Kategori: Byggnader

Historisk sammanställning av
Rune Karlsson

Förord.
Säkert frågar sig många, som rar detta häfte i sin hand: ”Kan det verkligen vara nödvändigt med flera skrifter om något som så många redan har skrivit så utförligt om som Nybro- och Madesjöbygden”?
Här finns bl. a. dessa böcker att tillgå:

• Nybro köpings historia
• Madesjö sockens historia
• Lars Theanders Bilder från gamla Nybro
• Sture Ljungdahls Mina minnen
• Helen Nilsson sammanställning av Kulturminnesvård i Nybro kommun och
• Gunnel Holmén NYBRO BRUNN OCH BADANSTALT
• Tidningen Barometern 28 maj 1975 ”Nybros äldsta bebyggelse” av Lars Theander

Denna eventuellt ställda fråga kan jag enklast besvara med följande förklaring:
Inom Nybro PRO-avdelning har i flera år tillsammans med ABF anordnats studiecirklar om Madesjö sockens och Nybrobygdens historia med främst lektor Folke Petterssons 2-bands-bok., Madesjö sockens historia, som studiematerial. Dessa cirklar har varit mycket intressanta och omtyckta och ständigt har frågan ställts: ”Vad ska vi läsa när denna bok är slut”? Våren 1995 ställdes vi inför det faktum att nu var boken slut. Blickarna riktades då mot boken NYBRO HISTORIA 1924–1968, alltså en bok med ett betydligt nyare innehåll än vi var vana vid. Hösten 1995 grep vi oss verket an med studierna med denna förträffligare bok som hjälpmedel. Studiecirkelns namn skulle varit Nybro stads historia men turligt nog hade jag som cirkelledare läst igenom boken och funnit att endast 27 sidor, därav flera bildsidor, handlade om Nybro före 1924, varför cirkelns namn ändrades till Nybros historia. Eftersom boken Nybro köpings historia i dag är en raritet och endast 2 av 9 cirkeldeltagare var lyckliga ägare till den uppstod det problemet vid högläsningen ur densamma att inte alla kunde följa med i en egen bok. Nu är pensionärer ett tålmodigt släkte – ingen klagade. Men hos mig uppkom den tanken: Varför inte göra en förkortad sammanställning av innehållet i de många hembygdsböcker som vi använde? Det var nämligen inte bara Nybro köpings historia som kom till användning, allesammans såg över sina lådor och bokhyllor och kom med flera intressanta bidrag i form av tidningsurklipp, äldre böcker och gamla fotografier till sammankomsterna. Just detta att alla i en studiecirkel engagerar sig är ju liksom meningen med denna verksamhet och det är inte detta jag vill ändra på genom detta häftes tillkomst. Vad som är besvärligt när man lägger upp en studieplan är dessa ambitiöst skrivna hembygdsböcker som innehåller datum, exakta årtal, namn på personer och platser i all oändlighet. Behöver man i en studiecirkel verkligen gå in på varje liten detalj? Jag anser inte det, och därför har denna mycket förenklade skrift tillkommit först och främst som komplement till NYBRO HISTORIA 1924 – 1968 som ev. framtida studiecirkelmaterial. Förhoppningsvis kan den även vara till nytta och nöje för andra av bygdens historia intresserade personer. Men glöm inte att de olika utförliga hembygdsböckerna är dom verkliga uppslagsverken om man vill forska djupare i hembygdens historia!
Förutom ovan nämnda böcker har vid sammanställningen även boken KALMAR LÄN I ORD OCH BILD flitigt kommit till användning. Den innehåller bl. a. mängder av tidningsurklipp från 1850 – 1950. Denna liksom Nybro köpings historia finns på biblioteket. Tidningsurklipp av Lars Theander, Gerhard Köppen och Werner Andersson har även använts.
Slutligen ett hjärtligt tack till ABF i Nybro för ”första hjälpen” med kopieringen.
Rune Karlsson

LORTKROGEN
Nybros äldsta byggnad, nr 1 på bilden, år vård ett särskilt kapitel. Redan 1813 användes stugan av mor Stina-Kajsa som serveringslokal och raststuga för resande. Troligen är denna låga knuttimrade boning identisk med det s k Nybrotorpet på Göljemåla ägor, som anlagts redan på 1780-talet. Det framgår av gamla rättsprotokoll att torparen tidigare drivit krogrörelse som extraknäck.
Trafiken mellan Kalmar och Växjö var livlig och med tanke på de branta backarna österut var krogen strategiskt placerad för forbönder
och oxdrivare.
Stugan med tillhörande färdskjul har inlagts på bilden som den redovisas på 1862 års karta, trots att den revs 1865 i samband med torgets planering. Det var väl Inte särskilt representativt att ha den gamla krogen snett placerad på den nya köpingens torg.

NYBERGSKA GARVERITOMTEN
Närmast bäcken på torgets sydsida syns den tomt som blev grunden till samhället. Först byggde Henrik Nyberg bostaden (2) och strax därefter garveriet (3) efter ankomsten 1824. Närmast bron anlade han en damm med skovelhjul i fallet. Vattenkraften utnyttjades som drivkraft för garveriets barkstamp och möjlighet fanns att även driva en mjölkvarn. För hudberedning och blötläggning i de stora träkaren vid sidan om bäcken åtgick stora vattenmängder. Nedanför vattenfallet delar sig bäcken i två grenar. Den västra grävdes som kanal innan järnvägsbygget 1874 och mellan ågrenarna kom senare Engshyttan att anläggas.
Bostaden och garveriet var uppförda i rödfärgat timmer i en enhetlig lantlig stil med fina proportioner. De profilerade vindskivorna var liksom fönster och foder vitmålade.
Husen brann 1914 ned till grunden och på bostadshusets grund uppfördes en ny byggnad som revs för Epas nybygge. Öster om garveriet omgivet av lövträd ligger det välkända Bolanderska huset (4), som byggdes av Nyberg 1834.
1854 övertogs det Nybergska garveriet av fabrikör M A Bolander. Då blev det Bolanderska hemmet under många år centralpunkten för det kommunala och kommersiella livet i Nybro.
Tack vare stadens insats räddades Bolanderska huset från grävskopan. I samband med Epa-bygget flyttades huset till nytt läge vid Grönvägen.

KVARTERET VENUS
Området mellan nuvarande Garvare Nybergs gata och Nya Stationsgatan upptogs ursprungligen av 2 tomter vardera över 10 000 kvm. De sträckte sig från Storgatan och ända ned till bäcken. Den västra som först ägdes av hattmakare Engvall, har senare styckats i 4 långsmala tomter med stall och gårdshus som stod kvar in på 1930-talet. Det Engvallska bostadshuset av svarttjärat timmer (5) på nuvarande Systemfastigheten revs först på 1940-talet.
Hus nr 14 vid torget, den s k Råbergska fastigheten tillhörde ursprungligen bryggaren Johan Rosenkvist. Där har senare drivits färg-, tapet- och diversehandel före år 1903, då charkuterist P A Karlson började sin välkända rörelse här.
Bakom detta handelshus skymtar mellan träden två trähus med gavlarna mot gatan. De revs 1950 för nuvarande posthuset. Hus nr 6 fanns redan 1845 på hattmakare Engvalls tomt. 1862 ägdes fastigheten av ölsäljare Erik Påvelson och senare av kopparslagare G Nordstrand, som uppförde smedjan nr 19 längre in på tomten. Smedjan var en låg timrad ryggåsstuga, 6 x 14 meter med två rum, av vilka det östra just rivits för posten. Tyvärr hade gaveln försetts med större fönster, då den användes för blomsterodling, men trots detta gav stugan ett ålderdomligt intryck med de låga takfallen och den låga svarttjärade dörren. Den-stora slammade smidesugnen och ryggåsarna gjorde interiören sevärd. Det andra gatuhuset på posttomten nr 11 uppfördes ursprungligen till sockerbruk som aldrig hann längre ån till experimentstadiet.
Huset övertogs senare, av byggmästare C.J. Blomdell och hit överflyttades Nybro första järnhandel som startats av C J Pettersson eller ”Järnpelle” i ett mindre hus på gården. Affären drevs sedan av Th. Leijman och var ursprunget till Nybro Järnhandel.
Korsvirkeshuset nr 18 som fallit för grävskopan i dagarna har också en skiftande historia. Här fanns fabrikör Borells snusfabrik, innan det blev lagerhus för; järnaffären. med mängder av hästskor, spik och järntråd: Senare har det varit papperslager och träningslokal för Nybro Atletklubb.

I dagarna har ett annat smalt gårdshus på tomten flyttats för postens tillbyggnad. Det stod ursprungligen med gaveln mot Storgatan och användes för mjölkförsäljning vid seklets början.
Av det sagda framgår hur mångsidig verksamhet de gamla husen i köpingen hunnit uppleva på ett sekel.
Till de första tomtägarna hörde färgaren Tove Jönsson, som köpte östra delen av nuvarande kvarteret Venus m. m. Han uppförde bostadshuset nr 8 som flyttats från Madesjö prästgård 1836 och färgeriet nr 9.
Hår färgades garner. Vid efterträdaren Berglunds tillträde 1856 utökades rörelsen med spinneri, väveri och garnhandel

ÖVRIGA BYGGNADER
Hus nr 7 Gamla apoteket förestods av J Johanni 1837–1862. Huset har flyttats från den gamla komministergården I Rlddaretorp. Hus nr 10 Gustav Anderssons bageri från 1850-talet. Detta rödmålade timmerhus fanns innan Gamla Stationsgatan anlades och stod kvar vid denna gata till 1950-talet. Rörelsen drevs senare av fru Rosenius och bagare Eriksson.
Hus nr 12 Fabrikör J. P. Norlings tapetfabrik vid torget.
Hus nr 13 Detta handelshus stod kvar till 1974 då det inrymde Grattes varuhus. I den långa uthuslängan har funnits bryggeri och snusfabrik under fabrikör Bolanders tid.
Hus nr 15 Handflanden och bagaren A Hultmans byggnad vid torget. Senare benämnd Högsellska huset. Brann 1940 inrymmer i dag SE-banken.
Hus nr 16 Stilrent rött timmerhus från 1860-talet som brann ner omkring 1930. Har ägts av byggmästare Blomdell och fabrikör Borell.
Hus nr 17 Palqvitska gården byggd av bleckslagare Palmqvist. Irymmer i dag glasöghonhuset.
Hus nr 20 ”Pelle-Massahuset” inrymde ursprungligen resanderum och matservering. Flyttades på 1910-talet till Stora Trädgårdsgatan och revs nyligen. Den förste ägaren Peter Magnus Nicolausson från Hagnabo ålades att avlägsna den anspråkslösa skylten ”Nybro Hotell”. Till mångasa glädje ändrades då skylten till ”Matt och natläger”.
Nr 21 Järnvägsstationen uppförd av byggmästare J G Blomdell inför järnvägsinvigningen 1874.
Nr 22 Godsmagasinet senare tillbyggt.
Nr 23 Bostadshus av trä nyligen rivet för parkeringsplats vid Mellangatan. Av de numrerade husen finns nr 2-9 angivna på den äldsta lantmätarkartan. De var alltså byggda färe 1845.

Från ny bro till Nybro
Sedan urminnes tider löper vägen Växjö – Kalmar på den rullstensås som i NV – SO- riktning går från Kronobergs län genom Madesjö. Denna var den första vägen i våra trakter som var farbar med hjulfordon. Fram till freden i Roskilde 1658, när Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän blev svenskt, var Kalmar Sveriges sydligaste hamnstad. Trafiken måste ha varit mycket livlig tiderna igenom, både som transportled för fredliga varor till och från Kalmar stad och hamn, men även som utfartsväg för soldater med utrustning, som skulle skeppas över till alla krigsskådeplatserna på andra sidan Östersjön.
Någon km från Madesjö kyrka korsade vägen en bäck, vilken hade sin upprinning från källor på Köpstaden och Gunnarsmo ägor. Den rann vidare genom ”Kvarnaslätta göl” (nuv. Linnéasjön) mot Pukeberg där den rann ihop med en annan av Ljungbyåns förgreningar, S:t Sigfridsån. Bäcken utgjorde gräns mellan Madesjö prästgårds, Kvarnaslätts, och Göljemålas ägor. Det var det senare hemmanet, som kom att bli grunden till det nya framväxande samhället.
I mitten av 1750-talet byggdes en ny bro, som kom att kallas Nybron.
Öster om bron, på backsluttningen av den numera utschaktade kulle där torget nu ligger, anlades 1782 ett torp, vilket eftersom det låg på Göljemålas ägor, först kom att kallas för Göljemålatorpet men senare, efter sitt läge vid bron, fick namnet Nybrotorpet.
Detta torp var i slutet på 1700-talet soldattorp under Göljemåla och utgjorde säkert den enda bebyggelsen på det helt med skog beväxta område, som nu utgör Nybros centrum.
Soldaten, senare korpralen, som bodde här med sin familj hette Gullbrant. Tre söner föddes här. Soldat- och båtsmansnamnen på denna tid hade ofta kommit i vanrykte och blev ibland föremål för vad vi i dag kallar mobbning. Nog kan man tänka sig att de inte kunde vara så roligt att i ett helt liv heta exempelvis Kofot eller Granbuske i efternamn. T. ex. bytte den siste båtsmannen Granbuske till efternamnet Kölberg. En av Gullbrants söner, Gösta, tog sig efternamnet Gull-brantsson. Mest känd av sönerna blev sonen Johannes, med tillnamnet Pettersson. Han blev ägare till Pukeberg och dog där som ålderman vid sekelskiftet 1900, 98 år gammal.
Vägen på båda sidorna om bron var på grund av den stora trafiken sönderkörd och ”smorig”. Möjligen var detta orsaken till att torpet efterhand blev kallat för ”Lortkrogen”. En ny innehavare hade nämligen insett Nybrotorpets perfekta läge som rastplats mellan gästgivargårdarna i Börseryd och Brånahult och olovligt startat servering för de många vägfarandena till och från Kalmar. På 1820-talet började namnet Lortkrogen komma fram i tingsprotokollen i samband med olika lagöverträdelser och fick på grund av detta dåligt rykte. Vanligast var givetvis fyllerislagsmål, men till och med ett dråp hade förekommit vid bron. Vid sådana tillfällen stod det i protokollen: ”Detta hände vid Nybro.”
I en tidningsnotis 16/10 1850 kunde man läsa:
Den så kallade Nybro bro å allmänna landsvägen mellan Börseryds och Brånahults gästgivargårdar kommer, till följd av därpå verkställande reparationer att bliva ofarbar från och med den 21 till och med den 23 i denna månad. Resande under denna tid kunna taga vägen förbi hemmanet Qvarnaslätt.

