas i hyttan. Då bjöds det på sill och potatis och öl. Var och en hade sin kniv och gaffel med sig. Sådana kalas hölls så sent som 1895. (A.U.I.)
De deglar eller pottor, i vilka glasmassan smältes, tillverkas enligt olika metoder. Antingen har man gjort dem på bruken och då blott i den omfattning som behövts för att täcka det egna behovet – det sker ännu på Pukeberg – eller också har man gjort dem på särskilda degelfabriker. Detta vinner allt mer och mer terräng, de allra flesta glasbruken i Småland beställer sina deglar från specialfabrikerna. Dessa arbetar efter nyare tillverkningsmetoder, huvudsakligen tjeckiska. På glasbruken däremot användes det gamla svenska tillverkningssättet, och det är det, som här nedan kommer att beskrivas i stora drag.
Leran till deglarna är helt och hållet en importvara, man använder tysk och numera engelsk lera, den svenska duger inte.
Tillblandningen av leran, insumpningen, sker i stora tråg en halv meter höga, ett par meter breda och omkring sju meter långa. Den torra leran hälles direkt ur säcken i trågen och överspolas med vatten och blandas med insumpningsspaden, så att man erhåller en deg. Denna massa skall stå täckt med säckar ett par dagar, varefter den är färdig att trampas. Den gamla metoden vid lertrampning är att trampa med hälarna, och man går då bak-
länges. Den lertrampare, som upptecknaren såg i arbete på Pukeberg hade i trägets hörn spikat fast ribbor, som stod lodrätt och i sin tur var förbundna med varandra med tvärribbor. Över dessa hade han lagt en slana, som han höll sig fast i, och som han gradvis drog med sig, allteftersom han flyttade sig bakåt.
Den nya metoden, som används på degelfabriker, är trampning med fotens trampdynor. Man går då framåt i tråget. All lertrampning sker med bara fötter. Det är ett tungt arbete att trampa lera, alla har inte ben till det. På glasbruken trampas inte så fort som på degelfabrikerna.
Med en uttagarspak, en träspade, tas skivor av leran ut i tråget, och man trampar dessa skivor, så att luftblåsorna skall gå bort. Under fem veckors tid trampas tråget tio till tolv gånger, varefter leran är färdig att användas.
När leran är färdig skall deglarna gjutas. Det finns flera olika storlekar på deglar beroende på ugnarnas storlek. Botten göres först.
Man lägger därvid lera på en bottenbåt (Se teckn.) och klappar ut den med ett redskap, som mest liknar en svamp av glas eller bly. Därpå sätter man på den träform, i vilken degeln skall gjutas och bullar upp kroppkaksstora lerklumpar, som pressas uppåt med svampen. Väggen slätas och jämnas, ritsas, för att alla blåsor skall försvinna, därtill användes en stålkam. Degeln skall vara sex centimeter tjock upetill. När man fått önskad höjd skall man slå ned kanten och vrida kull leran. Den skruvas upp, och man tummar upp väggen. Degelns vägg skall hålla ett bottenmått på tio centimeter, den skall också ha rak vägg, varför man hela tiden får föra en stor träpassare runt och mäta, så att man får rätta mått. Är väggen för tjock, får man jämna och släta till den, tills man får det önskade måttet. Degeln täckes med siddukar, täckdukar och toppdukar, då den är färdig, sedan skall den stä och torka, men måste hela tiden skötas mycket omsorgsfullt.
På glasbruken är man inte rädd att utsätta deglarna för solljus, tvärdrag och temperaturväxlingar, vilket man däremot är i degelfabrikerna, där man som ovan sagts arbetar efter en nyare metod. Formen, som är gjord i två halvor, tas bort redan efter tre dygn, något som man inte kan göra på degelfabrikerna.
Varje degel förses med en stämpel på sidan, där tillverkningsdatum noga angives, vilket är av en viss betydelse för det fortsatta arbetet med den. Storleken angives även samt lerans sammansättning i detta fall gäller frågan, om den är basisk eller sur. Bokstäverna B.eller C i stämpeln anger detta.
