Kategori: Byggnader

Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.

BEBYGGELSE OCH BOSÄTTNING
Bebyggelse och invånare i Nybro köping och Madesjö socken.
Nybro fick köpingsrättigheter 1865. Kvarnaslätts och Göljemåla gårdar inköptes, och på denna mark anlades köpingen. Garvare Nyberg och bokbindare Ljungdahl får väl anses som Nybro grundare.
(J.E.H.)

År 1865 hade Nybro köping bara trehundra. invånare, och dess betydelse var inte nämnvärt stor. Bidalite, det lilla samhälle, som ligger i Madesjö socken alldeles intill Nybro, ansågs på 1860-talet vara det samhälle, som skulle bli det mest blomstrande av de båda. Som exempel därpå kan nämnas, att en av sagesmännen berättade, att hans far, som gifte sig 1861, föredrog att slå sig ned i Bidalite. Han var vagnmakare och bördig från Vetlandatrakten.
Nybro var en riktig liten idyll, Gummorna gick på gatorna och stickade strumpor. (C.J.L., J.A., H.J.)

Nybro köping sträckte sig från Bolanders bro i väster till Östermalm, som låg ytterst på östra sidan. Den första början till ett samhälle på den plats, där Nybro nu ligger, var den lilla hållstuga, Lortkrogen som låg vid Bolanders bro. Det var stora landsvägen, som gick förbi Nybro, där alla foror till Kalmar skulle förbi. Forbönderna hade sitt pusteställe vid Nybro i en liten stuga, där det såldes kaffe och sprit.

Vid nuvarande Dundrabergsgatan gick en ås, Dundraberg, som till stor del schaktades bort, när banvallen byggdes. Där hade barnen förut haft ett kärt tillhåll på vintrarna, eftersom åsen var en utmärkt kälkbacke. Norr om Svarveribolaget låg en ganska märklig bildning, den så kallade Mosebacke. Det var en mycket hög, skogbevuxen kulle. En gångväg gick upp till dess topp. Frälsningsarmén brukade ha sina möten däruppe, och eftersom backen var hög, hördes det över hela köpingen. Dundraberg och Mosebacke tillhörde samma höjdsträckning.
Det första hus man kom till invid Bolanders bro (eller Lortbron), var det Bolanderska huset. Det hade byggts av en garvare Nyberg. En stor trädgård hörde till Bolanders. Näst intill denna låg en träbyggnad i två våningar, ägd av en organist Kind-berg, I huset var en diverseaffär inrymd, som ägdes av två handlare, Ljunggren och Eriksson. Längre in på samma gård stod en byggnad, som var grönmålad, och där det drevs bleckslageri. Nästa gård utefter Storgatan, som var smal och belagd med kullersten, ägdes av fabrikör Borell. I huset hade fru Borell manufakturaffär. Intill detta låg färgare Berglunds gård med spinneri. Det var en stor tomt, på vilken en lång byggnad var uppförd. Någon tvärgata fanns inte, den blev anlagd senare.

Svenska Handelsbankens hus var då inte byggt, utan där låg en liten gård, som ägdes av en Friedholm. Nästa hus hade åtskilliga affärslokaler och ett kafé. Det ägdes av en man vid namn Högelin. I den gård som nu äges av bleckslagare Palmqvist låg stadens, dåvarande köpingens, första schweizeri. I en mindre tillbyggnad låg ett bageri. Därintill gränsade ett tvåvåningshus av gamla sorten, som ägdes av hattmakare Pettersson, senare av skomakare Olsson.
På en dal av det område, där Pensionat Hemgården och Elgqvistska fastigheten ha blivit byggda, låg en snusfäbrik, en filial till Kalmar snusfabrik. I den av Konsum numera ägda fastigheten fanns en käppfabrik, som emellertid hade blivit nedlagd, medan jag var litet barn. Där lekte vi pojkar skytt, och sprang och hoppade i spånor och annat skräp. Underligt var, att ingen stor olycka hände, ty ofta hittade vi filar och gamla stämjärn bland all bråte. Nästa gård ägdes av målare Lindström, senare övertogs den av gubben Prihm, köpingens nattvakt.
Skomakare Lang hade gården näst intill, som är Filadelfias nuvarande lokaler. Därpå följande tomt var odelad och bebyggd med ett vitt hus tillhörigt klockare Rosen. Celsefabiiken ägde Röda stugan, och bokbindare Ljungdahl hade bostad och verkstad där. En mindre byggnad, den så kallade Gröna flaggan, låg bredvid. Mitt emot hade smeden Anders Olsson sin smedja. När det var matraster hittades en grön flagga på smedens bostadshus för att kalla folket hem, och därav hade det fått sitt namn. Han var en av de mest betydande invånarna i Köpingen. Men man såg honom trots detta så gott som alltid med smedförkläde av skinn på sig. På andra sidan badanstalten låg nattvakt Skogs hus. Det var det yttersta huset på denna sida om Storgatan, varför vi får återvända till torget, varifrån vi utgick.

