1/ Följande artikel har hämtats ur boken ”Sveriges bebyggelse, Landsbygden Kalmar Län III” från 1958.
AV FOLKSKOLLÄRAREN
BIRGER HENDELIN
Oskars socken har fått namn efter konung Oscar I. Den bildades genom en år 1847 företagen utbrytning från Mortorps socken. Före denna tid kallades området Mortorps skogsbygd eller kapellbygden.
Angränsande socknar är i norr Örsjö och Madesjö, i öster Mortorp, i söder Karlslunda och i sydväst Vissefjärda. Arealen är 76,89 kvkm, därav 74,52 kvkm land. Åkern utgör 15 % av landarealen och skogsmarken 78 %.
Terrängen är småkuperad och mycket stenig. Från de högsta områdena i socknens västra delar (omkr. 100 m över havet) sluttar marken obetydligt mot öster. Sjöarna, i dessa trakter ofta kallade gölar, är ganska talrika, drygt ett tiotal. De avvattnas genom Hagbyån. Namnen på de största sjöarna är Hultabrejan, Alsjön och Mosjön1).
Berggrunden består av Växjögranit. Den är massformig och medelgrov. Färgen växlar från röd eller rödlätt till grå. I större delen av socknens västra hälft är graniten hornbländeförande. En gångporfyr har iakttagits ett par km söder om Pukaberg.
Eftersom socknen ligger i ett ganska kargt område, i själva kanten av det stora skogsbältet mellan Kalmar och Kronobergs län, får man antaga, att den fått bofast befolkning i jämförelsevis sen tid. Fynd av stenverktyg tyder dock på att människor vistats här åtminstone tillfälligt redan under förhistorisk tid.
Bebyggelsen har undergått stora förändringar under de senaste 60-70 åren. Till omkr. år 1880 ökades folkmängden oavbrutet trots utflyttning till städerna och emigration. Befolkningen hade här som på många andra håll vid denna tid svårt att få sin utkomst i hemsocknen. Eftersom skogen ännu hade obetydligt värde, var jordbruket det enda man hade att falla tillbaka på. Allt sämre jord odlades, och allt längre från den gamla bygden tvingades man anlägga små jordbrukslägenheter. Ett otal stugor växte upp i skogarna. Större delen av denna stugbebyggelse har nu övergivits.
Till bilden. av den förändrade bebyggelsen hör också, att en del nybyggnadsverksamhet förekommit i Alsjöholm.
Folkmängden är nu endast en tredjedel av vad den var för 75-80 år sedan. Ar 1850 var den 1.347 personer, år 1860: 1.597, år 1870: 1.883, år 1880: 2.049, år 1890: 1.787, år 1900: 1.526, år 1910: 1.332, år 1920: 1.175, år 1930: 1.024, år 1940: 842, år 1950: 722 och år 1957: 625 personer.
När arbete ej fanns att få i hemsocknen, återstod för många människor endast att emigrera. Flertalet ställde kosan till Nordamerika, blott en eller annan till Danmark eller Tyskland. Emigrationens omfattning åren 1866 – 1935 var följande:
| 1866-70: 13 personer, 1871-75: 36, | 1876-80: | 10, | ||||||
| 1881-85: | 34, | 1886-90: | 60, | 1891-95: | 91, 1896-1900: | 51, | 1901-05: | 87, |
| 1906-10: | 80, | 1911-15: | 67, | 1916-20: | 19, 1921-25: | 22, | 1926-30: | 31, |
| 1931-35: | 0. | |||||||
Den första starkare impulsen fick man nödåret 1869, då den första större skaran, 10 personer, gav sig i väg. Kulmen nåddes 1902 med 30 personer. Allt som allt har något över 600 människor lämnat Oskars socken för att söka sin bärgning i främmande land.
Strömmen har även gått i motsatt riktning, om än svagt och sporadiskt. År 1895 återvände en skara på tio personer.
De viktigaste näringsgrenarna är de för en ren landsbygdskommun i denna del av Sverige vanliga: jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Utvecklingen har gått i den riktningen, att jordbruket fått allt mindre betydelse. Men även om jordbruket relativt taget hade större betydelse under 1800-talet, var produktionen av brödsäd redan då otillräcklig för det egna behovet. De senare årens arealminskning beror på jordbruksteknikens utveckling. Det går ej att använda moderna maskiner annat än på någorlunda stora och stenfria åkrar. De sämsta har därför lagts ut till skogs- eller betesmark.
År 1932 utgjorde åkerjorden 1.137 ha, naturlig äng 209 ha och skogsmark 5.724 ha. Motsvarande siffror år 1951 var 891 resp. 117 och 5.845 ha. Sistnämnda år tillkom 80 ha kultiverad betesmark. Från år 1919 till år 1951 har åkerarealen minskats med 379 ha.