Nybyggare Nyberg vid Nybro
Den 20 aug. 1793 föddes i Flyebo den blivande grundläggaren av samhället Nybro. I dopet erhöll han namnet Henrik. Han var yngste sonen till hemmansägare Sven Persson och fick följaktligen efternamnet Svensson. I det torftiga föräldrahemmet fick barnen tidigt hjälpa till med försörjningen. Henrik kunde berätta hur han, med nyplockade smultron i en näverkorg, som barn begav sig till prästgården i Madesjö för att byta smultron mot mjöl. Eftersom han var bondson fick han endast hälften mot en av sina jämnåriga kamrater som var torparson
Så fort Henrik kunde hjälpligt reda sig på egen hand fick han ge sig ut och ”tjäna bönder”. Sin första drängplats fick han på Öland med en årslön av 3 rdr och ett par linnebyxor.
Senare blev han garvarelärling i Bergkvara och 1818, vid 25 års ålder, tituleras han gesäll. Som sådan erhöll han ett pass, vilket gav honom rätt att åka runt var som helst i Sveriges land och söka arbete. Redan nu hade Henrik tagit sig efternamnet Nyberg.
Med gesällpasset i fickan begav han sig till Östergötland och hamnade i Tjällmo där det fanns ett garveri vars unge ägare nyligen dött. Det berättas att när dennes änka genom fönstret såg den stilige Nyberg komma, för att söka plats därstädes, anförtrodde hon sin kammarjungfru: ”Om den där är kunnig i garveriyrket så skall han bli min”. Det dröjde inte länge förrän äktenskap ingicks och den före detta fattige Madesjöpojken genom ett lyckligt öde blivit egen företagare och en mycket förmögen man.
Tydligen kände Nyberg en viss längtan till hembygden eftersom han med familjen 1823 företog en rekognoseringsresa till hemtrakten. Nu kom han åkande och säkert tänkte han tillbaka på den tid då han gav sig ut i världen gående med ett knyte på armen.
För att få företaga en sådan resa vid denna tid måste man söka tillstånd – respass – vilket utfärdades av myndigheterna Skänninge. Detta respass, för hela den Nybergska familjen, finns bevarat i en glasmonter i förvaltningshuset Balders entré.
Förmodligen hade han planer på att någonstädes i hemorten anlägga ett garveri. Eftersom en sådan anläggning krävde god tillgång på vatten blev han intresserad av bäcken och platsen vid Nybron. Här gick ju den stora vägen Kalmar – Lenhovda – Växjö fram. Läget var ju förträffligt, även om vägen var i ett bedrövligt skick på grund av den livliga och tunga trafiken. Det kunde hända att upptill 50-talet oxökar med stångjärn från de stora bruken i Lessebo och Orrefors passerade här dagligen på väg till Kalmar för att sedan på återvägen vara lastade med tackjärn. Likaledes fraktades mycket tunga skogsprodukter på de med smala och järnskodda hjul försedda vagnarna, som lämnade djupa spår efter sig i vägbanan. Det kanske inte var så underligt att bron hade fått öknamnet ”Lortbron”.
Henrik Nyberg bestämde sig snabbt för att anlägga ett garveri här söder om bron. 1824 började han bygga ett bostadshus i två våningar, samt en likaledes 2-vånings garveribyggnad innehållande barkstamp, verkstad, torkvindan samt en mjölkvarn för tullmäld. Ortens första industri var etablerad och den låg vid Nybro.

Garvare Nybergs grannar.
Det nybergska företaget förblev i 10 års tid platsens enda, såvida man inte vill räkna med verksamheten i det på andra sidan vägen belägna Nybrotorpet. Som tidigare nämnts låg denna låga, rödfärgade och torvtäcka byggnad med bredvidliggande ”faraskyl” = (färdskjul) på backsluttningen där numera Nybros utschaktade torg ligger. Namnet på den ägare som först använde torpet som krog är känt, men man vet att vederbörande var av domstol förbjuden att bedriva denna verksamhet här. Troligen bedömde den lagövervakande myndigheten att det behövdes ett rastställe här eftersom man inte ingrep utan torpet utvecklades till en liten men välbesökt krog. Den kallades först Nybrokrogen efter sitt läge vid Nybron. Senare fick den som tidigare nämnts öknamnet ”Lortkrogen”.
Här pustade de långväga resenärerna ut ett tag efter att ha passerat de branta landsvägsback¬arna. På 1820-talet berättas hur ”mor Stina-Kajsa” serverade mat, svagdricka och senare även kaffe åt hungriga resenärer. Även nattlogi bereddes dem, som under svårare väder och väglag måste anhålla om sådant. Några särskilda sängplatser kunde inte erbjudas utan nattgästerna fick bäst man kunde sitta eller ligga på golvet. Den oansenliga stugan hade jordstampat golv och endast ett rum för gästerna förutom ett krypin och kök åt andra gaveln. Framför den enligt samtida bruk mycket höga tröskeln låg en stor stenflisa. Mor Stina-Kajsas bror Peter, som föddes i denna lilla stuga 1818, blev senare präst i Böda.
Ännu på 1860-talet fanns denna krog kvar. Innehavarinnan hette då ”mor Lisa”. Huru-vida hon och Stina-Kajsa var släkt är okänt.
Lisas matsedel och priser var följande:
En slät kopp kaffe 2 skilling
Kaffe med bröd 3 skilling
1 halvstop svagdricka 6 styver
Ett mål mat (1 varmrätt m. bröd) 6 skilling
D:o finare maträtt 8 skilling
(1 skilling = 2 öre — 1 styver = 1/2 öre)
Inget i denna meny kan knappats ha vållat allt det bråk och elände som bidrog till krogens med tiden allt sämre rykte och öknamnet ”Lortkrogen”. Kanske redovisade inte mor Lisa alla dryckerna men mera troligt är att gästernas medhavda matsäckar innehöll åtskilligt starkare drycker.
Mor Lisa fick betala inte mindre än 12 rdr i månadshyra, till okänd ägare, vilket måste anses vara en stor summa vid denna tid.
När Nybro 1865 blev köping ville man anlägga ett torg. Platsen där torpet låg ansågs lämplig för detta ändamål. Beslut fattades att husen skulle rivas och backen intill skulle schaktas ner till samma nivå som ”Storgatan”. Enligt traditionen lär brandchefen ha föreslagit att man helt enkelt skulle sätta eld på husen. För att skydda omgivningen mot brandskada ville han ur egen pung, för uppmuntrande av raskt ingripande av brandkåren – om någon olycka skulle hända ¬bestå kostnaden av utdelning av 15 kannor brännvin. Detta förslag bifölls dock inte utan beslut fattades om rivning och bortforsling. 15 rdr betalades i köpeskilling av okänd köpare och det, gamla Göljemålatorpets historia var slut.

”Lägenheten Nybro” växer, till ”Hantverksplatsen Nybro”.
Inte förrän 1833 etablerade sig ytterligare en företagare på Olaus Axelssons i Göljemåla ägor, en kopparslagare från Örsjö. Denne, liksom de närmast efterföljande fick arrendera sina tomter. Enligt en lantmäterikarta från 1845 kan man utläsa att 6 tomter är avsöndrade från Göljemåla-hemmanet. Innehavarna var: garveridirektör Nyberg, färgeridirektör Jönsson, hattmakare Engvall, lackfabrikör Ekstedt, kopparslagare Sällström och apotekare Johanni.
Det verkar egendomligt att en liten by med endast ett fåtal innevånare bestod sig med ett apotek. Orsaken var att det sockenapotek som sedan 1828 fanns i Tvärskog inom Mortorps socken, 1837 förflyttats till Nybro där denne Johanni blev föreståndare. Nybro tillhörde vid denna tid Madesjö, som även innefattade Örsjö och hade en folkmängd på 6 000 personer. När apotekaren sökte tillstånd för att etablera sig inom Madesjö socken reserverade sig församlingen mot varje skyldighet att bevilja något fattigunderstöd åt honom och hans familj, om detta i framtiden skulle komma i fråga. Dessutom ställde man följande tre villkor:
1) Ingen handel med brännvin fick förekomma, ej heller med utländska ”väveritillverkningar” eller andra lyxvaror.
2) Ingen handel fick förekomma på sön- och helgdagar.
3) Rättigheterna skulle anses vara personliga, för att församlingen ej i framtiden skulle råka ut för nödvändigheten att försörja avsigkomna sockenhandlare.
Denna försiktighet från församlingens sida berodde med all säkerhet på okunskap och rädsla för något nytt men även att socknens ”starke man” kyrkoherden Anders Sandberg, vilken vid denna tid var delaktig i nästan alla beslut aldrig försatte en chans att bekämpa rusdryckerna. Det visade sig att farhågorna för att apotekaren skulle bli ett ”socialfall” var obefintliga. Det blev i stället så att apotekare Johanni blev den högst taxerade företagaren på 1850-talet. Han blev även en aktiv förtroendeman. Johanni fick även tillstånd att sälja vissa ”nödvändighetsvaror”. Apotekare Johanni var Swedenborgare och andeskådare. Hans trogna hushållerska Johanna fick ibland duka upp festbord för gäster, som voro helt osynliga för vanliga människor och förmodligen även för henne. Icke med en min eller åtbörd lät hon dock något brista i hövlighet vid betjäningen av sådant ”främmande”. Man kan tänka sig att detta var en liknande och verklig version av senare tiders nyårsprogram på TV – ”Grevinnan och betjänten”, som utspelade sig på minen-av 1800-talet i ”lilla Nybro”.
Under 1840-talet syns en viss stagnation ha inträtt i det lilla samhället. Det var dåliga tider, som kulminerade i nödåren 1846 – 1847. Först därefter tog inflyttningen fart för att accelerera under 1850-talet. 1846 hade en begränsad näringsfrihet införts i Sverige, som tillät handel utanför städerna, vilket gjorde att Nybros förste handlare Petter Bergstrand vågade etablera sig här. År 1847 anlades en tobaks- och snusfabrik i Nybro. Den nedlades dock redan efter några år men fick senare flera efterföljare. Samma år gav K. Bef. tillstånd till att torgdag fick hållas i Nybro varje helgfri torsdag. Bland notabla nyinflyttade vid 1840-talets slut kan nämnas en kakelugnsmakare, en hattmakare och en bagare.
Ett tecken på den alltmer ökande betydelse lägenheten Nybro fick på 1850-talet är att Madesjö sockenstämma 1851 beslöt att Nybro skulle bilda eget byalag med en byordningsman. Till denna befattning utsågs, naturligt nog garvare Nyberg, som dock avled redan 1852. 1850 fanns endast12 tomter bebyggda i det framväxande samhället Nybro, som vid denna tid inte alls var det plana centrum vi ser idag. Här var både backigt och sumpigt på samma gång. Kristvalla- och Flyebovägen möttes vid denna tid vid nuvarande Kährs huvudentré. Något norr därom låg Dunderberg och där Stora Hotellet i dag finns låg Apostlabacken. Denna backe hade fått sitt namn efter de 12 stenar, som på toppen lagts ut runt en större mittsten. På toppen av denna backe åkte man slänggunga, och på vintern var den en ypperlig kälkbacke. Det omtalas att man fick sådan fart att man ibland åkte över landsvägen (nuv. Storgatan). Här låg även Esplanadbrunnen vid Dunderbergsgatan. Mosebacke var ytterligare en kulle, som låg där sista marknadsplatsen, även kallad ”Oxabacken”, var belägen (nuvarande Pingstkyrkans parkering). Dessa kullar kom sedermera till användning vid gatu- och vägarbeten. När t. ex. järnvägen byggdes åtgick mängder av fyllnadsmaterial i det bottenlösa kärret där den skulle gå fram. Dunderberg schaktades ner och planades ut till en vacker esplanad – nuvarande hotelltomten och Stadshusplan. Där N: a Esplanaden i dag går fram var en mad, som gick ihop med Svartegöl. Denna vattendränka sumpmark gjorde det möjligt att vintertid på isen färdas från nuvarande Flyebovägen ända upp till Flyebo damm. Det berättas att de sista stenarna och det sista gruset från Mosebacke användes till att bygga Emmagatan men att den gyttjiga bottnen gjorde att gatan nere vid den omtalade maden sjönk ner och försvann. Man fick då bottna med stänger, som brukligt var vid denna tid.
Linnéasjön var även den betydligt större och översvämmade Brunnsparken och hela dalen där viadukten nu är belägen. Terrängen kring Thébacken och Grönadalsområdet är andra exempel på mossområden kring Nybro vid denna tid.
På förgårdarna framför husen och på hela de vidsträckta tomterna idkades jordbruk. Nybros enda egentliga gata var den svårt backiga och krokiga landsvägen Kalmar – Växjö, nuvarande Storgatan.
Inte mindre än fyra backar, varav en mycket tvärbrant mittför nuvarande Stadshusplan, gjorde vägen mellan den blivande järnvägsövergången och Nybron ganska svårtrafikabel för de resande, i synnerhet för timmerkörare. När långa bjälklass skulle passera dessa backar hände ibland att de sviktande bjälkarna skrapade mot backens krön, när framhjulen väl hunnit över, men bakhjulen hade ännu ett stycke kvar till högsta punkten. Vid sådana tillfällen fick man ta till stänger och spett för att lassen skulle komma loss. Riktigt långa spiror fick man lasta på höga ställningar för att inte fastna i de branta backarna. Vägens i övrigt dåliga beskaffenhet drabbade en gång självaste landshövdingen när han färdades genom Hanemålaskogen. Han körde där fast med sitt ekipage och fick begära hjälp av bönderna i grannskapet för an komma loss.
På 1850-talet tillväxte Nybro hastigt. Landsvägstrafiken blev allt starkare. En beskrivning av denna är lämnad av prosten Sandberg i samband med den på slutet av 1850-talet begynnande planeringen för byggandet av en järnväg i dessa trakter. Den lyder ordagrant återgiven: Vid den ofta nämnda handels- och hantverksplatsen Nybro, som ligger en knapp åttondels mil från Madesjö kyrka, sammanträffar flera allmänna vägar från ovanliggande orter, ävensom stora landsvägen Växjö – Kalmar går därigenom. Utom Flerohopp inom socknen ligga flera större bruk i socknarna väster om Madesjö, såsom Orrefors, Alsterfors, Säfsjöström, Klafreström, Böksholm samt Lessebo stora anläggningar med masugnar, smedjor av alla slag, Kopparhammare, ett av rikets största pappersbruk, nysilvertillverkning m. m. ävensom det betydliga Kosta glasbruk samt Johannestorp jämte åtskilliga större såginrättningar, som drivas dels av ånga, dels av vatten, för avverkning av plank och bräder. De effekter som forslas till och från dessa bruk, de skogsprodukter till utomordentligt stor mängd, jämte de viktualievaror av smör ost och fläsk med mera, vilka komma från väster om liggande trakter av Småland, taga alla vägen genom Madesjö socken åt Kalmar. All den spannmål, sill, salt och handels-varor, som ovanliggande socknar behöva, hämtas från Kalmar genom Madesjö socken. Detta åstadkommer här en ojämförligt större trafik än på de flesta andra orter inom landet, och kan med fullkomlig säkerhet antagas, att över hundratusen lass och foror av detta slag föras varje år härigenom till och från Kalmar.
Man förstår av denna beskrivning att vägen genom det lilla samhället Nybro var mycket betydelsefull Man kan även tänka sig vägens beskaffenhet efter de många och tungt lastade järnhjulförsedda vagnarnas framfart. Under vintertid då slädar kunde användas var det ibland problem med slädföret eftersom det i Nybro och norr därom kunde var helt förträffligt medan det i Kalmar kunde vara barmark.

