Kategori: Personer

Den adliga ätten Silfversparre har haft stor betydelse för Hälleberga socken, kanske framförallt genom att Lars Johan Silfversparre grundade Orrefors järnbruk 1726, det som sedermera omvandlades till Orrefors glasbruk. Den förste i ätten som var jordägare i Hälleberga socken var Nils Persson (Silfversparre). Han var bosatt i Holma i Lemnhults socken men samlade på sig egendomar över stora delar av Småland. Han hjälpte Gustav Vasa att återföra smålänningarna till ordningen efter Dackefejden 1542-43 och som tack gavs han möjlighet att lägga grunden till ett godsimperium i Hälleberga. Han beskrivs som ”duktig krigare, hänsynslös godsförvaltare och stor vålds-verkare”. Nils Perssons sonson med samma namn som farfar är möjligen den förste som använder namnet Silfversparre som tillnamn. Han är känd som junker Nils Silfversparre. Han upptäcker skönheten i landskapet kring Orrasjön och låter 1644 bygga ett säteri, Orranäs, på ett näs i sjön ”för behageligheten utav orten”. Den förste Silfversparre som kom att bosätta sig i socknen var Knut, militär liksom de flesta adelsmän på den tiden. Han var son till junker Nils och det var för hans räkning Orranäs säteri byggdes. Han utvidgade jordegendomarna genom köp och donationer. Det var gyllene tider för adeln på 1600-talet. Erik Silfversparre, son till Knut, kom att äga elva gårdar i Hälleberga socken, därav tre säterier, Orranäs, Gullaskruv och Tikaskruv. Erik var överstelöjtnant vid Kalmar regemente och stupade i slaget vid Poltava 1709. Det gjorde också två av hans söner, Knut och Hans, 19 respektive 20 år gamla. En tredje son till Erik Silfversparre var Lars Johan, grundaren till Orrefors järnbruk. Han ansökte om och fick tillstånd att få anlägga masugn och stångjärnshammare vid Vapenbäcksån. Orrasjön, som nu kallades Orranässjön efter säteriet, höjdes med ca 2,5 m för att man skulle kunna reglera vattenförsörjningen till det stora vattenhjul som järnbruket krävde. År 1726 blev startåret och ganska snart döptes platsen för bruket till Orrafors, senare Orrefors. Lars Johan Silfversparre hade många stolta planer, men olyckor och kanske oförmåga ledde till att han kom att förlora sina företag och jordegendomar. År 1732 har han tvingats sälja järnbruket och nio år senare är jordegendomarna, med bl.a. Orranäs och Gullaskruvs säterier förlorade. Lars Johan ska ha slutat sina dagar utblottad på släktgården Ohs i Gällaryds socken 1754. Därmed är Silfversparreepoken slut i Hälleberga. I kyrkan som brann 1976 fanns en vapensköld till minne av Lars Lorenz Silfversparre som stupade i slaget vid Lund 1676. Den av branden illa tilltygade skölden finns att beskåda i ett av kyrkstallarna vid Hälleberga kyrka. Ytterligare ett minne från denna adelssläkt är namnet på en gata i Orrefors – Silversparregatan.

Litteraturtips: Dokumentation i Glasbruksbygd (utg.), Adel, präster och vanligt folk – tusen år i Hälleberga.

LEL

Fanjunkaren vid Kalmar Regemente, Adolph von Schéele (1790 – 1866), gifte sig 1929 med Börsrydskrögarens dotter Cajsa Helena Hindricsdotter Stockhaus, som var född i Pukeberg. Hon var då änka efter komministern i Madesjö J.P. Korssell. De fick sex barn tillsammans (A. v Schéele hade fem barn från tidigare äktenskap) och släkten innehade och bebodde Börsryd gård fram till 1929 då A. v Schéeles sonson (och dotterson till prosten Anders Sandberg), lantbrukaren Hilding von Schéele, avled. Släkten, som inte är introducerad i svenska riddarhuset, kommer från Stralsund. Både A. v Schéeles far och farfar var officerare i svenska infanteriet.

