Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Samfärdsel.
Järnvägen Nybro—Sävsjöström byggdes 1875 och invigdes 1876 och bandelen Kalmar-Nybro 1874. Jag var med och byggde järnvägen till Sävsjöström. Vi småpojkar fick gå och plocka sten för femtio öre om dagen, men vi arbetade inte så träget, utom när inspektionen kom, för då plockade vi sten, så det flög. Far var med som rallare, så det var väl därför jag fick vara med, och han fick sedan plats som banvakt. Hans lön blev trettiosex kronor i månaden och därtill fritt husrum. Stugan som vi bodde i var trång, bara rum och kök, det blev inte mycket plats för nio barn och två vuxna.
Alla karlar, som var med och byggde järnvägen till Sävsjöström. var ”Madesjögubbar”. Det var inga gamla rallare i laget. Två vagnar hade man att frakta sten och grus i, och vid var och en av dessa arbetade fem eller sex man. Rallarna bodde i bondgårdar utefter banbygget. Många byggde sig emellertid rishyddor eller bodde i logar.
När vi kom uppåt Gullaskruv, var det marknad där, och då passade rallarna på att supa, slåss och leva bus värre. (C.J.E.)
Nybro hade egna åkare, som utförde allehanda frakter och hade det som sitt levebröd. Det forslades timmer till Karlskrona, Kalmar, Emmaboda, Säv-sjöström och Orrefors.
Åkarna fick mindre och mindre att göra, sedan järnvägar blev byggda i denna dal av Småland. (C.J.E.)
Från bruken i Åseda, Älghult och Hälleberga kom forbönder åkande med lass förbi Bidalite och Nybro till Kalmar. Dels fraktades järn, dels bräder, plank, bark och kol från skogstrakterna. Det fanns gästgivaregårdar i Brånahult och Börsryd. Vid Bidalite ”bidade de bara lite” och for ned till Lortkrogen i Nybro och tog in där. Förmodligen har namnet Bidalite uppstått av detta förhållande. Platsen ansågs inte vara ”något rejält pusteställe.” Mellan varje sådant borde det vara tre mil, detta var nämligen den sträcka en oxe förmådde gå på en dag med ett järnlass.
Vid rivningen av den gamla gästgivarestugan, Lortkrogen, i Nybro, hittade man ett gammalt golv ungefär fyrtio centimeter under jordytan. (J.A., K.H., C.J.E., J.V.J.)
Landsbygdens invånare var mycket fattiga, och deras möjligheter att förtjäna pengar var heller inte stora. Sågat timmar var den bästa inkomstkällan, men som färden till Kalmar för de flesta tog tre dagar, blev det heller inte mycket förtjänst att ta in där. När alla avdrag för förlorade arbetstimmar gjorts, kanske allt det myckna arbetet hade givit fem högst sex kronor i förtjänst. (G.K.)
Vi kallade forbönderna för dasar. De satt alltid på sina skjutaar, när de kom i tagen, frös de inte för det, även om det var lite kyligt. De hade sina brännvinskaggar; några forbönder blev förresten bestulna på dem i Hanemåla en gång. Forbönderna hade häckar och låg på, både när de körde sta och hem.
Vaktmästaren på Nybro gamla hotell var en av de förata, som hade cykel, och det var i slutet av 1890-talet. Det var en sorts cyklar med höga hjul fram och små bak. På dem kunde man inte åka annat än för sitt nöjes skull. (C.J.E.)
Handel med landsbygden.
Vid Nybro tullar fanns inga bommar eller grindar, som det var i Kalmar. Man behövde aldrig betala någon avgift, när man for in till staden. Ute vid Bidalite fanns emellertid en grind över vägen. Därom berättade en sageskvinna, att hennes gamla morfar och hennes moster hade varit grindvaktare och fått tjugo kronor i guld för sitt arbete, när grinden togs bort. Dessutom hade resande givit dem slantar, när de åkte genom grinden. (H,J. och R.H.)
Direktör Karlsson hade rest omkring till gårdarna i socknarna runt Nybro och på marknaderna och köpt upp djur till slakt.
Når man for till marknader – de största kreatursmarknaderna var i Borgholm, Färjestaden och Dädesjö – åkte man dit efter häst, men hem fick man gå med djuren, tills det blev järnvägar, så att man kunde begagna dem. Uppköparen kunde inte resa ensam utan måste ha djurskötare med.
