Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Vinterns högtider.
Veckorna före jul var det ett intensivt arbete med julförberedelserna i alla hem. Man skulle brygga, baka, slakta och städa, och allt skulle vara färdigt till julafton. Man hade inte så många redskap i hushållet, som verkligen underlättade arbetet för kvinnorna eller möjligheter att köpa färdiggjorda saker.
Man började i allmänhet med drickabryggningen. Maltdricka eller enbärsdricka bryggdes i ett kar av trä på fötter. På dess ena sida satt en tap, som drogs ur, när brygden skulle tappas av. I botten på karet lades halmviskor, genom vilka drickat skulle rinna. Maltet lades i karet och kokande vatten hälldes på. Det första, som rann av, var det starkaste ölet, det, som man använde till julöl. Far var garvare, och han berättade, att man brukade använda malt,som blev kvar vid brygden till färgning av läder.
Småbröd förekom knappast vid julhelgen, det som bakades var limpor av grovt rågmjöl och vete- eller saffransbröd. En gumma, Snea-Lina, gick och sålde julbullar, som var bakade hos bagare. Det var julhästar, -bockar och -grisar,hon hade, men det fanns också bullar, som föreställde gubbar. En gubbe, som skulle föreställa Karl XV, satt på sin häst. Honom tyckte de om här nere i Skåne och Småland. Julbullarna skulle stå i fönstren.
I mitt hem hade man slaktat julgrisen fjorton dagar före jul. Det gjordes inte så många olika sorters korv, men en myckenhet av varje. Isterband var nog den mest omtyckta korvsorten. Korvmaten – fläsk och lunga – hackades med hackknivar i en hackho. Smeten blandades med händerna i ett tråg och smaksattes med peppar, salt och lök. Sedan skulle smeten i skinnen, det vill säga de rengjorda tarmarna. Man tog litet smet i en sked eller med händerna och stötte ned den med tummen. Smeten till fläskkorv gjordes av flälskkött, nötkött och potatis och smaksattes med peppar och salt. Det var mycket svårt att få ned smeten i skinnen. Blodet tillvaratogs och användes till blodkorv och palt. Det blandades med dricka eller mjölk, man kan lika bra ta vilket som. Man vispade i rågmjöl, så att man fick en fast smet, som smaksattes med sirap, peppar och timjan och stoppades i skinn, så långt de räckte. Till den kvarblivna smeten sattes potatis, och därav gjorde man palt. Det skulle vara något fläsk i den. Av lever och gryn gjordes levermos. Korngrynen lades i stöp i fläskspad, som man fått, då man kokat grishuvudet, varav sylta gjordes. En del av moset lades i bunkar, som gräddades i ugnen, och en del endast stektes upp, när man skulle äta det.
Rullsyltan ansågs som mycket viktig, och man lade ned stort arbete på den. Köttet och fläsket varvades med kryddor, så att man fick ett vackert mönster, när man skar den. Syltan sattes på att koka på julafton, det hörde alltid till.
På julafton började julfirandet med att man badade julbad. Alla barnen skulle ledas i baljan först, sist skulle far dit. Mor kanske inte alls hann tvätta sig ens, hon skulle ju se till att vi blev rena. Hon fick borsta far, som var för stor att sitta i baljan utan låg på knä framför. Hela badet skulle vara överstökat till klockan tolv, då man doppade i grytan och åt av all julmat. Korv, fäskkorv och isterband samt grisfötter, koktes i en gryta, och spadet användes till ”doppet i grytan”.
Frampå eftermiddagen dukades ett stort slagbord till julbord. Man lade på en vit duk, en som mor hade vävt, först hon var gift, till vilken hon även spunnit linet själv. Redan detta förlänade hela rummet en festlig prägel, vit duk användes inte i vardagslag. På bordet lades en julhög till var och en av familjemedlemmarna. Den bestod av en stor limpa, ovanpå den en vetekrans och några äpplen. Mitt på bordet ställdes ett träkors med armar och tre ljus i, det var vår julgran. I många stadshem hade de dock riktig julgran, som togs i skogen eller – i senare tid – köptes på torget.
I stora ljuskronan, som sattes upp i taket, hade vi sex eller åtta ljus. På den öppna spisen stod en fotogenlampa, det var en vanlig blecklampa med veke. Hela julnatten skulle julbrasan brinna, den eldades med töreträn, som morfar gjort i ordning åt oss.
Julklappar visste vi inte om. Vi fick bara den julbulla, som förut är omtalad.
Julhalm breddes inte på golvet. Man skurade det bara noggrant och lade på en matta.
