Peter Sjölund: ”DNA-släktforskning ger fantastiska möjligheter att hitta okända släktingar. Det räcker oftast att med ett DNA-test hitta gemensamma anor på 1800-talet, för att kunna ringa in en okänd pappa eller farfar/morfar. Jag och mitt DNA-team har hittat fler än 250 okända fäder och har sammanlagt mer än 20 års erfarenhet av att identifiera okända fäder i Sverige och övriga Norden.”
Vägen till dina rötter av Ewa Nilsson
Carola Selbing återger sin farfars artiklar i tidningen Barometern Nybro-Madesjö 1880-1900
1. Kyrkogatan/Lilla Trädgårdsgatan 1965, 2. Innergården tomt nr 6, 3. Folke Lindéns Smides och rep.
1991 nr 5
Kv. Tor – Långgatan 26
1. Tävlingsbild, 2. Flygfoto över kv. Tor
1994 nr 5
Transtorp
1. MC-sektionen ”Doggarna” på banan Backåkern, 2. Arbete på banan
1993 nr 3
Transtorpsvägen
1. Flyfoto över Transtorpsvägen 1951, 2. Hus på stadsäga 296, 3. Hus granne med 210
?
Storgatan 24
1. Bageriet ca 1915, 2. Fam. Wahlgren m. personal, 3. Elgqvitska fastigheten 1975, 4. Café Princess 1989, 5. Yvonnes Frukt & Grönt 1993, 6. Pizzeria Napoli 1995, 7. Pizzeria Atlanta 1998
?
Dunderbergsgatan
1. Nybro Hotell i brand 22 juli 1915, 2. Hörnhuset Storgatan-Dunderbergsgatan uppfört av bröderna Nyvall (rivet ersatt av Balder), 3. 1884 byggdes P A Jonsson & Co Speceri-Papp & Järnaffär, 4. Dunderbergsgatan-Storgatan 1914 Nybro Beklädnadsaffär
?
100 år ur Nybro ”ur-historia”
1. Storgatan 45. Urmakare Fritiof Skoog 1934. Ludvig Johanssons möbelaffär. 2. Karl Andersson ur & Optik Storgatan 16, 3. 1969 övertog Roland Ohlsson den Anderssonska firman, 4. Ineriör från Storgatan 16, 5. Uraffären på Fabriksgatan 4
1. Ordenssällskapet Å. M. reste korset vid Badrestaurangen Nybro Brunn, 2. Bild på ett Å. M. -kors i Krusenstjernska trädgården i Kalmar
1995 nr 2
Östermalmsskolan
1. Veteranen Anna Aurell, 2. Östermalmsskolan 1960, 3. Klassfoto med namnlista inkl. Gerhard Köppen
?
Affärsliv i Nybro kring sekelskiftet
1. Magasinsgatan före stora branden 1903, 2. Frans Anderssons nya hus efter branden, 3. Magasinsgatan från Stora Nygatan 1930-talet
?
Jödde Änka
1. Torget i köpingen med Hultmanska fastigheten i början ab 1900-talet, 2. Vy över Storgatan vid sekelskiftet med hattmakare C. Petterssons änka, Uhrströms Speceriaffär
?
Historien om Mejeriet
1. Det gamla mejeriet från 1883 inreddes på 1930-talet för osttillverkning och lagring av ost. 2. Nya mejeribyggnaden vid fabriksgatan uppfördes 1924, foto 1971. 3. Från 1924 tog man emot oskummad mjölk. 4. 1949 brann en räcka uthus vid Fabriksgatan som ersattes med en länge för personal och kontor.
1996 nr 3
Nybro Tändsticksfabrik
1. Nybro Tändsticksfabrik vid sekelskiftet, 2. På andra våningen tillverkades askar för stickorna, 2. En av del äldsta etiketterna, 3. En modern asketikett, 4. En av grundarna Johannes Petersson, 5. VD J G Blomdell, 6. Flygfoto över tändsticksfabriken
?
Från ”Pelle-Massa” huset till ”Långkatekesen”
1. Gamla Stationsgatan/Stationsplanen med ”Pelle Massa” huset, 2. Revs huset och flyttades till Stora Trädgårdsgatan. Bild från 1963 huset kallades ”Långkatekesen”, 3. Till huset hörde fyra torrdass, 4. Från gården ses de båda trapptornen
Föreningsregister I Nybro kommun finns ett rikt och aktivt föreningsliv med ett omfattande och varierande utbud. I det lokala föreningsregister kan du söka efter föreningar i kommunen.
I föreningsregistret hittar du en mängd olika föreningar som till exempel:
folkets hus och bygdegårdar hembygdsföreningar handikappföreningar hem- och skolaföreningar idrottsföreningar invandrarföreningar kulturföreningar körföreningar pensionärsföreningar politiska föreningar religiösa föreningar röda kors-föreningar samhällsföreningar scoutkår-föreningar studieförbund vi unga-föreningar I föreningsregistret finns de föreningar i kommunen som givit sitt godkännande för publicering.
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Vinterns högtider. Veckorna före jul var det ett intensivt arbete med julförberedelserna i alla hem. Man skulle brygga, baka, slakta och städa, och allt skulle vara färdigt till julafton. Man hade inte så många redskap i hushållet, som verkligen underlättade arbetet för kvinnorna eller möjligheter att köpa färdiggjorda saker. Man började i allmänhet med drickabryggningen. Maltdricka eller enbärsdricka bryggdes i ett kar av trä på fötter. På dess ena sida satt en tap, som drogs ur, när brygden skulle tappas av. I botten på karet lades halmviskor, genom vilka drickat skulle rinna. Maltet lades i karet och kokande vatten hälldes på. Det första, som rann av, var det starkaste ölet, det, som man använde till julöl. Far var garvare, och han berättade, att man brukade använda malt,som blev kvar vid brygden till färgning av läder. Småbröd förekom knappast vid julhelgen, det som bakades var limpor av grovt rågmjöl och vete- eller saffransbröd. En gumma, Snea-Lina, gick och sålde julbullar, som var bakade hos bagare. Det var julhästar, -bockar och -grisar,hon hade, men det fanns också bullar, som föreställde gubbar. En gubbe, som skulle föreställa Karl XV, satt på sin häst. Honom tyckte de om här nere i Skåne och Småland. Julbullarna skulle stå i fönstren. I mitt hem hade man slaktat julgrisen fjorton dagar före jul. Det gjordes inte så många olika sorters korv, men en myckenhet av varje. Isterband var nog den mest omtyckta korvsorten. Korvmaten – fläsk och lunga – hackades med hackknivar i en hackho. Smeten blandades med händerna i ett tråg och smaksattes med peppar, salt och lök. Sedan skulle smeten i skinnen, det vill säga de rengjorda tarmarna. Man tog litet smet i en sked eller med händerna och stötte ned den med tummen. Smeten till fläskkorv gjordes av flälskkött, nötkött och potatis och smaksattes med peppar och salt. Det var mycket svårt att få ned smeten i skinnen. Blodet tillvaratogs och användes till blodkorv och palt. Det blandades med dricka eller mjölk, man kan lika bra ta vilket som. Man vispade i rågmjöl, så att man fick en fast smet, som smaksattes med sirap, peppar och timjan och stoppades i skinn, så långt de räckte. Till den kvarblivna smeten sattes potatis, och därav gjorde man palt. Det skulle vara något fläsk i den. Av lever och gryn gjordes levermos. Korngrynen lades i stöp i fläskspad, som man fått, då man kokat grishuvudet, varav sylta gjordes. En del av moset lades i bunkar, som gräddades i ugnen, och en del endast stektes upp, när man skulle äta det. Rullsyltan ansågs som mycket viktig, och man lade ned stort arbete på den. Köttet och fläsket varvades med kryddor, så att man fick ett vackert mönster, när man skar den. Syltan sattes på att koka på julafton, det hörde alltid till. På julafton började julfirandet med att man badade julbad. Alla barnen skulle ledas i baljan först, sist skulle far dit. Mor kanske inte alls hann tvätta sig ens, hon skulle ju se till att vi blev rena. Hon fick borsta far, som var för stor att sitta i baljan utan låg på knä framför. Hela badet skulle vara överstökat till klockan tolv, då man doppade i grytan och åt av all julmat. Korv, fäskkorv och isterband samt grisfötter, koktes i en gryta, och spadet användes till ”doppet i grytan”. Frampå eftermiddagen dukades ett stort slagbord till julbord. Man lade på en vit duk, en som mor hade vävt, först hon var gift, till vilken hon även spunnit linet själv. Redan detta förlänade hela rummet en festlig prägel, vit duk användes inte i vardagslag. På bordet lades en julhög till var och en av familjemedlemmarna. Den bestod av en stor limpa, ovanpå den en vetekrans och några äpplen. Mitt på bordet ställdes ett träkors med armar och tre ljus i, det var vår julgran. I många stadshem hade de dock riktig julgran, som togs i skogen eller – i senare tid – köptes på torget. I stora ljuskronan, som sattes upp i taket, hade vi sex eller åtta ljus. På den öppna spisen stod en fotogenlampa, det var en vanlig blecklampa med veke. Hela julnatten skulle julbrasan brinna, den eldades med töreträn, som morfar gjort i ordning åt oss. Julklappar visste vi inte om. Vi fick bara den julbulla, som förut är omtalad. Julhalm breddes inte på golvet. Man skurade det bara noggrant och lade på en matta. På julmorgonen fick man gå upp tidigt och göra sig i ordning till julottefärd. Ljusen i takkronan skulle tändas för att lysa folk, som hade sin kyrkväg förbi stugan. För barnen var det något sårskilt högtidligt att få vara med i julottan. Juldagen var en stilla dag, när man kom hem från julottan, åt man något, och senare på dagen läste far evangelium och postilla. Vi barn fick sitta stilla hela dagen, som vi varit fastlåsta. Det enda vi roade oss med, var att slå hål på våra julhästar. När folk skulle ur kyrkan efter julottan, hade de så bråttom, så de hann knappt stanna och prata. Det var nämligen så, att man sade, att den, som kom hem först efter gudstjänsten, skulle först fä sin skörd inbärgad det kommande året, så det var ju inte så underligt att de hade bråttom. I stället för mandel lade man grötpojkar i julgröten. Det var små porslinsfigurer. Den, som fick grötpojken, skulle ha lycka med sig det kommande året. Annandagens morgon var det sed i mitt hem, att far steg upp och bjöd mor och alla barnen kaffe på sängen. Julosten fick inte skäras förrän denna dag. Smör hade vi inte alltid, men bröd och ost och kaffe fick vi, så mycket vi ville ha. Du skall väl inte gå ut med julen, sade man, när någon kom på besök, och så satte man fram av julmaten. Något skulle man traktera med. Dessutom bjöds man till grannar och släktingar på riktiga kalas. På nyårsafton åt man julmat, doppade i grytan och åt gröt och lutfisk. Dock var det inte säkert, att det bjöds på båda delarna i mitt hem. På eftermiddagen och kvällen satt familjen tillsammans och pratade, endast undantagsvis vakades det nya året in hos oss. Trettondagsafton kallades även lilla julafton. Man firade dagen ungefär som julafton och nyårsafton. På trettondagen var det ottesång i Madesjö kyrka. Stärngossegång var en helt främmande sed för Madesjöborna. Det är först på allra sista tiden, som man börjat klä ut sig och på omkring med stjärna och sjunga. (K.H., H.J.)
Lärlingar och gesäller firade jul tillsammans med mästarens familj. De var bara lediga själva helgdagarna, arbetet låg för övrigt inte nere mellan jul och nyår. (J.E.)
Under julhelgen skulle alla herrskap i köpingen ha julkalas. Man började dock inte före annandagen. Juldag och långfredag fick map inte , utom dörren. Det var särskilt viktigt, att man blev bjuden till prästerskapet, annars var man inte riktigt herrskap. Nyårsvisiter förekom inte. De gick inte och hälsade nyår. Senare blev det sed och är så ännu. (A.S.)
I regel var det aldrig ungdomsbjudningar utom vid helgerna särskilt då vid julhelgen. Mellan annandagen och tjugondag knut var man i den ena gården efter den andra och dansade. Det hörde till saken, att logen blev lekstuga för ungdomen, medan de äldre höll sig i storstugan. Dagen före julafton firades med kaffedrickning av glasblåsarna på Pukeberg. Någon julklapp brukade de också få, innan de gick. Arbetet i hyttan låg alltid nere fjorton dagar eller tre veckor i julhelgen. (O.G.P.)
Om julfirandet berättade fru Molin bland annat: All julmat gjordes i ordning i hemmet, vi bryggde, bakade och slaktade. Allt skulle vara i ordning på kvällen dagen före julafton, ty man fick inte hålla på med något arbete på julaftonen inte ens på morgonen. Klockan tolv ringdes julhelgen in, då skulle man ha ved och vatten inne, och skinkan skulle puttra i spisen. Då dukade vi julbordet med två ljusstakar och satte fram kaffe, bröd och dricka. Var och en i familjen fick sin julhög. Far var båtsman, och åtta eller fjorton dagar före jul hade far fått julakost från sina fyra rotebönder. De skjutsade hem två pund fläsk, två pund kött, salt, en ost, en kappe ärter och ett ljus från var bonde. Dessutom skulle han ha en fin limpa och en grov. På julaftons kväll åt vi fisk och gröt, som vi lade en grötpojke i. Till fisken dracks dricka. Potatis åts inte på hela julhelgen. En julgran hämtade man sig i skogen, Och den kläddes med gotter, som man köpte hos P.A. Jonsson i Nybro och ljus, som också var köpta. Prydnaderna i granen var för övrigt bara pappersgirlander, som man själv klippte av tidnings- papper och. silkespapper. Somliga stugor var så trånga, att julgranen bands i taket, det var toppen som fästes där. En bleckkrona med ljus hängde också i taket. En julafton blev vi riktigt rädda. Mor var ensam med oss barn. Det bankade på dörren, och en röst ropade utanför: ”Jag kan väl inte vara ute i kväll, när det är julafton.” Det var ett original, Peppar-Olle-Anten kallad, som bodde i en liten stuga i skogen och gick i Madesjö socken och tiggde. Han hade inte blivit mottagen på något ställe, så han var glad att få komma in. På morgonen skulle vi till julottan. Anders skulle med, och när man kom utom stugan, sade mor: ”Anders går för, som år karl och har byxor”. Det var nämligen djup snö och oskottad väg. Men det var inte Anten med om, sist skulle han gå, så mor och ungarna fick plumsa före. Peppar-Olle-Anten kom med sin påse på ryggen, som han alltid bar på. Han satt emellertid inte med oss i kyrkan utan uppe på läktaren. Vi var glada, att vi blivit av med honom, men när vi kommit hem och fått kaffe, kom han. Han lade sig på golvet och vilade och sade, att han ville ha mjölk. Jag hade fått springa runt byn och knappt fått mer än litern, och den tyckte mor, att vi, som var fattiga, kunde behöva själva. Mor blev så arg på honom, så hon nappade gubben i nacken och kastade ut honom. På juldagsmorgon lade man in en stor brasa i spisen. Mellan jul och nyår utfördes en del arbete. Efter trettondetiden började vi spinna lin, det skulle vara färdigt till vafförtiden. Mor betalade skatt för jord och ved i lin. Sjutton kilo blånor och ett par skålpund tågor skulle hon spinna samt därtill göra sex mans- och sex kvinnsdagsverken eller också betala tre kronor för veden. Nyårsafton och nyårsdagen tycks inte ha firats på något särskilt sätt. Fru Molin berättade endast, att det inte var någon stuga, man gick förbi på nyårsafton, utan att man hörde, att de sjöng psalmer. (A.L.M.)
Vårens och sommarens fester. I fastlagsveckorna åt man kroppkakor, fettisdagsbullar förekom inte alls. Man tyckte mest om de grova kroppkakorna, som bereddes av kokt potatis och riven råpotatis. Man gör en smet av potatis, vetemjöl och salt och lägger fläsk och lök och kryddor i varje bulle. Bullarna läggas i kokande vatten och det spad, som de kokar i användes sedan som degspad. Det hälldes därför i en butelj och sparades. Man kunde även använda det till soppa. – Man kokade den av kroppkaksspad, mjölk och kornmjöl. Numera är det inte så vanligt, att man tar vara på spadet.Till palmsöndagen skulle hemmet vara pyntat med palmer, videkvistar, som man gick ut och plockade. Påskveckan kallades alltid dymmelveckan, och dagarna blå måndag, vita tisdag, dymmelonsdag – då hängde man på varandra spade, raka och kvast – skärtorsdag, långe fredag och stacke lördag. På skärtorsdagskvällen fick barnen alltid gå i säng tidigt utan att tända lampan. Till påsken bryggde, bakade och städade man på samma sätt som till jul. Långfredagen var en stilla högtidlig dag, då folk klädde sig svartklädda och gick i kyrkan. Barnen tyckte, att dagen var lång och svår att genomleva, de måste sitta inne och hålla sig stilla. På påskafton åt vi gröt. Påskäggen fick vi inte förrän på påskdagens morgon. Far köpte hem ägg, och vi åt dem till och med råa. När påskbordet stod dukat, tyckte man, att det var lika högtidligt som på julafton. (K.J.,A.L.M.)
Valborgsmässoaftonen firades grundligt av både gesäller och lärlingar. En gesäll i fars verkstad hade utbett sig att få äta så många ägg han orkade den dagen. Det var nämligen sed, att man skulle äta ägg på valborgsmässoafton. Han åt tjugotvå, men det tycktes ändå inte vara något fel på honom. För säkerhets skull gick han in till en sjukvårdssoldat för att bli undersökt, kanske skulle han ha gjort det ändå, men denne kunde inte finna, att det var något ovanligt med mannen. (J.E.)
Majeldar hade man på Valborgsmässoafton, men på påskafton brukade man aldrig ha det. I Nybro har Missionskyrkan börjat fira valborgsmässoafton med tal och sång. Det blev tradition mellan 1905 och 1910. Högtidligheten hölls vid Mosebacke. Kristi Himmelsfärdsdag brukade man gå ut och promenera, kanske göra någon liten utflykt, annars tycks dagen inte ha högtidlighållits annat än med kyrkobesök. Vid pingst var det bruk i Madesjö socken, dit Nybro hörde, att man skulle gå till främmande kyrkor och besöka gudstjänsten där. Även Marie Bebådelsedag hade denna sed. De församlingar, som fick besök, skulle återgålda detta påföljande år. (K.H., R.N., A.L.M.)
Midsommarfirande. Nybroborna firade midsommar ute vid Pukeber samt vid brunnen. Vid Pukeberg reste man majstång, söp och slogs. De nybrobor, som inte var glasbruksarbetare, var inte välsedda, s det utkämpades många slagsmål mellan dem och pukebergarna. I allmänhet var det nybroborna, som fick stryk. Vid Nybro brunn gick midsommarfirandet lugnt till. En majstång restes där, och man dansade och lekte. Någon sprit och några slagsmål säg man inte till i Brunnsparken. (H.J., P.E.P.)
Midsommarfirandet vid glasbruken – på Pukeberg och andra småländska glasbruk – var mycket livligt. Man var fri från arbetet i hyttan en vecka och hade fått sin rundepenning, så man tyckte, att man kunde ha råd att roa sig. Det var fest hela natten. En midsommarstång restes på eftermiddagen, och alla samlades omkring den. Arbetarna tog själva med sig brännvin, och det bjöds till höger och vänster. Man slog sig lös och festade om ordentligt, men det kunde bli litet väl mycket ibland åtminstone för somliga. (O.G.P.)
MÄNNISKOLIVETS HÖGTIDER Barndopet skulle hållas ganska snart efter barnets födelse. De som hade råd, ställde till ett stort, fint kalas. På landet blev hela byalaget bjudet även de till byn hörande torparna. Hade de möjlighet att ta förning med sig, var det dess bättre, och det kunde de, om de hade ko. Då bestod deras förning av en pannkaka. De, som hade råd skulle ha med sig sötost och ett fat risgrynsgröt, som skulle stå på bordet, när den sista måltiden äts, strax innan gästerna bröt upp. Modern skulle vara först i grötfatet. ”Hon gör skäl för gröten”, sade man. Barnet skulle ha en fin utstyrsel till dopet: linne, tröja och blöja av fint tyg satte man på det. En dopklänning skulle man ovillkorligen ha, hade man inte själv råd att sy en – ofta av moderns brudslöja – lånade man en av någon bekant. Fyra faddrar skulle barnet ha. Deras namn skrevs upp i kyrkboken, och de skulle ansvara för barnet och ta hand om det, om föräldrarna skulle dö. Man hade ett par manliga faddrar och ett par kvinnliga. Om farfadern och farmodern levde, skulle de vara faddrar. Gammalfaddrarna kallades guffar och gummor. Efter dopakten, som hölls i hemmet, bjöds på någon liten måltid. Var och en av gästerna skulle ha en dopkaramell, som var inslagen i grant papper och med ett bokmärke föreställande ett litet barn klistrat på. Sockerspån bjöds alltid omkring på barndopen. Den nyblivna modern lät sig kyrktagas i kyrkan, det var en sed, som man mycket höll på. Hon skulle genom denna ceremoni återförenas med församlingen. Hon fick gå fram till altaret, där prästen läste en bön för henne. De som hade fött barn utan att vara gifta, kyrktogs i sakristian. All kyrktagning skedde före gudstjnsten. (I.G., K.H., A.L.M., A.S.)
