Författare: Janne

1725–1879

AV ELIS HILDEBRAND
Särtryck ur Kalmar Läns Fornminnesförenings Meddelande 1938

EFTER AVSLUTANDET AV DEN EPOK I SVERIGES historia, som plägar kallas storhetstiden, började den decimerade och utarmade befolkningen att efter bästa förmåga söka upphjälpa sin genom de långvariga krigen och av andra orsaker skäligen derangerade ekonomi. Ett led i denna strävan var att i större utsträckning än tillförne tillgodogöra sig de råvaror, som funnos inom landet, och däribland även befintliga järnmalmer.

Även inom Småland kan denna industriella uppryckning — som visst icke saknade förebud under 1600-talet — konstateras, och vid landskapets alla forsar och fall började vattenhjulen snurra, drivande verk av skilda kategorier. Det var främst de stora köpmanshusen i Kalmar och Västervik, som med sitt kapital stimulerade denna bruks­drift — särskilt är att nämna familjen Hoppenstedt i Kalmar, som under 1700-talet kom att spela en betydande roll i Smålands bruks­historia. Bl. a. medverkade denna familj till anläggande av Lovers alunbruk på 1720-talet samt blev en av intressenterna i Orrefors bruk och i flera bruk i Tjust. Till dessa 1700-talets nyanläggningar hör också Flerohopps bruk i Madesjö socken, med bruksstämpeln FRH. I drygt 150 år kom detta järnverk att fortleva, spelande en väsentlig roll för sin bygd. Brukets tillkomst och öden torde vara ganska typiska för liknande smärre smålandsbruk, och en på arkivaliskt material, släkttraditioner m. m. byggd översikt över dess historia torde kunna tjäna som ett litet bidrag till Kalmar läns brukshistoria, vilken är så uppfylld av intressanta namn både på bruk och bruksägare.¹)

1) Huvudkällan är Bergskollegii handlingar i Riksarkivet, den Hildebrandska brevsamlingen i Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien samt Brukets ännu å Flerohopp förvarade räkenskaper för vissa år. För åtskilliga uppgifter har jag även att tacka Fil. lic. Bengt Hildebrand, Stockholm, samt Kalmar Museums arkiv.

1. Tiden 1724–25. Brukets tillkomst.
I våra sydligare provinser saknas, som bekant, brytvärda bergmalmer, men under urminnes tider hade befolkningen till husbehov tillgodogjort sig den i sjöar och vattendrag ganska allmänt förekommande järnockran, populärt benämnd sjö- och myrmalm, och särskilt var detta förhållandet i Småland, där dock konsten att i blästerugnar ur nämnda malmer utvinna smidbart järn under ett eller annat århundrade varit förgäten.¹⁾ Emellertid hade man ej alldeles avglömt att sådan företagsamhet tidigare bedrivits, och var det väl hågkomsten härav, som kom en gammal länsman i Kalmar län, Jonas Ericsson, att i början av 1700-talet insamla uppgifter om ockrans förekomst i vissa socknar av länet liksom ock att för förekomsten ifråga intressera en lämplig person, nämligen herren till Ebbetorps egendom vid Kalmar, lagmannen i Nerkes domsaga, Gustaf Fredrik Rothlieb, sedermera landshövding i Kronobergs län, vilken i sin tur lyckades med sig associera först landshövdingen i Kalmar län, generalmajoren och friherren Georg Wilhelm Fleetwood samt något senare handelsmannen och illitterate rådmannen i Kalmar Caspar Hoppenstedt.

I augusti 1724 ingingo herrar Fleetwood och Rothlieb med en skri­velse till Bergskollegium,²) i vilken de anhålla om rätt att i Madesjö socken få anlägga masugn och hammare. Redan i september månad samma år avgiver bergmästaren Hindric Schnack av kollegium infordrat yttrande, i vilket han vitsordar, att myrmalm ”til een stor myckenheet” fanns såväl i Madesjö som i Kristvalla socknar, att stora skogar, som ej voro anslagna till kolning åt andra bruk, förefunnos i orten, särskilt i Kristvalla socken samt att vid Rås och Kvarnkulla i Madesjö socken fanns ett med vattenfall i Orraforsån väl försett och för. bruksanläggning i övrigt mycket lämpligt ställe.
Den 11 maj 1725 upplåta fyra personer,³⁾ ”rätte skatte ägare til före nämnde Rååsa 1 helt hemman i Madsiö Sochn — förenämbde gambla qwarn med des uhråldriga stånd och jordplatsar til bruket

1. Angående sjö- och myrmalmers bildning, förekomst och användning Se: En bergsbok till Carl Sahlin, sid. 145. Sthlm 1921.
2. I Riksarkivet Bergskollegii brev, suppliker och rannsakningar, akt 780.
3. Bergskoll. brev, suppliker och rannsakningar, akt 821, se Bil. 2.

GEORG WILHELM FLEETWOOD.
En av Flerohopps bruks stiftare. Efter oljemålning å Länsresidenset i Kalmar.

och masugnen i en summa i et för alt åtta dahl:s silf:mt”.¹) Bil. 1.
I augusti månad sistnämnda år inrapporterar bergmästaren Gustaf

¹) 1 daler silvermynt var vid denna tid = 1: 33 kronor. Köpeskillingen var således anmärkningsvärt ringa, men bönderna väntade sig andra förmåner av bruksanläggningen i form av förtjänster för kol, virke, ved och livsförnöden­heter samt av transporter av brukets tillverkningar.
Rås hemman är beläget västnordväst om Kalmar på 37 km. avstånd, fågel­vägen.

Lemoine,^l) att han vid undersökning funnit sjö- och myrmalm på ägorna till 60 namngivna hemman inom Madesjö, Kristvalla, Ljungby och Vissefjärda socknar samt att analyser å dessa malmer givit till resultat, att de höllo en järnhalt av mellan 38 och 56 procent. Den 15 november 1725 anhåller Rothlieb hos Bergskollegium²) om dels ensamrätt till sjö- och myrmalmsförekomsterna i orten, dels samma rätt till skogen inom Madesjö och Kristvalla socknar, dels ohindrad vattenframrinning uppströms om bruksplatsen och dels nio års skattefrihet för bruket.

2. Tiden 1725–38. Ägare: G. W. Fleetwood, (efter 1728 Silleen), G. F. Rothlieb och C. Hoppenstedt senior.
Den 24 november 1725³⁾ meddelar Bergskollegium landshövding Fletwood, assessor Rothlieb och rådman Hoppenstedt privilegium å bruksanläggning, omfattande en masugn, en stångjärnshammare med två härdar samt en knipphammare under villkor, att ingens rätt härigenom förnärmas eller någon olägenhet tillskyndas, och skulle ägarna till Flerohopps bruk vara skyddade emot hinder eller förfång i annan måtto. Samtidigt beviljades bruket ”nio års frihet av sielfwa wärken”. Bil. 2.

Sitt gamla egenartade namn erhöll bruket genom sammanslagning av de första bokstäverna i de tre stiftarnas namn, en analogi till det på liknande sätt bildade småländska bruksnamnet Kosta (Koskull, Staël v. Holstein).

Så kunde då bruksanläggningen vederbörligen taga sin början. Detta hade emellertid ägarna på egen risk redan gjort, såsom framgår av en skrivelse från bergmästaren den 20 augusti 1725, där han säger: ”hafwandes herrar interessenterne efther konstmästarens Lars Steinholts deseiner redan begynt att inrätta wattenloppen samt anlägga masugnen”.

Någon gång år 1726 var masugnen så pass färdig, att tackjärns­tillverkningen kunde taga sin början, men hävderna förkunna, att blåsningen misslyckades och bättre gick det ej de två därpå följande åren, varför ägarne hade tillfälle konstatera sanningen av ordspråket, att i portgången är det sämsta föret. Härtill kom också, att 1727 skall hjulstocken till stångjärnshammaren hava brustit, i samband varmed vattenhjulet fördärvades; man måtte väl således hava lyckats knåpa ihop så pass mycket tackjärn, att stångjärnstillverkningen kunnat påbörjas. Detta var emellertid en relativt mindre skada, som väl lätt kunde repareras, men en ännu större inträffade hösten 1729, då mas­ugnen skall hava^– ”fallit neder”, varför någon masugnsdrift ej kunnat företagas under de nästpåföljande tre åren, och då tackjärn ej fanns, så måste smidet nedläggas. Detta förefaller ju mycket märkligt, men ägarna förklara i en litania till Bergskollegium^l) , att så varit förhållandet. För en utomstående synes det, som om masugnen hade bort kunna repareras på några månader, men det var väl penningebrist, som tillkom och ökade eländet.

Under tiden hade bruksägarna emellertid drabbats av ett nytt och oväntat bekymmer. I februari 1728²⁾ förklarar Rothlieb, som allt ifrån början varit — man skulle kunna säga verkställande direktör —och fortfarande var det, i skrivelse till Bergskollegium, att intressenterna till sin ”stora afsaknad” funnit, att vattentillgången i Orranäs-ån även vid högflod var så ringa och kraften i proportion därtill, att masugnen och hammarverket ej samtidigt kunde drivas, varför de kunde påbörja smidet först sedan tackjärnstillverkningen var avslutad, och då återstod så kort tid av året, att smidet ej medhann. I anledning härav anhåller Rothlieb, att de måtte berättigas flytta stångjärnshammaren till Kvarnkulla ägor, uppströms om Rås. Denna plan måtte emellertid hava ändrats, ty den 21/3 1729 meddelar Rothlieb Bergskollegium³⁾, att de nu beslutat flytta hammarverket till ett ställe å Rås ägor, straxt nedanför den redan inrättade hammaren.

Av bergmästarens relationer⁴⁾ har kunnat inhämtas, att brukets tillverkning under åren 1726–34 varit 751 skpd⁵) tackjärn och 122¹/₄ skpd stångjärn.

Emellertid hade med utgången av år 1734 de nio frihetsåren gått till ända, varför Rothlieb i god tid nämnda år ingår till Bergskollegium med framställning om förlängning därav, och motiverade han detta med dels de förenämnda olyckliga omständigheterna vid starten, dels att malmutvinningen varit besvärligare och dyrare, än man från början trott, och dels att vattenkraften för verkens drivande visat sig vara otillräcklig. Samtidigt härmed meddelades, att intressenterna hitintills i bruksanläggningen nedlagt 16 500 daler s:mt i penningar. Sedan bergmästaren efter order undersökt förhållandet och därvid kunnat konstatera, att masugnen i stället för projekterade 3 000 skpd

¹) Bergskoll. brev, suppliker och rannsakningar, akt. 820. Lemoine var ord. bergmästare i Skåne.
2) Dito, akt. 822.
3) Bergskoll. privilegier och resolutioner

GUSTAF FREDRIK ROTHLIEB.
En av Flerohopps bruks stiftare. Efter originalporträtt i Nordiska museet.

blåsningen misslyckades och bättre gick det ej de två därpå följande åren, varför ägarne hade tillfälle konstatera sanningen av ordspråket, att i portgången är det sämsta föret. Härtill kom också, att 1727 skall hjulstocken till stångjärnshammaren hava brustit, i samband varmed vattenhjulet fördärvades; man måtte väl således hava lyckats knåpa ihop så pass mycket tackjärn, att stångjärnstillverkningen kunnat påbörjas. Detta var emellertid en relativt mindre skada, som väl lätt kunde repareras, men en ännu större inträffade hösten 1729, då mas­ugnen skall hava^– ”fallit neder”, varför någon masugnsdrift ej kunnat företagas under de nästpåföljande tre åren, och då tackjärn ej fanns, så måste smidet nedläggas. Detta förefaller ju mycket märkligt, men ägarna förklara i en litania till Bergskollegium^l) , att så varit förhållandet. För en utomstående synes det, som om masugnen hade bort kunna repareras på några månader, men det var väl penningebrist, som tillkom och ökade eländet.

