Författare: Janne

Emanuel Swedenborg, 1733

Följande text har tillkommit genom optisk läsning och kan innehålla fel. Vissa ord har anpassats till modern svenska. 2025-05-14/Janne

Förord
Det blev icke Professor HJALMAR SJÖGREN, redaktören av föreliggande svenska upplaga av EMANUEL SWEDENBORGS stora arbete DE FERRO (Om Järnet), beskärt att få lägga sista handen vid senare delen av arbetet och författa den orienterande inledning som varit avsedd. Vid hans oförmodade frånfälle den 23 mars 1922 förelåg emellertid de 304 första sidorna i rentryck, och även på hela återstoden av texten — med undantag av dedikationen och företalet — hade han genomgått och rättat ett till flera korrektur.

Undertecknad, som på förlagets anmodan åtog sig att slutföra redigeringen, har därför i huvudsak endast haft att avsluta korrigeringen av korrekturen och att upprätta en planerad förteckning över kemiska och mineralogiska termer, som kunde anses kräva förklaring.

Den svenska text som föreligger i det följande, utgör, med undantag av dedikationen, en m. l. m. grundlig överarbetning av en av framstående specialister på det klassiska latinets område utförd översättning. SWEDENBORGS latin har nämligen visat sig till stor del oförståeligt för den, som visserligen är språkman, men ej fackman på det eller de områden, varom innehållet handlar. Det är därför, som en ingående revidering av den ursprungliga översättningen blivit ofrånkomlig, och det är också därpå, som den stora och beklagliga förseningen i arbetets utgivande grundar sig.

Att åstadkomma en översättning, som på alla ställen säkert återgiver just det som SWEDENBORG velat säga, det målet har emellertid under korrigeringsarbetets fortskridande tyvärr måst hänföras till de ouppnåeliga. Dels är nämligen SWEDENBORGS framställning ofta dunkel, och därtill kommer, att tryckfel uppenbarligen ej alls äro sällsynta. Några meningsstörande sådana, vilkas förefintlighet det blivit möjligt att direkt ådagalägga, finnas anmärkta i noter, och utav dessa exempel torde tydligt framgå, vilka väsentliga förändringar i textens mening även ett i och för sig högst obetydligt tryckfel i latinet ofta förorsakar. Den för åstadkommandet av en felfri översättning nödvändiga kännedomen om 1600- och 1700-talens nomenklatur på t.ex. det kemiska området kräver också egentligen en så stor förtrogenhet med den dåtida litteraturen, att man ibland ej skulle kunna fylla måttet utan ett fullkomligt orimligt stort uppoffrande av tid och arbete. Man torde därför kunna våga hoppas på ett visst överseende med de översättningsfel som eventuellt kunna kvarstå i texten, och med de missförstånd som kunna komma att konstateras.

När den svenska upplagan av De Ferro planlades, var det nog ingen, som kunde ana, vilket arbete dess lyckliga genomförande skulle visa sig kräva. Hade man haft den saken klar för sig, är det fara värt, att verket aldrig kommit ut på svenska. Professor SJÖGREN lät sig emellertid ej avskräcka, trots det oerhörda arbete textens redigering åsamkade honom, utan strävade med seg och otrolig energi vidare, angelägen om att utgivandet icke skulle fördröjas något utöver vad som var absolut nödvändigt för att säkerställa översättningens riktighet. Han aktade därvid icke på sin egen hälsa, och överlupen som han dessutom var av en mångfald andra arbetsuppgifter, bröts genom det oavlåtliga arbetet, varunder han knappast unnade sig någon vila, till slut hans motståndskraft, och just då han som allra intensivast arbetade pa redigeringens avslutande, stupade han på sin post. Det har endast varit en kär plikt mot den högt skattade vännen och förmannen, som jag uppfyllt, när jag gjort ett försök att taga vid och avsluta, där hans egen penna ej kunde fortsätta. Mitt arbete har högst väsentligt underlättats av den oegennyttiga hjälp som lämnats av mera latinkunniga kamrater. Även specialister på bergshanteringens och andra i texten avhandlade områden ha biträtt Professor SJÖGREN och mig med antingen granskning av korrekturen eller också benäget lämnande av behövliga uppgifter och upplysningar. Till dem alla ber jag att på detta ställe få bringa ett varmt, vördsamt tack för det värdefulla bistånd de lämnat.

Det var i maj månad år 1733, som EMANUEL SWEDENBORG, efter att ha erhållit 9 månaders tjänstledighet från sina ordinarie göromål som assessor i Bergskollegium, lämnade Stockholm för att i Tyskland ombesörja och övervaka tryckandet av sitt OPERA PHILOSOPHICA et MINERALIA, vars offentliggörande bekostades av hans gynnare Hertig LUDVIG RUDOLF av Braunschweig och Lüneburg. Efter en tids uppehåll i Dresden avreste han i senare delen av juli på en resa till Böhmen, och åtskilliga under denna färd gjorda iakttagelser ha visat sig finnas inflikade i texten i det följande. I slutet av augusti återkom han till Dresden, och därifrån begav han sig i början av september till Leipzig, där han tydligen sedan tillbragte vintern.

Här i Leipzig tyckes den egentliga tryckningen ha ägt rum, men den synes ej ha kommit i gång förrän i början av oktober månad, varvid början gjordes med den första av de tre i det nämnda OPERA PHILOSOPHICA et MINERALIA ingående delarna, nämligen Principia. Mot slutet av året gjorde SWEDENBORG från Leipzig anhållan om förlängning av tjänstledigheten, i det att den ursprungligen beräknade tiden visat sig för kort. Själva tryckningsarbetet hoppades han skulle vara färdigt till påsktiden 1734. I själva verket var det nog också senast ungefär vid den tiden, som SWEDENBORG definitivt lämnade Leipzig, och efter en längre resa genom delar av Tyskland var han i början av juli åter tillbaka i Stockholm.

Det synes sålunda ha varit på den oerhört korta tiden av 5 à 6 månader, som SWEDENBORG ombesörjde tryckningen av det imponerande helt, som utgöres av de tre delarna Principia, De Ferro och De Cupro på inalles c:a 1 400 sidor i folio jämte en mångfald tavlor. Alla tre bara tryckåret 1734. Korrekturläsningen måste sålunda ha gått synnerligen hastigt, och det är under sådana omständigheter naturligtvis ej att undra på, om den då ej alltid kunnat bliva fullt så noggrann, som önskligt hade varit.

I den latinska texten till De Ferro förekomma inga noter. Alla de, som förefinnas i den svenska översättningen äro tillagda av Professor SJÖGREN, för så vitt de ej äro signerade av mig (”N. ZN.”).

Vad innehållet i första boken beträffar, så torde, utöver vad som direkt framgår av texten, följande förhållanden förtjäna omnämnas: Framställningen i § 3, om myrmalmen i Sverige, är, såsom GRABE omnämnt,¹ till stor del grundad på L. G. SCHULTZES till Bergskollegium år 1732 ingivna relation rörande ”Myrugnar eller så kallade Bläster-Wärk uti Östra och Wästra Dahleorterna brukelige” (Jernk. Ann. 1845).

Under sin första utländska resa, 1710–14, vistades ju SWEDENBORG visserligen en längre tid i bl.a. England och Frankrike, men huruvida han redan då ägnade någon uppmärksamhet åt metallurgiska spörsmål, veta vi icke. Däremot gjorde han detta under sin andra stora utländska resa, 1721–22 då han förutom trakten kring Liege bereste även Sachsen och Harz.

Beskrivningen (sid. 208) av blästerugnen vid Altsattel i Böhmen och hammarsmedjorna vid Hansjürgenstadt (= Johann-Georgenstadt) i Sachsen vid gränsen till Böhmen är enligt iakttagelser, som SWEDENBORG gjorde under förra hälften av augusti 1733 under sin ovan omtalade resa i dessa trakter. ²

¹Alf Grabe, Den gamla svenska osmundtillverkningen. — Jernk. Ann. 1922, Tekn. Diskussionsmötet, sid. 16–17.

²Se TAFEL., Documents concerning the life and character of EMANUIL SWEDENBORG, Vol 11, P.1, sid. 71.

Framställningen rörande de försök med bränntorv, som omnämnas på sid. 228–229, grundar sig delvis på meddelanden, som lämnades SWEDENBORG i slutet av augusti 1733 i Dresden av en herr LEISNER angående de rön i fråga om användande av torv, som en herr CARLEWITZ erhållit. ¹

I andra och tredje böckerna är det endast ett fåtal sidor, som ej äro referat av eller direkta, m. 1. m. ordagranna utdrag ur andra författares skrifter.

Tavl. VIII— X äro i det stora hela enligt SCHULTZES ovannämnda relation av år 1732, såsom GRABE² påpekat, tavl. XI är med några förändringar hämtad från P. SAXHOLM, De ferro svecano Osmund,³  Upsala 1725, såsom CARL SAHLIN omnämnt,⁴ och tavl. XV torde vara efter KAHLMETER (jfr texten sid. 189).

Tavl. XIX och XX äro i huvudsak efter AGRICOLA, De re metallica, Basel 1657, sid. 339 och 341, och tavl. XXII—XXVI (någon tavla XXVII existerar ej!), XXVIII och XXXI—XXXV äro direkta kopior av planscher i REAUMURS berömda verk L’ art de converter le fer forge en acier, et fart d’adoucir le fer fondu, Paris 1722. Tavl. XXXVI återfinnes (omvänd) på sid. 86 i M. B. VALENTINI, Museum Museorum, Ed. 2, Frankfurt am Main, 1714, och tavl. XXXVII-XXXVIII hos JOH. LAUR. BAUSCH, Schediasmata bina de lapide haematite et aetite, Leipzig 1665.

Det är ännu ovisst, varifrån SWEDENBORG erhållit tavl. XIII, XIV, XVII och XVIII, vilka avse förhållandena i trakter, som han i varje fall ej besökt vid tiden för utgivandet av De Ferro. Detsamma gäller tavl. XVI eller kartan över bergverken i Ural. Enligt en utredning, vars resultat benäget meddelats Professor SJÖGREN, torde denna karta dock i varje fall ej ha varit publicerad förut.

Såsom C. BENEDICKS omnämnt, ⁵ förekommer i den Traité sur l’acier d’ Alsace, som BAZIN aine år 1737 anonymt utgav i Strassburg, ett till franska översatt utdrag ur De Ferro. BAZINS skrift översattes år 1753 till svenska — likaledes anonymt — av CARL HENRIK KÖNIG. I denna svenska översättning ingår, i delvis något förkortad form, största delen av § 24 samt en del av innehållet på sid. 291 i det följande.

Med undantag av dedikationen och företalet samt de likvisst ganska betydande partier som äro referat av REAUMURS skrifter, finnes hela De Ferro Översatt till franska av BOUCHU i det stora och åren 1761–62 i Paris utkomna verket av COURTIVRON och BOUCHU, L’art des Forges et Fourneaux de Fer. Felfri är denna mycket förtjänstfulla franska översättning visserligen icke — i varje fall gäller detta om andra och tredje böckerna, som jag själv haft tillfälle ingående granska — men den har i alla fall varit först Professor SJÖGREN och sedan mig själv till stor hjälp vid kontrolleringen av den ursprungliga svenska översättningen.

Företalet finns översatt till engelska och bifogat den av A. CLISSOLD 1845–46 utgivna översättningen av Principia.

Med dessa inledningsvis meddelade upplysningar får jag härmed med ett varmt tack till förläggarne för de osparda kostnader de iklätt sig för att arbetet skulle framträda i ett fullt värdigt skick, överlämna den föreliggande volymen Om Järnet i den intresserade allmänhetens och en förstående kritiks händer.

Riksmuseets Mineralogiska avdelning, Stockholm,

den 24 Mai 1923.

NILS ZENZÉN.

¹ Se TAFZI., 1. c., sid. 49, 58–59.

² l. c., sid. 27.

³Översättning till svenska av ELSA B. HAMMARSKJÖD i Blad f. Bergshandt. Vänner, Bd 15, 1916, sid. 69-98.

⁴ Blad 1. Bergshandt. Vänner, Bd 15, 1916, sid. 72.

⁵ Linnés Pluto svecicus och Beskrifning öfver Stenriket, utgifna of C. BENIDICKS, Uppsala 1907, sid. XIII—XIV.

FÖRSTA BOKEN

FÖRSTA PARAGRAFEN

Det vanligaste sättet att framställa järn ur malmerna i Sverige

DE JÄRNMALMER, SOM BRYTS UR OLIKA Svenska gruvor, äro icke av så mångfaldig och växlande art och beskaffenhet, som järnmalmerna i Tyskland, England och övriga europeiska länder. De skilja sig endast föga till färgen och innehålla merendels järn av en och samma beskaffenhet. Högst sällan finner man här och där en malm, som är ljusgul, rödbrun eller vit, utan för det mesta brytes en sådan, som genast låter bestämma sig av sin färg och glans. Dock i det avseendet äro de olika, att det ena slaget är fattigt…………….

Ovanstående text utgör en inledande text i boken. Här följer ett utdrag från valda sidor med början från bokens sida 67.

Innan denna röda smältmassa av järn utslås, beredas i sanden, som plägar vara fin flodsand, formar för det utslagna järnets mottagande; en lång grav gräves i sanden från järnloppet till hyttegolvets längst bort belägna del; grävningen har fullständig likhet med ett dike, som i bottnen är smalare men ovantill bredare, d. v. s. denna grav är vidare i övre kanten. Detta dike eller denna grav, plägar man därefter dela efter längden i flera bäddar eller gropar, vilka skola mottaga det utslagna järnet, i det att man upplägger sand såsom skiljeväggar men icke till översta kanten av graven, utan så, att järnmassan skall kunna flyta frän den ena avdelningen till den andra över skiljeväggarna. Är järnet mycket, så gräver man flera dylika gropar i sanden och delar dem sedan i vederbörliga rum och formar genom anbringandet av små vallar, likväl så att från den ena gropen till den andra tillträde är fritt genom en anordnad öppning, på det att nämligen alla de i sanden tillredda formarna må kunna desto bättre fyllas med järnet. Groparnas antal plägar avpassas efter järnmängden och likaså deras djup. Groparna äro till antalet 1, 2eller 3, formarna eller de av de nämnda sandvallarna avstängda och inneslutna smårummen äro till antalet 6, 7 till 12 alltefter ställets rymlighet eller den i stället inneslutna järnmassans myckenhet. Flodsand plägar komma till användning, varken alltför torr ej heller alltför våt; skulle den vara alltför torr, fuktas den genom bestänkning med vatten; men man måste tillse, att denna sandbotten väl tager åt sig allt det påstänkta vattnet och att intet stillastående sådant stannar kvar i bottnen i någon av bäddarna, så att det icke skulle kunna uppsugas i den underliggande sanden eller bortledas därifrån. När allt detta gjorts, påströs ett tunt lager av rostad sand eller bränd aska. Till sist betecknas varje badd med vederbörligt nummer eller med det masugnen tillhöriga stämpelmärket.

När således bäddarna äro färdiga för järnmassans mottagande, tillstänges först forman, i det att för densamma sättes en spade eller tunn järnplåt, mot vilken blästern studsar och varifrån den kastas tillbaka. Om nämligen icke denna väg tillstänges för blästern, så händer det, att den inbrytande luften driver den nu i det tomma stället härskande lågan, som slår mot dess väggar, mot de två redan öppnade hålen, nämligen slagghålet och utslagsöppningen, och att den, kastande sig alltför långt utom stället, slår arbetaren i ansiktet och överhöljer honom med för stark hetta. Detta är skälet, varför forman bör avstängas.

Den punkt, där det smälta järnet utslås, befinner sig, såsom förut är yttrat, mellan dammen och den ena sidstenen. Där är mellanrummet tilltäppt med murbruk. Då nu stället är fullkomligen fyllt med järn, anbringas i denna murbruksfog ett utslagsspett som indrives med handkraft; men eftersom en stor del av murbruket bildat glas, räcker handkraft icke till, utan spettet indrives ytterligare med kraftiga slag av en slägga, ända till dess att det nämnda stängslet genomborrats intill själva godset. När härigenom ett hål gjorts, utdrages spettet, och järnmassan tränger genast på och följer efter, och liksom en strid ström flyter den nedåt och rinner hastigt utfor sluttningen i de nedanför beredda bäddarna och fyller dessa den ena efter den andra. Liksom en häftig flod strömmar denna tunga smältmassa, ty innesluten i stället till en fots höjd driver den på den underliggande massan, till dess att med höjdens avtagande rörelsen börjar bliva mera långsam. Under nedrinnandet synes järnet alldeles i flytande form och rubinfärgat, och till sist följer en liten bäck av slagg, som beständigt vilar på järnbadets yta, från vilket den tydligt skiljer sig genom färgen, som är mera gul. Den intager sin plats över den sist utslagna järnmassan och består av slagg, som innehåller både sten och järn och har den egenskapen att. i mycket hög grad vara eldfast.

När således järnet utslagits, står denna böljande massa av metall rödskimrande, och för att den icke skall på ytan uppsvälla i små blåsor, påströs varm och bränd aska, under skydd av vilken den börjar hårdna både bättre och långsammare, än om den vore direkt utsatt för luftens inverkan. För övrigt kan man i stelnandets ögonblick se vissa vågrörelser, som slingra sig hit och dit och krusa järnbadets varma och flämtande yta och slutligen under ormlika rörelser ge ytan fast form. Slutligen strör man vid ingången till varje form eller ovanpå de nämnda vallarna fuktig sand; ty överallt, där dylik sand påströs, blir järnet skört, så att det i kallt tillstånd lätt kan avbrytas och delas efter samma linje, och på detta sätt brytes järnet i tackor, som äro lika många som formarna.

Det händer emellanåt, att den utslagna järnmassan börjar svälla av vatten i bottnen av formarna och småningom uppstiga i små blåsor; därefter slungas den ända upp mot hyttans tak och föranleder ofta hela byggnadens brand samt hotar närstående hus med antändning. Orsaken härtill är det under smältmassan befintliga vattnet, vilket, om det instänges och icke har någon annan utväg än genom själva järnmassan, genom den alltför stora hettan förvandlas till ånga och blåsor. Till följd av sin elasticitet och lätthet stiga dessa i höjden med den minsta kraftutveckling, men på samma gång med den kraftigaste verkan genom den böljande järnmassan i enlighet med kända hydrostatiska lagar. Slutligen utbryter ångan genom metallbadets yta och för med sig i luften gnistor av järn och utkastar eldbollar och metallkulor och fyller hela hyttan med glödande, smältjärn. Detta inträffar visserligen sällan, men så snart det visar sig, påströr man bränd och fuktig sand, genom vilket medel de elaka symptomen stundom pläga tillbakahållas, emedan genast en hård skorpa därigenom bildas på järntackorna; men om det häftiga uppträdet tager överhand, är det bäst att skynda ut och uppsöka en för eldregnet trygg plats.

Vissa bland de menige vid masugnarna pläga visa och framhålla följande fenomen för främlingar; de insticka nämligen fingrarna och hela handen i det smälta järnet och draga sedan ut den oskadad, eller de sticka in fingrarna upprepade gånger och kasta nävar av smält järn i luften. Men innan de våga sticka sin hand blottad i detta glödande smältbad, hålla de den under armhålorna eller annorstädes, där den genomdränkes med flytande svett, så att den sedan utan synnerlig fara kan instickas i den heta smältan, ty svetten innehåller icke blott vatten utan även salt, som tilltäpper alla porer och hindrar elden att genast angripa den nakna huden. Emellertid måste fingrarna hårt tryckas emot varandra, för att icke det smältande järnet må flyta mellan dem.

Iakttagelser vid det utslagna och avkylda tackjärnet (sidan 69)

Järntackorna äro alltefter formarnas rymlighet av olika storlek, i det att varje tacka plägar väga 1/4, 1/3, 1/2, 2/3 eller 3/4, skeppund. Tackjärnet hårdnar först på ytan, och man kan i själva hårdnandets ögonblick se värmen liksom gå i vågor på denna och hastigt flyta liksom på tusen vägar alldeles såsom vattnet, då det förvandlas till is, och detta sker i samma ögonblick, som den smälta metallens yta blir fast och hård eller övertäckes med en skorpa; och ehuru ytan har hårdnat, så att den icke ger efter för en tryckning eller för en käpp, är likväl den inre massan ännu flytande och detta i högre grad ju närmare centrum. Efter förloppet av 12 timmar har tackan blivit så avkyld, att den kan vidröras med nakna händer och armar samt flyttas från platsen.