Slaktarna köpte kor, stutar, hästar, får och svin. Det fanns väl knappast någon bonde, som inte lade på ett par stutar om året. Tre år skulle de vara, när man sålde dem, men det är mycket arbete med dem, innan man kommer så långt. I Madesjö socken fanns det fyra ”oxagubbar”, som reste omkring och köpte upp djur, Karl August Pettersson från Smedstorp, Petter Magnus från Torestorp, Gustav Fredriksson, som numera bor i Örsjö och Karl Predriksson i Getahult. Till och mod på små gårdar höll man ett par oxar. Och det var nätt och knappt att det var någon, som hade häst. Vid förra världskrigets slut såldes nog de sista oxarna i alla fall.
De flesta oxhandlarna var lantbrukare med intresse för affärer. Dc köpte in gödboskap vid dåligt hull till lågt pris, gödde den och sålde den med god förtjänst. I regel gick försålda djur i export till Danmark och England. I senare tid såldes de flesta djuren till Stockholm och oxdrifterna gick då efter landsvägen dit upp. En av de kreaturshandlare, som köpte mest i Madesjö socken var en Samuelsson från Vetlanda. På färderna upp till Stockholm hade han så vål som andra på förhand bestämda platser, där han stannade och fodrade djuren.
En oxe borde hålla tretton eller fjorton kvarter för att anses fullgod. Man gödde sina djur under vintern med hö och kli, så att de var vid jämförelsevis gott hull på våren.
Dir. Karlsson hade rest och köpt upp djur på de stora gårdar runt Kalmar, som låg på slätten och hade stora fina djur. Han skickade dem sedan till Norrland minst en vagnslast i veckan. Han sålde även till Värmland, Dalarna och Uppland, i varje fall alltid norr om Stockholm. Han hade också sålt charkuterivaror i stor skala bland annat till flottan och till stora ålderdomshem.
(P.A.K., O.S., A.O.)
Då och då fick bönder och backstusittare ute i Madesjö socken besök av tattare, till Nybro kom de just aldrig. De tiggde och sålde sina medförda varor, mest tiggde de nog, fruntimren var värst. De släpade med sig sina usla krakar, som de försökte lura på bönderna.De dög bara till slakthästar. (A.O.)
De, som inte hade ko, fick skaffa sig mjölkställe ute på landet. Det kallades att ha mjölkbeting. Det var besvärligt, så alla var glada, när det blev ett mejeri. Men man kunde få stå timmatal och trängas vid mejeriet för att få någon mjölkskvätt.
Vi sålde mjölk till Nybro mejeri. Vi hade en liten vagn förspänd med en hund. Han var så säker att dra, så vi ville inte ha det på annat sätt. När han kom till mejeriet, fick han mjölk.
Kyrkvärden Per August Nilsson i Bruatorp var den, som allra först hade mejeri i Nybro. Jag hyrde rum i mejeriet för att sköta försäljningen. Det var inte så många bönder, som sålde mjölk där. Nilsson gjorde session för mejeriet, det pick nämligen inte. Folk föredrog att gå till Flyebo och andra gårdar nära köpingen och köpa sin mjölk. Mejeriet blev därför nedlagt för några år, sedan blev verksamheten omlagd. Separatorbolaget hade gräddmejeri, och några år sena¬re blev det ett andelsmejeri. Detta var det största i Södra Kalmar län näst Kalmar mejeri. Det som hittills funnits i St. Sigfrids socken skall nedläggas. (C.J.E., O.S., A.O.)
På Östermalm, där jag har bott en lång följd av år, fanns i slutet av 1890-talet inet ställe, dir man kunde få köpa mjölk. Man fick gå ända fram till handlare Hultenbergs, som hade lantgård och kor och därför kunde sälja mjölk. Den mättes ut i köket, dock endast till vissa kunder; inte på långt när alla de, som hade velat ha, kunde få någon. För dem återstod intet annat än att försöka få köpa på landet eller gå till mejeriet.
Det fanns bönder, som lämnade mjölk på kaféer, där kunderna seda fick komma och hämta den. (H.J.)
Torsdagarna var torgdagar i Nybro. På lördagarna var det också försäljning, dock mycket litet. Bönder och trädgårdsmästare kom in med respektive ägg, smör, ost och höns och grönsaker. Någon brödförsäljare fanns inte på torget men däremot sillahandlare.
Handlarna fick betala avgift för sina stånd. Det var kommunen, som tog emot den avgiften. Bönderna hade fria torgplatser.
Det var inte så många försäljare med korgar och. ”sådana prylar”, de kom till marknaderna.