Under tiden hade bruksägarna emellertid drabbats av ett nytt och oväntat bekymmer. I februari 1728²⁾ förklarar Rothlieb, som allt ifrån början varit — man skulle kunna säga verkställande direktör —och fortfarande var det, i skrivelse till Bergskollegium, att intressenterna till sin ”stora afsaknad” funnit, att vattentillgången i Orranäs-ån även vid högflod var så ringa och kraften i proportion därtill, att masugnen och hammarverket ej samtidigt kunde drivas, varför de kunde påbörja smidet först sedan tackjärnstillverkningen var avslutad, och då återstod så kort tid av året, att smidet ej medhann. I anledning härav anhåller Rothlieb, att de måtte berättigas flytta stångjärnshammaren till Kvarnkulla ägor, uppströms om Rås. Denna plan måtte emellertid hava ändrats, ty den 21/3 1729 meddelar Rothlieb Bergskollegium³⁾, att de nu beslutat flytta hammarverket till ett ställe å Rås ägor, straxt nedanför den redan inrättade hammaren.

Av bergmästarens relationer⁴⁾ har kunnat inhämtas, att brukets tillverkning under åren 1726–34 varit 751 skpd⁵) tackjärn och 122¹/₄ skpd stångjärn.

Emellertid hade med utgången av år 1734 de nio frihetsåren gått till ända, varför Rothlieb i god tid nämnda år ingår till Bergskollegium med framställning om förlängning därav, och motiverade han detta med dels de förenämnda olyckliga omständigheterna vid starten, dels att malmutvinningen varit besvärligare och dyrare, än man från början trott, och dels att vattenkraften för verkens drivande visat sig vara otillräcklig. Samtidigt härmed meddelades, att intressenterna hitintills i bruksanläggningen nedlagt 16 500 daler s:mt i penningar. Sedan bergmästaren efter order undersökt förhållandet och därvid kunnat konstatera, att masugnen i stället för projekterade 3 000 skpd

1. Bergskoll. privilegier och resolutioner, sid. 34.
2.      ”         brev och suppliker, akt 107.
3. Dito, akt 104.
4. Bergmästarens rapporter till Bergskoll.
5. 1 skeppund = 20 lispund = 400 skålpund = 170 kg.

CASPAR HOPPENSTEDT.
En av Flerohopps bruks stiftare. Efter originalporträtt å Kölby.

tackjärn producerat endast 751 skpd och att av denna kvantitet en­dast 628 skpd kommit till användning för vidare förädling, förordade han bruksägarnas framställning, i anledning varav Bergskollegium den 10 januari 1735¹⁾ beviljade bruksägarna sex års prolongation av ”friheten för tionden och hammarskatten samt andre extraordinarie crono utskylder af sjelfwa wärket”.

¹⁾ Bergskoll. privilegier och resolutioner, sid. 34.

3. Tiden 1738–43. Ägare: G. F. Rothlieb, C. Hoppenstedt junior och C. D. Luthman.
Sedan även dessa frihetsår gått till ända med år 1740, företog berg­mästare Stockenström i augusti 1741¹⁾ undersökning vid Flerohopp, varvid han inhämtade, att bruket bestod förutom av masugn och stångjärnshammarverk med två härdar av en liten manufakturham­mare med en härd, att vattentillgången större delen av året var otill­räcklig för drift av alla verken samtidigt och att möjlighet ej förefanns till större vattenmagasinering, att bruket sjelvt icke ägde några råvarutillgångar, varför alla sådana måste upphandlas av utomstående, att förekomsten av sjömalm var ringa, men tillgången på myrmalm rikligare och av god beskaffenhet, att träkolen till stor del tillverkades av halvrutten skog eller avfall från svedjning, varför de mestadels voro av dålig beskaffenhet samt att under åren 1735-40 vid masugnen framställts tillsammans endast 1 455 skpd järn, varförutom från Västmanlands bergslager inköpts tillsammans 150 skpd tackjärn. Vidare omnämner bergmästaren, att han fått taga del av bruksböckerna och av dem inhämtat, att det ekonomiska utbytet av bruksdriften varit följande:

Hovrättskommissarie CARL DAVID LUTHMAN.
Originalporträtt å Stadra bruk. (Sv. porträttarkivet.)

varav framgår, att dessa sex år lämnat en samlad förlust av 1,234 daler s:mt. Slutligen konstaterade bergmästare Stockenström, att i masugnen producerats mellan 2 och 3¹/₂ skpd tackjärn om dygnet samt inalles 300 skpd per år, varför han ansåg, att skatten på masugnen ej kunde sättas högre än 6 lispund per dygn. I skrivelse av den 24 november 1741 resolverade Bergskollegium^l) , att intressenterna ”böra af masugnen till Kongl. Maij:t och Cronan erlägga sex l:pund tackjärn

¹) Bergskoll. privilegier och resolutioner, s. 529.

om dygnet så länge, som den är i gång, sedan wanliga frihetsdygnen äro afdragne, och af denne ofwannämnde hammare tre skieppund stångjern i hammarskatt årligen, och därtill räknandes ifrån detta års början”. Samtidigt avslogs intressenternas framställning om ytterligare prolongering på sex år av skattefriheten.

Beträffande järnförädlingen vid de i sydöstra Sverige belägna bru­ken inträffade under 1739 en rätt så viktig förändring, i det att de för framtiden berättigades att från Västerbergslagen få inköpa tackjärn för sitt hammarsmide. Under motivering, att man därmed skulle vinna ett lättare smidbart järn än det, som hitintills framställts av tackjärn, tillverkat av sjö- och myrmalm, samt även minskad förbruk­ning av träkol, hade motion väckts i borgarståndet om rätt för de sydsvenska bruken att få inköpa tackjärn från mellansvenska mas­ugnar. Sedan Bergskollegium förklarat sig icke hava något att här­emot invända, vann denna fråga ständernas bifall, och den 7 juni 1739 erhöll kollegium Kungl. Maj:ts underrättelse, att ”Bruksägare i Callmare, Cronobergs och Blekinge lähner till sine tillwärkningars be­främjande måge få kiöpa tienligit tackjärn till en fjerdedel emot deras egne åhrlige tillwärckningar, och det utur de bergslager, hwarest så­dant utan förfång af de älldre och å tackjärns kiöp priwilegierade wärcken”.

Sedan kommissarien och brukspatronen C. D. Luthman å intres­serades vägnar hos Bergskollegium gjort framställning om att vid Flerohopp få uppföra en andra stångjärnshammare på det ställe i strömmen mitt emot den gamla hammaren, där en bruket tillhörig kvarn då var belägen, och sedan bergmästare Stockenström i sitt yttrande den 14/10 1741 härom dels framhållit, att enligt hans förme­nande skulle härigenom icke endast stångjärnssmidet utan även tack­järnstillverkningen uppökas, varigenom priset på sistnämnda produkt skulle nedbringas och det hela resultera i en för ägaren förbättrad av­kastning av bruksrörelsen och dels yrkat bifall till framställningen, beslöt Bergskollegium den 24 november 1741¹⁾ medgiva intressenterna rätt ”att på ofwan:de ställe ännu uppsättia en stångjärnshammare med 2ne härdar hwilka the med egen tackjärns tillwärckning

¹) Bergskoll. privilegier och resolutioner, s. 535.

underhålla böra; blifwandes them nio års frihet för all afgift till Kongl. Maij:tt och Cronan af thenne nye hammaren förundte”.

År 1743 den 27 augusti bytte Flerohopps bruk ägare, i det att Hoppenstedt junior då lämnade sin andel till brukspatronen Carl D. Luthman i byte mot Orrefors, och 1748 sålde den senare bruket till landshövdingen Carl Broman.

• Tiden 1743–48. Ägare: C. D. Luthman, 1748–58: C. Broman,

I. Broman och Ax. Bergman.¹)
Det nya hammarverket uppfördes därefter och den 5 november 1748 resolverade Bergskollegium²⁾, att de ”härmedelst fastställa smidet wid thenne år 1741 priwilegierade hammaren til sex hundrade skeppund om året, hammarskatts och bygnings jernet oberäknadt; kommande således uti årlig hammarskatt till Kongl. Maij:t och Cronan sex skeppund stångjern af thenne hammaren at erläggas”. Men ofta gäckas mänskliga förhoppningar och så även nu, vilket framgår av bergmästare Medéens yttrande år 1758 till Bergskollegium, vari meddelas, att under de tilländalupna frihetsåren hade med den nya, s. k. västra hammaren kunnat smidas icke ens hälften av den lovgivna kvantiteten, 600 skpd, att avkastningen av verket icke svarat emot kostnaden för dess iståndsättande och för vattenkraftens höjande samt att den lidna förlusten icke härrörde av fel i driften utan av sådana hinder och olägenheter, som svårligen stått att övervinna. I anledning härav medgiver Bergskollegium den 3/10 1759³⁾ ”ägaren av förberörda Flerohopps västra stångjärnshammare en tillökning på sex års tid av de för samma hammare förut beviljade nio frihetsåren”, och vanns således skattefrihet till början av år 1757.

• Tiden 1758–63. Ägare: M. Brock.Den 3 mars 1758 försäljer brukspatron Axel Bergman⁴) till förutv. amiralitetsfiskalen Mathias Brock Flerohopps bruk, bestående av en

1. Ovisst för vilka år dessa herrar voro delägare.
2. Bergskoll. privilegier och resolutioner, s. 534.
3. Dito s. 194.
4. Ang. Bergmans äganderätt till bruket har inga andra upplysningar stått att vinna än genom köpebrevet, som i original befinner sig i författarens ägo.

masugn, två stångjärnshammare med fyra härdar, knippsmedja med två hammare och två härdar, en stålugn och en sågkvarn tillika med rättigheten för innestående smidet och resterande hammarskatten för
54 000 daler kopp:mt att likvideras med 15 000 daler kontant och över­tagande av ett Riksens Ständers Banks lån av 1752 på 39 000 daler kopp :mt.¹)

Den nye ägaren tog med friska tag itu med nödiga reparationer liksom ock med produktionens uppökande och förbättrande. En åtgärd i nämnda syfte var, att han hos Bergskollegium anhöll om tillstånd att i bergslagen få köpa blandningstackjärn, vilken anhållan den 17/6 1760²⁾ av kollegium bifölls, och medgavs Brock härigenom rätt att för smide med den år 1725 privilegierade hammaren få uppköpa. 75 skpd tackjärn med en tredjedel från vardera Nora, Lindes och Norbergs bergslager, men när bruksägaren därefter ville ha motsvarande rätt utsträckt jämväl till den år 1741 privilegierade hammaren, blev denna framställning av Bergskollegium den 28/7 1760 avslagen³), då det ansågs, att dylik rätt förbehållits för bruk, som anlagts före år 1739, och Flerohopps ägare dessutom i samband med ansökan om rätt till den nya hammarens inrättande förklarat, att de för den tilltänkta hammaren av därvarande sjö- och myrmalmer kunde blåsa ej endast tillräcklig kvantitet utan även kvalitativt tillräckligt gott järn.

