Kategori: Händelser

Kalmarkriget är det vanligaste namnet på det krig som utspelades mellan Danmark och Sverige mellan åren 1611 till 1613. Anledningen till detta är att striderna anses ha varit som häftigast i trakterna kring Kalmar och på den svenska sydostkusten. På västkusten benämns konflikten ofta som Brännefejden (på grund av att både svenskar och danskar brände ned ett stort antal gårdar i området.) I Jämtland och Härjedalen kallas kriget ofta för Baltzarsfejden (Baltzar Bäck var en svensk befälhavare i det området.)

Kriget var i princip en maktkamp om Östersjöområdet och dess rika handel. Kalmarkriget hade föregåtts av åratal av vapenskrammel och hårdför retorik mellan de båda staterna. Till  exempel fanns den så kallade Lappmarksfrågan där både den svenske kungen (Karl IX) och den danske kungen (Christian IV), gjorde anspråk på Lappmarken och dess befolkning. Vidare grundade Karl IX Göteborg år 1607. Karl IX gav Göteborg omfattande fiske- och handelsrättigheter, som av danskarna uppfattades som en svår kränkning.

Krigets inledningsskede 

Under våren 1611 såg Danmark sin chans att gå till attack. Sverige var inblandat i flera fälttåg i öster mot Polen och Ryssland. Den 4 april förklarade Danmark krig mot Sverige. Den danska hären, som leddes av kung Christian IV, påbörjade en offensiv från Kristianopel med Kalmar som mål den 24 april. I början av maj nådde danskarna Kalmar där belägringen av både staden och slottet påbörjades. Kalmar stad togs med storm den 27 maj, med stora civila förluster som följd. Karl IX blev smått överraskad av anfallet, han hade räknat med att danskarna skulle anfalla Göteborg, vilket gjorde att de svenska förstärkningarna till Kalmar fördröjdes. Först den 9 juni 1611 anlände Karl IX med en svensk armé i Ryssby strax norr om Kalmar. Svenskarna lyckades även kringgå de danska styrkorna och nedgjorde den danska garnisonen i Kristianopel helt och hållet.

Den svenska strategin var nu att omringa danskarna och tvinga in dem i Kalmar stad, för att sedan anfalla från Kalmar slott. Trots Danmarks totala dominans till havs lyckades förstärkningar i form av utländska legosoldater i svensk sold att ta sig in till slottsgarnisonen från sjövägen . Den 17 juli går svenskarna till attack, det är första gången de båda konungarna möts i strid. I stridens hetta brinner stora delar av Kalmar ned till grunden. Striden slutar med att båda parter retirerar, en del svenskar faller tillbaka till slottet medans Karl IX drar tillbaka till Ryssby. Danskarna stannar kvar i det som är kvar av staden för att ta itu med garnisonen på slottet.

Den 20 juli anländer Christer Some för att ta befälet på Kalmar slott. Inom kort blir dock slottet inringat av danska styrkor både från land och till sjöss. Some beslutar på eget bevåg att förhandla med danskarna angående kapitulation. Till en början motsätter sig underordnade officerare och soldater beslutet. Some lyckas övertala manskapet att krutförrådet aldrig skulle hålla för en längre belägring. Därmed inleds förhandlingar som slutar med att Kalmar slott, den 3 augusti, kapitulerar till fienden. Some går även över till dansk tjänst. Blott några dagar senare faller även Borgholms slott och Öland kommer därmed under dansk kontroll. Vid varselblivandet av nyheterna från Kalmar och Öland blir Karl IX enligt äkta Vasamanér rosenrasande, vid ett tillfälle skall Karl IX ha utmanat Christian IV på en duell, man mot man, via brevkorrespondens. I slutet av juli 1611 går danskarna på offensiven genom att anfalla de förskansade svenskarna i Ryssby. Tre danska anfall slogs tillbaka av svenskarna i Ryssby. I september återtågade danskarna till Kalmar där de förberedde sig för vintern. I slutet av september gjorde svenskarna, under ledning av kronprinsen Gustav Adolf, ett lyckat anfall mot Öland. Borgholm föll den 7 oktober 1611. Därmed var Öland åter i svenskarnas händer.

