Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
LEVNADSSÄTT OCH HUSHÅLLNING
Det låg mer lugn och allvar i tiden, och i det hela var förnöjsamheten större i min ungdom. Hur de än arbetade, hade de det magert, men när man inte vet om bättre, så går det. Det var att vara med om allt arbete, men det gjorde en bara gott. (W.A.)
I allmänhet hade gesällerna usla bostäder och fick dålig mat. Till kvällsmat kunde de få mjölgröt med bryggdricka, kärnmjölk eller sur mjölk. Bröd fick de och kanske en bit spickesill men aldrig smör.
I ett hantverkarehushåll i Nybro lär man ha lagt fram var sin sockerbit till gesällerna. Ibland gick dessa till gifta kamrater och bad att få äta. Skomakaregesäller låg i usla bäddar på verkstaden och hade bara sin rock att hölja över sig. (K.H.)
I Engströms verkstad tillverkades formar till glasbruken. Min man var mycket tillsammans med några av arbetarna där. De hade inte något bra matställe – de var nämligen ogifta. Det fanns bara ett kafé här, som en bondkäring satt opp och hon hade dålig mat. Hallberg sade åt mig, att kunde jag laga för oss, så kunde jag laga för dem med, och så gick det till, när jag fick spisgäster. Sedan hade jag andra också. När rikstelefonarbetarna var här både bodde och åt de hos mig. Vi bodde i Prihms hus då. Sedan flyttade vi till Grönvägen. Där fick vi större lägenhet, och jag hade fortfarande folk i maten. Hallberg var hos Bolanders, och han gjorde i ordning rum åt oss på Kanalgatan. (K.H.)
Ute på landet åts frukosten vid sjutiden kanske också tidigare och davemål vid niotiden. Då skulle man ha mjölkvälling, en fläskbit eller en sillbit och potatis. Middag åts vid ettiden och merafton klockan fyra. Till kaffet åts skorpor och ibland vetebröd däremot inte smörgås. En sageskvinna, som varit ute som piga berättade, att osten aldrig kom ut i köket, så att hon fick äta av den. Det ansågs för gott för en piga. (K.H., A.E.S.)
Ostlöpe får man genom att ta vara på magen av kalvar, bäst anses de unga kalvarna vara. Efter slakten tar man magen, och gör den ren från hår och annan smörja. Sedan tillsättes ägg, grädde, brännvin eller konjak, vitpeppar, kummin och muskotblomma. Magen torkas sedan, så att den blir hård, och vid användning behöver man endast hälla på litet konjak, så kan man åter använda den. Ju äldre löpet är, dess bättre är det, om man slaktat en kalv tidigt i våras, går det att använda löpet på hösten, om magen gjorts i ordning på ovan angivet sätt. Fjolårets löpe är mycket bättre.
I en vanlig ostkorg lägges en duk, och i den hällas mjölken, så snart man ser, att den börjar ”ta ihop”. Man får inte krama ut duken för hårt, när ostmassan kommit i, därför satte man en ostring av bleck runt ostkorgen.
Som biprodukt vid ostberedningen får man vassla, och det är sed, att man kokar vasslagröt, när man gör ost. Vassla och korn – eller risgryn kokas nästan en halv dag, så att det blir en tunn gröt. Många äter den med mjölk, andra tycker, att det är bättre utan. (K.H.)
Backstusittarna hade det fattigt. De hade inte råd att baka bröd på mjöl. I S:t Sigfrids socken fanns det en gumma, som vi kallade Karpan. Hon bakade bröd av kornlådor och smorde plåten med ljustalg. Hon gräddade brödet på glöd.
De, som inte hade någon ko, hade ofta svårt att få mjölk, och då kunde de inte baka. Bönderna var ofta ovilliga att sälja mjölk till sådana, som ville köpa. Var man då utan bröd, återstod en inget annat än att baka glödkakor. På kvällen kokte man en gryta potatis, rörde sönder dem till mos och satte till rågmjöl. Denna massa fick stå till påföljande dags morgon, då man blandade i jäst. Man ältade upp degen i vetemjöl och bakade ut små bullar kanske ”kaffekoppsstora”.
Grovt bröd jästes med surdeg. Man säger att man knådar en deg, närman gör den, och ältar den, när man blandar i mjöl. Degen tillsättes med kokt vatten som degspad och rågmjöl. Då man använder kokt vatten, säger man, att brödet blir slaget. Som redan sagts, jästs brödet med surdeg. Till finbrödet använde man litet vetemjöl eller litet rågsikt. som tillsats till rågmjölet. Brödet blev härav mindre tätt än det slagna.
Många nybrobor hade inte någon ugn, endast öppen spis utan bakugn. De köpte bröd av bönderna. Det var surt bröd, alltså bröd bakat med surdeg i vanliga runda stora kakor. En sagesman, som var född i Madesjö socken, berättade emellertid, att han för sin del inte kände till att man sålt något bröd i staden.
Det mest använda brödet var det slagna grova limpan. Den bakades på följande sä₹t: Man värmde vatten och slog det i ett tråg och tillsatte rågmjöl och jäst. Ibland användes både surdeg och pressjäst, ibland endast pressjäst. Man lämnade en liten kaka deg i tråget, så att man fick surdeg till nästa bak. Tråget fick inte göras rent, ty då förlorade det sin syra. Varje bak gav ungefär trettio limpor. På morgonen gick man upp tidigt och arbetade upp degen på bakbordet.