Jag sålde strömming och fisk i tjugo års tid på Nybro torg. Det var sju eller åtta, som hade sådan handel. De hade sällan fisk, mest strömming och sill, som kom i lådor från kusten.
Vedförsäljning har också förekommit på Nybro torg. Björkveden kostade fem kronor famnen och tallveden fyra kronor.
Smör köpte man för femtio öre skålpundet, och kostade ungefär lika mycket tjoget. (H.J.,C.J.E., L.S., A.O.)
Fiskuppköpare körde med häst och vagn till Kalmar och Karlskrona och köpte strömming. Som regel kom de tillbaka på morgonen eller efternatten, så strömmingen var tämligen färsk, när den sldes på torget. (W.A.)
Bönderna i Madesjö gjorde till allra största delen sina affärer i Kalmar; när de körde dit med sina virkeslass, passade de på att göra uppköp. Jag bara tänker på Nybro torg, som det var förr. Till att börja med hade de knappt någon torgdag där. (W.A.)
Bagarmästare Johansson var den yrkesbagare, som hade den största bagerirörelsen i Nybro. Smörbröd, vetebullur, som var kluvna i mitten och kostade fyra öre, och femöresbröden, var de sorter, som gick bäst. Det köpte vi fabriksarbetare. Det var egentligen det vi åt, för det var lätt och bekvämt att komma över.
Johansson bakade brödet och hans gamla mor sålde åt honom. Affären gick så bra, att han kunde bygga sig en fin byggnad intill gränden.
Mindre bagerirörelser drevs av fruar, som själva gick omkring och sålde det, de bakade. Fru Rosenius och en fru Wahlgren på Storgatan och en fru på Magasinsgatan bakade matbröd och dessutom pepparkakor och karameller, medan lokförare Emil Johnssons fru endast gjorde vete-och rågbröd. (H.J., C.J.E.)
Johan Elina var en ”brödgumma”, som gick och sållde brödkakor, som hon hade i en korg. Hon stack strumpor, medan hon gick omkring på gatorna. (H.J.)
Gårdfarihandel.
Det mesta, som en plåtslagare tillverkade, såldes av gårdfarihandlare, som hämtade ett lager på verkstaden och for omkring i bygderna och sålde.
När en gårdfarihandlare hade varit ute någon tid, gick han igenom sitt lager och hämtade mer hos tillverkaren. Han blev oftast osorterad efter några dagar. Gårdfarihandlaren hade antingen häst och vagn eller endast dragkärra att föra sina varor på. Han gick i allmänhet inte längre bort från hemorten än omkring fem mil.
I fråga om prissättningen var gårdfarihandlaren fri. Han hade ett nettopris, som han inte fick underskrida men kunde för övrigt ta, vad han ville.
De flesta gårdfarihandlarna i Småland sålde glasbrukens artiklar, och dessa körde så gott som alltid omkring med varorna packade i en packlåda. (J.E.)
Judar gick och sålde varor av olika slag. De var i allmänhet inte omtyckta. Sageskvinnorna berättade, att de hört talas om att man fäst en fläskbit i en judepojkes rock för att retas med honom.
I Kalmar bodde flera judefamiljer, vars medlemmar inte gjorde något annat än for med handel. De begav sig långt nedåt Skåne, ända utanför Malmö, hade de kunder. Gelagoschi var en familj, som ofta for i våra bygder. Jag var hos dem i Kalmar och skötte deras hushåll. (K.H., A.E.S.)
Klutagubbar var benämningen på gubbar, som gick på landsbygden och samlade lump. De hade kaffe och socker som bytesvaror. När klutagubbarna varit hos en, så man hade fått kaffe, då kokte man sig en ordentlig kopp. Annars hade man aldrig annat än knallar och råg att koka kaffe på. Även synålar och knappnålar användes som bytesmedel.
Om dessa lumpsamlares verksamhet berättades, att man på kommunalstämma hade möjlighet att inropa rätten att få gå cch samla lump i en socken. Varje lumpsamlare fick en fjärding och varje socken var indelad i fyra fjärdingar. De hade som redan sagts med sig kaffe, socker och kryddor och lämnade som ersättning för den lump de fick. Den sålde de sedan till pappersbruken till exempel Lessebo. Det var väl egentligen från förbrukarna, som första steget tagits till denna form av gårdfarihandel.
Sagesmannen kände till en lumpsamlare, som bott i Madesjö socken. Han hade en stuga där men inte mycket jord, så att lumpsamlandet blev hans levebröd. Han var emellertid mycket intresserad av nyodlingar, dikning, slåtter och skördearbete, så han var en eftersökt hjälp hos bönderna. Han gick till än den ene än den andre.