Betydelsefulla ”invandrare” på 1850-talet
Under den raska utvecklingen på 1850-talet inflyttade flera personer till Nybro, som kom att få stor betydelse för samhällets utveckling.
Först bland dessa var bokbindaren A.G. Ljungdahl från Ölvingstorp 1852. Han öppnade den första bok- och pappershandeln i Nybro och senare även ett tryckeri. Han vann stor aktning och fick under sin levnad många förtroendeuppdrag. Företaget utvecklades senare av sonen Sture, som gav företaget namnet AB Sture Ljungdahl och blev känt över hela världen för sina brevpapper och kuvert.
Sture Ljungdahl och hans söner kom att betyda mycket för Nybros utveckling på alla områden. Alla deltog, utöver kommunala uppdrag, även i det vanliga föreningslivet och blev därigenom populära ”kändisar”. Trots alla ”Ljungdahlare” genom flera generationer är inte storföretaget AB Sture Ljungdahl längre något familjebolag utan ingår i Munksjökoncernen.
Från Vrigstad kom Magnus August Bolander, som 1854 endast 22 år gammal ingick äktenskap med 1852 avlidne garvare Nybergs yngsta dotter och övertog garverirörelsen platsens första företag – , vilket anlagts av svärfadern 1823 vid Nybron, som den då benämndes. Den har senare kommit att kallas Bolanders bro. Det unga paret flyttade in i det hus som Nyberg 1834 låtit uppföra öster om garveriet. Detta hus räddades som kulturminne och flyttades på 1969, när EPA-huset skulle byggas (nuvarande Föreningsbanken) av dåvarande ägarna, familjen Enoch Nyvall till Grönvägen 2.
Bolander har med all rätt kallats för Nybros andre grundläggare på grund av sina stora insatser för samhällets utveckling. Han blev mångårig innehavare till kommunalordförandeposten och var samtidigt skarpsinnig affärsman, som kom att hårt få kämpa mot den tidens starka konservativa krafter i Madesjö som till exempel vid järnvägens byggande och Sparbankens grundande. Fabrikör M.A. Bolander dog 1887 och garveriet övertogs av sonen Ruben.
Vid en eldsvåda 1918 nedbrann garverihusen och två år senare gatuhuset. Här anlades på 1920-Fagerslättens Handelsträdgård av Ruben Bolanders son Harald. På denna plats byggdes senare ett varuhus innehållande DOMUS och P.A. Jonssons Järnhandel (1996: Duveskogs, System-bolaget m. fl.)
1857 inflyttade från Mönsterås trettioårige svarvaresonen Johan Fredrik Kähr och startade har svarveri i förhyrd lokal. Efter fem år byggde han ett hus, vilket innefattade både bonings-och verkstadsrum. Huvudproduktionen var spinnrockar samt på beställning varjehanda föremål bland annat nötknäckare med träskruv av masurbjörk. Det enda maskinella redskapet bestod av den gamla välkända träsvarven, som drevs med trampa. 1878 övertogs företaget av sonen Joh.Fr. Kähr d.y., som uppförde en fabriksbyggnad där det insattes nya maskiner vilka drevs med fotogenmotor. Fabrikationen omlades under hand till möbler och leksaker eftersom efterfrågan på spinnrockar minskat.
Sedan sonsonen Gustaf Kähr, endast 20 år gammal, 1907 övertagit ledningen av företaget togs snabbt steget från hantverk till industri.1907 inleddes elektrisk drivkraft och 1912 uppfördes en modernt inredd fabriksbyggnad i tre våningar. Under några decennier blev Kährs Skandinaviens största tillverkare av träleksaker. 1926 upptogs tillverkning av butiksinredningar, väggpaneler, biografbänkar samt särskilda hotell-, kafé- och restaurangmöbler. Leksaks- och möbeltillverkningen avvecklades successivt under 1940- och 1950-talen.
1935 fick företaget Gustaf Kähr patent på dörrar, vilka levererades beslagna och ytbehandlade till byggarbetsplatsen. Produktionen av dörrar överläts på 1970-talet till Svenska Dörr AB, ett företag man samarbetat med en tid.

1939 började tillverkningen av lamellgolv, som numera är den produkt man specialiserat sin tillverkning på. Dessa golv, som var en uppfinning av Gustaf Kähr blev en stor succé både i Sverige och utlandet.
1967 byggdes ett hypermodernt sågverk, vilket väckte stort intresse (även internationellt), lik-som övriga Kährs stora och moderna fabriksanläggningar gjort.
Flera dotterbolag har funnits t. ex. Kährs Möbler AB och Kährs Maskiner AB, som bl. a. levererade kompletta fabriker till flera öststatsländer.
Nybros största industri AB Gustaf Kähr, är inte längre ett familjeföretag.
Fram till 1860 hade endast 9 hantverkare och handlande från Madesjö inflyttat mot 26 från andra socknar. Bland senare ”utsocknes invandrare” kan nämnas Carl Jonas Elgqvist, från Älghult 1866 och Axel Wilhelm Rydén, från Algutsboda 1904.
Experimentella företag förekom naturligtvis även i Nybro på 1850–1860 talen. Dessa vittnar om energin hos denna tids Nybroiter. Här några exempel från denna tid:
En sockerfabrik av stort format anlades av en prästson Westerström från Riddaretorp, men denna anläggning hann aldrig över experimentstadiet. Som råvara användes potatis och produktionen omfattade enligt tyska metoder både socker och sirap samt slutligen vin.
Inte mindre än fem snusfabriker anlades under slutet av 1800-talet.
En lackfabrik, som dessvärre lades ner ganska snabbt.
En tapetfabrik har också funnits i Nybro
På en gård vid Storgatan fanns under några år en käppfabrik. En av arbetarna där blev senare mera känd än ägarna. Det var nämligen den senare kände skalden Carl Boberg från Mönsterås, som här fick sina första lärospån i livets skola.
En kakelugns- och lerkärlsfabrik, den s. k. ”Sälsefabriken”, anlades på 1860-talet men fick snart, efter ekonomiska svårigheter, läggas ner. En kakelugn härifrån lär finnas kvar på Kvarnaslätts hembygdsgård.
Två tändsticksfabriker har funnits i Nybro. De skaffade många personer i orten hemarbete med att tillverka tändsticksaskar i hemmen. Man fick själva på dragkärror hämta faner till askarna och sedan leverera dessa tillbaka för en lön, som i våra dagar syns orimligt låg (25-30 öre för
1 000 askar).
Apropå tändsticksfabrikationen under första tiden kan nämnas som en kuriositet att leverantörerna av aspvirke eller av färdiggjorda askar brukade få ta med sig hem av de tändstickor, som låg utspillda på golvet i fabriken. Dessa första tändstickor var inte, som vi i dag kallar säkerhetständstickor utan fattade eld vid friktion. Eftersom man ofta på hemvägen obetänksamt förvarade stickorna i den tomma höpåsen hände det ibland att det genom skakningarna kunde uppstå självantändning. Det berättas att man utmed vägkanterna kunde se flera förbrända höpåsar.

Köpingen Nybro
Den ekonomiska utvecklingen hade varit mycket gynnsam på 1850-talet, men i början på 1860-talet vände konjunkturen nedåt med betalningsinställelser, konkurser och utmätningar som följd. Trots de dilliga tiderna uppstod tanken att det lilla samhället Nybro, med omkring 300 personer fördelade på knappt 60 hushåll, skulle ansöka om köpingsrättigheter. Madesjö kommunalstämma och K. Bef. tillstyrkte ansökan, vilket även K.M. gjorde i februari 1865.
I den nya köpingens yrkesregister var 18 olika yrken representerade. Där fanns 45 hantverks-mästare eller ”borgare”, 17 gesäller, 5 drängar och 18 arbetare.
När man direkt ansökte om att bli egen kommun blev det dock nej i alla instanser. Man fick vänta i ytterligare 15 år innan tiden var mogen för detta.
Köpingens första år blev mycket tunga och man var säkert i efterhand tacksamma för den fortsatta kontakten med Madesjö. Inte förrän järnvägen hade kommit till stånd och det 1874 startade Nybro Spritbolags goda vinster började komma in i köpingens kassa blev ekonomin god.
Vid det första sammanträdet med Nybro köpings innevånare valdes en municipalstyrelse på sex personer med fabrikör Bolander som ordningsman och ordförande och bokbindare Ljungdahl till polisuppsyningsman. Angående polisbetjänter, som skulle biträda Ljungdahl bestämdes att två personer årligen i turordning efter tomtnummer skulle ställa upp som ordningens övervakare. Vid samma tillfälle beslutade man att hos Poststyrelsen ansöka om att få ett postkontor i köpingen. Denna ansökan fick upprepas, eftersom ingen lämplig person enligt kronofogden fanns i orten, som var betrodd att sköta detta. Vid andra ansökan godkändes den föreslagne organisten Kindblom som föreståndare.
På denna tid färdades postiljon med skjuts mellan Kalmar och Lenhovda med Brånahults gäst-givargård och Postgården vid Bidalite som närmast omtalade avlämningsställen. Därifrån tog vägfarande posten med sig och lämnade in den i någon affär – i Nybro var det i Sandbergs mjölhandel – eller på något annat ställe där många människor träffades. Alltid fanns det någon som såg till att posten kom fram.
Posten mottogs och levererades av postskjutsen. Ansvarige postföraren skulle vara en mycket betrodd man. I den mycket utförliga instruktionen för postens förande finns noggranna beskrivningar hur postväskorna skulle mottagas, avsynas, förvaras och avlämnas. Fullgoda hästar skulle tillhandahållas, vilka kunde färdas 1 1/4 mil i timmen vid gott väglag. Vid besvärligt d:o kunde 1 1/2 timme per mil godkännas. Ansvarige postföraren kunde på sin risk överlåta transporterna på av honom väl betrodd person, dock icke kvinnfolk, minderåriga eller vanföra. Postiljonen skulle även högt och ljudligt tuta i det medhavda hornet, såväl vid ankomst som vid avgång.
Nybros första poststation låg vid torget med förutnämnde Kindbom som föreståndare. Då järnvägen var färdigbyggdbyggd, 1874, flyttades postkontoret till den nybyggda järnvägsstationen med stationsinspektor Thernström som föreståndare. 1892 flyttades poststationen till Magasinsgatan med Alexander Kennedy som ny föreståndare. Denne, som var utav fin skånsk adelssläkt, var mycket hetlevrad och hade betydande anpassningssvårigheter fiärnst med Madesjö dialekten. Det berättas att när han inte förstod vad någon sade blev denne helt enkelt utkörd. Han upprätthöll tjänsten till 1902 och avled följande år.
1905 upphöjdes poststationen till Nybro postkontor och föreståndare titeln ändrades till postmästare. Återigen flyttade man till torget där Skandinaviska Banken idag (1996) år belägen.