Kyrkoherde Engström ville inte, att barnen skulle gå och läsa, när de var alltför unga. Han menade, att de inte förstod innebörden med konfirmationen. Barnen ville nog så gärna gå, för de kunde inte tänka på att få komma ut i arbetet, förrän de gått och läst. Flickorna hade svarta klänningar, då de läste fram i kyrkan. (I.G., A.G.S.)
Förlovning förekom, vid enstaka tillfällen, men det vanliga var, att man endast tog ut lysning. När det lyste första gången, kom ingen på besök, utan fästfolket höll sig i stillhet. Andra lysningsdagen drogs det björk. Det blivande brudparets vänner samlades, högg en stor björk och släpade den upp på gården till det hus, där fästmön bodde. Där lades den framför trappan. Lysningspresenter överlämnades. De uppvaktande bjöds på mat, brännvin och kaffe. På kvällen dansade man, på landsbygden ute på gårdsplanen eller på logen. Fästmannen skulle köpa brudgåvor till fästmön. Det blev en schal, psalmbok, ringar och en silkeduk, som skulle vara brokig eller svart. Fru Hallberg hade inte hört talas om, att fästmön skulle ge fästmannen någonting. Bruden hade svart brudklänning med någon ljus isättning och slöja samt krona av myrten. Många lät göra kronor av orangeblommor med band, som hängde ned. Myrtenkronan var nog mest gängse. Några rika flickor hade guldkrona, men mest kommer jag ihåg de gröna kronorna, det vill säga myrtenkronor. Det var allmänt, att man odlade myrten för att ha till brudkronor. Riktiga brudkronemyrten skall ha långa revor. Man gjorde kransar av dem också, sådana, som brudgummen har. När man ger bort myrten till kransar och kronor, dör trädet.
Vigseln skedde antingen i kyrkan eller i hemmet. Alla, som något kände dem, som skulle gifta sig, var inbjudna att deltaga. Sjuka Tilda och Augusta Kähr klädde brudar, den senare var den mest anlitade. Bruden hade en brudbukett med bukettpapper, som brudkläderskan gjorde i ordning. Efter vigseln for man till bröllopsgården, och där åts middag eller supé med en myckenhet av mat. Förning skulle alla gäster ha med, den fick bli efter råd och lägenhet, men en vetekaka, en pannkaka och en sockerpudding borde man ha, om man inte var alltför fattig. Sockerpuddingen var ungefär detsamma som spettekakan, den gjorde de av ägg och socker och den var hög ofta fyra bottnar på varandra. Utanför bröllopsgården restes äreportar, ett bruk, som dock inte var så vanligt i själva Nybro köping som i Madesjö socken och socknarna omkring. Under kvällens lopp kom ungdom och äldre utanför bröllopsgården och ropade ”brudparet fram.” Brud och brudgum fick då komma fram och visa sig antingen i ett fönster eller på trappan. Då skrek man ”leve brudparet” och hurrade och vinkade. Ute på landet hade man för sed att bjuda dem, som kom på kaffe och doppa. (K.H., A. 3., A.I.M.)
Bruket att dra björk andra lysningssöndagen till den gård, där den blivande bruden bor, har spritt sig i ganska sen tid till Madesjö socken från andra delar av Småland. Goda vänner till dem det lyser för, hugger ned en stor björk och släpar upp till gården. Björken skall läggas framme vid stugudörren. De, som bor på gården, får sjålva ta bort den. Ibland har man en spelman med. Det är mest en hoper av pojkar, som vill ha brännvin, som kommer med björken. Fästfolk i Madesjö socken for alltid till Kalmar och köpte vigselringar, det fanns inga till salu i Nybro. Ett ordinärt bröllop i ett bondhem skulle räcka åtminstone i tre dagar. Det bakades, koktes och bryggdes flera veckor i förväg, och gäster inbjöds inte endast frän grannskapet utan även från längre bort belägna orter. De som voro så långväga att de inte kunde resa hem för varje dag, fick ligga kvar över natten, och på golvet i ett av rummen på andra våningen, den så kallade nattetuvan, breddes halm till liggplatser. (J.V.J., A.O.)
När ett dödsfall inträffat, gjordes ett likrum i ordning. Man hängde vita lakan för klockor, speglar och tavlor, och gardinerna drogs för fönstren. De fick hänga så mer än en månad efter begravningen. Man skickade efter en liksveperska, som sydde svepning av linne. Hon klädde liket i ett rent linne och svepte det i sammansydda linneremsor. I den dödes hand satte man en blombukett. Unga flickor fick myrtenkrona på huvudet, åt gummor syddes mössor. Om liket hade ögonen öppna, lade man pengar på ögonlocken, så att de förblev slutna. Hemsnickare kom och tog mått på liket och gjorde kistan. Den brukade kosta sex kronor. Vid sorgehusets port och trappa och vid gatan sattes enar eller granar. Både äldre och yngre skulle och se lik. Hade någon en sjukdom, som han ville bli kvitt, kunde han gå och se lik och ta i det, så skulle hans sjukdom följa den döde i graven. Kort med inbjudan att delta i begravningen skrevs i sorgehuset. Hade man liten stuga, fick man hyra en lokal, så att man kunde ta emot alla, som man måste bjuda. Det gick inte an att hoppa över någon. Någon av släktingarna fick vara värd på kalaset efter begravningen, men det var inte han, som skulle ta emot gästerna, när de kom. Det skulle kokan eller kokerskan göra eller också liksveperskan. Någon av dessa fick ta hand om förningen, som var gäst hade med sig. En ”redig” förning skulle bestå av en vetekaka, en pannkaka, fem till sex stora. kringlor, ett ”dubbelt kakfat”, karameller, spånor och hyvelspån. -Därtill kom risgryns- eller mannagrynskaka, löpepannkaka, gjord av mjölk, ägg, en matsked vetemjöl och ostlöpe. Den kallades även löpepudding. Viktigast var ostkakan, som dock endast medfördes av rika bönder, den gjordes på åtta ägg, femton kannor mjölk och tjock grädde. Man tar fyra av äggen, en halv liter tjock grädde, en stor matsked, gott vetemjöl, mandel, minst ett halvt hekto, samt några bittermandlar, som skall vara skållade och malda och gör av detta en smet på följande sätt. Ägg och grädde vispas, mjölk och ostlöpe värmes, tills dess temperaturen blir omkring trettio grader, och det börjar bli klimpigt. Klimparna drives genom durkslag, de andra ingredienserna röres i massan, och allt hälles i en form, som gräddas, tills ostmassan höjer sig och får färg. Sockerpuddingarna bakades hos sockerbagare. Till begravningar var de, utsirade med ett kors i rågmjöl och sockerglasyr i svart och vitt. Begravningskarameller i vitt och svart papper gavs som ett minne till var och en av gästerna. Glömde kokan sätta fram någons förning, blev hon olycklig. Det var sed, att var och en skulle börja ta av det, han hade medfört, och den tittade mycket långt, som inte kunde återfinna sin ostkaka eller pannkaka på bordet. Begravningarna hölls alltid klockan tio på söndagsmorgnarna. Man behövde inte betala extra för klockringning. Innan man begav sig till kyrkogården, skulle liket ”sjungas opp”. Min far var mycket anlitad till detta. Han läste något ur bibeln eller en bön, och de församlade sjöng en psalm. Det fanns en likvagn på 1860- och 70-talen. Det var en flakvagn. De lik, som stan skulle kosta begravning på, dem skjutsade de ut till Madesjö kyrka på en halvhäck redan på lördagskvällen. Det var en gumma, som blev döder här i gården intill oss. Hon kallades Kongan. Hon hade varit så duktig i sin livstid, fast hon var fattig. Två söner och en dotter hade hon, de blev inackorderade hos andra sedan. ”Ska ni ha oop Kongan på halvhäcken”, sade mor. ”Hur mycket kostar det att få likvagn.” – ”Tre kronor”, sade far. ”Det lägger jag ut”, sade mor. ”Ja, tycker du det”, sade far, ”så gör vi det”. – ”Kongan har ju alltid velat vara en sån mora”, tyckte mor. Och det blev en likprocession så god som någon. Herrarna i Nybro var med i sina svarta silkeshattar, och gummorna sträckte på halsarna och undrade, vem det var, som fick en så ståtlig begravning. Likvagnar fanns att hyra vid Flyabo och Tranetorp. De var öppna men snygga, prydda med svarta fransar. De kvinnliga begravningsgästerna hade svarta. schaletter, men hattar började bli allt vanligare som huvudbonad. Före min tid hade de haft vita förkläden och vita, rätt stora dukar på huvudet. Om de rätt skulle låna sig en klänning, så nog skulle de ha en svart sorgklänning. Den skulle ha en bred fåll, likaså det vita förklädet de hade. Om halsen hade de ett vitt halskläde och på huvudet ett huckle, som hade snibbar, så långa att de räckte ned på halsklädet. Hals-och huvudkläden skulle vara stärkta, en gumma i Nybro hade till levebröd att stärka sådana saker och även förkläden och gardiner. Folk trodde sig inte om att kunna stärka själva. På det stora kalaset, som följde efter begravningen – det blev inte förrän långt fram på dagen, ty man skulle även delta i gudstjänsten – satt de närmast sörjande i ett rum för sig. Det var till största delen släkten, som var inbjuden till detta kalas. Begravningsgästerna skulle komma tillbaka till sorgehuset på måndagen för att delta i en måltid, som dock i regel inte var så storslagen som begravnings-dagens. Bouppteckning hade man inte förrän senare. Tills den hade hållits, skulle den dödes säng stå ouppbäddad och hans sängkläder skulle ligga kvar. (I.G., A.S.)
När liken fördes från hemmen, lästes det alltid ut. Det var en gång en gubbe, sorl blivit ombedd att leda andaktsstunden, och han skulle läsa ”Fader vår”. ”Fader vår, som äst i himlen”, sade gubben, sedan blev det tyst. ”Nu kan jag inte längre”, sade han efter att en lång stund ha stått och sökt efter fortsättningen. Folket, som var församlat, började att skratta, därför att han inte kunde ”Fader vår.” När min farmor skulle begravas, hon bodde i sin levnad i Skambohult i Albo socken, var det så djupt med snö, att man inte kunde använda vagn. Det var tre fjärdingsväg till kyrkan. Karlarna fick binda ett rep i vardera ändan på kistan och bära den. (G.F.)
En riklig bondbegravning varade åtta dagar, och om inte så länge så i varje fall tre-fyra dygn. Gästerna gick hem om kvällarna och kom igen på morgnarna. Mat och brännvin hade de bättre om då än nu. När jag var barn, var jag med på sådana kalas och de var inte så högtidliga. Gästerna lekte och roade sig också. (A.O.)
Lekar. ”Sitta på understol”och ”gömma ringen” lekte mina jämnåriga och jag, när vi var tillsammans under ungdomsåren. Sådana lekar roade man sig med inomhus. Utomhus sprang man ”änkleken” och’tista paret ut” och lekte ”gömsle”. Då skulle någon räkna till ett förut bestämt tal, och de andra springa och gömma sig under tiden. När han räknat färdigt, skulle han leta rätt på dem. Ibland försökte de springa fram av sig själva för att nå den husknut, där man stått och räknat. Var då räknaren tillstädes skulle han slå i väggen och ”spotta för sin hemtjuv”, som man sade.”Peta boll” och ”spela krock” var man ofta sysselsatt med, när man var tillsammans och roade sig. När man petade boll, skulle alla deltagare ha var sin käpp. I marken gjordes ett hål, i vilket var och en i tur och ordning skulle försöka peta bollen. En av deltagarna stod och bevakade hålet med sin käpp. Den, som inte kunde komma ned i det, kallades ”bollahora”. När vi gick i skolan, sprang vi ”skytt”. Det tyckte vi var så roligt.
Med småstenar eller kulor ”pjärskade” man, som man sade. Man tog för var tur olika stort antal stenar och kastade dessa i luften. Det gällde att kunna fånga alla på en gång. ”Bussa” var en liknande lek. Man lade ut slantar eller knappar på marken, och det gällde att med en pinne eller käpp slå till dessa, så att de vände sig. Den som lyckades bäst, vann. Mest använde man femöringar och tvåöringar eller som sagt knappar. (C.J.E.)
Barnen lekte en lek,. som de kallade ”pjasker”. Uppgiften gäller Kristvalla socken, där fru Joelsson varit lärarinna. De hade stenar, som de kastade upp i luften och sedan skulle fånga, olika stort antal för varje tur.
”Peta boll” var en omtyckt lek. Var och en hade en käpp, och med den skulle han försöka peta ned en boll i en håla. Var och en hade sin håla, och kunde han få ned bollen där, måste han fortsätta till de övriga deltagarnas.
”Två slår den tredje” lekte man också. Vanligtvis fick flickorna hållas på en del av skolgården, pojkarna på den andra. Flickorna tyckte mycket om att ”bygga hus” och be sin lärarinna komma och vara med på ett kalas där”, berättade fru Joelsson. (A.J.)
När O.Johansson i Bidalite gifte sig, lekte vi barn bröllop. Vi klädde oss till brud och brudgum och marskalkar och tärnor. Blåklint plockade vi till krona och krans och rosor till brudbuketten. Vi blev bjudna på kaffe, och sedan var vi utåt Rismåla och visade oss. (K.H.)
Ungdomens nöjen. Pojkarna och flickorna på tändsticksfabriken gick tillsamans onsdags- och lördagskvällar och till och med andra kvällar i veckan och dansade i Bolanders lada. Så fort arbetet var slut, gick de dit och började. De dansade med sina urholkade träskor, så det smällde i golvet. Sprit köpte pojkarna och hade med sig och lite oväsen brukade, det bli på,lördagskvällarna. Mera sällsynt var det, att man hade utflykter. I så fall gick man till Thebacken. Backen har kanske fått sitt namn, därför att man brukade sitta och dricka kaffe och te där. En omtyckt festplats låg vid Bidalite. Det var Lennagärdet (Lunsagärdet?) nära Rismåla. Det är som en grop utmed vägen, och där dansade de. När en annan var ung, var det inte parker och fester som nu. Vi samlades bara några stycken ungdomar och lekte ringlekar och lekte på barkstången. Min far hade garveri. Min bror brukte sitta och spela på barkstampen, för han kunde spela dragspel han. I Bysatorpet bodde Bysa-Jödden, och till honom gick man otta, när man skulle ha litet roligt. Då tog man kaffe med sig och var i köket och dansade. En annan dansplats var Gröna kullen, och nedåt Kalmarhållet låg Fröjdekullen. Vid korsvägar kunde man också samlas och ha med sig ett dragspel och litet brännvin. Nog petade de till varandra alltid. Nära Kyrkogatan åt Kvarnaslätt till fanns en gammal kolbotten. Den anvåndes som dansplats. Vi brukade nog gå till bondgårdarna också och försöka dansa på deras logar. När ungdomen samlades, sade de, att de skulle ha lekstuva där och där. De lekte ringlekar och dansade efter dragspelsmusik. Jag kommer ihåg en gång nere i gamla Göljemåle bondbyggning. De skulle ha lekstuva där en lördagskväll och hade lagt ihop till kaffe. Samma kväll var det en jungfru, som hade stupat ned i bäcken vid Bolanders och dränkt sig. Ögonblickligen ställde de in dansgillet, så det blev slut med lekstuvan den lördagskvällen. (C.J.E., K.H., A.S.)
När arbetet var slut för dagen, gick lärpojkarna och lade sig. De var så trötta, att de inte orkade med några förströelser. Gesällernas nöje bestod i spritkalasen. De köpte spriten på brännvinsbolaget och satt på sin kammare och drack. De slog sig ihop om en liter, den kostade nittio öre. Inföll Oskarsdagen på en vanlig veckodag, hölls Oskarsbalen denna veckas lördag. Det var gesäller, som anordnade den balen, de hyrde några rum i ett kafé och hade supé och dans. Någon av dem kunde alltid spela dragspel, och supén och lokalhyran gick till femtio öre per man. Så det blev billiga fester och trevliga var de också. Bruket att ha Oskarsbal tycks ha förekommit mest åren före sekelskiftet. (J.E.,G.K.)
Många var alldeles omöjliga, när det gällde klockbyte. Så fort de fick en klocka, skulle de byta den. Det var en stor affär, som gjordes med klockor både på marknader och vid andra tillfällen. Att singla slant var ett mycket omtyckt nöje. ”Gubbe eller klöver”, sade man, när man kastade upp slanten. Gissade man rätt på vilken sida, som skulle komma upp, fick man slanten. Spelet kallades även ”rulla gubbe eller klöver”. (C.J.E.)
Hantverkarefamiljerna umgicks något sinsemellan. Ljungdahls, Sandholms, Olssons och min familj var tillsammans på julen och på bemärkelsedagar. Något livligt nöjesliv var det i alla händelser inte. Baler och tillställningar gjordes väl inte mycket, det var inte mycket nöjen i det stycket. Noblessen träffades och hade tillställningar. Det var Borells, Grönskog, Richters och ingenjörer på Pukeberg, som hade umgänge med varandra. På vintrarna, särskilt på julen hade de danstillställningar i hemmen, på somrarna hade de supéer och dans på restauranger. (J.E., J.E.H., H.J.) Arbetsgillen. När man ystade, gick man till varandra med ostamjölk och höll kalas, ostgillen. Hade man inte löpe, fick man det av grannarna. På ostgillena var det kaffe och mycket doppa. Ungdomen kom på kvällen och dansade till midnatt. Var och en skulle ta en kanna mjölk med sig. I regel var ostagillet sammankopplat med kvastagillet. Mledan kvinnorna höll på med ostberedningen, gjorde karlarna kvastar. Riskvastar användes nämligen i stor utsträckning ute på bondgårdarna. Kvastagillet hölls på hösten, innan de började tröska, och innan de gjorde storrengöringen i ladugården. I Madesjö by hade man kvastgillen veckan före friveckan. Kvastarna skulle vara gjorda, tills tjänarna slutade. Drängarna höll till i en drängstuga eller i ett uthus med sin kvasttillverkning. Efteråt rakterades de med stort kalas både mat och brännvin. Den natten hade de riktig vaknatt. Efteråt blev det dans, och alla var med både gamla och unga. Gamla gubbar hoppade och dansade i stävan.
På bråtkalasen var det ett farligt liv, då höll de på på kvällarna och nätterna. Karlarna skötte brtstolarna, som linet brötades i, gummorna skäktade sedan ocn häcklade. Innan linet bråtades, skulle det liga i en ugn eller bastu, son skulle eldas flera dagar i förväg. Kalas höll de hela tiden, de höll på med linet i en gård. De gick för varv. Ungdomen kom med och lekte och kokte kaffe och bjöd de äldre. På många ställen hade man starkvaror och till och med mat. Den som var värst i arbetet, kallades bas. Från Madesjö by berättades, att bråtkalasen började upphöra strax efter sekelskiftet. Det var samarbete mellan byns samtliga innevånare. De hade gemensam bastu. Någon ersättning i mat eller traktering fick man inte.
Rivkalasen var också mycket roliga. De hölls, när man om höstarna rev potatis till potatismjöl. Det var också något, som grannarna skulle hjälpa varandra med, och när de då var tillsammans, blev det kalas. Man bakade råkakor och potatispannkakor i ugnen och hade som huvudrätt. Givetvis bjöds det även på starkt och kaffe och doppa, och man dansade, åt och rev potatis om vartannat.
Sista dagen man höll på med slåttern, skulle man slå till midnatt och sedan ha stort slåtterkalas ända till morgonen. Det var att festa, så länge det fanns något brännvin kvar, fick inte slåtterkarlarna det, var det inte redigt. (K.H., A.S., J.V.J., A.O.)
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Madesjö kyrka. Kyrkobesök. Tre gånger har Madesjö kyrka blivit förstörd. Första gången blev den eldhärjad, andra gången blev den använd som stall under något krig. Tredje gången blev den också förstörd av eld. (A.L.M.)
Klockarens lön utgick i spannmål. Vart matlag hade skyldighet att lämna en kappa säd. Den dag betalningen skulle erläggas, kungjordes, och då hade bönderna att köra fram sin andel. Alla bönder kom samtidigt. och avlämnandet av sådan brukade åtföljas av en liten fest, i det att klockaren bjöd på kaffe. Någon gång mellan åren 1895 och 1890 reglerades hans lön så att den kom att utgå i pengar. (W.A.)
Så gott som varje söndag gick man till kyrkan, även om man hade en mil eller mera dit. Det fanns folk i Mörebygden, som hade trefyra mil att åka, och även i Madesjö socken, ty den är stor till ytinnehållet. På båda sidor om kyrkan finns det kyrkstallar uppförda av kyrkoherde Engström, som kom till ladesjö 1877. Inalles är det trehundratjugo stallplatser. Det är två spiltor i varje stall och åttio sådana i södra längan och fyrtio i västra samt lika många i det, som ligger på västra sidan om kyrkan. Var och en fick själv lämna bidrag till byggandet av ett kyrkstall, och var och en hade sin bestämda spilta i stallet. Man hade fri plan att bygga på. I stallen fanns även rum, där människorna kunde gå in. De, som hade längst att åka, brukade komma först till kyrkan. Mitt i kyrkan stod en rad av fribänkar, där vem som helst fick sitta, i övrigt var bänkarna indelade efter gårdarna i socknen och husen i köpingen. Åren 1880-1881, när kyrkan genomgick en restaurering, gjordes bänkindelningen om. Man hade samma bänk ett år, varje nyår bytte man och flyttade två länkar framåt. På detta sätt har jag flyttat genom kyrkan två gånger. För att ingen skulle glömma, att man skulle ha ny plats lästes en påminnelse från predikstolen vid nyårsdagens högmässa. Folk höll mycket på att man skulle ha sin bestämda bänkplats. Alla bänkar var försedda med ett nummer. Båtsmännen satt i den bänk, där deras rotebönder hade sin plats. På vintrarna, när båtsmännen var hemma, fick de paradera utanför kyrkan på Klockarbacken. Om det skedde regelbundet, ville sagesmannen inte säga, men en sageskvinna påstod, att det var en gång i månaden. Båtsmännen fick ställa upp sig två och två utanför kyrkan och marschera in och sätta sig på bestämda bänkar. Officerare kom utresande till dessa parader och inspekterade.