Någon annan gårdfarihandel kände sagesmannen inte till från Madesjö socken.
En annan sagesman berättade emellertid, att det förekom mycket gårdfarihandel. De stora handlarna var västgötaknallarna, som huvudsakligen sålde klädesvaror och tyger. Färdigsydda kläder hade de inte. De for med häst och vagn från gård till gård. Judar såg man ofta. Dem kände man så väl igen, ty de hade sina varor – mest krimskrams – i blåa knyten. De hade även sticksaker till exempel ylletröjor. Flertalet gårdfarihandlare torde ha varit judar.
”Enklare” gårdfarihandlare var äskedängarna, som reste med sina varor i en kappsäck. De sålde mest synålar och strumpeband. De hade alltid tillfille att göra ett längre uppehåll, när de kom, och de var landsbygdens nyhetsförmedlare. De hade inte så stora områden, som de vandrade på, utan de kom tillbaka ganska ofta. (J.V.J., A.J., W.A.)
Marknad.
På 1860-talet hade Nybro en ”riktig” frimarknad. Sådana förekom för övrigt runt om ute i bygderna i S:t Sigfrids socken, i Gårdsryd, Eriksmåla, Hälleberga och Algutsboda.
Marknaderna i Nybro hölls två gånger om året i början av juni och i början av november. De varade i två dagar, marknadsafton och marknadsdagen. Det kom många resande handlare till orten, knallar och äskedängare och handlare från kringliggande städer, till exempel Kalmar och Växjö. Även köpingens egna handlare hade torgstånd. De, som hade bord, fick hyra sig en torgplats och betala kommunen för det. Det var smidesmästare Olsson, som ombesörjde att stånd och bodar korn ut på torget, och han fick handräckning av andra karlar och pojkar.
Alla slags marknadsnöjen fanns även på Nybro marknad. Tivoliägare, cirkus och björnuppvisare kom och gav föreställningar. Allt sådant förevisades på öppna platser i köpingens utkanter.
I Rosenqvists gård vid torget såldes röd lemonad. Dricka kunde man få köpa på gästgivaregården, hotellet och bryggeriet. Man tog flaskorna med sig och gick ut i en backe och lade sig och drack. Det var redig pilsner förr, lageröl hette det då. På marknadsdagen var brännvinsbolaget alltid stängt.
Några karamellgummor och bröd- och peppar-kaksgummor brukade det också finnas på torget om marknaderna.
På dessa marknader var det kreatursförsäljning, och denna handel kom alltmer i förgrunden, då det blev förbjudet att hålla marknad i Nybro och man i dess ställe fick månadsmöten med kreaturshandel. Köpingens handlare var missnöjda och ansåg, att de fick för stor medtävlan från utsocknes köpmän.
Det var hundratals djur, som drevs till Nybro för att säljas. Försäljningen hölls på Oxabacken, Oxatorget, eller Kräkabacken, som den även kallades. Den har legat på flera ställen bland annat på bangårdens nuvarande område senare på nuvarande kyrkplatsen. Man band djuren i därför uppsatta stängsel och vid träden på enklast tänkbara sätt.
Kreatursmötet hölls andra torsdagen i månaden. Det kom uppköpare från alla håll, mest slaktare, som köpte stutar till slaktdjur. Det fanns inte mejerier utan alla, som hade mjölk kunde föda upp djur. Det var alltid litet annan torghandel också med seldon, räfsor, bleckkärl, korgar och kläder. Långa karamellstånd fanns, särskilt mycket köptes de stora marknadskaramellerna med långa band, dem skulle bondpojkarna ge sina flickor som ett marknadsminne. Det dansades inte inne i Nybro, men när man kom utåt bondvischan, var det alltid någon, som tog ett bälgaspel och spelade upp till dans. (P.E.P.)
Det var även en stor marknad i juni, den så kallade stortorsdagen, men den varade bara en dag i motsats till höst- och vårmarknaderna.
Resande handlare, zigenare och tattare kom farande på marknadsafton och tog in på hotell och kaféer, och var de annars kunde få nattlogi.
Alla bönder, som kom in med varor på marknader och torgdagar hade sin torgplats på torgets norra sida, medan handlare, som sålde från stånd och torgvagnar, stod åt södra. Karamellförsäljare och —försäljerskor stod mellan dessa litet här och var, dä r det fanns plats ledig.