Under sju till åtta månader, kanske till och med -ett år, får degeln stå och torka. Under tiden slätas den av och poleras ut- och invändigt. Därtill användes en trästicka, sandpapper, spacklar och knivar. Man lyser ned i degeln med en flyttbar elektrisk lampa och går noga över alla ytor utvändigt och invändigt för att ta bort alla förekommande blåsor. Leran skall bli fullkomligt tät, det är detta man eftersträvar för att göra degeln hållfast. I äldre tid när man inte hade så goda möjligheter att belysa degelns ytor invändigt blev mången blåsa, så kallad burre, kvar, utan att degelmakaren visste, vad det var. Man trodde på tur och otur i arbetet, inte på det förhållandet, att om det finns luftblåsor kvar i en degel håller den inte, vilka försiktighetsmått man än företagit.
Degeltillverkningen kommer förmodligen att i alla tider förbli ett hantverk. Utomlands har man försökt framställa maskiner, som arbetar och formar leran, men det har visat sig, att dessa inte har förmåga att som den mänskliga kraften få bort blåsor och ge leran den eftersträvade tätheten.
När degeln har stått tre månader, ställs den upp på träställningar för fortsatt torkning. Man kan då ta bort den från bottenbåren. Degeln är försedd med luckor s.k. kakor som skjutas för öppningen, när man inte fångar an
glasmassa i degeln. Till en täckt kupdegel användes en halvmånformig lucka. Dessa luckor liksom de ringar eller stenar som skall ligga inne i degeln, då den används till glassmältning tillverkas av lera i formar på samma sätt som degeln. Det tar lång tid, innan luckor och ringar blir torra. Leran skall även till dem
vara så blåsfri som möjligt. Ringen görs i två delar, som knäppes tillsammans inne i degeln.
Man skiljer på täckta deglar och öppna deglar. I de täckta kan man ha finare glasmassa, och den anses bli renare.
Efter tre kanske fyra veckors användning år en degel förbrukad, men det händer givetvis, att den håller längre. Det ofärgade glaset sliter inte så hårt på degeln, som det färgade.
Det år inte många unga, som slår sig på degelmakarens yrke. På glasbruken finns det så gott som inga kvar. De som finns är gamla. Inom cementindustrin har man börjat på att ta upp degeltillverkningen, och det är bland cement-arbetarna, man nu alltmer börjar finna sådana, som lärt till degelmakare.
(J.B.B., R.V.L.)
Nybro tändsticksfabrik grundades av fyra personer: Johannes Pettersson i Bondstoro, Gustav Olsson, gästgivare på Brånahul’t, ställmakare Johansson på Bidalite och en lantbrukare Johansson. Fabrikör Blomdell, vilkens namn man kanske först kommer att tänka på i samband med tändsticksfabriken ”kom med i leken” mycket senare. Hun inköpte de övrigas delar och ägde hela företaget ensam till 1902. Fabrikör Ehrendahl övertog det då; förhonom gick fabriken emellertid omkull, och en kort tid ägdes den av en före detta löjtnant Ask. Den stora tändstickstrusten kom 1914, efter vilket år allt privatägande inom denna branch upphörde.
Fabrikens ledning utgjordes av fabrikören och en ingeniör. På kontoret sysselsattes en person med skriv- och expeditionsarbete. Tändstickorna, som tillverkades hade inget bestämt försäljningsnamn. Varje köpare hade sin etikett, och denne avgjorde, vad hans tändstickor skulle ha för namn. Nybro tändsticksfabrik sålde bland annat till England. Det fanns två firmor i London, B.C.W. Pettersson och William C.Edwards, som köpte stora partier och sedan sålde vidare till alla världens hörn. Etiketterna trycktes hos litograf Jansson i Kalmar.
Även barn sysselsattes i fabriken. De fick stå och fylla tändstickor i askar. För övrigt arbetade både män och kvinnor i fabriken. En karl stod och skalade aspstockar, en svarvade faner till askar, några arbetade vid skärmaskiner, några vid islagningsmaskiner och några med att sätta tändstickor i ramar och satsa dem.
Lönerna för olika arbeten växlade mycket efter arbetets art. En uppläggare hade två kronor i veckan, medan en sticksvarvare hade fem eller sex kronor. Barnen, som fyllde askar, tjänade åttio öre i veckan. Fabrikör Blomdells hustru hade affär, och dit fick vi arbetare gå och hämta avlöningen. Hela gatan var full av folk på avlöninpsdagarna.