Höstvete odlades år 1932 på 3 ha, år 1951 på 1 ha. Motsvarande siffror för höstråg var 95 resp. 32 ha, för vårvete 59 resp. 47 ha, för vårråg 9 resp. 3 ha, för korn 3 resp. 6 ha, för havre 361 resp. 179 ha, för potatis 77 resp. 46 ha, för vall till hö 321 resp. 384 ha, för helträda och obrukad åker 77 resp. 41 ha.
På grund av den jämförelsevis goda betestillgången har kreatursstocken varit ganska stor och mjölkproduktionen ansenlig, i synnerhet sedan man fått eget mejeri inom socknen. Antalet kor år 1932 var 676 st och hade år 1951 minskat till 491 st. Mejeriet är nu nedlagt, och mjölken transporteras till Nybro eller Emmaboda.
Som ovan antytts, har en omställning av näringslivet efter tidens krav länge pågått och pågår alltjämt. Skogsbruket har kommit i förgrunden. Denna anpassning i förening med befolkningens idoghet har åstadkommit väsentliga ekonomiska resultat. Den forna fattigdomen har förbytts i välstånd.
I äldre tider, även sedan järnvägen Kalmar – Emmaboda kom till, var avsättningssvårigheterna för skogsprodukter betydande. Virke och tjära fraktades efter oxar eller hästar den långa vägen till Kalmar eller någon av småhamnarna söder ut: Bottorp, Hagbyhamn. eller Kolboda. Gamla virkeskörare har berättat, att det kunde inträffa, att lass med långa sparrar blev hängande på någon tvärbrant backe. Normalt krävde en hamnresa ett dygn. Man körde hemifrån på kvällen, var framme vid hamnen och lassade av på morgonen och använde dagen för återfärd.
Hamnresorna var inte bara tröttsamma och tidsödande. De kunde också bli strapatsrika. Ännu i slutet av 1800-talet var osäkerheten på vägarna så stor, att man helst slog sig samman i stora sällskap för att vid behov kunna freda sig.
Järnvägen, invigd 1874, gav ny fart åt avverkningarna. Dåvarande Nybro köping och senare även Påryd blev viktiga avsättningsorter, efter hand som det på dessa platser växte fram träindustrier.
Industrier saknas. En del mindre företag har vid olika tillfällen startats, men alla har efter en kort tid lagts ned. Sålunda fanns i Anebo i början av 1890-talet ett ullspinneri och färgeri, och ännu längre tillbaka i tiden fanns i Besagöl ett garveri. I Anebo drivs numera en mindre kvarn.
Hemslöjd, t. ex. tillverkning av träskor, korgar och vävnader, förekom ganska allmänt ännu i slutet av förra århundradet.
Socknens handelscentrum är Alsjöholm vid Alsjö kyrkby. Här finns kyrka, skola, poststation, sparbank (grundad 1921), diverseaffärer, konditori, bageri och bilstation.
Sedan gammalt är annars Nybro den förnämsta såväl avsättnings- som inköpsorten.
Vägar av sådan beskaffenhet, att de kunde befaras med vagn, torde ha saknats till ett stycke in på, 1800-talets senare hälft. Antagligen 1868-69 byggdes den s. k. Väntorpsvägen, som sträcker sig från Väntorp genom Mortorps socken och i Oskar går genom byarna Alsjö och Björnasjö för att vid Björstorp förena sig med örsjövägen. Troligt är, att denna väg haft någon primitiv föregångare, ridstig eller vad man vill kalla den. Enligt vad äldre sagesmän berättat, gick kapellbygdens gamla förbindelseled med Martorp förbi Folkehyltan till Runtorp och vidare utmed ån mot Mortorps kyrkby.
En annan väg förbinder Alsjöhohn med Nybro och Påryd. Den senare vägsträckan, Ugglebo – Alsjöholm, byggdes åren 1908-09.
Genom att busslinjer inrättats och genom att bilismen i övrigt kraftigt utvecklats, har sockeninvånarna nu bättre möjligheter till kontakt med omvärlden. Ett tidigare skedes starka isolering är bruten.
Vid sockenbildningen fanns endast en ambulerande skola, som dessutom besöktes mycket oregelbundet av barnen i den rote, där den för tillfället pågick. Särskilda skolhus hade man ej hunnit skaffa. Hemmansägarna i respektive rotar upplät något utrymme. Säkerligen var detta många gånger av mindre lämplig beskaffenhet, men någon annan utväg stod tills vidare ej till buds. De svåra åren i mitten på 1840-talet hade gjort den ekonomiska situationen ohållbar. Skolhusbyggandet måste ställas på framtiden.