Handlare med seldon och piskor stod på Oxabacken. Den låg på sin tid snett emot mejeriet. Under senare år byggdes stallar upp där, för att hästarna skulle kunna ställas under tak. Det fanns även räcken runt omkring, där man band djuren.
När en affär blivit avslutad, och säljaren fått så högt pris på varan, som han kunde få, brukade köparen och säljaren bjuda varandra på kaffe. Den som var främling, måste betala kontant. Förr betalades med växlar, vilket inte är så brukligt i våra dagar. (P.A.K.)
På hotell och i kaféer kunde marknadsbesökare fä nattlogi. Det fanns även privatpersoner, som hyrde ut rum.
På spritbolaget köpte man brännvin, och till Grönskogs bryggeri gick man och fick sin pilsner. Några torgstånd med pilsner eller dricka fanns inte i Nybro. Det var inga inskränkningar, och ingen brydde sig heller om att ingripa, även om gubbarna blev halvfulla och bråkiga. (P.A.K.)
Hantverkare i Nybro besökte marknaderna i Södra Möre, Kronobergs län och på Öland för att där avyttra sina varor. På resorna till och från marknadsplatserna gjorde de alltid sillskap. Bokbindare, repslagare, bleckslagare, snickare och sockerbagare reste i sällskap. I reskappans högra ficka lade man för säkerhets skull en revolver, man visste inte, hur färden kunde komma att bli.
Bäckebo, Kråksmåla, Kriatvalla, Rockneby, Borgholm, Algutsrums och Stora Frö marknader brukade man besöka. Man var emellertid inte utan medtävlare. Många handlare, som var mycket långväga resande, till exempel bleckslagare från Ulricehamn i Västergötland och skomakare från Närke kom tillstädes.
Nybrohantverkarna kunde inte räkna med att komma hem på marknadsdagens kväll eller den därpå följande natten. Först andra natten kom de. Därför fick de på varje plats, de brukade besöka skaffa sig husrum, där de alltid kunde få ta in. På större orter var det lättare att få logi, men det fanns väl alltid någon bondgård, där folket var villigt att ta emot för så kort tid. Mat hade dock var och en med sig, så att det räckte för hela tiden.
Den som ägde marknadsplatsen, det kunde ibland vara privata – i Nybro var det kommunen hyrde ut platser och stånd. I Kovik äger en enskild marknads-platsen. I regel har det blivit så, att enskilda fått hålla alla diskar och stånd.
Ibland var handeln livligare på marknadsafton så till exempel i Borgholm, där alla kreatur- och hästaffärer gjordes då.
Samma sagesman berättade vidare om några händelser, som inträffat under marknadsresor, som sett hotande ut, men som trots allt avlöpt lyckligt.
Min skjutsbonde och jag var på våg till Kråksmåla marknad. Vägen gick förbi Smedjevik, som ligger avskilt i skogrika trakter. Vägen var dålig. Vi färdades fram på kvällen, så det var alldeleä skumt. Plötsligt vände sig skjutsbonden mot mig sägande: ”Hör du, du, var du med och vittnade mot mig, när jag hade klått Oskar Vagnmakare. Jag fick ett stort straff för det. Det bär sig alldeles utmärkt att ge dig igen för det här. – ”Stanna du hästarna, jag skall varken skrika eller ta igen”, svarade sagesmannen lugnt. – ”Tar du det så, jag tyckte, det skulle
vara roligt att höra, vad du sade”, svarade skjutsbonden. – Vi åkte hem också och allt gick bra. Merendels var det så, att den bonde, som hade börjat att skjutsa en hantverkare eller handlare till marknader gjorde det, så länge
det behövdes. Bönderna tyckte, att det var roligt att komma till marknader, de fick se lantmannaprodukter och höra priser på kreatur, kanske kunde de själva ta med sig något att sälja.
En gång, när jag var på Rockneby marknad, hade jag sålt slut rätt tidigt, så skjutsbonden och jag begav oss hemåt frampå eftermiddagen. Som vi satt där och körde, fick vi se ett par män, som gick på vågen framför oss. Vi såg, att
ett livligt samtal utspann sig mellan dem. ”De där ser konstiga ut, de har nog dåliga avsikter. Jag skall raska på hästarna”, sade skjutsbonden. Når vi kom upp i bredd med karlarna, började de springa efter vagnen, men vi såg inte, hur
nära de var, för koffertarna satt bakpå och skymde utsikten för oss. Runt dessa var rep bundna och vi kände, att en av karlarna hade fått tag och skulle klänga sig upp. Vi tog emellertid piskan och slog till honom över händerna,
så han trillade av, och vi blev av med honom.