I det hus, där Grates affär ligger, var Madesjö sparbanks lokaler inrymda. Huset ägdes av garvare Bolander. Nästa gård hade tapetfabrikör Norling, och här låg bland annat apoteket. Det därbredvid liggande huset kallades Länsmannahuset. Vid Storgatan låg bland annat några mindre stugor, varav en ägdes av mösskräddare Gustafsson. Hans hustru kallades Socker-Lotta, hon kokte ett-öreskarameller. Ett gott stycke längre ned låg Nybro hotell, som brann 1915. En liten gatstump gick upp här, den så kallade Skrammelgränd. Namnet hade den fått därför, att brännvinsbolaget låg invid gränden, där gubbarna brukade stå och skramla ihop till en liter. Pengar fanns det inte gott om, utan man brukade vara fyra om en literbutelj.
Hultenbergs gård med ägarens klädesaffär låg bredvid. Sandholms bryggeri var en tvåvånings-byggnad intill förut nämnda gård. Därpå följde Hollshus gård, då ägd av en Sabelström och kopparslagare Fagerströms lilla byggnad.
Nästföljande gård invid Storgatan var en tvåvåningsbyggnad, som Nybro köping på sin tid inköpte till ålderdomshem, då kallades det fat¬tighus.
Vettande mot Stora Nygatan låg brandkårens spruthus. Nästa gård är numera Folkets Hus, den ägdes tidigare av ”Selse-gubben”, fabrikör Johansson.
Gummesmoflickorna, ett par bonddöttrar, som flyttat till köpingen, ägde sista huset på övre sidan av Storgatan. På nuvarande Östermalm var endast kärr, mossar och berg.

Magasinsgatan var, förutom Storgatan, en av de få gator, som köpingen hade. Den hade fått sitt namn efter Mattssons stora magasin, som låg invid den. Vid Gamla Stationsgatan låg bagare Anderssons gård. Ljungdahls stora hus fanns ännu inte, utan där låg ett litet hus ägt av en Möller. Ljungdahl hade sin affär i Palmqvistska huset.

En bonde från Hangelebo, Pelle Massa kallades han, ägde ett långt vitt hus, Långkatekesen (eller Pelle Massa gården). Det blev flyttat till Stora Trädgårdsgatan, när Ljungdahl köpte tomt vid Gamla Stationsgatan, och byggde ut. Pelle Massa och hans syster hyrde ut rum för resande. På huset stod det målat: ”Matt och nat-läger” för att upplysa om att där fanns en liten hotellrörelse. Folk gjorde mycket spektakel av deras oriktiga stavning.
På Fabriksgatan låg en gammal byggnad med gaveln åt torget. Den ägdes av Adel Hultman. Han hade både kor och häst i ett uthus på gården. Han arrenderade ett torp av prästgården. I Eklundska gården fanns ett svagdrickbryggeri, och längre fram på samma gata låg tändsticksfabriken. Gatan var en knappt framkomlig väg på den tiden. Man hade ”tvärsövervägar” över gårdarna, det var inte noga med det.

Mellangatan kallades också Träskogatan, ett namn, som den fått, därför att alla arbetare på tändsticksfabriken sprang den vägen till sitt arbete, och de var i allmänhet träskodda. Där låg en gammal byggnad, kallad ”Femman” och ägd av fabrikör Blomdell. Till vänster om denna låg ännu en byggnad, och på gatans motsatta sida låg Missionshuset. Bortom detta vidtog Flyabo- och Transtorpsvägarna. I den kil, de bildade låg en liten byggnad, ungefär där poliskontoret nu ligger. En snickare Johansson bebodde på sin tid gården.
På Dundrabergsgatan låg P.A.Jonssons snickeri. Jonsson öppnade senare en, diverse- och järnaffär.

