Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/förordet.
Lyte
När kvinnor väntar barn och blir skrämda för något, till exemoel ett djur, och därvid tar på sin kropp, får barnet ett lyte med samma utseende som det, som skrämt modern.
Det var ett barn, som hade ormlyte. När modern väntade det, hade hon fått se en orm, blivit rädd och tagit på sin kropp och sagt: ”Gack väck med dig”. Barnet fick ett födelsemärke, som liknade en orm, man såg huvudet med gadden och den slingrande kroppen.
En barnmorska, fru Elmqvist, kunde bota lyten. En kvinna, som väntade barn, hade nackat några höns, och det barn, hon födde hade fått en underlig sjukdom. Det for upp i sängen och flaxade, ungefär som höns gör, när man givit dem dödshugget.”Uack ut och hugg huvudet av tuppen”, var fru Elmqvists råd ”och ta sedan blod från tuppens nacke på en näsduk”. Man gjorde så, fru Almqvist brände näsduken på en plåt och gav barnet litet av askan. Man fick hålla på därmed en tid men barnet blev snart bra och har aldrig haft ont sedan.
En av mina bröder hade ett skriklyte. Mor och far och syster Emma bar barnet runt i stugan, men det hjälpte inte, han bara skrek. ”Har du inte blivit rädd, när du bar honom”, sade en bekant fru. Det var så riktigt gissat. Mor hade gått ut en kväll i skymningen, medan hon var i grossess, och hade därvid blivit skrämd av några, som hade klätt ut sig i ett vitt lakan. (A.L.M.)
Gengångare och spöken.
Så snart ett lik efter någon brottsling eller ett oäkta barn skulle in i likboden vid Madesjö kyrka, var det svårt att få upp låset. Man fick inte gå genom grindarna med en kista med ett sådant lik utan bära den över vallen. Vid ett tillfälle hade det varit särskilt svårt att få upp låset. Några dagar förut hade nyckeln varit hos en smed i Hagnabo och blivit lagad. Smeden hade varit och provat den, och då hade allt gått bra. Karlarna, som försökte öppna, satte en stake i öglan och skulle därmed vrida upp låset, men det gnällde och knakade, så de kastade staken och nyckeln och sprang. (A.S.)
Vid Bläsmåla var det något övernaturligt, sades det. Man såg alltid ett egendomligt ljussken där om kvällarna.
Den lantmätare, som skulle förrätta skifte vid Bläsmåla hade mätt fel på en äga. ”Här sätter jag en käpp”, hade han sagt. Efter sin död fick han ingen ro. Folk såg honom gå på ägorna med lykta och käpp och hörde hur vålnaden mumlade: ”Här är rätt, här är orätt, här sätter jag en käpp.” (A.L.M.)
Vid Bankagärde visade sig ett spöke. Det var en av misstag ihjälslagen karl, som man såg och hörde. I backen vid kyrkstallarna vid Madesjö kyrka spökade det. Där hade också en man blivit mördad. Vid de stora ekarna nära kyrkan såg några pigor en huvudlös karl, när de var på väg bort med ostamjölk. De lämnade mjölken på vägen och sprang hem.
En bonde hade varit utåt Flerohopp. I den skog man kommer till på vägen mot Madesjö kyrka, mötte han ett spöke. Det fick tag i ena hjulet på vagnen, så att det föll av, men bonden tvingade spöket att hålla upp hjulaxeln. Vid kyrkogården läste han Fader vår, och sedan kom han lyckligt hem till sin gård.
Vid Jöseetorpa ek nära Öresjö kyrka, fanns en riskast. Där hade ett mord blivit begånget. På platser, där någon blivit bragd, om livet, brukade var och en, som gick förbi, kasta en pinne, och slutlien blev det en stor rishög. (J.V.J.)