På ett långt bord gjorde man i ordning en brödbädd med ett lakan, som bräddas över de färdiggräddade limporna. De skulle ligga en timme efter det de var gräddade, sedan ansågs det, att man kunde börja äta av dem.
En bondhustru i S:t Sigfrids socken bakade ett slags bröd eller pannkaka, som kallades kålkakor. På vitkålsblad breddes ett tunt lager av smet tillsatt av stålmalet kornmjöl och tjock grädde. Liksom den vanliga potatispannkakan gräddades kålkakan i ugn.
Mjölet till bakningen fick man själv sikta. Mor hade tre olika siktar beroende på, hur finsiktat hon skulle ha det. Bröd av fint siktat mjöl kallades sävat bröd.
(A.L.M., A.J., W.A., K.H.)
I mitt föräldrahem hade vi inte järnspis, utan maten lagades i pannor på trefot. Brödet bakades i en stor ugn. (A.S.)
När man skulle köpa ett stop brännvin, lade man ihop pengar och tog ett kvarter var. Här var ett förskräckligt supande. På tändsticksfabriken kunde de supa flera dagar i veckan. De rev och slet med arbetet för att få ihop till ett kvarter. Fabrikör Blomdell gick bara och skrattade åt alltihop.
Garvargesällerna hos Bolanders var inte supiga, men Berglunds färgaregesäller festade om. Ljungdahls gesäller var hyggliga och bra karlar.
Ute i socknarna var det mycket supande. Det berättades bland annat om ett fattigt folk i S:t Sigfrids socken, som bodde i en jordkula och bara söp. En stor sten låg som tak över deras bostad, och den lär fortfarande kallas Petter Jansas sten. Familjen hette nämligen Jansson. Någon kom en gång in i kulan och fann Petter Jansas lilla dotter ensam därinne. Han frågade, var föräldrarna och pigan Kerstin var, och den lilla lär då ha svarat: ”Mor suller och far suller och Kitta ligger laun (= ladugården) suller.
lin far hällde brännvin på bröd och gav oss, när vi var små och var gnälliga.
(A.L.M., C.J.E., S.L.)
Kaffe kokas i Nybro och socknarna där omkring så gott som alltid i pumpor av glas. De tillfrågade kände inte till någon annan panna för kaffekokning än pumpan. Den är inte särskilt ohållbar, fastän den är av glas. Jag har använt min omkring fem år, och den håller fortfarande. Bara man aktar halsen och häller på vattnet mitt i öppningen, är det inte farligt. Pumporna sättas fram på bordet i behållare av kopar eller legering. (K.H., A.J.)
Som elvaårs flicka kom jag ut och tjänade. En riktig piga fick åttiofem kronor om året i lön och därtill bostad och mat, jag fick ingen lön, bara en klänning. När jag blev några år äldre, kom jag till ett bondställe i Bäckebo socken och hade trettio kronor för hela året.
Jag hade sjuttio kronor om året och fem kronor i städsla, berättade en annan av de tillfrågade. Jag hade min sovplats i köket.
Arbetsdagen började klockan fem, då skulle jag först ut i ladugården och mjölka, mitt herrskap hade ko, som så många andra i Nybro. Sedan var det att skynda sig in och städa i vardagsrummet och matsalen, laga frukost, duka frukostbordet och i övrigt se till att allt var snyggt. Efter måltiden skulle jag städa de övriga rummen, och sedan hade jag stora bak att göra. Familjen Jonsson, som jag var hos, hade diversehandel, och det såldes bröd i butiken. Det kunde bli flera degar att baka ut för varje dag. Ibland hade vi byk, och då kom gummor hit och tvättade. Jag fick förstås vara med och hjälpa dem ibland, och det var att gå mellan köket och bryggstugan för var dag, de var här. Det blev ett förskräckligt spring. När vi lakade, var gummorna kvar långt fram på natten, men på morgonen blev jag ensam därute. Klockan sex på morgonen kom de, och då skulle de ha kaffe och bröd och frukost vid åttatiden.
Det byktes på det gamla sättet. Man stukade kläderna. i en balja, sedan lades de på ett kar med en asksäck i bottnen. Man samlade aska, företrädesvis björkaska för att få lut. På morgonen klappade man kläderna i ån. (K.H., L.S.)
I bondgårdarna i Madesjö socken tillverkade man själv sina kläder, åtminstone materialet till dem. Skräddare och skomakare kom och satt i stugorna och sydde kläder och gjorde skor, eftersom de blev tingade. De kom merendels på våren och sommaren, så den föregående vintern fick fruntimren lov att spinna och väva. Husmodern, döttrarna och pigorna satt vid spinnrockarna till framemot elva om kvällarna. Ullen fick kardas redan på sommaren eller hösten. Gubbarna satt i samma rum och späntade stickor.
Belysningen var av enklaste slag, blott en sticka i spisen, som spred att dåligt sken. När en var nedbrunnen, stacks en ny i. Man gjorde eld med tändstickor, som man själv gjort i ordning. Svavel köptes och smältes, och däri doppades stickorna. Man slog eld på dem mot tönder, som ”såg ut som en annan tvättsvamp”. (A.O.)
Hoppa till innehåll