På julmorgonen fick man gå upp tidigt och göra sig i ordning till julottefärd. Ljusen i takkronan skulle tändas för att lysa folk, som hade sin kyrkväg förbi stugan. För barnen var det något sårskilt högtidligt att få vara med i julottan.
Juldagen var en stilla dag, när man kom hem från julottan, åt man något, och senare på dagen läste far evangelium och postilla. Vi barn fick sitta stilla hela dagen, som vi varit fastlåsta. Det enda vi roade oss med, var att slå hål på våra julhästar.
När folk skulle ur kyrkan efter julottan, hade de så bråttom, så de hann knappt stanna och prata. Det var nämligen så, att man sade, att den, som kom hem först efter gudstjänsten, skulle först fä sin skörd inbärgad det kommande året, så det var ju inte så underligt att de hade bråttom.
I stället för mandel lade man grötpojkar i julgröten. Det var små porslinsfigurer. Den, som fick grötpojken, skulle ha lycka med sig det kommande året.
Annandagens morgon var det sed i mitt hem, att far steg upp och bjöd mor och alla barnen kaffe på sängen. Julosten fick inte skäras förrän denna dag. Smör hade vi inte alltid, men bröd och ost och kaffe fick vi, så mycket vi ville ha.
Du skall väl inte gå ut med julen, sade man, när någon kom på besök, och så satte man fram av julmaten. Något skulle man traktera med. Dessutom bjöds man till grannar och släktingar på riktiga kalas.
På nyårsafton åt man julmat, doppade i grytan och åt gröt och lutfisk. Dock var det inte säkert, att det bjöds på båda delarna i mitt hem. På eftermiddagen och kvällen satt familjen tillsammans och pratade, endast undantagsvis vakades det nya året in hos oss.
Trettondagsafton kallades även lilla julafton. Man firade dagen ungefär som julafton och nyårsafton. På trettondagen var det ottesång i Madesjö kyrka. Stärngossegång var en helt främmande sed för Madesjöborna. Det är först på allra sista tiden, som man börjat klä ut sig och på omkring med stjärna och sjunga. (K.H., H.J.)
Lärlingar och gesäller firade jul tillsammans med mästarens familj. De var bara lediga själva helgdagarna, arbetet låg för övrigt inte nere mellan jul och nyår. (J.E.)
Under julhelgen skulle alla herrskap i köpingen ha julkalas. Man började dock inte före annandagen. Juldag och långfredag fick map inte , utom dörren. Det var särskilt viktigt, att man blev bjuden till prästerskapet, annars var man inte riktigt herrskap.
Nyårsvisiter förekom inte. De gick inte och hälsade nyår. Senare blev det sed och är så ännu. (A.S.)
I regel var det aldrig ungdomsbjudningar utom vid helgerna särskilt då vid julhelgen. Mellan annandagen och tjugondag knut var man i den ena gården efter den andra och dansade. Det hörde till saken, att logen blev lekstuga för ungdomen, medan de äldre höll sig i storstugan.
Dagen före julafton firades med kaffedrickning av glasblåsarna på Pukeberg. Någon julklapp brukade de också få, innan de gick. Arbetet i hyttan låg alltid nere fjorton dagar eller tre veckor i julhelgen. (O.G.P.)
Om julfirandet berättade fru Molin bland annat: All julmat gjordes i ordning i hemmet, vi bryggde, bakade och slaktade. Allt skulle vara i ordning på kvällen dagen före julafton, ty man fick inte hålla på med något arbete på julaftonen inte ens på morgonen. Klockan tolv ringdes julhelgen in, då skulle man ha ved och vatten inne, och skinkan skulle puttra i spisen. Då dukade vi julbordet med två ljusstakar och satte fram kaffe, bröd och dricka. Var och en i familjen fick sin julhög. Far var båtsman, och åtta eller fjorton dagar före jul hade far fått julakost från sina fyra rotebönder. De skjutsade hem två pund fläsk, två pund kött, salt, en ost, en kappe ärter och ett ljus från var bonde. Dessutom skulle han ha en fin limpa och en grov. På julaftons kväll åt vi fisk och gröt, som
vi lade en grötpojke i. Till fisken dracks dricka. Potatis åts inte på hela julhelgen.