Då ett bland de största hindren för järntillverkningens rationella bedrivande bestod uti, att det under senaste årtionden visat sig vara svårt att kunna förvärva tillräcklig kvantitet träkol, tog den nye bruksägaren itu med denna angelägenhet. Den 13 september 1762 sökte Brock, i samband med en av Bergskollegium beordrad under­sökning, förrättad av bergmästare Bergenschöld med biträde av jäg­mästare Wik samt kronobefallningsmannen i orten, att tala förstånd med bönderna angående koltillförsel, vilket dock ej lyckades fastän han därvid utlovade dels att till hjälp med nya kolbottnars anläggande erlägga 6 daler s:mt och dels att höja kolpriset, som nu utginge med 1 daler 12 öre s:mt å 1: 16 för 12-tunne stigen, under förutsättning,

1. 3 daler kopp:mt = 1 daler s:mt.
2. Bergskoll. privilegier och resolutioner, 140.
3. Dito, akt. 167.

Landshövding CARL BROMAN.
Originalporträtt å Mellingeholm. (Sv. porträttarkivet.)

att allmogen ville tillförbinda sig att fullgöra viss, föreslagen kolleverans. Vid därefter företagen undersökning förklarade Brock, att han på grund av kolbrist ej kunnat tillverka tackjärn på fyra år, att för masugn, stångjärnshammare med två härdar, stålugn och stålhammaren årligen erfordrades 3,600 stigar träkol (å 12 tnr.) samt att nu funnes i lager endast 300 stigar, varav 200 voro så sura och dåliga, att smederna ej kunnat använda dem vid stångjärnsräckningen. På allmogens klagomål över den långa vägen för transporterna till Flerohopp meddelade Brock, att han var betänkt på och även hos Bergskollegium anhållit om rätt att å Uvahults frälsehemmans ägor, 1¹/₂ mil från Flerohopp, få anlägga en hammare, då de i Madesjö sockens nordligaste del boende skulle få kortare väg för sina kol­transporter.

Nästa åtgärd, som Brock vidtog, var att hos Bergskollegium anhålla¹⁾ att han — på grund av böndernas tredska att ej leverera kol — för något år måtte få nedlägga stångjärnssmidet och i samband därmed under tiden befrias från hammarskatts erläggande. Den 27/6 1763 resolverar kollegium, att förenämnda ansökan ej föranledde till någon åtgärd, men framställningen föranledde dock kollegium att i skrivelse till Konungens befallningshavande i länet hemställa, att densamma måtte lämna bemälde amiralitetsfiskal den handräckning, som med lag och kungliga förordningar samt verkets privilegier kan finnas enlig. I början av november samma år återkommer Brock till Bergskollegium med framställning²) att tills vidare få nedlägga halva smidet och motiverar detta med förevarande kolbrist samt meddelar samtidigt, att landshövdingen i orten för trettio år sedan vid vite av 10 daler s:mt förelagt bönderna att leverera bruket dess behov av träkol. Att Brock hade rätt i detta sitt påstående framgår av följande passus

i Bergskollegii protokoll den 15/11 1764³), som lyder: ”landshövdin­gen, baron von Psilanders förordnande genom brev till kronobefall-ningsmannnen Bothin av den 17 april 1733 (ett vite) blivit utsatt, av 10 daler s:mt för var och en, som sin skyldighet eftersätter eller bortför kol till något annat ställe, innan bruket och dess masugn förut fått sin förnödenhet”.

Emellertid var det icke nog med Brocks förenämnda åtgöranden härutinnan. Han grep även till offensiven och instämde Madesjö sock-neboar till bergstingsrätten, vilken till urtima ting under ordförandeskap av e. o. bergsrådet Er. Esberg Bergenschöld sammanträdde å Flerohopp den 9 september 1762. Inför denna framhöll käranden Brock, att han de senaste sex åren på grund av träkolsbrist ej kunnat smida mera än 1,270 skpd tackjärn, men icke desto mindre måst skatta för 5,400 skpd (900 skpd per år)⁴) samt att allmogen i Madesjö, Kristvalla, Ljungby och Mortorps socknar vid bergmästarnas

1. Bergskoll. protokoller 1763, s. 743.
2. 1763, „ 782.
3. brev och suppliker, akt. 120
4. protokoller 1763, s. 743.

undersökningar den 7/9 1724 och den 8/6 1725 åtagit sig att upptaga och till bruket framforsla malmer samt att kola för dess behov. I an­ledning härav anhöll Brock om bergstingsrättens förständigande för allmogen att fullgöra sina skyldigheter med malms och kols anskaf-fande och, om de ändock ej gjorde detta, om åläggande för dem att betala brukets kronoutskylder samt att de vid vite måtte förbjudas att till Kalmar stad eller annorstädes avyttra kol, innan bruket fått sitt fulla behov, och vidare att ersätta käranden för all skada och olägenhet, han bevisligen kunde hava lidit eller kunde komma att lida samt slutligen att betala hans rättegångskostnader.¹) Svarandena framhöllo, att varken deras förfäder eller de själva undertecknat något kontrakt, varigenom de förbundit sig till någon betjäning åt bruket och att de voro villiga därtill endast i den mån detta med deras bekvämlighet vore förenligt. För övrigt voro kolpriserna alldeles för låga såsom framgick av landshövding Psilahders resolution av år 1733, varuti stadgades, att för träkol skulle betalas ”till dem, som 2 eller 1¹/₂ mil äro från bruket boende, 28 öre för en laggill ryss, till dem, som bo ³/₄ från bruket 24 öre och till dem, som närmare äro belägna, 20 öre, allt samt”. Vidare åberopade allmogen en av landshövding Stag von Holstein den 10/1 1750 utgiven resolution, varigenom dels två namngivna personer och dels alla andra Madesjö socknemän, ”som efter vanligheten till staden kört, (tillåtas) att än vidare föra sina kol till staden” och vari vidare säges, att, för den händelse bruket härigenom skulle komma att bliva lidande, landshövdingen vederbörligen skulle undersöka förhållandet och därvid se till, ”huru efter omständigheterna kunde jämkas”. Kär-anden genmälte härtill, att de av landshövdingen år 1733 fastställda kolprisen ej längre tillämpades och att han under vissa villkor förklarat sig villig till att än ytterligare höja kolpriserna, som nu utgingo med 1 daler 12 à 1 daler 16 öre för 12-tunne stigen.

Vid rättegången anmälde sig ombud för Kalmar stad som part i målet och berättigades detta föra dess talan, som gick ut på, att stadens handlande med stöd av ”städernas allmänna besvär år 1757” voro berättigade att utan intrång av bruken få tillhandla sig kol och trävirke av angränsande skattehemmans skogar och att de framgent lik-

¹) Bergskoll. protokoll d. 15/11 1763, s. 743.

som tillförne måtte vara berättigade att från Madesjö socken få upp­handla sitt behov av skogsprodukter. Käranden Brock genmälte här­till, att Madesjö sockneboar vid föreningen den 11/5 1725 utlovat ”att med deras kol och betjäning gå det (bruket) tillhanda”, att bruksägarna sedermera upplärt allmogen till att kola och att Kalmar stad således före brukets tillkomst ej kunnat upphandla träkol i socknen.

Slutet på processens första skede blev, att bergstingsrätten den 13/9 1762 avkunnade dom¹⁾, som i huvudsak innehöll, ”att skattehem-mansåboarne i Madesjö socken böra med nödig betjäning genom kol och virke samt körslor gå Flerohopps bruk tillhanda, att ägaren må vara i stånd att åstadkomma den tillverkning, varför han årligen skattar, och det vid vite av 10 daler s:mt för var och en, som sin skyldighet eftersätter, eller bortför kol och föryttrar till något annat ställe, innan bruket och masugnen fått sin förnödenhet”. Samtidigt ogillades de av ombudet för Kalmar stad under rättegången gjorda yrkandena, alldenstund staden på närmare håll än från Madesjö socken kunde inköpa sitt behov av kol.

Mot denna dom inlade svaranden, allmogen, vad och ärendet gick vidare till Bergskollegium, som den tiden var andra instansen i bergs-rättsmål, och detta avkunnade den 9/12 1763 sin dom²⁾, varav i huvudsak framgick, att sockneboarna ”ej kan tillåtas att vid plikt efter lag till någon annan än till Flerohopps bruk de koltillverkningar låta avföra, som Madesjö socknemän åstadkomma kunna innan bruket dess fulla behov av kol undfått”, att bruksägarens anspråk på skade­ersättning, i händelse fulla kolbehovet ej levererades, blev ogillat, varjämte beträffande kolpriset det uttalande gjordes, att allmogen hade att med bruksägaren överenskomma och att i vidrigt fall ”ställa sig de därom utkomna resolutioner och förordningar vid jämknings sökande till efterrättelse”.

Man skulle kunnat tycka, att Brock borde hava kunnat vara nöjd med förenämnda dom, då den i huvudsak gick hans vederdelomän emot, men det var han ej. Han hade väl så länge och mycket grälat med sina tredskande socknebor, att han misstänkte att de möjligen helt och hållet skulle komma att undandraga sig konsekvenserna av

1. Bergskoll. protokoll 1763, s. 953.
2.    „           privilegier och resolutioner, s. 282.

domslutet genom att helt enkelt alldeles upphöra med kolning. I sin inlaga till Bergskollegium den 16/12 1763 ¹⁾ säger Brock med avseende på domen, ”dock likväl och som det kan ankomma uppå allmogens diskretion, om de vilja kola eller icke, varigenom bruket ställes uti äventyr och jag i anseende till allmogens yttrande vid undersökningen, då bruket blev anlagt, icke kan anse dem såsom blotta skattemän, utan såsom de, vilka överenskommit med då varande bruksägaren att gå bruket tillhanda med kolning och körslor; ty har jag icke kunnat undgå att härjämte erlägga den vanliga revisionsskillingen av 200 daler s:mt, med ödmjuk anhållan, att för beneficium revisionis”. Den 18 i samma månad beslöt Bergskollegium att bevilja detta revisionssökande.