Av järnets brottyta och dess inre textur kan lätt märkas, hurudan dess art är samt om vederbörlig proportion mellan malm och kol iakttagits vid uppsättningarna; ty om det glänser med stora och rödaktiga lameller, är detta ett tecken till mycken råhet hos järnet, från vilken det endast med svårighet kan befrias genom förnyad smältning. Denna råhet härrör nämligen för det mesta av malmens beskaffenhet eller av alltför stark uppsättning av densamma utöver det

ANDRA PARAGRAFEN

Om hammarsmedshärdar, om tackjärnets smältning och färskning liksom ock om dess utsmidande under hammaren i Sverige

DET HAR FÖRUT TALATS OM JÄRNMALMER  och deras i Sverige övliga förberedande behandling och deras smältning; nu gäller det att avhandla tackjärnets omsmältning och färskning i hammarhärdar liksom ock dess utsmidning under hammaren. Icke överallt i Sverige följes samma sätt att smälta tackjärnet och förvandla det till smidbart och rent järn, ty det växlar i olika landskap och bergslager, men olikheterna äro icke av så stor betydelse, att det skulle vara nödigt att framställa de särskilda sätten var för sig, frånsett det i Roslagen vanliga sättet, vilket är alldeles olikt de övriga. Ty de förra sätten kallas tysksmide, men det senare franskt smide, om vilket sedermera för sig särskilt.

De byggnader eller smedjor, i vilka befinna sig härdar, bälgar, smälthärdar i inskränkt betydelse jämte hamrar och städ, d. v. s. i vilka samtliga pyrotekniska, pneumatiska och for vattendrift avsedda anordningar inrymmas, äro vanligen icke av enhetlig eller av en gång för alla bestämd storlek; ty smedjan är, alltefter tomtplatsen och lägets bekvämlighet, ibland pä bredden, ibland på längden större tilltagen. Oftast utses en plats på jämn mark, och, om där finnas sluttningar och gropar, jämnas ytan, så att den fria platsen blir rymlig. Ty ju rymligare den blir, särskilt om den är avsedd för två eller tre härdar, desto lättare skall var och en av arbetarna sköta sin syssla och kunna hantera de tunga tackorna och vända längre järnstänger, som hålla på att utsmidas, varom nedanför.

Likaledes är icke överallt eldstaden, som AGRICOLA kallar fornax men som på svenska benämnes härden, av en och samma storlek, utan den göres ibland större, ibland mindre alltefter platsens mer eller mindre fördelaktiga läge eller storleken på tomtplatsen, vilken i varje fall måste utses bredvid ett strömmande vatten. Därför kan icke uppställas någon viss regel eller bestämmelse för dess dimensioner; själv har jag sett härdar — denna benämning vilja vi använda som varit rätt stora, men även har jag sett mycket små. Den vanliga storleken plägar vara 4 alnar på längden och 3 på bredden. De, som nu äro allmänt brukliga, äro öppna på två sidor, så att smeden själv kan inträda på själva härdbottnen om också med framåtlutad kropp, men slutna på de båda andra sidorna, i det att härden där är begränsad av stenmurar. Emedan härden står öppen åt två håll, stöttas den i det ena vinkelhörnet med en stötta av trä eller järn, som liknar en pelare, eller också är stöttan av sten men mångenstädes också av skadade och kasserade städ och hamrar, för att icke den överhängande spiselkransen skall nedstörta. Vid det andra hörnet, där muren vidtager, äro likaledes såsom städ anbragta sönderslagna städ eller mycket begagnade, sönderslagna hamrar. Ovantill vidtager en fyrkantig spiselkrans, som fortsätter genom taket ut i fria luften och slutar i en för rökens och gnistornas bortgång tillräckligt stor öppning, vadan denna mur smalnar uppåt och slutar i en fyrkantig tub, som liknar de vanliga skorstenarna på hustaken. Den stora öppningen på framsidan, där smeden har sin plats och vänder den smälta som behandlas i härden, plägar vara låg; men om den någon gång är hög, uppställes en järnplåt eller träläm såsom skärm eller skydd, så att ansiktet ständigt skyddas och bevaras mot den starka hettan och mot lågans beständiga framvältande. På ena väggen, här bakväggen, förekommer ett fyrkantigt hål med en bredd av ½ aln, vilket skall tjänstgöra vid svetsning av brutna järnstänger, ty järnstänger böra uppvärmas så småningom till vitglödning mitt i härden och därefter svetsas under hammaren; men nu för tiden förekommer mångenstädes intet dylikt hål.

I huru hög grad en rymlig härdyta är att föredraga framför en trång, kan bedömas därav, att på en större sådan en bestämd plats kan reserveras för kol, och därtill för hela kol, för småkol och för kolstybb, frånsett att smeden, om han är mera avlägsnad från elden, är mindre besvärad av den alltför varma luften och friare kan röra sina obetäckta lemmar. Men av en teckning kan bättre än av en beskrivning denna härds byggnadssätt inhämtas. Se här alltså ett utkast till teckning, som även visar bälgarna med hävstänger, bälgtrådor, bälgvågar och den stock som kringvrides av vattenhjulet. A, tavl. IV, visar den av tegelsten murade härden, BB föreställer har de vid hornen med varandra fastgjorda träförstärkningarna, så att härdens sidor sammanhållas för att icke falla i sär. Här ter sig härden på två håll öppen, såsom förut påpekats. C är bakväggen, i vilken det fyrkantiga hålet befinner sig. H är de av hammarslag skadade och sönderslagna städen, brukade såsom stöd. Z är en gammal hammare, genom vars öppning eller, såsom smederna säga, öga en väg är öppen för den slagg som skall bortrinna ur härden, eller genom vilken medelst instuckna spett den i härden fastsittande smältan uppbrytes. E är härden i egentligare mening. G är en träho eller ett tråg för vatten; medelst en skopa eller ett ämbar H öses härur vatten i härden, då den är alltför upphettad, eller ock neddoppar man i detta kärl den slagg som skall pulveriseras, eller alltför varma järnstänger. Härdar av denna typ finnas vid varje järnverk för det mesta två, vid vissa tre, men detta är sällsynt; vid många blott en enda. En hammare med städ är tillräcklig för utsmidningen av det järn som färskas i tvenne därför avsedda härdar. Det yttre av en smedja eller verkstad med hammarhärd framställes i tavl. V: F och E äro två små skjul eller rum för vattenhjulen. MKJ äro de stänger, genom vilkas uppdragande vattnet faller på hjulen. CC är den långa rännan eller vattenledningen, vari vattnet ledes från en sjö till hjulen. DD äro härdarnas skorstenar, genom vilka röken och strömmen av gnistor går ut i fria luften. Den enklaste byggnaden av en hammarsmedshärd förekom fordom, liksom ännu i dag, i sådana bygder, där tillgångar och medel voro svaga. Eldstaden var helt öppen på tre sidor, och härden utgjordes av en fullkomligt öppen yta; blott på bälgarnas sida var en tegelstensmur eller en mur av vanlig sten uppförd till en höjd av tre alnar, genom vilken särskilt bälgarnas trädelar och bälgstolarna skyddades mot elden, för att icke det av tjära överdragna trävirket skulle antändas av gnistor. Alltså stod härden naken och obetäckt, och röken hade sitt utlopp endast genom en öppning i själva taket. Under sådana förhållanden inträffade det ofta, att den med eld och gnistor starkt bemängda röken antände gamla bjälkar och det torra taket eller den under många år av rök och eld svartbrända träväggen; och om icke vatten genast påöstes under en vaksam smeds beständiga uppsikt, har det förekommit, att hela smedjan gått upp i rök. På några ställen förekomma även två tegelväggar med en ovantill fullkomligt öppen härd, så att den alltid eldblandade röken uppstiger mot den öppna himlen genom en i taket gjord öppning. Fordom voro dylika enkla härdar i bruk, sådana man finner dem avbildade även hos AGRICOLA, men en nyare tid med större erfarenhet har lärt sina efterkommande att bygga mera praktiska härdar.

Här kunde jag även beskriva den av herr CHRIST. POLHEM vid Stjernsund byggda härden, som ovantill skyddas av en båge eller ett dubbelvalv, i vars ena hörn utgång beretts för den bortgående röken; men då den erfarne konstruktören själv icke tyckes synnerligen högt uppskatta sin härds konstruktion, vill jag förbigå dess beskrivning.

En skicklig smed skall kunna giva åt forman dess riktiga läge och riktiga lutning, varken för mycket horisontell eller för mycket lutande, och därför äger varje smed, som förstår sin konst, sina egna, på en mätsticka eller stav inskurna mått, efter vilka han förstår att avpassa sin formas och sin härds dimensioner; dessa meddelar han även åt mästersvennen och åt sina söner såsom yrkeshemligheter men undanhåller dem för andra.

Stundom händer det vid färskning av olika tackjärnssorter, att de av erfarenheten inlärda höjd-och lutningsförhållandena hos forman icke på vederbörligt sätt befinnas bidraga till järnets smältning och rening, varför mitt under färskningsarbetet formans läge måste ändras, i det att den behöver antingen mera inskjutas i härden eller dragas tillbaka mot muren, eller riktas mera på sned eller uppåt eller i varje fall lämpas, så att ett för järnet passande läge erhålles. Iakttages icke detta, så förspillas antingen kolen till ingen nytta eller förloras järnet, vilket går upp i slagg och rök och icke befrias från sina råa, orena beståndsdelar eller ock går färskningsarbetet långsamt jämte flera andra olägenheter och förluster, som uppkomma av en oriktig styrsel av blästern.

Om forman inskjutes längre in i härden, d. v. s. framflyttas längre an 1/2 fot, påstås järnet smälta bättre, ty vägen till blåsväggen blir då kortare, i följd varav järnet i härden erhåller en fylligare bläster. Men om den införes alltför långt i härden, smälter lätteligen formans kopparkon, och järnet, som intager härdens undre del, stelnar lätt i följd av felande bläster och hårdnar och avskiljer sig således från det övriga järnets smältmassa. Men om däremot forman drages för långt tillbaka mot formväggen, så verkar den med mindre kraft och eldverkan på det i vägen liggande järnet. Härtill kommer, att med detta läge hos forman, den del av formväggen, på vilken forman vilar, av den starka hettan och den reflekterade och återkastade lågan råkar i glödning och på detta sätt av eldens beständiga angrepp så småningom sönderfrätes, skadas och förtunnas. Därför synes i sådana fall muren genomglödgad och sönderfrätt runtom forman och dess mynning och genomtränges ofta av elden ända till andra sidan, vilket förhållande vanligen skadar smältningen och förstör kopparforman.

Tackjärnets första smältning och färskning

Efter dessa förberedelser i härden föres en järntacka medelst rullar och hävstänger eller med handkraft in i härden och anbringas så, att den kommer att ligga mitt emot forman. Tackan införes i härden över ena väggens kant, så att den med sin ena del befinner sig över densamma men med den övriga delen utanför; den lägges mitt för forman och bör befinna sig blott på 4 eller 5 fingers avstånd från dess mynning. Tackans höjdläge måste lämpas efter formans, och dess nedersta del måste ligga i samma horisontalplan som formans övre rand, varifrån blästern sopar och bestryker tackans undersida, och detta sker bättre, om åt tackan gives samma lutning, som är given åt forman; därför bör man alltid sikta så, att blästern bestryker järntackans undersida. Men om järnet är svavelfattigt och mycket kallbräckt, så riktas formans halvcirkelmynning så, att en del av blästern direkt bestryker den framförliggande tackan, medan en annan del träffar den undre sidan på det sättet, att luftströmmen liksom skär tackan i två delar. Vikten av den i härden inlagda tackan är icke alltid lika stor, i det att den ibland är ett halvt skeppund, ibland två tredjedels, någon gång ett helt skeppund, nämligen alltefter som grövre eller finare stångjärn därav skall utsmidas.

Om en enda dylik tacka icke är tillräcklig, inläggas ytterligare två eller tre, till dess att de tillsamman utgöra den önskade kvantiteten; den ena placeras då över den andra, dock så, att icke deras plana sidor direkt beröra varandra, utan äro någon mån åtskilda genom ett mellanlagt järnstycke. Detta sker, särskilt om två eller tre olika sorter av järn äro förhanden, vilka böra fullständigt blandas för att frambringa ett järn med goda egenskaper. Om t.ex. det föreligger ett i kallt tillstånd skört järn, s.k. kallbräckt och ett i varmt tillstånd skört eller s.k. rödbräckt, böra dessa blandas med varandra i härden så, att blandningsprodukten blir ett järn med bägges förmedlade egenskaper. Det först nämnda slaget, det kallbräckta, lägges under det andra; båda, så lagda det ena på det andra, placeras, såsom redan sagts, i blästerns riktning.

När järntackorna erhållit detta läge, skrapar man ihop över dem från höger och vänster kolstybb; därpå överhöljas tackorna med en kolhög, under vilken de ligga fullständigt dolda och begravna, så att järnet icke på någon punkt blir synbart utan endast de i härden hopade kolen. När så elden påsatts, släppes vattnet på hjulet genom upplyftning av stötstången eller genom dragning i den bredvid härden hängande pådragningsstången, och därmed börjar blästerluft insupas i bälgarna och utpressas genom tättorna, till en början lindrigt och långsamt.

De på detta sätt i levande koleld gömda tackorna förtäras småningom av den genom blästern livade elden, och i droppar nedflyter i härden den mot blästern vända delen av tackan, vilken, sålunda förtärd, kvarlämnar ett längre och längre avstånd mellan sig själv och forman. Så snart man märker detta, flyttas med underskjutna hävstänger och spett de nämnda tackorna närmare intill forman och blästern och placeras på samma avstånd från denna som förut, nämligen så att de befinna sig blott på 5 a 7 fingers avstånd från blästermynningen och så att fortfarande den främst lagda järntackan undan för undan smälter och blir flytande.

Alltefter som kolen förbrukas, påläggas alltjämt nya, ty de ligga i hög vid härdens sida eller nedre del och föras med hackor och skyfflar i härden, på det att nämligen det redan delvis glödande järnet skall vara beständigt övertäckt av eld och kol. Smeden undersöker nu så ofta som möjligt med största noggrannhet härdens vrår och botten och plägar, så ofta han känner några vid densamma fastsittande småstycken, lyfta dessa emot forman, för att de ånyo skola utsättas för blästern och smälta och allt järnet sluta sig tillsamman till ett enda gemensamt smältbad.

Det är ett ganska intressant skådespel att kasta en blick genom formans kopparkon och betrakta det smältande järnet och att med ögonen iakttaga smältningsprocessens olika skeden; tydligt synes järnet genom formans öppning i glödande tillstånd, emedan det ligger rakt framför forman och just i blästerns väg. Själva järnet synes på en punkt vitglödgat, på en annan liksom blodrött, och tackan är ojämn och skrovlig till sin form. Vidare kunna iakttagas droppar av smält järn, vilka gång efter annan nedregnar på samma sätt som de förut omtalade dropparna, som genom forman vid masugnarna visa sig för betraktaren; somliga äro av vit färg, andra äro dunklare eller svartaktiga. Även slaggen är synlig, under det att den flyter på härdbottnen, och denna slagg visar sig icke såsom en vit massa, icke heller såsom en röd utan liksom blandad med svart, alldeles såsom då mörka dimmor fördunkla vatten. Om järnet blottas genom att fråndraga kolen, är den mot blästern riktade glödande delen av järntackan starkt röd, och genast framspringa alldeles självmant därur genom blotta beröringen med luften gnistor och små lösgjorda järnkorn, vilka te sig såsom större gnistor, och detta i större mängd, i samma mån som tackjärnet är mera rått; ty från alltför rått järn utströmmar ett flöde av dylika gnistor, men om järnet förblir övertäckt med kol eller omslutes av eld, utkastas icke därifrån småpartiklar i luften, utan en del av dem smälta till droppar.

Emellertid vrides den redan glödande järntackan medelst tänger eller hellre med spett i härden på ett sådant sätt, att den vändes mot blästern eller formans mynning, så att elden får ett jämnt tillträde till alla dess sidor och tackan följaktligen synes simma liksom nedsänkt i mitten av eldhavet; man skall noga tillse, att blästern överallt frambryter i jämn ström. Om vägen någonstädes synes stängd eller om sättning inträtt mera på ena sidan än på den andra eller om kolstybb eller järnbitar stänga vägen, flyttar man genast tackan på sådant sätt och ger den i eldmassan en sådan ställning, att elden runtomkring härskar med lika kraft över allt; man öppnar en utgång här och stänger en annan där, man rör om, packar ihop, lyfter och nedpressar och bemödar sig att överallt vidmakthålla jämnvikten hos elden, ty på detta sätt ökas och stegras smältningens styrka, och järnet antager flytande form under en eld, som varken är våldsamt stegrad eller alltför sparsam.

Om man ser elden vara mycket våldsam och kasta sig högt upp ur kolmassan, så att den härskar i härden, plägar man strax söka lugna och tillbakahålla dess häftighet, i det att man antingen tilltäpper de hål, genom vilka den frambryter, eller pågjuter vatten. Medelst en skopa eller ett ämbar öser man upp vatten ur den bredvid befintliga vattenhon och kastar det i den alltför häftiga elden, ty eljest rasar denna liksom med lösa tyglar mot kolen och förbrukar dem till ingen nytta och utövar sin hela kraft icke mot fienden järnet utan mot vännerna kolen.

Gång efter annan riktar smeden sina blickar genom formans öppning och tillser, om järnet gnistrar och betäcker blästermynningen med gnistor, och om detta visar sig vara fallet, avskrapar han med lämpligt redskap hindren och bereder en lätt och öppen väg för blästern.

När äntligen järnmassan synes överallt hava smält ned i härden och ingenting vidare återstår, som icke avskilts och uppgått i flytande järn, undersöker och genomtrevar smeden alla härdens vrår och vinklar; överallt, där han med spettet märker något hinder eller ett hårdnat stycke järn, lösgör och uppbryter han detta och lägger det framför formans mynning, samlar sålunda det spridda järnet och upplyfter det gång efter annan och lägger det tillbaka i blästerns strömmande luft, till dess han till ett enda bad eller massa förenat alla järnets delar, som dragit sig undan till härdens mindre uppvärmda områden. Redan synes kolmängden förminskad, men inga nya kol läggas på i stället för de förbrukade, utan den smälta järnmassan ligger till hälften blottad och själva kokningen börjar. Järnet kokar och sjuder alldeles så, som vatten i en gryta; man kan redan se hela smältgodsets yta svalla och långsamt höja sig liksom till en stor bubbla, alldeles som om jäst vore tillsatt. Massan höjer sig och sväller mer och mer, och om man icke skulle hindra denna pösning och kokning, blir järnet, vilket eljest är så hårt och fast, alltmera rörligt och stiger, till dess att det pöser över och överskrider själva härden. Mästaren vid härden avlägsnar då skyndsamt kolen, under vilka järnet är i kokning, och blottar smältmassan samt lugnar härigenom den häftiga kokningen och hejdar den. Denna kokning plägar utsträckas en halvtimmas tid, men det beror på mästaren att låta den räcka längre. Emedan det gäller att genom kokningen avlägsna skadliga och fördärvliga beståndsdelar och genom dessas frånskiljande göra järnet räckbart och smidbart, måste järnet vara fullständigt flytande och under någon tid hållas i flytande tillstånd och i rörelse; ty om detta icke iakttages, avskiljas icke de tyngre beståndsdelarna från de lättare och metallen från slaggen. Därför lägger man an på att bringa järnet i nämnda kokningstillstånd, och för detta ändamål använder man mera kraftiga och starka näringsmedel för elden, i det att man pålägger utvalda kol, hela och stora, som vidmakthålla elden vid stor styrka och underhålla den nämnda ständiga rörelsen i badet. Men man pålägger icke en större mängd utan blott några få stycken, emedan denna kokning bör ske icke med sluten eld utan med halvöppen; ty felaktighet i järnet utsvettas bättre i öppen eld än i sluten, och just för att denna alltjämt må vara tillräckligt kraftig, pålägges, såsom sagt, kraftigare bränsle. Det finnes ocksa järn, som endast med stor svårighet kan bringas i sådan flytning, och med sådant järn arbetar smeden utan framgång för att få det i vederbörlig kokning och bubbling liksom annan vätska, men det förbliver alltjämt trögt, segt och liksom osmältbart och släpper följaktligen icke ifrån sig de med råheten följande felen; vadan det kräves konst och arbete för att bringa dylikt järn i flytning, ty i annat fall förbliver det motspänstigt, svårarbetat och osmidbart efter färskningen.

