https://paradisskolan.nybro.se/
Paradisskolan är en F-9 skola som är belägen centralt i tätorten med närhet till järnvägsstation och handel. Till oss kommer elever från Paradisområdets upptagningsskolor i Hanemåla, Fagerslätten, Kristvallabrunn och Alsterbro. De elever som kommer från Alsterbro och Kristvallabrunn är resande elever, medan elever från Hanemåla och Fagerslätten bor i Nybro tätort.
Lästips: Nybro köpings historia, 1924, sid 97-98.
Lars Theander: Paradismålningarna i Göljemåla i Hembygdskrönikan 2002 s 21.
Stadsdel i centrala Nybro. Göljemåla gård var beläget i nuvarande P. I ett rum i mangårsbyggnaden fanns en målning med bibliskt motiv; denna paradismålning där Eva ger äpplet till Adam har givit namn till stadsdelen. På marken till Göljemåla gård, som inköpts av de lokala myndigheterna, byggdes Nybro upp. I 1912 års stadsplan reglerades marken i stadsdelen. P begränsas i öster av Norra vägen. Östra P domineras av flerfamiljshus i form av bostadrätter medan det äldre västra P, som är beläget nära stadens centrum, består av villabebyggelse från första hälften av 1900-talet. I P finns bland annat två grundskolor, förskola, affär och Nybro kyrka.
Lästips: Ericsson & Lamke: Nybros stadsdelar, 2006.
MJ
https://www.eniro.se/kartor/s%C3%B6k/otteskruv+nybro?c=56.672192,15.943716&t=geos&z=12.5
Lästips: Bengt Gustafsson: ”Gustaf Ludds” Ida från Otteskruv i Minot Nord Dakota, USA i Hembygdskrönikan 2006 s 88.
Bengt Gustafsson: Ett Amerikabrev från Otteskruf julen 1906 i Hembygdskrönikan 2004 s 141.
Inger Gustafsson: Otteskruv – En stenrik by i Hembygdskrönikan 2002 s 117.
ELSA MARIA OTTO – Oskars stora författare Småland är ett landskap som alstrat många författare. Från vår trakt är Vilhelm Moberg mest känd men Elisabeth Bergstrand-Poulsen och Gertrud Lilja är andra som ofta nämns och som fått gator uppkallade efter sig i stiftsstaden Växjö. En från bygden som litterärt kan mäta sig med Moberg i skildringen av fattigsmåland är Elsa Maria Otto som växte upp under svåra förhållanden i Oskars socken. ”Språket i Nedom månen är lika äkta som i Utvandrarna men oändligt mera varierat” skrev en recensent om första delen i hennes trilogi om de fattigas tillvaro under 1800-talets svåra år i Småland. Litteraturmagasinet Boktornet i P1 kallade henne 2005 ”en orättvist bortglömd författare”. Därför finns det anledning att här lyfta fram en stor stilist från vår bygd. I mitt föräldrahem i Svångemåla i Oskar fanns inte många böcker. En som hade en hedersplats var Himmelrikets vägar av Viktor Viktor. Anledningen var att författarinnan en tid varit piga i vår familj och att det därför var en hederssak att läsa boken som 1972 belönades med 100000 kronor i Bonniers och Året Runts tävling om bästa historiska roman. Viktor Viktor var en pseudonym för Elsa Maria Otto som åren innan fått ett par romaner publicerade. Himmelrikets vägar handlar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom då Sankt Sigfrid byggt en kyrka i Växjö och utmanat asatron i Värend. Juryns motivering till priset lyder: ”Skildringen vittnar om djup inlevelse i den gryende medeltidens liv och människor och bygd är tecknade med kraft, åskådlighet och humor”. Detta sista är ett omdöme som väl sammanfattar hela hennes författarskap som omfattar dussintalet romaner. Elsa Maria Otto föddes som Elsa Hillevi Mari Johansson den 15 april 1917 i byn Anebo i Oskars socken. Hon var andra barnet till Viktoria och Frans Otto Johansson som ägde en liten gård i Anebo. Systern hade det ovanliga namnet Anna Solancy och var 15 månader äldre än Elsa. När de i februari 1919 skulle få ett syskon till dog modern i barnsäng av ”ägghvita och järnblödning” som det står i kyrkboken. Den djupt religiöse Frans Otto såg inga möjligheter att själv klara den nya familjesituationen