Arbetet började klockan sex på morgonen och slutade klockan sju på kvällen, på lördagen en timme tidigare. Man hade tre raster under dagen, för frukost, middag och merafton. Mattiderna inföll klockan åtta till halv nio, tolv till ett – det var under denna timme, man hämtade avlöningen – och fyra till halv fem. De arbetare, som hade nära hem, kunde ju springa hem, åtminstone gjorde de det på middagsrasten. Men det var många, som hade milen och väl det att gå, och för dem var det att ta mat med sig och sitta i fabriken och äta.
Det var gott om fattigt folk i stugorna, och alla arbetade de åt tändsticksfabriken i Nybro med att göra askar inte bara Madesjöbor utan även folk från S:t Sigfrids och Oskars socknar.
Man kom utifrån socknarna varje morgon och hämtade faner, som var tillskuret på fabriken och klister att klistra ihop askarna med. Det blev nästan uplopp ibland, för att var och en ville ha så mycket som möjligt. Det var så fattigt i dessa trakter i slutet av 1800—talet, så folk trängdes för att få arbete, då det erbjöds. Den, som kunde ge utlämnaren en sup eller en brödkaka fick företräde.
En gång skulle jag gå efter virke på fabriken. Jag var inte stor då inte. Jag hade stått där dagen förut också och inte fått någonting. Jag fick stanna kvar i stan över natten, för det var inte lönt att komma hem tomhänt. På morgonen steg jag upp tidigt och gick och ställde mig i kön och hade tur att komma längst fram. Det var ett räcke vid skärmaskinen, intill vilken man skulle stå vid utlämningen. När de började dela ut, blev det ett sådant liv, och alla trängde på, så de, som var små höll på att bli nedtrampade. Jonas Birgersson, som lämnade ut, fick tag i mig och drog mig till sig, annars vet ingen, hur det hade gått. Jag fick två mått bottnar,” det får du, för du inget fick igår”, sade han.
Vi kunde tjäna nittio öre om dagen på att göra askar. Vi fick trettio öte för tusendet.
Min mor dagsverkade för tjugofem öre från fem på morgonen till elva på kvällen. Då var det battre att sitta hemma och göra askar.
Vetemjölet, som delades ut till klister, blandades med alun eller soda, för att folk inte skulle kunna använda det till matlagning. Det lär de emellertid ha gjort ändå, berättades det. Man hämtade så mycket askmaterial gå en gäng, att man var tvungen att dra det hem på dragkärra.
Hemarbetarna, som inte bodde endast i socknarna runt Nybro utan även i själva köpingen vek askar eller ”utdrag” och fodral och klistrade på papper och etikett. Vi arbetade vid ett avlångt bord, på vilket vi hade en träkloss tillskuren på fabriken i den storlek, asken skulle ha. Faneret var skuret, så vi hade bara, att vika det över klossen och klistra det. Man fick känna efter att botten låg stadigt, innan man klistrade fast kanterna. När asken var gjord, kastade man ut den i ett nät, som hängde i taket över arbetsplatsen. Luften i rummet blev nog inte alltid så frisk, när mjölklistret skulle torka, där man bodde och lagade sin mat.
Vi fick gå upp klockan fyra, när vi var små och göra femhundra askar, innan vi gick till skolan och lika många, när vi kom hem på kvällen. (L.M., C.J.E., A.L.M.,K.H.)
Tändsticksfabriken kallades i dagligt tal aldrig annat än Spetan, tändstickorna kallades spetor och flickorna, som arbetade i fabriken spetnickor eller spetflickor.
En sageskvinna berättade, att hon varit på tändstidksfabriken en kortare tid. Det var rätt skralt med avlöningen. Hon hade fem kronor i veckan, och det var inte så näpet att klara sig på det. Hon arbetade inne i packrummet med att fylla i stickor. En bror hade hon i fabriken. Han blev fördärvad av fosforn, som så många andra blev. Det var en riktig sjukdom, man kunde så väl se det på dem, att de blivit fosforförgiftade.
Arbetsförhållandena på tändsticksfabriken blev inte bättre, förrän de statliga sociala undersökningarna av arbetarnas förhållanden igångsatts. Upplysningar om arbetarnas alla förhållanden infordrades, avlöningslistor genomgicks och lokaler besågs. (K.H., C.J.E., I.P.)