Antingen hade kvinnorna filtschal på huvudet eller också en hatt eller mössa vid kyrkobesöken. Schalen blev bortlagd allt mer och mer. Karlarna hade så kallade plommonstop i kyrkan, åtminstone de rikare bönderna och hantverkare och herrskap från Nybro. De fattiga hade mössor.
Helgmålsringning har man inte brukat ha i Madesjö. Madesjö kyrka var så full av folk på högmässan om söndagarna, så man kunde knappt komma in. Då skulle man ha schal på huvudet och på fötterna stora läderskor, som klämde. Det första man gjorde, när man kom hem, var att slita av sig skorna. Det var skandal att se en människa ute på gatan en söndag. (W.A.,K.H.,A.S.)
På söndagseftermildagarna gick barnen till söndagsskolan som hölls av lärarinnan, fröken Johanna Blomberg. De fick läsa litet ur bibeln, några verser ur Jesu bergspredikan lärde vi oss. Vi hade ingen annan sångbok än psalmboken. Även ute vid Bidalite brukade det vara en söndagsskola. Det var hos Jonsson i det vita huset snett emot Aldéns. Vi brukade bli bjudna på potatispannkaka, som tant Jonsson bakade i ugnen. De var så tunna och fina. Vi fick var sitt stycke pannkaka och rökt lax, som farbror Jonsson köpt i Kalmar. (A.S., K.H.)
Varje höst hade man läsmöten. Skyldigheten att hålla dem växlade från by till by. Man bjöd på fullt kalas med stor fägnad. Alla skulle vara med på dessa förhör. Så snart barnen lärt sig första budet, fick de vara med. Prästen kallade fram hushåll efter hushåll och förhörde dess medlemmar. I vartenda hus i Nybro hade man skyldighet att upplåta plats för läsmötet. När far skulle ha läsmötet, var stadshuset uppbyggt, så då fick vi vara uppe på salen. Når man hållit på med förhöret en stund, skulle man göra ett uppehåll, och då fick den, som höll läsmötet bjuda prästen på middag. På kvällen blev det stort kalas i hemmet. Man skulle bjuda deltalarna på förhand. På ett långbord dukades smörgåsbord och sedan blev det vanligtvis stek och potatis. Till efterrätt kunde man ha en god fruktsoppa av russin, sviskon och hemtorkade äpplen. (J.V.J., A.S.)
Husandakt. Någon gång hade man naturligtvis dans på någon loge eller i något vägskjäl, men det ansågs ett man inte borde ha det alltför ofta. Då fanns ännu det gamla allvaret kvar. I stället gick man tilleammans och läste ur Luthers postilla, Norbergs, Arndts eller Schröders verk. Man sjöng också psalmer vid dessa sammankomster och visor och Moses och Lambsens visor och Spenabarns rökoffer. Norbergs och Luthers arbeten var mest lästa och mest omtyckta. (W.A.)
Frikyrka. En skollärare Noréen från Algutsboda var den förste, som predikade vid väckelsemöten här. Folk hade för sig, att det inte var den rena läran. Vi fick stjäla oss till att gå i missionshuset. Far ville inte, att vi skulle gå, men mor ville det, och hon hjälpte oss, så att vi kom dit. Själv hade hon gärna velat gå., men hon kunde inte komma ifrån. (A.S.)
Svenska Missionsförundets väckelsepredikanter besökte Nybro, och resultatet av deras förkunnelse blev, att en ynglingaförening, bildades med bland andra J.E.F.Kähr d.y. och P.A.Jonsson som medlemmar. Missionsföreningen bildades sedan. De resande predikanter, som gästade församlingen, brukade bo hos min far, P.A.Jonsson. I hans hus var också den första predikolokalen. Omsider blev församlingens ekonomi sådan, att man ansåg sig kunna kalla egen predikant. Sedermera redaktören och riksdagsmannen Karl Boberg var i Nybro som elev på en slöjdverkstad och brukade då hålla möten. Hans predikningar åhördes alltid av ett stort antal människor. Folkskollärare Henrik Olsson, blekingebo till börden, verkade även som predikant och hade ett stort förtroende i vida kretsar. Det fanns inte mycket offentlig verksamhet inom församling de första åren. Den var helt lagd på mötena, särskilt vid jul, påsk och pingst och missionsmötena, som hölls två gånger om året i januari eller februari och i juli. Man hade högmässa och kvällsmöte på söndagen och kvllsmöte på måndagen. Hela församlingen kom tillstädes. De första åren, som missionskyrkan verkade i Nybro, hade den medhåll från statskyrkans präster. Doktor A.Sandberg var mycket vänligt inställd. Detta ändrades emellertid, det goda förhållandet bröts. Prästerna. nekade till och med att förrätta vigslar i Missionskyrkan. I våra dagar har det återigen blivit samarbete. Av köpingens befolkning deltog borgarna och medelklassen mest i mötena. Arbetarna höll sig till sina organisationer, när dessa bildades, dessförinnan besökte de mötena utan att därför tillhöra församlingen. Kaffefester och sångstunder samlade rätt många deltagare, även realskolans lärare och rektor och stadens läkare kunde man få se vid sådana tillfällen. Söndagsskola började man tidigt hålla, redan innan man hade någon lokal att samlas i utan fick besöka de privata hemmen. Verksamheten ansågs emellertid mycket betydelsefull. Jag har varit ledare för sångkören i femtio års tid. Jag blev tämligen snart efter bildandet ombedd att åtaga mig uppdraget, och jag var djärv nog att åtaga mig det. Den hade bildats av kantor Rosén i Madesjö och leddes då av honom. Han hade fått sin utbildning vid Musikaliska akademien. Vid flera tillfällen uppträdde han som predikant på möten i Missionskyrkan. Vissa tider blomstrade kören, och då var arbetet lätt, vissa tider var det däremot svårt att finna lämpliga sångare. Kören gav konserter, ibland tillsammans med Kalmar Missionsförenings kör, som kom resande till Nybro. Ibland for nybrokören till Kalmar och återgäldade besöket, ibland förenade sig de båda körerna och for till andra platser. Vid sådana tillfällen kunde vi sjunga på flera olika ställen på samma dag i för tillfället förhyrda lokaler. En särskild kommitté, den sociala, skötte den sociala verksamheten. Man hade till en början egen församlingssyster, men när samhället ökade sin hjälpverksamhet kunde missionsförsamlingen minska sin. Man hjälpte inte endast den egna församlingens sjuka och gamla utan alla, som behövde hjälp, försökte man nå. Numera har man ombildat kommittén och kallar den hjälpkommittén. Junior- och ungdomsverksamheten kom senare. De ungdomar, som var medlemmar, deltog i de äldres möten. I allmänhet var det att barnen följde med sina föräldrar. Man hade en ungdomsklass, som senare utvidgades till en ungdomsförening. Den gjorde mycken nytta i sitt krävande anpassningsarbete. Någon särskild konfirmation har man inte haft. Nästan alla ungdomar har gått fram i statskyrkan. Enda undantaget utgör predikanternas barn, som inte brukar delta i statskyrkans konfirmationsundervisning. Bibelskola har hållits, dock inte mer än vartannat år. Församlingens egna medlemmar har på allt sätt brukat stödja och hjälpa varandra med vad de kunnat. Missionskyrkans lokal, som ligger vid Mellangatan, användes som snusfabrik, innan församlingen inköpte den. Huset byggdes om, bland annat tog man bort några bjälklager, så att man fick en hög och rymlig predikolokal. Åren 1914-1915 byggde man till predikolokalen, så att pastorn fick en egen bostad därintill, bestående av tre rum och kök. Genom donation har man kunnat skaffa pastorn bostad på villaområdet, där han har fyra rum, hall och kök. Till huset hör en trädgård. De första åren, missionsförsamlingen verkade i Nybro, stod flera hem på landsbygden öppna för förkunnelsen än nu. I socknens norra del fanns missionshus. (R.N.) År 1879 kom den första predikanten till Kristvalla, men någon sal var inte byggd till möten, utan man fick hyra sig en. Förkunnelsen rönte mycket motstånd, man hängde upp sig på försoningsläran, som Waldenström så starkt betonade. Prästerna predikade mot detta, men folk samlades på mötena av nyfikenhet. De började själva läsa bibeln och tänka på, vad som stod där. (A.J.) Väckelsen här nere började, innan jag var född. Skollärare Selggren var den predikant, som mest lät tala om sig under den första tiden. Han tillhörde de gammalkyrkliga, väckelsen här nere började inom kyrkans hägn. Selggren var lärare i Hälleberga skola i min barndom. Folk gick långa vägar för att få höra hans predikningar. (W.A.)
Undervisning. Den första som undervisade i Nybro hette Johanna Blomberg. Hon bodde i ett hus vid Lilla Järnvägsgatan, som numera har försvunnit. Det var en snäll lärarinna. Hon lärde en skriva på svarta tavlan och lärde en stava och läsa. Barnen satt i hennes sängkammare, bakom svarta tavlan hade hon sin matsal. Hon blev mycket ofta bortbjuden till barnens föräldrar: ”Säg till lärarinnan, att hon kommer med hem idag”, sada mor ofta. De böcker vi hade, var bibeln, katekesen, psalmboken och en historiebok. Pipar-Fredrika var en käring, som bodde på Grönvägen. Hon kunde läsa något, så hon lärde barnen stava. Det blev riktig småskola, vad tiden led, och den låg i samma hus, som storskolan, folkskolan, i hotellets hus. Förut hade den varit inrymd i ett hus vid kyrkan. Skollärare Johansson skolade oss. Han avgick med pension 1877. Många barn hade fem fjärdingsväg att gå dit, men inte kom det på frågan, att man skulle inkvartera sina barn hos någon bonde som bodde närmare. Fröken Blomberg hade en syster, som kallades Möss-Fia. Hon bodde i Hagnabo och var en skicklig mössömmerska. (A.S.)
Det fanns också en annan småskollärarinna i Nybro. Det var Skol-Kari och hennes stuga finns kvar än idag. Det är en ryggåsstuga, som ligger i Fredrikslund. Skol-Kari var en helt vanlig kvinna, som inte hade någon lärdom, men hon hade blivit antagen till lärarinna av doktor Sandberg, som var prost i Madesjö. I stugan var det endast två rum, i det ena stod ett stort slagbord, omkring vilket barnen satt. Skol-Kari hade ordnat så, att hon kunde ge behövande barn middag varje dag. Någon större omväxling i maten blev det emellertid inte, för barnen fick varje dag äta välling av florsiktat rågmjöl och kokt sursill samt därtill grovt bröd. Om två barn från samma familj åt hos henne, brukade det ena barnet gömma bröd och sill, så att de hade något på morgonen nästa dag. Skol-Kari hade en pojke, och hans far var någon, som inte ville ge sig till känna. Kari måste försörja sig och barnet på något sätt, så hon tog mod till sig och gick till den stränga doktor Sandberg och talade om hur det var. Och han lät henne märkvärdigt nog bli lärarinna. ”Fast det var bittert för mig många gånger att resa i gårdarna och bo hos bönderna och ha barnet med mig”, hade hon en gång sagt. Hon hade emellertid kunnat ha honom och uppfostra honom, tills han var så stor, att han kom i hantverkslära, först blev han ställd i skomakarelära och sedan i smedlära, och sedan flyttade han till Stockholm. Skol-Kari hade två par glasögon, och de var hopabundna om halsen. Vi satt i hennes bostadsrum. Dessutom hade hon ett litet kök, och utanför stugan fanns en trädgård. Hon lärde oss stava och lägga ihop och läsa rent. (A.S.)
Det var besvärligt för den, som skulle resa omkring och undervisa, ty man fick fara från det ena stället till det andra. Året indelades i tre terminer, så det blev täta byten. Utrustningen i skolan var mycket dålig. Man hade inte svart tavla, utan lärarinnan fick gå och skriva för i alla böcker, när det var något nytt, som barnen skulle lära sig. Räknestavar fanns inte heller. Skolorna hade en lärare och en småskollärarinna. Hon skulle undervisa de små barnen i första och andra klass, samtidigt som hon hade barnen i första klassen i folkskolan. När man fick resa omkring ofta från den ena platsen till den andra, fick man inte tillbaka sina ”egna” barn varje gång, man kom till en station. Man fick stanna fyra månader på ett och samma ställe, och det var nio månader emellan var gång, man kom. (A.J.)
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Post och nyhetsförmedling. Något särskilt postkontor fanns inte, utan posten fick hämtas på järnvägsstationen och stinsen, Kennedy, var postmästare. Han var arg och skällde som en hund, när folk kom. Postkontoret hade tidigare legat i Sävsjöström men blivit flyttat till Nybro. Inspektoren hade ett litet fack för post i järnvägsstationens expedition, det var inte många försändelser, så det räckte gott. Posten skickades till Nybro med järnväg, tidigare hade man haft en diligens. Den hade skötts av gubben Kindblom, som bodde i en liten stuga vid torget. Han hade även haft apotekslåda, något som köpingen fick, då man inte längre ansågs behöva ha apotek. När Kennedy var postmästare och stationsinspektor var jag brevbärare. Man fick tre öre för varje brev man bar ut. Det var till invånarna i ”Gamla stan”, man hade att gå, övriga nybrobor fick hämta sin post själva. Det var att springa i trappor hela dagarna, två gånger skulle brev bäras ut. Hela badanstalten skulle ha post, och till stugorna långt opp igenom skulle man gå. Det var lång väg för de tre örena. Somliga sparade ihop och betalade, när de fått några brev. Brevbärarna, ty det var två, skulle också hämta posten nere vid tåget. Det var tre gånger om dagen, som detta skulle ske. Postkontoret blev flyttat från stationen till ett nybyggt hus på Mellangatan. August Ring hette postmästaren på det nya kontoret. Efter honom fick Nybro den postmästare, som varit i Sävsjö. Han hette Råberg. Kontoret låg i Länsmannahuset några år, innan Nya bankhuset blev färdigt, och posten fick lokaler där. (C.J.E.)
Nåon tidning för köpingen fanns inte, förrän 1931, då Nybro Tidning började utkomma. Man läste i stället kalmartidningarna, mest Barometern. Den innehöll alltid nyheter från Nybro på en särskild sida, där kantor Rosén, som hade en god penna, skrev under rubriken Nybroprat. För att spara pengar prenumererade flera familjer på ett exemplar tillsammans. Det kostade inte mer än tre och femtio om året att ha Barometern. Sju, ja, till och med åtta familjer kunde slå sig ihop om ett exemplar. Tidningarna skickades till Nybro och lämnades in i en affär, där man fick gå, och hämta dem. Förut hade vi burit omkring dem. Man fick inte mer än tjugofem öre för det i månaden. Och det var ju inte så mycket. Innan tidningen kom fram till den siste i laget, var den fjorton dagar gammal. Man tyckte det var roligt att läsa den i alla fall. Det var ett folk, som gick i prästgården och hjälpte till, och de brukade få Familjejournalen. Den lånade de sedan ut till sina bekanta. Söndagsnisse och Kasper hörde jag också talas om. Men det var fattigt då, så sådana tidningar ansåg man sig inte ha råd att köpa. (R.N.,.C.J.E.)
Brandkår. När eldsvådor utbröt, måste alla nybrobor gå man ur huse och hjälpa till med släckningen. Någon brandkår, i den mening vi nu inlägger i ordet, fanns inte, men även i den allmänna ”kåren” var det en viss organisation. Man hade en brandrulla, där alla, som var pliktiga deltaga, var uppskrivna. Bland dess utsågs vissa personer att vara brandchef och vice brandchef, släckchef samt chefer för brandsprutor, bärningsavdelning och röjningsavdelning. De som innehade någon dylik post, hade tjänstetecken, särskilt de, som var vid sprutorna. Brandchef var en tid fabrikören vid snusfabriken, Borell. Han brukade rida omkring på en svart häst vid sprutmönstringarna. Det var mycket roliga tillställningar, som hölls på torget, och man skulle då gå ut med sina brandredskap och visa upp dem. Det hörde nämligen till att det i varje hus skulle finnas handsprutor av järn- eller kopparplåt omkring åttio centimeter långa och åtta centimeter i diameter, svabbar bestående av snören och garn fastsatta på skaft och hinkar. Sprutans nedre del smalnade av, så att ett munstycke bildades. Packningen bestod av lin eller hampa. En stor hävstångsspruta fanns också, senare fick man ångspruta. Min man var maskinist vid spruta nummer ett. På den tiden brann inte ett enda hus ned. Vi flyttade från Nybro på våren 1914, och 1915 var det många stora bränder. Sjöqvist var alltid första man vid sprutorna. Han brukade få något för det, det var väl pengar. Spruthuset låg i hörnet av Dundrabergs- och mellangatorna. Alla som inte hade någon bestämd uppgift vid någon spruta eller i röjnings- eller bärgningsavdelningarna, fick vara med i vattenlangningskedjorna. Det blev i allmänhet inte mycket kvar i hinkarna, när vattnet hade skvalpats från den ene till den andre. En kedja skickade fyllda hinkar, en annan tömda. Ibland var det svårt att få ut slangarna tillräckligt fort. Det fanns brandposter på flera platser i staden. Bolanders bäck var en av dem, dessutom hade man två brunnar. Vid badhuset låg den ena, i korsningen av Mogatan och Trantorpsvägen den andra. Det hjälpte emellertid ofta inte, även om man hade tillgång till vatten och fick ut slangarna fort, ty dessa var inte alls täta. En annan sageskvinna berättade, att hennes man tillhört brandkåren som sprutförare. Han brukade höra brandluren tuta någon tid, innan det blev eldsvåda, sade han. Det var väl ett varsel. Det var hemskt, när man hörde brandsignalen. Nattvakt Ljungqvist gick runt i köpingen och blåste i en lång lur. Vid sprutmönstringarna gick Axel Lang och slog på trumma. Han hade varit trumslagare i skarpskyttarnas musikkår. Alarmsystem inrättades för att de, som skulle rycka ut med redskapen, snabbt skulle komma. Detta skedde 1914 då brandskåpen sattes upp. Var och en fick en klocka på väggen, som slog till kraftigt, när det blev ett larm. Köpingens åkare skulle delta i brandsläckningen. Deras uppgift var att köra fram vatten till brandplatsen. (C.J.E., A.J., P.A.K.,E.N.,A.S.)
Nattvakt Skog tjänstgjorde också som lykttändare. Han hade varit båtsman åt en rote i Madesjö socken. Skog hade till uppgift att gå omkring på gator och torg och ropa ut tiden. Man hörde hans rop, att klockan var så och så mycket slagen, skalla mellan huset under nattens timmar. Han hade fått en lustig ovana: han gick alltid och pratade högt för sig själv. Så småningom blev det bortlagt, att nattvakten skulle ropa ut tiden. Han fick i stället kontrollur, som skulle dras vid bestämda tider med nycklar uppsatta på olika platser i köpingen. På Nybro station gick en särskild nattvakt. Sagesmannen hade själv tjänstgjort där några nätter. Det berättades, att en av nattvakterna, Josef Pettersson, brukade sitta hemma och dra kontrolluret. Den ärligaste av dem alla var nattvakt Ljungqvist. Han var även i tjänst om dagarna som polis. Det var en riktig hedersman.(S.L.,C.J.E.)
Väg- och gatuvård. Köpingens gator var inte annat än vanliga landsvägar. Torget var inte stenlagt. Vid regnig väderlek blev det nästan bottenlöst, när några vagnar hade kört över det. Storgatan var den enda stenlagda gatan. Den var satt med kullersten. Barnen brukade springa och slå tunnband vid tändsticksfabriken på somrarna. Då var det så tjockt med damm på gatan, att det gick upp till fotknölarna. Nog fick man öva sig att springa alltid. (C.J.E., P.A.K.)
De första åren efter köpingens tillblivelse försökte man med flera olika slags lampor till gatubelysningen. Man hade bland annat fotogenlamapor men endast en kort tid. Dessa tändes av lykttändare. Belysningen kunde naturligtvis inte bli så kraftig, och det var heller inte så många lampor. Fotogenlamporna kallades skämtsamt för ”glomaskar” av köpingens invånare. Nattvakt och lykttändare var en och samma person. En sådan var båtsman Skog, som hade bott vid Bäckabro men flyttat in till Nybro. Han gick omkring med en stege på axeln i skymningen och tände lyktorna. Före honom hade sysslan skötts av båtsman Halme från Hagnabo. Den lykttändare, som man nog har skämtat mest med, var gubben Prihm. Det var en stor lång karl, före detta soldat och bankvaktmästare. Han gick ut i skymningen och tände, men han var så lång, att han inte behövde ha någon stege utan räckte upp ändå. Lyktstolparna var väl heller inte så höga. Vid tiotiden på kvällen skulle han släcka, men ibland blev det överflödigt, enär lyktorna blåstes ut av luftdraget. Han fyllde på fotogen ur en liten kanna, som han hade med sig. Prihm brukade säga om sin hustru, att det inte passade för en husmor att vara mager. Hon skulle sitta i en glasbur och dricka söt mjölk och äta femöresbullar. Detta pratade han om så ofta, att hela köpingen visste om det. Några av de mest skojfriska beslöt, att de skulle skämta med honom. De köpte ett femöresbröd och satte i lyktan och lade några bräder omkring, gubben inte skulle se något genast utan vara tvungen att stiga upp och se efter, vad det var. De visste vid vilken tid han brukade komma och hade ställt sig litet varstans, dock så att han inte märkte dem, för att se, hur det skulle avlöpa. Gubben lär ha blivit förargad, när han upptäckt, vad man gjort. Några flickor hade en hartsad tråd i en lykta så, att den skulle gnälla, när gubben kom åt den. Det hade lyckats mycket bra för dem. Själva satt de i ett träd och skrattade, så de höll på att trilla ned, och gubben Prihm var både förvånad och förskräckt. (A.J., J.E.H.,.C.J.E., K.H.)