En julgran hämtade man sig i skogen, Och den kläddes med gotter, som man köpte hos P.A. Jonsson i Nybro och ljus, som också var köpta. Prydnaderna i granen var för övrigt bara pappersgirlander, som man själv klippte av tidnings-
papper och. silkespapper. Somliga stugor var så trånga, att julgranen bands i taket, det var toppen som fästes där. En bleckkrona med ljus hängde också i taket. En julafton blev vi riktigt rädda. Mor var ensam med oss barn. Det bankade på dörren, och en röst ropade utanför: ”Jag kan väl inte vara ute i kväll, när det är julafton.” Det var ett original, Peppar-Olle-Anten kallad, som bodde i en liten stuga i skogen och gick i Madesjö socken och tiggde. Han hade inte
blivit mottagen på något ställe, så han var glad att få komma in. På morgonen skulle vi till julottan. Anders skulle med, och när man kom utom stugan, sade mor: ”Anders går för, som år karl och har byxor”. Det var nämligen djup snö och oskottad väg. Men det var inte Anten med om, sist skulle han gå, så mor och ungarna fick plumsa före. Peppar-Olle-Anten kom med sin påse på ryggen, som han alltid bar på. Han satt emellertid inte med oss i kyrkan utan uppe på läktaren. Vi var glada, att vi blivit av med honom, men när vi kommit hem och fått kaffe, kom han. Han lade sig på golvet och vilade och sade, att han ville ha mjölk. Jag hade fått springa runt byn och knappt fått mer än litern, och den tyckte mor, att vi, som var fattiga, kunde behöva själva. Mor blev så arg på honom, så hon nappade gubben i nacken och kastade ut honom.
På juldagsmorgon lade man in en stor brasa i spisen. Mellan jul och nyår utfördes en del arbete. Efter trettondetiden började vi spinna lin, det skulle vara färdigt till vafförtiden. Mor betalade skatt för jord och ved i lin. Sjutton kilo blånor och ett par skålpund tågor skulle hon spinna samt därtill göra sex mans- och sex kvinnsdagsverken eller också betala tre kronor för veden.
Nyårsafton och nyårsdagen tycks inte ha firats på något särskilt sätt. Fru Molin berättade endast, att det inte var någon stuga, man gick förbi på nyårsafton, utan att man hörde, att de sjöng psalmer. (A.L.M.)
Vårens och sommarens fester.
I fastlagsveckorna åt man kroppkakor, fettisdagsbullar förekom inte alls. Man tyckte mest om de grova kroppkakorna, som bereddes av kokt potatis och riven råpotatis. Man gör en smet av potatis, vetemjöl och salt och lägger fläsk och lök och kryddor i varje bulle. Bullarna läggas i kokande vatten och det spad, som de kokar i användes sedan som degspad. Det hälldes därför i en butelj och sparades. Man kunde även använda det till soppa. – Man kokade den av kroppkaksspad, mjölk och kornmjöl. Numera är det inte så vanligt, att man tar vara på spadet.Till palmsöndagen skulle hemmet vara pyntat med palmer, videkvistar, som man gick ut och plockade.
Påskveckan kallades alltid dymmelveckan, och dagarna blå måndag, vita tisdag, dymmelonsdag – då hängde man på varandra spade, raka och kvast – skärtorsdag, långe fredag och stacke lördag.
På skärtorsdagskvällen fick barnen alltid gå i säng tidigt utan att tända lampan.
Till påsken bryggde, bakade och städade man på samma sätt som till jul.
Långfredagen var en stilla högtidlig dag, då folk klädde sig svartklädda och gick i kyrkan. Barnen tyckte, att dagen var lång och svår att genomleva, de måste sitta inne och hålla sig stilla.
På påskafton åt vi gröt. Påskäggen fick vi inte förrän på påskdagens morgon. Far köpte hem ägg, och vi åt dem till och med råa. När påskbordet stod dukat, tyckte man, att det var lika högtidligt som på julafton. (K.J.,A.L.M.)
Valborgsmässoaftonen firades grundligt av både gesäller och lärlingar. En gesäll i fars verkstad hade utbett sig att få äta så många ägg han orkade den dagen. Det var nämligen sed, att man skulle äta ägg på valborgsmässoafton. Han åt tjugotvå, men det tycktes ändå inte vara något fel på honom. För säkerhets skull gick han in till en sjukvårdssoldat för att bli undersökt, kanske skulle han ha gjort det ändå, men denne kunde inte finna, att det var något ovanligt med mannen. (J.E.)
Majeldar hade man på Valborgsmässoafton, men på påskafton brukade man aldrig ha det. I Nybro har Missionskyrkan börjat fira valborgsmässoafton med tal och sång. Det blev tradition mellan 1905 och 1910. Högtidligheten hölls vid Mosebacke. Kristi Himmelsfärdsdag brukade man gå ut och promenera, kanske göra någon liten utflykt, annars tycks dagen inte ha högtidlighållits annat än med kyrkobesök. Vid pingst var det bruk i Madesjö socken, dit Nybro hörde, att man skulle gå till främmande kyrkor och besöka gudstjänsten där. Även Marie Bebådelsedag hade denna sed. De församlingar, som fick besök, skulle återgålda detta påföljande år. (K.H., R.N., A.L.M.)