Utåt Flyabovägen låg en byggnad på rum och kök ägd av den så kallade Låda maschen. Gubben sågade ved och hans gumma bakte råkakor och sålde svagdricka. Vid Transtorpvågen låg Emmatorpet, där Skoja-Jödden bodde. Han flätade halmhattar till avsalu.
Berget var en byggnad i två våningar, som låg vid Transtorpsvägen och ägdes av en smörjare Olsson, som tidigare varit innehavare av Göljemåla gård. Olsson var den första smörjaren vid järnvägen. Gubben Kähr bodde i Berget. Han gjorde spånrockar och andra slöjdsaker.
Vid Transtorpsvägen hade det förut legat en smedja tillhörig gelbgjutare Beckström, som bl.a. gjorde selar och ringklockor. Utanför dennes smedja vidtog en stenig och buskbevuxen terräng.
Låt oss återvända till torget igen och gå ut på Bolanders bro. Där bortom låg Bolanders lada. Garvaren hängde hudar där om dagarna, om kvällarna samlades ungdomen till dans. Vettande åt landsvägen sedan repslagare Sjöströms repslageribana och bostadsbyggnad. Den senare finns ännu kvar, men skall snart rivas.
På udden invid häradsvägen och landsvägen låg en stor smedja ägd av smeden Hahn. I nästintill liggande hus, Fagerslätten, bodde flera familjer, soldaten Ring, som ägde det ”ända tills nu”, en putsare Godberg och kopparslagare Fagerström. Nästa hus var smeden Hahns bostad. Där bortom låg Petter Olssons torp, Petter Olsa torpet kallat.
Vid nuvarande Grönvägen låg Pettsatorpet bebott av en torpare Pettersson. Därintill fanns en åker med en kulle, där grus togs till järnvägsbyget. Det fanns emellertid flera mindre torp utefter denna väg. Ett var Lill-Johannes, i ett annat bodde ett par systrar och i ett tredje en bror till Adel Hultman. Dödgrävaren i Madesjö, GustaV Olsson, bodde i en stuga på rum och kök, som ännu. står kvar.
På den tomt, där Lilla Fridhem ligger, stod en liten stuga rätt långt in, där Pipargubben och Pipar-Fredrika bodde. Längre bort låg en liten grön byggnad, vars ägare hette Hagström. Stationskarl Johansson hade sitt hus nästintill, och i en liten stuga inte långt därifrån bodde John Elmgren.

Grönvägen hade fått sitt namn, därför att den gick genom skogen. Det var den rätta vägen till Kvarnaslätts kvarn. Genom skogen, som fisk namnet Viktoriaskogen efter drottning Viktorias besök i Nybro 1910, gick en väg, drottning Vik­torias väg. Tidigare hade skogen rätt och slätt kallats Joels oxahage efter bonden på Kvarnaslätt. Skogen hörde nämligen till gårdens mark, och när badanstalten växte i omfång, började badgästerna ta den i anspråk som promenadplats. Joel släppte emellertid sin tjur i vall där. Folk sade till honom, att han skulle ta bort den, men det hade han inte tänkt sig. ”Låt tjuren gå” hade han svarat. (J.E.H., C.J.L., H.J., P.A.K., A.L.M.)

Stadsdelarna har av gammalt fått särskilda benåmningar. Östermalm är den del, som ligger längst åt öster, huvudsakligen bebyggd med vil­lor. w’Airken där var stenig och svårröjd. Jag och min make bröt så mycket sten där, att hade vi fått ett öre för varje sten, skulle vi varit mångmiljonärer. Öster om Östermalm ligger Paradiset, vars namn minner om den målning av Adam och Eva i paradiset, som fanns i Göljemåla gård. Paradiset är den del av staden, som ligger närmast Göljemåla.
Fredrikslund är en stadsdel utanför Folkets park, där många arbetare vid Pukebergs Glasbruk bor, och Myrdalen är ett nytt område företrädesvis bebyggt med barnrikehus. Sitt namn har det fått efter statsrådet Myrdahl, på grund av hans propaganda för ökat barnantal. Mellan detta område och Gamla stan ligger Fagerslätten.
(C.J.E., K.H., JI.J., A.L.M.)

Mejerigatan var förr den gata, där alla tändsticksarbetare bodde. Även några familjer, som tog emot ”lodare” och löst folk påtriffades vid denna gata, och därför ansågs lejerigatan vara ”skum”. (H.J.)

Alla i Nybro kände varandra, och så gott som hela köpingens invånare hade öknamn. I brännvinsbolaget stod Brännvins-Pelle och sålde, och ”Smen” Olsson var chef på stället. Han hade sitt litermått, som han mätte ut brännvinet med, och därvid sade han alltid: ”sup ur det, gör inte av med flaskan.”