Det skämtades även med nattvakterna och med Halme gjorde de spektakel. En jul ville han ha ett stop brännvin men fick inte så mycket, han ville. På julnatten gick han runt och skrek: ”Hör väktarens rop, min hustru fick ett stop, men jag fick bara ett kvarter.” Brinnvinet hade tydligen gjort sin verkan, även om han inte fått så mycket, men så var det också redigt brännvin på den tiden. På 1860-talet gick Halme och ropade ut tiden, och hade det ännu inte blivit gatlyktor på Nybro. (A.S.)
Hälsobrunnar. Vid Nybro fanns det två hälsokällor i Badhusparken. De låg i Gustaf-Adolfs lunden, källa nummer ett och källa nummer två, i dagligt tal kallade Ettan och Tvåan. Det var en gammal gubbe, som delade ut vatten vid den första brunns-drickningen. När köpingen blev ägare till hälsokällorna, uppfördes flera byggnader, bl.a. restaurang och badhus. Utefter Grönvägen och vid Fagerslätt byggdes badvillor. De hade namn, t.ex. Hyddan nummer ett och Hyddan nummer två, Hjalmar, Sofia, Beijer, Röda stugan, Smedjan och Villa Oskar. Det var oftast så svårt att få rum i Nybro, att sommargästerna var glada, om de överhuvudtaget fick något rum. De flesta nybrobor trängde ihop sig i sina bostäder, så att de kunde ta emot en eller flera. Säsongen varade från den 1 juni till den 31 augusti. De fjorton första dagarna i september hade man emellertid öppet, för att bereda nybrobor tillfälle att få billighetsbad. Sådana kostade inte mer än tre kronor i veckan. Priserna var annars ganska höga: tolv kronor fick ensam person betala för veckan, medan en familj på fyra och flera betalade tjugoåtta kronor i första klass matsal. Därtill kom en avgift för bad med sex kronor i första klass, fyra kronor i andra och två och femtio i tredje. Det fanns emellertid sådana, som ingenting betalade, nämligen de mindre bemedlade. Fru Jonsson arbetade som baderska vid brunnen i många år. Hon började som elev hos en av de äldre baderskorna, Ida Jonsson, som hade fått sin utbildning på Mösseberg. Inalles var tolv baderskor anställda. Alla utom en var nybrobor. Tre badmästare hade man, Rylander, Aug. Jonsson och Bernhard Jansson. En baderska tjänade tre och femtio i veckan, och dessutom fick hon dricks. Söndagarna var inte fria. Arbetsdagen började klockan sju och höll på till klockan nio om kvällarna. Dagen var noggrant indelad. Först hade man avrivningen, som alla badgäster skulle ha oavsett vilken kur de genomgick. Mellan klockan nio och tio åts frukost, även baderskorna passade på att äta då. Från klockan tio till klockan två gavs saltbad, tallbarrsbad, gyttjebad, tvålmassage och även andra slags bad. Så kallade halvbad ansågs nyttiga, om man hade dåliga nerver. För att ge ett sådant bad måste det vara två baderskor. På eftermiddagarna gavs åter samma sorts bad, man kunde ha ända upp till fyrtio bad om dagen. En badgäst hade rätt att bada tre gånger om dagen för de sex kronor, han betalade. Det var också många extra gäster, som kom, till exempel resande. Vintertid, då brunnen var stängd, sökte sig baderskorna arbete på annat håll. Somliga gick ock tvättade eller hjälpte till i hemmen på annat sätt. En dag i veckan fick nybrobor komma till badhuset och bada, och då tjänstgjorde några baderskor där. En gång varje sommar hölls en fest i brunnsparken med välgörande ändamål, nämlien att samla in pengar till behövande brunnsgäster och till baderskorna. Första åren jag arbetade här, inbringade denna fest så mycket pengar, att vi kunde få tio kronor var, men summan ökades, så att vi sedan fick tjugo och tjugofem kronor. Baderskorna hade inget matrum i badhuset. De hade endast en omklädningshytt, där de kunde koka sig litet kaffe någon gång. Tvätten, det blev mycket tvätt på badhuset, sköttes av särskilda tvätterskor. Var kväll hämtades dagens smutskläder av någon fru i köpingen, som hade åtagit sig detta arbete för säsongen. Det var olika personer, som tog det för varje år. Några år var det särskilt solbad, det ansågs så. nyttigt. Det fanns möjligheter därtill på badhusets tak. Till solbadavdelningen hörde egen dusch. Det fanns särskild herr- och damavdelning. Många badgäster gick till Linneasjön och badade kallbad. Det var inte på långt när alla, som var sjuka. Ett kallbadhus låg på andra sidan sjön i Joelskogen. Brunnsdrickning förekom endast vissa tider, nämligen nellan klockan åtta och klockan nio, klockan elva och klockan tolv samt klockan fyra och klockan fem. Dessemellan skulle man äta, klockan nio till tio frukost, halv tre middag och klockan åtta supé och bada på tider, som redan omtalats. Bad gästernas tid var, som syns, väl upptagen. Mest vårdades nervklena och reumatiker vid Nybrobrunn. För de senares behov fanns massörer, en tid var de fyra, en manlig och tre kvinnliga. Badgästerna kom från hela Sverige, och till och med från utlandet. Alla samhällsklasser var företrädda från adelsmän och landshövdingar till de enklaste arbetare och hantverkare. Mest var det nog Kalmar-och Karlskronabor och Stockholmare, som kom till Nybro men även många gotlänningar fann man bland gästerna. Ofta ordnades utflykter särskilt av ungdomarna. Det var ett intensivt sällskapsliv bland dem, de satt till och med och väntade på varandra på badhusets trappa under badtiderna. Många bekantskaper inleddes här, som slutade med giftermål. Både doktor Petrén och doktor Lindell, som var läkare här träffade sina fruar vid brunnen. Landsbor, som låg vid anstalten för att sköta sig, kom ditresande med stora koffertar med mat, de levde helt och hållet på vad de själva tog med sig. Då och då kom deras anhöriga till Nybro och hälsade på och hade med sig bröd, smör, ägg, kanske också kött, då föråden behövde förnyas. Utom baderskorna var det en hel del annan personal anställd vid Nybro brunn. I badhuset fanns en maskinist och i restaurangen vaktmästare, springpojke, servitriser, kassörska, kallskänkor, kokerska och några diskerskor,därav två i glasdisken och fyra i köket. De hade fritt husrum och fri mat samt lön med undantag av servitriserna, som beräknades få drickspengar. När de serverade sprit, kunde de emellertid räkna på att få mycket dricks. Det var endast sällan, som nybroflickor tog anställning som servitriser. Kökspersonalen var däremot hemmahörande i köpingen. Servitriserna bodde i rum, som hyrdes ute i köpingen, men kökspersonalen hade rum i restaurangbyggnaden. Brunnen har alltid varit ett tvistefrö för nybroborna. I början av 1900-talet var arbetarna mycket hätska på att den fanns i köpingen och arbetade för att den skulle upphöra. I våra dagar är det i stället de, som anser, att den skall bestå. (H.J., L.M.)
Kristvalla hade på sin tid en riktigt bra och mycket besökt hälsobrunn, som emellertid blev utslagen av Nybro brunn. Det var så långt till järnvägsstation i Kristvalla, att det ansågs mindre lämpligt att behålla den. Ägaren till företaget hette Lorentz Pettersson. Han hade en liten diversehandel i Kristvalla. Ett ordentligt hus var uppfört för badanstalten, som kunde ta emot inemot trehundra gäster. Många var så eländiga, när de kom stödjande sig på käppar och kryckor. Andra drogs på kärror eller sjukvagnar ner till badanstalten. Sådana patienter sades kunna gå på kryckor andra året, tredje året spikade de upp sina kryckor i en stor gran i parken. Det var emellertid inte endast sjuklingar vid brunnen. Även friska människor kom dit, särskilt Kalmarbor. Hela familjer kom flyttande ut på sommarnöje. De åkte med tåg till Trekanten, och där hämtades de i en stor omnibus för tjugo personer, som var hästdragen. Den var förspänd med ett par vita hästar. Badgästerna bodde i bondgårdar i närheten av brunnen; det fanns dessutom ett stort hus innehållande ett tiotal gästrum och rum för serveringspersonalen, men det kunde inte räcka till så många. Familjerna hade sina ”tjänsteandar” med sig och åt därför där de bodde. Men det fanns givetvis många, som inte hade det ordnat så, och för deras räkning hade man en restaurang. Kristvalla brunn hade järnhaltigt vatten, som skulle vara mycket nyttigt. Det pumpades in i badanstalten direkt från källan, som fortfarande finns kvar, fast anstalten är borta. I parken var det gräsmattor och olika slags träd, tyska tallar och lövträd mest lönnar. Den var mycket vacker och trevlig, när den var iordningställd. Hälsokällan låg alldeles nedanför parken, så att brunnsgästerna kunde gå och promenera, när de druckit brunn. Vattnet östes upp i hinkar var morgon. Det måste blandas med emser, kalsbadar eller mjölk, innan man drack det. Hala skaran av badgäster var som en enda stor familj. Det bildades aldrig några kotterier. En lång tid bodde det badgäster i skolhuset, så att man fick inställa undervisningen. De som bodde där hade varit så glada och trevliga, man hade ställt till med kafferep och mycket annat trevligt. Skulle man ha musik, fick man hämta någon orkester från Nybro. Det fanns en, som kallades Nybromusiken innan Pukebergarnas musikkår tillkom, och den gav ofta konserter i brunnsparken i Kristvalla. I våra dagar har man uppfört ålderdomshem i Kristvalla hälsobrunns park. Läkare från Kalmar var brunnsläkare, bl.a. doktor Engdahl. (A.J.)
Vattenanskaffning och renhållning. I allmänhet hade varje gård sin brunn. Men det fanns även två pumpar, den ena låg mitt emot Nyvalls hus vid torget, den andra mitt emot Elgqvists i Esplanaden. De har emellertid blivit borttagna. (P.A.K.)
Gårdsägarna skulle själva sköta renhållningen på gatorna utanför sina tomter. Obelnyggda tomter och torget skulle köpinen själv handha. En tid hade den haft hand om all renhållning. Den förste gatsoparen i Nybro hette Olle Puff. Han var ett stort original. Alla sopor lade han i en korg, som han tog på ryggen och sprang hem med. Carl Johansson vor en annan av köpingens gatsopare. Han hade varit tändsticksarbetare. Lönen, som utbetalades till gatsoparna, lär inte ha varit stor. Bönderna, som inte bodde alltför långt från köpingen, brukade komma in och hämta sopor och spillning. (C.J.E.)
Köpingen fick inte avloppsledning förrän 1913. Diskvatten och slaskvatten slog man ofta ut, som det behagade en. I hotellets kök brukade man spara diskvattnet och på kvällarna slog man ut det i Esplanaden, där det fick sprida sig i gräset. En förskräcklig lukt kindes naturligtvis runt omkring. Avloppsledningen lades ned strax intill Linneasjön, som i samband härmed sänktes ganska kraftigt. Sjön mynnar ut vid Kvarnfallet vid Kvarnaslätt och går sedan ut i Bäcken och ned i St. Sigfridsån. (S.L., H.N., L.N.)
Ordningsmakt. Brott och atraff. Deh första poliskonstapeln i Nybro hette Creutz. Han var soldat, stor och grov till våxten. Han hade ännu inte fått avsked från det militära, men hade tänkt begära det. När han låg vid Hultsfred och gjorde sitt sista möte, skulle han vara med om att skjuta salut. Det skulle bli en redig smäll, men det gick så illa, att han själv strök med. Creutz efterträddes av en, som hette Ekström, som dock måtte ha varit mindre lämplig, ty han söp sig full och slogs. Hans efterttädare blev husarkorpral Lundin. Han hade hjälp i arbetet av nattvakt Ljungkvist. Poliskostaplarna hade inte någon enhetlig uniform. Ibland hade de egna kläder, ibland sin soldatuniform. På huvudet hade de beväringsmössor eller knallhattar. Några handbojor fanns inte, utan de, som behövde bindas, fick man ta rep och svångremmar på. Det var så mycket luffare och bråk, så de civila fick hjälpa till. Första åren, sedan köpingen grundats, hade den inte råd att avlöna några poliser, utan då fick invånarna själva sköta ordningens upprätthållande. De behövde inte patrullera man fick vara beredda att delta, när de blev kallade, särskilt vid marknader. Finkorna var som små träkättar. Köpingen hade fyra, en av dem kallades båtsmansfinkan. I den fanns en ordentlig tvättkommod och sängkläder. Allt detta blev emellertid förstört, ty när det blev många att ta hand om, måste man använda båtsmansfinkan också. Allt slets eller slogs sönder, så man till sist bara hade ett täcke eller en filt kvar, och karlarna fick ligga på golvet. Poliserna i Nybro och Madesjö sockens fjärdingsman var underställda länsmannen. Numera har Nybro fått stadsfiskal. (C.J.E., S.L.)
Nybro var ett riktigt slagsmålshål. Tändsticksfabrikens arbetare, pukebergarna och arbetarna på bryggeriet kom ihop och söp och slogs alldeles förskräckligt. Vid stortorgdagarna var det slagsmål på torget. Det var folk från socknarna, som kom ihop sig med varandra, och med Nybroborna. Det var dock inte så svårt som det berättas ha varit på Rockneby marknad. Där brukade de så kallade Bälspojkarna se till att åtminstone någon blev ihjälslagen var gång det var marknad. (R.N., A.E.S.)
I Vadsmolösa finns en avrättningsplats. Det har varit en galgbacke där. (C.J.E.)
En snickare i Nybro kallades allmänt Jödde Änka. Han hade mördat en man, som hette Nyberg vid Hultenborgs trappa. Redan dessförinnan hade han stått åtalad för dråp. Det sades, att han blivit född mad tre blodlevrar i ena handen, och detta betydde, att han skulle komma att ta tre liv. Jödde Änka hade varit inne på en snickarverkstad, som låg vid Mellangatan och hittat en kniv bland all bråten där. Sedan stack han ihjäl Kalle Nyberg, som han hade litet otalt med. Han fick avtjäna sitt straff på Långholmen och skötte sig bra där. Spådomen, att han skulle ta tre liv, gick emellertid inte i uppfyllelse. Efter fängelsetiden kom han åter till Nybrotrakten och bodde i Motorp i Långaström. En riktig stortjuv har det funnits en gång i Madesjö socken. Han var i Nybro också och stal bland annat hos P.A.Jonsson och där tog han sylta och medvurst. Det var strax före jul, så man hade nyss blivit färdig med julslakten. Sageskvinnan, som var jungfru hos Jonssons, hade först inte vetat, att det varit någon och stulit, utan när hon hade mött länsmannen, som kom med en liten gubbe i rund hatt, som hade bakbundna händer, hade hon frågat, vem det var. Tjuven hade varit inne i Madesjö sparbank, som låg vid torget, men där hade han inte kommit åt att göra någon skada. De hittade hans kofot och en yxa i Bolanders bäck några dagar senare. När han hade stulit nog i Nybro, hade han gått till fots till Hansmåla. Länsmannen hade emellertid blivit underrättad om att det varit inbrott i Nybro, och han och några. andra karlar spårade stortjuven till Hansmåla. När de kom fram, stod folket på logen och trask. ”Vad har ni för folk här”, sade länsmannen. Han hade hund med sig, och den nosade upp tjuven, som låg på slindren i höet. Tjuven blev fängslad där. Han hade nyligen blivit utsläppt från fängelset efter att ha avtjänat ett långt straff. (K.H.)
I Gunnesmo står en stuga med många kulhål i väggen. När vi var barn, bodde det en karl där, som vi kollade för Gunnesmodåren, och det var han, som gjorde kulhålen. Han sköt en bonde och hans son, och sedan höll han sig undan, för han var rädd att bli anhållen. Han var en riktig skräck för orten, och det var många, blev skrämda av honom i skogarna. Slutligen fick länsman och uppbådat folk fast honom, han var då i sin stuga. Det var väl då kulhålen blev. Vi låste om det i tidningarna, när vi gick i skolan. (A.E.S.)
Beväring och båtsman. Madesjöborna samlades i kommunalsalen i Madesjö, när de skulle skrivas in som beväringar. I äldra tid (på 1840-1850-talen) fick de samlas vid någon gästgivaregård och gå till Kalmar. Där utrustades truppen och fick sedan avmarschera till Kulltorpsslätt. Man förenklade sedan saken därhän, att beväringarna samlades på exercis-platsen på Kulltorpsslätt, tills den helt indrogs. Beväringen fick då i stället fara till Ränneslätt. Det hade under årens lopp blivit järnväg dit, vilket underlättade resan. Beväringen från Madesjö socken fick slutligen Hultsfred till sin excercisplats. Resan gjordes då från Kalmar med båt till Oskarshamn. Det hade man också brukat göra, när man for till Ränneslätt. Inryckningarna kunde nog vara ganska stormiga. En och annan kom med brännvinsflaskan i fickan, och den gick laget runt. Resultatet blev, att pojkarna blev arga på varandra, men så farligt blev det aldrig. (N.A.)
Björnahults by höll en båtsman, som var ute på tjänstgöring en gång om året. Det var i regel inte mer än tre månader, men någon gång var han borta ett helt år. Båtsmannen hade inte mycket jord endast några skeppland omkring sin stuga, så han kunde inte ha jordbruk. I regel var det så, att fullt hemman eller ett mantal hade skyldighet att hålla båtsman. Han hade flera förmåner. Bostaden skulle vara fri, och var båtsmanshuset förfallet, fick roten kosta på dess reparation. För varje åttondel i byn Björnahult hade dess båtsman lön bestående av en viss mängd in natura och därtill pengar. Till sin utrustning fick han även hjälp av byborna, det var både sovel och bröd från varje gård. Strax före jul gick han och tog upp den julkost, som tillkom honom. Det blev en stor säck så full, att han knappt rådde med att bära den. (N.A.)
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
LEVNADSSÄTT OCH HUSHÅLLNING Det låg mer lugn och allvar i tiden, och i det hela var förnöjsamheten större i min ungdom. Hur de än arbetade, hade de det magert, men när man inte vet om bättre, så går det. Det var att vara med om allt arbete, men det gjorde en bara gott. (W.A.)
I allmänhet hade gesällerna usla bostäder och fick dålig mat. Till kvällsmat kunde de få mjölgröt med bryggdricka, kärnmjölk eller sur mjölk. Bröd fick de och kanske en bit spickesill men aldrig smör. I ett hantverkarehushåll i Nybro lär man ha lagt fram var sin sockerbit till gesällerna. Ibland gick dessa till gifta kamrater och bad att få äta. Skomakaregesäller låg i usla bäddar på verkstaden och hade bara sin rock att hölja över sig. (K.H.)
I Engströms verkstad tillverkades formar till glasbruken. Min man var mycket tillsammans med några av arbetarna där. De hade inte något bra matställe – de var nämligen ogifta. Det fanns bara ett kafé här, som en bondkäring satt opp och hon hade dålig mat. Hallberg sade åt mig, att kunde jag laga för oss, så kunde jag laga för dem med, och så gick det till, när jag fick spisgäster. Sedan hade jag andra också. När rikstelefonarbetarna var här både bodde och åt de hos mig. Vi bodde i Prihms hus då. Sedan flyttade vi till Grönvägen. Där fick vi större lägenhet, och jag hade fortfarande folk i maten. Hallberg var hos Bolanders, och han gjorde i ordning rum åt oss på Kanalgatan. (K.H.)
Ute på landet åts frukosten vid sjutiden kanske också tidigare och davemål vid niotiden. Då skulle man ha mjölkvälling, en fläskbit eller en sillbit och potatis. Middag åts vid ettiden och merafton klockan fyra. Till kaffet åts skorpor och ibland vetebröd däremot inte smörgås. En sageskvinna, som varit ute som piga berättade, att osten aldrig kom ut i köket, så att hon fick äta av den. Det ansågs för gott för en piga. (K.H., A.E.S.)
Ostlöpe får man genom att ta vara på magen av kalvar, bäst anses de unga kalvarna vara. Efter slakten tar man magen, och gör den ren från hår och annan smörja. Sedan tillsättes ägg, grädde, brännvin eller konjak, vitpeppar, kummin och muskotblomma. Magen torkas sedan, så att den blir hård, och vid användning behöver man endast hälla på litet konjak, så kan man åter använda den. Ju äldre löpet är, dess bättre är det, om man slaktat en kalv tidigt i våras, går det att använda löpet på hösten, om magen gjorts i ordning på ovan angivet sätt. Fjolårets löpe är mycket bättre. I en vanlig ostkorg lägges en duk, och i den hällas mjölken, så snart man ser, att den börjar ”ta ihop”. Man får inte krama ut duken för hårt, när ostmassan kommit i, därför satte man en ostring av bleck runt ostkorgen. Som biprodukt vid ostberedningen får man vassla, och det är sed, att man kokar vasslagröt, när man gör ost. Vassla och korn – eller risgryn kokas nästan en halv dag, så att det blir en tunn gröt. Många äter den med mjölk, andra tycker, att det är bättre utan. (K.H.)