För sextiosju är sedan hade vi björnjakt här i Nybro. Det var en björnppvisare, som hade legat med sin björn i en vedbod uppåt Grönvägen. Gubben var full, så han hade somnat, och björnen kom lös. Den var ilsken, så när den omsider blev fast, beslöts, att den skulle skjutas. En lokförare Andersson, en före detta urmakare Olsson och sergeant,Wickström sköt honom uppe i skogen. Björnen stöp genast, och Wickström gick fram och stack honom. Björnuppvisaren var med, när detta skedde. Han fick väl något betalt för djuret. Sedan fick de äta björnkött i Nybro både länge och väl. (C.J.E.)
Äldre näringsformer.
Hantverkarna i Nybro hade ofta ko och gris. Jord hörde emellertid inte till deras tomter, så foder fick köpas på gårdar i Madesjö socken. Hemma hade vi ko och ständigt gris.
Dir. Kähr omtalade, att man haft trädgård, så att man kunnat så in med gräs och fått något foder till en ko.
På somrarna hade vi legobete på gårdar här runt omkring. Flyebo tog emot hantverkarnas kor, de fick gå bland bondens. Jungfrun eller matmodern gick ut dit och mjölkade var morgon. På detta sätt fick hushållet sin mjölk. Ibland kunde man få gå och leta efter korna, för de hade ganska vidsträckta marker att gå på. Det var småpojkarnas uppgift. Om nätterna togs kon hem och fick stå inne i ladugården.
Mest i var stuga tycks det ha funnits gris. Inte bara vi, som bodde på Östermalm och hade täppa utan även de, som bodde oppe i stan, hade gris. Vi hade stor rejäl tomt och för den betalade vi åttiofyra kronor i arrende till köpingen. (J.E., H.J., G.K.)
Många nybrobor lejde betesmark till sina kor, andra hade själva gårdar utom köpingen, där de kunde hålla boskap. Sandholms lejade bete utåt Transtorp men Bolanders hade eget torp. Andra skaffade sig mjölkbeting.
Far köpte halva Göljemåla. Det gick exekutivt, och han skulle resa till Vassmolösa och betala köpesumman. Han måste resa tidigt på morgonen, och för att han skulle vakna, hade han sagt åt nattvakt Hahne, att han skulle knacka på, när han gick runt och ropade fyra. Du behöver inte göra dig besvär, för jag är länge oppe; sade far, när Hahne kom och knackade.
När far var färdig och fått matpaketet med sig, frågade mor, om han hade de ettusentrehundra kronor, han skulle ha med sig. ’Dom har jag haft i innerfickan i rocken, som har hängt här på spiken innanför dörren.’- ’Hade jag vetat det, hade jag inte kunnat sova en blund’, svarade mor. – ’Jag ville vara säker på att få dem med mig, så jag vågade inte ha dem under huvudkudden’, svarade far.
Far kom fram i rätt tid till Vassmolösa, och köpet blev avslutat, så vi hade gården sedan några år. (A.S.)
Min farfar, Johannes Persson, köpte Kvarnaslätt. Han var från Kristvalla. Gården var på ett åttondels mantal. Något torp hörde inte till, men det fanns en, som gjorde dagsverken för lite jord. Ägorna bestod till största delen av sandjord. Vi brukade ha åtta kor, en häst, unghäst och några oxar.
Far hade kvarn och såg, som farfar byggt. Gamla kvarnen låg mitt för Thebacken och vägen, som gick till kvarnen kallade vi Kvarnvägen. Den första mjölnaren jag minns hette Nordström. Han hade ingen hjälp i arbetet utan skötte malningen ensam. Jag har själv varit mjölnare där och varit ensam.
Kvarnen låg invid Kvarnaslättsgölen eller Gölen, som man sade i dagLigt tal. Den gick upp till Badparken, som blev översvämmad på vårarna. Gölen rann av genom en bäck, som vid kvarnen bildade ett fall på nio-tio alnar. Kvarnen hade två par stenar och en grynkross.
Bönderna kom hela dagen utefter och låg i kvarnkammaren och väntade av. De flesta åkte nog hem i alla fall. De tyckte, att de hade så nära till brdnnvinsbolaget, så de kunde vara kvar ett slag. Det fanns en brits att ligga på i kammaren, och en hyvelbänk hade vi där också, om någon skulle vilja snickra. Rummet värmdes upp av en järnkamin under den kalla årstiden.
Från Norrbygden kom det inga bönder till Kvarnslätts kvarn, men från Österbygden, Bergsryd, Simontorp och Västerbygden. Det fanns varken kvarn i Bergsryd. eller Simontorp.