Flickorna på Apoteket kallades ett par systrar, som bodde i ett rött hus med trädgård, som låg vid torget. De hade litet apoteksvaror att sälja. På Grönvägen bodde Johan Elin och Johan Elina. De hade mycket fattigt och en stor barnskara, och de söp förskräcklit. Tidigt på morgnarna kunde man se dem gå ned till staden för att vara i närheten, så snart Brännvinsbolaget. öppnades. Väntetiden tillbringade de på handlande Hultenbergs trappa. Hultenberg var nämligen granne till till bolaget. När de fått elä guldbaggerus, brukade gumman säga: ”Ta mig om halsen, Johan Elin. Och puss mig, Johanna”, brukade han fylla i.

Pipar-Fredrika var en gumma, som bodde på östra kanten av köpingen i en stuga, som revs, när järnvägen byggdes.
Ett torp under Kvarnaslätt hette Luselund. Torparen, som bodde där, kallades greven på Luselund. Som han hade ont om bete till sin ko, skickade han den i vall på Joels i Kvarnaslätt åker. För att ingen skulle märka, vad han gjort, lär han ha knutit en säck för ändan på kon.
Ettav de mest kända originalen i Nybro och Madesjö socken var Ture på stallet. Hans far hette Karl Fredriksson och bodde i Getahult, där han drev lantbruk. Han tog in en mycket stor förtjänst på att göra barometrar. Han hade fullvuxna söner, som skötte gården, sä han hade god tid att ägna sig åt sitt hantverk. Han sålde dem dels hemma, dels åt bönder från andra socknar.
Sonen Ture var mycket illmarig och egensinnig. Han bodde först i sitt hem, senare flyttade han till ett kyrkstall invid Madesjö kyrka. Han började bli besvärlig, när han gjort sin värnplikt. Då slog han sig ned i Nybro och handlade und järnskrot och skräp men övergick sedan till att sköta djurtransporter till övre Sverige. I stallet hade han en häst, ett får och en hund och en tupp.
Ture var stor och tjock, han vägde väl hundrafyrtio kilo. En gång hade man haft en fotbollsmatch mellan ett lag gubbar och ett lag flickor, Ture var med i gubblaget och kom till planen med sin tupp i en säck. Han hängde säcken i ett träd. Det dröjde inte länge, förrän tuppen började gala och skrika. Alla undrade, vad det var och var rädda för, att tuppkräket skulle dö. Efter matchen skulle deltagarna samlas på hotellet och äta middag. Ture åkte först hem och tvättade sig, och sedan kom han farande i en filligumpakärra. Det blev alltid stort jubel, när han kom.
När Ture for till Norrland med kreatur, hade han ett handfat och en handduk med sig i en säck. ”Vi är rädda om våra saker här”, hade nå¬gon sagt åt honom vid ett tillfälle. ”Jag är rädd om allt, vad jag har”, svarade Ture.
Ture arbetade gärna på söndagarna. Kyrkoherden i Madesjö mötte honom en dag och förmanade honom och sade, att han skulle gå i kyrkan i stället. ”Ä de inte lika bra, ja sitter på lasset och tänker på Gud, än att ja sitter i kyrkan och tänker på hö”, lär svaret blixtsnabbt ha kommit från Ture. (V.A., A.E.S.)

Pukebergarna, det vill säga de arbetare, som var anställda vid glasbruket i Pukeberg, hade haft ”sin rätta ölväg” över Käringas hage intill Kvarnaslätt. De gick till Nybro och köpte öl i kaffekulor, så hagarna låg fulla av gamla kulor, som de slängt efter sig. Käringas hage har fått sitt namn efter en gammal undantagskäring, som hade bete till sin ko där. (A.S.)

Mellan sockenborna i de skilda socknarna var det ofta groll, de hade svårt att komma överens. Man fick höra dem benämna varandra med öknamn till exempel Vissefjärda hank och Algutsboda vigg. Madesjöborna kallades knivar, ty bland dem var det många, som sysslade med knivsmide. En man vid namn Horn, som bodde alldeles invid kyrkan, gjorde aldrig andra smidessaker än just knivar. (V.A.)

Madesjöborna kallades dampar, ett namn, som de fått, därför att de varit knivsmeder och tillverkat ett slags fällknivar, som kallades dampar. -Kristvallaborna benämndes hankar och innevånarna i Oskars socken åskeviggar. Algutsboda lergökar sade man om algutsbodaborna. I socknen tillverkades lergökar, som kostade tre öre styck. (C.J.E.)

Vid Södra Bondtorp hade båtsman Söderbom byggt sig ett utkikstorn av stänger. Man kunde se ända till Öland, om man klev upp i det. Numera är tornet så gott som helt försvunnet. (C.J.E.)