utan Elsa fick ett nytt hem hos skomakaren Hellman i grannbyn Runtorp. Frans Otto Johansson hade själv vuxit upp under enkla förhållanden på torpet Flyamålen i Anebos utmarker. Han föddes 1885 som fjärde barnet av nio till torparen Maria Gustafsson och dennes mer än 15 år äldre man Johannes. Livet i det lilla torpet var hårt och barnen fick tidigt se sig om efter utkomst i städer som Kalmar och Stockholm eller utvandra till Nordamerika, vilket tre av barnen gjorde. En av dem var Frans Otto som dock vände hem igen 1911 och började ett liv som bonde. Fyra år senare gifte han sig med Viktoria Persson som var dotter till en gårdfarihandlare i Hylkebo i Karlslunda. Fastän Viktoria som piga i Stockholm vid husförhör visat klena kunskaper i kristendom var hemmet i Anebo fromt och läsning av annan än religiös litteratur bannlyst. ”Endast bonde och präst ansågs vara meningsfulla yrken” skrev dottern senare. Elsa Maria Otto fick trots allt en bra uppväxt och i skolan växte lusten att skriva och under tidens utbildningspraktik som piga skrev hon bygdeberättelser som hon redan som 16-åring fick utgivna på Svenska Allmogeförlaget i Vetlanda under titeln Liv och leverne i Brakebo: humoresker och bygdebitar. Hade hon månne Vilhelm Mobergs tidiga berättelser Inom Baggemoses ägogränser i åtanke? Även läslusten och bildningsidealet följde Mobergs exempel. Hon tog korrespondenskurser i språk, litteratur och psykologi och skaffade sig ett yrke som textiltecknerska. Men det var skrivandet som lockade henne mest. Som romanförfattare debuterade Elsa Maria Otto 1965 med Det växte ett träd i himlen där vi får följa sockenhoran och tjuvakonan Johannas liv i Lemmalösa by och kapellbygden på 1800-talet. Det är en debut som inte står Vilhelm Moberg efter i skildringen av utvandringstidens Småland. I en mustig, jordnära prosa fångar hon människornas villkor och drömmar om ett annat liv i en tid då skrock och besvärjelser styrde mycket i folks vardag.
I ”Nedom månen” från 1974 får vi följa hur den fula Emma tog spirhuggaren Elias från den sköna Emilia för ett enkelt liv i en backstuga, en sådan som hon vuxit upp i. Emma lever genom alla tre romanerna som alla har en dokumentär prägel då författaren gjort omfattande studier inför skrivandet. ”Jordtaket var tjockt, täckt med gräs och taklök som vällde över kanten och bildade en krans. Mitt i det gröna stod skorstenspipan rakt opp. Om natten stängde gumman till den med en träskiva som kallades kärring. Utanför stugan växte det alltid om somrarna blå träskor, krusmynta, åbrodd och stora pioner med slarvigt ditsatta blad som inte tålte den minsta vindstöt. Det fanns några äppelträd och en syrenbuske som inte låtsades om att den var gammal och skranglig. Var vår klämde den fram några tunna klasar. Torpargubben hade varit svår på busken, han hade försökt pinka ihjäl den. Detta skändliga tilltag misslyckades dock. Sen gubben gick bort, repade sig busken kvickt till gummans stora förvåning. Hon trodde då att buskar precis som folk, hade sina periodiska krämpor.” Läsningen är en njutning då Elsa Maria Otto blåser in frisk luft och humor i kvalmet. På köpet får läsaren också en stor portion kulturhistoria från 1800-talets första hälft i Oskar. Det fanns rika bönder men de flesta var fattiga men värre tyckte Emma att det var i staden vid sitt första besök där: ”Men Kalmarborna såg bedrövliga ut. Så många halta och vanskapta, som en flock inavelsgrisar. Och de bar sig inte åt som folk heller. På ett ställe råkade hon titta in genom ett fönster, och där satt flera personer kring ett bord och åt, och de stoppade maten i munnen med en pytteliten hötjuga. De använde inte fingrarna som vettiga människor, de liknade en flock djävlar hon sett i en andaktsbok. Alla djävlarna stack sina hötjugor i ett människohjärta.”