Midsommarfirande.
Nybroborna firade midsommar ute vid Pukeber samt vid brunnen.
Vid Pukeberg reste man majstång, söp och slogs. De nybrobor, som inte var glasbruksarbetare, var inte välsedda, s det utkämpades många slagsmål mellan dem och pukebergarna. I allmänhet var det nybroborna, som fick stryk.
Vid Nybro brunn gick midsommarfirandet lugnt till. En majstång restes där, och man dansade och lekte. Någon sprit och några slagsmål säg man inte till i Brunnsparken. (H.J., P.E.P.)
Midsommarfirandet vid glasbruken – på Pukeberg och andra småländska glasbruk – var mycket livligt. Man var fri från arbetet i hyttan en vecka och hade fått sin rundepenning, så man tyckte, att man kunde ha råd att roa sig.
Det var fest hela natten. En midsommarstång restes på eftermiddagen, och alla samlades omkring den. Arbetarna tog själva med sig brännvin, och det bjöds till höger och vänster. Man slog sig lös och festade om ordentligt, men det kunde bli litet väl mycket ibland åtminstone för somliga. (O.G.P.)
MÄNNISKOLIVETS HÖGTIDER
Barndopet skulle hållas ganska snart efter barnets födelse. De som hade råd, ställde till ett stort, fint kalas. På landet blev hela byalaget bjudet även de till byn hörande torparna. Hade de möjlighet att ta förning med sig, var det dess bättre, och det kunde de, om de hade ko. Då bestod deras förning av en pannkaka.
De, som hade råd skulle ha med sig sötost och ett fat risgrynsgröt, som skulle stå på bordet, när den sista måltiden äts, strax innan gästerna bröt upp. Modern skulle vara först i grötfatet. ”Hon gör skäl för gröten”, sade man.
Barnet skulle ha en fin utstyrsel till dopet: linne, tröja och blöja av fint tyg satte man på det. En dopklänning skulle man ovillkorligen ha, hade man inte själv råd att sy en – ofta av moderns brudslöja – lånade man en av någon bekant.
Fyra faddrar skulle barnet ha. Deras namn skrevs upp i kyrkboken, och de skulle ansvara för barnet och ta hand om det, om föräldrarna skulle dö. Man hade ett par manliga faddrar och ett par kvinnliga. Om farfadern och farmodern levde, skulle de vara faddrar. Gammalfaddrarna kallades guffar och gummor.
Efter dopakten, som hölls i hemmet, bjöds på någon liten måltid. Var och en av gästerna skulle ha en dopkaramell, som var inslagen i grant papper och med ett bokmärke föreställande ett litet barn klistrat på. Sockerspån bjöds alltid omkring på barndopen.
Den nyblivna modern lät sig kyrktagas i kyrkan, det var en sed, som man mycket höll på. Hon skulle genom denna ceremoni återförenas med församlingen. Hon fick gå fram till altaret, där prästen läste en bön för henne. De som hade fött barn utan att vara gifta, kyrktogs i sakristian. All kyrktagning skedde före gudstjnsten. (I.G., K.H., A.L.M., A.S.)
Kyrkoherde Engström ville inte, att barnen skulle gå och läsa, när de var alltför unga. Han menade, att de inte förstod innebörden med konfirmationen. Barnen ville nog så gärna gå, för de kunde inte tänka på att få komma ut i arbetet, förrän de gått och läst.
Flickorna hade svarta klänningar, då de läste fram i kyrkan. (I.G., A.G.S.)
Förlovning förekom, vid enstaka tillfällen, men det vanliga var, att man endast tog ut lysning. När det lyste första gången, kom ingen på besök, utan fästfolket höll sig i stillhet.
Andra lysningsdagen drogs det björk. Det blivande brudparets vänner samlades, högg en stor björk och släpade den upp på gården till det hus, där fästmön bodde. Där lades den framför trappan. Lysningspresenter överlämnades. De uppvaktande bjöds på mat, brännvin och kaffe. På kvällen dansade man, på landsbygden ute på gårdsplanen eller på logen.
Fästmannen skulle köpa brudgåvor till fästmön. Det blev en schal, psalmbok, ringar och en silkeduk, som skulle vara brokig eller svart. Fru Hallberg hade inte hört talas om, att fästmön skulle ge fästmannen någonting.
Bruden hade svart brudklänning med någon ljus isättning och slöja samt krona av myrten. Många lät göra kronor av orangeblommor med band, som hängde ned. Myrtenkronan var nog mest gängse. Några rika flickor hade guldkrona, men mest kommer jag ihåg de gröna kronorna, det vill säga myrtenkronor.