Här förtjänar även omnämnas en av smeder brukad metod att i hammarsmedshärden förskaffa sig stål. När tackjärnet första gången färskas och badet är alldeles flytande, pläga små massor och stycken av stål simma på ytan; de varken intaga ett hörn i härden eller dess botten utan flyta här och där på själva ytan. De nämnda styckena äro, beträffande formen av den ur badet uppstickande ytan, ojämna och råa, men i avseende på den del, varmed de äro nedsänkta i järnbadet, äro de av rundare form och skilja sig klart genom sin färg från järnet. Oaktat stålet flyter i järnbadet, torde det icke lätt förena sig med det smälta järnet, om det icke utsättes för blästern; men framför denna smälter det och flyter ihop i sin väns, järnets, sköte och ingår i dess massa, men om det icke kommer i beröring med blästern, gör den flytande järnmassan ingen verkan. Sådana stycken hava vanligtvis 6, 10, eller 15 skålpunds vikt. Smederna påstå, att stålet är av utmärkt beskaffenhet och lämpligt och tjänligt till järnsaker och redskap, som fordra härdning, och att järnet icke förändras eller försämras, om detta material ingår och

Om den andra färskningen eller att ”göra smälta”

Slagg avlägsnas tre gånger under andra färskningen, nämligen första gången efter den första tredjedelstimmans förlopp, sedan blästern pådragits. Emedan denna slagg är synnerligen rik på järn och på samma gång består av de mest olikartade ämnen i flytande form, slås den i ett vattenkar och sjunker för att, på detta sätt avkyld, sönderfalla till pulver eller ett slags grus, som tillvaratages för att senare brukas. Andra gången utslås slagg efter förloppet av ½ eller 2/3 timma, men emedan den har föga värde, får den bortflyta utan vidare. Vid slutet av andra färskningen avlägsnas slagg för sista gången. Man har gjort den iakttagelsen, att blott föga slagg avflyter sista gången, om man lägger an på kokningen, d. v. s. om färskningsarbetet drager ut på tiden. Ty en stor del av slaggen uppgår i gnistor och skingras, innan plats och tillfälle gives åt den att flyta bort.

Det är ett tilldragande skådespel att rikta blicken genom blästerledningen och betrakta den mitt emot liggande flytande massan, som man finner likna den vita snön och likaledes kolen, som lätta och alldeles vita fladdra framför formans mynning, såsom dun. Eljest gäller det att hava ögonen med sig åt detta håll, så att slagg icke får fastna i forman, ty denna slagg måste avlägsnas, för att icke kopparforman skall tilltäppas för blästern.

På de flesta ställen för man efter dessa två färskningar järnet under hammaren och förvandlar det till stångjärn; och om järnet är av god beskaffenhet och icke försatt med en myckenhet av orenande ämnen behöves icke flera färskningar. Mångenstädes smältes likväl färskjärnet ännu en tredje gång, i synnerhet om det icke genom de två föregående färskningarna befriats från främmande beståndsdelar. Det renas nämligen i högre grad för varje färskning, och ju oftare det smältes, desto renare blir det. Denna tredje färskning verkställes på samma sätt som den andra.

Blästern skall i början vara svag och ringa men därefter starkare, och slutligen bör den minskas, i samma mån man nalkas slutet.

Bruket av kol i hammarsmedshärd vid tackjärnets färskning

Man måste göra skillnad på kolen, ty olika trädslag giva icke kol av samma godhet, ej heller göra samma slags kol samma nytta i hammarsmedshärden som i masugnen. Hårda kol äro här mindre brukbara än de i någon mån mjuka, så göra t.ex. ekkol och bokkol, trots hårdhet och tyngd, en synnerligen svag nytta i smideshärdar, i det att de icke blott bränna järnet utan även göra det hårt och beröva det tågigheten och räckbarheten. Detsamma är förhållandet också med björkkol, ehuru även dessa i blandning med kol av mjukare trädslag mycket ofta komma till användning i hammarhärdar; det hårda slaget av kol är likväl det bästa i masugnen. Kol av fur och av gran äro ypperliga men priset framför alla taga kolen efter ungskog och medelålders träd, d.v.s. sådana som blivit kolade av yngre träd. Om däremot skogen består av fullmogna träd som icke blott förlorat sina safter utan även med tiden tillägnat sig hårdhet, bliva stammarna i följd därav alltför hårda, och av denna anledning äro kolen av dem icke av samma nytta i hammarsmedshärdar.

Smedens konst och skicklighet består till stor del däri, att han förstår att spara kol, och icke låter mycken skog uppgå i rök och aska utan vederbörlig och avsedd verkan på järnet och därigenom till ingen nytta för husbonden låter dennes ägodelar gå till spillo. Emedan här alltså kräves både teori och erfarenhet, är det mödan värt att meddela de sätt, på vilka kol pläga onyttigt förspillas, och de, på vilka de kunna vederbörligen sparas.

1. En stor mängd kol bortgår utan nytta i luften såsom rök, om icke de kol som ligga i den yttre härden, noga avskiljas från dem, som intaga själva härden och äro avsedda för smältningen. En likgiltig smed hopar en stor kolhög omkring härden och tillåter elden att över allt och utan gränser utöva ett oinskränkt herravälde såväl utom härden som inom densamma, och därför förbrukas kolhögen fåfängt och offras åt eldens gud, under det att denne själv synes le åt offret. Sådant bör helt och hållet tillskrivas smedens håglöshet eller illvilja. Därför avskiljer en kunnig smed med stor noggrannhet kolen i härden från dem, som befinna sig utanför, och tillåter icke, att elden skövlar det hela och liksom vild och tygellös rasar i omgivningarna.
2. Smedens klokhet kräver, icke blott att han förebygger, att elden sprider sig utanför härden, utan att den även i sin egen härd, d.v.s. inom sitt eget område, icke härskar med oinskränkt myndighet, ty under sådan förutsättning blir härden mycket kostbar. För att förebygga sådant öser han vatten ur hoen och slår det över själva härden och i den överhand tagande elden, och liksom genom ett tätt regn d.v.s. en riklig vattenbegjutning utsläcker han den och förhindrar dess utbredande utöver sitt rum. Därför svartnar också kol­massan på utsidan genom vattenbegjutningen, och eldslågan drager sig mot det inre och håller sig under tiden koncentrerad inom sitt fängelse, till dess att en ny vattenbegjutning sker. Om nämligen elden på detta sätt tvingas inåt och dess dörrar tillslutas, genom vilka den skulle kunna utbryta, så verkar den på detta sätt instängd och liksom kuvad i sin verkstad med större kraft på järnet, och under tiden förbrukas kolen icke gagnlöst, utan man sparar dessa.
3. Kol kan man spilla och hopa i härden utan vederbörlig verkan på järnet, om allt för stor massa av sådana påfylles och härden på detta sätt överlastas med bränsle, ty allt, som är för mycket, är skadligt. Därför måste en smed förstå att i och för järnets smältning hushålla med kolen och sin eld.
4. Om forman är riktad alltför horisontellt, så att blästern ur tättorna går nästan vågrätt mot järnet eller blåsväggen, så spillas också i detta fall kol och det brännbara ämnet upplöses i falaska, men det under liggande järnet smälter icke; ty en alltför horisontell bläster går uppåt genom själva kolhögen, men icke nedåt till järnet. Vart än blästern riktas, åstadkommer den nederlag, och om den har en alltför horisontell riktning, utövar den sin kraft pa kolen och förbrukar dem till ingen nytta. Därför är formans alltför horisontella läge eller blästerns riktning i detta fall ödesdiger för kolåtgången.
5. De, som förstå att hushålla med kol och att spara sig alltför stora utgifter, tillåta icke den i första färskningen smälta och behandlade färskan att länge kallna i härden, utan de vända den genast upp och ned och utsätta den i ännu glödande tillstånd för elden och blästern. Andra däremot låta av ren håglöshet, även om järnet är till sin beskaffenhet utmärkt, färskjärnet förbliva i härden en till två timmar, till dess det tillägnat sig en viss hårdhet och under tiden, till skydd mot eld och bläster, förskaffat sig ett hårt pansar, vadan då en dylik färska för andra gången i kallt tillstånd utsättes för elden, den länge motstår dess kraft utan att giva vika, förrän den överhöljts med en stor mängd kol eller järnet begravts rätt djupt i sådana. Alltså kräves i detta fall en större kolmängd för att smälta en färska, än om den i ännu glödande tillstånd utsättes för eldens och blästerns inverkan.
6. En hammarsmed bör också första att till sin nytta bruka en del av kolstybben, ty då smältstycken skola glödgas och förberedas till uträckning under hammaren, kan en dylik glödgning lika bra istadkommas i en kolstybbseld som i en eld av hela kol; av denna anledning pläga de, som äro skickliga i yrket, bevara en dylik hög av kolstybb i en vrå av härden för sig själv, för att använda den till att emellanåt fylla härden och till att ersätta kol.
7. Möda och skicklighet förspilla de vid härden sysslande, om kolen äro allt för våta, ty i sådant fall går färskningen långsamt. Elden och dess kraft nedsättes och försvagas på sätt och vis av vattenångor, som beständigt utdunsta ur kolen; därför måste större kolmängd användas för att hos järnet uppbringa en och samma glödningshetta, d.v.s. en större kolmängd måste därför påläggas på de sista bålen.
8. Till en onyttig kolförbrukning bidrager även själva järnet i hög grad, ty om järnstyckena äro stora, måste dessa höljas av en större kolhög, och om tackorna äro stora, måste de omgivas av en vidsträckt eld. I allmänhet pläga järntackorna väga 1, 3/4, 2/3, 1/2, 1/3, och 1/4 skeppund, och om således järnet är i mindre stycken, som väga blott 1/2, eller 1/3 skeppund, smälter det lättare än en enda större och tyngre tacka. Därför böra mindre järnstycken tagas, om man vill spara kostnaderna för kolen.
9. Förgäves arbeta även de smeder som hava otillräckligt vatten för lyftandet av den tunga hammaren; ty om hammaren ger långsamma och svaga slag, vilket plägar vara en följd av brist på vatten för hammarens upp- och nedgående rörelser, så utsmides järnet långsammare och uträckes i varje omgång ett kortare stycke; av denna anledning måste det oftare föras in i härden och därifran till hammaren, och följaktligen måste en större kolförbrukning ske.

För att alltså undvika dessa stora kolförluster i följd av illvilja eller liknöjdhet hos smederna, finnes i Sverige ett stadgande i lagen, att till varje skeppund järn får såväl till dess färskning som till dess utsmidande under hammaren användas högst 24 tunnor kol eller vad man kallar en storstig; vad som åtgår mindre, tillfaller smeden såsom vinst, men det, som åtgår mer, blir hans förlust. Jag vet emellertid, att flerstädes icke mer än 18 tunnor och särskilt av en viss mästersmed blott 14 tunnor brukats till färskning och utsmidande av ett skeppund järn. Av denna grund finnes mångenstädes överskottskol eller s.k. överkol, som tillfalla smederna och för vilka dessa erhålla ett bestämt pris. Mycken kolförlust får också tillskrivas själva kolens art, t.ex., enligt vad förut yttrats, om kolen äro allt för våta, liksom om de äro för små, om de äro beredda av allt för späd skog, om de äro särdeles mjuka, om de vid kolningen genomgått snabb och plötslig eld, om de äro lätta och i följd därav mindre lämpliga för stark eld, och mycket annat, på grund varav kolförlust lätt framkallas.

Om kolen äro våta, så följer därav, att 1. smältningen försiggår långsammare, eftersom eldstyrkan nedsättes av kylande vattenånga, som samtidigt gör sig hemmastadd i härden och angriper järnet; 2. på grund av våta kol förbliver järnet rått, då det icke på vederbörligt sätt färskas i härden, och det avskiljer icke alla sina orena beståndsdelar, vilka måste avlägsnas, innan järnet blir fullständigt räckbart; 3. så ofta kolen äro våta, visar sig en järnstång under glödgandet i härden till färgen vit, liksom om den vore försedd med tillräcklig hetta; men om också den vita glansen här visar sig på ytan, är den likväl inuti icke av samma färg eller av tillbörlig vithet, ty utseendet bedrager betraktaren. Man anger ett annat skäl till den vita färgen, nämligen att en myckenhet slagg finnes i härden och att denna är vit till färgen och att, om denna slagg sätter sig omkring spettet eller järnstången, den sålunda med­delar den ett sken av vitglödningshetta; 4. om också en stor mängd kol spilles och järnet förblir rått när kolen äro fuktiga, medför likväl fukt i kolen en viss nytta, i det att ett hårt järn därav blir mjukt och ett bräckligt blir räckbart. Däremot om kolen äro allt för torra, säges järnet därav bliva hårt, emedan det brännes av allt för stark eld. Det gäller nämligen såsom erkänd regel bland smeder, att järnet blir mjukt av våta kol och hårt av allt för torra vid färskning, men icke då det gäller att bringa det i vällning för uträckning under hammaren.

Ofta plägar man stänka vatten och fukta, så snart man märker, att elden i härden håller på att taga överhand, och man plägar på detta sätt hålla elden inom dess område. Detta sker i den avsikten, 1. att icke lågan allt för starkt skall ödelägga kolhögen och förtära densamma, särskilt den kolhög, som ligger utanför härden och som icke under sig har något järn att bringa till smältning 2. om elden och lågan tvingas inåt och emot härdens innandöme och icke tillåtes att gå utom sitt begränsade område, plägar elden verka såsom instängd med större kraft och häftighet på järnet, och på detta sätt stegras hettan i härden; 3. den sålunda instängda hettan icke blott stegras, utan även själva järnet förbättras genom vattenbegjutningen, i det att det hårda mjuknar och låter sig bättre uträcka under hammaren, vilket icke äger rum, om torrheten är för stor; 4. när så gång efter annan den vitt och brett i härden härskande lågan avsläckes, kan man lättare iakttaga, på vilken sida eldstyrkan är störst; ty när kolen ytligt avsläckts, uppflammar genast elden på den sida, där blästern är starkast och den största öppningen befinner sig. Därför anbringas tackan genast på det sättet, att elden strömmar jämnt fördelad runt omkring.

Slaggens avlägsnande ur härden och dess användning vid järnets färskning

Slagg gör mycken nytta vid tackjärnets färskning, ty med dess tillhjälp kan järnet smältas, och med slagg löses det på samma sätt som salt i vatten; den tjänstgör såsom ett slags menstruum eller lösningsmedel. Ty om icke det smältande järnet får flyta ned i en slaggmassa, kunna de lättare ämnena alldeles icke avskiljas från de tyngre, icke stenen från metallen, eller det varma från det kalla. Av denna anledning är en kvantitet slagg oundgängligen nödvändig i härden. Slaggen icke blott befrämjar smältningsprocessen, utan den renar även järnet och gör det lättflytande och uträckbart. Därför bör en kunnig smed förstå att göra sig nytta av slaggen.

Den slagg som vid olika tidpunkter flyter bort ur hammarsmedshärden, är icke av ett enda utan av många slag, och de, som sköta arbetet vid härden, avlägga och förvara vissa slag för särskilda behov, men bortkasta andra. Så är t.ex. den först ur härden avlägsnade slaggen, då järnet färskas för andra gången, av yppersta beskaffenhet och rikt uppfylld av mycket flytbart järn och sten, och på nytt inlagd i härden icke blott smälter den lätt i och för sig utan drager även järnet med sig i smältning och tjänstgör således såsom menstruum eller lösningsämne. Då denna slagg bortrinner, kastas den genast i en vattenfylld ho och förvandlas till ett slags grus samt förvaras därefter på en plats vid eldstaden, färdig till begagnande. Ty så snart järnet på ett eller flera ställen befinnes rått eller liksom på ytan glatt och därjämte till färgen blodrött och således lätt på färgen låter skilja sig från övriga från råhet befriade delar, påkastas genast sådan slagg, som i vattenhon sönderfallit till grus, och som borttager den nämnda råheten och även minskar eller borttager egenskapen att kasta gnistor, så att det jämte det övriga järnet bringas i flytande form. Om järnet icke lätt låter smälta sig eller om det, bränt av för stark eld, icke frånskiljer en stor del av slaggen, så göra några skovlar slagg, om de då tillsättas, den nyttan, att icke blott hettan modereras och järnet smälter och skyddas mot allt för stark och brännande eld, utan även att järnet blir smidbart och räckbart, medan det utan slaggen skulle bliva hårt och sprött. Synnerligen fördelaktigt låter slaggen använda sig, då järn färskas andra gången och då smältstyckena skola vallas, emedan hos dessa genom slaggens inflytande vallningen underlättas och styckena bliva mera mjuka och räckbara. Härden bör till någon del beständigt vara fylld med sådan slagg, och då ett smältstycke någon gång synes hårdbränt, neddoppas det däri såsom i ett bad och utsättes på nytt för torrelden, varigenom hos detta hettan och glödgningsgraden modereras efter godtycke. Av detta kan man se, huru nyttig slagg är vid andra färskningen liksom ock vid smältstyckens bringande till vällning.

Smederna förstå genast, vid första betraktandet, om det järn, som skall uträckas under hammaren, är för mycket eller för litet uppglödgat; ty om det sprider mycket ljusa gnistor, som inblandade i lågor frambryta ur kolen, är detta ett tecken till för stark upphettning, och järnet nedsänkes genast i flytande slagg och avkyles däri liksom i ett bad eller bringas till den vederbörliga och lägre värmegraden; de hava likaledes av lågan ett bevis för allt för hög upphettning, nämligen om den visar sig allt för vit eller ljust glänsande.

Glödspån, uppsamlad kring städstocken och städet, plägar också läggas till denna slagg, och på samma gång plägar en svårsmält tacka läggas därovanpå, varigenom, då denna bringas i flytande tillstånd, järnet samtidigt ökas i vikt. Dessa glödspån eller avfallsprodukter, som hava likhet med små spånor, fjäll eller splittror, kastas också i härden, om den slagg som intager härdens botten, är allt för rå, t.ex. om järnet förtäres av allt för torr eld och förlorar sin räckbarhet. Någon bestämd kvantitet av dessa glödspån eller denna slagg kan icke bestämt föreskrivas, ty järnet kräver stundom en större, stundom en mindre tillsats. Om järnet i och för sig smälter bra och lämnar slagg av önskvärd beskaffenhet, så behöves mindre tillsats, men större, om järnet är av dålig kvalitet. Jag har sett 1, 2, 5, 6, 7 skovlar fulla med glödspån eller slagg påföras, särskilt om någonstädes i färskjärnet en del råjärn förefinnes, så strör man därpå det nämnda slaggpulvret, såsom förut sagts. Härvid tages hänsyn till järnet och dess såväl art som torrare eller lösare natur vid smältningen.

Den i härden flytande slaggen avgiver ganska tydliga tecken pa järnets beskaffenhet, huruvida järnet är av bättre eller sämre art, om det ännu är rätt, om det är färskat, och vilken smältningsgrad och renhetsgrad det har, om järnet besitter seghet eller sprödhet, om det ar lätthanterligt eller motspänstigt, smältbart eller osmältbart o.s.v. Om nämligen ett spett eller något annat järnredskap instickes i slaggmassan, angivas de nämnda egenskaperna av den slagg som då fäster sig vid järnet i fråga, så att, om slaggen fäster sig särdeles hårt och den bildade skorpan icke genom stöt eller slag med hammare lätt låter avlägsna sig, är detta bevis på järnets hårdhet, motspänstighet och förbrändhet. När man märker detta förhållande, påöser man dylikt grus av utvald slagg, som blandar sig med den råa slaggen och avlägsnar från järnet dess skadliga art. I dylikt fall påösas i varje omgang 3 eller flera skovlar av den nämnda slaggen, till dess att en tillräcklig massa av sådan visar sig i härden. Denna slaggpåfyllning plägar göras 3 eller 4 gånger under varje färskningsomgång, och detta vid färskjärnets bakre del. Emedan en smältning i ett bad av sämre slagg plägar lända järnet till skada, gottgöres vanligen denna skada genom tillsättning av glödspån, som samlats kring det stora städet. Härav icke blott ökas järnets vikt, utan järnet blir också mera lätthanterligt och hållfastare.

Om den på järnstången fastnade slaggen är grönaktig till färgen eller stöter i svart, är detta ett tecken på sämre järn; däremot betyder det gott järn, om den är vitglänsande. Icke heller är den röda färgen något synnerligen gott tecken. Av dylika tecken bedöma mästarna vid härden egenskaperna hos sitt järn och färskningens fortgång; därför förflytta icke många ögonblick, utan att de ånyo utforska ställningen i härden och beskaffenheten hos slaggen, vilken de förbättra antingen genom stor tillsats av glödspån eller av annat slag, som i egenskap av skiljande ämne avlägsnar ur det flytande järnet det, som är skadligt.

Styckning av en glödande smälta under hammaren

När den andra färskningen är avslutad och järnet därigenom tillräckligt renat och sammanslutet till en smälta, avlägsnas det genast eller efter 1 à 1 ½ minuts förlopp ur härden. Ännu synes den ifrågavarande smältan rå och ojämn och omgiven av en myckenhet kolstycken och slagg; men innan den bäres under hammaren, avlägsnas de nämnda kolbitarna liksom ock den vidhäftande slaggen, till dess att ingenting annat än järn kommer till synes. I detta tillstånd rullas den ur härden och eldstaden på marken d.v.s. smedjans golv. Vad nu formen på denna smälta vidkommer, så visar den på ena sidan en plan yta men på den andra en rund, dock alltjämt med oregelbundenheter. När den sålunda ligger nedrullad på marken, slås och bearbetas den på alla sidor med hamrar och släggor i den avsikten, att varje hörn och ojämnhet, var den än framträder, må jämnas och utslätas, ty eljest kan smältan icke så lätt uppläggas på städet och där vändas med ledighet under den stora hammarens tunga slag. Om någonstädes ett hörn förefinnes, rullar smältan lätt från städet ned på städstocken eller på golvet. Innan ännu smältan i glödande tillstånd upplyftats, framrinner här och där en ström av slagg, liksom blodet ur ådrorna, och en röd, flytande massa framdroppar ur smältans lönliga ådror, medan på annat håll gnistor framstörta i ständig ström. Än visar sig en darrande låga, än framglimmar en vit glans i järnets massa, än en röd sådan, än en skiftning i gult och rött, och hela smältan spelar i en brokig och praktfull mångfald av färger, och elden i denna stora smälta lämnar en föreställning om dess förhållande i en mindre.