Min bror och jag skulle gå hem sent en kväll. Det var i Otteekruv. Vi fick höra, att det bultade ute på vägen och blev rädda, så vi lade oss bakom en sten. ”Vi går inte hem i kväll”, sade vi till varandra. Plötsligt lyste ett eldsken om benen på oss, och vi till att springa i håla skogen. När vi kom fram på vägen, fick vi se, att det var några karlar, som gick där med en lykta. De hade varit på auktion. Det var de, som hade lyst på oss, och det var ingenting att vara rädd för. Vid vägkanten låg en halt, drucken bonde, det var han, som hade gått och åstadkommit bultandet, som vi hört. Vi trodde naturlitvis, att det var något övernaturligt, och när vi fick se, vad det var, kunde vi gå hem lugna.
En annan gång blev jag också skrämd och trodde det var något spöke. Men det var ingenting den gången heller, bara vår katt, som sprungit på fötterna på mig. (A.L.M.)
Vid Göstorp hänger det en stor sten över vägen, berättade man. Den sades vända sig, när den hörde kyrkklockorna. (V.A.)
Offerkälla.
Vid Överstatorp i S:t Sigfrids socken fanns en offerkälla. Där hade folk offrat silverpengar, det kunde vi barn se, när vattnet var klart. (A.L.M., A.E.S.)
Sjukdomsbot.
Hade mun tandvärk, skulle man sätta bort den i ett träd. Jag minns, att de sade åt mig att sätta bort tandvärk. Skulle man bota engelska sjukan, skulle man springa runt stugorna. (A.J.)
När världen skulle förgås.
När jag var barn, talades det om att världen skulle förgås. Jag vet inte, hur gammal jag var då, det har jag glömt. Dag och tid var utsatt, så bestämt, att folk med allvar beredde sig på vad, som komma skulle. Det var en söndag, det skulle ske, men mor brydde sid inte om det. Hon gjorde oss barn i ordning som vanligt för att gå till kyrkan. När vi kom till vårt vägskäl, satt gumman Grönkvist på en sten och läste bibeln. ”Världen skall förgås i dag klockan elva”, jämrade hon sig, när vi kom. – ”Det får vara i Guds namn, hur det vill med det”, sade mor, ”stig opp och kom nu, så går vi till kyrkan.” I en gård låg hela barnskaran på golvet i köket och bad till Gud om förskoning. (A.L.M.)
Sibyllans spådom.
Sibyllans spådom lästes mycket och citerades ofta. Hon var profetens avkomling. Hennes ena fot var som en gåsfot. Hon skulle gå över Kidrons bäck men ville inte gå på den spång, som vår Frälsare använt; därtill ansåg hon sig vara för ringa. Hon gick därför i bäcken, och när hon kom upp, var gåsfoten borta, och hon hade fått en riktig fot. (A.O.)
Tydor och varsel.
Det fanns åtskilliga sätt att få kunskap om sin framtid. Ett var att sitta vid en korsväg en midsommarnatt. Då skulle man i en syn få se sin framtid. Två flickor hade gjort det en gång. Den ena fick se en karl, och hon blev gift. Den andra såg också en karl, men han kom med en handyxa i handen och hon blev halshuggen.
För att få se sin tillkommande bakade man drömkakor och plockade nio sorters blommor midsommarnatten. Dessa skulle man sedan ha under huvudkudden, när man sov. Drömkakorna bakades av mycket salt, mjöl och äggskal. Man skulle äta dem, innan man lade sig. Eftersom de var så salta, blev man törstig och den, som man i drömmen såg komma och ge en vatten, var ens tillkommande.
Ett annat sätt att få se sin tillkommande var, att man liggande på golvet skulle äta en salt sill. Den, som kom till en i drömmen, sedan man gjort det, var ens blivande make. (A.L.M.)
Det sades, att den, som först steg upp från brudpallen, bruden eller brudgummen, skulle först dö. Det var en bondgumma, som fick se mitt brudfotografi. ”Hon blir änka”, sa hon om mig. Hon hade nämligen sett, att min krona hade åkt på sned. Gjorde den d skulle man bli änka.