Tills vidare ordnades lokalfrågan genom att dåvarande klockaren och skolläraren, som hade eget hus på den tomt, där församlingssalen sedan legat, upplät detta till skola. Huset var emellertid mycket bristfälligt. År 1858 klagas över, att ”det är så stora hål i taket, att dagsljuset lyser igenom”.
Eftersom en enda lärare omöjligen kunde hinna med att undervisa alla barnen (åren 1860-80 höll sig siffran vid omkr. 320), anställdes en biträdande lärare samt ett par småskollärarinnor.
Först 1872 stod det nya skolhuset i Alsjö färdigt. Strax efter byggdes skolhus i Lillaverke och Karstorp. I och med att skolorna sålunda hade fasta lokaler, kunde undervisningen bedrivas under mera ordnade förhållanden. Skolgången blev mera regelbunden. Tidigare hade skolrådet vid flera tillfällen måst hota med kraftåtgärder gent emot tredskande barn och föräldrar.
Senare års starkt minskade barnantal har framtvingat skolindragningar (1875 föddes 63 barn, 1950 endast 12). Skolan i Alsjö är den enda som kunnat bibehållas. F. n. är anställda en manlig folkskollärare (tillika organist), en folkskollärarinna och en småskollärarinna.
Kyrkan är från 1870 och uppförd av trä. Byggmästare var J. G. Blomdell från Nybro. Klockstapeln bär årtalet 1862.
På samma plats som den nuvarande kyrkan låg förut ett litet kapell, Mortorps kapell, av okänd ålder. I ett protokoll från början av 1700-talet nämns, att man ”sedan uhrminnes tijder” hållit gudstjänst i skogsbygden. Man vet, att i kapellet uppsattes en orgel i början av 1850-talet (ej den nuvarande, som är från 1883) och att där fanns en mindre altartavla föreställande nattvarden. I kapellet hölls i regel gudstjänst endast var tredje söndag. Ett av de viktigaste skälen för församlingsdelningen tycks ha varit den långa vägen till Mortorps kyrka. Till prästgård inköptes 7/32 mantal nr 3 Alsjö.
Kyrkan restaurerades grundligt 1953. Den försågs med elektrisk uppvärmning och elektrisk belysning. Vidare förminskades kyrkorummet något genom att man avskilde en del till vapenhus. Många värdefulla och vackra inventarier har skänkts under senare år, bl. a. en brudkrona och flera antependier.
I kyrkligt administrativt avseende är Oskar annexförsamling i Mortorps och Oskars pastorat, Södra Möre kontrakt.
Frikyrkorörelsen har sedan ganska lång tid haft verksamhet i socknen: pingstvännerna och Svenska Missionsförbundet. Missionshus finns i Västra Alsjö.
Socialvården var vid socknens start som självständig, här som överallt i landet, av primitiv karaktär. Hemlösa fattiga hystes in i av kommunen hyrda stugor här och var i socknen och tilldelades några kappar säd samt någon famn ved. Vid en kommunalstämma 1881 uppkom förslag att socknen skulle bygga ett särskilt s. k. fattighus, men förslaget bifölls ej. Frågan återkom sedan gång efter annan. År 1923 togs den upp till slutgiltig behandling. Man hade då fått ännu ett förslag att taga ställning till. Från Mortorp hade nämligen kommit en förfrågan, om man vore intresserad av att bygga ett för båda socknarna gemensamt ålderdomshem. Efter många sammanträden, överklaganden och stridigheter enades man slutligen om att ett vårdhem skulle uppföras i Påryd, gemensamt för Karlslunda, Oskar, Mortorp, Gullabo och S:t Sigfrid. År 1929 stod Solgården, som det nya hemmet kallades, färdigt och har sedan dess väl fyllt sin uppgift.
Efter kommunindelningsreformen bildar Oskar tillsammans med Mortorp och Karlslunda en kommun. Kommunalt centrum är Påryd.
2/ Hela denna artikel är ett direkt utdrag ur Lennart K. Perssons bok om Oskars Kyrka och Församling från 2008.