Den råa och oarbetade smältan lyftes med en våginrättning eller med hävstänger av fyra man upp på städstocken och över städet, sedan man först upplyftat hammaren till största möjliga höjd, så att det blir ett tillräckligt mellanrum mellan hammaren och städet. När så järnsmältan är riktigt anbringad på städet, påsläppes vattnet på hjulet och hjulstocken går runt och lyfter därvid medelst sina kammar det skaft, på vilket hammaren är fästad. Denne bearbetar så smältan med sin stora, fallande tyngd, ehuru ännu med knappt och kort fall. Genom de hastiga hammarslagen jämnas den och hopslås mer och mer till följd därav, att den från en allt större höjd fallande hammaren numera utdelar kraftigare slag och djupare sår. Denna bearbetning fortsättes, till dess att smältan blivit utsmidd och uttunnad till ett tjockare, runt smältstycke. I förstone följa slagen långsamt, och hammaren höjes med en viss eftertänksamhet, men när sedermera bestämda slag kunna göras och smältan kan kvarhållas på städet, påsläppes mer vatten på hjulet, och hammaren höjer sig och faller i raskare takt. Denna snabba bearbetning med hammaren är alldeles nödvändig, ty i annat fall hårdnar den redan bearbetade och ännu glödande och mjuka smältan och ger icke vika för det skärande järnet eller kniven, med vars hjälp den skall styckas.

När äntligen det glödande järnet blivit utsmitt och format till ett smältstycke, skäres det i 5, 6 eller 7 delar. Delningen eller styckningen av den stora smältan verkställes med ett järn i kilform, eller spadform, likt fig. abc,¹ omkring m övergående till rund form, och är där icke skarpt utan runt; b är ett icke särdeles långt skaft av järn, som hålles i högra handen med mellanlägg av linne eller blånor. Med hjälp av skaftet vänder man, sticker in, drager till baks, upplyfter och vrider huggredskapet mellan hammaren och den utsmidda smältan så, att det vid hammarens tunga slag intryckes allt djupare i den uppmjukade massan, ända till dess att den delande kilen tränger intill städet. När detta skett, drages kilen ut och neddoppas i strömmande vatten samt anbringas än en gång på annat ställe i smältan, så att tudelningen fortsättes till smältstyckets andra ända. Varje från det hela avskilt stycke nedfaller ännu glödande på städstocken eller under själva hammarskaftet. On icke stampen eller kniven neddoppas i vatten gång efter annan, kan den bliva glödande och mjukna, och, berövad sin skärande förmåga och hårdhet, kan den icke längre slås in i järnet.

Det gäller emellertid att skynda, för att icke smältan skall kallna och huggen bliva utan verkan. På detta sätt delar smeden sin smälta i 5, 6 eller 7 lika stora delar, alltefter behovet och allteftersom stångjärnet, som skall utsmidas, skall vara i finare eller grövre, lättare eller tyngre stänger. Understundom sker delningen, allt efter smältans större eller mindre omfång, endast i 4 eller 5 delar, om den är otillräcklig att dela i 6.

Så snart en frånskild del nedfaller från det hela, fattas den med tången av svennen och bäres genast till elden i härden och kvarlämnas där, till dess att den återstående smältan styckats i sina delar; även det andra frånskilda stycket tages genast om hand och bäres till härden, därnäst det tredje och så de övriga, nämligen det fjärde, femte och sjätte. Under tiden gjutes vatten på hammaren och städet, ty hettan i dem börjar bliva för stark, eftersom hammaren oupphörligen slår på en glödhet massa och omslutes av heta sår. Därför, om den icke gång efter annan begjutes med vatten, ger dess hårdhet efter i följd av hettan och den förlorar förmågan att vidare bemästra järnet.

När detta är gjort, tages det första stycket ur härden och bearbetas och vändes så länge under hammaren, till dess att det antagit avlång form och på alla sidor blivit så utjämnat, att alla felaktigheter och ojämnheter avlägsnats. På samma sätt behandlas de övriga styckena. Därigenom bliva de mera lämpade för elden och för den förestående uträckningen till stångjärn.

Smältstyckenas uträckning till stångjärn

De på detta sätt under hammaren glättade och jämnade järnstyckena läggas därefter i härden för uppvärmning; ett ibland dem hålles beständigt mitt i elden nära intill forman för att komma i glödning och under glödnings tillståndet kunna uträckas och utsmidas. Ett annat stycke hålles närmast intill den starkaste elden for att under tiden uppvärmas och efter uppvärmningen kunna intaga det förra styckets plats. Det järnstycke som skall bringas i glödning i och för uträckning, vändes oavbrutet, så att än den ena sidan, än den andra vändes mot blästern, för att på detta sätt på alla sidor likformigt uppmjukas av elden. För att utforska, huruvida detta ännu skett, utdrager smeden det ifrågavarande järnstycket, undersöker och efterser, om det emottagit den vederbörliga glödgningshettan och färgen och av färgen bedömer han graden av glödgning. Är icke smeden av erfarenheten underkunnig om detta, kan han lätt bedraga sig av ett falskt sken. Men om han skulle finna, att järnstycket ännu icke är tillräckligt varmt, närmar han det till blästern och forman, pålägger kol och ökar hettan, till dess det tillägnat sig den rätta färgen, och då han ser, att järnet vederbörligen utstått elden, bär han bort det till städet, därvid läggande ett nytt stycke i det gamlas ställe.

Innan han tager sitt järn ur elden, undersöker han, såsom förut är sagt, detsamma noga med blicken för att utröna, hurudan färgen är, och om det är en skicklig uppsyningsman vid smedjan, märker han strax, vilken värmegrad järnet tillägnat sig, om ännu något eller kanske mycket fordras, och om det redan bör läggas under hammaren eller icke. Tecken till riktig uppvärmning är, att järnet är vitglänsande och att färgen något stöter i blått, så att färgskiftningen är mellan vitt och blått eller blågrått. Skulle järnet ännu icke vara tillräckligt upphettat, hålles det antingen längre mellan elden och blästern eller stegras hettan i härden; men om järnet är för mycket uppvärmt, vilket av olika tecken ger sig tillkänna, avlägsnas det från blästern och lägges ovanpå elden eller kolen, för att värmen i detsamma må mildras i mindre stark eld. Är det fortfarande allt för bränt och upphettat, nedstickes det i det slaggbad som flyter på härdens botten, och på detta sätt avsläckes dess överflödiga hetta och mildras såsom i vatten till den rätta värmegraden.

Ibland händer det, att glödningsfärgerna hos järnet bedraga betraktaren, i det att slagg, om den är rå och av dålig beskaffenhet, ofta meddelar järnet en blåaktig eller blågrå färg, och således gäckar mästaren med en vilseledande likhet och giver tecken på riktig uppvärmning, medan blott en yttre skorpa visar den rätta färgen. Den härav gäckade smeden bär sitt järnstycke under hammaren, ehuru det knappt erhållit halv uppvärmning utan föregiver en hetta, som det icke äger, och detta märker han strax till egen skada, vadan smeden också bör känna arten av slaggen, som flyter i hans härd. Mycket ofta nedsticker han sitt järn i slaggbadet och omvrider det däri, och då det utdrages, ter det sig besmort och runt omkring bestruket med slagg. Innanför en dylik skorpa blir järnet bättre glödande och skadas icke så lätt av alltför brännande hetta; för övrigt förebygges järnets bränning i allt för stark eld genom neddoppning i flytande slagg av mindre värmegrad. Är däremot slaggen rå, bör den uttömmas ur härden, som därefter fylles med bättre slagg.

Uträckningen plägar varje omgång räcka 1 ½ à 2 timmar, och under tiden kvarhålles slaggen instängd i härden utan att därifrån avlägsnas; ty numera gör slaggbadet stor nytta. Under denna tid bör såväl elden som blästern vara mycket stark, utan att likväl härden får överlastas med en myckenhet kol; måttlig kolmängd räcker.

Genom kolen frambryter här och där en spridd låga till 1/2 fots höjd, som liknar en pelare till utseendet och är till färgen gröngul, och blir denna färg under uppstigningen ännu kraftigare. På de punkter, där blästern icke är stark och icke stiger så högt över härden, är lågan violfärgad och blåaktigt grå. Stundom visa sig i lågan ljusa och vita små gnistor eller rena järngnistor; så snart smeden märker dessa, pålägger han antingen mera kol eller ocksa inrullar och nedsänker han järnet, ur vilket gnistorna frambryta, i flytande slagg och dämpar därigenom den häftiga förbränningen hos järnet. Men för det mesta pålägger han stött slagg eller slaggsand, vilken på samma sätt kan överdraga järnet med en glaserande yta, och på detta sätt hindras gnistbildningen; eller också flyttar man undan det gnistrande järnet från forman och utsätter det för mindre stark eld eller lyfter upp det till ytan av kolhögen. Oftast gnistrar järnet, då det brännes, och det förbrännes lätt, om icke smeden oavlåtligt betraktar sitt spett och noggrant lägger märke till graden av upphettning och på detta sätt spilles järn såväl i avseende på vikten som på godheten.

Då man ser, vilken värmegrad råder hos järnet, kan man också strax finna botemedlen, men varje slags järn kan icke på samma sätt bringas till vederbörlig uppvärmningsgrad; det kan nämligen vara så förbränt, att man fåfängt söker dämpa bränningen i flytande slagg, och förgäves överflyttar man det till en mindre grad av eld, och därför söker man att för varje sjukdom hos järnet använda särskilda botemedel. Ett en gång förbränt järn förlorar sin räckbarhet och den fibrösa och trådiga texturen hos smådelarna, vilken man icke kan återställa, varför en småningom och steg för steg ökad uppvärmning är bäst.

Innan smeden lägger järnet under hammaren, flyttar han över detsamma i den starkaste elden, men endast för några ögonblick, så att det blott ytterst lätt genomtränges av den starkaste hettan, ty kvarhålles det längre, löper det fara att förbrännas.

När äntligen nog stark hetta förvärvats åt järnet, uttages det hastigt ur härden, fattas med tången och föres strax på städet. Men om smältstycket gnistrar starkt, instickes det i pulver av avkyld slagg. Därav upphör genast förmågan att bilda gnistor, vägarna för dem avstängas, och järnet utsänder och sprider icke längre under hammarslagen ett så stort gnistflöde. Nar detta järn släpas från härden till hammaren, gulnar det av den omgivande slaggen, som liksom ett regn eller en liten bäck flyter ned på golvet och stelnar i form av små kulor.

Det sålunda glödande järnstycket hålles med en stark tång och utsmides under hammaren; det utsmides först mittpå, så att efter denna första uträckning klumpar vid båda ändarna återstå. Först hålles järnet tvärtöver städet, och därvid utsättes det ömsevis, an på den ena sidan an på den andra, för den fallande hammarens slag och vändes oavlåtligen, till dess att den fyrkantiga formen påtryckts detsamma. Om det gäller att utforma en järnstång, vars två sidor skola vara bredare än de andra, så utsmides järnet något bredare i en riktning genom denna första uträckning tvärs över städet, och detta fortsättes till två eller tre fots längd. Då detta är gjort, för smeden denna fyrkantiga stång längre utanför städet och trycker den med våld in under den stora stocken, med vars tillhjälp den böjes, och så därefter utdrages den ryckvis utefter städets tvärsida genom hammarslagen och utsmides och göres bredare på parsidorna. När så detta är undangjort, drages samma järnstång utefter städets och hammarens långsida och vändes oavlåtligen under hammaren; den redan breda delen utsättes på tvärsidan för hammarslagen, och den nämnda vändningen måste göras raskt; i synnerhet om genom pådragningsstångens nedpressande hammaren med sin arm lyfter sig i raskare takt, fordrar hammarens nedfallande kortare tidsmått, och det duger icke att träffa järnet två gånger på samma punkt eller där åstadkomma tvenne ärr. Med så stor hastighet svänger hjulet och röres hammaren, att smeden nödvändigtvis måste bruka stor snabbhet och påpasslighet vid vändandet av järnet. När så stången är uträckt på längden, beger sig smeden än en gång med sitt järn till städets tvärsida och pressar och trycker stången för andra gången in under stocken och rycker den åt sig, under det slagen följa på varandra, till dess att den ytterligare utvidgats på bredden och erhållit en bättre stångjärnsform. Men emedan ärren på järnet ännu äro märkbara, överflyttar smeden än en gång järnstången till andra sidan eller längsefter städet, och under långsammare hammarslag jämnas den såväl på den smala som på den breda sidan. För att den till sist må glättas och liksom poleras, blir den under långsammare gång hos hammaren bestänkt med vatten av kolpojken, och stänkes detta vatten på själva hammaren, och från denna faller det ner på hela ytan av järnstången och sprider sig där och försvinner som ånga i följd av hettan. Då därvid hammaren faller med sin fulla kraft, dåna och dundra slagen med mycket buller och vid sammanslagningen höres ett ljud, som skulle kunna spränga trumhinnorna. Detta dån uppkommer nödvändigtvis därav, att vattnet kommer emellan hammaren och järnet och plötsligt avdunstar; emellertid glättas järnet på detta sätt, och av denna kallhamring avlägsnas varje ojämnhet och skrovlighet i ytan. Under tiden kommer det andra framför forman lagda smältstycket i glödning och uträckes på samma sätt. Efter uträckning på mitten föres det för andra gången till härden, och den del som ännu lämnats oarbetad, uppvärmes vid samma bläster och eld, varpå det föres under hammaren och uträckes i ena ändan till en finare eller grövre stång, vilket kallas att uträcka i kolv.

Den sålunda till hälften utsmidda stången utsättes därefter för luften för att avkylas och på samma sätt lägges den ena stången efter den andra på smedjans golv; emellertid, medan det andra stycket uträckes, lägges det tredje intill forman och elden och så undan för undan. Om det är nödvändigt och arbetet hastar, utbäres ett dylikt till hälften utsmitt stycke ur smedjan och utsättes direkt för den fuktiga luften eller doppas i vattenhon for att kallna fortare. När sålunda fyra eller fem järnstycken uträckts till hälften, läggas två och två i härden nära blästern och hållas där, till dess det sjätte eller sista stycket på samma satt utsmitts under hammaren; därefter bevaras ordningen, så att två till hälften uträckta stycken läggas vid sidan av forman i en eld av mindre styrka, medan ett är omedelbart utsatt för den starkaste bläster och härdens starkaste hetta, och på detta sätt håller man beständigt i härden fyra stänger, uträckta redan för första, andra och tredje gången.

Varje särskilt smältstycke eller ämne lägges under hammaren tre, fyra eller fem gånger, allteftersom hjulet och hammaren röra sig långsammare eller fortare eller allteftersom stången skall utsmidas kortare eller längre, ty i varje omgång plägar stycket uträckas 3 till 3 1/2 fot. Om man räknar hammarslagen, med vilka järnstången för varje gång bearbetas, så uppgå de merendels till: första gången 450, andra gången 380 à 400, tredje gången 500 och fjärde gången ungefär 400, eller 1,700 hammarslag för hela stångens uträckning; men detta beror mest på den större eller mindre värmegraden hos järnet.

Vid uträckning av järn under hammaren bör man iakttaga: 1. Att vara aktsam, att hammaren icke får slå två eller flera slag på samma fläck; ty om slaget träffar två eller tre gånger på samma punkt på stångens bredare sida, blir den genast utplattad och förtunnad på detta ställe, och då därefter tvärsidan vändes till, plägar den liksom hoprullas på mitten, varav stången blir olämplig för bearbetning; därför bör stången genast vändas och den redan breda delen ställas tvärsöver mot hammaren, så att icke på ett ställe uträckningen blir större än på ett annat. 2. I andra fall plägar järnet upplösa sig i små blad eller spån, men blott på ytan under hammaren, men dessa hänga alltjämt fast vid järnet; dessa antingen avlägsnas med en dubbel yxa, medan järnet ännu hålles under hammaren, eller, om de äro större, avskäres stången och svetsas därefter ihop på vanligt sätt. Vad orsaken angår, torde sådan bristning i järnet uppkomma i följd av järnets egenskaper; om det är skört, då det är varmt d.v.s. har stor svavelhalt, icke blott delas järnet i lameller och gryn utan upplöses även den osammanhängande massan såsom en lös jordkoka för de starka slagen av hammaren. Om däremot järnet icke innehåller svavel i stor mängd, men dock till någon del, plägar det dela sig i blad eller tunna skivor, vilka såsom korn eller fjäll täcka dess yta och därifrån i följd av hammarens starka slag falla bort. En dylik fjällig yta plägar framkallas även av vita kol, av järnets otillräckliga uppvärmning, av inneboende råhet hos järnet, av dess egen dåliga beskaffenhet och av många andra orsaker.

En veckas arbete plägar pågå i 132 timmar; varje färskning och järnets uträckning i stänger kräver 8 till 8 4/5, timmar, men om i en smedja finnas 2 härdar, blott 4 2/5 timmar. Under veckans arbetstid eller inom 132 timmar sker färskning och uträckning till stänger i 17 eller 18 omgångar; om varje gång smältan delas i 6 stänger, erhållas under veckan 90 sådana, 9 till 10 skeppund vid vardera härden eller 18 till 20 vid båda. Vikten blir likväl olika, om tunnare eller tjockare stänger skola utsmidas, om kortare eller längre; vid en härd kunna under en vecka produceras 12 till 14 skeppund. Jag har hört, att under en vecka färskats 35 till 40 skeppund, som uträckts vid två härdar, men sådant är sällsynt.

Vid varje veckas slut pläga blott sex smidesämnen lämnas kvar med jämnade hörn i och för följande veckas färsknings- och uträckningsarbete, nämligen för att de med samma eld, varmed färskningen sker, må kunna uppvärmas till glödning och under hammaren utsmidas till finare eller grövre stångjärnsdimensioner. jag har också sett i en härd en kall och ännu icke färskad smälta kvarlämnad för följande veckas arbete, men detta utfaller icke alltid till fördel, emedan större kolmängd kräves för färskningen, om smältan är kall, än om den är varm.

Om härdning av större städ

Stora städ nedfällas synnerligen djupt i sin stock med underlag av järnplattor. Emedan genom hammarens beständiga slag städet alltjämt urholkar och bildar åt sig en större fördjupning, och för att icke på grund härav städet må sätta sig djupare, än att hammaren må kunna träffa detsamma, läggas därunder 1 till 3 eller ända till 6 à 7 järnplåtar, med vilkas tillhjälp städet hålles vid samma höjd. Anmärkas bör, att stocken är ganska djupt nedgrävd i smedjans grund med underlag av en av bjälkar och plankor bestående bädd. På denna sitter icke stocken orubblig och fast, utan vilande på denna bro ger den efter för varje slag av den tunga hammaren och studsar tillbaka och kommer således att, utan att lämna sin plats, alltefter hammarslagen i regelbunden rörelse liksom vackla och göra hopp. På samma sätt förhåller sig också själva städet eller bänken, som uppbär hammarskaftets axel; även detta vilar på plankor av sagda byggnad och rör sig ömsevis upp och ned med hammaren och under; trycket av de stora kammarna. Denna böljelika gång och detta upprepande av rörelserna i städstocken och i bänken underlättar räckningsarbetet, så att järnstången kan hållas säkrare under hammaren och uträckas med större bekvämlighet liksom också erhålla en noggrannare och omsorgsfullare form, och med denna sammansatta rörelse går denna mekaniska anordning icke så lätt sönder, ehuru den jämt påfrestas av de kraftigaste rörelser.