Bruden skulle ha pengar i skorna under vigseln. Då skulle hon aldrig bli fattig. Hon skulle också ha pengar hängande på sig.
Det var en liten pojke, som skulle döpas. Under akten skrattade prästen, gumman, som bar barnet ocn barnet självt. Pojken dog, innan han var ett halvt år fyllda. Det ansågs olycksbringande att skratta på ett barndop.
På nyårsafton skulle man stryka askan i spisen slät. På morgonen nyårsdagen skulle man se, om det var något spår i den. Om det var spår av en fot med hälen vänd utåt rummet, visste man, att någon av familjemedlemmarna skulle dö, om tårna var vända utåt skulle det födas någon. Det har de gamla lärt mig. (A.S., K.H., A.L.M.)
Kloka och läsekunniga.
Lotta vid kvarnen var en klok gumma, som kunde bota allehanda sjukdomar. Själve doktor Liedholm fick anlita henne en gång, när hans barn hade blivit sjukt. När folk gick till honom med barn, som hade skärvan, sade han: ”Det får ni söka en gammal gumma för, det kan jag inte bota”.
Det fanns en gammal gumma, som kunde bota skärvan, och det var Lotta vid sågen. Det berättas, att hon vid ett tillfälle kommit in till en fru, som fått tvillingar. ”Jag har hört, att frun fått pojkar”, sade hon. Den ena var frisk och duktig, den andra klen och liten. ”Den får hon inte behålla länge”, hade hon sagt om den stora, ”men den lille får hon allt ha.” Det blev verkligen, som hon sagt.
Gamla Skogan och fru Lagerqvist var två läkekunniga gummor i Nybro. Fru Skog eller Skogan, som hon vanligen kallades, bodde i en liten stuga vid Badhusparken. Hon hade läkeböcker att läsa i och kokte plåster av kåda, vax och talg. Hon var särskilt skicklig i att bota bulnader och sårfeber. En arbetare i Pukeberg blev en gång illa bränd. Honom rullade hon i ett lakan och behandlade med sina plåster, så han blev frisk.
Fru Matilda Lagerqvist var välkänd långt utanför Madesjö sockens gränser. Hon var bonddotter från Björnahult och bodde hos stadens lykttändare. Hon gick i stugorna och tvättade och skurade. Hennes man var snickare. Hon brukade vilja bjuda dem, som kom och sökte henne på nägon traktering.
Doktor Boström stämde fru Lagerqvist för kvacksalveri. Mäster Olsson, som var smed i Nybro och en av köpingens märkesmän, skulle svara för henne på tinget, och det gjorde han, så att hon blev fri. ”Den, hon har botat mig”, sade han, och saken föll därmed av sig själv. (A.L.M., C.J.E., A.S.)
I Bidalite bodde en spåkvinna, som kallades Massamaggan. Om man far vägen från Nybro, är det tredje hus man kommer till det, där hon bodde. Hon kom ofta hem till mor ”och. hjälpte till att väva och ta reda på ull. Då var vi barn så kvicka med kaffepannan, för att hon skulle spå oss. Men mor fick inte se det, hon skulle inte ha gillat det. Massamaggan brukade hälla ut sumpen på fatet och sade sedan, hur man skulle få det. Var det bubblor på fatet, var det någon, som tänkte på en. Min bror klädde sig till flicka och gick till henne för att lura henne. ”Du, Kristoffers pojk, behöver inte komma och klä ut dig”, sade hon. Hon såg genast, vem han var fastän en annan berättade om samma händelse och sade, att hon verkligen låtit bedra sig och spått honom, i tro att det var en flicka. Det var mest ungdom, som vallfärdade till Massamagan, ända från Kalmar kom de åkande. Hon var så döv, att man fick skrika åt henne, det värsta man orkade.