http://www.nybrokunskap.se/rothlieb-gustaf-fredrik-1686-1758/

Daniel Rolander är förmodligen Nybro kommuns mest berömde resenär. Som en av Carl von Linnés apostlar sändes han ut på långresa till Sydamerika för att dokumentera djur och växter och samla in frön och växter till sitt herbarium. Daniel Rolander föddes i Stibbetorp i Hälleberga socken ca 1725. Det här är före den tid som kykoböcker från Hälleberga finns bevarade. Vi vet därför inte föräldrarnas namn. Inte mycket är känt om Rolanders barndom i Stibbetorp men efter ett senare besök i hemmet berättar han om insekter och växter som han studerat och dokumenterat redan som liten pojke. Att en enkel bondson fick studera var något ganska remarkabelt. Tydligen hade han visat talanger för 1736 skrivs han in i skolan i Växjö. Avsikten är säkerligen att han ska studera till präst. Hans ursprungliga namn känner vi inte. Daniel Rolander är det namn han väljer som studiosus, förmodligen som ett äreminne över en pastor med samma namn som en tid tjänstgjorde i Hälleberga. Kanske fanns någon släktskap mellan Rolander d.ä. och d.y. Men det är inte prästyrket som blir Rolanders framtid. Efter avslutade studier i Växjö söker han sig till Uppsala och kretsen kring Carl von Linné. Linné stöttar Rolander ekonomiskt och gör en naturforskare av honom. Rolander visar stor fallenhet och när Linnélärjungarna börjar sändas ut på långa forskningsresor över hela världen blir han en av dem. Rolanders resmål blir Holländska Guyana, även känt som Surinam, i norra Sydamerika. Han reser som informator till plantageägaren Carl Gustaf Dahlbergs barn, men meningen är hela tiden att han ska bedriva vetenskapliga studier i Surinams fauna och flora. Han blir alltså en av Linnés 17 s.k. apostlar som under en period av 30 år, 1746-1776, fullföljer sina uppdrag. Den 20 juni 1755 kommer Rolander till Surinam. Nästan omgående börjar han sitt arbete. Han bygger upp ett herbarium, fyller sitt skissblock med teckningar och skriver en vetenskaplig dagbok på latin. Men mötet med Surinam blir en omskakande upplevelse. Han var rädd för allt det farliga i den tropiska regnskogen, med vilda djur, giftiga ormar och grodor, giftiga växter och illasinnade insekter. För att dämpa sin ångest tog han till alkohol som tröst. Men efter sju månader i Surinam hade han fått nog. Den 2 oktober 1756 är Rolander hemma i Sverige igen. Det goda förhållandet till Linné är borta, varför han vägrar att lämna ut sitt insamlade material till honom. Han behåller också sin dagbok för sig själv. Han har emellertid svårt att klara de uppdrag han får och dör i största armod, gravt alkoholiserad, i Lund 1793. Sina samlingar och sin på latin skrivna dagbok säljer han i Köpenhamn. Hans insatser har först i våra dagar uppmärksammats efter förtjänst. ”Den okände aposteln” har blivit återupp-rättad och han betraktas i dag som en stor naturforskare. Den internationella IK-stiftelsen har låtit översätta hans dagbok till engelska och för första gången finns den snart tillgänglig i tryck. IK-stiftelsen håller på ett sammanställa ett stort bokverk, 11 böcker, med samtliga Linnéapostlars skrifter förutom biografiskt och annat kompletterande material. Titel: The Linnaeus Apostles.

Litteraturtips: 1. Dokumentation i Glasbruksbygd (utg.), Eko från Hälleberget. 2. Dokumentation i Glasbruksbygd (utg.), Hällebergaboken 2010. 3. Ur regnskogens skugga, 2011. Ur regnskogens skugga, som är en utgåva av Rolanders reseberättelse från Surinam, nominerades till det svenska litterära Augustpriset hösten 2012. LEL

Den 18 maj 2023 avtäcktes en minnessten över Daniel Rolander i Stibbetorp. Nyare forskning har visat att Rolander föddes 1723, och man har också spårat några sentida ättlingar som deltog vid firandet tillsammans med talare från Hälleberga hembygdsförening, svenska ambassaden i Karibien, Linnean society och akademisk latinforskning. MJ