Backstusittarna hade det fattigt. De hade inte råd att baka bröd på mjöl. I S:t Sigfrids socken fanns det en gumma, som vi kallade Karpan. Hon bakade bröd av kornlådor och smorde plåten med ljustalg. Hon gräddade brödet på glöd. De, som inte hade någon ko, hade ofta svårt att få mjölk, och då kunde de inte baka. Bönderna var ofta ovilliga att sälja mjölk till sådana, som ville köpa. Var man då utan bröd, återstod en inget annat än att baka glödkakor. På kvällen kokte man en gryta potatis, rörde sönder dem till mos och satte till rågmjöl. Denna massa fick stå till påföljande dags morgon, då man blandade i jäst. Man ältade upp degen i vetemjöl och bakade ut små bullar kanske ”kaffekoppsstora”. Grovt bröd jästes med surdeg. Man säger att man knådar en deg, närman gör den, och ältar den, när man blandar i mjöl. Degen tillsättes med kokt vatten som degspad och rågmjöl. Då man använder kokt vatten, säger man, att brödet blir slaget. Som redan sagts, jästs brödet med surdeg. Till finbrödet använde man litet vetemjöl eller litet rågsikt. som tillsats till rågmjölet. Brödet blev härav mindre tätt än det slagna. Många nybrobor hade inte någon ugn, endast öppen spis utan bakugn. De köpte bröd av bönderna. Det var surt bröd, alltså bröd bakat med surdeg i vanliga runda stora kakor. En sagesman, som var född i Madesjö socken, berättade emellertid, att han för sin del inte kände till att man sålt något bröd i staden. Det mest använda brödet var det slagna grova limpan. Den bakades på följande sä₹t: Man värmde vatten och slog det i ett tråg och tillsatte rågmjöl och jäst. Ibland användes både surdeg och pressjäst, ibland endast pressjäst. Man lämnade en liten kaka deg i tråget, så att man fick surdeg till nästa bak. Tråget fick inte göras rent, ty då förlorade det sin syra. Varje bak gav ungefär trettio limpor. På morgonen gick man upp tidigt och arbetade upp degen på bakbordet. På ett långt bord gjorde man i ordning en brödbädd med ett lakan, som bräddas över de färdiggräddade limporna. De skulle ligga en timme efter det de var gräddade, sedan ansågs det, att man kunde börja äta av dem. En bondhustru i S:t Sigfrids socken bakade ett slags bröd eller pannkaka, som kallades kålkakor. På vitkålsblad breddes ett tunt lager av smet tillsatt av stålmalet kornmjöl och tjock grädde. Liksom den vanliga potatispannkakan gräddades kålkakan i ugn. Mjölet till bakningen fick man själv sikta. Mor hade tre olika siktar beroende på, hur finsiktat hon skulle ha det. Bröd av fint siktat mjöl kallades sävat bröd. (A.L.M., A.J., W.A., K.H.)
I mitt föräldrahem hade vi inte järnspis, utan maten lagades i pannor på trefot. Brödet bakades i en stor ugn. (A.S.)
När man skulle köpa ett stop brännvin, lade man ihop pengar och tog ett kvarter var. Här var ett förskräckligt supande. På tändsticksfabriken kunde de supa flera dagar i veckan. De rev och slet med arbetet för att få ihop till ett kvarter. Fabrikör Blomdell gick bara och skrattade åt alltihop. Garvargesällerna hos Bolanders var inte supiga, men Berglunds färgaregesäller festade om. Ljungdahls gesäller var hyggliga och bra karlar. Ute i socknarna var det mycket supande. Det berättades bland annat om ett fattigt folk i S:t Sigfrids socken, som bodde i en jordkula och bara söp. En stor sten låg som tak över deras bostad, och den lär fortfarande kallas Petter Jansas sten. Familjen hette nämligen Jansson. Någon kom en gång in i kulan och fann Petter Jansas lilla dotter ensam därinne. Han frågade, var föräldrarna och pigan Kerstin var, och den lilla lär då ha svarat: ”Mor suller och far suller och Kitta ligger laun (= ladugården) suller. lin far hällde brännvin på bröd och gav oss, när vi var små och var gnälliga. (A.L.M., C.J.E., S.L.)
Kaffe kokas i Nybro och socknarna där omkring så gott som alltid i pumpor av glas. De tillfrågade kände inte till någon annan panna för kaffekokning än pumpan. Den är inte särskilt ohållbar, fastän den är av glas. Jag har använt min omkring fem år, och den håller fortfarande. Bara man aktar halsen och häller på vattnet mitt i öppningen, är det inte farligt. Pumporna sättas fram på bordet i behållare av kopar eller legering. (K.H., A.J.)
Som elvaårs flicka kom jag ut och tjänade. En riktig piga fick åttiofem kronor om året i lön och därtill bostad och mat, jag fick ingen lön, bara en klänning. När jag blev några år äldre, kom jag till ett bondställe i Bäckebo socken och hade trettio kronor för hela året. Jag hade sjuttio kronor om året och fem kronor i städsla, berättade en annan av de tillfrågade. Jag hade min sovplats i köket. Arbetsdagen började klockan fem, då skulle jag först ut i ladugården och mjölka, mitt herrskap hade ko, som så många andra i Nybro. Sedan var det att skynda sig in och städa i vardagsrummet och matsalen, laga frukost, duka frukostbordet och i övrigt se till att allt var snyggt. Efter måltiden skulle jag städa de övriga rummen, och sedan hade jag stora bak att göra. Familjen Jonsson, som jag var hos, hade diversehandel, och det såldes bröd i butiken. Det kunde bli flera degar att baka ut för varje dag. Ibland hade vi byk, och då kom gummor hit och tvättade. Jag fick förstås vara med och hjälpa dem ibland, och det var att gå mellan köket och bryggstugan för var dag, de var här. Det blev ett förskräckligt spring. När vi lakade, var gummorna kvar långt fram på natten, men på morgonen blev jag ensam därute. Klockan sex på morgonen kom de, och då skulle de ha kaffe och bröd och frukost vid åttatiden. Det byktes på det gamla sättet. Man stukade kläderna. i en balja, sedan lades de på ett kar med en asksäck i bottnen. Man samlade aska, företrädesvis björkaska för att få lut. På morgonen klappade man kläderna i ån. (K.H., L.S.)
I bondgårdarna i Madesjö socken tillverkade man själv sina kläder, åtminstone materialet till dem. Skräddare och skomakare kom och satt i stugorna och sydde kläder och gjorde skor, eftersom de blev tingade. De kom merendels på våren och sommaren, så den föregående vintern fick fruntimren lov att spinna och väva. Husmodern, döttrarna och pigorna satt vid spinnrockarna till framemot elva om kvällarna. Ullen fick kardas redan på sommaren eller hösten. Gubbarna satt i samma rum och späntade stickor. Belysningen var av enklaste slag, blott en sticka i spisen, som spred att dåligt sken. När en var nedbrunnen, stacks en ny i. Man gjorde eld med tändstickor, som man själv gjort i ordning. Svavel köptes och smältes, och däri doppades stickorna. Man slog eld på dem mot tönder, som ”såg ut som en annan tvättsvamp”. (A.O.)
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
SAMHÄLLSKLASSER, SOCIAL OMVÅRDNAD Till herrskapen räknades prästen och klockarens och länsmans, Bolanders, Möllers och Blomdells och Nyströms på Pukeberg. Fruarna var hattmänniskor. Det var tecknet på att de var herrskap. Inspektör Tärnström på stationen, och doktor Broström hörde också dit, men doktorn var så bra, för han kunde vara med hur som helst. Handlandefruarna gick i schalett ”bra länge”. Komminister J.A. Medelius åstadkom en förändring. Han yrkade på att alla skulle klä sig i hatt. Det syntes ju strax på huvudbonaden, om de var herrskap eller inte. Hade de en hatt, kunde de inte veta om de var så eller så. (C.J.E., A.S., H.J.)
Det ansågs vara en stor ära att bli gift med en glasblåsare, endast mycket rika bonddöttrar kunde göra anspråk på det. Ibland hände det, att glasblåsare kom in i mitt hem i S:t Sigfrids socken och frågade, hur många döttrar det fanns på den eller den gården. Inte begrep jag, att de var ute på friarstråt. (A.E.S.)
Madesjo socken hade varken sjuksköterska eller församlingssyster, endast en barnmorska, en gammal fru Andersson. Fru Sjöqvist berättade, att hon fått hjälpa till med förlossningar vid många tillfällen. I Bidaelite fanns en gumma, som hette fru Blad, vars man var djurläkare, och hon brukade också gå och hjälpa till med förlossningar. Ibland kom hon hem till folk så drucken, att det var ”riktigt hemskt”. Renligheten var hen inte noga med. Hon tog gamla mattor och trasor och lade under patienterna. (C.J.E., Y.H.; A.S.)
Till vänster om Madesjö kyrka låg ett stort tvåvningshus. Det var ett sädesmagasin, i vilket bönderna lagrade den säd, som skulle lämnas som understöd till de fattiga. Rotmästaren i var by såg till att var och en lämnade, vad han skulle. De fattigas förmåner var inte stora. Deras underhåll var en halv fot säd och femtio öre i pengar, om de inte ansågs alldeles utfattiga. Då hade de en krona i pengar och en skeppa råg. Inte kunde det räcka för ett hushåll med många barn och gjorde det inte heller. Folk tiggde också mycket mera förr. De kom och stod vid köksdörren och bad om fläsk, bröd och smörgås. ”Gud välsigne barn cch mat”, brukade mor saga. ”Det är mycket bättre att stå vid bordet och skära ut än att stå vid dörren och ta emot”. Tiggeriet blev förbjudet, så de fattiga måste ha något med sig att sälja, och det blev mest kvastar och viskor. Det var många, som gick, men inte många att gå till. Det fanns ju inget annat i Nybro än raka Storgatan och inga sidogator. Transtorp var Madesjö fattigstuga. Det var en stor tvåvåningsbyggnad, förmodligen hade det varit en bondgård, och utom de gamla bodde det en familj i gården. Huset var fullt av ohyra och de, som blev intagna där, fick slita mycket ont. Husmodern i gården skulle sköta matlagningen för de fattiga, men gjorde detta mycket dåligt. Slaktades det, tog familjen de bästa bitarna. De styrande blev emellertid underrättade om att allt inte stod rätt till, så förhållandena blev bättre. (K.H., A.S. , L.S.)
Madesjö socken var indelad i rotar, och varje rote hade sina fattiga att underhålla. Rotmästaren var föreståndare, och honom ålåg det att efterse de fattiga och anmäla vilka som behövde understöd. Detta bestod dels av spannmål, råg och korn, dels av pengar. Rotmästaren skötte utdelningen. (W.A.)
På senare tid har ett välgörenhetssällskap ”Jultomtarna” bildats. Strax före jul höll föreningen en tillställning på hotellet, då fattiga barn bekläddes. Till att börja med kunde man inte ge alla hel beklädnad, men så småningom blev sällskapets tillgångar sådana, att det gick. Alla bjöds på kaffe med dopp, och efteråt lekte man och dansade. (L.M., J.E.H.)
Jag är född och uppvuxen i S:t Sigfrids s:n söder om Nybro, och fick som barn ofta fara in till staden. Därvid gick jag alltid förbi hos fabrikör Richter. Han var tysk. I ett av sina fönster hade han en vacker alabasterskål med kant i barockstil. Det stod en myrten i den. Jag tyckte, det var så vackert, så jag stannade alltid och tittade på den. Till slut hade de börjat prata om mig hos Richters, och en dag gav gubben Richter mig femtio öre. Må tro, jag tyckte, det var storartat. (A.L.M.)
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland.
Aldén, Johan handlare, 1861 i Madesjö s:n. (J.A.) Andersson, August Wilhelm, riksdagsman, f. 1865 i Madesjö s:n. (W.A.) Bernhard, Johan Bertil, degelman, f. 1908 i Madesjö s:n (J.B.B.) Elgqvist, Nils Janne Reinhold, fabrikör, f. 1872 i Madesjö s:n. (J.E.) Engström, Carl Johan, f. handlare, f. l867 i Madesjö s:n. (C.J.Z.) Franzén, Anders Gottfrid, f. 1373 i Madesjö s:n. (G.F.) Hallberg, Kajsa Charlotta, f. Kristoffersson, fru, f. 1875 i Madesjö s:n. (K.H.) Halldéhn, Johan Edvin, kamrer, f. 1860 i Madesjö s:n. (J.E.H.) Joelsson, Amanda Josefina D., fru f.d. småskollär. f. 1861 i Madesjö s:n. (A.J.) Jonsson, Hilda Kristina f. Olsson, fru f.d. baderska, f. 1879 i Madesjö s:n. (H.J.) Jonsson, Johan Viktor, borgmästare, f. 1889 i Madesjö s:n. (J.V.J.) Karlsson, Per August, direktör, f. 1870 i Linneryd s:n, Smål. (P.A.K.) Kähr, Janne Gustaf Alfred, direktör, f. 1888 i Madesjö s:n (Nybro). (G.K.) Ljungdahl, Sture Emanuel, direktör, f. 1872 i Madesjö s:n (S.L.) Lindvall, Rune Valdemar, degelman, f. 1916 i Lenhovda s:n, Smål. (R.V.L.) Mattsson, Emilia Lisa, fröken, f. 1873 i Ramdala s:n, Blekinge. (L.M.) Molin, Ida Matilda, fru, f. 1873 i Madesjö sn. (A.L.M.) Nyvall, Enoch Theodor, fabrikör, f. 1891 i Madesjö s:n (Nybro). (E.N.) Nyvall, Axel Robert, urmakare, f. 1876 i Madesjö s:n (Nybro). (R.N.) Olsson, Amandus Viktor, lantbrukare, f. 1866 i Madesjö s:n. (A.O.) Petersson, Ida, fröken, f. 1880 i Madesjö sn. (I.P.) Pettersson, Gustaf Oskar A., glasblåsare, f. 1880 i Vissefjärda s:n, Smål. (O.G.P.) Pettersson, Anders Helmer, hyttmästare, f. 1892 i Algutsboda. (H.P.) Pettersson, Per Emil, f.d. verkstadsarbetare. f. 1880 i Madesjö s:n (P.E.P.) Sandsten, Karl Oskar, f.d. lantbrukare, f. 1870 i Madesjö s:n. (O.S.) Sjöqvist, Amanda Karolina f. Olsson, fru, f. 1862 Madesjö s:n. (A.S.) Starbäck, Anna Elise, f. Rydstedt, fru, f. 1870 i S:t Sigfrids s:n, Smål. (A.E.S.) Svensson, Adelina Sofia, f. Pettersson, fru, f. 1861 i Madesjö s:n. (L.S.) Söderbom, Amandus Gottfrid, f.d. glasblåsare, f. 1876 i Madesjö s:n. (A.G.S.)
Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Accessionsnummer: ULMA 22566. S. Plaenge-Jacobson, Småland. Uppgift om sagesmän anges inom parentes efter varje stycke och refererar till sagesmannalistan sist i innehållsförteckningen/ förordet.
Hantverk. I Bidalite fanns det en yrkesbagare och i Nybro en. Den som bodde i Bidalite, hette Lejon och bakade mest rågkakor och vetebullar. Han hade de färdiga kakorna i en korg, och när kunderna valde och plockade bland dem, skrattade han. Han brukade säga till sina bekanta: ”När de väljer kakor, skrattar jag, för jag vet, att det är två lod deg till varje bulle.” Det var ingenting att välja på, tyckte han. Lejon hade sin butik hemma i sin bostad. (J.A.)
De som sysslade med byggnadsarbete, måste hitta på något annat att göra på vintrarna, ty då lades all byggnadsverksamhet ned. Snickarna satt då hemma på sina verkstäder och kretade bogträn och träskor. En byggmästare tog vanligtvis tillbaka samma snickare, när det åter,i mars eller april, blev fråga om att börja arbeta. På förvintern kunde man, om man så ville, göra inredningar i hus. Byggnadsarbetarna utförde sällan nybyggnader, mest var det att laga och lappa de gamla husen. När vi kommit hit till Nybro, fick min man arbete på stora byggen. Arbetsdagen blev lång för den, som hade byggnadsarbete pä landet. Vägen dit var oftast lång, det hände att man kunde få gå redan klockan tre på morgonen för att hinna fram i rätt tid. Arbetet slutade inte förrän kLockan sex på kvällarna. På lördagarna brukade man gå hem redan vid middagstid. På landet var lönen för en timmerarbetare femtio öre i timmen, i staden en krona. (A.J.)
För fyrtio år sedan var det ingen, som använde trätofflor utan endast träskor. Det fanns särskilda träskomakare, som aldrig gjorde annat än kretade trätofflor. Man samlade själv in sitt material på hösten, dels al, dels björk. Alen ansågs vara det bästa. träslaget. Skillnaden mellan träskor och trätofflor ligger däri, att träskon görs helt av trä, medan träteffeln har översidan gjord av läder. Träskomakaren arbetar vid en bock med utskurna klotsar, mellan vilka skoämnet sättes i kläm. Skorna huggas till i toppen och hälen och bonas ur med en borr. Med ett järn kretar man, tills skon får sin rätta form. Det är detta, som är det svåra. Kunde man inte få skon riktigt urholkad fick den, som skulle ha den så kallade träskoknylar. Det var förhårdnader eller sår på foten. Man kunde sätta skinn runt vristen för att göra det mjukare. Min man kunde göra fyra par träskor om dagen. Han fick mellan tjugofem och sjuttiofem öre för ett par. (A.J., G.F.)
När man kretar träskedar, använder man en krok försedd med ett järn i ena sidan, ett så kallat skedjärn. Gamla hammarsmeder gjorde skedjärn åt dem, som tillverkade träskedar. (G.F.)
Min man hade vid sidan av träskomakeriet sysslat med tillverkning av bogträn. Han arbetade dels åt bönder, som lämnade virke till honom dels åt två sadelmakerifirmor i Kalmar, Lundgrens och Björkmans. Bogträtillverkningen hade han börjat med, medan han bodde på landet i Bränntorp. Först lyckades han inte få dem, som de skulle vara, de hade inte bra passform. Men han tog hem några från en, som hade namn om sig att kunna göra bogträn, och då såg han, hur det skulle vara. Redan under förra världskriget började betällninggrna på bogträn minska, så han fick hitta på andra arbeten. Förut hade han kunnat sälja dussinvis. Det betalades dock inte mer än trettiosex kronor för ett dusin, så förtjänsterna blev inte stora. Maskingjorda bogträn ansågs vara sämre än de handgjorda. Särskilt viktigt var det, att bogträna blev ordentligt polerade med sandpapper, så att alla ojämnheter försvann. Annars fick hästarna sår av dem. När kretaren var färdig med sitt arbete, skickade han bogträna till målare och denna i sin tur till sadelmakare, och denne lämnade sedan ut dem till bönderna. (A.J.)
Karl Holm var hästskosmed. Han bodde i Nybro och anlitades av bönderna i Madesjö socken. Han gjorde hästskorna själv. Nu tar de tio kronor för at sko en häst förr kostade det aldrig mer än fem kronor om året, även om man fick göra om det flera gånger. (A.S.)
Min make var garvaregesäll i Bolanders garveri i Nybro, och min far, Sven Kristoffersson hade garveri i bidalite. Han drev rörelsen där tillsammans med sin svärfar, Israel Bergren. Verkstaden i Bidalite hade svärfadern och hans svärson byggt tillsammans. De hade karen och pyren på gården – den senare låg utanför köksfönstret. Även barkkvarnen låg på gården. I många garverier finns karrum, men det hade man sålunda inte på Bidalite. Bolanders garveri var stort. Där var utlärda gesäller och två garveriarbetare. De tillverkade allt slags skinn utom fällskinn. Garvaren köpte hudar av slaktare, uppköpare eller direkt av bönderna. Dessa kom även och satte in skinn till beredning. Min man brukade få gå ut på torget om torsdagarna och köpa hudar och skinn. Ofta köptes av en huduppköpare Båberg, som bodde vid torget. Det färdigberedda skinnet hade god åtgång. Dels fick garvaren stora beställningar, till exempel till kronan så kallat kronläder och av sadelmakare, dels kom skomakare hem och köpte lädret på verkstaden. Bokbindarna köpte falsspån, långa skinnremsor, till sina bokband av skinn. Bolanders hade endast en maskin, en skinnmangel, som drogs med maskinkraft, för övrigt fick allt arbete göras för hand. I garveriet i Bidalite fanns inga maskiner. När hudarna inte kunde torka ute, måste vi ta in dem i kammaren och torka dem där. Det var på Bidalite. Vi var tio personer i kammaren och hade endaet en rörspis som eldstad. I taket låg två stänger på tvären och över dem långa stänger, på vilka hudarna hängde. I större garverier brukade det finnas torkvind eller torklada. Bolanders hade en torklada, som även togs i anspråk som ungdomens dansplats. De, som arbetade i garveriet, började på verkstaden klockan sex på. morgonen och höll på till klockan sju på kvällen. Garvare Bolanders gesäller bodde på gesällkammaren, så länge de inte var gifta. Såväl lärlingar som gesäller hade maten hos mästaren. Det fanns för övrigt två kammare, en stor och en. liten. Gesällerna skulle ut på gesällvandringar för att fä, arbeta än hos den ene mästaren än hos den andre. De skulle ha en slant av de mästare, som de besökte och en anteckning i gesällboken, att de varit där. På sina vandringar hade de en fäll av fårskinn med sig att ligga i. Var och en gesäll gjorde sig en sådan, innan han skulle ut på vandringar. Det var varmt och skönt att ligga i den. Gesällerna hos Bolanders hade en lön av elva och femtio i veckan, garveriarbetarna fem kronor för samma tid. (K.H.)