Men det var lika illa i Oskar:
”Nu var matleda inte något fattigfolk hade möjlighet att ståta med. Pigor och drängar och backstugufolk var magra, inte av fri vilja, utan av ond nödvändighet. Ingen tvekan om var de hörde hemma. Om någon av dem skulle fetma skulle det väcka undran. Att vara fet under knappa omständigheter var inte tillrådligt – det kunde tyda på att man var tjuv. Funderingarna blev heller aldrig stora i den dävna backstuvärlden och rörde sig mest om mat för dagen, födelse och död. Det sista inte minst viktigt, för innan gällde det att bereda sig, så att man kunde krångla sig in i himlen.” Emma och Elias fick en sinnessvag dotter som femton år gammal våldtogs och födde en flicka. Dottern Maria dog fyra år senare och Emma och Elis fick ta hand om lilla Kajsa. Socknen ville ta henne ifrån dem då den fruktade fredlöse Köhlmanna-Pellen ansågs vara fadern men ”stämmans deltagare visste att det knappast skulle gå att skaffa fosterföräldrar till ett barn som misstänktes ha en tolv mans mördare till far”. ”Karlavagn utan hjul” heter den andra delen av Elsa Maria Ottos trilogi om livet i 1800-talets Oskar. Titeln anspelar på ”Kallvagn” som i folktron stod för Tors dvs Den gamles hem. Och folktro och skrock förföljer folket även i den här romanen. Det är 1860-tal och nödåren står för dörren. Emma och spirhuggaren Elias har blivit gamla.
”Man hade nu kommit i gökgället. Våren höll en rasande fart. Den kramade träden, så att de blev gröna över en natt.” Då somnade Elias in för gott. ”Kistmakaren kom med en ulltråd och mätte den döde. Nyss hade han gjort en kista åt en ännu levande karl. Han hade ännu känslan av det torra träet i huden. För säkerhets skull ville mannen prova sin kista – och så var den för trång, och han fastnade. Kistmakaren hade glömt att mäta med ulltråden. Sorgligt var det att Emma inte hade något att betala med.” ”Året därpå gol göken på bar kvist. Det betydde ofärd för mången mö. Noaks ark, ett lågt moln, stod tvärs över åkrarna och stängde nederbörden, och då blev det några torra, varma veckor. Pigorna gick i hagarna, och efter en tid blev en och annan tjock, vilket inte hade hänt om det regnat. Så orsakade Noaks ark både torrt väder och fruktsamhet.” Emmas dotter Kajsa växte upp i backstugan. ”När det blev skoldags för Kajsa, hade socknen ännu ingen skola. En lärare gick omkring och undervisade. Han hade hela alfabetet från a till ö i käppen, som kallades Fridstöraren. Med skräck och undran talades om denna käpp ute i backstugorna. Den allvetande, den allsmäktige. Den stod aldrig på de fattigas sida. Bondmororna skickade smör och sötmjölk med sina ätteläggar till skolläraren. Belåtet sänkte han sin mun som en katt sin nos i den söta mjölken, sörplade och blev mild i sinnet, ty goda gåvors givare skall man inte stöta sig med. Där var Emil med flottgåsen. Hans mor smälte grävlingar, men Emil låtsades att han hade grisflott på brödet. Ingen fick dock komma nära honom för den avslöjande lukten. Emil åt i ensamt majestät.
Pink-Stina kunde inte hålla tätt. Någon mat hade hon aldrig med sig, men hon drack mycket. Hon var inavel. Många hade bara en bit torrt bröd eller några kokta potatisar med skalen på. De brödlösa bluffade med bark i knytet. Men en flicka med flätor och vältvättade öron hade nästan var dag stekta ägg och fläskskivor och hon bläddrade i smörgåspaketet som i en postilla. De andra ungarna strök kring henne, vädrande som lystna katter.” Kajsa lärde sig fort att läsa och gjorde ett språng på samhällsstegen när hon gifte sig med Jacob i Danielsgården och lämnade backstugumiljön.
”Aldrig hade en bonde i Mortorps kapellbygd gift sig med en backstuflicka förut. Kärleken är inte nog som hemgift…Kajsa log till och med när prästen frågade henne, om hon ville taga denne Jacob Danielsson till sin äkta man. Jajaja, det ville hon. Man känner, att han är den rätte, om man väntar sig bara glädje av honom.” Så blev det nu inte. Jacob föll för andra frestelser. Kajsa fick också slåss för sin ställning som matmor på gården, både mot en oförstående svärmor och den lömske slaktaren Saron och dennes vackra hustru, den åtråvärda Liljan. Jacob uppsökte andra kvinnor. ”Kajsa förbittrades. Kvinnor blomstrar av kärlek och vissnar genom den. Kvinnolycka är kärlekslycka. Men ve den genom vilken förförelsen kommer – förföraren kanske inte anar att det finns något som är tyngre än kvarnstenar.” Kajsa fortsatte att bära huvudet högt och vägrade sturskt att vika för alla oförrätter. Det är en stark skildring av människornas kamp i ett samhälle satt under stark press under nödåren efter att Oskar bildat egen församling 1847 och fick sin kyrka 1870.