Det var allmänt, att man odlade myrten för att ha till brudkronor. Riktiga brudkronemyrten skall ha långa revor. Man gjorde kransar av dem också, sådana, som brudgummen har. När man ger bort myrten till kransar och kronor, dör trädet.
Vigseln skedde antingen i kyrkan eller i hemmet. Alla, som något kände dem, som skulle gifta sig, var inbjudna att deltaga.
Sjuka Tilda och Augusta Kähr klädde brudar, den senare var den mest anlitade. Bruden hade en brudbukett med bukettpapper, som brudkläderskan gjorde i ordning.
Efter vigseln for man till bröllopsgården, och där åts middag eller supé med en myckenhet av mat.
Förning skulle alla gäster ha med, den fick bli efter råd och lägenhet, men en vetekaka, en pannkaka och en sockerpudding borde man ha, om man inte var alltför fattig. Sockerpuddingen var ungefär detsamma som spettekakan, den gjorde de av ägg och socker och den var hög ofta fyra bottnar på varandra.
Utanför bröllopsgården restes äreportar, ett bruk, som dock inte var så vanligt i själva Nybro köping som i Madesjö socken och socknarna omkring.
Under kvällens lopp kom ungdom och äldre utanför bröllopsgården och ropade ”brudparet fram.” Brud och brudgum fick då komma fram och visa sig antingen i ett fönster eller på trappan. Då skrek man ”leve brudparet” och hurrade och vinkade. Ute på landet hade man för sed att bjuda dem, som kom på kaffe och doppa.
(K.H., A. 3., A.I.M.)
Bruket att dra björk andra lysningssöndagen till den gård, där den blivande bruden bor, har spritt sig i ganska sen tid till Madesjö socken från andra delar av Småland. Goda vänner till dem det lyser för, hugger ned en stor björk och släpar upp till gården. Björken skall läggas framme vid stugudörren. De, som bor på gården, får sjålva ta bort den. Ibland har man en spelman med. Det är mest en hoper av pojkar, som vill ha brännvin, som kommer med björken.
Fästfolk i Madesjö socken for alltid till Kalmar och köpte vigselringar, det fanns inga till salu i Nybro.
Ett ordinärt bröllop i ett bondhem skulle räcka åtminstone i tre dagar. Det bakades, koktes och bryggdes flera veckor i förväg, och gäster inbjöds inte endast frän grannskapet utan även från längre bort belägna orter. De som voro så långväga att de inte kunde resa hem för varje dag, fick ligga kvar över natten, och på golvet i ett av rummen på andra våningen, den så kallade nattetuvan, breddes halm till liggplatser. (J.V.J., A.O.)
När ett dödsfall inträffat, gjordes ett likrum i ordning. Man hängde vita lakan för klockor, speglar och tavlor, och gardinerna drogs för fönstren. De fick hänga så mer än en månad efter begravningen.
Man skickade efter en liksveperska, som sydde svepning av linne. Hon klädde liket i ett rent linne och svepte det i sammansydda linneremsor. I den dödes hand satte man en blombukett. Unga flickor fick myrtenkrona på huvudet, åt gummor syddes mössor. Om liket hade ögonen öppna, lade man pengar på ögonlocken, så att de förblev slutna. Hemsnickare kom och tog mått på liket och gjorde kistan. Den brukade kosta sex kronor.
Vid sorgehusets port och trappa och vid gatan sattes enar eller granar. Både äldre och yngre skulle och se lik. Hade någon en sjukdom, som han ville bli kvitt, kunde han gå och se lik och ta i det, så skulle hans sjukdom följa den döde i graven.
Kort med inbjudan att delta i begravningen skrevs i sorgehuset. Hade man liten stuga, fick man hyra en lokal, så att man kunde ta emot alla, som man måste bjuda. Det gick inte an att hoppa över någon.
Någon av släktingarna fick vara värd på kalaset efter begravningen, men det var inte han, som skulle ta emot gästerna, när de kom. Det skulle kokan eller kokerskan göra eller också liksveperskan. Någon av dessa fick ta hand om förningen, som var gäst hade med sig.
En ”redig” förning skulle bestå av en vetekaka, en pannkaka, fem till sex stora. kringlor, ett ”dubbelt kakfat”, karameller, spånor och hyvelspån. -Därtill kom risgryns- eller mannagrynskaka, löpepannkaka, gjord av mjölk, ägg, en matsked vetemjöl och ostlöpe. Den kallades även löpepudding. Viktigast var ostkakan, som dock endast medfördes av rika bönder, den gjordes på åtta ägg, femton kannor mjölk och tjock grädde. Man tar fyra av äggen, en halv liter tjock grädde, en stor matsked, gott vetemjöl, mandel, minst ett halvt hekto, samt några bittermandlar, som skall vara skållade och malda och gör av detta en smet på följande sätt. Ägg och grädde vispas, mjölk och ostlöpe värmes, tills dess temperaturen blir omkring trettio grader, och det börjar bli klimpigt. Klimparna drives genom durkslag, de andra ingredienserna röres i massan, och allt hälles i en form, som gräddas, tills ostmassan höjer sig och får färg.