Kvarnen var ett tvåvånings trähus. Stenarna låg på golvet i andra våningen. Det var där, man fyllde i säden och mjölet kom sedan ut färdigt i nedre våningen. Ett långjärn med kugghjul, som kallades lyktan bar stenarna. Det ”rätta” drivhjulet var försett med träkuggar och häftat vid vattenhjulet. Kvarnen gick oftast både dag och natt.
När kvarnen gick som ”likst”, skulle mjölnaren ha en tredjedel av tullen. (A.S.)
Sågen vid Kvarnaslätt drevs av ett par stora vattenhjul. Tidigast var det ramsåg, senare blev det cirkelsåg.
Vem som ville, fick komma till sågen och lämna in sitt virke till sågning. Man behövde inte själv hjälpa till i arbetet, ty det fanns både försågare och hjälpsågare, bärare och sågspånspojk. Det var spånpojken, som skulle bära bort sågspån. Spånet skulle läggas ut på backen utanför, det användes till trossbottnar. Vi sålde spån till Kalmar men fick inte mycket för det. Transporten skulle vi själva betala, det var tre mil till stan och tre kronor fick vi. Folk körde med häst till Kalmar för tre kronor på den tiden (1860-70-80-talen). Torpare, som hade häst brukade åta sig att köra.
När bönderna bygde hus, föredrog de att stå och handsåga och hugga sitt timmer, så det var inte så många, som använde sågen.
Det fanns också en kvarn vid Kvarnaslätt, som liksom sågen hörde till Kvarnaslätts gård. Särskild mjölnare fanns. Hans avlöning skulle betalas, efter som det var arbete, och när kvarnen gick som liket, fick han en tredjedel av tullen. Säden mättes i fotsmål och skeppsmål.(A.S.)
Riksdagsman Anderssons far var bonde i Björnahults by. Han dog, när sonen var nio år. Vid sexton års ålder fick han göra karlarbetet på gården, som omfattade ett åttondels mantal. Byn var skiftad, men det fanns oskiftade byar kvar här i socknen ännu ganska sent. En sådan var Immundsmåla. Alla byamännen där hade sina ägor blandade om varandra.
Att man haft bystämmor kände sagesmannen inte till, man hade gemensamhetsskifte med bestämda ägor. Det fanns intet kvar av gemensam-hetsarbete eller grannehjälp.
I Björnahult bodde åtta bönder. Sex lägenhetsinnehavare eller torpare fanns. De hade ingen jord, och blott tre av dem hade ko. En hade varit värvad, han försörjde sig på att hugga ved, en var båtsman, en skräddare, en slaktare och en lumpsamlare. Deras bostadshus hörde till byns egendom. (W.A.)
Kor användes som dragare på mindre gårdar. ”Forades” korna väl, betydde det ingenting, att de nyttjades som dragare. De mjölkade bra i alla fall. (W.A.)
Det tog fjorton dagar att ”köra upp” en oxe. De allra flesta bönder hade oxar, som de födde upp för att sälja. Det fanns bönder, som gav sig till handlare och for ut i bygderna och köpte, tills de fick en drift. Med den gav de sig iväg uppåt landet, jag tror, de for åt Linköping. Någon körde efter flocken med ett hölass, för att man skulle ha något att fora dem med. Vid gästgivargårdarna stannade man och forade och vattnade djuren. Målet för resan var Stockholm, där oxarna såldes till slaktare. Om priserna visste sagesmannen ingenting. Handlarna fick väl många gånger ta det de fick.
Oxar användes som dragare, så länge det inte fanns mejeri i orten. Då fick man större möjligheter att bli av med mjölken, behövde inte använda den till foder utan började i stället övergå till att köra med hästar. Torpare hjälpte sig fram med att köra med kor, ty de hade ofta inte råd att ha varken oxar eller hästar. Hushållade de vackert med dem gick det bra. Kördes de hårt, sinade de. Det nog inte mer än tjugo år sedan, det förekom här på orten.
Man tog aldrig vara på köttet efter en slaktad häst. I Östra Bondtorp bodde en stor gubbe, som hette Edvard, och honom skickade de bud på, när de skulle göra av med en häst. Han var rackare i Madesjö. Det ansågs ohederligt att slakta hästar. Hästköttet grävdes ned eller gavs åt grisarna.