Förändrade tillhörigheter
Kalmar kom att bli eget stift 1678 sedan det fungerat som s.k. superintendentia (i praktiken men inte formellt ett stift) från början av 1600-talet. Till detta hörde självfallet Mortorp och dess kapellförsamling, sedermera Oskars församling. När en utredning i slutet av 1800- talet framförde förslaget att Kalmar stift skulle fogas till Växjö stift uppkom en synnerligen omfattande motrörelse. Kyrkostämman i Oskar skrev på den petition som yrkade att gällande förhållande inte skulle ändras. Så skedde emellertid och Kalmar stift upphörde 1915 då samgåendet med Växjö realiserades. När kyrkomötet (kyrkans riksdag) 1926 begärde att Kungl. Maj:t skulle framlägga förslag till återupprättande av Kalmar stift, alternativ inrätta Kalmar-Blekinge stift, instämde Oskars kyrkostämma med kraft i denna viljeyttring. Någon ändring åstadkoms likväl inte. Efter denna tid har omfattningen av Växjö stift visserligen diskuterats men inte på allvar blivit ifrågasatt, vilket framgår av Göran Åbergs bok Växjö stift i historia och nutid (2007).
Vid två tillfällen, 1885 och 1914, har Oskar anhållit om att bli eget pastorat med rättighet att hålla egen kyrkoherde. Trots att moderförsamlingen Mortorp avvisade önskemålet tycks Oskars kyrkostämma ha fullföljt sin ansökan. Något resultat uppnåddes inte.
Under 1950-talet kom staten, i detta fall Kammarkollegium, att utreda gällande pastoratsindelningar och förorda vissa omläggningar. Detta förestavades rimligen av att en nationell kommunreform genomförts 1952, vilken för Oskars vidkommande innebar att kommunen slogs samman med Karlslunda och Mortorp till vad som kallades Mortorps storkommun. Kyrkostämman och kyrkorådet i Oskar uttalade i ett tidigt skede sin önskan att Mortorps pastorat skulle bestå och att Oskar i konsekvens härmed skulle få ha en egen komminister. De s.k. pastoratssakkunniga besökte Oskar och sammanträffade med kyrkorådet. De kom att stödja Oskars önskan och detta gällde även Domkapitlet i Växjö. När Kammarkollegium presenterade sitt slutgiltiga förslag innebar det likväl att det gamla pastoratet skulle förändras och att Karlslunda, Mortorp och Oskar skulle ingå i ett gemensamt pastorat. Kyrkoherden skulle vara placerad i Karlslunda och komministern i Mortorp. Från Oskars sida vädjade man energiskt men förgäves att den gamla ordningen skulle bestå. Med utgången av 1962 försvann komministertjänsten i Oskar och Bror Svensson fick tacka för sig efter mer än 25 år i församlingens tjänst. Församlingens fortsatta kyrkliga verksamhet kom att skötas från Karlslunda och Oskar föll på komministern, senare kyrkoherden och prosten Birger Gustafssons lott. Han övervann uppenbarligen snart de negativa känslor, som oskarsborna haft inför pastoratsförändringen, och kom att verka inom församlingen i 16 år.
I början av 1970-talet företogs en ny utredning av pastoratsindelningen. Bakom utredningen stod även nu Kammarkollegium biträtt av Domkapitlet i Växjö. I princip gällde samma motiv som tidigare, nämligen de organisatoriska förändringar som var en följd av den då pågående politiska reform som syftade till att skapa nya och stora kommunblock. Domkapitlets förslag, som lades 1972, innebar att Oskar skulle brytas ut ur sin samhörighet med Karlslunda och Mortorp och föras till Madesjö. Det avgörande och till synes logiska argumentet var att Oskar sedan 1969 inte längre tillhörde Mortorps utan Nybro kommun. Kyrkorådet i Oskar protesterade åter. Församlingen ville förbli i det aktuella pastoratet och man fick stöd från kyrkoråden i de båda systerförsamlingarna. Protesten visade sig fruktlös. Oskar fördes till Madesjö pastorat till vilket församlingen hört sedan 1977. Därmed bröts den kyrkliga samhörighet mellan Oskar och Mortorp som hade anor tillbaka till 1600-talet. Det vill synas som om Oskars nya tillhörighet ganska snart vann full acceptans bland de berörda.
Det senaste förslaget – kanske bör det endast kallas uppslag eller idé – angående Oskars framtid härrör från 2003. Det kom från kyrkoherden i Madesjö och gick ut på att Oskars och Örsjö församlingar skulle slås samman. Förslaget byggde rimligen på förhållandet att de båda församlingarna delar på en prästtjänst, har gemensam kantor och kör samt att deras gudstjänster ibland är samlysta. Att den historiska samhörigheten är begränsad tillmättes tydligen ringa betydelse. Förslaget mötte ”inga positiva uttalanden” heter det i Oskars kyrkoråds protokoll. Om det möjligen har framtiden för sig får denna utvisa.
Vill du köpa boken kan du vända dig till:
Oskars församling
Leif Eriksson
Alsjövägen 34
382 96 NYBRO
1) Anm. Mosjön avvattnas genom Halltorpsån. En större sjö är även Krokstorpasjön.