En av de första åtgärder den nya styrelsen, som även fungerade som byggnadsnämnd beslutade var anläggande av ett torg genom att schakta ner backen vid vilken Lortkrogen låg till samma nivå som den s.k. ”Storgatan”. Detta arbete skulle utföras genom att varje tomtinnehavare i tur och ordning bekostade ett dagsverke. Turerna kring Lortkrogens rivning är beskrivna i tidigare kapitel.
Medvetandet om de nya förpliktelserna och önskan att framhålla köpingsvärdigheten fattar man i det första protokollets sista paragraf, som ordagrant lyder:
”överenskoms, att icke att inga svin eller rar få vara ute på gator och torg inom köpingen, vid vite av 3 Rdr för varje gång samt ersättning för besvär av intagandet och underhåll, tills de lösas. Detta vite tillfaller köpingens kassa.”
Köpingskassan blev som omtalats tidigare ett stort problem. Redan 1866, på ett offentligt sammanträde, avsade sig fabrikör Bolander sina uppdrag som ordförande och ordningsman. Han lyckades dock inte bli fri från uppdragen, eftersom ingen annan ville överta dem.
Vid sammanträdet utsåg man även köpingens första taxeringsnämnd.
Beslöts att låta uppföra 30 marknadsbodar till uthyrning. Finansieringen av dessa lovade tvenne fabrikörer och en handlande ordna genom att vardera låna köpingen 100 Rdr.
Angående brandredskapen beslöts att låta anstå, till underrättelser kan fås, vad en slangspruta
kostar.
Spillningen på de öppna platserna var en god inkomstkälla. Den försåldes på offentlig auktion och inbragte de första fem åren 18 Rdr per år. En gång i månaden måste köparen låta hopsamla och bortföra spillningen.
Angående ”svinkreatur” heter det i ett annat protokoll från 1866, är det en självtagen sak, att polisen inom köpingen skall hava denna angelägenhet, som överlämnas helt och hållet i hans händer.
De beslutade 30-tal marknadsbodarna uppfördes dels på torget, dels på dåvarande marknadsplanen ( = nuv. stationsområdet).
1869 hade kriminaliteten i köpingen avancerat så långt att man fann sig nödsakad att inrätta en arrestlokal, samt anställa en polisuppsyningsman och en nattväktare (den senare bara under vinterhalvåret). Nattväktaren skulle under nattetid på 9 ställen i köpingen ropa ut vad klockan var slagen. Lystringsropet kunde t. ex. låta: ”Hör väktarens rop – klockan är elva slagen.
Motarbetandet av det begynnande lönnkrögeriet hörde också till de mest debatterade frågorna under köpingens första år. Det klagades ofta över att man inte kunde upprätthålla ordningen på grund av det olagliga spritflödet. I tidningen Barometern den 11/11 1871 kunde man läsa ett inlägg i denna debatt:
Korrespondenten tror, att så länge lagstiftningen icke tillämpas strängare, åtminstone å lönn-krögeri, så få vi nöjet behålla såväl ”Ante på gröna flaggan”, Vilken flyttat inom köpingen med sin rörelse, som de vandrande gästgivarna Storm från S:t Sigfrid och Snar från Ljusås, som i alla snår och vinklar utminutera den för allmogen efterlängtade älsklingsdrycken. som bevis härpå må nämnas att 4:e böndagen uppstod slagsmål mellan en samling ynglingar i närheten av Madesjö kyrka, vilka under pågående gudstjänst besökt dessa nästen. Det tyckes vara polisens skyldighet att tillse, om de 6 öl- och bierkrogar, som finnas inom köpingen, hållas stängda å sön- och helgdagar, vilket hittills icke ägt rum. Vore det icke bättre att ha en priviligierad utskänkning inom köpingen, där ordning iakttoges?
Samme korrespondent hade även en del synpunkter på köpingens torghandel, han skriver:
Torgdagen i Nybro köping den 2 ds gynnades av vackert väder, varför en massa folk, såväl säljare som köpare infunnit sig. Å Oxbacken gick handeln livligt, emedan några uppköpare från Danmark betalte de hulliga kreaturen till höga priser.
Oaktat höga vederbörandes förbud att å torget uppsätta bodstånd ankommo från alla väderstreck efter gammal vana fabriksidkare, gårdfarihandlare och judar, vilka slogo upp mångleribord å torget och gjorde god marknad. Några planpenningar kommo naturligtvis icke i fråga. En del handlande från Kalmar hyrde lokaler inomhus och betalades i hyra för dessa ända till 20 a’ 30 rdr. En handlarson härstädes, som tyckte rätta tiden vara inne att skära guld med täljknivar, vände upp och ned på bord och bänkar i missionssalen, förr så helig och invigd av alla vinkelpredikanter, men nu i ett tu tre förändrad till handelslokal ät en jude, som för lokalen måste betala omkring 40 rdr.
Den inkomst köpingen hittills årligen erhållit för uthyrda planer och bodstånd vid torgdagar, uppgående till 500 rdr, är nu försvunnen tack vare en del invånares intriger och kronbetjäningens utlåtande. På utgifter däremot finnes ingen gräns. KB har förständigat köpingen att låta stensätta gatorna och vid nästa års början avlöna en polisuppsyningsman med 500 rdrs lön. Vad denne kommer att göra för dessa 500 rdr är icke gott att begripa för den i polisens hemligheter oinvigde.
Orsaken till ovanstående förtret över den ”höga” lönen till polisuppsyningsmannen bottnar i att köpingen, som överenskommit en lön av 100 rdr per år med en person, vilken var villig att åtaga sig tjänsten, fick en rejäl bakläxa av länsstyrelsen. Den förklarade klart och tydligt för köpingens styrelse att man inte kunde godkänna lägre årslön än 500 rdr. Att sedan en person var villig åtaga sig tjänsten för 100 rdr tydde enligt K.B. på att denne person inte fattade vad denna viktiga syssla innebar. Polisuppsyningsmannasysslan hade hittills upprätthållits av någon av förtroendemännen i köpingen, men 1874 antogs t. f. kronolänsmannen Karl A. Ström till befattningen.
Vad hände då i den ”gamla goda tiden”, som kunde sätta dåtidens polismakt i arbete? I värsta fall kunde detta hända, som vi läser i ett annat tidningsreferat:
Rån och mord
De som besökte torgdagen i Nybro den 1 nov. 1870 blev på hemfärden å vägen från Nybro åt Ruskemåla något efter skymningen överfallna av 4 eller 5 vilda sällar, vilka misshandlade och rånade nästan alla, som kommo i deras väg. Bland andra blev bonden Jonas Petersson i Högebo så illa åtgången, att han f. n. ligger mållös. Ingen av rånarna har blivit igenkänd utom torparen Adolf Hansson i Persmåla, vilken dock redan vid våldsbragdernas början dragit sig ur spelet. Däremot hade en av dem, arbetaren Frans Pettersson från Östra Smedstorp, påföljande morgon påträffats liggande sanslös å marken utanför Transtorp, varifrån han forslades till Nybro, där han påföljande afton avled Sannolikt hade han bland de resande han överfallit hittat sin överman och av denne blivit undfägnad med alltför hårda nötter. Hos den avlidne hittades det bland slagskämparna där på orten så vanliga vapnet, en sten, inknuten i ena änden av en duk.

Snus! Snus! Snus!
Då undertecknads Snus nu vunnit erkännande såsom verkligen godt, kan det till ärade förbrukare rekommenderas såsom varande icke allenast af en utmärkt beskaffenhet utan älven billigt.

Nybro den 1 maj 1880.          Enoch Borell

Nödåren i slutet av 1860-talet.
De ekonomiska svårigheter som drabbade den nya köpingen på slutet av 1860-talet hade till stor del sin orsak i den kris som hela den omgivande bygden genomlevde och som man efteråt kallade ”de svåra åren”.
Dessa började med att sommaren 1867 var mycket regnig, i synnerhet eftersommaren, vilket medförde att man inte kunde få in skörden i tid, inte ens på prästgårdens ägor. Prosten Sand-berg beskyllde i sin predikan på tacksägelsedagen i oktober månad, troligen med stor orätt, de som hade ”jordbruksbestyren omhand” för bristande flit och omtanke.
Nästa år, 1868, blev det mycket lite att bärga. Från kornets sådd till dess skördande kom det ytterst lite regn. Först den 18 aug. kom ett skyfallsliknande regn över en del av Madesjöbygden. Då voro nästan alla brunnar och källor sinade. Många djur hade ratt slaktas för att undgå svältdöden. Som foder till djuren fick flera halmtak tillgripas. Det på denna tid så viktiga lövet, som var ett viktigt foder kunde inte brytas eftersom detta gulnade på träden.
Värst var dock bristen på mjöl. Bönderna sopade sina slinderbottnar och använde soporna till utdrygning av mjölet. Den fattiga befolkningen plockade lavar, bark och en speciell stenmossa till samma ändamål. Somliga fraktade det sistmämnda på dragkärra till Nybro för att där byta till sig mjöl eller andra livsnödvändiga förnödenheter. Genom den tidens dåliga kommunikationer var det svårt att få tag på mjöl, som också var en stor bristvara i hela landet och därför hela tiden blev allt dyrare. För att få upplåna en tunna (146 liter) råg å 30 rdr måste en aktad hantverkare i Nybro förete namnen på 10 pålitliga borgensmän.
Ryssland hade detta år fått en god skörd och därifrån importerades under nödåren stora kvanti-teter rågmjöl, som efter emballeringen i bastmattor rymmande vardera 18 lispund (1 lispund = 81/2 kg) kallades för ”mattamjöl”. Bristen på pengar var katastrofal så många hade inte råd att köpa av det dyra mjölet. Ett lispund mjöl (81/2 kg) kostade 21/2 rdr.
På grund av de dåliga tiderna vilket medförde ebb i köpingens kassa fick den planerade stensättningen av Storgatan anstå.
Den annars så eftertraktade spillningen på köpingens gator och torg, som annars brukade säljas på auktion för en rejäl summa årligen och bli ett gott tillskott i köpingskassan fann under nöd-åren ingen köpare, varför den på köpingens bekostnad fick samlas ihop och lagras tills den efterfrågades igen.
Bland nödhjälpsarbeten under denna tid kan nämnas anläggande av en brunn framför skolhuset i Madesjö (igenlagd sedan många år). Genom makadamslagning för hand med slägga kunde personer, som orkade utföra detta arbete förtjäna 25 öre för l tunna (146 l) makadam.