Det av tackjärn bestående städet plägar väga 3 eller 3 1/2, skeppund och är på översidan stålhärdat för att rätt länge utan skada kunna motstå så talrika slag av hammaren; i annat fall skulle det få ärr av hammaren vid sammanslagningen och meddela dessa ärr åt järnet eller åt den finare eller grövre järnstång, som uträckes ovanpå städet. Varje ojämnhet eller märke, som förefinnes på städets övre yta, avtryckes och sätter sig som märke på det stångjärn som därpå uträckes och får sin ytdaning, vadan denna övre del av städet måste vara mycket hård. För detta ändamål glödgas i härden ånyo ett stålstycke, som förut blivit tillverkat i densamma, varom ovan är talat. Därefter välles det glödande stålet vid städets övre yta på det sätt som bland smeder är vanligt, sedan båda de delar som skola sammansvetsas, först bringats i vitglödgningstillstånd. Denna yta jämnas därpå med tätt på varandra följande slag av smideshamrar, som oavlåtligen slå mot städets plana yta, och ingen punkt lämnas oberörd eller ohamrad. Man använder även mått och mätinstrument, för att städets yta må bliva så jämn som möjligt och på allt sätt slät, synnerligast på mitten, där den omedelbart har att emottaga hammarslagen, detta på en längd av 1/2 fot, och denna jämna yta ger man en lutning emot båda ändarna. Men medan smederna hålla på med detta arbete och jämna städet med oavbrutet hamrande, skall städet vila på stocken, i vilken förut en fördjupning gjorts; där läggas några järnplattor under detsamma och påhälles vatten, och när städet lägges på plattorna vilar det på den sidan även nedsänkt i vatten, vadan, då det utsättes för beständiga slag från den andra sidan, denna i vatten neddoppade sida hindrar, att värmen från den övre sidan sprider sig till den nedre. För att städets översida må erhålla en desto jämnare yta, doppas hamrarna för varje slag i vatten och slå således fuktiga mot den glödgade ytan av städet för att ännu bättre med tillhjälp av vattnet glätta och polera densamma. Om nu under detta arbetes fortgång denna städyta strykes med ett järnredskap eller en hammare, så uppkomma av blotta gnidningen talrika gnistor av allra vitaste färg och liknande dem, som uppkomma av städets sammanstötning med flinta. När städets överyta sålunda glättats, flyttas det från sin plats och föres till en rännil med flytande vatten; där vändes den glättade ytan mot vattnet och badas däri, likväl blott så mycket, att vattnet nätt och jämnt når och vidrör ifrågavarande yta. I denna ställning lämnas städet under flera timmar och borttages icke, förrän denna del är avkyld och följaktligen härdad, vilket försiggår så mycket bättre, om den bespolas av mycket kallt och alltjämt nytt vatten. För detta ändamål lägges därunder också en järnplåt, utefter vars yta vattnet glider fram i en jämn ström, varvid det lindrigt berör städets upphettade och mot vattnet riktade sida.

Om hammarens hastigare eller långsammare rörelse

Den vid hammmarsmedshärdar brukliga hammaren är visserligen alltid stor och tung, men likväl är tyngden mycket olika, i det att den i några är av 45 svenska lispunds vikt, i andra av 60 lispunds d.v.s. mellan 900 och 1 200 skålpund. Endast med mycket arbete åstadkommes en hammare, i det att nämligen så väldiga järnstycken icke blott måste tillformas utan även på lämpligt sätt hopsvetsas, till vilket arbete pläga åtgå 12 laster eller 144 tunnor kol. Städ gör man antingen av tackjärn och gjuter dem i sand vid masugnar under blåsningens sista dagar eller också av färskat järn i hammarsmedjor, men dessa senare pläga vara mindre än de förra. För tillverkningen av ett enda städ förbrukas 10 läster kol, och härdningen å övre ytan, som vändes mot hammaren, utföres på det sätt som ovan beskrivits.

Vilka fördelar och vilka olägenheter som uppstå av vattenhjulets större eller mindre hastighet eller, med andra ord, av hammarens olika takt, kan man förstå av följande:
1. Om till exempel hammaren alltför långsamt gör sina rörelser och avgiver sina slag, kan den stora glödande smältan icke ledigt styckas i så många bitar och ämnen, som om den lyftes fortare. Ty medan hammaren sölar och dröjer, kallnar under tiden smältan och gör slutligen motstånd mot slagen och det skärande järnets egg, varför den återstående delen av smältan på nytt måste föras till härden för ny uppvärmning med förbrukning av kol; om däremot hammaren slår raska slag, inträffar icke detta, vilket innebär icke blott tidsvinst utan aven kolbesparing.
2. Stångjärnsstängerna eller de redan delvis uträckta ämnena kunna i varje omgång uträckas ett bra stycke mera på längden, om hammarens hastighet är större; medan ännu järnet är glödande och mjukt, uträckes under samma tid 1/2 à 1 fot mera av detsamma. Men om hammaren går långsamt, kallnar och svartnar stångjärnet, innan det når sin vederbörliga längd, vadan man i förra fallet icke har behov av mera än tre omvärmningar, medan man i det senare behöver fyra eller fem, innan järnet är fullständigt uträckt.
3. Av en långsam hammargång uppstå på detta sätt flera olägenheter — de första äro ovan anförda — nämligen att en del av den styckade smältan än en gång måste föras till härden för att uppvärmas och efter uppvärmningen än en gång delas; den andra är, att järnstängerna icke blott tre gånger utan fyra eller fem gånger måste inläggas i härden, vilket sker med förlust både av tid och kol. En tredje olägenhet är, att det upprepade gånger omvärmda järnet plägar bliva mer och mer förbränt och i följd därav av sämre sort, i det att all dess tågighet uttorkas och det småningom berövas egenskapen av räckbarhet, frånsett att järnet undan för undan minskas i avseende på sin vikt. Såsom fjärde olägenhet tillkommer, att stången under en långsam hammare till sist måste hamras kall; ty hårt järn kan icke mottaga djupa intryck, utan hammarslagen återstudsa utan verkan, och hammaren, som så ofta faller på en hård kropp, blir själv till sist skadad, i det att den antingen spricker vid huvudet eller vid halsens svetsningar eller på något annat ställe; den bliver sålunda oduglig och måste vrakas, och en ny göras och insättas i dess ställe. Sådana äro olägenheterna, som uppstå av hammarens allt för långsamma arbete, och av dessa olägenheter kan man draga en slutsats beträffande besparingarna och fördelarna av en rask hammargång.

Vissa allmänna iakttagelser rörande det redan uträckta och renade stångjärnet

Tackjärnets verkliga art och beskaffenhet kan knappast utforskas annorledes än i hammarhärdens eld, enär övriga tecken äro synnerligen otillförlitliga. Ett mycket skört tackjärn lämnar ofta ett räckbart och rent stångjärn och ett, som i brottet är uppfyllt av små korn och ögon, ger understundom kallbräckt, understundom rödbräckt. Men om tackjärnets inre textur glänser med stora korn och spärrade ögon och om det därtill är mycket skört och lätt, är detta ett otvivelaktigt tecken till sämre art; dock måste i varje fall i hammarsmedshärden utrönas, om järnet är kallbräckt eller rödbräckt. Ty om smältan är seg i varmt tillstånd och därjämte i hög grad hållfast såsom stångjärn, är järnet av utmärkt beskaffenhet; men om den är seg i kallt tillstånd men spröd i varmt, besitter den för stor svavelhalt och tvärtom. Därför anställas järnproberingar med fullt säkra resultat genom uträckning till stångjärn. Emellertid hämtar man tecken och bevis även av slaggen, av lågan och av annat, varom nyss är talat. Det finnes också järn, som vid första räckningen visar sig hållfast, men då det vid den andra blir rött, kan det icke vidare bringas till sin glödningshetta utan att under hammaren sönderfalla i småstycken. Det gives även sådant, som varken i varmt eller kallt tillstånd hänger ihop, och detta är det sämsta. För övrigt kan man döma om det uträckta järnets art av sprickorna och av de i en järnstång uppkomna remnorna. Om remnor och sprickor förekomma längs efter järnstången, får man icke därav draga någon slutsats, enär även det yppersta järn kan spricka på det sättet; det veckar sig ofta, särskilt på sådana ställen, där det alltför starkt uträckts. Men om i järnstångens kanter uppkomma tvärsprickor, som giva ett skrovligt och för smide olämpligt utseende åt järnet, så är detta ett vittnesbörd om svavelhalt hos detsamma. Sådant järn tål icke i varmt tillstånd slag av hammare, utan springer sönder i småbitar, då det är varmt eller rött. Därför, om detta fel vidlåder järnet, visa sig på talrika ställen öppna, gapande håligheter kring hörnen; likaledes äro hörnen skrovliga och ojämna och fyllda av mycket små sårigheter, ty dylikt järn har aldrig hörn, som äro skarpa och spetsiga. Det finnes dessutom många andra kännemärken, vilka jag velat låta stå över till andra boken av mitt arbete.

Mångenstädes har man iakttagit, att en och samma järnstång uti en del består av bästa sorts järn, men i en annan av dåligt. Om två slags järn, som blandats i härden, utsmidas, lägger sig stundom den sämre sorten i ena ändan och den bättre i den andra, i det att det nämligen vid ena ändan visar sig tågigt och med sammanhängande fibrer men vid andra kornigt och med lameller och småögon. På samma sätt kan i samma järnstång det dåliga och det goda järnet komma att ligga bredvid varandra, om stången i en del brännes starkare än i en annan.

Det färskade järnet kan icke komma ur härden med samma vikt, som det har vid inläggningen, i det att sten, svavel och de råa beståndsdelarna till stor del fördrivas genom den förnyade smältningen i härden, och det kan icke renas och uträckas, om icke dessa främmande beståndsdelar avlägsnas. Den vanliga minskningen är 6/26. eller 3/13 av tackjärnet; så att då 26 enheter inläggas i härden, böra 20 enheter utsmitt, rent järn erhållas i utbyte, till förlust för smederna, om utbytet är mindre, men till deras fördel, om det blir större. Detta har också fått sin stadga i svensk lag, ty om utbytet blir mindre, säges järnet ha gått förlorat för smeden och kallas bortsmitt järn, men blir det större, kallas det vunnet järn eller smitt överjärn. På grund av detta anstränger sig smeden att framställa sitt järn endast med förlusten av de medgivna delarna, som förvandlats till slagg och rök. Men om ett alltför ofärskat och rått järn avlämnas, bliver detta ingalunda hållfast och räckbart på annat sätt än med ännu större avbränning av järn och kol, och om smeden icke i tid härom underrättat sin patron, är han skyldig ersätta denne det, som går förlorat utöver den stadgade och medgivna mängden.

TRED JE PARAGRAFEN

Om myrmalm, dess smältning och beredningssätt i Sverige, särskilt i Ångermanland och Dalarna, eller om det s.k. myrjärnet

EGENTLIGEN ÄR DET EN ORIKTIG benämning att tala om järnmalm i detta fall, ty man bryter den icke i hårda berget såsom de i föregående paragrafer avhandlade malmerna, utan man uppsamlar den ur den lösa jorden, i synnerhet på fuktiga ställen och i myrmarker. Även är det märkvärdigt, att den särskilt hittas på platser, som vetta mot norr och äro snöiga och kalla, men icke i varmare trakter i Sverige. Dess egentliga förekomstort är marken i Jämtland, Dalarna och Västerbotten. Även annorstädes spåras dess förekomst, men blott i så ringa mängder, att den icke kan smältas till järn, såväl på grund av den i densamma förekommande obetydliga järnhalten som ock på grund av den sparsamma förekomsten. Denna malm kallas myrmalm och liknar rödaktig jord eller ockra och ligger hopad i klumpar under lagret av ytjord i träsk, men den är dock icke överallt av en enda färg utan olikfärgad, varom senare.

Den allra äldsta järnsmältningsmetoden, som tidigast kommit i bruk i Sverige, synes hava arbetat med denna malm; ty innan man hade lärt sig att öppna järnmalmsgångarna i jorden och intränga i deras innandömen, undersökte man jordens yta och tog sina metaller ur den. Att detta varit Svearnas uräldsta tillvägagångssätt för att förskaffa sig järn till att smida yxor, lansspetsar, sköldar och anfallsvapen med egg, kan man sluta sig till av fynden i de gamla kumlen, som äro bevuxna med mycken och urgammal skog, så att detta järn torde hava varit det, varom Virgilius talar då han säger:

– – – quod Noricus excoquit iglus.

Dessa högar kallas ännu hedningakummel; även själva enkelheten i smältinrätt-ningarna kan tjäna såsom Bevis.

Denna jordaktiga malm eller myrmalm är vid första påseendet oklart röd till färgen eller kastanjebrun eller mörkbrun; men efter torkning under bar himmel blir den mera röd, men likväl med ljusare förtoning, och får större tyngd än övriga jordarter och leror. På några ställen, t.ex. i Värmland och i Järnboås församling, uppgräves sådan myrmalm icke blott i myrar och på fuktiga ställen, utan även på torra, grönskande ängar, i själva skogarna, särskilt på jämna sluttningar eller på killarnas sidor och i redan uttorkade dalar, där möjligen fordom stillastående vatten bildat en myr, som med tiden uttorkat och lämnat marken torrlagd; på grund härav synes ännu i den gamla myrens sluttande och buktande gränslinje en botten, som är rik på denna ockrajord. Den är likaledes röd till färgen, men stöter dock i ljust och är så torr, att den genast kan rostas och smältas; emellanåt förekommer på sådana ställen ett magert gräs. Myrar av denna typ hava företräde, om de vetta mot södersol med någon lutning i terrängen, ty där döljer myllan en bättre malm eller ockra; men om den sluttande marken vetter mot norr, är malmen av lägre värde och har ringa eller alls ingen svavelhalt, och av sådan malm blir ett bräckligt järn. Av denna myrmalm finnas flera slag, vilka skiljas särskilt på färgen: ett mörkt slag, likt kol, kallas brandörke, men emedan det är av sämsta sort, uppgräves det sällan för att brukas. Ett annat slag stöter livligt i grönt och är nästan buxbom färgat eller mörkt grönbrunt och i detta synes ingå något skarpt, saltaktigt ämne; mellan fingrarna visar det en viss likhet med vanligt salt i finstött form eller med finkornigt pulver av krossad sten. Detta slags malm ligger djupare och kallas efter färgen grön jord eller grönörke och är en malm, som icke är av sämsta sort, utan av medelsort och därjämte rik på järn. Ett tredje slag har högröd färg och kallas därför rödörke och kännes vid beröring likt grovkornigt salt men blir mellan tänderna segt liksom kåda; det hopgyttrar sig till bitar, som kallas skölungar vilka, blandade med annan malm av denna art och rostade, sönderfalla i pulver. Detta slag är givande, särskilt det som vinnes i Lima socken, så att man erhåller 49 procent järn av malmen i fråga. I Ångermanland finner man tre slag, nämligen ett till färgen mörkbrunt eller brunt, som ger varmbräckt eller svavelrikt järn; ett annat mörkt och nästan svart lämnar järn med motsatta egenskaper; det tredje slaget är till färgen rödbrunt, mycket rikt och givande och därtill av bästa beskaffenhet. Dessa tre sorter smältas icke var för sig utan blandade tillsamman i samma ugn, för att ett järn av önskvärd godhet må framgå såsom resultat av blandningen.

De, som äga sakkunskap att undersöka denna jordart eller ockra förstå redan av första blicken på myrmarken, om dylik malm ligger dold under ytan. Om nämligen marken överallt är plan och jämn, veta de, att intet mineral eller malm av detta slag förefinnes; men om ytan av myrmarken är tuvig och delad i små upphöjningar, d.v.s. om här och där te sig små kullar av jord, förstå de, att den sökta malmen ligger gömd och begraven därunder.

Men de göra sina slutledningar, huruvida järn växer inunder, icke blott av själva formen och ytan hos myren, utan även av de ovanpå växande buskarna och gräsarterna; ty varje jordmån älskar och när framför andra sitt särskilda växtslag, och därför ger denna med mycket upplöst järn starkt impregnerade jord, must och saft åt sin vegetation. Därför, om någonstädes tätt kärrgräs visar sig med tjockare stjälk och fastare byggnad än vanligt, så vet man, att därunder finnes ett fint lager av malm, och denna vegetation röjer platsen, om blott myren är av järnförande natur.

När dessutom i grannskapet finnas smärre sjöar, särskilt sådana, som hava sitt upphov i myrar, kan man också härav veta, såsom av ett osvikligt tecken, att på ett avstånd av 100, 1000 eller 10 000 steg någonstädes malm döljer sig i själva moderträsket. Om nämligen vattnet på ytan är rödaktigt eller är överdraget med en fet, seg, starkt rödaktig hinna, och om man följer denna vägledning uppåt till själva ursprungsflödet, plägar man till sist finna det i träskets innandömen dolda järnet; åtminstone finnes någon myr i närheten, som är bärande på sådan malm. Ju längre bort från förekomsten vattnet är överdraget med detta järnfett och därav färgat, desto rikare anses järnskatten i myren vara; men om vattnet är mycket klart och har sin naturliga färg, pläga myrmalmssökarna gäckas i sina förhoppningar. Befolkningen känner även andra tecken, men de redan nämnda få vara nog, nämligen de, som sökas hos själva utseendet och ytbildningen hos myren, de, som sökas av där växande örter och gräs, liksom ock de, som hämtas från vattendrag, närbelägna till sådan malm.

Under sommartiden undersökes och uppgräves denna järnrika jordart, då sommarsolståndets stjärna låtit myrarnas fuktighet avdunsta och malmletaren utan risk kan vandra på dessa eljest mjuka och sumpiga platser. Vid nämnda tid går denne med en grankäpp i handen eller en järnskodd, fyrkantig pik, vriden i form av ett borr med handtag. Vid undersökningen nedstöter han detta verktyg till en alns djup i jorden och utforskar genom känsel, om järnsand döljer sig därunder och till vilket djup. Är nämligen jorden mjuk och ger vika, utan att någon känsla av skrapning ger sig tillkänna i handen, så är detta ett tecken, att ingen malm döljer sig på detta ställe. Men om man får samma förnimmelse som om man vrede käppen i ett med koksalt fyllt fat eller i grovt kli eller skar sulläder med en slö kniv, så är det ett tecken till den sökta myrmalmens förhandenvaro. Om vid käppens nedtryckning ingen friktion eller knastring ger sig tillkänna i handen, men likväl det uppdragna borret omkring sig förråder spår till kornbildning lik saltets, drager man icke desto mindre den slutsatsen, att marken under ytan är fylld av någon sand, varför man då gräver en grop och undersöker med hand och öga på närmare håll, av vilken art den är.

Man plägar pröva denna även med smaken; ty om den mjuknar i munnen och på samma gång sammanklibbar tänderna liksom kåda är detta ett tecken på bättre art, men på motsatsen, om den liksom sand ger motstånd mot tänderna.

Vad för övrigt angår myllans och myrmalmens inbördes lägen, så intager myllan eller den sterila myrjorden den översta ytan till ett djup av 1/4 eller 1/2 aln; därefter vidtager det järnhaltiga gruset till 1/4, 2/4 eller 3/4 alns tjocklek, ty dess lager äro än tjockare, än tunnare, alltefter markens naturliga beskaffenhet. I tredje rummet möter antigen ren kiselsand eller mjukare myrjord, så att alltså två olika jordlager mitt emellan sig bevara och liksom underhålla denna ädlare mellanledsättling. Vid själva ytan finnes myrmalmen sällan om icke till ¼ alns djup, där den genast upphör. Men under sanden eller dammjorden har man fåfängt sökt ett järnberg eller en järnförande klippa, ehuru somliga förmodat förekomsten av en sådan. Om man med den järnskodda käppen överallt på hela fältet utforskar och undersöker markens natur, skall man finna, att myrmalmen icke förekommer likartat överallt i myren, utan att den liksom i grenar och backar går hit och dit och genomkorsar träskmarken. På ett ställe är lagringen mäktigare och utbreder sig, på ett annat ställe sammandrager den sig till en smal väg, på ett tredje ställe utvidgar den sig. Efter att hava gjort denna iakttagelse går malmletaren tillbaka och vänder sig till andra platser i närheten och på detta sätt genomvandrar han i ett sammanhang myrmarken, efterliknande slingringarna av flodvattnet, som sprider sig på ängarna eller malmlagren i bergen. En ihärdig letare, som följer dessa spår, skall till sist komma till det gemensamma upphovet och till den trakt, varifrån dessa ådror utgå. De malmförande områdena pläga vara av olika storlek; i vissa myrmarker uppgå de till ytor med 50 alnars diameter, men i andra till fläckar med blott 6 à 8 alnars, och figuren är ofta avlång eller rund, men för det mesta oregelbunden.

Såsom förut är sagt, intager denna malm oftast bottnen av de små kullar och tuvor som på en mängd ställen bilda upphöjningar på ytan av en myr, men även ganska ofta är den lagrad kring trädrötterna, ty där liksom hejdas och kvarhålles mineralsaften och skapar sig en viloplats. Därför te sig trädrötterna inbäddade i och genomvävda med myrmalm, och sådan av ypperlig beskaffenhet och i mycket stor mängd uppgräves kring dessa rötter. Även älskar den rötterna, av en viss buske, som liknar en alg och på svenska benämnes ljung. Kring dess rötter samla sig järnpartiklarna i massor och; binda sig där, så att stycken av denna sammangyttrade jord, tagna från sitt förekomstställe, på alla sidor te sig såsom genomdragna med fina trådar och rör. Denna myrmalm är mycket järnrik och kallas i dessa trakter pipmalm, eller rörformig malm. Eljest förekommer myrmalm sällan, där myrarnas yta är jämn och slät, utom till 1/4 alns djup, och är då mycket järnfattig, så att det ser ut, som om järnets flytande saft där icke funnit någon fristad eller hamn.