Hos Kungl. Maj:t fick ärendet vila i drygt sexton år, och först den 14/2 1780, sedan amiralitetsfiskalen Brock för länge sedan var död, avkunnades domen, som lydde: ”Kungl. ^,Maj:t har i nåder låtit sig föredraga de i detta mål inkomna handlingar, med vad parterna varemot annan i underdånighet andragit; men finner varken i rättegången eller huvudsaken sådana skäl anförda, som uti Bergskollegii ovan berörda dom av den 9 dec. 1763 ändring verka kunna, utan varder samma dom, såsom väl grundad, gillad och fastställd. Och skall Kalmar stad ersätta Flerohopps bruks ägare, vad till Kungl. Maj:ts doms lösen samt stämplat pappers och recognitionsavgifterna åtgår med sju rdr. 40 sk.”

Sedan Brock under år 1761 hos Bergskollegium anhållit om rätt att på Uvahults frälsehemmans ägor i Kråksmåla socken få anlägga ett nytt järnverk och att på grund av den otillräckliga vattenkraften vid Flerohopp därifrån till Uvahult få flytta ej endast masugnen utan även en stångjärnshammare med härdar och 600 skpd smide och, sedan denna tanke så tillvida hade modifierats, att till Uvahult skulle flyttas endast två härdar och 300 skpd smide, blev denna framställning den 26/11 1766 av kollegium bifallen.²⁾

Någon gång år 1763 anhåller Brock vidare hos Bergskollegium om rätt att ¹/₄ mil nedströms om Sävsjöströms bruk, vilket jämväl liksom Klavreström ägdes av Brock, få anlägga ett nytt hammarverk i när-

¹⁾ Bergskoll. brev och suppliker, s. 182.
²⁾                 privilegier och resolutioner, akt 247.

beten av torpet Skahus och att dit få flytta förutom en härd från Klavreström 300 skpd smide från Flerohopp, vilken framställning bifölls den 26/11 1766.¹⁾

6. Tiden 1763–74. Ägare: J. L. Robsahm.
Om Flerohopp under den tid, då amiralitetsfiskalen Brock ägde bruket, hade något så när dräglig konjunktur, man skulle måhända kunna säga en uppgångsperiod, väl mest beroende på, att Brock var i besittning av både energi och penningar²⁾, så råkade bruket från medio av 1760-talet under den nye ägaren, bergsnotarien Johan Ludvig Robsahm, in i en period av nedgång och misär.

Den 1/9 1767 ingav Robsahm till Bergskollegium en skrivelse³), som mest intresserar därför, att man häruti för första gången får höra talas om brukets verk och åbyggnader, eller ”förmåner och lägenheter”, som ägaren kallade dem. De voro: 1:o. ”en stångjärnshammare med tvänne härdar, varför erlägges tre skpd hammarskatt, men kan för flera års hopdraget undersmide årligen utan åtal smidas 600 skpd stångjärn, när materialer anskaffas. Hammarsmedjan är ej nybygd, men i gott stånd; 2:o. en masugn, vars pipa behöver något omlagas, vartill överflödig mursten är framskaffad, går med så litet vatten, att man kan blåsa vad tid det är på året utan fara för vattenbrist, undantagandes i den starkaste vinterkölden, då man befarar iskrav; 3:o. en stål- eller knipphammare med en mindre spikhammare, nybyggd; 4:o. en stålugn, likaledes nybyggd och i fullkomligt stånd; 5:o en järnbod med tvänne rum och vind — att förvara masugnsredskap och annat uti; 6:o. en sågkvarn, som har god gång och kan skära två till tre tolfter timmer i dygnet, när där sågas natt och dag och vattnet är tillräckligt; 7:o. en nybyggd kuggkvarn med tvänne par fullkorn-

1. Bergskoll. akt 246.
2. Att Brock var en för sin tid framstående industriman, framgår av en Riksens ständers manufakturkontors skrivelse d. 15/12 1763 till K. M:t, vari begäres förhållningsorder för utbetalning av sista tredjedelen av ett premium på 72,000 daler k:mt (1 dal. k:mt c:a 0,45 rdr.), som K. M:t d. 19/7 1757 hade till­delat am.-fiskal Brock ”dels som belöning, dels som ersättning för de av honom på järnförbättringen i riket gjorda kostsamma försök”. (Bergskoll. brev och suppliker 1763, akt 167).
3. Bergskoll. brev och suppliker, akt 93.

liga stenar, som i ringaste kunna söndermala tjugo tunnor säd om dyg¬net, när tilldrägt av mäld gives, som ock sällan tryter. Kvarnhuset har tvänne kamrar under samma tak. Därjämte är för mjölnaren uppbygd en ny stuva med förstuva och litet kök. Alla dammar äro upplagade och i försvarligt stånd satta; 8:o. ett stort kolhus till stångjärns- och stålsmedjorna, varuti kunna rymmas 2 000 läster kol eller mera, behöver till tak någon reparation; 9:o. ett alldeles nybyggt kolhus till masugnen med verkhus vid ena gaveln, kan inrymmma 1 200 läster; 10:o. en bruksbyggning, bestående av sal, kök, två kamrar och källare under, behöver någon reparation. Nödiga lador och uthus därtill äro försvarliga; 11:0. nödiga smedstuvor med behöriga uthus, behöva något repareras: 12:0. nödiga kålsängar upptagna för bruksarbetarna. På kol är god tillgång i Madesjö och Kristvalla socknar och kunna bekvämligen framköras både vinter och sommar. På myrmalm är ingen brist — Sjömalmen upptages i Uvasjö och Stora Gruvön i
Kråksmåla socken, 11/2 mil från bruket. Utom dess kan till blandning fås ifrån Nyköpings och Norrköpingars skärgårdar så mycken berg-malm av god art och rikhaltig, som någonsin behöves – -. Flis till tackjärnsblåsningen finnes tillräcklig av den s. k. grönsten nog när intill bruket. Till stångjärnsutförsel, tackjärnsmalmens och andra foror, är allmogen oförtruten”.
Detta låter ju gott och alltigenom vackert, varför man kan förmoda, att Robsahm hade någon särskild avsikt med allt rosande, och troligen var denna, att han var ute i låneärende, brukets framtida öden under hans regi ger förvisso belägg för en sådan misstanke.
Den 7/10 1772 anmäler Riksens ständers bank för Kungl. Maj:t, att Flerohopps bruk, värderat till 60 000 daler k. m:t, allt sedan den 8 febr. 1752 varit graverat av ett lån till kammarherren Israel Broman på
39 000 daler k. m:t, att låneränta under de senare åren ej erlagts, att banken i och för pantens försäljande gått i författning om en salu¬värdering av bruket samt att bergmästaren Törneblad vid förrättningen funnit, dels att bruksägarna med vederbörligt tillstånd av Kungl. Bergskollegium förflyttat 300 skpd smide till Sävsjöström och 300 dito till Ludvigsfors (Uvahults hemman) och dels att byggnaderna fått förfalla, varigenom pantens värde högst väsentligt minskats. I anledning härav hemställde banken, att K. M:t måtte besluta, att Bergskollegii resolution med tillstånd till smidesförflyttningarna ”icke må anses emot banken i någon måtto verkande” samt att det till Sävsjöström och Ludvigsfors förflyttade smidet måtte återläggas till Flerohopps bruk. Vad denna hemställan närmast resulterade i är obekant, men i någon smidets återförflyttning blev det ej, och den 11 maj 1774 försåldes bruket med alla dess kvarvarande rättigheter på bankoauktion för 24 600 daler k:mt till den stockholmska handelsfirman Lorens Morien & Son. Dessförinnan hade emellertid den förutvarande ägaren, Robsahm, som jämväl jobbade med ett annat bruk, Visboda i Örebro län, fått gå i konkurs, antagligen år 1771.

Om tillståndet vid bruket vid tiden för förenämnda värdering upplyser syninstrumentet, vari säges, att masugnsrännan tarvade ombyggnad liksom ock masugnen, vilken var så illa förfallen, att föga mer därav kunde tillgodogöras än gråstensmuren med järnband och ankarjärn. Beträffande stångjärnverket konstaterades, att ugnen och ena härden voro användbara, men andra härden, hammardrevet och vattenrännan voro alldeles förfallna. Av bruksbyggnaderna voro ett boställshus i gott stånd, smedernas bostäder illa farna, men dock beboeliga, vilket däremot icke var fallet med två andra boningshus, som voro alldeles fallfärdiga. Bruket värderades med hänsyn till smidesmöjligheter och annat till 75 000 daler km:t och nödiga reparationer ansågos kräva
15 000 dal., varför saluvärdet skulle vara 60 000 dal. k:mt.

Bilden återger Flerohopps bruks sigill från den Morienska tiden.

7. Tiden 1774–82. Ägare: L. Morien & Son.
För den nye ägaren blev emellertid förvärvet av Flerohopps bruk alltigenom en besvikelse. I skrivelse till Bergskollegium den 17/7 1775 säger firman om bruket, att den med bekymmer måst erfara, icke allenast att rörelsen därstädes i senare åren av förre ägarens tid så gott som helt och hållet avtynat, utan ock egendomen till byggnader så förfallit, att utan en betydlig reparation någon tillverkning icke kan

åstadkommas. I synnerhet har den olägenheten mött oss, heter det vidare, att masugnen ej kan nyttjas, förr än den bliver ombyggd. I anledning härav anhåller firman om berättigande att i bergslagen få uppköpa den kvantitet tackjärn, som ägarne under de senare åren haft tillstånd att köpa, men ej köpt, för att smidet därmed skulle kunna hållas i gång, och blev denna ansökan av Bergskollegium den 14/9 1775 bifallen, varefter Morien år 1777 i bergslagen upphandlade 296 skpd tackjärn och 1780 371 dito.

Emellertid måtte handelsfirman nödtorftigt hava reparerat sitt för­fallna bruk, ty, då bergmästaren Hallencreutz den 15/8 1777 för låns erhållande besiktigade och värderade detsamma, konstaterar han i syninstrumentet, att bröstdammen av sten var försvarligt underhållen, vattenrännan var gammal, men fullt brukbar, dock var vattentillgången icke tillräcklig för mera än sex månaders drift och endast för 300 skpds smide, att masugnen allt ifrån’ grunden var helt ombyggd samt dess hus, bäljar, hjul och hjulstock voro nya, att stångjärns-smedjehuset nyligen reparerats samt dess hjul och hjulstock voro nya, dess härdar och bäljar gamla, men fullt brukbara, att knipphammar-huset var i försvarligt stånd, dess vattenhjul och hjulstock nya samt bäljar, blåshjul och vattenränna gamla, men användbara, att kolhus i försvarligt stånd fanns för masugnen och att åtgärder vidtagits för uppförande av nytt sådant för de båda smedjorna, att tackjärnsbod och smedstugorna voro nyreparerade, men bruksbyggnaden mycket förfallen. I anledning härav må bringas i erinring Robsahms skönmålning i september 1765, då, enligt hans utsago, alla bruksbyggnaderna voro i gott stånd. Under de fem år, som sedan dess förflutit, hade enligt bergmästarens rapport masugnen ej varit i gång mera än högst åtta veckor under vardera av åren 1765–66.