Bönderna hade i allmänhet flera får. De utfodrades bland annat med löv, som fruntimren var ute och samlade in. Med en lövhacka eller lövhack eller risbit hackade man av kvistar, som bands till kärvar och ställdes att torka. Till att binda kärvarna dög emellertid inte kvinnlig arbetskraft, det måste vara en karl till det. En risbit gjorde man själv på enkelt sätt, nämligen genom att sätta en bit av en gammal lie på ett skaft. (A.O.)
Till allra största delen jorde bönderna sina jordbruksredskap själva till exempel årder, harv och drög. Harvarna var försedda med träpinnar. Sagesmannen mindes väl, när man fick den första järnharven i Björnahult. Man hade tyckt, att det var ett ovanligt bra jordbruksredskap.
Man tröskade med slagor. Skiftverken var en senare uppfinning. Sagesmannen hade varit med om att slagtröska, det var fyra man till den. Den del av slagan, som används som handtag, är längre, än den man slår med. De var fastbundna vid varandra med torkat ålskinn, vilket i regel ansågs hålla ”likst”. I både handtag och klump var skåror kretade, i vilka bandet lades. Man tillverkade slagorna hemma.
Man började tröska med ”tryck” vid sekelskiftet. Från och med denna tid blev det allt ovanligare att höra slagornas dunk på logarna.
Drängarna kunde få gå upp halv tre och tre på morgnarna och tröska med slaga, tills det blev dager och sedan ta oxarna och köra till skogen. Kvällsmat fick de klockan nio, när de kom hem. I lön hade de bara femtio kronor om året samt bostad och kost. Första drängen fick sjuttiofem kronor.
Vi började tröska i friveckan och så stod vi i med det till framåt jul. Antingen var de två eller fyra, som tröskade. Det hände till och med, att det var fruntimmer som var med och tröskade, det var inte alls ovanligt. Det knappade och knofflade på logarna åt alla håll ute i Madesjö by.
(P.E.P, W.A., A.O, O.S.)
Det är nog, bortåt femtio år sedan, kanske sextio, som de slutade att bränna svedjeland här. Den mark, som skulle svedjas, höggs ren på vintern, och stockar och ved togs delvis undan. På sommaren hade man brutit löv från dessa träd till fårfoder. I augusti månad tände de på ris och bråte på svedjelandet och lät det brinna. Med en kratta av trä gnodde de om i jorden, och sedan sådde de råg. Utsädet arbetades ned i jorden med samma slags kratta som förut är omtalad. Ett helt arbetslag – sex-sju karlar var det säkert – kunde ge sig ut i arbete med att svedja. Året därpå sådde man i med timotej, och sedan fick buskar vandra in. Det blev bra betesmarker för djuren på gamla svedjeland. (A.O.)
Det fanns flera kvarnar i Madesjö socken. Jag minns, när de små skvaltkvarnarna var i användning. Jag var så stor då, så jag kunde sköta en kvarn. I skvaltan kunde man mala ungefär en ’tunna råg på dagen. Man kunde hälla i en halv tunna och gå ifrån, medan det maldes. Vid mindre bäckar låg det tullkvarnar, vid Örsjö fanns en, likaså vid Flerohopp och Kvarnaslätt. Ån vid Kvarnaslätt torkade ut på sommaren, så den kvarnen stod då. Den hörde till
gården.
De, som bodde i Bidalite, malde vid kvarnen i FLerohopp. Någon gång torde det
ha förekommit, att mjölnaren sålde mjöl vid kvarnen, trodde en sagesman, och en annan visste säkert, att mjölnaren i Flerohopp sålde mjöl pundvis till folk, som inte hade säd att mala själva. (J.A., W.A., A.O.)
Backstusittare brukade bränna tjära i tjärdalar. Det var flera, som höll på med det i södra bygden, i Örsjö och Ramsjö än här, trodde en sade en sagesman, men i Lilla Ebbehult brukade nog ha tjärdal.
Man tog upp torrstubb och högg den i ganska små bitar, lade den i en fördjupning och täckte alltsammans med ris. Man skulle elda jämt så mycket, att värmen pressade tjäran ur stubbveden. Tjärdalen låg alltid i en backe med en ränna ned till ett kärl, där tjäran samlades upp ofta var det flera, som hade del i en tjärdal.