Folk, som bor på platsen, påstar, att den under tuvorna eller annorstädes dolda malmen år för år ögonskenligen tillväxer, och att platser, som en gång blivit avverkade, efter några års förlopp åter fyllas därmed.

Denna malm liknar icke alltid grus utan kan förekomma såsom fin sand, och uppgräves då och då även sammangjuten i större massor. Ett dylikt stycke eller en bit därav glänser i brottytan, är till sin färg brun och snarlik flodmalm, varom i nästa paragraf, och förövrigt liknande skuret sulläder.

Endast mellanlagret av denna malmsort uppgräves, särskilt den, som omsluter träds och buskars rotbildningar. Överlagret liksom ock underlagret lämnas kvar, så att blott märgen tillvaratages, emedan den innehaller mesta järnet. Om t.ex. avlagringen är 1 fot i tjocklek, uttages blott en del av mellanlagret till en tjocklek av 1/2 fot.

I allmänhet är denna malmfattig på järn, ty det finnes sådan, varav en centner ger blott 5 delar järn, och sådan, som ger 20 delar, d.v.s. att denna malm ger mellan 5 och 20 procent järn i utbyte eller något mera.

Hurudan denna malm än må vara till sin beskaffenhet, drages den icke av magneten, om den icke först underkastats vanlig rostningseld, ty den visar sig likna ockra och rost, som icke heller dragas av magnet. Det ur denna myrmalm smälta järnet omvandlas lättare än andra sorters järn i gul och mörk rost.

Rostning av myrmalm                       

Denna mineraliska jordart uppgräves på våren, eller så snart tjälen gått ur jorden, och befrias från all betäckande mylla, som avlägsnas för att icke vara den järnrika jordarten till men, ty om en inblandad del av myllan utsättes för blästerugnens eld, länder detta till stor skada och förlust. Därför, sedan den gräsbärande myllan undankastats, utgräves det järnhaltiga lagret, staplas i högar och utsättes för solen, för att fukten skall avdunsta, och lämnas i detta tillstånd till sent på hösten, innan det rostas och smältes. På åtskilliga ställen, där jorden genast lämnar mycket torr ockra, behöves ingen torkningstid, ty under väntetiden förtäres ockran och blir genom regnvattnet porös och förlorar i järnhalt.

Myrmalmen bör i varje fall genomgå kalcinering eller rostning innan den smältes i blästerugnen, enär utan förutgången rostning malmen icke kan smältas till järn, liksom icke heller slagg och jordrester helt och hållet kunna avskiljas enbart genom smältning, utan de förbliva inblandade, och själva järnet blir orent av slagg.

I Dalarne är det brukligt att utföra rostningen omkring blästerugnen eller ock på den plats, där malmen uppgräves; i varje rosthög utsättas 20 korgar eller kärror malm för elden. Man använder stockar, av 8 eller 10 alnars längd. Dessa laggas som de äro i tre lager, dock så att det andra lagret ligger tvartöver det underliggande och det tredje tvartöver det andra, och varje sida av vedhögen bör vara 6 alnar, varvid man söker undvika, att veden ligger alltför glest. Ovanpå denna lägges myrmalmen till 1/4 eller 2/5 alns höjd eller så mycket som kan bringas i glödning av stockarne, och sedan tänder man bålet i alla hörn och på alla kanter, så att det kommer fullständigt i brand och den därpå lagda malmen på alla sidor omgives av eld. När bålet till någon del är fortärt, upplyfter man de brända stockarna här och där i avsikt att möjliggöra den redan nog rostade malmens nedfallande genom stockarnes mellanrum; genom dessa nedsjunker då malmen till marken, där den utan vidare avkyles. Under tiden påföres ännu mera ved och myrmalm, för att hela järnmalmsförrådet, som är till hands, skall kunna rostas i samma eld. Den äntligen färdigrostade malmen skyddas antingen under tak eller fraktas hem, för att bevaras från skada av regnvatten.

Ett annat sätt brukas i Jämtland, Ångermanland och Västerbotten. Två stockar läggas underst i botten, och däröver staplas tre varv huggen ved, torr och tämligen grov, och själva bålet uppstaplas i det fria till 6 alnar på längd och bredd, och till en korg eller full skottkärra malm plägar i allmänhet erfordras en kubikaln ved; därefter pålägges malmen men blott till 1 fots höjd. Malmen bör vara fuktfri och förut soltorkad, så att elden så mycket bättre kan utöva sin verkan på den. Efter bålets antändning fortgår och avslutas rostningen under 24 timmar, och efter dess avslutning ter sig malmen hopsmält i stycken och klumpar.

Vid Graninge i Ångermanland har man även försökt att utan rostning överlämna myrmalmen åt blästerugnen, i det att man trott sig finna, att de skadliga slaggämnena skulle kunna fullt tillräckligt avlägsnas genom smältningen. Man torkade densamma blott i badstu, i hopp att malmen, torkad vid sakta värme, i smältugnen skulle kvarlämna sina främmande, skadliga ämnen. Försöket fick dock ingen framgång. Det järn, som därvid erhölls, var icke blott orenat av slagg, utan vid järnets uträckning till stångjärn forlorade man 2/3 av detsamma, ehuru den vanliga förlusten icke övergår 1/3. Härav drar man den slutsatsen, att myrmalm måste underkastas rostning; genom denna lägre grad av eld bortgår mycket, som eljest skulle kvarstanna i malmen under smältningen och ingå i tackjärnets sammansättning.

FJÄRDE PARAGRAFEN

Om sjö- och flodmalm i Sverige och dess smältning lill järn

I SVERIGE UPPHÄMTAS MÅNGENSTÄDES järnmalm ur själva sjöarna och vattendragen, vilken malm i mycket liknar den, om vilken föregående paragraf handlar, och emedan den synes hava sin uppkomst och sitt fysiska ursprung i den i kärr förekommande järnsaften, från vilken den ganska tydligt på några ställen härledes, och som kommer från någon närbelägen myr, så giva vi densamma därföre platsen närmast efter myrmalmen. Icke blott i Ångermanland och Dalarne, eller i allmänhet i nordliga trakter, utan även i Småland och mångenstädes i Östergötland på platser, som ligga mera till för södersol, plägar sjöarnas botten svälla av rikedom på detta slags järn.

Beträffande denna järnmalm möta många iakttagansvärda omständigheter, av vilka slutsatser kunna göras icke blott om denna järnmalms tillkomst och uppkomstsätt utan även om dess mognad. Denna järnmalm synes uppkomma småningom i stillastående vatten i blandning med träskmylla och vid dennas jäsning, särskilt då de stå under inflytande av sommarsol och vinterköld. Men härom senare.

Sjömalmen

Malm av detta slag är i Ångermanland rå och ojämn till sin form eller liknar svamp och har brun färg. Den finnes för sig själv på vissa bestämda platser i sjöar och förekommer i småbitar av ungefär en utbredd hands storlek, och är antingen jämn på ytan eller rund, om också i grov form. I brottytan den ser ut som skuret sulläder och plägar också uppnå dess tjocklek. Den kännetecknas ej av någon särskild hårdhet, utan ser ut att kunna krossas mellan fingrarna. Vad nu härkomsten beträffar, så synes malmen härstamma från något träsk i närheten, varifrån den under form av en finare saft utrinner i vattnet, och av denna anledning plägar den icke finnas på längre avstånd från stranden än 18 alnar och på detta avstånd endast som en skorpa på bottnens stenblock och småstenar. Därför kan man påträffa småstycken av dylik malm med en sten såsom kärna eller med en sten vid sidan. Då en sjöbotten rensats från denna malm, så att ingenting lämnats kvar, växer ny, som uppsamlas efter 20 à 30 års förlopp. Ehuru denna malm är olik den förutnämnda myrmalmen, låter den icke draga sig av magneten utan att först rostas.

Sjömalmen är fattig på järn, men kan lätt smältas efter föregaende rostning. Med tillhjälp av båtar upphämtas den från sjöns botten under sommartiden; det brukliga redskapet, med vars tillhjälp malmen hopsamlas på sjöns botten och upptages, är avbildat på tavl. VII. Tvenne malmfiskare hjälpa härvid varandra, i det att den ene nedsänker nämnda redskap till botten och skrapar densamma, medan den andre med en stång arbetar i motsatt riktning och bringar malmen in i håven, varmed man fortsätter, till dess denna blivit fylld. Då upplyftes den, och innehållet utslås i båten. Detta redskap, BCD, är en 1 ¼ aln lång håv och är tillverkat av grovt garn samt har ett 5 alnar långt skaft AB. På en dag kunna 4 tunnor eller fat malm upptagas av två man; den förekommer mycket glest på somliga ställen av bottnen, men på andra ställen i ett 3/4 aln tjockt lager, vilket också plägar vara den största tjockleken eller mäktigheten. Den hittas oftast mellan säv och vassrör och tyckes liksom vilja uppsöka dessa växters rotbildningar. De stenar, på vilka denna järnlagring sätter sig, äro ofta flinta eller vanlig gråsten; emellanåt sitter järnmalmen så fast, att den blott med svårighet kan lösbrytas därifrån och endast med hjälp av eld. Den måste rostas, enär den är rik på en mängd främmande beståndsdelar, vilka delvis måste avlägsnas genom rostning.

Överallt i Småland finnas sjöar, på vilkas botten detta slags malm förekommer, och därifrån föres den till masugnar och smältes till tackjärn ungefär på vanligt sätt. I Småland och närliggande landskap förekommer så riklig tillgång på denna malm, att flera ugnar av masugnstyp kunna därmed fullt drivas; här älskar Mars sjöarnas botten.

Själva malmen har ett högst växlande utseende och förekommer dels som runda bollar eller körtlar dels som ojämnt kornig sand, men i de allra flesta fall närmar sig varje partikels form den runda och liknar kornen på korn och vete eller till och med bönor. Inuti eller i brottytan äro de till färgen gula eller rostfärgade men mycket lätta; eller också omgivas de av ett skal eller en lättare bark liksom ett ollon eller en hasselnöt, vari en mjuk kärna är innesluten. Hos de flesta styckena och på brottytorna iakttages en viss lagring och en tydlig hoprullning av skorpan. Färgen är stundom mer eller mindre mörk, eljes gul, och är detta senare slag bättre än det förra.

För övrigt är denna malm synnerligen lätt och varken dess tyngd eller färg anger, att den i sig innesluter järn; under vattnet säges den hava större tyngd, vilket synes bero på det vatten som fyller dess håligheter och öppningar; men efter fuktens avlägsnande antingen i blåsig luft eller i solsken får den sin normala vikt och sin naturliga beskaffenhet. För övrigt ju lättare malmen är, desto mindre värdefull och mindre järnhaltig är den. Att malmen saknar sin vederbörliga tyngd, kommer också till stor del därav, att dess textur är synnerligen lös och uppluckrad och att den synes förekomma i form av ockra eller rost.

På de ställen på sjöbotten, där rik tillgång på denna malm finnes, plägar vattendjupet för det mesta vara 6 fot, om den också stundom hittas på större eller mindre djup; den finnes på vissa platser i sjöarne och älskar ett visst avstand från stränderna liksom det nyss nämnda vattendjupet, men på andra ställen skall man förgäves söka den. Antingen emedan malmen härleder sig från ett närbeläget träsk, varifran den mineraliska saften strömmar till och avsätter sig på ett bestämt avstånd därifrån, eller emedan en bottenmateria, som är besläktad och förbunden med detta ämne, lätt förenar sig därmed liksom magneten och järnet, föredrager den ena platsen i sjön framför den andra.

Ännu mera anmärkningsvärt är, att den nämnda malmen förnyar sig och av sig själv intager samma plats, då bottnen en gång rengjorts från densamma, men denna förnyelse inträffar först efter några års förlopp. Den tid som förflyter, medan järnet förnyas, är icke i alla sjöar en och densamma, ity att inom 10, 20 eller 30 år alltid en ny avkomma eller järnskörd alstras, och fältet bär alltid denna rika ymnighet alldeles som en åker, som vart annat år alltjämt grönskar med ny skörd; den är en beständig, outtömlig skattkammare. Detta förhållande bevisar också, att myren är moderkällan, från vilken oavlåtligen den saft flyter ut i sjön, som avsöndrats i myren.

Vintertid uppfiskas ofta denna malm, då man bekvämt kan stå på isen. Sedan man gjort ett hål i denna, nedsänker man en skopa eller bytta eller också ett till håv format nät, som sitter fästat vid en tämligen lång stång, och på detta sätt uppfångas genom bottenskrapning allt, som kommer i vägen, och upplyftes med lätthet på isen. Detta gör man också sommartid, men då med tillhjälp av båtar, såsom förut är sagt.

Men emedan denna malm är av flera slag, i det att ett slag är rikt på järn, ett annat fattigt, och ett slag ger ett dåligt och värdelöst järn, men ett annat ett gott och begärligt sådant, måste åtskillnad göras. De, som fiska dylik malm, förstå genast av tyngden och av färgen och formen, hurudan beskaffenheten är, eller också av tecken, som själva sjöarna erbjuda, eller av de antydningar som bottnens beskaffenhet giver.

Enär dessutom på ett och samma ställe plägar finnas malm av bättre och av sämre beskaffenhet, så avskiljes genast vid själva hålet i isen eller i båtarna på sjön, när malmen upptagits, den sämre delen från den bättre. En bytta med hål i botten fylles med malm och nedsänkes i vattnet, där hon omskakas åtskilliga gånger; emedan ett tungt ämne, om det sättes i rörelse, lättare än ett lätt ämne rubbar tyngre delar, så lyfter i följd av denna lag vattnet de lättare malmpartiklarne, men icke de tyngre. Därför bringas genom upprepade omskakningar i vattnet samt nedsänkningar och uppdragningar den lättare malmen mot ytan och över den tyngre. Likaledes frånskiljes ett lättare slag av denna malm från ett tyngre, på samma sätt som korn och säd på logarna genom att kastas mot vinden skiljes fran agnar och boss; ty den kastade malm, som går längst, är tyngre och bättre än den, som icke förmår tränga sig mot vinden.

Sättet att rosta sjömalm

Då denna järnmalm skall rostas, göres en hög av 50 till 100 kärror malm och placeras på ett vedlager, som är 1 aln högt och 6 eller 7 alnar i längd och bredd. Rostningen verkställes på 2 dygn eller 48 timmar.

När äntligen rostningen är avslutad, synes malmen vid kanten av vedstapeln eller nederst hopsmält i rusor, vilket plägar vara ett tecken på vederbörlig rostning. Malm, som på detta sätt rostats, smälter bättre i masugnen.

Sättet att smälta sjömalm

I Dalarne och i Ångermanland smältes denna malm i blästerugnar på samma sätt som myrmalmen. Annorstädes smältes den i smideshärdar till ett slags råjärn, som benämnes Osmund. I Småland däremot sker smältningen i stora och höga masugnar av samma slag, som avhandlats i första paragrafen. Höjden hos en dylik masugn plägar vara 24 till 26 fot, dess övre diameter 4 l/2 fot, dess nedre 5 eller 6; masugnsbuken är tämligen vid, men visar sig dock alltjämt efter avslutad blåsning oanfrätt, vilket är ett tecken på att sjömalmen icke är synnerligen svavelhaltig. Stället anordnas av sandsten och är av en fots tjocklek.

Under de första åtta dagarne brinna på åtskilliga ställen kolen utan bläster, och under tiden uppsättas dagligen ett à två mått eller trag med malm av detta slag. Efter denna tids förlopp börja bälgarna sättas i gång, och blästern påsläppes. Under de följande dagarne ökas uppsättningarne till sex, sju eller åtta på dygnet, men senare efter tio eller tolv dagar till tolv eller tretton uppsättningar eller till en uppsättning varannan timme. Men enär denna malm är föga givande, erhålles endast ringa järnmängd. För övrigt försiggår smältningsarbetet på samma sätt som i de masugnar, på vilka vi redan lämnat beskrivning i första paragrafen.

Lika många tänger förekomma; den största bland dem kallar man lopptången, fig. e¹, den andra som är mindre, benämner man hålltången, fig. f. Vidare äro en yxa av enkel form, fig. g, liksom ock en hammare, fig. h, behövliga i denna smedja. Dessutom måste här finnas en liten s.k kotthammare, på två sidor jämn och slät men för övrigt rund, liksom också en järnkrok, fig. e. Ytterligare måste man hava en hacka, med vilken arbetarne vanligen inlägga det sönderslagna och hamrade järnet i härden och efter smältningen uttaga det fasta järnet och kolstybben ur härden. Till betraktande framställes också ett slags skrapa, som man skulle kunna benämna kolskrapan, fig. k., emedan den brukas till kolens tillrättaläggning i elden eller att avlägsna dem därifrån. Ett runt verktyg, fig. d, har till uppgift att rengöra forman för att bereda åt blästern obehindrad gång. Till slut bör också nämnas den lilla stockhammaren, fig. m, vilken man plägar använda, då smältan befrias från slagg. Jag förbigår icke det lilla vattenkarlet, fig. n, och tunnan fig. o, som tjänar till vattenbehållare, ej heller kolkorgen fig. p, med harkan. Utelämnande övriga, mindre viktiga verktyg slutar jag här, så att icke, om uppräkningen fortsattes, någon med fullt skäl skulle kunna påstå, att det, som anföres, är väl känt och kunnigt för hög och låg.

Det nyaste och nu for tiden brukliga sättet för detta järns framställning

Då nu våra arbetare vid härden äro väl försedda med nödiga redskap, hindrar ingenting, att vi fylla stället med kol, kolstybb eller såsom andra göra, med stötta kol och hårt järn eller i brist på sådant med småjärn eller järn erhållet genom stampning av masugnsslagg, och denna massa, ur vilken osmundjärnet erhålles, lägga vi närmast blåsväggen, som ligger mitt emot blästern. När man vidare satt eld i kolen, drager man, för att sätta bälgarna i gång, upp den lucka som håller vattnet tillbaka, så att detta nu kan falla på hjulet, vare sig detta är ett överfallshjul, ett underfallshjul eller bröstfallshjul. Då hjulet går och bälgarne kommit i rörelse, så att av blästerns kraft elden blir livlig, bestryker den järnet, så att detta så småningom veknar och smälter. De bortflytande dropparne, som under tiden nedfalla i härden, löpa där tillsammans och antaga en fastare form, eftersom eldens kraft icke längre verkar med samma styrka. Denna de nedfallande dropparnas sammanlöpande har givit smederna anledning att kalla den på ställbottnen sammanflytande massan loppa. När de anse den sålunda sammanlupna massan lämpligt stor, undersökes den med tången, och om undersökningen utfaller väl, lösbrytes den med spett och uttages med tång. När den uttagits ur stället, lägges den på den platta som omgiver städet, och där behandlar man den med en hammare, varigenom den far den Onskade formen. Darefter använder man stockhammaren, varmed slaggen bortslås. Därefter fattas järnet med tången och lägges, om det anses vara färdigt, på städet och delas med yxan på sådant sätt, att styckena sitta ihop såsom fingrarna i en hand; darefter talar man om vald osmund, gran osmund. Men om smältan är så stor, att den icke lämpligen med yxan kan sönderhuggas i vederbörliga delar, utan måste lämnas som den är, får den likväl efteråt behålla det av sammanlöpningen föranledda namnet. Beträffande det material, varur detta järn nu för tiden tillverkas, anses varken det kallbräckta eller det varmbräckta lämpligt, utan av bästa art måste. det järn vara, som skall användas till osmundtillverkningen. Vad järnmängden angår, så erfordras för en så stor tillverkning, att den fyller ett fat med osmundjärn, ett skeppund tackjärn av godkänd kvalitet, eller ock trettio lispund småjärn eller järnskrot, som skola ersätta tackjärnet. Av kol, som skola underhålla elden under smältningen, åtgår en ryss. När ett fat odelat järn skall tillverkas av det, som blir övrigt i smälthärden under uppehållen i arbetet, måste större mängd av järn och kol tillsläppas.

På tavl. XI, till vilken hänvisas, saknas lopptången, fig. e; den fig. e, som finnes, föreställer järnkroken.

För att smältningen skall försiggå ordentligt, åligger det arbetarne att under smältningen såväl under som över uppbryta smältmassan, på det att intet må fastna vid bottnen. Alldenstund vi nu äro sysselsatta med skildringen av själva smältningen, lyster det oss yttra några ord om själva arbetarne. Härvid är närmast att bemärka följande: i sådana smedjor, som särskilt egnat sig åt osmundsmide, finnas icke anstälda särskilda smeder, som hava osmundsmide till sitt yrke, och som ataga sig arbete dar, varest de hoppas på största avlöning likasom hammarsmederna. Ägarne själva förrätta merendels osmundsmidet, såvida de icke äro i sådan ställning, att deras egen och andras värdighet kräver, att de vid utövningen av denna verksamhet använda främmande biträde. Därför har man vid dessa härdar intet behov av medhjälpare eller ställföreträdare att växelvis skola smältningen, ty varje dag på kvällen avstänges verkets gång och elden utsläckes i härden, och bittida på morgonen upptager man arbetet på nytt, om man har tillfälle eller behov, och man håller icke på med detta arbete året om, utan blott på vissa tider efter råd och lägenhet. Men om man ivrigt bedriver arbetet och allt går väl, kan en smed med en gesäll varje vecka tillverka så mycket järn, som 11 eller 12 fat kunna rymma.