Det just för att slippa angrepp av tjuvar och annat löst folk, som man på marknadsresor föredrog att färdas i större sällskap. Om den första skjutsen blev angripen, kunde de resande på de efterföljande ingripa. Värre var det, om den sista blev angripen. Men i så fall hade man vidtalat varandra, att ett revolver-skott eller dylikt skulle vara signalen, att det var fara å färde. (J.E.)
I S:t Sigfrids socken hade det varit en stor marknad vid Gårdsryd. Jag var inte mer än tre år, när den sista marknaden hölls. En bondpojke, Kalle Krök, gick omkring och visade en björn, han brukade få ställa in björnen i vår ladugård. Björnen var svart och hade krulligt hår, åtminstone som jag minns den. Kalle hade björnen bunden vid en järnstång, som han slog ned i marken. När björnen skulle dansa, smällde Kalle med en liten knutpiska. Han hade också en polerad stång med en röd tofs i. Om björnen var fastkedjad vid den eller om den använts till något annat ändamål, var emellertid oklart. Kalle Krök var ofärdig, så det var väl därför, han hade björnvisning som sitt levebröd.
Intill marknadsplatsen låg Singelslätten. Sitt namn hade dan fått, därför att man singlade slant där. Det var ett mycket omtyckt nöje, särskilt på marknader. ”Gubbe eller klöver”, sade de, som kastade slantarna. Så långe som jag var hemma, gick man dit och hittade pengar och åtskilligt fann man nog, när marknadsslätten plöjdes upp. Vid sidan av slantsingling intog klockbytandet nog främsta platsen bland marknadsnöjena. Man var förfärligt begiven på att byta allt möjligt inte endast klockor. Under julottan stod drängarna och bytte byxor i kyrkstallarna i Madesjö kyrka. (A.L.M., R.N.)
Butikshandel.
Trots att Nybro inte var något stort samhälle fanns det flera affärer, särskilt många drev diversehandel, bland andra Hultenberg, systrarna Karlsson, Emil Eriksson, Ljunggren, Ågren och P.A.Jonsson. De förde så gott som alla slags varor; tyger kläder, träskor, porslin, mjölbingar, silltunnor och snuskaggar ja till och med järnvaror och tegel trängdes i de i allmänhet trånga butikerna.
Lokalerna var kalla och dragiga, man eldade aldrig. Butiksdörrarna fick dock i allmänhet stå stängda och var försedda med klocka på en fjäder. Somliga affärslokaler låg ganska nära gatan, till andra kom man genom att gå upp några trappsteg. I taket hängde det alla möjliga varor och likaså på disken låg det varor. Hyllfack och skåp var också väl fyllda.
Det första ett biträde skulle lära sig var att svarva strutar. Påsar förekom visserligen, men strutar användes ojämförligen mycket mer. Gråpapper, som var den gängse papperssorten, var dock för styvt att sno strutar till snus av, så därtill tog man gamla papper, som använts att skriva domstolsutslag och stämninar på. Kaffe såldes också i strutar, man köpte inte mer än ett hekto i taget i slutet av 1800-talet. Stora hushåll köpte en hel sockertopp, men till mindre fick man hugga av en bit med en särskild yxa, som låg i sockerlådan.
Hos P.A.Jonsson kunde man få köpa charkuterivaror, ty sådana togs hem från Larssons i Kalmar. Bröd såldes också. Det bakades i handlarens hem. Det var vanligt rågbröd bakat på rågmjöl, vatten och jäst.
Man hade i stor utsträckning kvinnliga biträden i affärerna i Nybro. Somliga handlare hade bodgubbe, som kunde utföra tyngre arbeten, till exempel transporter, men många klarade sig utan lagerkarl. Kunderna fick bära hem sina paket själva.
Kunderna ville gärna ha en present då och då, och det fick de också åtminstone till jul. Julklapparna bestod av kaffe, socker, ljus eller julgranskonfekt.
Fruarna, åtminstone bondmororna, fick handlaren traktera med kaffe, gubbarna kunde han ta med sig till ölkrogen. Köpte man en kaka bröd för tjugofem öre, fick man alltid en tvåöres bulle som påbröd. På samma sätt var det, när man köpte mjölk, först och främst mättes det väl, och dessutom fick man en skvätt över.