Vidare konstaterades, att sjömalmen från Hinn och Uven började taga slut¹⁾, men att myrmalmen ännu var riklig, vilken senare, levererad på hyttbacken, kostade 5 sk. 6 rst. per skpd, att bergmalm i mindre kvantiteter hemtogs från Norbergs bergslag samt från Uttersvik i närheten av Nyköping och att denna senare vid bruket kostade 20 sk. per skpd, att träkol ej tryter, då bruksägaren är i gott förstånd med allmogen; kolen kostade hemkörda 12, 14 eller högst 16 sk. per läst, allt efter vägens längd.

¹) Såsom tidigare framhållits ansågs redan på 1740-talet denna malmtill­gång otillräcklig, enligt vad som anföres hos Naesman i hans Beskrivning över Madesjö socken, se Vetenskapsakademiens handl. 1747.

Ytterligare meddelades, att man år 1777 efter reparation torkat masugnen och därefter blåst 37 dygn med en medeltalsproduktion av 5^1/2 skpd per dygn. Slutligen beräknades, att masugnen och stång-järnssmidet borde lämna en årlig vinst av 403 rdr, varför Flerohopps bruks verkliga värde kunde beräknas till 4,447 rdr 4 rst, efter 9 % kapitalisering.

Dessa äro de enda livstecken hos bruksdriften, som under den Morienska tiden kunnat upptäckas i bevarade och tillgängliga hand­lingar.

Bättre tider skulle emellertid randas, då i början av 1782 bruket inköptes av direktören i Ostindiska kompaniet, Jean Abraham Grill, som dels ägde större ekonomiska resurser för dess iståndsättande än de närmast föregående ägarna haft, och dels hade förmånen att till verkställare härav liksom ock till handhavandet av den framtida driften lyckats förvärva en dugande kraft, nämligen bergsmekanikus Hildebrand Hildebrandsson.¹⁾

Köpebrevet är daterat den 28/2 1782 och är köpeskillingen däri fixerad till 4 000 riksdaler specie²⁾. Brukets skulder, som skulle övertagas av köparen, voro dels till Riksens ständers bank från år 1775
3 333 daler 10 öre samt samt från 1777 3 600 rdr specie och dels till firman I. J. Mtiller & de Ron 5 313 rdr 32 sk. 2 rst. I köpet ingick ³/₁₆

1. Första punkterna av Hildebrandssons anställningskontrakt lyda sålunda: ”Jag Jean Abraham Grill Abrahamsson antager härmed Bergs Mecanicus Herr Hild. Hildebrandsson att driva och förvalta Flerohopps Järnbruk och Manu­fakturverk, beläget uti Kalmar län och Madesjö socken, emot följande skyldig­heter och förmåner.
   Först åligger honom detta verk, med vad därunder nu lyder och framdeles tillvinnas kan, så driva, som han det med bästa vett och övertygelse förstår och med gott samvete inför Gud och människor försvara kan; — —.” Disponentens förmåner voro fixerade sålunda: fri bostad och fria kronout-skylder, 1 dal. k:mt för varje skeppund tillverkat tackjärn och stångjärn, 2 % av nettoavkastningen av: knipphammaren, sågen och kvarnen, 5 % av bruks­handelns netto samt dessutom 25 % av brukets rena nettovinst, sedan kostna­derna för reparationer och nybyggnader debiterats. (Originalhandlingen tillhör fru Ebba Grenholm, född Hildebrandsson, varjämte en avskrift, tagen av bergsmekanikus H:son, finnes hos förf.)
2. 1 rdr specie var enl. 1770 års myntordning = 1 rdr rgs.

Brukspatron JOHAN ABRAHAM GRILL.
Teckning av A. U. Berndes. (Sv. porträttarkivet.)

8. Tiden 1782–92. Ägare: J. A. Grill och 1792–1811: J. A. Grills sterbhus.
Sedan de viktigaste åtgärderna för bruksdriftens återupptagande vidtagits under åren 1782–84, så överenskommo bruksägaren och disponenten i oktober 1784 om ytterligare reparationer och förbätt­ringar, vilka nedskrevos i form av en P. M., som återfunnits ^l), och varav de viktigaste voro: att kvarn och såg skulle flyttas från Rås till Kvarnkulla, att bruksdammen borde fördjupas och dämmet höjas så mycket, som för kontorsbyggnaden kunde ske — detta för att före-

¹) Finnes hos förf.

komma bottenfrysning och iskravning — att dammen vid gamla Rås kvarn efter förberörda förflyttning skulle rivas för bättre avlopps vin­nande för vattnet från smedjorna, att ny bostad skulle anordnas åt en smed samt att siktverk skulle anskaffas för kvarnen.

I god tid år 1783 var masugnen iståndsatt så pass, att i densamma kunde blåsas 360 skpd tackjärn och 1784 icke mindre än 889 skpd. Detta måtte ha räckt ett par år, ty 1785 företogs ingen blåsning, men den återupptogs 1786 med 612 skpd. Även smidet återupptogs och bedrevs med all den kraft, som omständigheterna det tilläto.

Emellertid voro bekymren, trots den nya aeran, icke borteliminerade, vilket framgår av Grills skrivelse i augusti eller september 1782, vari klagas över att körslor för kronans räkning av ekvirke hindrade bönderna i Madesjö socken att fullgöra transporter av brukets malm, särskilt från Uva- och Hinsjöarna, vid vilka sedan förra året kvarlågo 429 tunnor sjömalm, utom vad det året kunde komma att upptagas, vilken malm kunde framköras endast vintertiden eller den tid, då ekvirkestransporterna skulle utföras, och anhöll Grill i anledning härav att 31 namngivna hemmansåboar måtte befrias från kronans transporter, då deras transporter för bruket äro högst nödvändiga och de ändock måste köra flitigt. Den 3 oktober 1782 beordrade befall-ningshavande kronofogden ”att tillse, det ovan uppräknade hemman icke bliva till kronans körslor uppfordrade utan däremot tillhållas, att göra Flerohopps bruk den betjäning, som dem kan föreläggas”.

Ett oskick, som väl insmugit sig vid bruket under föregående tider, nämligen järnstölder, ville den nye disponenten utrota och lät därför pålysa i kyrkan ett tillkännagivande, vari han säger, att ”i anseende till vissa anledningar och på det ingen under förebärande av okunnighet må råka i någon olägenhet, kommer § 26 av Kungl. Maj:ts den 26 juni 1766 förnyade hammarsmedsordning att uppläsas”, vilken i huvudsak innehöll, att ingen smed eller bruksarbetare ägde rättighet att sälja järn. ”Eho, som därföre befinnes vara avnämare, skall första gången ersätta skadan och plikta tredubbelt samt stånda hemlig skrift”. Upprepades brottet skulle köparen straffas lika med den, som stulit järnet.

Ett annat och allvarligare bekymmer, som mötte bruksledningen, framgår av änkefru Grills skrivelse till Bergskollegium den 15/4 1796 ¹⁾, vari hon säger: ”Då min numera avlidne man, herr direktören Johan Abraham Grill såsom ägare emottog Flerohopps bruk i Kalmar län, befanns verket nästan i ödesmål. Masugnen, i vilken ingen blåsning på flera år blivit förrättad, var alldeles förfallen. Därav härrörde brist på tackjärn, som jämte vattenbrist, härkommande av illa fallna dammar, vållade, att hela rörelsen var avstannad. Nu har man änteligen, fast med betydlig kostnad, hunnit övervinna de flesta av dessa hinder, men då visar sig den betydliga svårigheten, att sjö- och myrmalmerna, varpå blåsningen egentligen är grundad, i senare åren märkligen avtagit. De bekvämaste ställen hava förut blivit skattade, och på de övriga är fångsten så svag, att den icke förslår till någon betydlig blåsning. Jag har därföre varit omtänkt, att till understöd förskaffa mig tjänliga bergmalmer, och redan gjort anstalter därtill, men emedan en lång transport, ohjälpsamma vintrar och flera hinder ofta göra detta i verkställigheten omöjligt, har jag funnit detta bruks upphjälpande huvudsakligen bero däruppå, att erhålla någon vidare förstärkning av köptackjärn, till vad som förut är tillåtet, nämligen en fjärdedel av årliga smidet, eller 75 skpd, i vilket avseende jag av Holms bruks ägare, enligt här bifogade transport, tillhandlat mig dess rättighet att årligen uppköpa 100 skpd tackjärn från Västerbergslagen och anhåller således i största ödmjukhet att till Flerohopps bruk få avflytta och där gagna nyssberörda köpetackjärnsrättighet”. Denna framställning blev av Bergskollegium bifallen, vilket framgår av fru Grills skrivelse till kollegium den 5/6 1798 ²⁾, vari hon säger, att hon numera är berättigad att upphandla följande kvantiteter tackjärn, nämligen från Västerbergslagen 100 skpd, Nora och Lindes bergslag 50 skpd och från Norbergs bergslag 25 skpd. I samma skrivelse framhölls, att i Nora och Lindes bergslager finnes nu intet tackjärn att upphandla och att bruket för de sista åren hade en behållning i köperätten av 75 skpd, som ej uttagits, varför hon anhöll, att från Västerbergslagen få köpa 200 skpd, vilken begäran ock villfors.

Ännu besvärligare och mera svårt att få avhjälpt var emellertid det bekymmer, som några årtionden tidigare givit sig tillkänna och vars motverkande kulminerat i den stora processen 1762–80 med

¹⁾ Bergskoll. brev, suppliker och ransakningar, akt 213.
²⁾ Bergskoll. brev, suppliker och rannsakningar, akt 163.

Madesjö allmoge angående leverans av kol till bruket. För att orts­befolkningen icke skulle glömma bort sina skyldigheter härutinnan, dem ålagda av landets högsta myndighet, lät olika ämbetsmän liksom ock bruksdisponenten från predikstolen uppläsa kungörelser om förbud för kolförsäljning till annan än bruket, innan detta fått sitt fulla behov av kol. Så skedde år 1774 av länsmannen i distriktet, år 1780 av Konungens befallningshavande, år 1787 av bruksdisponenten och 1791 av landshövdingen, allt i samma syfte, men säkerligen utan vidare resultat, då bönderna, trots pålagt vite, ej förr än år 1792 fingo känna av någon påföljd av sitt olagliga tilllvägagående att sälja kol till Kalmar handlande. Sistnämnda år instämde kronolänsmannen 14 bönder från flera byar till Södra Möre häradsrätt med yrkande om åläggande för dem att leverera sina kol till bruket, men detta åtal ledde ej till någon påföljd, alldenstund rätten fann, att dylika ärenden sorterade under Bergstingsrätten, dit detta mål dock aldrig kom. Det var emellertid ej endast i Småland, som allmogen avsiktligt underlät att leverera bruken träkol, så. skedde också annorstädes ganska allmänt såsom framgår av en Kungl. kungörelse den 17 december 1806, vari tillkännagives, att bondeståndets talman hos K. M:t anhållit, ”att antingen skatte- och kronoallmogen utom bergslag måtte anses berättigad att få sälja sina koltillverkningar till vem som hälst utan hinder av några bruks- och gruvdistrikter, eller ock att, om en sådan frihet icke kunde anses med författningarna, sakens natur och tidernas om-skiften enlig, det oss i nåder täcktes så väl förordna, att skatte- och kronallmogens säljekol, inom och utom bergslag, måtte i varje ort så betalas efter markegången samt att de bruksägare emellan enskilt gjorda föreningar och fördelningar av koldistrikterna måtte upphävas, så att var och en finge obehindrad avlåta sina kol vid det bruk, han lämpligast funne och med hans bästa förmån förenas kunde”. Denna framställning blev emellertid för denna gången av K. M:t tillbakavisad, men den återkom fyra år senare — utan känt resultat.