Köpingen blir järnvägsknut
Allt sedan världens första, för allmän trafik, öppnade ångbanan i norra England togs i bruk 1825, växte sig tanken på järnvägar även i vårt land sig starkare år efter år. En betänksam försiktighet lade emellertid under många år hinder i vägen för järnvägars tillkomst och utveckling. Riksdagsprotokollen från denna tid vittna vältaligt om hur segt motståndet var. En del debattörer förnekade möjligheten att bygga järnvägar i ett så bergigt land som Sverige. Även om de kunde byggas, så skulle ju nästan alla gästgivare och forbönder berövas sin förtjänst och komma fattigvården till last. Det skulle bli allt för riskabelt att åka på järnväg, ty då en smed behövde förnya sitt förråd av järn, skulle han naturligtvis gå ut till närmaste järnväg och knipa sig en skena, och så skulle tåget välta i diket o. s. v.
Med 1850-talets början hade emellertid järnvägstanken trots allt trängt så igenom, att regeringen vågade ta initiativ till undersökningar. År 1858 tillsattes en kommitté’, som skulle utröna behovet av järnväg ute i de olika bygderna. Kronolänsmannen Möller i Madesjö, boende i Knalltorp, blev ortens representant. Han kallade till sin hjälp fabrikör Bolander, doktor Sandberg och fyra ledamöter av bondeståndet. Sandberg författade en mycket utförlig beskrivning över den stora vägtrafiken, över 100 000 lass per år, genom Nybro (redovisad i sin helhet i ett föregående kapitel) och framhöll den stora betydelse en järnväg skulle ha för bygderna miltals omkring.
En stark sparsamhetsiver, som höll på att bli ödesdiger för hela landets järnvägsnät, grep 1862 1863 års riksdag. Man hade fått för sig, särskilt i bondeståndet, att smalspåriga banor skulle kunna byggas för halva kostnaden av normalspåriga, och på allvar ifrågasattes att i fortsättningen bygga även statsbanorna smalspåriga, åtminstone på mellanlinjerna. Man lyckades dock rädda bredspårigheten vid de banor, för vilka anslag beviljades av denna riksdag.
Första gången några allvarliga järnvägsfunderingar kom till offentligt uttryck i Kalmartrakten var år 1855, då friherre Raab på Ryssbylund m. fl. sammankallade ett möte, vilket gjorde en vördsam anhållan om statsbidrag för undersökning av den tilltänkta järnvägens sträckning. Men intresset för järnvägsfrågan avtog sedan för några år framåt. Människornas sinnen var fullt upptagna av rödsotens och kolerans härjningar samt diskussionerna om Sveriges deltagande i Krimkriget.
År 1863 utfärdade stadsfullmäktige i Kalmar en inbjudan till ett möte i järnvägsfrågan. Vid detta möte, som var talrikt besökt, inte blott av invånare från Kalmar utan även av kommunombud och enskilda från både Kalmar, Kronoberg och Blekinge län. Här fattades efter långvarig diskussion enhälligt beslut vidtagande av åtgärder för järnvägsanläggning mellan städerna Växjö, Karlskrona och Kalmar med riktning från Växjö till lämplig punkt i Vissefjärda socken. En niomannakommitté med tre personer från varje län tillsattes. Från Kalmar län blev det kapten C. A. Mannerskantz, ordf., lagmannen C. A. Palme och landssekreteraren A. Siljeström.
Kommittén lyckades från landsting, Kalmar stad och enskilda få ihop erforderligt belopp pengar för att kunna sätta i gång med planeringsarbetet. Dock förekom inlägg i stadsfullmäktigedebatten, som varnade för att banan skulle bli ”rent fördärvlig för Kalmar”. Till undersökningsförrättare antog på järnvägsstyrelsens rekommendation ingenjören Th. Weman, som kom med fullständiga ritningar och kostnadsförslag.
I februari 1865 hölls hos fabrikör Bolander i Nybro, ett möte med en falang järnvägs-förespråkare, vilka förordade en järnväg med sträckning över Lenhovda till Lammhult. Agitationen för Lammhultssträckningen bedrevs energiskt inte minst genom insändare i tidningarna. I en tidningsinsändare räknar man upp de företag som är belägna inom 4 1/2 mils avstånd från den tilltänkta linjen Kalmar – Lammhult – Värnamo – Varberg. För att bevisa denna sträcknings företräde framför andra förslag räknar man upp.
1 rödfärgsverk, 2 pottaskefabriker, 2 oljeslagerier, 4 glasbruk,1 nickelverk, en kopparhammare, 52 manufakturverk, 18 masugnar, 43 stångjärnshärdar, 2 pappersmaskiner, 10 handpappersverk, 3 kakelugnsfabriker, en klädesfabrik samt flera tegelbruk förutom alla sågverk och kvarnar.
Dessutom hänvisades till ”för trafikens erforderliga gång” den rikliga tillgången på torv under det att den föreslagna Kalmar – Emmaboda – Växjöbanan i allmänhet kommer att passera genom ”mindre bemedlade trakter”. Den bansträckning man nu föreslog var 11,9 mil lång och kostnadsberäknad till 4 925 552 rdr.
Under förutsättning att man utmed denna bana anlade en station i Nybro beslöts vid ett möte i köpingen 1866 att teckna 100 aktier a 20 kr. Denna reservation var nog välbetänkt eftersom det förekommit förslag i om banans framdragande genom S:t Sigfrid – Otteskruv och då skulle inte Nybro ha någon större nytta av järnvägen.
Emellertid hade ett stort möte för alla 3 länens intressenter i järnvägsfrågan av den tillsatta niomannakommittén sammankallats i Växjö den 16 juni 1865. Kommittén framförde där sin åsikt att anläggandet av järnväg måste betraktas som en riksangelägenhet, där en så strategisk punkt som Karlskrona inte fick undantagas från anslutning till statens järnvägsnät. Man sände en vädjan till statsmakterna om att de på sin bekostnad skulle låta bygga järnvägen som stambana. Totala kostnaden för byggandet var kostnadsberäknad till 10 616 800 rdr, därav för linjen Emmaboda – Kalmar 3 554 000 rdr. Man beräknade att berörda kommuner kunde komma att bidraga med tillsammans 1 milj. rdr.
Dessa planer grusades dock genom att staten lät meddela att man inte för tillfället hade några pengar till järnvägsbygge.
Under 3 år blev det alldeles tyst om järnvägsbyggandet, säkert mycket beroende på upprepad missväxt i landet, men i början på 1869 samlades man åter till ett järnvägsmöte i Kalmar, som beslöt att sända 3 ledamöter av kornmalten till Berlin för att där hos en stor finansman göra en förfrågan om ett lån för järnvägsbyggandet. Kommittén kunde dock, turligt nog, inte lämna den garanti denne fodrade. Den tillfrågade finansmannen blev nämligen senare försatt i konkurs och under en vistelse i Moskva, dömd för mutförsök och deporterad till Sibirien där han avled 1884.
Karlskrona-Växjö-järnvägens intressenter hade även de haft ett möte i april samma år och beslutade att bilda ett eget bolag för den föreslagna sträckningen och ingå till Kmt med tillståndsansökan och begäran om statsstöd. Sedermera kom önskemål från Kalmar om att bilda ett bolag tillsammans med Karlskrona – Växjö järnvägsbolag men p. gr. a. att dessa sökt statsbidrag var detta inte möjligt. Man fortsatte dock gemensamt planeringsarbetet bl. a. med att utse en mötesplats för de bägge järnvägarna i trakten av nuvarande Emmaboda. Detta var inte så lätt eftersom många förslag lades fram och en mycket het debatt fördes både i tidningar och på sammankallade möten.

Det nybildade bolagets styrelse fick följande samansättning:
Kapten C. A. Mannerskantz, ordf, konsul C. Hasselqvist, posessionat (= godsägare) Lor. Nilsson Ulfsborg, lagman C. A. Palme, rektor R. Törnebladh, konsul O.E. Kreuger och rektor A. G. Söderbaum med herrar Johan Jeansson. Roosval och Gethe suppleanter.
Om man betraktar dessa mäktiga mäns titlar förstår man att det tillsynes starka motståndet från allmogehåll vägde lätt mot de starka förespråkarna.
Sedan man i juli av K. mts erhållit godkännande av bolagsbildningen och tillstånd för byggande av järnväg för anslutning till Karlskrona- Växjöjärnvägen antogs entreprenören för Karlskronabanan kapten J. A. Ekströmer till d:o även för Kalmarbanan för en summa av 940 000 rdr. Han utsågs även till överingenjör för hela järnvägsbyggandet med kapten Knös till kontrollerande ingenjör.
1 650 000 rdr lånades av bankirfirman Cervin i Stockholm och Göteborgs Handelsbank och Kalmar stadsfullmäktige tecknade preferensaktier för 200 000 rdr. Företaget kunde nu anses fullkomligt betryggat och järnvägsarbetet kunde omedelbart påbörjas.
Nu handlade man raskt. Det märks att man hade förberett sig väl. Stakat järnväg hade man gjort i både möjliga och omöjliga riktningar sedan 1864.
Järnvägsbyggandets start den 16 sept. 1872 föregicks av en högtidlig samling på Larmtorget i Kalmar där en musikkår spelade. En festprocession avtågade till Rosénska lyckan där kapten Mannerskantz höll tal och tog det första spadtaget. Efter flera spadtag och tal avtågade man till teatern i vars foajé en supé intogs till ett pris av 2:50 inkl. dricka.
Detta stora arbete kom att sysselsätta 500 – 600 man. Man blir förvånad över hur snabbt arbetet gick. Redan den 25 sept. 1873 kunde man provköra sträckan Kalmar – Trekanten med loket ”Kalmar”, vilket i augusti månad samma år tillsammans med ytterligare två ånglokomotiv, som fått namnen ”Mannerskantz” och ”Union”, kommit med ångfartyget E.T. Tillman från Newcastle i England.
Förutom själva järnvägen tillkom åtskilligt annat arbete omkring banan. En viktig del av detta utgjorde uppsättande av stängsel och byggandet av stationshus. Stationshusen i Kalmar, Smedby, Trekanten och Nybro ritades alla av arkitekt Kumlien. De tre förstnämnda byggdes i järnvägsbolagets egen regi, men det i Nybro av köpingens storbyggmästare Blomdell. Den förste stationsinspektören i Nybro blev J. A. G. Thernström, som tillträdde den 1 april 1874.
Fr. o. m. torsdagen den 9 april s. å. skulle enligt annons ”godstrafiken mellan Kalmar och Nybro ombesörjas i såväl i fulla vagnslaster som i mindre partier”. Tåg avgick från Kalmar varje söckendag kl. 8 fin. och återvände från Nybro kl. 3 em.
”Sista skenan” spikades den 13 maj 1874 i närvaro av direktionen, banans ingenjörer m. fl., vilka med lokomotiv beforo Kalmarjärnvägen i hela dess sträckning ända till Emmaboda, där mötande spåren till Växjö – Karlskrona var färdiglagda.

Den högtidliga järnvägsinvigningen ägde rum lördagen den 8 aug. 1874 i strålande solskens-väder i närvaro av kungaparet Oscar II och drottning Sofia.
Tåget avgick från Kalmar 8.45 med landshövding Edelstam m. fl. höga personer som resenärer. I Nybro gjorde man en halvtimmes uppehåll för intagande av frukost.
Framme i Emmaboda stannade tåget framför det med flaggor, vimplar och sköldar dekorerade stationshuset, vilket till varsin tredjedel ägdes av Kalmar-, Växjö-, och Karlskronabanorna. Stora människomassor hade samlats klädda i sina bästa kläder. De var mycket förväntansfulla inför mötet med Konungen och Drottningen.
Majestäten anlände med det från Karlskrona ankommande tåget. I den kungliga vagnen åkte förutom kungaparet även landshövdingarna från Blekinge, Wachtmeister, Kronoberg, Munthe, och Horn, Gotland jämte flera högt uppsatta personer.
Kung Oscar var på ett strålande humör när han tillsammans med sin Sofia gick omkring bland de församlade och hälsade på hög som låg. Han blev även uppvaktad av några bönder från trakten, vilka ville ha statsanslag för mark de fått släppa till för väg till järnvägsstationen. Efter att ha intagit förfriskningar i väntsalen tog det kungliga sällskapet plats på Kalmartåget, som drogs av banans samtliga tre, nu blomster- och flaggdekorerade, ånglokomotiv. I sakta mak rullade tåget fram utmed banan, som var kantad med vinkande människor, men först i Nybro stannade tåget. Liksom i Emmaboda hade mycket folk samlats, både från den nioåriga köpingen men säkert ännu fler från den omgivande landsbygden. Småflickor uppvaktade med blommor, vilket uppskattades mycket av de kungliga. En av de uppvaktande flickorna förärades till och med en puss av kungen. Det ryktades att den första frågan kungen ställde i Nybro var ”Är inte gästgivarn i Örsjö här?”. Denne hade gjort sig känd som en mycket handlingskraftig person, som vid flera tillfällen vänt sig till kungen direkt med överklaganden när inte andra instanser lyssnat på honom. Visst fanns gästgivarn här, och det blev ett glatt återseende med handskakningar och ryggdunkningar berättas det.
När kungen gick runt bland det församlade folket kom han även i samspråk med en bonde från bygden och sade till denne: ”Nu är ni väl glada över att ha fått järnväg här?” Den tillfrågade, som tydligen var en av de många motståndarna till järnvägsbygget svarade: ”Nej Eders Majestät se på propshögarna som ligger där, så går det med ungskogen. Om 25 år har vi bara mossarna och stenarna kvar”. ”Å nej sa kungen, ni har säkert era rika skogsbestånd kvar och vid den tiden kanske både mossar och sten går i handel”.
Klockan 2.45 em. var tåget tillbaka till Kalmar och hälsades med dånande kunglig salut om 21 skott från Barlastholmen. På den utsmyckade perrongen väntade trupper från Kalmar och Kronobergs regemente och Möre frivilliga skarpskyttekår. Kapten Mannerskantz anhöll att Konungen måtte förklara banan invigd, vilket han gjorde samt höll ett kort berömmande tal till alla, som deltagit i järnvägens tillkomst. Därefter höll kungen mottagning i förstaklassväntsalen. Omedelbart därefter skedde avresan genom den trevligt och smakfullt prydda Södra Långgatan till landshövdingeresidenset.
På kvällen avåts en festmiddag på Kalmar slott med denna digra matsedel:
Julienne-soppa
Karp med holländsk sås
Hammelsadel, rådjur, salt tunga med legymer
Gåsleverpastej
Kalkon med sallader
Kronärtskockor
Orange-pudding med vaniljsås
Glace med bakelse
Ost och cakes
Dessert
Alltsammans nedsköljt med elva sorters vin