För övrigt säljes detta järn över hela riket till manufaktursmedjor, där man tillverkar spik, hästskor, tjuder, las, nycklar, gångjärn samt andra små järnsaker, som för resten aro mycket bra och därför allmänt utbjudas i handeln. Det odelade osmundjärnet går för det mästa till ägarne av hammarsmedjor, som låta utsmida det till plåt, såsom vanligen sker vid vissa bruk i Nora socken. Av dessa plåtar tillverkas sedan olika föremål, såsom beslag till portar, takplåtar, pansarplåtar, rivjärn, spiselhällar liksom ock bordskärl, t.ex. tallrikar, brödkorgar, skedar, dryckeskärl och mångahanda dylika föremål, som förekomma i dagligt bruk.

Om blåsningen

Är sålunda masugnen färdig och stället murat, påbörjas genast blåsningen; ehuru pipan är ny och stenarne ännu äro kalla och fogarne fuktiga, pågår likväl alltjämt en kraftig eldning i densamma så lång tid, som eljest i en gammal och fullt torr samt vid eldning van masugnspipa, och man frågar icke efter att undan för undan uttorka murarne och småningom bortdriva fukten ur lerfogarne.

Pipan fylles med 16 läster kol, ty så mycket kan den rymma, och efter uppsättning av 1/2 mått rostad malm i bokad form för att underhålla elden, sättes strax eld på det hela; denna får brinna utan avbrott under fyra dygn, efter vilkas förlopp vatten släppes på hjulet och blästern i stället, och från detta ögonblick ökas uppsättningen av malm inom åtta till fjorton dygn allt efter de tecken och märken som man har att hämta av elden, slaggen och järnet.

Men när uppsättningarne uppnått sitt maximum, d.v.s. då större malmmängd icke längre kan uppsättas, pläga uppsättningarnes antal under varje dygn vara 18 och för varje gång 17 à 18 mått malm tillsammans med en ryss kol eller en full last, d.v.s. 12 tunnor kol, och plägar detta utgöra förhållandet mellan malm och kol intill blåsningens slut. Det malmmått som man använder vid uppsättning, är av järn och rymmer 50 till 52 skålpund, vadan man genom uträkning kan veta, huru stor malmkvantitet som dagligen passerar masugnen och huru stor den järnmängd är, som erhålles, och i och med detta också den järnhalt, som malmen innehåller. Vid Lövsta, där nu blåsning fortgår med all möjlig framgång, förbrukas i varje månad 500 ryssar eller laster kol, men på andra håll, t.ex. vid Tobo 600 till 700.

Såsom förut är sagt, förekommer två olika slag av malm, emedan den brytes ur två gruvor nämligen ur Storgruvan och ur Silvbergsgruvorna. Den förra gruvans malm är mycket järnrik och fullständigt utan fel; däremot är malmen ur den andra, om den också är fri från vank och lyte, mera grön till färgen och anses vara mera svavelhaltig, vadan 2 tråg av denna malm uppsättas jämte 14 à 15 tråg av den förra, av vilken blandning det utmärkta järn som benamnes äkta Öregrundsjärn, framställes. För övrigt är denna malm i och för sig mycket lättsmält, emedan kalkstenen liksom små ådror är insprängd i och genomgår densamma, varför alls ingen kalk här behöver tillsättas såsom annorstädes. Fordom lärer man hava brukat kalk vid smältningen, men med stöd av vunnen erfarenhet smälter man numera den rena malmen och ökar på detta sätt järnets kvantitet utan att behöva öka kolens.

I första paragrafen är påvisat, att forman erhåller en lutande riktning, så att blästern skall tvingas fram till motsatta väggen och på detta sätt träffa smältgodsets och den nämnda väggens gränslinje, men här gives åt blästern en i viss mån horisontel riktning, vadan man skulle tycka att den icke skulle kunna tränga sig fram till motsatta sidan utan i första pusten tröttnande höja sig uppåt genom pipan. Emellertid påstå mästarne, att smältningen lyckas bättre med denna styrning av blästern, att större järnutbyte erhålles, och att själva järnet blir mera värdefullt och mera godartat, än om en viss lutning meddelades åt forman och därmed ock åt blästern, och att järnet därigenom kan ådraga sig vitkornighet. Men emedan denna malm är mycket lättsmält och åtföljd av och förenad med sin fluss och kalk, så behöver följaktligen dess järn icke mycken rening eller mycken omröring i stället, utan det kan bättre färskas och lättare renas i hammarsmedshärden, och därför är denna formans horisontela styrning synbarligen lämplig för denna sorts malm men icke för andra malmer.

Mycket större järnutbyte synes erhållas av samma malmmängd, om malmen förut blivit väl rostad och den grövre orenheten genom den första elden blivit avlägsnad; ty om malmen icke genomgått rostning, iakttages då och då en viss kokning och bubbling i stället, alldeles som då vatten kokar och bubblar i en kittel. Det händer ibland, att inne i själva stället höres ett dån såsom ett bösskott och liksom om ställets väggar och timpen sprunge sönder, men detta uppkommer endast därav, att ett rått malmstycke nedfallit i stället; ty då järnets ytterligt varma smältmassa mottager det, sönderspränges det med ett dån i det mycket varma eld- och järnbadet.

När kokning och häftigt bubblande börjar i stället, nämligen då ej fullständigt smält malm nedfaller däri, blir genast den från masugnens uppsättningsmål uppstigande lågan röd till färgen, och själva lågan synes rökblandad, och pipans övre del börjar svartna; den nedtill från masugnen utbrytande lågan synes häftigt fladdra och avbrytes ömsevis. Betraktar man då genom formöppningen järnet och slaggen, så kan man iakttaga koket, i det att godset sprutar upp mot forman och pöser upp och börjar stelna och svartna och inslungar gnistor i formans mynning. Denna i stället framkallade häftiga kokning och pösning, söker man icke genast komma till livs, och icke vill man straxt skaffa bot därför; men sedan koket fortgått under någon tid, införes ett spett i stället varmed godset och den hårdnade, trögblivna slaggen omröres. Därpå utdrages slaggen, och på detta sätt fortsätter man, till dess smältningen hunnit avslutas.

Om lågan stiger högt över masugnen, säges detta vara ett tecken på, att smältningen går sin riktiga gång och att malmen kommer i smältning och att järnbadet i stället är mycket lättflutet; men om lågan är liten och icke flyger högt, är detta ett tecken, att masugnen är alltför fullsatt med kol och malm. Den säges då vara sjuk eller krank. Om lågan ger ifrån sig kraftiga dånande ljud, anses även detta vara ett märke till ett gott förlopp hos smältningen, men ett märke till dåligt smältningsförlopp, om ljudet höres svagt. Detta ljud förnimmes synnerligen dovt, då stället är alltför uppbrännt.

Stället i dessa masugnar överfylles sällan av slagg, icke heller finner man efter avslutad blåsning några överblivna järnnasar, sådana som benämnes klot, liksom i de masugnar, där malmen, såsom rik på svavel, arsenik eller bergart, är av dålig eller svårsmält art och beskaffenhet. Vid blåsningens början förekommer åtskillig slagg vid ställets framvägg, men denna bör omedelbart avlägsnas. Här liksom annorstädes rengöres stället efter varje utslag.

Slagg utslås, så ofta behovet så fordrar; men om väggarne och timphällen ovan dammen råka i glödning, bör slaggen avlägsnas oftare, än om timpen är till utseendet mindre varm. Då hettan genomtränger muren, bör ständigt avlopp lämnas åt bortflytande slagg. Den kallnade slaggen är här blekfärgad, icke rostbrun.

Utslag ske tre gånger varje dygn, d.v.s. under 24 timmar uttappas järnet tre gånger; ty när kol och malm uppsatts 6 gånger, är det tid att slå ut det i stället samlade smälta järngodset.

I ren fin sand gräves en fördjupning eller s.k. säng, i vilken järnet utslås; denna sand har förut grundligt fuktats med vatten. Därpå bortspettas lerbruket och öppnas järnhålet, varpå det klarflytande järnet rinner ut såsom en ström, flyter ned i sängen och formas till en langsträckt gös, av, på åtskilliga ställen ända till 9, to eller 11 alnars längd. Vikten av varje gös plägar vara 8, 8 1/2, 9 eller 10 skepppund, lättare eller s.k. stockholmsskeppund; ett sådant skepppund är lika med 400 marker bergsvikt eller 320 skalpund viktualievikt. Därav erhållas i varje vecka 189 dylika skeppund, men alldenstund tackjärnsskeppundet bör innehålla 520 skålpund, så, om de 189 skeppund, som under veckan framställas, reduceras till tackjärnsvikt, erhållas härav endast 126 dylika skeppund, nämligen vanliga svenska bergslagsskeppund, och detta med förbrukning av 125 laster kol.

Även här dömmer man av slaggen, färgerna och lågan, huruvida smältningen går bra eller icke, och tecknen äro ungefär desamma, som ovan varit på tal. Ty om fjäll eller korn, liknande fetägg, visa sig på järnet eller slaggen, betecknar detta, att större malmuppsättning erfordras. Vill man då kasta en blick genom forman, kan man iakttaga det smälta järnets tillstånd och hur smältningen går, nämligen huru förhållandet är mellan mängden av svarta och ljusa droppar — d.v.s. huruvida malmen smälter för häftigt och helt uppgår i ljusa droppar, eller om den smälter alltför ofullkomligt, så att svarta, icke tillräckligt smälta droppar göra stället mörkt. Har möter också ett tecken, huruvida masugnen kräver mer eller mindre malm, som jag icke kan erinra mig hava sett vid andra masugnar: om nämligen den utslagna tackan eller gösen av 9 till 11 alnars längd överallt visar sig plan, är detta ett tecken till att förhållandet mellan malm och kol är riktigt, men om gösen skulle vara insjunken på mitten, är detta ett tecken på motsatsen.

Om roslags- eller öregrundstackjärnet

Det tackjärn som erhålles från dessa masugnar, plägar vara smågnistrigt och hava glänsande brottyta; det är dessutom skört, sa att det med hammare kan sönderslås i bitar. Man håller i dessa trakter icke mycket på seghet hos järnet, såsom överallt vid andra masugnar, ej heller på den grå färgen eller de inre delarnes mörkblå, blodlösa utseende. Ty man påstår, att småkornigt och mindre renat järn lättare smälter och färskas i hammarsmedshärd, men däremot svårare, om malmen förut undergått mycken rening och smältning. Därför är råare järn mera efterfrågat, emedan sådan god och förträfflig art finnes hos malmen själv, att den icke skadas av en mindre grad av smältning, utan att järnet än en gång återgår till sin ursprungliga art i färskningshärden. Till erhållandet av denna fingnistrighet och de små röda prickarne hos järnet bidrager formans läge och blästerns horisontela riktning; masugnen kan tåla stark uppsättning och behöver icke hungra eller kräva, ty man kan inkasta i dess gap nästan så mycket man vill.

Detta i brottet korniga, glänsande järn antager med tiden blå färg i fria luften och ådrager sig fort rost. I masugnen vid Älvkarleö, där dannemoramalmen uppsättes i blandning med utömalm, plägar erhållas ett tackjärn, som i brottet ter sig mörkgrått, färgen är mitt i tackan mörk och grå, men mot ytan ljus och glänsande.

I Roslagen finnas masugnar, som icke åstadkomma så mycket järn per dygn, ehuru de arbeta med blåsning av samma sorts malm, t.ex. vid Österby, där man får uppsätta blott 12 ½ tråg malm åt gången. Malmen i varje tråg väger 60 skålpund, och uppsättningarne pläga vara 16 eller på sin höjd 17. Vid Tobo äro uppsättningarne per dygn 16 eller 17; varje gång uppsättas 18 tråg malm, men ett tråg malm väger blott 45 skålpund. Vid Älvkarleö uppsättas 18 tråg malm; uppsättningarne äro 14 eller 15 på dygnet, och järnet utslås 5 gånger under 48 timmar. Vid varje utslag erhalles en gös av 6 lättare skeppunds vikt d.v.s. under en veckas lopp 70 till 77 dylika skeppund.

SJUNDE PARAGRAFEN

Om järnbruk och hammarhärdar i Roslagen, om tack-
järnets smältning och färskning samt om dess
uträckning under hammaren därstädes

ÄTTET ATT FÄRSKA OCH UTRÄCKA JÄRN i Roslagen är ingalunda detsamma som det forut beskrivna, vilket kallas tysksmide. Det sistnämnda benämnes fransyskt smide eller vallonsmide. Genom vallonsmidet färskas och räckas under en veckas tid 50 till 60 skeppund tackjärn, men efter den tyska metoden icke utöver 16 till 20 skeppund. I följd av en så högst betydlig skillnad i effekt förtjänar denna franska metod att fullständigt beskrivas.

Om vallonhärden

Hammarhärden är av samma storlek och byggnadssätt vid vallonsmide som övriga i andra paragrafen beskrivna hammarhärdar och ingen annan olikhet förekommer, än att på härdens framsida är anbragt ett skydd eller en skärm av tegelsten i jämnhöjd med smedens ansikte, för att icke hans syn skall forsvagas genom det oavbrutna seendet i elden. Ty här är smeden oavlåtligen sysselsatt att arbeta med den järnsmälta, som håller på att färskas; han vänder den utan rast och ro, och genom en beständig påpasslighet liksom eggar och utmanar han elden. Vid den andra eller motsatta väggen är en stor, 3 fot lång och 2 till 2 1/2 fot hög öppning, utanför vilken finnes en liten koja eller skjul och genom den nyssnämnda öppningen skjutes över rullar den långa järngösen in i ugnen i riktning mot härden. Ugnen plägar uppnå 3 1/2 eller 4 alnar i längd och 3 till 3 1/2 i bredd.

Om den ena härden eller den s.k. smältarehärden

I varje smedja finnas två härdar, till art och storlek olika varandra; i den ena smältes och färskas tackjärnet, som därigenom undergår förberedande behandling för uträckningen, varför denna härd kallas smältarehärden; i den andra uppvärmes det redan färskade järnet, som under hammaren skall uträckas och kallas denna härd räckarehärden. Den förra eller smältarehärden ar 2 1/2 fot lång, 2 ¼ fot bred och 1 ¼ fot hög; bottenhällen av järn har samma mått. Två väggar bestå här såsom annorstädes av två gjutna tackjärnshällar, vilka benämnas härdväggar. Forman ligger här icke på någon järnplåt utan på en sten och är fästad i själva muren. Härdens väggar äro lodräta. Vid härdens framsida ligger även här ofta en gammal hammare, genom vars hål slaggen vid behov bortledes ur härden, eller ock är i dess ställe anbringad en avlång öppning.

Smedens konst härvidlag består däri, att han förstår att rätt anordna och ställa härden, så att densamma får de riktiga dimensionerna, och däri, att han anordnar åt härden dess bläster så, att smältningen går raskare undan med en mindre kolåtgång. Men sinsemellan äro smederna icke överens, i det att envar ställer sin härd i överensstämmelse med sin erfarenhet och avundsamt hemlighåller för andra det för honom mest tilltalande sättet. Därför utriver han vid veckans slut själv sin härd och utplånar de spår, av vilka måtten skulle kunna utletas; och då han på nytt, vid en ny veckas ingång, skall börja sitt arbete ställer han härden efter vissa normalmått på mätstickor och vinkelhakar och ger åt densamma den vederbörliga storleken. Tillfölje härav kan icke meddelas bestämda mått på en dylik härd, emedan den ene föredrager en fulländad kvadratform, en annan den avlånga formen och den tredje en djupare.

Om forman

Här såsom annorstädes göres forman av koppar, men av tjockare gods. Mynningen har, liksom annorstädes, halvcirkelform, dock med den åtskillnaden, att öppningen är större, så att en större blästermängd på samma tid kan genom densamma införas i härden, ty härvidlag kräves mycket stark bläster. Denna kopparforma med i densamma inneslutna tättor placeras här längre in i härden än vanligen göres, så att dess rygg eller formans övre, konvexa sida ligger i samma horisontalplan som den motsatta väggens översta kant. Den plana undersidan hos forman synes icke befinna sig högre från härdens botten än omkring 3/4 fot. Åt forman gives icke en sådan ställning, att blästern går längs härdens medellinje, d.v.s. att blästern genomlöper härden mittpå, utan utgör avståndet mellan forman och framhällen (lackstan) eller den hammare, genom vilken slaggen avlägsnas, sju tolftedelar av hela avståndet till bakre väggen (hären). Formans lutning är sådan, att blästern genom densamma bestryker och sopar härdens botten och blåser över till den motsatta hällen (blåsväggen) i närheten av bottenfogen. Då forman eller blästermynningen anbringas, kräves stor noggrannhet, och man använder mycken konst och mycket arbete för att riktigt noga anpassa måtten.

Sättet för vallonsmältningen och färskningen

Den nu skildrade härden fylles med hela kol, som äro tämligen stora och utvalda, och av vilka förråd alltid finnes att tillgå, eftersom småkolen och kolstybben som frånskiljas göra bättre tjänst i den andra härden än stora kol. En lång tackjärnsgös skjutes ur det lilla rummet utom smälthärden medelst under densamma stuckna spett och på trärullar genom ugnens öppning mot själva härden. Gösen ligger sålunda lutande mot härden med en vinkel av omkring 20 grader, vadan den utan svårighet kan flyttas i detta lutande plan och på rullarne in i härden; den anpassas därvid så, att dess ända, som omgives av eld och kol, direkt bestrykes av elden, till vilken den beständigt närmas genom frammakning, så snart dess innersta ända blivit nedsmält och avlägsnad från elden. När blästern pådragits, nedsmältes den del av gösen, som är utsatt för blästern, dock endast så mycket som åtgår för den järnstång som det gäller att räcka under hammaren.

Medan smältningen pågår, bryter smeden beständigt med sitt spett i härden och rörer om järnbadet. Järn, som fastnat i härdens hörnvrår, förer han därifrån fram emot blästern; vidare avlägsnar han från härdens väggar och botten sådant järn, som tilläventyrs fastgrott vid dem. Han framdrager det järn som satt sig fast under själva forman, och bringar det framför blästermynningen och tillåter icke, att någon del av järnet ligger utanför blästerns värkan. Om man betraktar den smältande gösens ända, kan man med ögonen följa smältningen forlopp: denna del av gösen synes rå och ojämn och blåvit till färgen, och därifrån flyter järnet oavlåtligt droppvis och bör från varje hörn makas emot blästern. Därpå samlar smeden, såsom det redan sagts, alla här och där spridda smådelar av det smälta järnet till en massa eller s.k. lupp, varpå han nedlägger mycket arbete. Han upplyfter därefter något litet den bildade luppen över kolglöden och vänder dess undersida mot blästern. Efter kolens undanförande lämnas den blottad under 1 eller 1 1/2 minuts förlopp, varigenom järnet säges bliva renat. Men den största konsten och skickligheten består däri, att godset jämt och noga hålles i rörelse, ty i annat fall påstås det att järnet icke väl renas och färskas.

Medan denna smältning pågår, ökas och minskas blästern efter behov. Handtaget till hävstången för dammluckan, vilket hänger bredvid härden, upplyfter eller nedtrycker smeden med vänstra handen och ökar eller minskar på detta sätt blästerstyrkan, vilket ofta sker med blott några ögonblicks mellanrum; för övrigt gå bälgarna här i raskare takt än annorstädes.

Varje smältning plägar här räcka en halv timme, men om smeden är skicklig och anstränger sig, fullgöres samma arbete på 15 minuter; dock måste i detta fall mästersmeden vara fullt upptagen med godsets omröring och med vederbörlig och väl avpassad reglering av blästern och bälgarne. Om däremot en större s.k. lupp skall tillredas, kräves också längre tid.

Man smälter på en gång endast så mycket av gösen, som åtgår till uträckandet av en enda finare eller grövre stång. Därför beredes endast så stor smälta som räcker till för utsmidandet och uträckandet av en stång. På grund härav blir det icke behövligt, att en särskild smälta göres, som skall än en gång färskas och med yxans tillhjälp sönderhuggas, varav sedan de avhuggna bitarne än en gång värmas i härden, utan här erhållas genast med samma arbete färdiga stycken av avpassad vikt. Därför kan man icke alltid smälta järnet till lupper av lika vikt; ty det förekommer stångjärn av två eller tre slag med olika tyngd, t.ex. en dimension med 1 fingers bredd i fyrkant, en annan med 1 1/2 en tredje med 2 1/2. osv.