Dessa stridigheter bottnade givetvis i de priser, som bruken erbjödo skogsägarna. De förra ansågo sig med stöd av lagar och förordningar hava monopol på avkastningen från de underlagda skogarna samt satte priset för lågt för att detta skulle kunna tävla med priserna i allmänna marknaden. Vad nu Flerohopp beträffar, så har inhämtats av en Konungens befallningshavandes i Kalmar län skrivelse av den

Bergsmekanikus HILDEBRAND HILDEBRANDSSON.
Efter originalport rått i olja, tillih. fru Emmy Hildebrandsson.

11/6 1791, att en läst kol vid bruket tidigare betalats med 8 sk., vilket pris senare höjts till 16 sk. och de två senaste åren betalats med 20 sk., eller, samma pris, som då gällde för ett lispund stångjärn vid bruket. I detta sammanhang kan meddelas, att kolpriset år 1810 stigit till 40 sk. rgs. Att icke alla skogsägare voro missnöjda med kolpriserna vid Flerohopp, framgår av en skrivelse i maj 1791 från vissa Madesjöbor till K. B. i anledning av en del andra sockneboars framställning till samma myndighet om berättigande för dem att fritt sälja kol till vem de ville, om bruket ej ville betala dem samma pris, som andra betalade. I anledning härav förklarade de icke klagande, att de för sin del ansågo, att Persson (de klagandes taleman) och hans medlöpare klagat orättvist, då det de senare åren varit ett nöje hava någon handel med Flerohopps bruk, i det att den nye ägaren betalat allmogen 400 rdr, som den hade att fordra av den föregående ägaren, samt också förskotterat dem deras förnödenheter både i penningar och varor på kredit och utan ränta. I skrivelse den 11 juni 1791 resolverar K. B., att då åboar från 17 olika gårdar i Madesjö förklarat sig nöjda med det pris, som nu senast betalats för kol, kunde de klagande också nöja sig därmed. Denna resolution överklagades ej. Den sista gång man i skrifterna ser något rörande kolen, är i en skrivelse den 12/6 1811 till K. B., vari disponenten anhåller, att kronobetjäningen måtte beordras tillse, att intet kol fördes förbi bruket samt att befallningshavande måtte fördubbla det förut åsatta vitet av 10 rdr bko. I samma skrivelse framhålles, att kolen numera betalas med 1 rdr per läst, som var vida mera, än vad ett skeppund stångjärn betingade vid bruket. Den 2 juli s. å. meddelade K. B., att den skulle föranstalta om kungörelse i kyrkorna, att bruket skulle förses med kol — men om vitet sades intet.

I det föregående hava vi hämtat vårt vetande huvudsakligen ur handlingar i Bergskollegii arkiv, vilka tillåtit sporadisk insyn i Flero-hopps bruks öden under dess 75-åriga tillvaro, men från och med 1798 sina dessa källor, med undantag dock av en och annan rapport angående tillverkningen. Bruket hade sina verk och inrättningar färdigbyggda, sina råvaror och tillverkningar bestämda och sökte göra det bästa av dem. Huru detta lyckades skola vi i det följande söka framvisa. För kännedom om dem hava vi att tacka dels under år 1935 i gamla bruksherrgården vid Flerohopp påträffade räkenskapsböcker ^l) och dels i släktarkiv annorstädes förvarade gamla brev och handlingar. Någon år efter år fortgående bild av brukets öden kunna vi väl icke lämna, då betydande luckor i det tillgängliga materialet finnas, men de tillfälliga inblickarna torde dock i de stora dragen visa dess fortsatta liv.
¹) Huvudböcker för åren 1814, -17 och -24. Avräkningsböcker för åren 1843 och 45 samt Journaler för åren 1841–49, -51–53 och -58. Dessa 19 bruksböcker förvaras nu hos herr Josef Bolander, Flerohopp, liksom ock en sigillstamp, graverad: FRH, och i ring däromkring: Flerohopps Bruks Sigill. L. M. & S. (Lorens Morien & Son, se sid. 58.)

Som förut nämnts, ombyggdes masugnen åren 1782–83 och sam­tidigt reparerades dammar och vattenrännor. Husreparationer företogos även och 1786 förseddes den gamla bruksbetjentsbyggnaden (förvaltarebostad och kontor) med en övervåning, varefter hela huset inrymde förstuga och sex rum, av vilka bruksdisponenten disponerade fem. År 1800 byggdes en ny kollada, 32¹/₂ X 24¹/₂ alr, och år 1808 en ny mjölnarstuga i två våningar för två familjer.¹⁾

Av förteckning över tillverkat tackjärn kan inhämtas, att under tidsperioden 1783-1810, den Grillska tiden, masugnen varit i gång åtminstone under tolv av dessa år, varvid producerats tillsammans
5 600 skpd tackjärn, och om man antager — vilket icke torde vara för djärvt, då man av åtskilliga skrivelser sett, huru begärligt det uppsvenska tackjärnet var — att hela den lovgivna kvantiteten 75 skpd åren 1783-95 och 175 skpd år 1796—1810, eller tillsammans 3 600 skpd, även uppköpts, skulle en genomsnittlig kvantitet av c:a 325 skpd om året hava stått bruket till disposition för dess smiden. Detta torde nog hava varit tillräckligt för att hålla bruket i drift de tider, då vatten- och koltillgången så tillåtit.

Av förteckningen över manufakturerade varor, vilken tyvärr är ofullständig, ser man dock, hurusom kvantiteten, som under senare delen av 1780-talet var c: a 20 skpd per år, mot slutet av den Grillska perioden uppgått till 70 å 80 skpd årligen, en icke föraktlig förbättring.

Huru brukets ekonomi under denna tid ställde sig, därom vet man föga. För år 1792 finnes dock ett bokslut, som utvisar i tillgångar 10 309 rdr 31 sk. 5 rst samt i skulder 5 802: 46: 9 rdr. Säkerligen fick Grill tillsätta, åtskilligt med penningar på de förenämnda reparationerna liksom ock på nybyggnader, nödvändiga för att få bruket driftsdugligt, och härför fanns nog i början av 28 årsperioden nödigt kapital att tillgå, men efter 1805 var förhållandet det motsatta och i början av år 1809 skrev bruksdisponenten till sin äldste son, att fru Grill oupphörligt ville ha penningar sig tillsända, men att för tillfället inga funnos att få, och längre fram på samma år heter det: Grillska husets ställning är intet så förmånlig, där är skuld och förluster, dock hava

¹) Ovanstående liksom efterföljande uppgifter om husbyggnader se: Allmänna brandförsäkringsverkets för byggnader å landet värderingshandlingar. (Avskrifter hos förf.)

Flerohopp, bruksdammen med gamla brukskontoret och disponentbostaden,
byggd 1786.

sönerna nyss ärvt 8 000 rdr bko var efter fru Grill på Söderfors. ¹⁾

I medio av 1810 skriver Hildebrandsson: ”Flerohopp är mig verkligen tillbjudet till köps, men tiden är så förvänd, att jag knappast vågar, mest genom fruktan för kolbrist; ty som veden är dyr, har man börjat köpa kol till köksspisarna i Kalmar, till varv, smeder, mältare; till Öland färjtals, så att bonden förer bort kolen från bruket, att det är färdigt stanna av kolbrist; masugnsbyggnaden har jag fortsatt, men utan hopp att någonsin få blåsa i honom. Ett så svagt privilegium, som bruket har på köpkol, skrattar bonden åt. För en läst i Kalmar gives 2^1/2 á 3 rdr, men här 34 sk.” Hildebrandssons farhåga, att man aldrig mera skulle komma att blåsa i masugnen, gick troligen i uppfyllelse, då i officiella rapporter inga uppgifter finnas om någon

¹) Dessa brev, av d. 29/1 och 9/7 1809 resp., finnas i K. Vitterhets-, historie-och antikvitetsakademiens arkiv.

vidare tackjärnstillverkning. Detta bestyrkes också av att i 1814 och 1817 års räkenskaper in- och utbalanserats c: a 84 skpd Utö, 187 skpd Herrängs och 70 skpd Passdals bergmalm, 93 skpd limsten samt 486 tunnor sjömalm, men i 1824 års böcker finnes ej något malmkonto, varför dessa tillgångar under mellantiden torde hava avförts ur räken­skaperna såsom värdelösa.

9. Tiden 1811–19. Ägare: Lovisa Hildebrandsson. Förvaltare: I. Hildebrand.

I början av år 1811 avled bruksdisponenten Hildebrand Hildebrands-son och den 13/9 s. å. köper änkan, Lovisa Hildebrandsson, av direktör J. A. Grills arvingar dels Flerohopps bruk med tillhörande privilegier och smidesrätt, inklusive masugn och såg, dels ^3/4 mtl Rås, dels ^3/8 mtl. Kvarnkulla med hälften i därvarande såg och dels ^3/18 mtl Kvarngården för en köpeskilling av 16,666 rdr 32 sk. banko. I augusti 1814 var köpet slutlikviderat.

Den man, som härefter sattes att sköta brukets angelägenheter, var ägarinnans näst äldste son, Isac Hildebrand, och denna syssla skötte han med all heder, åren 1811–19 som förvaltare och sedan allt intill sin död år 1838 som arrendator.

Tack vare de återfunna räkenskapsböckerna kunna vi nu få ett litet mera i detalj gående och klarare begrepp om bruksrörelsen, än vad som framgått av bergmästarnas tämligen knapphändiga rapporter.

Råvarorna voro tackjärn, skrotjärn (i mindre partier upphandlat i länet), träkol och limsten (s. k. grönsten, som fanns i socknen). Av det föregående framgår, att man år 1798 berättigats att årligen upphandla 175 skpd bergslagstackjärn, men bruksböckerna utvisa, att bruket år 1814 köpt ej mindre än 504 skpd och 1817 250 skpd. Vad som kunnat föranleda, att dessa högre och väsentligt ökade kvantiteter utan påföljd kunnat uppköpas, är ej gott att veta. Av träkol torde man, om än med viss svårighet fått sitt behov från bygden, år 1814 654 läster och 1817 724 läster, och betalades därför 1 rdr riksgälds samt sistnämnda år 1¹/₃ rdr per läst om 12 tunnor.

Vad sedan tillverkningen vidkommer, så utgjordes den av primär­produkten stångjärn, varav år 1814 smiddes 244 skpd och 1817 255 skpd. Detta såldes dels såsom det tillverkades till ortens järnhandlare och smeder och dels förädlades det vid bruket till manufaktur- eller svartsmide, vartill räknades: band- och bultjärn, billar, ”fotringar”, hästskor, plåtar, släggor, spadar, spik, städ, sågblad, söm och yxor. Till bruket hörde förenämnda inrättningar för järntillverkning samt dessutom: två sågar, kvarn, brännvinsbränneri och lantegendom.