På en gård utanför Nybro nära Pukeberg har det under flera generationer bott en urmakaresläkt. Mangårdsbyggnaden har ännu i dag en urtavla på fasaden. Det är nu fjärde generationen, som driver urmakeri i Nybro, dit familjen har flyttat in. Den nu levande urmakarers farfar var kyrkvärd i Madesjö kyrka. Han satt hemma på sin gård och lagade klockor och tog dem med till kyrkan på söndagarna och lämnade dem till deras ägare. Det var alltid någon, som hade en trasig klocka med sig till honom vid gudstjänsten. Urmakare Johansson fick en verkstad på Gamla Stationsgatan mitt emot Ljungdahls kontor. Han var som sagt ensam i yrket, tills hans son, Mauritz Johansson, öppnade en verkstad vid samma gata. P.A. hade mycket att göra, och när kunderna kom sade han: ”Gå till Mauritz, för jag hinner inte med det”. Sedan gick det så, att Mauritz tog alla kunder. P.A. flyttade till Skruv och dog där. Numera har Mauritz son Birger Mauritzsson tagit sin fars affär. Urmakare Nyvall gick och lärde hos Johansson. Lärlingstiden var fem år, numera har den blivit avkortad till fyra. En och annan lärling stannade kvar hos mästaren efter lärlingstidens slut, men i all0mänhet öppnade han egen affär så snart som möjligt. Två år fick lärlingarna gå utan annan ersättning än fri kost. Tredje året fick man två kronor i veckan och fri kost och fjärde och femte åren fri kost samt tre kronor i veckan. Lärlingarna hade inte fri bostad, men troligen var det någon lärling, som bodde hos mästaren. Arbetstiden var från klockan $ju på morgonen till klockan sju på kvällen. Man hade inga bestämda matrester, ty man fick springa in och äta, när det passade för arbetet. Omkring klockan nio åts emellertid frukost, klockan tolv middag, kaffe drack man klockan fyra och kvällsmat vid sjutiden. Man gick ut i köket och åt, det låg intill verkstaden, och kom det någon, medan man var därinne, var det bara att springa ut och passa upp. Verkstaden var inte så stor. Man fick mest hålla på och göra felande delar och reparationer av klockor. 1896 hade urmakare Nyvall öppnat egen affär eredvid sin fars, P.A. Jonsson, diverse-och järnaffär. Han fick ett rum – sängkammaren – i bostaden. Man kom in i urmakeriet genom en förstu. (R.N.)
Fru Sjöqvists far, smeden Anders Olsson, hade haft sin första verkstad ute på Bidalite, men flyttade sedan ned till Nybro. Han köpte då det hus, där fru Sjöqvist fortfarande bor samt dessutom Bäckströms hus mitt emot på andra sidan Storgatan. Han höll inte på med sitt smidesareete längre, än tills han blev fyrtio år. sedan fick han många andra uppdrag, bland annat var han föreständare för brännvinsbolaget. ”Smen” Olsson eller mäster Olsson, som han vanligen kallades, hade gesäller och en lärpojke. Denne skulle utbildas i yrket i fyra år, innan han var fullärd, under den tiden skulle han bo hos mäster och ha mat hos honom. Även gesällerna hade bostad och mat hos mästaren. Arbetet började tidigt på morgonen för smederna. Klockan fem skulle de och gå ned i verkstaden, och klockan åtta om kvällarna var arbetet slut för dagen. De åt frukost, dave (en andra frukost), middag, kaffe och kvällsmat, allt som nämnts hos mästaren. (A.S.)
I en gård invid Röda stugan fanns en verkstad för tillverkning av stenkärl och lerkärl. Stenkärlsfabriken var mycket enkel, man hade verkstaden i bostaden. Jag minns från min barndom, att man brukade ta in leran på köksgolvet och där blanda den och svarva den. När jag var en tolv-tretton är, började de bygga Selzefabriken. Det var några från Timmernabben, som kom hitresande och gjorde om den gamla stenkärlsfabriken. Selzefabriken tillverkade ett slags porslin av sämre kvalitet, som kallades selse och var brunt till färgen. Rätt många personer sysselsattes här, bland andra en, som kallades Klappe-Massen, vilken ”lagade till smacket, så att det blev mjukt s0m silke”. Han kunde inte tala rent. Han var bekant med en gammal gumma, och han brukade tala om, att han skulle träffa ”min lilla Lina”. (C.J.E., Å.S.)
Min far kom flyttande från Vetlandatrakten, där han hade sitt hem, och där han lärt sitt yrke, vagnmakeri, och slog sig ned i Bidalite. Där fick han mycket att göra, trots att det fanns fyra vagnmakare – i Bidalite var han dock den ende – i Nybro med omnejd. Han sålde en stor del av sina tillverkningar till Norrland; de skickades till Kalmar och därifrån på båt till Sundsvall och Gävle. En handlande Lundgren i Ockelbo i Gästrikland köpte mänga vagnar frän far. Vagnmakaren gjorde inte målningen av vagnen utan lät en målare utföra detta arbete. Min far hade skickat sina vagnar till målare Kälberg i Nybro. Han kunde ha upp emot sextio åkdon, som stod och väntade på att bli målade. Åkvagnar, promenadvagnar, arbetsvagnar och kärror gjorde vagnmakaren. Tvåhjuliga kärror användes laycket i denna trakt av Småland. Vagnmakaren köpte färska runda björkstockar av bönderna, som själva fick frakta varan titl verkstaden. Där sågades virket upp, ett par karlar utförde detta arbete med kransåg. Virket sågades dels i plankor dels i halvor, det vill säga stocken delades endast mitt i tu. Inne i verkstaden hyvlades och sågades den sedan, om detta behövdes. Hjulen gjordes för sig, därefter vagnskorgen och sist sätet, om det skulle vara sådant. Vagnen skickades sedan till smeden bland annat för att få järnbeslag på hjulen, till sadelurmakaren för att kläs, och som redan är omtalat, till målaren för att målas. Vagnmakeriet är ett svårt hantverk. Kan man inte hålla verktygen i ordning går det inte bra. Det finns de, som arbetar i yrket hela sitt liv men ändå inte kan lära sig det. Vagnmakaren fick även utföra reparationer av trasiga åkdon, men det var inte något roligt. arbete. Lärlingarna fick börja med att såga och hyvla virke, det var att dra klovsågen och hyvla igenom plankorna. Vagnmakeriet var ett så hårt arbete, att det inte ansågs lönt att ta in en pojke som lärling, förrän han blev sjutton år. Somliga började inte, förrän de var fyllda aderton. Efter fem års arbete beräknades det, att man skulle kunna yrket, och man blev då gesäll. Till verkstaden i Bidalite hade det inte kommit vandrande gesäller, utan lärlingarna hade stannat, sedan de fått sin utbildning. Arbetstiden var mycket lång från klockan halv sex på morgonen till klockan halv nio på kvällen. Några matraster hade man men inte längre, än att man hann gå in till mästaren och äta. På somrarna tog man sig någon halvtimme extra och gick till Rismåla göl och badade. (J.A.)
När jag var i sexårsåldern kom kringvandrande hantverkare, skräddare, skomakare och sadelmakare hem till vår gård i Madesjö och satt dir och tillverkade det vi behövde. Gustav Olsson hette en skomakare och Gustav Klint en sadelmakare, som ofta kom. Skymningsstunderna var riktiga högtidsstunder. Då berättade hantverkarna mer eller mindre fantastiska spökhistorier, mordhistorier och annat, som kunde skrämma en och egga ens fantasi. (J.V.J.)
Från hantverk till fabrik. Direktör Ljungdahl berättade, att hans far, A.G.Ljungdahl, kom till Nybro 1852 från Ljungby. Han började driva en liten rörelse, pappershandel och bokbinderi. Han gjorde nya bokband och lagade även gamla. Han sålde på marknader i bygderna nära Nybro bland annat i Rockneby och i orter i Södra Möre samt på Öland. Ljungdahl hade två lärlingar och två gesäller. Alla arbetare hade mat och husrum, gesällerna dessutom fyra kronor i veckan. Dessa hade eget rum, lärlingarna hade sina sängplatser på verkstaden. Gesällerna var i regel luffare, och de var supiga, och många var fulla av ohyra, när de kom. När solen sken, gick de till mästaren och bad att få sitt betyg. ”Jag längtar ut till landet och. fåglarna”, kunde de säga. Det var inte många av dem, som var Nybrobor. Lärpojkarna däremot var nybropojkar. Deras lärotid varade i fyra år, de började arbeta i verkstaden i fjortonårsåldern när de hade gått och list. De första åren utförde de enklare arbeten, de falsade och klistrade bokband och sopade gård och gata, och passade på gesällerna. Detta var inte minst viktigt. Gesällerna behövde dem för allehanda småuppdrag bland annat att borsta skor och köpa brännvin. Pojkarna fick alltid vara mycket artiga och hövliga mot gesällerna och sade alltid herr, när de tilltalade dem. Gesällprov förekom inte, utan när lärotiden var slut, upptogs lärlingarna i gesällernas skara.
Arbetet började klockan sex om morgnarna och slutade klockan åtta på kvällarna. Allt arbete togs rätt så gemytligt. Folk kom in på verkstaden och pratade, det gjorde ingenting, om man pratade bort någon halv timme. Numlera hinner man med lika mycket på åtta timmar, som man förut gjorde på tolv, med den stegrade arbetstakt, som nu hålles. Särskilt goda prestationer blir det ju av dem, som har ackord. Gemensamma måltider åts hos mästaren; klockan åtta fick man frukost, klockan tolv middag, klockan fyra kaffe och. klockan åtta kvällsmat. Man hade inga långa raster, utan så fort man svalt sista tuggan, var det att gå ned i verkstaden och börja igen. Till frukost fick man kokt eller stekt sill och potatis och smörgås, till middag ofta. salt fläsk, korv eller något, man fått av den grisslakt, man hade någon gång på hösten. På torsdagarna var ärtsoppa och fläsk stående rätt. En gång i veckan fick man kroppkakor. På kvällarna serverades alltid gröt. När det var mörkt på verkstaden, arbetade man vid fotogenlampor, ljusfester hade man aldrig. Bokbindaren tog hem exemplar av obundna böcker, till exempel psalmböcker, som han ställde iordning. De falsades, häftades och band i skinnband, ofta användes fårskinn i ryggarna. Garvarna tillhandahöll skinn. Behövde vi färga det, gjorde vi det själva. Verktygen var mycket enkla och tillverkades på smidesverkstäder. Häftnålar, slagsten, stockpressar, fyllnadspressar och skärmaskin var några av de verktyg, man använde. Lim och klister koktes på verkstaden. Det var huvudsakligen lärlingarnas arbete. Klistret tillreddes av vetemjöl, limmet av hudavfall och horn, som garvarna sålde. Hantverket ersattes med maskindrift. Till en början fick man maskiner, som sköttes för hand, senare blev dessa drivna med elektrisk kraft. En och annan båglampa fanns även. Ljungdahls bokbinderi hade en försäljare, en gammal båtsman Hultman, som gick omkring i bygderna och sålde böcker. (S.L.)
Fabrikör Elgqvists far var bleckslagare i Nybro och flyttade in till köpingen 1866. Han kom från Älghult, där hans far ägde en bondgård. Han fann ett litet bleckslageri, som han övertog och sedermera arbetade upp. Först arbetade han ensam, men kunde så småningom ta lärlingar först en, sedan flera. Utom bleckslageri, drev han glasmästeri och var den enda i Nybro, som kunde detta hantverk. Fadern hade fått sin utbildning i Hälleberga. Han hade där kommit i mjölnarelära, men hans arbetsgivare hade ett yrke bredvid, och det var just bleckslageri och glasmästeri, vilket pojken av denna orsak fick lära. Utom Elgqvist fanns två bleckslagare i Nybro, Almqvist och Nordstrand, vilkas rörelser var ungefär lika stora som Elgqvists. Alla tillverkade hushållskärl, bunkar, flaskor och mått av alla slag. Råvaran till bleckkärlen togs från England. Bleckslagarna köpte av importgrossister, huvudsakligen boende i Göteborg. Varan skickades med båt till Kalmar, där nybroborna hämtade den med skjuts. Här nedan följer en uppräkning av namn på några av de redskap, som användes vid tillverkning av bleckkärl: arvbult, spärrstock, snedstock, falsar, sax, olika slags hammare, bland andra spinnhammare och kulhammare och anslagsjärn. Varje arbetare hade inte egna verktyg, utan dessa fick lånas från den ene till den andre, vilket givetvis verkade hindrande i arbetet. Plåten, varav man tillverkade sina artiklar, var av olika grovlek beroende på, vartill den skulle användas. Var det grovt, kunde det sträckas i den form, det skulle ha, annars fick det drivas i bly eller i fördjupad trävikt. Man hade flera olika verktyg för polering, och för att det inte skulle bli märken efter dessa utfördes arbetet i sprit. Den första verkstade;, som jag hade, var en liten vindskammare, vars golvyta mätte tre x fyra meter. Den blev emellertid snart otillräcklig, och en ny byggdes intill bostadshuset. Dess golvyta blev inte mer än sex x fem meter. Sedan flytta- de vi hit, och jag övertog en gammal snusfabrik, vars lokaler stod oanvända. Vi fick här en verkstad, som var sju x tio meter. Var och en av arbetarna hade sin arbetsplats, och var och en sin uppsättning verktyg. Vissa verktyg var emellertid allmänna. De köptes från järnfirmor. 1905 sattes den första maskinen upp. Vid seklets början tillverkades egentligen lampstål, nu har man övergått till alla slag av bleck- och plåtemballage, ficklampor, handlyktor, cykellyktor, och batterilyktor. Man upphörde att göra hushållskärl och att sälja vid marknadsbesök och genom gårdfarihandlare och övergick istället till försäljning till grossister av ovan uppräknade artiklar. När en pojke skulle antas som lärling, gick det så till, att mästaren kom överens med pojkens föräldrar, att han skulle få komma i lära. Han ansågs vara utlärd efter tre år, något gesällstycke gjorde han inte. I Kalmar fanns en hantverksförening, men Nybro hade ingen, som kunde granska ett provarbete. Många pojkar reste emellertid till andra orter för att se och lära, och de gjorde sina gesällstycken där. Hit till Nybro kom också resande gesäller. När vi hade mycket att göra, tog vi emot dem, som kom på luffen på längre eller kortare tid. Arbetet i verkstaden höll på till klockan tio ibland klockan elva om kvällarna, egentligen skulle det sluta klockan åtta. Man började klockan sex på morgnarna. Gesäller och lärlingat åt hos mästaren, och några långa matraster hade man inte, det var att gå ned och börja arbeta med detsamma. Skymningstimmen var skvallertimme. Man tände inte lampan, förrän det var mörkt. Att arbeta vid lampa kallades att göra kväll.Man började göra kvällar efter sista böndagen och slutade efter första. Alla hantverkare hade emellertid inte samma tid för detta. Garvarna började göra kvällar den 1 oktober och slutade den 25 mars. Det ålåg lärpojken att städa verkstaden, det fick han göra sent på kvällarna, när dagens arbete var slut. I många fall bodde lärpojkarna i en skrubb bredvid verkstaden. De fick även hjälpa till i mästarens kök, särskilt strax före måltiderna, som inföll klockan åtta på morgonen, då man åt frukost, vidare klockan tolv middag, klockan fyra, på eftermiddagen kaffe och klockan åtta på kvällen kvällsmat. Alla gesäller och lärpojkar åt hos mätaren. Hushållen blev därigenom stora, så mästarens hustru behövde en eller två jungfrur till hjälp. Det var inte ovanligt, att man fann hushIll bestående av tio, tolv och femton personer. På verkstaden fick lärlingarna börja med enklare arbeten. De fick klippa grenar, göra omslag och klippa till runda bottnar, först så småningom fick de börja löda. Det var ett sådant skrå emellan gesäller och lärlingar. Lärpojkarna fick på allt sätt passa upp på verkstaden och även i gesällkammnren, där de skulle städa, putsa skor och borsta kläder och i övrigt hålla ordning. Eftersom gesällerna, inte precis var avhållsamma med sprit, fick lärlingarna ofta sitta hårt emellan. Ibland bodde både lärlingar och gesäller på verkstaden, ibland på en gemensam kammare. Sängplatserna var av enklaste slag, endast britsar ställda över varandra, så högt man kunde komma för taket. Ibland fick tre sängar plats ovanför varandra, ibland fyra. Gesällernas lön var mellan fyra och sex kronor i veckan och därtill mat och husrum. Lärlingarna hade strängt taget ingen lön, de fick ingenting utom logi och mat. Det inträffade mycket sällan, att en gesäll gifte sig, förrän han kunde bli sin egen. Gesällerna vandrade mycket från plats till plats och stannade endast kort tid på vart ställe. De större helgerna, jul och påsk, firades mycket grundligt. Arbetet lades ned över helgdagarna, och verkstaden städades av. Likaså gjorde man till pingst och midsommar. (J.E.)
Som så många av Nybro stora industrier började även Kährs fabriker som en liten verkstad som genom träget arbete utvecklats. Mönsterås bodde en svarvaie, som hette Kähr, och han hade två söner. En av dem Johan Fredrik hade hört omtalas att Nybro var ett framåtgående samhälle, varför han beslöt flytta dit och öppna ett svarveri. Han drog sina tillhörigheter på en dragkärra, mer hade han inte att ta med sig. Han slog sig ned i Nybro 1857 och började tillverka spinnrockar som sin far. Utom i Mönsterås sålde denne i Kristdala och för övrigt på marknader. Virke köptes från socknarna runt Nybro huvudsakligen från Oskars socken. Det var bönderna, som lämnade det, mestadels björk, som de själva sågade i sina små sågar. När behovet blev större, fick man köpa dels sågat virke, dels stock. Verktygen köptes mestadels från Eskilstuna till exempel svarvjärn, stämjärn och borrar. Då och då hände det, att hemmasmeder gjorde ett eller annat verktyg, men det hörde inte till det vanliga. Maskinerna köptes från utlandet, så fick man till exempel svarvstolar från England. De gamla svarvarna härdade alltid sina eggverktyg i olja. De hade den uppfattningen, att det skulle bli bättre egg, om de gjorde på det viset. I övrigt var verkstädernas utrustning mycket primitiv. Min gamle farfar tålde inte fotogenlampans ljus utan arbetade vid talgljus. Farmor stöpte dem åt honom. Fotogenlamporna var mycket enkla, ibland var de sönderslagna men fick tjänstgöra ändå. Behållaren var av bleckplåt eller glas med klart brinnande låga. På gamla verkstaden hade man ljusfesten. Man gick in i köket, som låg intill och drack kaffe. Särskilt uppmärksammades den dag, då man slutade arbeta vid ljus, det var den 24 mars. Man räknade med att man brukade börja arbeta vid ljus vid tiden omkring höstdagjämningen. Verkstaden sysselsatte högst fyra gesäller. En jämn ström av arbetssökande gick genom landet. De stannade aldrig länge på samma plats, blott så länge att de fått äta sig mätta. Sken solen en dag, och det var varmt ute, tog de sig ett rus och gav sig iväg på luffen. Några lärpojkar fanns också. Men det var före min tid. I slutet av 1880-talet arbetade endast utlärda gesäller här. De bodde i ett hus för sig, och alla åt hos mästaren. Först i slutet av 1890-talet fick verkstaden en fotogenmotor, som drev en svarvstol. Svarvare som alltid skulle sitta och trampa svarvstolen, blev oftast sjuka, de förstörde sina ben. 1906 utvidgades fabriken, så att dess utrymme blev större, 1908-1909 var aderton man anställda. På 1870-talet hade dir. Kährs far börjat tillverka svarvade möbler, som var modernt på den tiden. Domarbordet i S. Möre domsagas kansli har gjorts på Kährs fabriker. Glasformar av trä svarvades också. Till Parisutställningen 1890 skulle Pukebergs glasbruk göra två stora glober. Formarna svarvades hos Kährs och var så stora, att tre pojkar fick rum däri. Hur en glasblåsare förmådde blåsa dessa oerhört stora glober, är svårt att förstå, men så var det emellertid. En tid tillverkades krocketspel, och efterfrågan var stor. Kundkretsen utvidgades att omfatta inte endast Kalmar och Karlskrona utan även Stockholm från 1901 och efter mycket arbete åren 1903-1904 Göteborg. Barnmöbler, träleksaker och mindre träsaker, som till exempel ljusstakar, var också lättsålda artiklar. För vår del bortföll marknadsbesöken i slutet av 1880-talet. På 1870-talet hade vi försökt få marknad i Göteborg men inte lyckats på grund av den stora tillverkning av svarvade saker, mest möbler, som bedrevs i Lindome. Svarvarna där gjorde dåliga saker till billiga priser, de småländska hantverkarna däremot rejäla. De avstod hellre från order än att sälja till priser, som de ansåg för låga. Priserna var emellertid över lag låga, även om varan var välgjord. För en spinnrock fick farfar tre kronor, och han kunde göra två i veckan. Den största avlöning han kom upp till var en krona om dagen, om man drar av, vad han betalade för hus och verkstad, mat och löner. När John Fredrik Kähr blev gammal, sålde han sitt hus till sonen, som fortsatte verksamheten. Han förbehöll sig emellertid verkstadsrum samt ett stort rum och kök som undantag. Numera tillverkar Kährs fabriker huvudsakligen inredningar till byggen, lamellgolv och lamelldörrar. Även fartygsgolv görs enligt lamellmetod. Experimenten med lamellsystem i golv och dörrar skall även komma andra länder till godo bland annat Norge, England och Frankrike samt Holland, där fabriker skall anläggas eller är under anläggande. (G.K.)