Bönderna höll sig till en och samma affär. Det var Hultenbergs, Ågrens och P.A. Jonsson, som de använde. Dessa hade gårdar, där de kunde köra in med sina vagnar. Innan sprit- och vinförsäljningen blev statligt kontrollerad, hade speceri- och diversehandlarna rätt att, sälja vin, och de brukade bjuda kunderna på det emellanåt. (R.N., K.H., H.J.)
Brännvinsbolaget i Nybro kom igång med sin försäljning 1876 och upphörde 1916. Man sålde endast brännvin till avhämtning. Det kom till försäljnings-stället i stora eketunnor och tappades på flaskor på bolaget. Kunderna brukade ofta ha med sig flaskor själva att köpa i.
Spritbolaet låg i källaren i samma hus, som Nybro hotell, och när detta brann 1914, flyttades bolaget till Bolanderska gården. Dess lokal hade tidigare varit i ett uthus på färgare Berglunds gård på Storgatan och därförut i Möllerska gården.
Smidesmästare Olsson, som av de äldre kallades mäster Olsson, av barnen farbror Olsson, skötte brännvinsförsäljningen med två medhjälpare. Ibland fick man ta in extra hjälp bland annat vid jularna. Det kunde vara dagar före jul, då vi tog in kassor på 3 000 kronor. Kunder kom långväga ifrån bland annat frän Hälleberga, Lenhovda, Älghult, Kristvalla, Madesjö, S:t Sigfrids och Oskars socknar. Ljungby borna for i regel till Kalmar, där huvudkontoret var, och där det i övrigt fanns bättre möjligheter att göra uppköp.
Då och då kom revisionen uppresande från Kalmar för att gå igenom försäljningsställets böcker och flaskinnehav. ”Ja, det får de gärna göra”, brukade mäster Olsson säga, ”för det finns inga löss i de rynkorna.”
(J.E.H., A.S., C.J.E.)
Kooperativa föreningen, som öppnade en affär i Nyro, bildades i Folkets Hus. Det var några personer, som var intresserade för saken, och det blev strax fler. Den första affären låg i den lokal, som möbelkompaniet har nu. Den första föreståndaren i Nybro Konsum var- från Surahammar. Vi har haft många olika efter honom, det har varit ombyte flera gånger. (C.J.E.)
Sagesmannen, dir. P.A.Karlsson, hade börjat med ett slakteri på sin gård vid torget. Rörelsen var mycket liten till att börja med och därtill enkel, ty det fanns varken ljus eller avlopp. Den utvecklades emellertid allt mer och mer, så att sagesmannen slutligen kunde sätta upp stadens första köttaffär.
Förut hade all köttförsäljning skett på torget på torsdagarna, som var torgdagar i Nybro. Lantbrukarna kom in med en halv kalv, något får och kanske en gris och några ”slaktaregubbar” stod och sålde kött, som de köpt upp. Fläsk såldes mera sällan, ty de flesta i köpingen hade hushållsgris.
Nybroborna kunde också gå till de gårdar i Madesjö socken, som låg närmast köpingen och få köpa sig något kött där. Till Josef i Transtorp gick man och köpte en oxränta eller koränta, när man visste, att de hade haft slakt.
Dir. Karlsson omtalade en rolig episod, som inträffade första dagen han hade sin köttbutik öppen. Det var som redan sagts den första i Nybro och hela trakten omkring. På morgonen öppnades dörren, och en bonde steg in och sade: ”Goddag”. Sedan var han tyst ett ögonblick, under det han tittade sig omkring och sade sedan: ”Står ni här era stackare, er tycker jag, det är synd om. Adjö.” Vi stod där och tittade på varandra och var så förlägna, min hustru och jag, och undrade kanske, om vi hade gjort något dumt, som öppnat en köttaffär.
Det visade sig emellertid snart, att affärsföretaget var mycket lyckat, omsättningen ökades raskt. Sagesmannen hade charkuterifabrik först i smått, sedan i allt större skala. Korv, sylta, isterband, fläskkorv, falukorv och stång-korv och allt, som fordrades av varor i branschen tillverkades och såldes. Korven tillverkades så småningom maskinellt; man hade blandningsmaskin till att blanda korvmaten, det var en fyrkantig låda med armar och dessa gick runt och blandade. Korvsmeten stoppades i skinn med hjälp av stoppmaskin.
Dir. Karlsson var den första affärsman i Nybro, som ordnade en julskyltning. När Nybroborna fick se den, blev det en sådan uppståndelse, och alla trängde på framför fönstret för att se, så det var nära att rutan klämts in. I Kalmar hade dir. Karlsson haft en filial och även haft stiliga julskyltningar, som rönt livligt bifall. Han hade gjort blomkorgar av ister, sirat skinkor och grishuvuden, lagt fram korvar och syltor, ja, till och med gjort en belysning av ister.