Att bruksrörelsen under denna tid lönade sig och till och med läm­nade en liten vinst, framgår av de bevarade räkenskaperna, som för år 1814 redovisa en vinst av 898 rdr samt för 1817 av 1 498 rdr, och då var ej endast brukets reparationer och nybyggnader debiterade utan även ägarinnans alla privata utgifter likviderade, varför beloppen betyda ett rent netto.

De löner, som denna tid utgingo till brukets anställda, voro ej höga, men människorna voro ej heller bortskämda, hade de endast tak över huvudet och därtill så mycket, att de något så när kunde hålla hungern ute, voro de nöjda. Såsom alldeles självklart var, att alla bruksarbetare och övriga anställda skulle hava fria bostäder, ved, potatisland och därtill fingo de köpa brödsäd synnerligen billigt — till en sjättedel eller högst en fjärdedel av i orten gällande priser. År 1814 hade den ene stångjärnssmeden i inkomster: för ackordssmide 174 rdr, iform av brödsäd 87 rdr, eller tillsammans 261 rdr rgs, den andre stångjärns-smeden summa 249 rdr och knippsmeden 173 rdr. En fördräng hade i lön 43 rdr, i såvelpengar och spannmål 86 rdr samt fyra par skor värderade till 8 rdr, eller tillsammans 115 rdr. Och slutligen hade en dagsverkare, som under förenämnda år gjort 297^1/2, dagsverke, en inkomst av 78 rdr.

Brukets åbyggnader förbättrades och utökades under den ifråga-varande tidsperioden rätt avsevärt. Så uppfördes år 1812 ett nytt såg­verkshus, 20 X 7¹/₄ alnar stort; 1813 en ny ladugård för 32 kreatur, stor 79 X 13 alr och i vinkel 52 X 13 alr; 1815 ombyggdes en kvarn, 17¹/₂ X 12¹/₂ alr; 1818 uppfördes ett nytt spannmålsmagasin i två våningar, 18 X 12^1/2 alr, och år 1819 en vagnbod, 8¹/₂, X 8^1/2 alr stor.

10. Tiden 1819–38. Ägare: Lovisa Hildebrand ^l), arrendator: • I. Hildebrand.
För tidsperioden 1819–38, då Isac Hildebrand arrenderade bruket, föreligger endast uppgifter över dess tillverkningar, nämligen för år

1) Familjens namnform vacklar 1811–20, men efter 1820 bibehåller endast äldste sonen namnformen Hildebrandsson — se för övr. Bengt Hildebrand: Bror Emil Hildebrand (i Fornvännen 1934, sid. 289, not. 21).

1824, då där smiddes 363 skpd stångjärn, av vilket förädlades 11 skpd till spik, 37 skpd till redskap och 6 skpd till diverse smide. Vad manu-fakturerade varor vidkommer, så varierade vikten därav mellan 90 skpd 1820 och 37^1/2 skpd 1826, eller i medeltal c:a 60 skpd för de tolv år, för vilka uppgifter föreligga. Härav kan man icke se annat, än att denna del av rörelsen hållit sig på ungefär samma nivå, som under perioden 1811–18.

Angående tillståndet vid masugnarna i bergmästaredistriktet säges i en rapport år 1834, att masugnen vid Flerohopp har på långliga tider någon tackjärnsblåsning ej varit idkad.

Beträffande byggnadsverksamheten är att anteckna, att år 1820 uppfördes en byggnad, inrymmande stall, hönshus och mangelbod, 17^1/2 X 10 alr, samt 1821 en s. k. ”karaktärsbyggnad”, d. v. s. herr-gårdsbyggnad för ägarinnan, om förstuga, kök och handkammare jämte sex rum i nedre våningen och tre rum på vinden, stor 33 X 16 alr.¹) ; 1822 ombyggdes stångjärnssmedjan, 26^1/2 X 17 alr; 1823 ny­byggdes ladugård för ägarinnans privata behov för 30 kreatur med foderlada och loge, 16 X 15 alr; 1824 uppfördes en kollada, 34^1/2 X 20 alr; 1825 ombyggdes knippsmedjan, 17 X 15 alr; 1826 tillbyggdes och förlängdes kontorsbyggnaden (arrendatorns bostad) 9 alnar på östra gaveln och blev storleken därigenom 26 X 13 alr; s. å. ombyggdes järn­boden, 18 X 10^1/2 alr samt om- och tillbyggdes mjölnarstugan till 23 X 14 alr; 1831 ombyggdes kvarnhuset, 13 X 13^1/2 alr, samt försågs med två par stenar och slutligen år 1833 ombyggdes sågen, 19 X 7 alr, således tillsammans elva byggnadsföretag på denna relativt korta tid.

Att bruket under Isac Hildebrands regemente drevs ej endast med energi utan med skicklighet och framgång, kan man se av hans bokförda tillgångar, som år 1817 uppgingo till endast 5 107 rdr bko, men år 1824 vuxit till 19 652 rdr och enligt bouppteckningen efter hans frånfälle år 1838 uppgick till 60 910 rdr bko. I arrendeavgift betalade han till sin moder endast 2 200 rdr bko om året. Hans ekonomi tillät honom också att för egen räkning uppköpa hemmansdelar, som gränsade till brukets ägor. Så köpte han år 1821 ¹/₄ mtl Rås för 2 888 rdr, 1822 ^3/16 mtl Kvarngården för 1 444 rdr, 1823 ytterligare 3 ^1/16 mtl

¹) Denna byggnad kvarstår ännu i så gott som oförändrat skick.

Kvarngården för 1 555 rdr och 1833 ^3/16 mtl Kvarnkulla för
1 555 rdr, allt banko.¹)

11. Tiden 1838–59. Ägare: L. Hildebrand, arrendator: I. Hildebrands sterbhus.

Sedan Isac Hildebrand genom testamentariska bestämmelser för­ordnat, att hans yngre bror, Theodor (Ture) Hildebrand, skulle bliva förmyndare för hans två unga döttrar, blev denne under tjugoett år framåt den egentlige ledaren av brukets öden, till år 1849 ensam, men sedan tillsammans med kammarrådet Carl August Fehr. Då Ture Hildebrand emellertid var bosatt i Borgholm, kunde han personligen icke öva ständig tillsyn över bruket, varför där anställdes en inspektor, vartill utsågs I. M. Christiernin.

Av tillgängliga uppgifter har kunnat inhämtas, att under tiden 1838–48 inköptes i medeltal per år 322 skpd tackjärn, varav smiddes 304 skpd stångjärn, 46 skpd spik, 11 skpd redskap och c: a 2^1/2 skpd extra smide, allt i medeltal.

Beträffande byggnadsverksamheten kan antecknas, att år 1841 om­byggdes den 28 år gamla bruksladugården och 1845 den 23-åriga stångjärnssmedjan, varjämte samma år en ny drängstuga uppfördes.

Vad folkets löner vidkommer, så hade dessa sedan år 1814 undergått en högst väsentlig stegring. Av brukets journal för 1845 inhämtas, att hammarsmedsmästaren (stångjärnssmeden) uppbar: för ackordssmide 330 rdr och för spannmålsersättning 78 rdr, eller tillsammans 408 rdr; knippsmeden resp. 263 och 97, eller inalles 360 rdr. Drängarna, 4 st., hade dels årslön och dels skopengar, vilka för fördrängen uppgingo till resp. 82 och 14, eller inalles 100 rdr, och för de övriga drängarna till 50 och 14, eller 64 rdr. Pigorna, likaledes 4 st., hade endast fast lön med 20 rdr per år. Även dagsverkslönerna hade stigit, från 8, 10, 12 eller 16 sk. för mandagsverken år 1814 till 20, 24, 26, 28 eller 32 sk. bko per dag år 1844, och kvinnodagsverkspengarna från 8–10 sk. förstnämnda år till 12–16 sk. bko.

Brukets affärer skulle nog ha gestaltat sig något så när tillfreds­ställande — trots den ekonomiska kris, som i början av 1840-talet över-

¹) Köpehandlingar för dessa och i fortsättningen omnämnda köp finnas i original eller avskrift hos förf.

gick landet och varom det heter i brev av 1843: ”utsikterna för alla järnbruk äro högst jämmerliga och mest för dem, som äro grundade på köptackjärn, och intet kan säljas, icke ens för underpris, ty utlänningen behöver icke järn” — om icke bruksdriften ovidkommande händelser inträffat. Förenämnda uttalande hade nog föranletts av den stegring i tackjärnspriserna, som just detta år inträtt, då denna råvara å kaj i Västerås måste betalas med 13 å 14 rdr bko mot 11^1/2 á 12¹/₂ rdr per skpd föregående år. Till denna tråkighet kommo ett par andra bekymmer, i det att en större kund och gäldenär, handelsfirman Kinberg och Jacobsson i Kalmar, samma år inställde sina betalningar, varigenom bruket gjorde en förlust på 3 870 rdr bko och dessutom att det uppenbarades, att bruksinspektoren av anförtrodda medel förskingrat 4 062 rdr bko, varav dock 993 rdr kunde återvinnas. Motiv för pessimism fanns således, och dels på grund av förlusterna, dels i följd av depressionen kunde ej undvikas, att tioårsperiodens driftsresultat kom att uppvisa en förlust på c:a 1 800 rdr bko.

Under nästföljande tioårsperiod, 1848–58, hade bruket, såsom förut är omnämnt, två chefer, Ture Hildebrand i Borgholm och Carl Aug. Fehr i Stockholm, den förstnämnde i egenskap av förmyndare för Isac Hildebrands yngsta dotter och den senare såsom äkta make till äldsta dottern. Som disponenternas ställföreträdare vid bruket tjänstgjorde inspektorerna: G. Sahlin (anställd år 1842) till 1849, C. A. Dufva till 1856 och därefter P. W. Sjöstedt

Brukets tackjärnsuppköp ökades från 322 skpd i genomsnitt under åren 1838–48 till 448 skpd och stångjärnssmidet likaså från 394 till 437 skpd. Såsom härav framgår, överskred smidet sålunda den lovgivna kvantiteten, 300 skpd, och torde det varit från och med år 1841 som så mera permanent började bliva förhållandet. Ehuru detta icke ledde till någon påföljd, oaktat bergmästaren och även Bergskollegium därom icke voro okunniga, så verkade medvetandet härom oroande på disponenten. Det torde därför för honom hava känts som en lättnad, när 1846 års riksdag fattade sitt synnerligen viktiga beslut om näringsfrihet, vilket för järnbrukens vidkommande medförde rätt till oinskränkt smide, dock först efter anmälan därom till Bergskollegium. Någon sådan ingavs av Flerohopps bruk, egendomligt nog, icke förr än år 1855. Det var alltså nödvändigt att vidtaga denna åtgärd, om man ej skulle blottställa sig för laga ansvar för otillåtet översmide, säger Fehr i ett brev.