Massamaggan kunde spå i kort, men hon spådde nog hellre i kaffesump. När man kom dit, ville hon alltid bjuda på kaffe, och för det fick vi ge henne en slant. Hon kunde också bota värk, och då satte hon på ett glas på det värkande stället, men hur hon sedan gjorde, har jag ingen närmare kännedom om.
Något efternamn på gumman kande ingen till, men i förnamn hette hon Maria. Hon var en helt vanlig torparhustru vid Bidalite. Hon hade ett par kor och en jordbit till torpet. (K.H.,J.A.)
I Bidalite bodde en djurläkare, som hette Blad. Han hade studerat men inte tagit full examen, men man kunde ändå inte kalla honom för kvacksalvare. (J.A.)
Långa finnen var en klok gubbe, som gick i socknarna och försörjde sig på att sätta skräck i folk. Han var två meter Han begärde både mat och pengar, när han kom, och var det någon, som vägrade, kunde han vara säker på att ett kreatur låg dött i ladugården morgonen därpå. Han hade en vanlig liten svart vaxduksbok, som han tog fram och läste ur. Den var skriven i Svartkonstskolan i Wittenberg, sade han. Hans taxa för att bli tillfredsställd var ett mål mat och en krona. Hela hans trolldom bestod i verkligheten i den goda tillgången på arsenik vid våra glasbruk, som han lätt kunde komma åt. (J.V.J.)
I Otterskruv bodde en gumma i en jordkula. På samma sätt bodde också Stina i Kulan, som var en anlitad klok gumma. Hennes bostad låg nära Ebbehult och var ingrävd i en backe. Framför öppningen hade hon en trädörr. Hon bodde där ännu omkring 1895. Hon hade en liten gris och några höns inne hos sig i kulan. Stina blev vanligtvis tillkallad vid sjukdomsfall.
På gränsen till Ljungby invid Kalmarvägen bodde Kajsa i Backen också i en jordkula. Hon kunde konsten att sätta skräck i folk. Hon utgav sig för att vara lappkvinna. Hon var litet mörk, och det är ju inte uteslutet, att hon verkligen var av lappsläkt. En affärsbegåvning var hon emellertid, och hon narrade av folk mycket pengar. (J.V.J., A.L.M.)
Seende.
Min mor var synt. Hon var så skarpsinnig, si hon såg på folk, vad de gick för. Ibland hade hon uppenbarelser.
En gång var vi ute och plockade potatis. Det var en karl med i arbetet, som sade, att han var amerikan. Mor sade, att han såg ut som en redig stortjuv, som nyss hade kommit från cellen. Det var han också. Han var från Blekinge, och han hade varit intagen i häkte elva gånger.
Vi var inte gifta, min man och jag, när följande händelse inträffade, men det hade lyst för oss i Madesjö kyrka. Vi var bortbjudna tillsammans till en plats, som hette Agebo. Vi gick omkring i hela byn hemma för att få tag på häst, så vi skulle slippa gå hela långa vägen. ”Vad skull ni där och göra”, sade mor. ”Jag tycker inte, ni skall resa dit. Jag ser allaredan, hur det vimlar på vägen.” Hon fick rätt. Det blev ett stort slagsmål, och en från Bondetorp fick ett dödshugg. ”Det sa jag er ju”, sade hon, när hon fick höra, hur det hade varit där. ”Jag såg redan gärdsgårdsstakarna ramla.” På båda sidor om vägen var snön röd – detta hände på vintern – och gärdsgårdsstakarna låg avbrutna, berättade de, som senare åkte till Agebo. (A.L.M.)
Når vi bodde vid Pukeberg, där min man var glasblåsare, drömde ja., en natt, att det var eld i ett av husen. Inte tre veckor efteråt brann hela bruket ned. (A.L.i.)
Mytologisk tradition.
I backen invid S:t Sigfrids kyrka ligger en stor gammal ekerot. Vid den blev den onde bunden, berättas det.