Ett mått eller en tunna kol förbrukas i allmänhet till smältningen av en lupp, men flerstädes i Roslagen forbrukas 1 1/9 eller 2 tunnor. Av en tackjärnsgös av 9 till 11 alnars längd pläga 35 lupper av nämnt slag till lika många järnstänger utsmidas. Det finnes en härd, där knappt 28 tunnor kol förbrukas på smältningen av en gös, medan i närbelägna härdar åtgå 35.

Då det smälta järnet hoparbetats till en lupp, uttages det ur härden, bearbetas med 15 eller 16 slag av hammaren över ett litet städ, (klamhällen), och jämnas härvid på alla sidor, så att alla hörn och kanter avlägsnas. Denna glödande smälta har likhet med en urholkad ost, i det att den är rund och platt men i mitten hoptryckt och urgröpt. I denna urgröpning är den mest glödande. Mästersmeden slår på denna lupp med en mindre slägga och flyttar den sedan under den stora hammaren samt utformar den till ett avlångt ämnesjärn, vilket kallas utsmida till kolv. Då detta skett, lägger han järnstycket tillbaks i härden, för det ned i elden och utsätter det för blästern, och då den ena sidan blivit vällande, vänder han den andra mot blästern. Detta ämnesjärn upphettas ungefär lika lång tid, som det förut behövde för att hoparbetas till en lupp, och medan den nya luppen göres färdig, välles samtidigt också ett dylikt smidesämne i samma härd och med samma arbete. Detta avlånga ämnesjärn, inlagt i härden och utsatt för blästern på alla sidor, synes, då det uttages, anfrätt och förminskat, enär genom inverkan av eld och bläster en del av järnet har försvunnit. I detta tillstånd överlämnas det till smeden, som svarar för arbetet vid räckarehärden (mästerräckaren), och som nu har att under hammaren uträcka det till stångjärn; därför tager drängen med tången detta glödande järn ur smältarehärden och uträcker det i första taget till 3 fots längd.

Ur denna härd uttappas vanligtvis ingen slagg, utan den kvarhålles innesluten i densamma eller uppgår i luften eller förtäres av elden eller kvarbliver i järnet, ty vid slutet av arbetet kvarstår blott en rå massa i härden. Emedan alltså ingen slagg avgår från denna härd, inbilla sig också de mästare som svara för denna del av järnförädlingen, att ingen avbränning på järnet förekommer.

Men annorstädes i Roslagen, där tackjärn beredes icke enbart av dannemoramalm utan i blandning med malm fran Utö och andra ställen, uttappar man slaggen ur smältarehärden, men endast två gånger på dygnet, och påstår man att smältningen och färskningen går med svårighet och torrt, såsom det kallas, om inte slaggen utslås.

I badet av smält järn, vilket omrörts, inkastas gång efter annan slagg och järnavfall, som uppsamlats kring städstocken, varigenom järnet påstås bli mera lättflytande. Även därför bör järnet oavbrutet omröras, för att icke godset skall bliva stillastående och övergå till bubblande kokning; ty om det går till kokning, påstås här liksom annorstädes, att järnet tager skada. Om man därför i smält järn iakttager något kok eller bildning av luftblåsor i massan, utslår man slagg, vilket aldrig annars plägar förekomma; härigenom undvikes ett dylikt kok, vilket man tillskriver att järnet icke blott försämras, utan även att det till stor del förspilles.

Här lyster mig att anställa en jämförelse mellan det tyska smidets och det fransyskas eller vallonsmidet färskningsmetoder:

1. Vid tysksmidet eller vid det, som beskrivits i detta arbetes andra paragraf, förekomma visserligen stundom två härdar, men dessa äro varandra fullständigt lika och hava samma ändamål. Vid vallonsmidet är härden likaledes dubbel, men den ena tjänar blott smältningen och färskningen av tackjärnet, den andra däremot uteslutande uppvärmningen och vällandet av det järn som färskats i den förra härden, för att det må kunna i uppglödgat tillstånd förvandlas till stångjärn, vadan det således beträffande ändamålet är en olikhet mellan dessa härdar.
2. Härden för tysksmide anordnas på annat sätt än vallonhärden. I den förra härdtypen förekomma tre väggar av järnplattor, men i den senare endast två, och forman ligger icke heller på en järnplatta utan är fästad i själva muren.
3. Forman sitter i de efter tyska smidessättet byggda härdarna högre över bottnen, i vallonhärdarne lägre. Bälgarne drivas långsammare vid tyskhärden än här, där regleringsstången hela tiden hålles i vänstra handen och alltefter smältningens behov än upplyftes, än nedtryckes. Dessutom är forman vidare här, för att blästern skall blåsa fylligare genom den utvidgade mynningen.
4. Skillnaden består likväl förnämligast i själva värkningssättet. I den tyska härden (som det lyster oss att kalla den, till åtskillnad från den franska eller vallonhärden) smältes i allmänhet ett helt skeppund järn antingen av en enda tacka eller av flere på en gång, men i vallonhärden blott så mycket av en gös, som anses vara lämpligt och tillräckligt för en enda järnstång, i det att blott 1/20 eller 1/30 av hela gösen smältes.
5. I den tyska härden smältes och färskas järnet och rensas sålunda gång efter annan, men i vallonhärden blott en gång; ty när så stor del av gösen blivit nedsmält, som är tillräcklig för en stång, uttages den genast ur härden och utsättes ej vidare för blästern eller nedsmältning på nytt, utan så snart första smältningen är avslutad, tages färskan ur härden och lägges under hammare. Detta låter sig göra under 1/4 eller 1/2 timmas förlopp, medan i den tyska härden smältnings- och färskningsarbetet varje gång måste pågå under flera timmar.
6. I den tyska härden kvarlämnas järnet längre i härden, men i vallonhärden sättes godset genast i rörelse och bearbetas genom omröring och samlas genast från alla håll till en lupp.
7. I tyskhärd måste järnet färskas två eller tre gånger, men i vallonhärd blott en gång, och järnet tillåtes icke att liksom en vätska koka och pösa såsom i tyskhärden, utan det omröres oupphörligen med spett och krokar under beledsagande av tämligen stark bläster, varför det lätt stelnar och godset hårdnar och går ihop till en hårdare färska.
8. Ur tyskhärden avlägsnas slagg upprepade gånger, men ur vallonhärden icke alls, utan en del slaggrester kvarstanna i järnet och utsvettas kanske delvis först i räckarehärden.
9. I den tyska härden användas blandade kol, mindre tillsammans med större, stybb med hela kol, men i vallonhärden brukas endast hela kol, som kunna åstadkomma god eld. Kolstybb liksom småkolen föras över till den andra härden eller räckarehärden.

Härav kan man inse, huru stor olikhet det råder mellan det i andra paragrafen beskrivna färskningssättet och det nu skildrade. Även andra olikheter förefinnas, men dessa äro av mindre betydenhet. Beaktansvärd är också skillnaden hos själva järnet, ty i de tyska härdarna åstundas ett tackjarn, som är segt och som i brottytan liknar grå vadmal, men i vallonhärdarna åstundas ett mera rått järn eller ett, som är mindre renat och som är skört och vars brottyta glänser av små gnistrande korn. Ty om järnet icke är sådant, blir dess smältning i härden svår och trög, men järnet förbättras genom bearbetningen och omröringen och befrias från sin råare beskaffenhet. Det tackjärn däremot, som är segt och väl kokats i masugnen, gör icke blott längre motstånd mot elden och låter sig med större svårighet smältas av denna, utan det lider ocksa mindre avbränning. Inom vallonsmidet länder varken järnets minskning eller dess ökning smederna till förlust eller vinst, varför de föredraga sådant järn, som lätt smälter och lätt låter forma sig till en smälta i form av en lupp, och vars bearbetande kan fort verkställas. Resultatet blir på det hela taget detsamma, ty vad som vinnes vid masugnen därigenom, att man får uppsätta mycket malm och litet kol och därigenom erhåller ett mindre renat järn, det forloras i smältare- och räckarehärdarna.

Om den andra härden, som kallas räckarehärden

Den andra härden, till vilken det redan till avlång form utsmidda smältstycket överflyttas och som kallas räckarehärd, är av annat byggnadssätt. Eldstaden är lik den förut beskrivna med skyddande skärm av tegel, för att icke ögonens synkraft skall skadas av den kraftiga elden, den är likaledes av samma byggnadssätt och mått. Den inre härden eller vällrummet däremot är helt och hållet olikt smältarehärdens och har 2 fots bredd från forman till motsatta väggen och 3 till 4 fots längd; den är utdragen på längden, emedan stångjärnsämnena vid uppvärmningen instickas i härdens längdriktning. Långväggen eller den vägg som sträcker sig i längdriktningen, står icke lodrätt utan lutar något utåt, så att härden är vidare upptill än nedtill, ehuru lutningen är ganska obetydlig.

Vad nu forman eller blästermynningen angår, skall dess höjd över härdbottnen, dess längd in i härden, och likaledes dess lutning vara densamma, som hos den nyss beskrivna forman i smältarehärden.

Härden fylles icke med valda kol eller hela sådana utan med småkol och kolstybb, som tillsammans med några småkol inlägges omkring och i själva härden, uppstaplas och hopas till en viss höjd, så att den ter sig liksom en kulle eller hög av kolpulver. Denna hög synes bestå av 8 à 9 tunnor kolstybb, med i stybben inblandade kol, dock blott sådana, som såsom olämpliga för smälthärden, eljest undankastas. Ju större förrådet av småkol är, desto bättre säges stångjärnssmidet lyckas, varför sådana jemte kolstybb samlas från alla håll, medan de hela, större kolen sparas för smälthärdens behov.

När så stället fyllts med kolstybb, överöses en korg eller ett mått bättre kol, varpå eld antändes, och när, såsom förut sagts, järnstycket till en del utsmitts och då det för andra gången skall hamras, vändes den ännu icke uträckta delen mot forman eller blästern, intill vilken den ocksa närmas, då den skall uthamras. Återstående järn, som ännu icke utslagits under hammaren, hålles icke mitt framför blästern utan något åt endera sidan, emedan icke denna höga värmegrad är behövlig, utan framför blästern hålles alltjämt det järnstycke som är närmast att utsmidas. Ty graden av järnets uppvärmning avpassas noga därigenom att järnet hålles mitt för blästern eller vid den ena eller andra sidan eller över eller under, eller om det nedstickes i en större eller mindre hög av kolstybb.

Av rätt många tecken kan man avgöra, huru järnet väller, om det är flytande eller torrt, som det kallas; ty om det glödande järnet är av rödaktig eller mörkröd färg, och om även lågan ter sig mera mörk, är detta ett tecken till att järnet icke väller väl utan torrt. Detsamma visar sig även därav, att slaggen endast med svårighet vill bortgå, ty man påstår, att i detta fall drager sig slaggen mot forman, och att den icke vill utflyta genom den givna öppningen. Kring formmynningen plägar slaggen stelna. Men om däremot järnet är fullständigt vitt och kringsprider rikligt med gnistor, även om de äro små och vitglänsande, så är detta ett tecken till att järnets uppvärmning och vällning försiggår förträffligt i härden. Det yppersta tecknet på god vällning är, om färgen hos gnistorna och lågan något stöter i blått. Det vällande järnet ter sig här i vitblå färg. På andra ställen är detta utseende hos gnistorna ett tecken till allt för kraftig hetta och brännt järn; men här betyder det, att järnet är tillräckligt uppglädgat och färdigt till uträckning.

Alltför stark vällning hos järnet dämpas med tillhjälp av sand och slagg; ty man ser efter då och då, om järnet tagit åt sig för mycket eller för litet värme, vilket bedömes av färgen. Om nämligen mästerräckaren ser, att vallningen försiggår allt för torrt i härden, strör han sand blandad med bokad slagg på det glödande järnet och ibland också omkring alla järnets sidor, varefter han åter trycker ned det i elden och sätter det antingen framfor blästern eller bredvid densamma, allt efter den värmegrad, som det skall antaga.

Ur denna härd utsläppes slaggen ofta, nämligen två, tre, fyra eller fem gånger under varje arbetsskikt som kallas tournée, och enda uppehållet göres då sju smältor uträckts till stångjärn. Det anses såsom ett gott tecken, om slagg i stor mängd finnes i härden, ty i motsatt fall sker uppvärmningen allt för torrt.

Till denna härd tager man endast småkol eller sönderstötta kol, som icke kunna brukas för annat ändamål, men man tager icke så stor mängd av dem som till den förra härden eller smältarehärden, och kolmåttet fylles blott till 2/3. I en enkel härd användas till uträckningen av 35 järnstänger i smältarehärden 28 korgar valda kol, men i räckarehärden 20. Eljest kräver räckarehärden 1 korg eller tunna småkol eller krossade kol till uträckningen av varje stycke stångjärn, men på andra ställen i Roslagen 1 ½, 2 till 2 1/2, korgar eller tunnor o.s.v.

Hammaren i dessa smedjor bearbetar och utsmider järnet utan avbrott, så att den är i rastlös verksamhet, varför också hammare och städ i hög grad upphettas. För att förhindra detta, ty av hettan förlorar järnet sin hårdhet, rinner beständigt vatten ned på den stock, i vilken städet står nedsänkt, så att städet på alla sidor omgives av vatten. Då järnstången utsmides och därefter jämnas, påstänker en pojke med en käpp eller en kvast vatten, så att droppar av kallt vatten falla på järnet och fukta både den glödande järnstången liksom hammaren och städet, och härmed fortfar man, till dess järnstången är jämnad.

Beträffande den järnmängd som man under en veckas förlopp kan uträcka i en hammarhärd, så pläga i en enkel härd, såsom den kallas, i vilken icke så många mästersmeder, svänner och drängar finnas som i andra, varje vecka 40 större skeppund eller 44 stockholmsskeppund uträckas, men i några, där flere smeder, mästersvänner och talrika drängar och pojkar finnas, erhållas 66 stockholmsskeppund i veckan. Erfarenheten har visat, att under en veckas förlopp i en smedja uträckts 72 stockholmsskeppund. En veckas arbetstid plägar räknas till ungefär 128 timmar.

Beträffande förlusten i tackjärn, är det för smederna likgiltigt, om den är större eller mindre. Somliga tro, att avbränningen är liten, eftersom ingen slagg uttappas ur smälthärden, men likväl är i alla fall järnförlusten avsevärd och synes kunna bestämmas genom följande beräkning: om nämligen i en härd under varje vecka tackjärnsgösar smältas och utsmidas till stångjärn och varje gös väger omkring 9 skeppund, så erhållas härav 66 skeppund stångjärn i stockholmsvikt, vadan alltså av 104 skeppund tackjärn erhållas 66 skeppund rent och utsmitt järn. Likaledes, om i en enkel härd under en vecka smältas 7 ½ gösar tackjärn, eller, vad som kommer på ett ut, 67 skeppund och därav erhållas 42 eller 43 skeppund rent järn, varvid förhållandet mellan tackjärn och stångjärn är som 104 till 66 eller såsom 67 till 42 eller såsom 26 till 17 1/2, visar det sig att vid färskningen 1/3 av järnet avbränts. Enligt tyska metoden att färska tackjärn bortgår icke mera an 3/13, så att alltså förhållandet mellan förlusterna blir som 13 till 9. Denna minskning eller avbränning måste i mycket tillskrivas själva tackjärnets art och beskaffenhet, ty smederna föredraga helst ett inuti kornigt, vitt och hårdsatt järn, varför det icke är märkvärdigt, om avbränningen blir större.

De härvidlag förekommande vikterna äro väsentligen olika de vanliga; den enhet som kallas vikt, är lika med 1 ½ skeppund stockholmsvikt.2 ½ vikter utgöra en viktenhet, som kallas milje eller 3 ¾ skeppund.

Arbetarne vid varje härd äro åtta: två mästersmeder, av vilka den ene svarar för smältarehärden, den andre för räckarehärden. For 3 ¾ skeppund eller för en milje som det heter, erhålla vardera 1 ½ daler kopparmynt, mästersvännerna 1 ¼ daler och de 4 drängarne 1 daler var och kolpojken hälften. Utom detta erhålla de ett årligt arvode, som kallas vinpenningar.

Åliggandet, som kolpojken eller goujaren har att sköta, är att stänka vatten på den järnstång som utsmides under hammaren, att påtrycka järnstången brukets märke och att hålla under den med en särskild krok, så att den ligger i god jämnvikt på städet.

När järnet till en del är uträckt, överföres det till en vattentunna, ett tråg eller en liten vattenränna, i vilket det ännu varmt neddoppas, varefter det dock genast upptages och lägges på den nämnda vattenrännans kanter; därefter neddoppas det på nytt efter en liten stund och upptages efter ett ögonblick och lägges än en gång på kanterna, och för sista gången nedsänkes det fullständigt i vattnet och avkyles. När detta skett, återbäres det till räckarehärden, för att den återstående delen må uträckas.

Om det någon gång inträffar, att räckarehärden måste lagas, så att under någon tid järn icke där kan vällas t.ex. om vattnet tar slut, eller om kolstybb icke är till hands, så fortsatta arbetarne icke desto mindre färskningsarbetet vid den andra härden, och järnet formas till en mängd avlånga stycken, som sedan kunna under hammaren utsmidas till en myckenhet av omkring 90 skeppund i veckan.

Även här kan man konstatera skillnaden mellan det tyska sättet att uträcka järn i stänger och det franska:

1. Den andra tyska härden är alldeles lika med den första, och samma arbete utföres alltid i båda. I den franska räckarehärden endast välles järnstängerna, och i den verkställes ingen smältning eller färskning.
2. Härden vid tysksmidet är av kvadratisk form, men den franska härden är mera avlång; väggen mitt emot blästern är lutande utåt.
3. Uppvärmningen och vällningen av järnstängerna äger här rum uteslutande i eld av kolstybb med blandning av småkol, men icke så i den tyska härden.
4. Tecknen på vällningsvärme äro i tyskhärden andra än i vallonhärden; i denna åstundas nämligen en glödning hos järnet ända till vithet blandad med blå färgskiftning; likaledes kräves så stor glödningshetta hos järnet, att gnistor från den vällande järnstången utströmma på alla håll liksom bäckar eller strålar, men icke så från det järn som välles i tyskhärden.
5. Det kräves också mindre mängd kol för smältning och vällning av samma järnmängd och dess uträckning i vallonhärdar än i tyska.
6. Dessutom verkställes arbetet i och för sig fortare, i det att under en veckas tid av vallonsmeder kunna i en smedja, som består av två härdar, 40 till 60 skeppund järn färskas och uträckas, medan de, som driva tillverkningen efter tysk metod, under samma tid knappt nå upp till mera än 16 à 22 skeppund.

Det skulle bliva alltför vidlyftigt att beskriva övriga i andra svenska järnverk övliga metoder att tillverka, forma och utsmida järn. Det finnes nämligen de, som driva sin hantering efter fransk metod, men som besitta ett järn, som är av annan beskaffenhet och som icke på samma sätt upplöses framför forman utan smälter långsammare och långsammare fortäres av elden, vadan det icke är möjligt att med samma smältkonst avlägsna fel ur detsamma eller på en gång smälta allt till en större färska eller lupp. Därför äro de tvungna att genom utslag avlägsna den ur järnet avskilda slaggen eller gång efter annan liksom avskumma den till hälften med järn i flytande form fyllda härden. Dessutom måste de på ett helt annat sätt dämpa och styra elden och blästern, för att härvid, ledda av erfarenheten, icke fel må bita sig fast i järnet genom alltför stor hetta, utan att järnet riktigt mjuknar och blir smidbart, lätthanterligt och medgörligt, så att det kan yrkesmässigt utsmidas under hammaren eller, som det heter, uträckas.

Åtskilliga ägare av annan malm hava för att efterlikna vallonmetoden bemödat sig att anordna sina härdar på liknande sätt, genom att smälta långa triangelformade gösar och genom att på liknande sätt nedrulla dem till härden och framför blästern, genom att därefter så småningom bringa dem till färskor i luppform, oavbrutet omröra smältmassan med spett och genom att sedan överföra smältan till en annan härd, avsedd för räckningen. Men utgången har icke velat gynna försöket, enär järnet, som skulle färskas, icke varit av samma art och beskaffenhet och därför icke lika lätt synts vilja nedrinna i härden utan mera motspänstigt i härdens inre utsätta sig för elden genom att delvis avskilja sig till slagg, från vilken därför smältbadet upprepade gånger måste befrias. Då man härvid lidit förlust såväl i järn som i kol, återvände man villigt till sina gamla tillverkningsmetoder och det vanliga arbetssättet. Ty dannemorajärnet smälter lätt och samlar sig i smält tillstånd lätt till en lupp, varigenom förnyad smältning blir överflödig, och enär det icke är orenat av mycket svavel eller av skadlig stenart, behöver det icke flera gånger färskas eller genom mycken hetta befrias från inneboende oarter. Härav följer, att varje särskilt slags järn kräver sitt färskningssätt och icke underkastar sig ett annat, som är för detsamma främmande.