Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
SAMHÄLLSKLASSER, SOCIAL OMVÅRDNAD
Till herrskapen räknades prästen och klockarens och länsmans, Bolanders, Möllers och Blomdells och Nyströms på Pukeberg. Fruarna var hattmänniskor. Det var tecknet på att de var herrskap. Inspektör Tärnström på stationen, och doktor Broström hörde också dit, men doktorn var så bra, för han kunde vara med hur som helst.
Handlandefruarna gick i schalett ”bra länge”. Komminister J.A. Medelius åstadkom en förändring. Han yrkade på att alla skulle klä sig i hatt. Det syntes ju strax på huvudbonaden, om de var herrskap eller inte. Hade de en hatt, kunde de inte veta om de var så eller så. (C.J.E., A.S., H.J.)
Det ansågs vara en stor ära att bli gift med en glasblåsare, endast mycket rika bonddöttrar kunde göra anspråk på det. Ibland hände det, att glasblåsare kom in i mitt hem i S:t Sigfrids socken och frågade, hur många döttrar det fanns på den eller den gården. Inte begrep jag, att de var ute på friarstråt. (A.E.S.)
Madesjo socken hade varken sjuksköterska eller församlingssyster, endast en barnmorska, en gammal fru Andersson. Fru Sjöqvist berättade, att hon fått hjälpa till med förlossningar vid många tillfällen. I Bidaelite fanns en gumma, som hette fru Blad, vars man var djurläkare, och hon brukade också gå och hjälpa till med förlossningar. Ibland kom hon hem till folk så drucken, att det var ”riktigt hemskt”. Renligheten var hen inte noga med. Hon tog gamla mattor och trasor och lade under patienterna. (C.J.E., Y.H.; A.S.)
Till vänster om Madesjö kyrka låg ett stort tvåvningshus. Det var ett sädesmagasin, i vilket bönderna lagrade den säd, som skulle lämnas som understöd till de fattiga. Rotmästaren i var by såg till att var och en lämnade, vad han skulle. De fattigas förmåner var inte stora. Deras underhåll var en halv fot säd och femtio öre i pengar, om de inte ansågs alldeles utfattiga. Då hade de en krona i pengar och en skeppa råg. Inte kunde det räcka för ett hushåll med många barn och gjorde det inte heller. Folk tiggde också mycket mera förr. De kom och stod vid köksdörren och bad om fläsk, bröd och smörgås. ”Gud välsigne barn cch mat”, brukade mor saga. ”Det är mycket bättre att stå vid bordet och skära ut än att stå vid dörren och ta emot”. Tiggeriet blev förbjudet, så de fattiga måste ha något med sig att sälja, och det blev mest kvastar och viskor. Det var många, som gick, men inte många att gå till. Det fanns ju inget annat i Nybro än raka Storgatan och inga sidogator.
Transtorp var Madesjö fattigstuga. Det var en stor tvåvåningsbyggnad, förmodligen hade det varit en bondgård, och utom de gamla bodde det en familj i gården. Huset var fullt av ohyra och de, som blev intagna där, fick slita mycket ont. Husmodern i gården skulle sköta matlagningen för de fattiga, men gjorde detta mycket dåligt. Slaktades det, tog familjen de bästa bitarna. De styrande blev emellertid underrättade om att allt inte stod rätt till, så förhållandena blev bättre. (K.H., A.S. , L.S.)
Madesjö socken var indelad i rotar, och varje rote hade sina fattiga att underhålla. Rotmästaren var föreståndare, och honom ålåg det att efterse de fattiga och anmäla vilka som behövde understöd. Detta bestod dels av spannmål, råg och korn, dels av pengar. Rotmästaren skötte utdelningen. (W.A.)
På senare tid har ett välgörenhetssällskap ”Jultomtarna” bildats. Strax före jul höll föreningen en tillställning på hotellet, då fattiga barn bekläddes. Till att börja med kunde man inte ge alla hel beklädnad, men så småningom blev sällskapets tillgångar sådana, att det gick. Alla bjöds på kaffe med dopp, och efteråt lekte man och dansade. (L.M., J.E.H.)
Jag är född och uppvuxen i S:t Sigfrids s:n söder om Nybro, och fick som barn ofta fara in till staden. Därvid gick jag alltid förbi hos fabrikör Richter. Han var tysk. I ett av sina fönster hade han en vacker alabasterskål med kant i barockstil. Det stod en myrten i den. Jag tyckte, det var så vackert, så jag stannade alltid och tittade på den. Till slut hade de börjat prata om mig hos Richters, och en dag gav gubben Richter mig femtio öre. Må tro, jag tyckte, det var storartat. (A.L.M.)
Hoppa till innehåll