Sockerpuddingarna bakades hos sockerbagare. Till begravningar var de, utsirade med ett kors i rågmjöl och sockerglasyr i svart och vitt.
Begravningskarameller i vitt och svart papper gavs som ett minne till var och en av gästerna.
Glömde kokan sätta fram någons förning, blev hon olycklig. Det var sed, att var och en skulle börja ta av det, han hade medfört, och den tittade mycket långt, som inte kunde återfinna sin ostkaka eller pannkaka på bordet.
Begravningarna hölls alltid klockan tio på söndagsmorgnarna. Man behövde inte betala extra för klockringning.
Innan man begav sig till kyrkogården, skulle liket ”sjungas opp”. Min far var mycket anlitad till detta. Han läste något ur bibeln eller en bön, och de församlade sjöng en psalm.
Det fanns en likvagn på 1860- och 70-talen. Det var en flakvagn. De lik, som stan skulle kosta begravning på, dem skjutsade de ut till Madesjö kyrka på en halvhäck redan på lördagskvällen.
Det var en gumma, som blev döder här i gården intill oss. Hon kallades Kongan. Hon hade varit så duktig i sin livstid, fast hon var fattig. Två söner och en dotter hade hon, de blev inackorderade hos andra sedan. ”Ska ni ha oop Kongan på halvhäcken”, sade mor. ”Hur mycket kostar det att få likvagn.” – ”Tre kronor”, sade far. ”Det lägger jag ut”, sade mor. ”Ja, tycker du det”, sade far, ”så gör vi det”. – ”Kongan har ju alltid velat vara en sån mora”, tyckte mor. Och det blev en likprocession så god som någon. Herrarna i Nybro var med i sina svarta silkeshattar, och gummorna sträckte på halsarna och undrade, vem det var, som fick en så ståtlig begravning.
Likvagnar fanns att hyra vid Flyabo och Tranetorp. De var öppna men snygga, prydda med svarta fransar.
De kvinnliga begravningsgästerna hade svarta. schaletter, men hattar började bli allt vanligare som huvudbonad. Före min tid hade de haft vita förkläden och vita, rätt stora dukar på huvudet.
Om de rätt skulle låna sig en klänning, så nog skulle de ha en svart sorgklänning. Den skulle ha en bred fåll, likaså det vita förklädet de hade. Om halsen hade de ett vitt halskläde och på huvudet ett huckle, som hade snibbar, så långa att de räckte ned på halsklädet. Hals-och huvudkläden skulle vara stärkta, en gumma i Nybro hade till levebröd att stärka sådana saker och även förkläden och gardiner. Folk trodde sig inte om att kunna stärka själva.
På det stora kalaset, som följde efter begravningen – det blev inte förrän långt fram på dagen, ty man skulle även delta i gudstjänsten – satt de närmast sörjande i ett rum för sig. Det var till största delen släkten, som var inbjuden till detta kalas.
Begravningsgästerna skulle komma tillbaka till sorgehuset på måndagen för att delta i en måltid, som dock i regel inte var så storslagen som begravnings-dagens.
Bouppteckning hade man inte förrän senare. Tills den hade hållits, skulle den dödes säng stå ouppbäddad och hans sängkläder skulle ligga kvar. (I.G., A.S.)
När liken fördes från hemmen, lästes det alltid ut. Det var en gång en gubbe, sorl blivit ombedd att leda andaktsstunden, och han skulle läsa ”Fader vår”. ”Fader vår, som äst i himlen”, sade gubben, sedan blev det tyst. ”Nu kan jag inte längre”, sade han efter att en lång stund ha stått och sökt efter fortsättningen. Folket, som var församlat, började att skratta, därför att han inte kunde ”Fader vår.”
När min farmor skulle begravas, hon bodde i sin levnad i Skambohult i Albo socken, var det så djupt med snö, att man inte kunde använda vagn. Det var tre fjärdingsväg till kyrkan. Karlarna fick binda ett rep i vardera ändan på kistan och bära den. (G.F.)
En riklig bondbegravning varade åtta dagar, och om inte så länge så i varje fall tre-fyra dygn. Gästerna gick hem om kvällarna och kom igen på morgnarna. Mat och brännvin hade de bättre om då än nu. När jag var barn, var jag med på sådana kalas och de var inte så högtidliga. Gästerna lekte och roade sig också. (A.O.)