Hyttor och fabriker. I Nybro finnas tviå glasbruk, Engshyttan och Pukeberg. Det förra grundades av arbetare från det senare, vilka var missnöjda med förhållandena där. Detta skedde 1919. Pukebergs glasbruk anlades av en patron Nyström år 1871. Han hade varit glasarbetare vid Kosta, innan han började egen verksanhet. Till att börja med drev han bruket i mycket liten skala och tillverkade mest lampglas. Numera gör Pukeberg dels belysningsglas, lampglober och liknande artiklar och småglas, det vill säga vinglas, fat, skålar och vaser. Engshyttan tillverkar uteslutande glas för belysningsändamål. Pukeberg byggdes invid en liten å, som rann från Linnéasjön ner till en liten göl vid bruket. I denna göl hade brukets barn sin badplats liksom också i själva bäcken. Särskilt pojkarna var mycket djärva, då det gällde att hoppa i. Själv var jag en gång nära att helt fördärva mig. Jag hoppade och fastnade med nacken i en gren. Det blödde riktigt i nacken, när jag omsider korn upp till vattenytan. Alla brukets byggnader var helt och hållet uppförda av trä. Den äldsta hyttan låg invid vägen, som går genom bruket, den hyttan, som nu kallas ”den gamla” uppfördes något längre innanför av den orsaken, att man inte ville avbryta glasblåsningsarbetet. Det har varit eldsvåda vid Pukeberg flera gånger. Jag minns så väl, när de en gång talade om att nu har hyttan brunnit. Min mor stod och bakade just då, och jag fick så bråttom att komma ur sängen och få mig en skvätt kaffe och skynda mig i väg ner och titta på det. När trähyttan stod var det brand så ofta, att man nästan tyckte, att det skulle brinna ibland. Någon ordnad brandkår fanns inte heller, så det var inte lätt att klara eldsvådorna. Särskild byggnad var uppförd nere vid gölen. När den nya hyttan bytggdes och fabrikationen blev större, hade man det ena sliperiet invid hyttan och det andra i ett nyuppfört hus vid gölen. Flera magasin fanns och finns ännu kvar, på ett av dem sitter en vällingklocka, i vilken man förr alltid ringde, när arbetet började och slutade för dagen och vid måltidsrasterna. Arbetarna bodde i av bruket upprda arbetarebostäder. Alla dessa bygnader – det var fem – hade öknamn. De kallades Svarta bygningen, Mellersta byggningen, Oppersta byggningen, Tyska byggningen och Fästningen. Den sistnämnda hade fått sitt namn, för att den låg borta i skogen ensam för sig. De övriga låg i en klump. Mästarna hade bostad på två rum och kök, övriga arbetare hade rum och kök eller bara rum. De redskap, som behövs för glasblåsningen gör arbetarna själva, t.ex. pipor och formar, välsebleck och stolar att sitta på under arbetet. Dessa ting är ganska enkla att framstålla. Deglarna eller pottarna, vari glasmassan smältes och förvaras under blåsningen tillverkas nunera endast sällan på glasbruken utan av särskilda degelfabriker. På Pukeberg gör man dock fortfrande deglar till sitt eget behov. (Om framställning av deglar se särskilt uppteckning.) Glasugnarna byggas av ugnsmurare, vart tredje eller fjärde år tar man ett uppehåll i arbetet under några veckor på sommaren, då den nya glasugnen bygges. På samma sätt i ordningställde man kylugnarna eller långugnarna och även de så kallade temperaugnarna, där deglarna med glasaassan ställas in för att upphettas. Glasblåsningsarbetet är strängt bundet till ett lag, som består av sex man. Det är mästaren, iblåsaren, första postmakaren, andra postmakaren, en hjälppojke och en småpojka. Mästaren, iblåsaren och första och andra postmakarna blåser glaset. Man för in blåsröret, pipan, i glasugnen och fäster litet av den glödande glasmassan därpå, detta kallas att fånga an, det är iblåsarens arbete. Första posten tar nu pipmunstycket och blåser upp den lilla, kulan och svänger den, välsar den på välseblecket. Därpå sättes munstycket med den lilla glödande kulan i posthållaren vid glasugnen, och första posten börjar en ny blåsning. Andra postmakaren tar vid. Han doppar åter den lilla glaskulan i glasmassan, håller den under ett munstycke, kalluft kommer in och formar kulan med en träform, skopan i den önskade storleken. Sista fasen görs därefter omedelbart. Mästaren tar hand om pipan, sätter den lilla glassulan i den forn, där den skall få sitt slutgiltiga utseende. Formen ligger i en fördjupning i golvet. En så kallad småpojke, som för övrigt inte alls behöver vara en ung pojke, utan ofta en gammal men, sitter vid formen. Denna är av järn eller trä med långa handtag, så att man bekvämt kan öppna och sluta till den. När kulan förts in i formen. klämmer småpojken till den, och mästaren börjar nu att dels svänga pipan dels blåsa upp glaskulan, så att den får den önskade formen. Där tar en annan småpojke vid och kyler glaset, varpå det går till kylugnen, som skötes av en arbetare. Att pressa glas tillgår så, att man tar ut den glödande massan genom uttaget, det är benämning på degelns öppning och låter något av denna massa falla ned i en form, varvid man med en sax av järn klipper av det, som kommer utanför kanterna. Saxar för detta andaål finnas i flera olika storlekar. Sedan föres glaset in under pressen och tryckas till, så att en pressfot går ner mot glasmassan i formen. Sedan vänder arbetaren formen och slår ut stycket, det kan vara en tallrik, som mästaren tar hand om. Han sitter vid ett bord bredvid pressen och har till uppgift att kyla föremålet, innan en småpojke tar hand om det, och bär det på ett redskap — en gaffel eller spade beroende på vilken artikel man pressar – till kylugnen. De arbetare, som gör dricksglas sitter i motsats till de arbetare, som förut omtalats dock med ett undantag, nämligen pressmästaren. Att göra glas med fot tillgår med en kortfattad beskrivning ungefär på följande sätt. Man tar ut det första ämnet till glaset på en pipa på vanligt ovan beskrivet sätt och formar glasets övre del i en form av trä. En postmakare tar sedan glasämnet. och ”svalar” det genom att rulla glaset på välseblecket på sin arbetsstol. Härefter följer fastsättandet av glasets fot, vilket utföres av den så kallade benrnakaren. Först pålägges en liten glasplatta, och en småpojke för fram foten, som formats för sig och de båda delarna lödes fast. Det sålunda färdiga glaset tages från munstycket med en tång av trä och hänges över en ställning, innan glaset bäres till kylugnen. All beskrivning av lasframstållning har slutat vid den tidpunkt, då man bär glaset till kylugnen. Denna ugn är tidigare nämnd. Man eldar den hela den tid, som åtgår för att fylla den med glasföremäl. När detta inträffat släckes brasan, och man låter ugnen med glaset stå, tills det har kallnat. Såväl på Pukeberg som vid Engshyttan finnes en lång kylugn, som upptar hyttans ena hela vägg vid sidan av mindre fyrkantiga. Inläggningen av glas i en långugn sker vid dess ena sida. Glaset lägges på plåtar, som är fastkedjade vid varandra. När man således drar ut en plåt, följer den nästa med fram till öppningen i ugnens andra sida. Öppningen stänges, så snart man tagit en plåt, så att kylningen inte skall gå för hastigt. Varje plåt sättes på en vagn och föres till slipning. Innan slipningen av glaset beskrives skall omtalas, att den metod att tillverka glas, som omtalats för småglas, det vill säga då glasblåsaren sitter på särskild stol vid kylning och formning, till sitt ursprung är svensk. Den metod däremot, då blåsaren går mellan glasugnen, avkylningen och formningen, är tysk. Det var många tyska glasblåsare, som arbetade såväl vid Pukeberg som vid andra småländska glasbruk. Inom parentes kan nämnas, att det fanns vid pass fyrtio glasbruk i Småland. I den hytta på Pukeberg, som i våra dagar kallas gamla hyttan fanns två glasugnar. Vid den mindre av dem arbetade endast tyskar. I sliperiet slipas glaset, så att det får den rätta fina ytan i snittet. När glaset kommer från kylugnen måste det nämligen skäras eller sprängas ty vid formningen har det bildats över formen skjutande bitar så kallade kappor eller kåpor, som måste bort. Man sätter därvid glaset på en roterande skiva efter att först ha skurit ett märke i det, som skall utvisa, var man skall göra snittet. Då glasföremålet står på den roterande skivan, närmar man en bensinlåga intill den markerade randen och skär bort kappan eller kåpan. Snittytan blir emellertid inte plan, utan man slipar glaset på slipstenar av järn och gnider det dessförinnan med vitsand och vatten. När man etsar glas, kommer nyare metoder till användning, liksom när man gör så kallad halvopal, vilket mycket förekommer i glasglober för belysningsändamål. Dessa metoder skall inte beskrivas här, då de inte berör glastillverkning i äldre tid. Man kunde emellertid matta glas, vilket tillgick så, att man bearbetade det med en borste, sand och vatten, tills ytan blev matt. Packmästaren tar hand om det färdiga glaset, sorterar det och sköter om, att det blir packat. Det glas, som blir kvar i pottan, när man slutat en blåsning – man kan nämligen inte få allt med sig – skrapas ur med en järnskopa. Detta glas och sådant, som blivit förstört under blåsningens gång, kan smältas om och användas till artiklar, som inte fordrar en så hög kvalitet på råmaterialet. En sådan artikel är till exempel skokrämsburkar. Lärotiden för en glasblåsare beräknades ta den tid, som åtgick till att lära sig ”göra enahanda”. Man började gå i bruket och utföra en småpojkes sysslor, när man var omkring tolv år gammal. Många började dock redan när de var åtta år. På rasterna gick småpojkarna och sölade, som man sade och fångade an i deglarna och gjorde små försök att blåsa, vilket så småningom ledde till att de fick börja som postmakare och anfångare. Många pojkar blev mästare, när de var i tjugoårsåldern, vissa kunde få hålla på, tills de var betydligt äldre, innan de ansågs fullärda. Före 1900 fanns det gott om platser; glasblåsare flyttade mycket. De visste, att om de slutade en anställning den ena dagen, fick de en ny den nästa. Arbetstiden var betydligt längre förr än nu. Man väcktes klockan fyra om morgnarna och fick ge sig ned i hyttan, och sedan fick man hålla på, tills smältan var slut. Arbetet varade i tio timmar. Småpojkarna och de arbetare, som sysslade med sprängning och slipning arbetade mestadels till klockan sju om kvällarna, men ibland kunde man få hålla på till halv tolv på natten. En mästare förtjänade 160 till 175 kronor i månaden. Benmakaren fick sin förtjänst uträknad i procent av det tillverkade. Uppblåsaren hade fyrtio kronor i månaden omkring 1892. Arbetarna fick fritt husrum och vedbrand fortsatte sagesmannen. På många bruk fanns det jord, så att mästaren kunde sätta potatis. Arbetarna på Rejmyre glasbruk i Östergötland hade häst och ko så sent som på 1860- och 1870-talen. På Kosta och andra större glasbruk var det kaserner för arbetarna. Man hade matlag, ”man fick kosta sig själv”, som man sade. På de mindre bruken däremot gick den ogifte arbetaren och åt i familjer och drog sig fram, som han kunde. Bruksarbetarna var som en enda stor familj. Man kände ett visst ansvar för varandra, en pojke gick inte vind för våg bland sina äldre kamrater. 1904 och 1905 var de år, då glasbrukens arbetare började organisera sig. 1906 var en stor konflikt, som drabbade arbetarna i Kosta hårdast. Brukshandel i egentlig mening har inte funnits på de bruk, där jag varit. På småbruken ordnade emellertid bruksledningen med en handel, där arbetarna kunde köpa sina förnödenheter. Deras löner gick ut i varor i stället för i pengar. Resande handlare besökte givetvis bruken regelbundet. Särskilt ofta kom det judar. Till Idesjö kom Oskar Jonsson från Nybro två eller tre gånger om året.Det var mycket välkomna besök. Glasbruken hade sina bestämda kunder, som de lämnade varor till. Idesjö glasbruk försåg några firmor i Göteborg, Stockholm och Malmö. Flygsfors, Kosta och Orrefors arbetade uteslutande på export till utlandet. I äldre tid – troligen 1850-60—talen — såldes glas av småbönder, som kom åkande till bruken med sina av bräder hopspikade glaskistor. Dessa fylldes med glas, och sedan for bönderna ut i bygderna och sålde. Detta förfaringssätt förekom särskilt i Algutsboda och Oskarshamnstrakterna. När en handlare blev osorterad, vände han tillbaka och fick nytt lass. (O.G.P.,H.P., A.G.S.)
När man hade murat om ugnarna i hyttan, höll man hyttkalas, innan arbetet återupptogs. I september höll man stort sillkalas i hyttan. Då bjöds det på sill och potatis och öl. Var och en hade sin kniv och gaffel med sig. Sådana kalas hölls så sent som 1895. (A.U.I.)
De deglar eller pottor, i vilka glasmassan smältes, tillverkas enligt olika metoder. Antingen har man gjort dem på bruken och då blott i den omfattning som behövts för att täcka det egna behovet – det sker ännu på Pukeberg – eller också har man gjort dem på särskilda degelfabriker. Detta vinner allt mer och mer terräng, de allra flesta glasbruken i Småland beställer sina deglar från specialfabrikerna. Dessa arbetar efter nyare tillverkningsmetoder, huvudsakligen tjeckiska. På glasbruken däremot användes det gamla svenska tillverkningssättet, och det är det, som här nedan kommer att beskrivas i stora drag. Leran till deglarna är helt och hållet en importvara, man använder tysk och numera engelsk lera, den svenska duger inte. Tillblandningen av leran, insumpningen, sker i stora tråg en halv meter höga, ett par meter breda och omkring sju meter långa. Den torra leran hälles direkt ur säcken i trågen och överspolas med vatten och blandas med insumpningsspaden, så att man erhåller en deg. Denna massa skall stå täckt med säckar ett par dagar, varefter den är färdig att trampas. Den gamla metoden vid lertrampning är att trampa med hälarna, och man går då bak- länges. Den lertrampare, som upptecknaren såg i arbete på Pukeberg hade i trägets hörn spikat fast ribbor, som stod lodrätt och i sin tur var förbundna med varandra med tvärribbor. Över dessa hade han lagt en slana, som han höll sig fast i, och som han gradvis drog med sig, allteftersom han flyttade sig bakåt. Den nya metoden, som används på degelfabriker, är trampning med fotens trampdynor. Man går då framåt i tråget. All lertrampning sker med bara fötter. Det är ett tungt arbete att trampa lera, alla har inte ben till det. På glasbruken trampas inte så fort som på degelfabrikerna. Med en uttagarspak, en träspade, tas skivor av leran ut i tråget, och man trampar dessa skivor, så att luftblåsorna skall gå bort. Under fem veckors tid trampas tråget tio till tolv gånger, varefter leran är färdig att användas. När leran är färdig skall deglarna gjutas. Det finns flera olika storlekar på deglar beroende på ugnarnas storlek. Botten göres först.
Man lägger därvid lera på en bottenbåt (Se teckn.) och klappar ut den med ett redskap, som mest liknar en svamp av glas eller bly. Därpå sätter man på den träform, i vilken degeln skall gjutas och bullar upp kroppkaksstora lerklumpar, som pressas uppåt med svampen. Väggen slätas och jämnas, ritsas, för att alla blåsor skall försvinna, därtill användes en stålkam. Degeln skall vara sex centimeter tjock upetill. När man fått önskad höjd skall man slå ned kanten och vrida kull leran. Den skruvas upp, och man tummar upp väggen. Degelns vägg skall hålla ett bottenmått på tio centimeter, den skall också ha rak vägg, varför man hela tiden får föra en stor träpassare runt och mäta, så att man får rätta mått. Är väggen för tjock, får man jämna och släta till den, tills man får det önskade måttet. Degeln täckes med siddukar, täckdukar och toppdukar, då den är färdig, sedan skall den stä och torka, men måste hela tiden skötas mycket omsorgsfullt. På glasbruken är man inte rädd att utsätta deglarna för solljus, tvärdrag och temperaturväxlingar, vilket man däremot är i degelfabrikerna, där man som ovan sagts arbetar efter en nyare metod. Formen, som är gjord i två halvor, tas bort redan efter tre dygn, något som man inte kan göra på degelfabrikerna. Varje degel förses med en stämpel på sidan, där tillverkningsdatum noga angives, vilket är av en viss betydelse för det fortsatta arbetet med den. Storleken angives även samt lerans sammansättning i detta fall gäller frågan, om den är basisk eller sur. Bokstäverna B.eller C i stämpeln anger detta. Under sju till åtta månader, kanske till och med -ett år, får degeln stå och torka. Under tiden slätas den av och poleras ut- och invändigt. Därtill användes en trästicka, sandpapper, spacklar och knivar. Man lyser ned i degeln med en flyttbar elektrisk lampa och går noga över alla ytor utvändigt och invändigt för att ta bort alla förekommande blåsor. Leran skall bli fullkomligt tät, det är detta man eftersträvar för att göra degeln hållfast. I äldre tid när man inte hade så goda möjligheter att belysa degelns ytor invändigt blev mången blåsa, så kallad burre, kvar, utan att degelmakaren visste, vad det var. Man trodde på tur och otur i arbetet, inte på det förhållandet, att om det finns luftblåsor kvar i en degel håller den inte, vilka försiktighetsmått man än företagit. Degeltillverkningen kommer förmodligen att i alla tider förbli ett hantverk. Utomlands har man försökt framställa maskiner, som arbetar och formar leran, men det har visat sig, att dessa inte har förmåga att som den mänskliga kraften få bort blåsor och ge leran den eftersträvade tätheten. När degeln har stått tre månader, ställs den upp på träställningar för fortsatt torkning. Man kan då ta bort den från bottenbåren. Degeln är försedd med luckor s.k. kakor som skjutas för öppningen, när man inte fångar an glasmassa i degeln. Till en täckt kupdegel användes en halvmånformig lucka. Dessa luckor liksom de ringar eller stenar som skall ligga inne i degeln, då den används till glassmältning tillverkas av lera i formar på samma sätt som degeln. Det tar lång tid, innan luckor och ringar blir torra. Leran skall även till dem vara så blåsfri som möjligt. Ringen görs i två delar, som knäppes tillsammans inne i degeln. Man skiljer på täckta deglar och öppna deglar. I de täckta kan man ha finare glasmassa, och den anses bli renare. Efter tre kanske fyra veckors användning år en degel förbrukad, men det händer givetvis, att den håller längre. Det ofärgade glaset sliter inte så hårt på degeln, som det färgade. Det år inte många unga, som slår sig på degelmakarens yrke. På glasbruken finns det så gott som inga kvar. De som finns är gamla. Inom cementindustrin har man börjat på att ta upp degeltillverkningen, och det är bland cement-arbetarna, man nu alltmer börjar finna sådana, som lärt till degelmakare. (J.B.B., R.V.L.)