Affären öppnades klockan sju på morgonen och höll på, så länge det kom kunder om kvällarna. -Man resonerade så, att har inte han stängt, stänger inte jag.
Sagesmannens hustru hade skött affären med hjälp av sex biträden. Hela personalen hade ätit i sagesmannens hem, och de kvinnliga biträdena hade dessutom bott där.
Man fick hålla personalen med arbetskläder – vita rockar – och lön på mellan tvåhun-drafemtio och trehundra kronor om året.
Så småningom fick personalen särskilt matrum med tillhörande kök i en byggnad på gården, så att man sluppit den i hushållet. Det var nämligen så stor personal, och alla kunde inte komma på en gång, varför det var mat att laga hela dagen. På helger och söndagar var det också skönt att få mindre hushåll.
Personalens arbetstid varade från klockan sju på morgonen till klockan sex på kvällen. En halvtimme var avsedd för frukost och en timme för middag. (P.A.K.)
Det fanns ingen modist i Nybro, ty det var bara herrskapsfruntimmer, som hade hattar, och de kunde fara in till Kalmar och köpa. Arbetsfolket gick i huckle, både gamla och unga kvinnor. Folk skällde, för att min gumma klädde på sig hatt. Det tyckte de inte gick an. (C.J.E.)
I Bidalite fanns två affärer, den ena låg i det hus, där min affär är inrymd, ägd av handlare Hultman, den andra låg vid korsvägen och ägdes av en Rylander.
Hultmans affärslokal såg inte ut på samma sätt som min. Rummet var mindre än det nu-varande, ty en vägg har blivit flyttad. En liten kammare låg, där den nuvarande butiken ligger, och man kom från den ut i ett lagerrum. För fönstren satt järngaller – de finnas ännu kvar i den nuvarande lagerlokalen. På den tiden skyltades det mycket litet.
Lagerkarl, bodkarl, hade man här liksom i affärerna i Nybro, men springpojkar hade man däremot inte. Var och en fick ta sitt paket själv.
Telefon fanns inte heller, så kunderna kunde inte ringa efter varor. Det var flera, som hade en dryg mil till handelsboden, de måste köpa mycket varor på en gång, när de kom.
Man hade mycket enkla vågar med en led. De dubbelkopplade kom senare, då kunde man bättre veta, att man vädgde rätt.
Före 1870-talet var det sed, att dörrarna till en butik alltid skulle stå öppna, så att kunderna lätt skulle slinka in. Det var likadant både i Bidalite och i Nybro. På den tiden hade man endast manliga biträden. Det kanske var, när det började bli kvinnliga, som man måste tänka på att ha bättre lokaler, menade någon.
Affären öppnades klockan halv sju, om det kom någon kund så tidigt. Sedan fick man hånga i till klockan tio om kvällarna. Någon särskild tid för öppethållande tänkte man inte alls på att ha. Ibland var det så litet folk vid fem – sex tiden, så man tyckte, man kunde stänga, men sedan började de komma igen, så att man fick hålla på till både nio och tio.
Bodhängare, som kom in för att få en pratstund, förekom inte i affärerna i Bidalite. De for till Nybro och satte sig på ölkrogarna och pratade, de, som ville göra det.
Min far, som var vagnmakare hade underligt nog sålt mjöl. Det togs mest från Ljungby socken och jag har fortsatt att göra det, sedan jag fått affär. En gång fick vi hem ryssmattor vävda. av bast innehållande mjöl. De var komna från. Ryssland.
Salt och de flesta andra varor togs från Kalmar. De forslades till Bidalite av forbönder, som körde virke från skogstrakterna till man fick betala dem något, för att de tog ens lass.
Omkring sekelskiftet lönade det sig för en diversehandlare att föra manufaktur. Men det har man fått lov att gå ifrån mer och mer nu, när det blivit så gott om bra tygaffärer.
En och annan hade så kallad snusbod i sin stuga. En sådan var Lejon i Rismåla backe. Han sålde även vetebröd och kaffe. I Bidalite fanns en gubbe, som sålde dricka, huvudsakligen till forbönderna och andra resande. (J.A.)
Bönderna idkade byteshandel med handlarna. De lämnade smör och ägg både i Nybro och Bidalite och fick varor, kaffe, socker och kryddor i stället. (J.A.)