Lekar.
”Sitta på understol”och ”gömma ringen” lekte mina jämnåriga och jag, när vi var tillsammans under ungdomsåren. Sådana lekar roade man sig med inomhus.
Utomhus sprang man ”änkleken” och’tista paret ut” och lekte ”gömsle”. Då skulle någon räkna till ett förut bestämt tal, och de andra springa och gömma sig under tiden. När han räknat färdigt, skulle han leta rätt på dem. Ibland försökte de springa fram av sig själva för att nå den husknut, där man stått och räknat. Var då räknaren tillstädes skulle han slå i väggen och ”spotta för sin hemtjuv”, som man sade.”Peta boll” och ”spela krock” var man ofta sysselsatt med, när man var tillsammans och roade sig. När man petade boll, skulle alla deltagare ha var sin käpp. I marken gjordes ett hål, i vilket var och en i tur och ordning skulle försöka peta bollen. En av deltagarna stod och bevakade hålet med sin käpp. Den, som inte kunde komma ned i det, kallades ”bollahora”.
När vi gick i skolan, sprang vi ”skytt”. Det tyckte vi var så roligt.
Med småstenar eller kulor ”pjärskade” man, som man sade. Man tog för var tur olika stort antal stenar och kastade dessa i luften. Det gällde att kunna fånga alla på en gång. ”Bussa” var en liknande lek. Man lade ut slantar eller knappar på marken, och det gällde att med en pinne eller käpp slå till dessa, så att de vände sig. Den som lyckades bäst, vann. Mest använde man femöringar och tvåöringar eller som sagt knappar. (C.J.E.)
Barnen lekte en lek,. som de kallade ”pjasker”. Uppgiften gäller Kristvalla socken, där fru Joelsson varit lärarinna. De hade stenar, som de kastade upp i luften och sedan skulle fånga, olika stort antal för varje tur.
”Peta boll” var en omtyckt lek. Var och en hade en käpp, och med den skulle han försöka peta ned en boll i en håla. Var och en hade sin håla, och kunde han få ned bollen där, måste han fortsätta till de övriga deltagarnas.
”Två slår den tredje” lekte man också. Vanligtvis fick flickorna hållas på en del av skolgården, pojkarna på den andra. Flickorna tyckte mycket om att ”bygga hus” och be sin lärarinna komma och vara med på ett kalas där”, berättade fru Joelsson. (A.J.)
När O.Johansson i Bidalite gifte sig, lekte vi barn bröllop. Vi klädde oss till brud och brudgum och marskalkar och tärnor. Blåklint plockade vi till krona och krans och rosor till brudbuketten. Vi blev bjudna på kaffe, och sedan var vi utåt Rismåla och visade oss. (K.H.)
Ungdomens nöjen.
Pojkarna och flickorna på tändsticksfabriken gick tillsamans onsdags- och lördagskvällar och till och med andra kvällar i veckan och dansade i Bolanders lada. Så fort arbetet var slut, gick de dit och började. De dansade med sina urholkade träskor, så det smällde i golvet. Sprit köpte pojkarna och hade med sig och lite oväsen brukade, det bli på,lördagskvällarna.
Mera sällsynt var det, att man hade utflykter. I så fall gick man till Thebacken. Backen har kanske fått sitt namn, därför att man brukade sitta och dricka kaffe och te där.
En omtyckt festplats låg vid Bidalite. Det var Lennagärdet (Lunsagärdet?) nära Rismåla. Det är som en grop utmed vägen, och där dansade de. När en annan var ung, var det inte parker och fester som nu. Vi samlades bara några stycken ungdomar och lekte ringlekar och lekte på barkstången. Min far hade garveri. Min bror brukte sitta och spela på barkstampen, för han kunde spela dragspel han.
I Bysatorpet bodde Bysa-Jödden, och till honom gick man otta, när man skulle ha litet roligt. Då tog man kaffe med sig och var i köket och dansade. En annan dansplats var Gröna kullen, och nedåt Kalmarhållet låg Fröjdekullen. Vid korsvägar kunde man också samlas och ha med sig ett dragspel och litet brännvin. Nog petade de till varandra alltid.
Nära Kyrkogatan åt Kvarnaslätt till fanns en gammal kolbotten. Den anvåndes som dansplats. Vi brukade nog gå till bondgårdarna också och försöka dansa på deras logar.
När ungdomen samlades, sade de, att de skulle ha lekstuva där och där. De lekte ringlekar och dansade efter dragspelsmusik. Jag kommer ihåg en gång nere i gamla Göljemåle bondbyggning. De skulle ha lekstuva där en lördagskväll och hade lagt ihop till kaffe. Samma kväll var det en jungfru, som hade stupat ned i bäcken vid Bolanders och dränkt sig. Ögonblickligen ställde de in dansgillet, så det blev slut med lekstuvan den lördagskvällen. (C.J.E., K.H., A.S.)