Påföljande dag, söndagen den 9 aug.1874, deltog kungaparet i högmässogudstjänsten i dom-kyrkan. Som predikant hade biskop Genberg anmodat Madesjösonen, lektor Zacharias Ahlin (född i en liten torpstuga nära Örsjö). Denne, som var känd för att hålla mycket långa predik-ningar. Man sade om honom: ”Han har lika lätt för att tala som svårt för att tiga”. Biskopen hade särskilt påpekat att denna dag borde den hållas kort, vilket A. lovade. Han infriade löftet och höll en kort och utmärkt predikan – men efter denna kom en bön så lång, att drottningen lär ha slumrat till och konungen- i likhet med övriga åhörare – blivit förargad, vilket hade den för A. obehagliga påföljden att hans utnämning till hovpredikant, som han hade förväntat sig, totalt torkade in. Då han efter ett par år sökte den lediga domprostbefattningen i Kalmar (eget stift till 1915) kom han i första förslagsrummet och erhöll även flest röster, men vid tillsättningen gick kungen utom förslaget. Så småningom blev dock Ahlin utnämnd till kyrkoherde i Ystad. Kl. 2 på söndagseftermiddagen avreste kungaparet med tåg från Kalmar avvinkade av stora människomassor.
Den slutliga avsyningen av järnvägen ägde rum först i juli 1876. Alla arbeten befanns väl utförda och fullt godkännande tillstyrktes för en maximal hastighet av 38 km i tim. för tenderlokomotiv och 27 km för tanklokomotiv räknat i den gamla sv. milen. (31/2 resp. 21/2 nuv. mil). De ursprungliga järnskenorna utbyttes efter hand mot stålskenor. Detta arbete var avslutat 1879.
Tågens hastighet ökades allteftersom bromsarna förbättrades. 1911 ersattes telegrafkommunikationerna med telefonledningar till stationer och banvakter utmed banan. Senare gavs möjlighet för privata företagare utmed järnvägen, att på egen bekostnad, hänga upp egna telefonledningar på järnvägsbolagets stolpar. Det utnyttjades av bl. a. Kalksandstegelfabriken och affären i Börseryd samt ett fåtal bönder i orten. Av kostnadsskäl användes samma ledning av 2 – 3 abonnenter, vilket ibland kunde skapa ”kontaktproblem:’
Efterhand tillkom flera mindre anhaltstationer, som senare utvidgades med lastplatser t. ex. Törneby, Börseryd, Västrakulla, Björstorp (senare Eskilsryd), Alsjö, och Lindås.
När det gällde att släppa till mark för olika ändamål vid järnvägsbygget förekom flera hårda förhandlingar med olika markägare. Ett mera originellt avtal slöts med kronolänsmannen Lindvall i Lindås, som vid markförsäljning förutom vanlig köpesumma lyckades förhandla fram fribiljetter på Kalmar – Emmabodabanan för sig och sin fru för återstoden av deras levnad. Detta avtal visade sig vara av stort värde eftersom frun i över 50 år levde och kunde åka fritt.
Glädjen i köpingen över den nya järnvägsförbindelsen grumlades något över denna olycks-händelse, som omnämndes i en tidningsartikel den 20/11 1875:
En olyckshändelse
den första i sitt slag som inträffat på Kalmar järnväg, tilldrog sig i tisdags, i det att stationskarl Björk vid Nybro station, vilken medelst en spak skulle biträda vid bromsandet av några igångvarande vagnar, därvid råkade snava och falla över ena skenan, så att närmaste vagnens ena hjul gick över honom. Björk skadades betydligt och hans liv gick ej att rädda.

I slutet av 1873 – alltså innan Kalmar-Emmabodajärnvägen var färdig – verkställdes på anmodan av flera intressenter en undersökning av möjligheten att anlägga ytterligare en järnväg som berörde köpingen Nybro och Madesjöbygden. Även denna gång kom de pådrivande krafterna från Kalmar, som stöttade de många bruken nordväst om Nybro, vilka ansåg sig behöva järnväg för sin utveckling. Främst järnbruken i Sävsjöström och Orrefors med sina tunga transporter med bräckliga fordon på de dåliga vägarna var starka pådrivare. Med hjälp av den från Emmabodabanans planering tidigare kände lagman Palme kom dessa företag att föra förhandlingarna med tillståndsgivande myndigheter i Stockholm.
Redan i mars 1874 framlades en fullt utarbetad plan med ritningar och kostnadsförslag för en järnväg mellan Nybro och Sävsjöström. Den planerade banans längd var 4,17 mil och kost-naden 1 891 318 rdr. Den skulle ha samma spårvidd som Kalmarbanan.
Givetvis förekom även motstånd mot detta järnvägsbyggande. Men denna debatt var inte alls så häftig som den som fördes vid Kalmar-Emmabodajärnvägens planering. Flera inlägg påtalade att som ansluten till ytterligare en järnväg skulle Nybro köping bli ”en högst betydande plats”. De få motståndarnas argument var att med ytterligare en järnbana skulle köpingen gå sin undergång till mötes. Vid ett avgörande möte – som var anbefallt av självaste K. m:t – med ett stort antal sockenombud, vilket hölls i Brånahult i april 1874 och som leddes av lagman Palme förekom endast ett inlägg mot järnvägsbyggandet. Det var detta projekts störste ”motståndsledare” hemmansägare Jonas Josefsson ifrån Gunnarsmo, vilken var fast övertygad om den föreslagna järnvägens och för övrigt alla järnvägars skadlighet.
I det nya järnvägsföretaget, som fick namnet Nybro-Sävsjöströms järnvägsaktiebolag, tecknade sig omedelbart Kalmar stad för 300 000, Orrefors bruk 105 000, Sävsjöströms bruk 100 000, Alstermo trämassefabrik 45 000 och som privatman kapten Ekströmer för 75 000 rdr Den sistnämnde blev sedermera utsedd till entreprenör för banans byggande. Samtliga tecknare kom senare att teckna sig för ytterligare belopp och flera privata finansiärer tillkom senare. Till styrelseordf. i det nya bolaget valdes landshövding Edelstam. Övriga styrelseledamöter var häradshövding af Peterséns, konsul Roosval, friherre Taube, konsul Hasselqvist och rektor Törnebladh.
Utöver aktiekapitalet lånade man i Stockholm 1 500 000 rdr. Järnvägsbyggandet utfördes snabbt och friktionsfritt. Redan den 10 okt. 1876 var banan färdig för avsyning, vilken förrättades utan anmärkning. Godstransport mellan Nybro och Målerås hade då redan förekommit en tid. Genom tilläggsteckning av aktier lyckades man även få en hållplats anlagd vid Brånahult. Två lokomotiv hade inköpts från Trollhättan och samtliga person- och godsvagnar kom från Eisenbahnwagenanstalt i Hamburg. Lokomotiven fick namnen Orrefors och Gustaf Vasa.
Invigningshögtidligheterna gingo av stapeln den 20 okt. 1876. Dessa väckte i Nybro inte alls samma uppmärksamhet som Emmabodajärnvägens två år tidigare. Kanske berodde det på att inga kungligheter var närvarande vid detta tillfälle.
Extratåg var anordnat från Kalmar på morgonen draget av de båda ovan nämnda lokomotiven. I mitten av det ganska långa tåget, fyllt med högtidsklädda människor, gick en kunglig vagn, som man lånat från statsbanan. En musikkår hade sin plats längst fram i tåget. Uppehåll gjordes i Nybro där det serverades förfriskningar. Förutom att stationshuset var dekorerat med flaggor syntes inga tecken på större intresse för dagens betydelsefulla högtidlighet. I brukssamhällena Orrefors och Målerås var intresset större och vid ändpunkten Sävsjöström hade man med pompa och ståt rustat sig för invigningshögtidligheten. Där samlades man på perrongen och landshövding Edelstam Kalmar förklarade Nybro-Sävsjöströmbanan öppnad och framförde på nådig befallning konungens välgångsönskningar, varefter ett leve höjdes för hans majestät. Landshövding Wennerberg Växjö utbringade konungens skål vid den efterföljande middagen.

Vid tågets återfärd mot Kalmar överraskades man av bengaliska eldar bakom trädstammarna i Joelskogen, men bakom stationshuset låg köpingen mörk och stilla.
Efter många framställningar anlades 1895 en station i Villköl. När här sedan 1899 inrättades en poststation ändrades namnet till Gullaskruv.
Drömmen om en förlängning av denna bana till Lammhult levde alltjämt kvar, men ändrades senare till Nässjö som slutpunkt. Trots en ganska knagglig ekonomi och diverse motigheter var denna bana invigrningsklar den 16 dec. 1914. Den fick namnet Kalmar- Nässjö järnväg. Bandelen Sävsjöström- Åseda hade då redan trafikerats under några månader. Anmärkningsvärt är att till denna senaste utbyggnad av järnvägen tecknade Nybro och Madesjö kommuner 35 000 resp. 15 000 kr i aktier.
Stora förbättringsarbeten vidtogs redan från början på de båda järnvägslinjerna, och allt efter som banan blev bättre kunde tågens hastighet ökas. Exempel på vanliga förbättringsarbeten är att skenorna utbyttes och förstärktes liksom talrika broar. De första skenorna av järn på Kalmar -Emmabodadelen var redan 1879 alla utbytta mot stålskenor.
Järnvägarna kom – som de flesta förutsett – att betyda mycket för köpingen och dess utveckling eller som en person förutspådde i en tidningsinsändare: ”En kraftig hävstång för Nybro köpings förkovran kommer järnvägen att bliva”.
Invigningsåret 1874 fanns det i Nybro 49 boningshus och 500 invånare. Bland dessa var 10 köpmän och 33 fabriks- och hantverksidkare. Sommaren 1876 kunde man räkna till 70 hus och 600 invånare. Bland fabriker kan nämnas en lack- och en karamellfabrik, en tapet- och en fajansfabrik, tre bryggerier, ett större garveri samt två tändsticksfabriker. En ångsåg fanns också liksom en slöjdförening, som blivit prisbelönt vid en utställning i Norrköping.
I en insändare i ingen mindre än Göteborgs Handels och Sjöfartstidning den 7/1 1878 strör man både ros och ris över järnvägen:
Vad som mest bidragit till Nybros utveckling är järnvägen, som går här förbi. Med dennas tillkomst har det blivit lätt att taga penningar ur skogarna, vilka dock syns smälta bort alltför brått. Visserligen växa de igen – men det dröjer. Materialen å Kalmarjärnvägen tycks vara av bästa beskaffenhet, men antingen saknas det medel eller ock god vilja att göra resor å den-samma. Tredje klassens vagnar här – andra klass finnes ej – äro denna årstid riktiga iskällare. Tak och väggar i tredjeklasskupéerna glimrar av is, visserligen vackert men föga hälsosamt eller angenämt för de resande. Det skulle ej heller inte skada, om en och annan tjänsteman vid biljettförsäljning iakttoge lite mera hövlighet än som någon gång sker. Icke alla hava mod att i mjugg le åt den barska tonen, som ljuder innanför luckan. Resande äro nu så vana vid att bli hövligt bemötta överallt var de färdas fram på de svenska järnvägarna, att motsatsen alltför mycket stöter örat.
Under 1880-talet var det mycket dåliga tider i Sverige. Även Nybro köping fick känningar av detta. Under de 20 sista åren på 1800-talet ökade köpingens befolkning endast med 25 per-soner. Ändå var man en betydelsefull centralpunkt med sina två järnvägslinjer och många affärer.
Madesjö socken (inkl. Örsjö fram till 1893) hade en folkmängd på över 9 000 personer. Även andra omgivande socknar hade då sina högsta innevånarantal någonsin och emigrationen till USA nådde rekordsiffror under denna tid.
I början på 1900-talet stundade ljusare tider för köpingens utveckling. 1910 var folkmängden 932, 1920 – 2 493 och vid årsskiftet 1924 – 2 725 personer.
Även om inte järnvägarnas tillkomst betydde allt för köpingen tillväxt kan man nog konstatera att förut nämnda spådom slagit in: ”En kraftig hävstång för Nybro köpings förkovran hade de nya järnvägarna blivit”.