Nybro tändsticksfabrik grundades av fyra personer: Johannes Pettersson i Bondstoro, Gustav Olsson, gästgivare på Brånahul’t, ställmakare Johansson på Bidalite och en lantbrukare Johansson. Fabrikör Blomdell, vilkens namn man kanske först kommer att tänka på i samband med tändsticksfabriken ”kom med i leken” mycket senare. Hun inköpte de övrigas delar och ägde hela företaget ensam till 1902. Fabrikör Ehrendahl övertog det då; förhonom gick fabriken emellertid omkull, och en kort tid ägdes den av en före detta löjtnant Ask. Den stora tändstickstrusten kom 1914, efter vilket år allt privatägande inom denna branch upphörde. Fabrikens ledning utgjordes av fabrikören och en ingeniör. På kontoret sysselsattes en person med skriv- och expeditionsarbete. Tändstickorna, som tillverkades hade inget bestämt försäljningsnamn. Varje köpare hade sin etikett, och denne avgjorde, vad hans tändstickor skulle ha för namn. Nybro tändsticksfabrik sålde bland annat till England. Det fanns två firmor i London, B.C.W. Pettersson och William C.Edwards, som köpte stora partier och sedan sålde vidare till alla världens hörn. Etiketterna trycktes hos litograf Jansson i Kalmar. Även barn sysselsattes i fabriken. De fick stå och fylla tändstickor i askar. För övrigt arbetade både män och kvinnor i fabriken. En karl stod och skalade aspstockar, en svarvade faner till askar, några arbetade vid skärmaskiner, några vid islagningsmaskiner och några med att sätta tändstickor i ramar och satsa dem. Lönerna för olika arbeten växlade mycket efter arbetets art. En uppläggare hade två kronor i veckan, medan en sticksvarvare hade fem eller sex kronor. Barnen, som fyllde askar, tjänade åttio öre i veckan. Fabrikör Blomdells hustru hade affär, och dit fick vi arbetare gå och hämta avlöningen. Hela gatan var full av folk på avlöninpsdagarna. Arbetet började klockan sex på morgonen och slutade klockan sju på kvällen, på lördagen en timme tidigare. Man hade tre raster under dagen, för frukost, middag och merafton. Mattiderna inföll klockan åtta till halv nio, tolv till ett – det var under denna timme, man hämtade avlöningen – och fyra till halv fem. De arbetare, som hade nära hem, kunde ju springa hem, åtminstone gjorde de det på middagsrasten. Men det var många, som hade milen och väl det att gå, och för dem var det att ta mat med sig och sitta i fabriken och äta. Det var gott om fattigt folk i stugorna, och alla arbetade de åt tändsticksfabriken i Nybro med att göra askar inte bara Madesjöbor utan även folk från S:t Sigfrids och Oskars socknar. Man kom utifrån socknarna varje morgon och hämtade faner, som var tillskuret på fabriken och klister att klistra ihop askarna med. Det blev nästan uplopp ibland, för att var och en ville ha så mycket som möjligt. Det var så fattigt i dessa trakter i slutet av 1800—talet, så folk trängdes för att få arbete, då det erbjöds. Den, som kunde ge utlämnaren en sup eller en brödkaka fick företräde. En gång skulle jag gå efter virke på fabriken. Jag var inte stor då inte. Jag hade stått där dagen förut också och inte fått någonting. Jag fick stanna kvar i stan över natten, för det var inte lönt att komma hem tomhänt. På morgonen steg jag upp tidigt och gick och ställde mig i kön och hade tur att komma längst fram. Det var ett räcke vid skärmaskinen, intill vilken man skulle stå vid utlämningen. När de började dela ut, blev det ett sådant liv, och alla trängde på, så de, som var små höll på att bli nedtrampade. Jonas Birgersson, som lämnade ut, fick tag i mig och drog mig till sig, annars vet ingen, hur det hade gått. Jag fick två mått bottnar,” det får du, för du inget fick igår”, sade han. Vi kunde tjäna nittio öre om dagen på att göra askar. Vi fick trettio öte för tusendet. Min mor dagsverkade för tjugofem öre från fem på morgonen till elva på kvällen. Då var det battre att sitta hemma och göra askar. Vetemjölet, som delades ut till klister, blandades med alun eller soda, för att folk inte skulle kunna använda det till matlagning. Det lär de emellertid ha gjort ändå, berättades det. Man hämtade så mycket askmaterial gå en gäng, att man var tvungen att dra det hem på dragkärra. Hemarbetarna, som inte bodde endast i socknarna runt Nybro utan även i själva köpingen vek askar eller ”utdrag” och fodral och klistrade på papper och etikett. Vi arbetade vid ett avlångt bord, på vilket vi hade en träkloss tillskuren på fabriken i den storlek, asken skulle ha. Faneret var skuret, så vi hade bara, att vika det över klossen och klistra det. Man fick känna efter att botten låg stadigt, innan man klistrade fast kanterna. När asken var gjord, kastade man ut den i ett nät, som hängde i taket över arbetsplatsen. Luften i rummet blev nog inte alltid så frisk, när mjölklistret skulle torka, där man bodde och lagade sin mat. Vi fick gå upp klockan fyra, när vi var små och göra femhundra askar, innan vi gick till skolan och lika många, när vi kom hem på kvällen. (L.M., C.J.E., A.L.M.,K.H.)
Tändsticksfabriken kallades i dagligt tal aldrig annat än Spetan, tändstickorna kallades spetor och flickorna, som arbetade i fabriken spetnickor eller spetflickor. En sageskvinna berättade, att hon varit på tändstidksfabriken en kortare tid. Det var rätt skralt med avlöningen. Hon hade fem kronor i veckan, och det var inte så näpet att klara sig på det. Hon arbetade inne i packrummet med att fylla i stickor. En bror hade hon i fabriken. Han blev fördärvad av fosforn, som så många andra blev. Det var en riktig sjukdom, man kunde så väl se det på dem, att de blivit fosforförgiftade. Arbetsförhållandena på tändsticksfabriken blev inte bättre, förrän de statliga sociala undersökningarna av arbetarnas förhållanden igångsatts. Upplysningar om arbetarnas alla förhållanden infordrades, avlöningslistor genomgicks och lokaler besågs. (K.H., C.J.E., I.P.)
För sextiosju är sedan hade vi björnjakt här i Nybro. Det var en björnppvisare, som hade legat med sin björn i en vedbod uppåt Grönvägen. Gubben var full, så han hade somnat, och björnen kom lös. Den var ilsken, så när den omsider blev fast, beslöts, att den skulle skjutas. En lokförare Andersson, en före detta urmakare Olsson och sergeant,Wickström sköt honom uppe i skogen. Björnen stöp genast, och Wickström gick fram och stack honom. Björnuppvisaren var med, när detta skedde. Han fick väl något betalt för djuret. Sedan fick de äta björnkött i Nybro både länge och väl. (C.J.E.)
Äldre näringsformer. Hantverkarna i Nybro hade ofta ko och gris. Jord hörde emellertid inte till deras tomter, så foder fick köpas på gårdar i Madesjö socken. Hemma hade vi ko och ständigt gris. Dir. Kähr omtalade, att man haft trädgård, så att man kunnat så in med gräs och fått något foder till en ko. På somrarna hade vi legobete på gårdar här runt omkring. Flyebo tog emot hantverkarnas kor, de fick gå bland bondens. Jungfrun eller matmodern gick ut dit och mjölkade var morgon. På detta sätt fick hushållet sin mjölk. Ibland kunde man få gå och leta efter korna, för de hade ganska vidsträckta marker att gå på. Det var småpojkarnas uppgift. Om nätterna togs kon hem och fick stå inne i ladugården. Mest i var stuga tycks det ha funnits gris. Inte bara vi, som bodde på Östermalm och hade täppa utan även de, som bodde oppe i stan, hade gris. Vi hade stor rejäl tomt och för den betalade vi åttiofyra kronor i arrende till köpingen. (J.E., H.J., G.K.)
Många nybrobor lejde betesmark till sina kor, andra hade själva gårdar utom köpingen, där de kunde hålla boskap. Sandholms lejade bete utåt Transtorp men Bolanders hade eget torp. Andra skaffade sig mjölkbeting. Far köpte halva Göljemåla. Det gick exekutivt, och han skulle resa till Vassmolösa och betala köpesumman. Han måste resa tidigt på morgonen, och för att han skulle vakna, hade han sagt åt nattvakt Hahne, att han skulle knacka på, när han gick runt och ropade fyra. Du behöver inte göra dig besvär, för jag är länge oppe; sade far, när Hahne kom och knackade. När far var färdig och fått matpaketet med sig, frågade mor, om han hade de ettusentrehundra kronor, han skulle ha med sig. ’Dom har jag haft i innerfickan i rocken, som har hängt här på spiken innanför dörren.’- ’Hade jag vetat det, hade jag inte kunnat sova en blund’, svarade mor. – ’Jag ville vara säker på att få dem med mig, så jag vågade inte ha dem under huvudkudden’, svarade far. Far kom fram i rätt tid till Vassmolösa, och köpet blev avslutat, så vi hade gården sedan några år. (A.S.)
Min farfar, Johannes Persson, köpte Kvarnaslätt. Han var från Kristvalla. Gården var på ett åttondels mantal. Något torp hörde inte till, men det fanns en, som gjorde dagsverken för lite jord. Ägorna bestod till största delen av sandjord. Vi brukade ha åtta kor, en häst, unghäst och några oxar. Far hade kvarn och såg, som farfar byggt. Gamla kvarnen låg mitt för Thebacken och vägen, som gick till kvarnen kallade vi Kvarnvägen. Den första mjölnaren jag minns hette Nordström. Han hade ingen hjälp i arbetet utan skötte malningen ensam. Jag har själv varit mjölnare där och varit ensam. Kvarnen låg invid Kvarnaslättsgölen eller Gölen, som man sade i dagLigt tal. Den gick upp till Badparken, som blev översvämmad på vårarna. Gölen rann av genom en bäck, som vid kvarnen bildade ett fall på nio-tio alnar. Kvarnen hade två par stenar och en grynkross. Bönderna kom hela dagen utefter och låg i kvarnkammaren och väntade av. De flesta åkte nog hem i alla fall. De tyckte, att de hade så nära till brdnnvinsbolaget, så de kunde vara kvar ett slag. Det fanns en brits att ligga på i kammaren, och en hyvelbänk hade vi där också, om någon skulle vilja snickra. Rummet värmdes upp av en järnkamin under den kalla årstiden. Från Norrbygden kom det inga bönder till Kvarnslätts kvarn, men från Österbygden, Bergsryd, Simontorp och Västerbygden. Det fanns varken kvarn i Bergsryd. eller Simontorp. Kvarnen var ett tvåvånings trähus. Stenarna låg på golvet i andra våningen. Det var där, man fyllde i säden och mjölet kom sedan ut färdigt i nedre våningen. Ett långjärn med kugghjul, som kallades lyktan bar stenarna. Det ”rätta” drivhjulet var försett med träkuggar och häftat vid vattenhjulet. Kvarnen gick oftast både dag och natt. När kvarnen gick som ”likst”, skulle mjölnaren ha en tredjedel av tullen. (A.S.)
Sågen vid Kvarnaslätt drevs av ett par stora vattenhjul. Tidigast var det ramsåg, senare blev det cirkelsåg. Vem som ville, fick komma till sågen och lämna in sitt virke till sågning. Man behövde inte själv hjälpa till i arbetet, ty det fanns både försågare och hjälpsågare, bärare och sågspånspojk. Det var spånpojken, som skulle bära bort sågspån. Spånet skulle läggas ut på backen utanför, det användes till trossbottnar. Vi sålde spån till Kalmar men fick inte mycket för det. Transporten skulle vi själva betala, det var tre mil till stan och tre kronor fick vi. Folk körde med häst till Kalmar för tre kronor på den tiden (1860-70-80-talen). Torpare, som hade häst brukade åta sig att köra. När bönderna bygde hus, föredrog de att stå och handsåga och hugga sitt timmer, så det var inte så många, som använde sågen. Det fanns också en kvarn vid Kvarnaslätt, som liksom sågen hörde till Kvarnaslätts gård. Särskild mjölnare fanns. Hans avlöning skulle betalas, efter som det var arbete, och när kvarnen gick som liket, fick han en tredjedel av tullen. Säden mättes i fotsmål och skeppsmål.(A.S.)
Riksdagsman Anderssons far var bonde i Björnahults by. Han dog, när sonen var nio år. Vid sexton års ålder fick han göra karlarbetet på gården, som omfattade ett åttondels mantal. Byn var skiftad, men det fanns oskiftade byar kvar här i socknen ännu ganska sent. En sådan var Immundsmåla. Alla byamännen där hade sina ägor blandade om varandra. Att man haft bystämmor kände sagesmannen inte till, man hade gemensamhetsskifte med bestämda ägor. Det fanns intet kvar av gemensam-hetsarbete eller grannehjälp. I Björnahult bodde åtta bönder. Sex lägenhetsinnehavare eller torpare fanns. De hade ingen jord, och blott tre av dem hade ko. En hade varit värvad, han försörjde sig på att hugga ved, en var båtsman, en skräddare, en slaktare och en lumpsamlare. Deras bostadshus hörde till byns egendom. (W.A.)
Kor användes som dragare på mindre gårdar. ”Forades” korna väl, betydde det ingenting, att de nyttjades som dragare. De mjölkade bra i alla fall. (W.A.)
Det tog fjorton dagar att ”köra upp” en oxe. De allra flesta bönder hade oxar, som de födde upp för att sälja. Det fanns bönder, som gav sig till handlare och for ut i bygderna och köpte, tills de fick en drift. Med den gav de sig iväg uppåt landet, jag tror, de for åt Linköping. Någon körde efter flocken med ett hölass, för att man skulle ha något att fora dem med. Vid gästgivargårdarna stannade man och forade och vattnade djuren. Målet för resan var Stockholm, där oxarna såldes till slaktare. Om priserna visste sagesmannen ingenting. Handlarna fick väl många gånger ta det de fick. Oxar användes som dragare, så länge det inte fanns mejeri i orten. Då fick man större möjligheter att bli av med mjölken, behövde inte använda den till foder utan började i stället övergå till att köra med hästar. Torpare hjälpte sig fram med att köra med kor, ty de hade ofta inte råd att ha varken oxar eller hästar. Hushållade de vackert med dem gick det bra. Kördes de hårt, sinade de. Det nog inte mer än tjugo år sedan, det förekom här på orten. Man tog aldrig vara på köttet efter en slaktad häst. I Östra Bondtorp bodde en stor gubbe, som hette Edvard, och honom skickade de bud på, när de skulle göra av med en häst. Han var rackare i Madesjö. Det ansågs ohederligt att slakta hästar. Hästköttet grävdes ned eller gavs åt grisarna. Bönderna hade i allmänhet flera får. De utfodrades bland annat med löv, som fruntimren var ute och samlade in. Med en lövhacka eller lövhack eller risbit hackade man av kvistar, som bands till kärvar och ställdes att torka. Till att binda kärvarna dög emellertid inte kvinnlig arbetskraft, det måste vara en karl till det. En risbit gjorde man själv på enkelt sätt, nämligen genom att sätta en bit av en gammal lie på ett skaft. (A.O.)
Till allra största delen jorde bönderna sina jordbruksredskap själva till exempel årder, harv och drög. Harvarna var försedda med träpinnar. Sagesmannen mindes väl, när man fick den första järnharven i Björnahult. Man hade tyckt, att det var ett ovanligt bra jordbruksredskap. Man tröskade med slagor. Skiftverken var en senare uppfinning. Sagesmannen hade varit med om att slagtröska, det var fyra man till den. Den del av slagan, som används som handtag, är längre, än den man slår med. De var fastbundna vid varandra med torkat ålskinn, vilket i regel ansågs hålla ”likst”. I både handtag och klump var skåror kretade, i vilka bandet lades. Man tillverkade slagorna hemma. Man började tröska med ”tryck” vid sekelskiftet. Från och med denna tid blev det allt ovanligare att höra slagornas dunk på logarna. Drängarna kunde få gå upp halv tre och tre på morgnarna och tröska med slaga, tills det blev dager och sedan ta oxarna och köra till skogen. Kvällsmat fick de klockan nio, när de kom hem. I lön hade de bara femtio kronor om året samt bostad och kost. Första drängen fick sjuttiofem kronor. Vi började tröska i friveckan och så stod vi i med det till framåt jul. Antingen var de två eller fyra, som tröskade. Det hände till och med, att det var fruntimmer som var med och tröskade, det var inte alls ovanligt. Det knappade och knofflade på logarna åt alla håll ute i Madesjö by. (P.E.P, W.A., A.O, O.S.)
Det är nog, bortåt femtio år sedan, kanske sextio, som de slutade att bränna svedjeland här. Den mark, som skulle svedjas, höggs ren på vintern, och stockar och ved togs delvis undan. På sommaren hade man brutit löv från dessa träd till fårfoder. I augusti månad tände de på ris och bråte på svedjelandet och lät det brinna. Med en kratta av trä gnodde de om i jorden, och sedan sådde de råg. Utsädet arbetades ned i jorden med samma slags kratta som förut är omtalad. Ett helt arbetslag – sex-sju karlar var det säkert – kunde ge sig ut i arbete med att svedja. Året därpå sådde man i med timotej, och sedan fick buskar vandra in. Det blev bra betesmarker för djuren på gamla svedjeland. (A.O.)
Det fanns flera kvarnar i Madesjö socken. Jag minns, när de små skvaltkvarnarna var i användning. Jag var så stor då, så jag kunde sköta en kvarn. I skvaltan kunde man mala ungefär en ’tunna råg på dagen. Man kunde hälla i en halv tunna och gå ifrån, medan det maldes. Vid mindre bäckar låg det tullkvarnar, vid Örsjö fanns en, likaså vid Flerohopp och Kvarnaslätt. Ån vid Kvarnaslätt torkade ut på sommaren, så den kvarnen stod då. Den hörde till gården. De, som bodde i Bidalite, malde vid kvarnen i FLerohopp. Någon gång torde det ha förekommit, att mjölnaren sålde mjöl vid kvarnen, trodde en sagesman, och en annan visste säkert, att mjölnaren i Flerohopp sålde mjöl pundvis till folk, som inte hade säd att mala själva. (J.A., W.A., A.O.)
Backstusittare brukade bränna tjära i tjärdalar. Det var flera, som höll på med det i södra bygden, i Örsjö och Ramsjö än här, trodde en sade en sagesman, men i Lilla Ebbehult brukade nog ha tjärdal. Man tog upp torrstubb och högg den i ganska små bitar, lade den i en fördjupning och täckte alltsammans med ris. Man skulle elda jämt så mycket, att värmen pressade tjäran ur stubbveden. Tjärdalen låg alltid i en backe med en ränna ned till ett kärl, där tjäran samlades upp ofta var det flera, som hade del i en tjärdal. Bönderna köpte så gott som alltid tjära just av backstusittarna. Tunnor med tjära fraktades också till handlare i Kalmar. Så länge en tjärdal brann, fick man ligga och vakta den, och likaså fick man göra, då det gällde koldalarna. Ved lades in i milan i stora stackar, täcktes med kolstybb, så att man fick en plan yta. Sedan var milan färdig att tändas. I regel hade varje bonde sin mila. Kolen såldes till järnbruken eller till Kalmar. Det var många bönder i Madesjö, som körde kol just till Kalmar och sålde där. (W.A., A.O.)
Många försörjde sig på att bereda pottaska och sälja. Den brändes av björkved. Det berättas, att kung Oskar, vid ett besök i Nybro – det var då järnvägen Orrefors -Sävsjöström – Kalmar invigdes – förhört sig med en gubbe, som brände Pottaska, hur han hade det. Gubben sägs ha genmält: ”Ä han belåten ä vi belåtna, men vad kostar pottaskan i Stockholm?” Rismåla backe vid Bidalite bodde det en pottaskekokare. Sagesmannen hade hört talas om det av sina föräldrar och hade nog även ett minne av stugan. Marken förefaller fortfarande bränd där. Det vill inte växa som på andra ställen. (J.A., G.K.)
En gubbe, Adolf Linddal, gick och sålde töre i Nybro och ute vid Pukeberg. Han talade alltid precis efter bokstaven. Han hade haft en fästmö, som hette Lina, som han emellertid hade fått något otalt med, så hon hade övergivit honom. ”Hur är det med Linddals Lina”, sade folk åt honom. – ”En Lina kan man få för femtio öre, så stor att man kan draga runt hela hyttan”. svarade Linddal. (A.L.M.)
Några bönder i Madesjö hade ”pörte”, ett hus med golv av sten och med murad ugn, så de kunde elda och hålla varmt, och här mältade de korn till malt. De, som inte hade pörte, bytte till sig malt, de som bodde i Nybro, köpte från Kalmar. Forsell hette han, som vi köpte malt från. Man bryggde i laggade träkärl på höga ben. I botten lades råghalm och malt och hett vatten slogs på. Vattnet rann genom maltet och på kärlet fanns ett hål, där man tappade av brygden. Man tillsatte jäst, och brygden fick jäsa till morgonen. Dessförinnan skulle humle tillsättas. Man hällde då vörten i en panna och kokte den med malt. Med en slev eller något dylikt redskap rörde man i drickan, medan den kokade. (K.H., A.O.)
Tjänstefolk. Jag har varit ute på gårdar, som tjänsteflicka och var då bara en tös på tretton år. Jag såg inte bonden nykter från jul till påsk. Jag fick gå i ladugården och sköta korna, och när de skulle ut och vattnas, var det inte gott. På vintern gick snön till midjan ibland, och man var genomvåt och frusen, när man kom in och satte sig till spinnrocken. (A.J.)
Vid friveckans inträde den 24 oktober brukade de flyttande tjänarna få pannkakor av risgryn, ostkaka, en liten ost och bröd av sin husmor och med detta gå till varandra och göra en liten fest. I Kalmar fanns en platsförmedling, men den anlitades nog inte så mycket, utan det vanliga var, att platserna rekommenderades från den ene till den andre. Man fick en orlovssedel av sitt gamla husbondfolk, och var den bra och betyget fint, så var det heller ingen svårighet att få plats. I april var det också flyttdag, men då var det ingen frivecka. Man städslades på ett år eller ett halvår, och fem kronor skulle man ha i städsel. Den, som skulle flytta, hade mycket att göra, innan han eller hon slutade. Det fick inte vara några sysslor kvar för den nykomna att göra, utan han eller hon skulle kunna börja med nytt arbete; i december blev det förberedelser till julen. Tjänsteflickorna fick väva och spinna, så mycket de hann och göra en riktig storstädning till friveckan. (H.J.)
Man fick börja arbeta vid sex års ålder och gå och hjälpa till på gårdarna. Jag fick inga egna kängor, förrän jag hade tjänat till dem själv genom att gå och plocka potatis. Far sade till skomakarn, att han skulle sätta kopparnäsor på, men det gjorde han inte. ”Jag tyckte, att du var för stor att ha kopparnäsor på skorna”, sade han, när han kom och lämnade skorna. (A.E.S.)