Bönderna köpte så gott som alltid tjära just av backstusittarna. Tunnor med tjära fraktades också till handlare i Kalmar.
Så länge en tjärdal brann, fick man ligga och vakta den, och likaså fick man göra, då det gällde koldalarna. Ved lades in i milan i stora stackar, täcktes med kolstybb, så att man fick en plan yta. Sedan var milan färdig att tändas.
I regel hade varje bonde sin mila. Kolen såldes till järnbruken eller till Kalmar. Det var många bönder i Madesjö, som körde kol just till Kalmar och sålde där. (W.A., A.O.)
Många försörjde sig på att bereda pottaska och sälja. Den brändes av björkved.
Det berättas, att kung Oskar, vid ett besök i Nybro – det var då järnvägen Orrefors -Sävsjöström – Kalmar invigdes – förhört sig med en gubbe, som brände Pottaska, hur han hade det. Gubben sägs ha genmält: ”Ä han belåten
ä vi belåtna, men vad kostar pottaskan i Stockholm?”
Rismåla backe vid Bidalite bodde det en pottaskekokare. Sagesmannen hade hört talas om det av sina föräldrar och hade nog även ett minne av stugan. Marken förefaller fortfarande bränd där. Det vill inte växa som på andra ställen. (J.A., G.K.)
En gubbe, Adolf Linddal, gick och sålde töre i Nybro och ute vid Pukeberg. Han talade alltid precis efter bokstaven. Han hade haft en fästmö, som hette Lina, som han emellertid hade fått något otalt med, så hon hade övergivit honom. ”Hur är det med Linddals Lina”, sade folk åt honom. – ”En Lina kan man få för femtio öre, så stor att man kan draga runt hela hyttan”. svarade Linddal. (A.L.M.)
Några bönder i Madesjö hade ”pörte”, ett hus med golv av sten och med murad ugn, så de kunde elda och hålla varmt, och här mältade de korn till malt. De, som inte hade pörte, bytte till sig malt, de som bodde i Nybro, köpte från Kalmar. Forsell hette han, som vi köpte malt från.
Man bryggde i laggade träkärl på höga ben. I botten lades råghalm och malt och hett vatten slogs på. Vattnet rann genom maltet och på kärlet fanns ett hål, där man tappade av brygden. Man tillsatte jäst, och brygden fick jäsa till morgonen. Dessförinnan skulle humle tillsättas. Man hällde då vörten i en panna och kokte den med malt. Med en slev eller något dylikt redskap rörde man i drickan, medan den kokade. (K.H., A.O.)
Tjänstefolk.
Jag har varit ute på gårdar, som tjänsteflicka och var då bara en tös på tretton år. Jag såg inte bonden nykter från jul till påsk. Jag fick gå i ladugården och sköta korna, och när de skulle ut och vattnas, var det inte gott. På vintern gick snön till midjan ibland, och man var genomvåt och frusen, när man kom in
och satte sig till spinnrocken. (A.J.)
Vid friveckans inträde den 24 oktober brukade de flyttande tjänarna få pannkakor av risgryn, ostkaka, en liten ost och bröd av sin husmor och med detta gå till varandra och göra en liten fest.
I Kalmar fanns en platsförmedling, men den anlitades nog inte så mycket, utan det vanliga var, att platserna rekommenderades från den ene till den andre. Man fick en orlovssedel av sitt gamla husbondfolk, och var den bra och betyget fint, så var det heller ingen svårighet att få plats.
I april var det också flyttdag, men då var det ingen frivecka. Man städslades på ett år eller ett halvår, och fem kronor skulle man ha i städsel.
Den, som skulle flytta, hade mycket att göra, innan han eller hon slutade. Det fick inte vara några sysslor kvar för den nykomna att göra, utan han eller hon skulle kunna börja med nytt arbete; i december blev det förberedelser till julen. Tjänsteflickorna fick väva och spinna, så mycket de hann och göra en riktig storstädning till friveckan. (H.J.)
Man fick börja arbeta vid sex års ålder och gå och hjälpa till på gårdarna. Jag fick inga egna kängor, förrän jag hade tjänat till dem själv genom att gå och plocka potatis. Far sade till skomakarn, att han skulle sätta kopparnäsor på, men det gjorde han inte. ”Jag tyckte, att du var för stor att ha kopparnäsor på skorna”, sade han, när han kom och lämnade skorna. (A.E.S.)