En sten i samma socken kallas Tassasten. När man åkte förbi den i mörkret, kände man, att det kom som ett ludet skinn och slog emot en och mot hästen. Varje gång den stenen hör S:t Sigfrids kyrkklockor ringa, vänder den sig.
Om man stannade vid stenen för att känna efter, vad det var, som kändes som ett ludet skinn, märkte man, att vindar, som strök förbi stenen föreföll mera ljumma där ån annorstädes.
(A.L.M.)
Min mor och far och alla andra gamla, de trodde allt på skogsråvan. Det berättades bland annat om en karl i Sislartorp, som hade varit ute i skogen. Det är stora skogsmarker därnere. Rätt som han gick där, fick han se ett vackert fruntimmer, som gick förbi honom. Bak var hon ihålig som en gammal urholkad stock, och hon skrattade till och for åt skogen. Sedan han mött henne, kunde han inte hitta rätt, utan gick bara och drev. Han gick in i en hölada och lade sig, för han förstod, att det var skogsråvan han mött, och det var därför, han inte hittade ut. Då kom hon farande igen, men när hon skulle in till honom, fastnade hon med ena benet i dörrhålet. ”Skifta skank, skifta skank”, sade karlen, och skogsråvan hon fick stå där sedan.
De gamla brukade säga, att åskan slår ihjål lövjerskor och tomtar och troll. Men nog har det funnits sådant alltid. I den urgamla katekesen stod det, att man inte skulle dyrka avgudar tomtegubbar, lövjarskar och mera sådant. Det hade inte kommit in i vår kristendomslärobok, om det inte hade funnits. (A.O.)
En sjöman hade berittat för några karlar att i ett berg, Stackaberg, invid Svalehult skulle det finnas en skatt. Två hundar bevakade den. De bägge männen begav sig iväg till berget men fann varken hundar eller skatt. (A.L.M.)
Man började bygga den första kyrkan i Madesjö socken vid Kyrkslätt. Det, som byggdes om dagen, revs ned om natten. Ett par tvillingoxar spändes då för en stock, och man sade, att där de stannade, skulle kyrkan få byggas i fred. Oxarna gick till den plats, där Madesjö kyrka nu ligger, och där blev kyrkan byggd. (A.L., A.L,M.)
I vägskälet Granhult-Lenhovda skulle det ha funnits en urholkad sten. Där döptes barn, som var från övre delen av socknen, för att föräldrarna skulle slippa åka fram till kyrkan med dem. Karl X. tillstadde, att det skulle uppföras en kyrka på denna plats. (A.L.M.)
En av klockorna i S:t Sigfrids kyrka blev inte döpt, och därför ramlade den ned i Klockgölen strax invid kyrkan. Det är många, som försökt få upp den. En gång var det några karlar, som fick opp den i vattenbrynet. ”Nu får vi opp den”, sa de, men då sjönk klockan genast tillbaka. (A.L.M.)
I Algutsboda kyrka förvaras en koppardörr. Det är det enda, som finns kvar av en kopparborg, som låg på en ö i en sjö i denna socken. Borgen har nämligen sjunkit, berättas det. En furste vid namn Algut skulle ha bott i den borgen och givit namn åt Algutsboda. När det åskade, hade man kunnat se två svarta hästar spränga över bron, som också var av koppar. (A.L.M.)
Historisk tradition.
Det finns en sägen om den backen på vilken Nybro är byggt. Det var bara enebuskar och sand på Mosebacke, och där fick en gång en fattig kvinna och grät, för hon ingenting hade att äta eller sätta på sig. Då fick hon plötsligt höra en röst, som sade: ”Gråt inte, för på denna backen har ingen svultit ihjäl och skall inte heller göra det”. (A.L.M.)