Sjukdomar och epidemier på 1700 – 1800-talet.
Tiderna igenom har även våra bygder drabbats av svåra epidemier. Kända exempel är:
Pesten 1710 och 1711.
Enbart i dec. 1710 avledo i Madesjö 95 personer, och under hela året 244 personer. 1711 krävde farsoten inte mindre än 252 offer. 14 av stiftets präster dog i denna epidemi.
Rödsoten 1773.
Medikamenter från apoteket i Kalmar inköptes for stort belopp, men dessa kunde inte förhindra att 320 personer avled i sjukdomen, vilket är tre gånger antalet födda detta år. Rödsoten kom igen 1806, då antalet döda var dubbelt mot födda.
Smittkopporna 1756, 1757, 1769 och 1770.
Denna sjukdom blev den första som besegrades genom vaccination. Redan 1773 beslöts att man skulle utse en person i Madesjö, som skulle utföra denna, men i det tiderna igenom alltid lika konservativa och mot ”nymodigheter” försiktiga Madesjö dröjde det ända till början av 1800-talet innan vaccinationen kom i gång med socknens klockare som vaccinatör. En ledande roll i propagandan för vaccinering hade fru Hildebrand i Flerohopp. Finansieringen ordnades genom en årlig vaccinationskollekt i kyrkan.
Mässlingen 1821.
Många barn avled i början av detta år i mässlingen. Provinsialmedicus Kellberg reste från Kalmar upp till Madesjö prästgård där han utfärdade en kungörelse om hur de insjuknade skulle skötas. Kungörelsen upplästes i kyrkan påföljande söndag.
Rötfeber 1824.
Återigen skickade d:r Kellberg ut en kungörelse om hur de sjuka skulle skötas. Denna epidemi
liksom mässlingen var inte riksomfattande.
K.m:t hade 1821 utfärdat en rekommendation om inrättande av sundhetsnämnder i socknarna. Dessa skulle träda i funktion om svåra epidemier utbröto. I Madesjö ansåg dock sockenstämman att en sådan nämnd inte skulle göra någon nytta eftersom ingen läkare fanns i socknen.
1831 hotades Sverige för första gången av koleran.
Snabbt valdes nu en sundhetsnämnd i Madesjö med medlemmar från alla fyra fjärdingarna. Enligt Kmt detta år utfärdad kungörelse skulle sjukhus inrättas i varje by eller fjärding, så att man kunde avskilja de sjuka från de friska i särskilda hus. Sundhetsnämnden i Madesjö valde ut lämpliga hus i alla fjärdingarna, som ansågs lämpliga för ändamålet. Nämnden skulle även tillse att det fanns sjukvårdare och bärare. Dessa skulle ”utan ersättning utom i vad som rörde deras bärgning ikläda sig denna befattning som varder ålagd dem”. Denna formulering ogillades av K.bef, som anmodade sundhetsnämnden att med dessa personer överenskomma om en skälig lön. På hösten 1831 utsågs sjuksköterskor, sjuk-och likbärare inom varje fjärding. Vid varje sjukhus skulle tjänstgöra två sjuksköterskor och fyra sjukbärare. Varje sjuksköterska skulle få 12 sk.rglds om dagen jämte maten. Samma blygsamma lön i förhållande till riskerna skulle även sjukbärarna få. Det bör nämnas att samtliga utsedda sjuksköterskor var inhysesänkor och inhysespigor och samtliga sjukbärare undantagmän och inhyses. Inga bondhustrur eller bond¬döttrar ansågs lämpliga till sjuksköterskor och inga bönder till sjukbärare! Om hur sjukhusen skulle utrustas och hur vården skulle ske utfärdades flera kungörelser.
Detta år nådde inte koleran Sverige och den starka beredskapen 1831 behövde inte träda i kraft men tre år senare, 1834, nådde den Göteborg och snabbt spred sig till Jönköping kunde orga-nisationen snabbt återupprättas. Sjukdomen närmade sig snabbt våra trakter. I en rapport omtalas att koleran var i tilltagande i Växjö, att i Karlshamn ”endast” 12 personer dött men i Sölversborg 1/18 av befolkningen. Länsstyrelserna gav order om spärrning av länsgränserna. Sålunda var t. ex. spärr anordnad vid Kopparfly nära gränsen mellan Algutsboda och Madesjö. Vägfarande från Algutsboda måste uppvisa ”sundhetsbevis”, utfärdat av sockenstämmans ordf., för att komma in i Madesjö.
Lyckligtvis nådde inte koleran Madesjö, men man erkände nu nyttan av en permanent sund-hetsnämnd.
Under februari och mars månader 1842 hemsöktes Madesjö av en smittosam magsjukdom, kallad Brännsjuka. För att förhindra denna sjukdoms spridning varnades för att deltaga i gravöl efter de avlidna, ty i samband med dylikt hade flera personer i Mortorp och Ljungby blivit smittade. Denna sjukdom visade samma symtom som pesten 1711 och 1712 fast med lindrigare förlopp. Ännu i april rasade sjukdomen men avtog sedan.
Koleran härjade hårt i Ryssland 1847 och närmade sig Östersjöns kustland varför länsstyrelsen i Kalmar anmodade socknarna att se över sin beredskap. Trots att inte koleran nådde till Sverige detta år beslutades att sundhetsnämndsledamöternas antal i Madesjö skulle utökas till inte mindre än 43 personer varav några utsågs till uppsyningsmän som skulle kontrollera ”snyggheten” i gårdarna, såväl inne som ute, liksom på gator och öppna platser. Inomhus var anbefallt att man skulle städa, skura och strö en- eller granris på golven. Utöver kontroll av detta skulle uppsyningsmannen tillse att födoämnena var ”av sund beskaffenhet”. Alltså var dessa vårt samhälles första hälsovårdsinspektörer. Om medlem i sundhetsnämnden ej åtlyddes kunde denne begära handräckning av kronobetjäningen.
Det dröjde till 1850 innan koleran åter uppenbarade sig i Sverige. Denna gång under augusti månad i Malmö, Ronneby i september och Döderhultsby (Oskarshamn) i oktober där 95 personer insjuknade och 48 avledo. Även från denna epidemi klarade sig Madesjö.
1853 återkom koleran till Sverige, dessbättre inte till Madesjö men farligt nära. Den ort som nu drabbades var örlogsstaden Karlskrona. Risken var stor att båtsmännen, som var stationerade där lätt kunde sprida smittan vid sina hembesök. Dessa fick dock på amiralens order kvarstanna i Karlskrona tills epidemin var över.
Rödsoten 1858 skördade nästan 200 människoliv i Madesjöbygden. Så gott som varenda by drabbades mer eller mindre av denna hemska sjukdom. Den först insjuknade var från Norra Bäckebo.
I Kåtterås lågo alla 12 familjemedlemmarna i en gård samtidigt insjuknade och i Sävsjö dogo 7 personer med kort tids mellanrum i denna sjukdom. Under den värsta tiden höllos begravningar två gånger i veckan, onsdags- och lördagsaftnar, å Madesjö kyrkogård, med upptill 18 avlidna. Det var svårt att få likbärare eftersom många var försvagad av sjukdomen och smittofaran var avskräckande. Det uppges att somliga personer, som ej var mottagliga för sjukdomen, fick bära upp till 30 – 40 lik efter i rödsot avlidna. Farsoten utbröt på försommaren 1858 men nådde sin höjdpunkt under slåttern. Efter begäran lät länsstyrelsen stationera en läkare i Nybro under september och början av oktober. I de fattigaste hemmen var eländet och nöden obeskrivlig. 1864 uppträdde sjukdomen åter, men då i mindre omfattning.

Köpingen får läkare och apotek.
Lika egendomligt som det var 1837 att den lilla byn fick ett sockenapotek, lika underligt kan det tyckas att köpingen Nybro 1876, nu belägen vid två järnvägslinjer, fick vänta ända tills 1890 innan man fick ett nytt. Tydligen ansåg myndigheterna att eftersom här inte fanns någon läkare, som skrev ut recept behövdes heller inget apotek.
När den gamle apotekaren Johanni 1862 av hälsoskäl fick upphöra med sin verksamhet sökte han tillstånd att överlåta denna till någon kompetent person, men denna ansökan avslogs. Johanni vädjade då till de styrande i Madesjö, vilka sammankallade en extra sockenstämma vid vilken man beslutade att inlämna en skrivelse med önskan om att Nybro skulle få ha sitt apotek kvar. Att denna skrivelse var författad av prosten Sandberg kan tydligt utläsas eftersom denne aldrig, om möjlighet gavs, missade ett tillfälle att i sina skrivelser propagera mot rusdryckerna. Innehållet i den till k. m:t. inlämnade skrivelsen lyder översatt till nutida språkformuleringar:
”Ingen anledning finns att dra in ett apotek som funnits i 20 år. En sådan indragning skulle vålla stor saknad inte bara i denna folkrika socken, utan även runt om liggande socknar, som alla har långt till någon stad där apotek finns.
Nybro har numera utvecklats till en handels- och hantverksplats där flera vägar mötas. Önskvärt vore att apoteket bleve så fullständigt som möjligt. För att motverka kvacksalveriverksamheten i trakten vore det bra om den nye apotekaren vore insatt i botandet av vanliga såväl in- som utvärtes sjukdomar. Likaså vore det bra om apotekaren vid akuta sjukdomsfall kunde ge råd och anvisningar”.
Det sista avsnittet i denna skrivelse måste för att komma till sin rätt återges i sin ursprungliga utformning:
’Men vid sitt förord för apoteksrörelsens fortfarande härstädes ansåg både församlingen och ordföranden såsom pastor sig böra fästa det oeftergivliga villkor, att apotekaren aldrig tillåter sig själv eller genom någon annan under någon slags förevändning sälja, utskänka eller utlämna sprit Riga-balsam, Luktvatten eller vad sprithaltig dryck det vara må, på ett sådant sätt, att det som erhålles kan användas i stället för brännvinssupning, ty därigenom skulle apoteket kunna förvandlas till en vederstygglig brännvinskrog och åstadkomma mera ont än gott inom det samhälle där det är beläget”
Denna skrivelse, vilken mera kom att likna en önskelista, fick inte åsyftad verkan.
Nybros förste läkare kom 1885 och hette Brorström. Denne kom från Borrby i Skåne och blev under sin Nybrotid mycket omtyckt. Han blev en av de drivande krafterna vid badanstaltens utveckling och deltog också flitigt i den kommunala verksamheten. När Brorström sedermera stod med som undertecknare i ansökningen till medicinalstyrelsen om apoteksprivilegier fick denna större tyngd. Man åberopade i denna ansökningsskrivelse att betydligt mer än 10 000 personer, boende i Nybro och de omgivande socknarna, voro betjänade av ett apotek. Dessutom påpekades att köpingen var en betydelsefull järnvägsknut samt ägde en framstående badanstalt med sanatorium och hälsokälla.
Sedan såväl K.m:t som medicinalstyrelsen tillstyrkt ansökan om personligt privilegium för en apotekare i köpingen tilldelades den 31/1 1891 detta apotekare A.C. Landgren från Slite på Gotland.
Givetvis hade det i dessa trakter – liksom överallt i gamla tider – funnits personer, som var kunniga i sjukdomars botande. Somliga var mera seriösa medan andra var rena kvacksalvare. Till de verkligt seriösa hörde Karin Skoog, eller som hon i dagligt tal och på oförfalskad Madesjödialekt kallades Sko-jan. Hennes flicknamn var Karin Nilsson och var släkt med bl. a. smeden Horn i Madesjö (tillverkade den berömda Madesjödängan). Hon gifte sig med hem-mansägaren, senare båtsmannen och sedermera Nybro köpings förste nattväktare Peter Skoog, som var uppfödd i Södra Bäckebo på gamla ”majorens” föräldragård.
Fru Skog blev tack vare sin stora händighet och förslagenhet snart mycket populär och anlitad till de mest olika göromål. Hon klädde brudar och lik, lagade till kalas och var en skicklig jordemor. Under resorna med provinsialläkare Söderbaum från Kalmar (Nybro hade ingen läkare förrän 1885) och ännu mera då hon under samme läkares överinseende fått sig anförtrott vården av de arbetare, som vid järnvägsbygget Kalmar-Emmaboda blivit sjuka eller skadade. Hon lärde sig med tiden att behandla svårare sårskador och benbrott vari hon till slut uppnådde en rent otrolig färdighet. Snart blev hennes rykte för lyckade operationer av yttre åkommor så stort. att hon fick mottaga besökande från snart sagt alla håll och kanter vida utanför hembygden. Tio å tolv bäddar kunde för jämnan vara belagda med patienter i makarna Skoogs hem, som sålunda blev ett ”miniatyrlasarett”. Detta var beläget vid ingången till badhusparken och fick på köpingens bekostnad flyttas när badanstalten anlades. Det finns ännu kvar i reno-verat skick med adress Storgatan 45.
Hela kakelugnskransen i det större sjukrummet var garnerat med fingrar och tår, som måst avtagas och som där lagts upp för torkning, så att vederbörande efter läkningen ev. kunde få sina reliker med sig hem. Salvor och plåster av utmärkt beskaffenhet tillagade fru S. själv. i synnerhet hennes rossalva var vida berömd.
Med invärtes sjukdomar befattade hon sig inte. Hon hade ett frejdigt humör, som besegrade alla vedervärdigheter. Med ett skämtsamt infall tog hon ibland emot de mest hopplösa. Betalningen i kontanter för vård och vistelse blev ofta mycket obetydlig, men tacksamheten från mera förmögna patienter tog sig ofta uttryck i form av matvaror, som väl behövdes i det stora hushållet. Det kunde ibland uppgå till ett 20-tal personer, vilka fick fri bespisning. Kaffe-kitteln stod dagen i ända på spisen.
Många, som av läkare ansågs som obotliga, kunde hon kurera. Bl. a. en pojke i 10-årsåldern, som vid bärplockning i ett stenröse snavat och skadats mycket svårt av nedrullande stenar. Han hade fått magen krossad och forslades mera död än levande till läkare, förmodligen i Kalmar, som sade sig inget kunna uträtta eftersom inälvorna trängt ut. Som en sista förtvivlad utväg förde man då den stackars pojken till fru Skoog, vilken fullständigt botade honom. Båda malaria Skoog avled med nio månaders mellanrum i början på 1890-talet varefter deras hus övertogs av deras barnbarn urmakaren Fritiof Skoog jämte syster.
Fru Skoogs efterträdare såsom läkekunnig för alla sorters sår- och benskador m. m. blev fru Maria Lagerqvist bördig från Björnahult.
Bland övriga medicinmän- och kvinnor, som var verksamma i Nybrobygden under köpings-tiden kan nämnas Johan i Slottet, vilken utövade sin praktik vida omkring i socknarna med Vissefjärda som centrum, Pelle i Äspet från Brokagärde och Läkare Lovisa, som bodde i Riddaretorp. Här ett exempel på medicinrecept från denna tid utskrivet av Johan i Slottet: Hvitt Inte (zinksulfat), Draka blo, Jerpa Ister, Helvetes sten (lapis – silvernitrat), Johannes Brö, Rö koral, Hvit koral, Elfamanna Styrka, Tolfmanna Kraft, Ljungfru skin, Kris-: Trä och Janes Testamente (Janes = Hjärnes). Så sent som 1896 expedierades detta recept på köpingens apotek.
En mycket känd och anlitad djurläkare var Aug. Bladh i Bidalite. Han hade ett år praktiserat hos en examinerad djurläkare varefter han öppnade egen praktik och blev anlitad av djurägare i både Kalmar, Kronoberg och Blekinge län. Bladh gav även ut en handbok, som handlade om vården av husdjuren och botande av deras sjukdomar.