När arbetet var slut för dagen, gick lärpojkarna och lade sig. De var så trötta, att de inte orkade med några förströelser. Gesällernas nöje bestod i spritkalasen. De köpte spriten på brännvinsbolaget och satt på sin kammare och drack. De slog sig ihop om en liter, den kostade nittio öre.
Inföll Oskarsdagen på en vanlig veckodag, hölls Oskarsbalen denna veckas lördag. Det var gesäller, som anordnade den balen, de hyrde några rum i ett kafé och hade supé och dans. Någon av dem kunde alltid spela dragspel, och supén och lokalhyran gick till femtio öre per man. Så det blev billiga fester och trevliga var de också. Bruket att ha Oskarsbal tycks ha förekommit mest åren före sekelskiftet. (J.E.,G.K.)
Många var alldeles omöjliga, när det gällde klockbyte. Så fort de fick en klocka, skulle de byta den. Det var en stor affär, som gjordes med klockor både på marknader och vid andra tillfällen.
Att singla slant var ett mycket omtyckt nöje. ”Gubbe eller klöver”, sade man, när man kastade upp slanten. Gissade man rätt på vilken sida, som skulle komma upp, fick man slanten. Spelet kallades även ”rulla gubbe eller klöver”. (C.J.E.)
Hantverkarefamiljerna umgicks något sinsemellan. Ljungdahls, Sandholms, Olssons och min familj var tillsammans på julen och på bemärkelsedagar. Något livligt nöjesliv var det i alla händelser inte. Baler och tillställningar gjordes väl inte mycket, det var inte mycket nöjen i det stycket. Noblessen träffades och hade tillställningar. Det var Borells, Grönskog, Richters och ingenjörer på Pukeberg, som hade umgänge med varandra. På vintrarna, särskilt på julen hade de danstillställningar i hemmen, på somrarna hade de supéer och dans på restauranger. (J.E., J.E.H., H.J.)
Arbetsgillen.
När man ystade, gick man till varandra med ostamjölk och höll kalas, ostgillen. Hade man inte löpe, fick man det av grannarna. På ostgillena var det kaffe och mycket doppa. Ungdomen kom på kvällen och dansade till midnatt. Var och en skulle ta en kanna mjölk med sig. I regel var ostagillet sammankopplat med
kvastagillet. Mledan kvinnorna höll på med ostberedningen, gjorde karlarna kvastar. Riskvastar användes nämligen i stor utsträckning ute på bondgårdarna.
Kvastagillet hölls på hösten, innan de började tröska, och innan de gjorde storrengöringen i ladugården. I Madesjö by hade man kvastgillen veckan före friveckan. Kvastarna skulle vara gjorda, tills tjänarna slutade. Drängarna höll
till i en drängstuga eller i ett uthus med sin kvasttillverkning. Efteråt rakterades
de med stort kalas både mat och brännvin. Den natten hade de riktig vaknatt. Efteråt blev det dans, och alla var med både gamla och unga. Gamla gubbar hoppade och dansade i stävan.
På bråtkalasen var det ett farligt liv, då höll de på på kvällarna och nätterna. Karlarna skötte brtstolarna, som linet brötades i, gummorna skäktade sedan ocn häcklade. Innan linet bråtades, skulle det liga i en ugn eller bastu, son skulle eldas flera dagar i förväg. Kalas höll de hela tiden, de höll på med linet i en gård. De gick för varv. Ungdomen kom med och lekte och kokte kaffe och bjöd de äldre. På många ställen hade man starkvaror och till och med mat. Den som var värst i arbetet, kallades bas.
Från Madesjö by berättades, att bråtkalasen började upphöra strax efter sekelskiftet. Det var samarbete mellan byns samtliga innevånare. De hade gemensam bastu. Någon ersättning i mat eller traktering fick man inte.
Rivkalasen var också mycket roliga. De hölls, när man om höstarna rev potatis till potatismjöl. Det var också något, som grannarna skulle hjälpa varandra med, och när de då var tillsammans, blev det kalas. Man bakade råkakor och potatispannkakor i ugnen och hade som huvudrätt. Givetvis bjöds det även på starkt och kaffe och doppa, och man dansade, åt och rev potatis om vartannat.
Sista dagen man höll på med slåttern, skulle man slå till midnatt och sedan ha stort slåtterkalas ända till morgonen. Det var att festa, så länge det fanns något brännvin kvar, fick inte slåtterkarlarna det, var det inte redigt.
(K.H., A.S., J.V.J., A.O.)