S:t Sigfrid, Smålands apostel, kom från England. Vid Växjö blev hans medhjälpare mördad. S:t Sigfrid har givit namn åt S:t Sigfrids socken. Dit kom han och döpte många människor i en källa, som skall ligga i backen vid gränsen nere på maden. Det står en krokig björk vid Ljungströmskans källa, och i den hängde ett silverkors, som kommit från England sades det. Många
ansåg, det i stället var i denna källa, som S:t Sigfrid döpte folk. (A.L.M.)
Om major Kråka. på Ebbehult, som deltog i kriget mot danskarna, berättades följande:
Danskarna skulle inta Kalmar slott men majoren på Ebbehult räddade slottet. Styrkan, som skulle försvara det, var liten, och därför lät Majoren hugga
en lucka i porten. Varje dansk, som skulle in genom denna lucka miste sitt huvud, ty Kråka stod med sitt svärd till reds på andra sidan. När denna danska trupp var nedgjord, kastade han sig upp på sin häst och red mot Nybro, ty
danskarna översvämmade trakten. De hatade särskilt major Kråka, ty ryktet om honom och vad han gjort spred sig snabbt. De ämnade bränna Ebbehult. Kom-
men till Nybro ställde han sin häst åt sidan, tog på några paltor och satte sig vid Lortbron. Snart kom en trupp danskar ridande. ”Hör du gubbe”, skrek anföraren. ”Vet du var Ebbehult ligger, och känner du major Kråka”. – ”Den skälmen känner jag väl och kan även visa er vägen dit, men jag kan inte
gå så fort, som herrarna rider”, gnällde gubben. En av dem kastade upp honom bakom sig på hästen. Mellan Nybro och Madesjö kyrka sköt Kråka ett dödligt
skott mot den man på vars häst han satt, så att han föll av. På en gång vräktes träden i Jutarbacken över ända, ty major Kråkas folk hade stått på pass
för att höra signalen. Danskarna red ned i Aleträsket vid Jutarbackarna. Ett torp, som låg här intill fick namnet jutartorpet. Vid Hagnebo skall en dragon ha drunknat i Dragonhålet vid samma tillfälle. Major Kråka fick hela Ebbehult i förläning av kungen, för det mod och den rådighet han visat. Hans värja hängdes efter hans död i vapenhuset 1 Madesjö kyrka.
Majoren på Ebbehult var så mäktig, att gudstjänsten i Madesjö kyrka inte fick börja, förrän Kråka eller hans ombud kommit.
Det berättas, att major Kråka en gång varit inne i en affär i Kalmar. Han var alltid enkelt klädd så även vid detta tillfälle. Han frågade, vad en stor antik spegel kostade men fick till svar: ”Du gubbe köper väl ingen spegel.” Kråka. blev ond över detta svar och stack käppen i spegelglaset, så att det splittrades. ”Skicka bort och laga den. Det är major Kråka, som betalar den”, sade han i det han gick ut ur affären. (A.L.M., A.O.)
En präst i Långasjö hade givit en av sina drängar befallning att bränna rörsel (svedja). Drängen var inte hågad för att göra det men tände i alla fall på. ”Måtte denna branden brinna och brinna och inte slockna, förrän den kommer till havet”, skall han ha yttrat. Det gjorde den heller inte, den brände av skog och hus ända ned till Bergkvara. Det var en stor förödelse.
Även Madesjö kyrka skall ha antänts av den branden, men uppgifterna därom är mera osäkra. Strax bortom Madesjö kyrka står ett stenkors, som minner om en sorglig händelse, som den stora branden medförde. Sju personer fann döden i lågorna. De hade varit med ett barn i kyrkan för att få det döpt. Det var den tionde söndagen efter trinitatis. Alla omkom, både gudföräldrarna, de två faddrarna, föräldrarna och barnet.
Vid Kopparfly antändes ett hus. Alla där innebrändes, så när som på en flicka, som hade hoppat i brunnen. Det berättas, att hon hade firat ned en kopparkittel på brunnslinan och stod i den och satte en kopparflaska på huvudet för att skydda sig mot elden. Hon räddade sig som sagt på detta sätt och blev ägare till gården. (A.L., A.U.)