Nybro blir kurort.
Sveriges första kuranstalt anlades redan 1678, och på 1800-talet fanns ett stort antal dylika runt om i Sverige. Redan under forntiden hade man observerat att källor vars vatten hade en viss smak eller färg avvek från vanligt vatten. Man anade att detta vatten hade en helande verkan. Ett sätt att komma i åtnjutande av denna var att offra pengar i källan, en annan att bada idén och en tredje att dricka dess vatten. Vanligen var det järnhaltigt vatten i dessa källor.
I Nybro hade ägaren till Göljemåla, Olaus Axelsson, strax efter det Nybro börjat bebyggas, upptäckt en källa med dylikt vatten vid vilken han anlade ett brädskjul med tillhörande vattenämbar. Genom en ränna, som stack ut genom ena skjulväggen transporterades det upphämtade vattnet ut till badgästerna, som fick hålla sina glas eller muggar under denna. Med tiden utökades denna anläggning med ett större skjul med ”badrum” innehållande ett badkar och försett med en stor öppen spis samt en järngryta på tre ben för uppvärmning av badvattnet. Badgästerna fick själva betjäna sig bäst de kunde. Vägen till denna unika badinrättning; belägen norr om den senare anlagda järnvägen, gick från landsvägen, numera Storgatan, över Priemska gården ner i kärret (parkeringsplatsen bakom nuv. biblioteket). Detta kärr var så sankt att det någon gång hänt att kreatur drunknat däri. Detta vållade stora kostnader och mycket extra arbete när järnvägen skulle dragas fram här. Vid all nybebyggelse på senare tid häromkring har man fått påla grunderna.
I Kristvalla anlade en lantbrukare i slutet på 1850-talet Kristvalla Hälsobrunn, där det under 1870–1880-talen förekom ett mycket gemytligt badortsliv med upp till ett par hundra badgäster per säsong. Tanken att inköpa källan och utveckla Nybro till en betydande kurort hade funnits hos flera av köpingens styresmän redan i början av 1870-talet men inte förrän 1881 var man färdig att börja aktieteckningen. Köpingen hade beslutat att för sin del teckna aktier för 20 000 kr., givetvis medel från vinsten i spritförsäljningsbolaget, samt gratis upplåta mark till behövliga byggnader och även till ett parkområde. Det nybildade bolaget fick namnet Nybro kallvattenkuranstalt aktiebolag.
Men bolagets ekonomi blev efter några år mycket ansträngd och 1900 fick det träda i likvidation. Nybro, numera egen kommun från 1880, som var den största aktieägaren beslutade att inköpa anstaltens egendom och där anlägga ”ett nytt första klassens badhus” med det nya namnet Nybro brunn och badanstalt.

”Nybro köping lärer i en framtid komma att uppträda som konkurrent till Södertälje och Köpingen äger nämligen en rik mineral
källa av plus 8 graders temperatur och ligger omgiven av barrskog. vadan sålunda här är tillfälle anlägga en brunns- och badanstalt samt ett sanatorium.” (9/7 1877).

”Allmännyttigt företag
Nybro köping eger inom sitt område källor,’ hvilka vid undersökning befunnits gifva tillräck¬lig myckenhet vatten af erforderlig köldgrad för en kallvattenkuranstalt, och då inom sydöstra Sverige ingen sådan anstalt förut finnes, hafver Nybro kommun genom undertecknade inbjudit till teckning af aktier för bildande af bolag med ändamål att i eller vid Nybro anläggs en tidsenlig vattenkuranstalt.
Nybro kommun lemnar källor, byggnadsplaner och promenadplatser fritt samt tecknar 20 000 kr. med lemnad preferensrått åt enskilda aktietecknare, hvarigenom desse böra vara tillförsäkrade åtminstone god ränta å sina i företaget insatta medel. Se vidare genom inbjudning å teckningslistor med bilagor, hvilka blifvit tillsända flere framstående män, och före den 15 nästa augusti finnas att tillgå i Kalmar å herr konsuln och riddaren C. Hasselquists kontor, hos herr löjtnant W. Jung och i A. Holtsbergs bokhandel, samt i Nybro hos inbjudarne.
Nybro den 16 juli 1881.
N. Simonsson. J. G. Blomdell,
A. Olsson. C. A. Forssell,
20/7 1881″

1890 började en ny epok i Nybros historia, Kommunen som varit förutseende och köpt in hela Kvarneslätts gård hade nu tillgång till den vackra omgivning som en kuranstalt bör ha. Man ägde nu hela Grönvägsområdet – hette Grönmon på denna tid – samt hela ”Kvarnaslätta göl”, vilken i dag efter blomman Linnea borealis, som växte där, kallas Linnéasjön och även det skogsområde man i dag kallar Joelskogen namn efter tidigare ägaren Joel Johansson. Bättre och lämpligare omgivningar för en kuranstalt kunde man knappast finna, och man måste erkänna att man verkligen gjorde allt för att även omgivningarna skulle bli av ”första klass”. Man anlade en mycket vacker badhuspark, vilken man bebyggde med många vackra byggnader alltifrån bad-och behandlingshus till en flott ”societets- och restaurationslokal”. Promenadvägar anlades i den vackra Joelskogen. Eftersom man nu disponerade gott om mark anlades nya gator vid vilka många vackra hus byggdes, de flesta i köpingens regi, avsedda som bostäder åt brunnsgästerna. En del av dem fick namn som Villa Sofia, Villa Hjalmar, Villa Beijer, Villa Oskar o. s.v. Nybros goda järnvägsförbindelser gjorde att ett stort antal badgäster sökte sig hit. På tal om järnvägen så råkade ju hälsokällan ligga på fel sida om denna. Badgästerna fick ända fram till början av av 1890-talet gå på en träramp över banvallen för att få tillgång till det hälsobringande vattnet.1892 hittade man källor med ännu mineralhaltigare vatten i badhusparken på rätt sida om järnvägen.
Högsta antalet badgäster, 900, hade man 1919. Gästerna hade möjligheter att få praktiskt taget vilken form av bad och behandlingar man önskade. Som exempel kan nämnas att 4 gymnaster 1923 arbetat med 26 patienter vardera per dag.
Ansvariga för vården vid badanstalten var hela tiden en läkare, som ofta arrenderade denna per säsong. Badanstalten hade hela tiden förmånen att ha mycket kvalificerade läkare. Titlar som livmedikus. docent och med. dr. förekom.
Nybro Brunn, liksom flera i inlandet belägna kurorter, fick med tiden alltmer konkurrens från dylika, med havsbad som t. ex. Ronneby och Borgholm. Från 1925 sjönk patientantalet stadigt och 1949 var Nybro Brunn och badanstalts saga all men dess betydelse för köpingens utveck¬ling kan inte nog värdesättas. Förutom att badgästerna konsumerade mat och andra varor samt gav åtskilliga nybrobor hyresinkomster, tillförde de en för orten ny kultur. Badhusretaurangen och badhusparken blev en ny samlingsplats för fester och konserter som Nybroborna inte tidigare upplevt. Inte minst kontakten med människor från andra orter gjorde säkert köpingsborna gott.

Beträffande det övriga badlivet i Nybro kan nämnas att inte mindre än 3 kallbadhus har funnits vid Linnasjön. 1889 byggdes nr 1 privat på sjöns södra strand. Detta vållade stor uppståndelse, ty badanstalten såg i detta en konkurrent. Denna inköpte detsamma för en summa av 450 kr.
Kallbadhus nr 2 fanns på motsatta sidan sjön där man i dag kan se trappan, som ligger vid den lilla gångvägen.
Nr 3 låg där Joelsgatan slutar vid Linnéasjön. Det var utrustat med hopptorn och simtävlingsbanor.

Ett Vackert resultat har den artesiska brunnsborrningen i Nybro lämnat. Den har ägt rum i mossen mellan paviljongen och badhuset och har fortgått till ett djup av 58 fot. Till slut gick vattnet med eget tryck tre fot över jordytan. Dessutom har man på 15 fots djup påträffat ett 9 fot mäktigt lager av en till bad utmärkt gyttja som är lätt åtkomlig.

Senare meddelas. att den påträffade gyttjan nästan uteslutande består av järn och lämningar av diatomaceer (kiselalger). Vattnet som gav 120 000 liter om dygnet. är nu undersökt och har befunnits vara tre gånger så järnhaltigt som vattnet i badhusanstaltens förutvarande järnkälla. För jämförelse skull kunna vi nämna. att det är 80 %_c järnhaltigare än Kristvallavattnet. Det vackra resultatet har vunnits för en utgift av endast 400 kr.
(16/3 1892).

Vid extra kommunalstämma
med Nybro köping beslöts att hr Hultenberg inköpa den s. k. ”Qvarnplanen” för ett pris av 4 500 kr. Ändamålet med detta köp. är, dels att få en trafikabel väg mellan Grönmoen och kö¬pingen, dels att för framtiden förhindra att platsen användes till något för badgästernas trevnad störande ändamål. dels för att kunna reglera det här rinnande vattnet efter behag.
(18/1 1902).

TILL NYBRO!
Är du sorgsen min vän?
Har du liktornen stött
På din levnadsstig knagglig och svår?
Rider gikten dig än?
Stöter näsan i rödt
Och i grått dina tunnsådda hår?
Dröj då ej en sekund
Packa in och kom hit!
Här finns hjelp för det der må du tro!
Du blir glad, du blir sund
Får en hisklig aptit
Och blir menska igen – i Nybro!
Arme broder som går
Stödd vid kryckan så nött
Skynda hit medan ännu du kan
Du en hälsodryck får
Och ej mer lefnadstrött
Kryckan kan du slänga för f-n
Och när hemåt du far
Frisk till själ och till kropp
Cancan dansar du då i kupén
Skriker sen till en var:
”Kors för tusan res opp
Till Nybro där jag fått nya ben”.
Unga mö med en kind
Blek – av vad vet jag-
”Allra kåresten kanske bedrog”!
Kom blott hit, och med vind
Flyr din sorg på en dag
Och din kind säkert rosor får nog
Du blir vacker, blir fet
(Så der lagom förstås)
Och för friare får du ej ro:
Avundsjukan blir het
Din ”väninna” förgås
Ty hon ”drack icke brunn” i Nybro

Nybro badanstalt
eller som dess fullständiga beteckning numera bör lyda. Nybro kallvattenkuranstalt. järnkälla och skogssanatorium. räktrade i torsdags tionde årsdagen av sin tillblivelse. Anstalten öppnades nämligen för första gången den 15 juni 1883. Bemärkelsedagen firades av doktor Brorström, som arrenderat anstalten av Nybro köping. med en animerad middag i societetshuset. till vilken gästen voro inbjudna frän åtskilliga grannorter. Därvid hade man tillfälle konstatera, att restaurangen på platsen är av sär• seles god beskaffenhet. (17/6 1893).

Nybro Badsällskap anordnar lördagen d. 23 juli 1898 kl. 5 e.m.
Sommar-Fest
för välgörande ändamål.
Tombola, Blomsterstånd, Postkontor, Museum,
m. m., m. m.
Riklig buffet! God musik!
Vid 7-tiden nationaldanser vid maj-stången af 4 par.
Eller festen i det gröna konsert i so-cietetssalongen.
Vid 9-tiden arrangeras tablåer.
Efter tablåerna vidtager dans i societets. salongen, hvartill dausmärken till pris af 25 öre tillhandahållas vid ingången.
Entre till festplatsen 50 iire, barn och tjenstefolk 25 öre.
Besökande från Kalmar och mellanlig-gande stationer, som önska besöka festen, eho att utresa med de ordinarie tåga. Hemresan sker med cxt.rat1g omkring kl. 12 på natten.
’,Extratågsbiljetter ’erhållas å stationerna mot ranlig tur- och returafgift
Komiterade. ”Kalmar” 23/7 1898.

Till Nybro! Till Nybro!
Skynden hit var och en !
Kom och smaka vårt livselexir!
Doft av tallskogen. 0!
Hvilken badhuspark sen!
Och hos Richter sånt ypperligt bier!
Sist välkommna! till Er
som ren anlända hit
Söken hälsa. Jag hoppas förvisst
Han ER alla den ger
Sätten dertill blott lit!
För var brunnsgäst bugar sig
Kvist

Från badortslivet vid Kristvalla hälsobrunn
På 1860-talet meddelas ett utdrag av ”Kristvalla brunnsbalk”,
gillad och antagen å lagtima brunnsterminen 1864.
Kap. Om vattnets drickning och hvar därtill härer

&1
Hvarje morgon half till sex bör man laga att man väcks sist half sju man rapportere till fiskaln att man är nere
§2
När man fullgjort denna plikt – nedan syns den är av vikt skynde utan rast och ro man ner att få ett glas af Johan
§3
Varje kvart ett glas man får,
blott man dess emellan går
eller sitter på en gunga,
ifall benen blir för tunga
§ 4.
Den som går till källan ned
för att dricka, bör få fred,
ej med prat hans gång man störe,
eljest pliktar man ett öre.
§5
Samma bot det vara ock om man sover som en stock, så att man ej är vid brunnen vid den ovan sagda stunden
§6
Glömmer gäst fiskalen bort, godt, då blir proceccen kort; tvenne ören skall han giva för att lära höflig bliva
§7
Källan, som vi dricker ur,
lasta ej med grin-min sur.
Bryter någon emot detta
bötes ören två med rätta
§8
Skockar folkmängd sig ihop,
mittför Johan med sitt stop
så att drickning därav hämmas,
så skall han inför Brunnsrätt stämmas
och envar skall böta då
för sitt oskick öre två.