Skövlingar, belägringar och till slut fred

Den 30 oktober 1611 dog Karl IX i Nyköping. Han efterträddes av den då minderårige Gustav II Adolf. Detta gjorde att en förmyndarregering sattes upp och statsmannen Axel Oxenstierna utnämns till rikskansler. Danskarna såg chansen att gå till anfall och gjorde en frammarsch mot Växjö. Mot Christians förmodan gjorde Gustav II Adolf en framstöt mot det danska Skåne där staden Vä brändes. Danskarna svarade med att bränna ned Växjö. Den 10 till 11 februari 1612 stod slaget vid Vittsjö, där Gustav II Adolf med nöd och näppe, hann undan danskarna. Den 5 maj inleddes belägringen av Älvsborgs fästning. Befälhavaren Olof Stråle på fästningen var fast besluten att Älvsborg inte skulle bli ett nytt Kalmar. Dock tvingades man ge efter för den danska övermakten den 24 maj. I mitten av juni 1612 lyckades även danskarna att återta Öland.

I början av sommaren 1612 såg det ut som om Danmark kan ta hem en promenadseger genom att marschera mot Jönköping och senare Stockholm. Två danska arméer, den östra och den västliga ger sig av mot Jönköping. Den östra tvingas att vända tillbaka till Kalmar på grund av hårt motstånd från svenska trupper och bondeuppbåd. Den västra armén lyckas nå Jönköping och staden bränns. Christian IV bestämmer sig för att använda av sjövägen för att anfalla Stockholm. Sjöexpeditionen nådde Stockholm den 3 augusti, men tvingas tillbaka redan den 10 augusti på grund av oväntat hårt motstånd. Under resten av kriget förekommer endast mindre drabbningar mellan danskar och svenskar. Gerillakrigföring blev ett vanligt inslag i striderna mellan danska reguljära trupper och svenska bönder. Med hjälp av engelsk medling förhandladess fred fram i Knäred den 20 januari 1613. Däribland tvingades Sverige att betala Älvsborgs andra lösen på en miljon silvermynt.

Madesjö socken under Kalmarkriget

Minnet av Kalmarkriget lever fortfarande starkt bland befolkningen i Madesjö. Det starkaste minnet är kanske Sven Håkansson Krååk och slaget vid Jutebackarna. Slaget stod den 6 september 1612 i huvudsak kring Jutabacken som ligger en bit ifrån Madesjö kyrka. Den danska styrkan bestod av omkring 100 man fotfolk och ryttare. På den svenska sidan fanns omkring tjugo frivilliga bönder. Enligt traditionen skall Krååk ha klätt ut sig till en tiggare som sedan betalades för att visa vägen till Ebbehult av befälhavaren för den danska styrkan. Krååk skall sedan ha lett in den danska styrkan på ett villospår där bönderna låg i bakhåll. För att signalera bönderna att gå till anfall drog Krååk fram en hjullåspistol och skött officeren till döds. Vid den inledande fasen av slaget nedgjordes majoriteten av den danska styrkan. Den återstående delen som uppgavs vara ryttare flydde söderut men hans upp vid Göstorp, där även de dödades. Kropparna gjorde man av med genom att slänga dem i ett kärr i närheten.

Huruvida det gick till som traditionen lyder är osäkert. Att den danska styrkan skulle ha haft Ebbehult som mål är inte särskilt troligt. Istället är det mer troligt att den danska expeditionen var på jakt efter den upproriske kyrkohedern Petrus Magni Stolpe. Dessutom är det inte heller särskilt troligt att Krååk lyckades med hjälp från endast bönder. Vid den här tiden finns det belägg för att Krååk hade några knektar till sitt förfogande, rimligen måste en del av dem ha deltagit i slaget.

Som tack för sina insatser vid Jutebackarna tilldelades Sven Håkansson Krååk ägor i Ebbehult och Knalltorp. Efter kriget fortsatte Krååk att tjäna kronan genom att leta upp ”landsförrädare”, det vill säga bönder som hade svurit trohet till den danske konungen. Särskilt Öland drabbades hårt av detta på grund av att ön hade bytt herrar ett flertal gånger under krigets gång.

Referens

Danielsson, Peter, Kalmarkriget 1611-1613, Sancte Christophers gille, Kalmar, 2011

Westmar, Helge (red.), Madesjö sockens historia. 1, Madesjö, 1961

AP