Två år därefter ingick Fehr å bruksledningens vägnar till Bergs­kollegium med ansökan om rätt att för en tid av tio år få inställa stångjärnssmidet vid en av dess två privilegierade härdar, vilken fram­ställning den 17 augusti 1857 bifölls att gälla för tiden 1 nov. 1857­31 okt. 1866. Som en konsekvens härav följde, att hammarskatten, som tidigare utgått med ett fast belopp, 4 skpd per härd, framdeles kom att erläggas efter tillverkningens storlek varje år.

En annan förändring, vartill Fehr jämväl tog initiativet, var bränn­vinstillverkningens nedläggande i konsekvens varmed också natura­förmånen av viss kvantitet fritt brännvin uteslöts ur anställningsvill­koren för drängar och smeder, vilka i vederlag fingo motsvarande förhöjning i reda penningar.

När bränneriet vid bruket först anlade, har ej kunnat utredas, men det fanns redan år 1786. Vilken betydelse denna rörelse hade för bruket framgår av 1824 års räkenskaper, vari redovisas såsom sålda 2 452 knr för 1 747 rdr bko, således i genomsnitt 34¹/₄ sk pr kanna, och varav bruttovinsten blev 784 rdr bko. Emellertid hade tillverkningen längre fram i tiden minskat rätt avsevärt och uppgick åren 1843–49 endast till c: a 1 000 knr i medeltal pr år.

För den ”gamla, goda tidens” människor torde brännvinet emellertid hava spelat en väsentligt större roll än för bruket. På dess kontor skulle alltid finnas brännvin, säkerligen för dess kunders och andra besökares traktering, och uppgick kvantiteten därav under åren 1843–46 till: 59, 39, 39 och 38 knr respektive, men året därpå, 1847, var det slut med trakterandet därstädes. Såsom naturaförmåner till anställda utdelades 1843–49: 159, 150, 126, 141, 21 och 27 knr resp. år, varförutom brännvin för alla möjliga tjänster åt uppdragsgivaren skulle utdelas. Sålunda skulle drängarna hava ett kvarter (^1/8, kna) vardera i veckan och vidare skulle det tilldelas exempelvis för: uppmätning av säd, överjärn, fortsmidning, lagning av spikhammare, isning, sotning i smedjan, uträckning av masugnsjärn, lagning av vagn, bud till Stubbemåla, till båtsmannen för utrustning och till jul, till timmermännen och till oxarna m. m. Att allt detta så att säga med tjänsten förenade supande lätt skulle kunna locka svaga själar till missbruk, är självklart, och var nog detta fallet med knippsmeden Petter Ram, som år 1817 förutom sin med tjänsten förenade ranson köpte 43³/₄ knr brännvin (c: a 115 liter) .

Är 1854 nedrevos knippsmedjan och brukskvarnen för att iförstorat skick på. ungefär samma tomter uppstå i form av ett nytt manu­fakturverk, 30 X 14 alr stort, med blåsmaskin, två härdar och tre knipphammare, således en hammare mera än förut, varförutom sam­ma år den s. k. Kvarnkullakvarnen om- och tillbyggdes till 36 X 14 alr storlek samt försågs med fyra par stenar, i st. f. två förut, och ett siktverk. Med kvarnen sammanbyggdes mjölnarstuga om förstuga och tre rum.

Ända sedan 1800-talets början och förmodligen ännu tidigare hade bruket ägt tvenne sågar, benämnda Flerohopps bruks såg och Kvarn­kulla såg, vid vilka försågades timmer för såväl brukets som utom­ståendes räkning. Legosågningen var troligen ej vidare betydande, då vinsten härav endast uppgick för år 1813 till 119 rdr, 1817 208 och 1824 58 rdr bko, men behovssågningen kunde nog vara rätt så bety­dande de år, då man hade stora byggnader förestående. Längre fram i tiden utvidgades denna rörelse till att omfatta jämväl virkesförsäljning i den mån detta ej behövdes för brukets egen räkning. Några

siffror från åren 1838–48 kunna belysa sågverksrörelsens omfatt-
ning, då där av bräder och plank tillverkades 16 150 st. i medeltal per år, men denna siffra sjönk för åren 1849–58 till 6 800 st.

Brukets affärer under ifrågavarande decennium torde icke hava varit vidare lysande, vilket framgår av ett yttrande av Fehr, som år 1855 skriver ”sedan 1849, då Dufva tillträdde, har jag för inköp av tackjärn och andra järneffekter utgivit över 6,000 rdr rgs utan att fått den ringaste ersättning för detta förskott”, och jämväl därav, att den andre delägaren under åren 1849–58 måst satsa i kapital 4,292 rdr bko och dessutom fått eftersätta räntor med 2,356 rdr.

Är 1857 d. 17/8 fann Bergskollegium för gott att ”för manufaktur­smidet vid Flerohopp fastställa den därstädes begagnade stämpeln FRH”.¹⁾

12. Tiden 1859–66. Ägare: I. Hildebrands arvingar. 1866–80 Ägare: C. A. Fehr.
Sedan kammarrådet Fehr redan år 1850 utlöst sin svärmoder från hennes giftorätt i bruksegendomarna, varvid han tillöst sig ¹/₁₆ mtl

¹) Enl. Bergskoll. protokollsutdrag sagda dag.

Brukspatron CARL AUGUST FEHR.

Kvarnkulla samt ¹/₁₆ mtl Gagnsmad för tillsammans 1 666 rdr 32 sk. bko, så fortsatte han sedermera på den sålunda inslagna vägen och inlöste den 16/6 1859 av Lovisa Hildebrands arvingar deras andel i järnbruket med tillhörigheter samt hemmansdelarna ³/₄ mtl Rås, ⁹/₁₆ mtl Kvarnkulla och ^3/₈ mtl Kvarngården för en köpeskilling, som år 1819 i då upprättade arrendekontrakt redan blivit fastställd till 20 093 rdr 14 sk. 8 rst bko. Fehr tillöste sig vidare dels år 1864 av sin svärmoder, fru Christine Sahlin, ¹/₁₈ mtl St. Gagnsmad och ¹/₁₆ mtl Kvarnkulla för tillsammans 1 666: 67 rdr rgs och dels år 1866 av sin svägerska, fru Ebba Wimmerstedt, hälften av 1 mtl Rås, ^3/₄ mtl Kvarnkulla, ^3/₄ mtl Kvarngården och ¹_/2, mtl Gagnsmad för tillsammans 34 000 rdr rgs, genom vilka fastighetsköp Carl August Fehr och hans hustru, Hilda Fehr, född Hildebrand, för tillsammans 68 306:63 kr. förvärvat äganderätten ej endast till Flerohopps bruk än även till alla hemman, som tidigare legat under detsamma eller tillhört släkten.

Under tidsperioden 1859–79 minskar järnsmidet allt mera för att med 1879 alldeles upphöra. Stångjärnssmidet, som under 1856 har nått sitt maximum med 511 skpd, minskade 1859–68 till i medeltal 305 skpd och 1869–78 till 202 skpd. Totala manufaktursmidet kulmi¬nerar år 1864 med 161 skpd och var i medeltal 1859–68 114 skpd samt 1869-78 82 skpd. För år 1868 är känt, att smidet fått inställas sex månader på grund av vattenbrist och år 1873 stod verket lika länge i anledning av kolbrist.
Det synes, som om järnhanteringen vid Flerohopp i början av 1860-talet skulle hava mött några alldeles särskilda svårigheter, som ej läto sig bemästras, ty efter den tiden började denna allt mer och mer avtaga, och man misstager sig nog ej, om man antager, att dessa ytterst berott på, att den för järnframställningen så prisförbilligande bessemermetoden vid denna tid på allvar kommit i gång, och med dess produkter kunde de sydsvenska småbrukens tillverkningar icke tävla vare sig beträffande kvalitet eller pris. Säkerligen har till nedgången också medverkat järn-vägarnas tillkomst. Vissa bruk, som beträffande kommunikationerna genom järnväg blevo bättre ställda, togo loven om dem, som även i fortsättningen voro hänvisade endast till hästtransporter, och vad särskilt Flerohopp vidkommer, så hade detta allt ifrån den tid, då den egna tackjärnstillverkningen upphörde, förutom avsaknaden av järnväg, varit belastat med ett handikap genom den avsevärda förhöjning av tackjärnspriset, som uppkom på grund av den långa transporten från mellersta Sveriges bergslager samt de många omlastningarna under transporten. Troligen var det medvetandet om allt detta, som kom bruksägaren att i medio av 1860-talet söka andra användningar för brukets vattenkraft än tillförne.
År 1865 om- och tillbyggdes gamla bränneriet, som stod oanvänt, till lokal för stärkelsefabrik, och året därpå revs den 1833 uppförda sågen, på vars plats uppfördes ett enkelt hus, vari inmonterades fyra benstampar.
Hur bruket med de två nya industrierna i fortsättningen buro sig, har ej kunnat utrönas, men det kan på vissa grunder antagas, att affärerna ej voro vidare lysande, och då bruksägaren började bliva gammal och dessutom ej hade någon anhörig, som ville ägna sig åt bruksskötsel, beslöt Fehr att sälja bruket, vilket ock skedde den 18 oktober 1880, då fabrikören M. A. Bolander i Nybro inköpte Flerohopp med underlydande 1 mtl Rås, 3/4 mtl Kvarnkulla, 3/4 mtl Kvarngården samt kyrkostallet nr. 34 vid Madesjö kyrka jämte å egendomen befintliga mjölkvarn, såg, övriga inrättningar, tillhöriga hus jämte inventarier till verken, inbärgad gröda, kreatur, övriga inventarier och möbler m. m. för en köpeskilling av 126 000 kr.

Med detta köp var järnverkets 155-åriga tillvaro kommen till slutet, enär den nye ägaren omedelbart igångsatte en genomgående omge­staltning. År 1881 nedrevs dels manufakturverket, på vars plats upp­fördes en bobinfabrik, och dels stångjärnssmedjan, som fick lämna plats för en ramsåg. De gamla överfallsvattenhjulen slopades också och ersattes med en för den tiden modern kraftstation med turbiner och slutligen nedrevs jämväl samma år stärkelsefabriken, brukssågen och husbehovssmedjan.

Så fick Flerohopps bruk, liksom så många andra, följa med i den icke ovanliga utvecklingen att från järn övergå till träförädling. Det gamla, som icke längre ägde förutsättningar för ett fortsatt liv, måste gå bort och lämna plats för en mera livskraftig inrättning, den nya bobinfabriken, vilken emellertid även den, tio år senare, i sin tur fick lämna plats för ett glasbruk. Av järnbrukets underlydande hemman äges numera Rås av aktiebolaget Flerohopps Glasbruk samt Kvarn­gården och Kvarnkulla av en jordbrukare. Det Kvarnkulla hemman tillhöriga vattenfallet har inköpts av aktiebolaget Flerohopps Industri och endast brukspatronessans änkesäte, den s. k. karaktärsbyggnaden, jämte uthus och stora trädgården har kvarstannat i familjen Bolanders händer.

Denna text har konverterats från bokformat till redigerbar text genom optisk läsning. Kompletterande bilagor finns.

Boken är tryckt 1938.

16 maj 2025 /Janne