August Andersson var bonde i södra Bondetorp. Han kallades aldrig annat än Häst-Aggen, för han var även kreaturs- och hästhandlare. Det var en egendomlig man. I sitt hem var han snäll och foglig, men när han kom ut på marknader och i gårdar, råkade han alltid i slagsmål. I Nybro fick han hela skägget avslitet en gång, berättades det.
Häst-Aggen förlorade emellertid allt vad han ägde och fick gå från sin gård. Han blev religiös ”på det nya viset”, som de gamla sade och började döpa och predika. Han tog kvinnorna om livet och snodde dem i Enån, när de religiösa hade sina dopförrättningar. Häst-Aggen talade med tungor ibland, det var många, som hörde honom göra det på möten.
Omsider började Häst-Aggen slå sig på byggnadsverksamhet i Kalmar. Bland de första hus, han stod för, var Frälsningsarméns hus, som kallas Arken. När han skulle börja ett stort bygge, lånade han upp pengar bland sina vänner. ”Jag vet, att du Gud har lovat mig tjugo kronor, och det du lovat, det ger du. mig”, sade han, när han gick och tiggde samman den behövliga summan. Hans vänner betalade honom, och han tjänade på sin verksamhet, så han blev aldrig skyldig något. ”Tack du gode Gud, som skänkte mig dessa pengar”, brukade han säga.
Häst-Aggen var hygglig mot sina arbetare. Han gick ofta efter stora spannar med svagdricka, som han delade ut bland dem under arbetet. ”Folk behöver vederkvickelse”, sade han.
Förtjänsten på byggnadsverksamheten blev så stor, att han kunde köpa en gård, Vallby nära Kalmar. (A.L.M.)
På en gård i Otteshem hade de kalas, och det kom så många sockerpuddingar och annan förningsmat, att man fick sätta en del på ett bord i drängkammaren. När en av de puddingar, som stått där kom in på bordet, fick man se, att det bara var ett yttre skal kvar av den. ”Jag vet, på Gud och mitt samvete svuret, att puddingen var hel, när jag satte in den”, sade värdinnan. Det hade den också varit, men drängen jahannes hade gått och tittat på allt det goda i sin kammare, gjort en skåra i puddingen och karvat ur den. Från den dagen fick han heta Puddinga-Jödden för hela sitt återstående liv. (A.L.M.)
En Gubbe, Gamle Hasse, i S:t Sigfrids socken brukade under sin livstid såga: ”Den som inte vill vara med och supa. ur femton kannor brännvin på min begravning, den skall jag krama, när han går hem.” Följaktligen söp gubbar och gummor, så de var så fulla, att de rullade. (A.L.M.)
En bondhustru, som allmänt gick under namnet Påsa-Kriddan eller Påsa-Hassa bodde i S:t Sigfrids socken. Hon hade många brott på sitt samvete. Tre män gav hon ihjäl, och tio personer brände hon upp.
En juldagskväll skulle de sätta sig till bords i en bondgård här i socknen. ”Det luktar så illa här”, sade en av pojkarna och ville gå och se efter, vad det var. Men de andra sade, att det kunde han låta bli, de skulle äta först. Det var Påsa-Kriddan, som varit och tänt på, och alla i gården brändes inne, husmodern, bonden, sex barn, drängen och pigan. En minnessten sattes upp, och på den står det bland annat: ”Betänk, att du dö måste, på vad sätt, tid och huru, du ej veta kan”.
Påsa-Kriddan hade tagit livet av sina tre makar. Den sistes släktingar stämde henne inför tinget. Ett av barnen hade sett, att hon blandade något vitt i hans mat, och när hans kropp undersöktes, befanns det, att han fått arsenik. Påsa-Kriddan kom i fängelse på Kalmar slott, och där tog hon själv sitt liv. (A.L.M.)