”Varför blommar inte jungfrulinet” är den avslutande delen om livet i Oskar – nu under missväxtåren 1867-68.. Emma har blivit gammal. ”Innan Emma visste ordet av var hon kärring. Eftersom hon inte hade något hull, såg hon dubbelt så gammal ut. Det var många rynkor och glest hår. Bröstet sjönk in och ryggen kutade. Hon hade ont i fötterna och hon tyckte själv att hon var en stackare, men hon blev förargad när någon annan påpekade det.” Trots sitt eländiga tillstånd tar Emma sig an den hemlöse pojken Elias och en förment släkting – Mia – dyker upp liksom ett rånmord på en bondkvinna som haft några silverskedar i sin röda kjol. Dotterdottern Kajsa fortsätter sitt ensamliv och hälsar på i Emmas stuga emellanåt. ”Kajsa öppnade den tunga dörren till kulan. Elias satt vid hällen och gjorde ingenting, och Emma vilade i sängen. Det var något egendomligt med pojken. I många år hade han väntat på skägg, men det växte långsamt, och han förklarade att det tog på krafterna. Han var nu trettiofem men såg ut som tjugo. I kjolar skulle han ha varit oemotståndlig.” ”Missväxten bredde ut sig i människornas själar, det var det värsta. Folk blev rådlösa, men Kajsa hade inte så mycket ont av det. Hon hade långa stunder av denna förtröstan – mest ute i Guds fria natur, hållande barnet vid handen. Himlen, mörk som jorden, överskuggade den, men hennes ljus inre trängde igenom skuggorna.” Hennes man Jacob är också rådlös men dras som en magnet till den vackra Ulrika i Madesjö. ”Jacob trevade sig fram till ingången på husets framsida. Han lyckades undvika krusbärsbuskarna. Innanför dörren krånglade nu Ulrika med bommen. För att den inte skulle gnissla, gned hon den med en fläsksvål. När hon öppnat, fattade hon honom med båda händerna och drog in honom. Hennes händer var fortfarande flottiga. Men han kände att de också var fuktiga. Hon ledde in honom i kammaren och hängde kjolen på nytt för fönstret.” Han lyckas inte slita sig från Ulrika men när hon blir med barn blir han livrädd att hennes far ska hämnas och han driver omkring som en fredlös Köhlmanna- Pelle. Folket i bygden hade dock värre saker att bekymra sig om. ”Året 1867 regnade det sjutton veckor i sträck på en del platser i Småland, och där kunde inte skörden bärgas till den fjärde bönsöndagen, då tacksägelser för årets gröda skulle hållas. Det fanns inget att tacka för. Det såg ut som om marken sjunkit under regnets tyngd. Jorden gav stenar i stället för bröd. Men i Madesjö beskyllde prosten Sandberg sockenborna för bristande flit”. ”För backstusittarna blev islandsmossan räddningen. De kallade den för brödmossa. När den plockats och rensats, stöptes den i fyra dygn i kall byklut för att bli fri från sin beska smak... Sedan bakades det till bröd, men detta blev så skört att det ramlade från stången”. Året efter blev inte bättre. ”Det fanns ingen potatis, inget mjöl att komma över. Till och med råttorna drog slokörade till skogs mycket tidigare än andra vårar. Det berättades om gamlingar som var så svaga att de måste krypa omkring, när de tiggde. Det året emigrerade tio personer från Oskar till Amerika.” Elsa Maria Otto är en orättvist bortglömd författare. Som gift hette hon Elsa Hazard och bodde i Vimmerby. Hon dog 2001. Hennes romaner utgavs på LT förlag och har idag utrensats från många bibliotek. Men de finns att köpa på antikvariat för en billig peng. Idag är det enkelt att finna dem på nätet. Det kan ge dig en chans att upptäcka ett stort författarskap med rötter i Oskar.
Elsa Maria Ottos produktion: 1934: Liv och leverne i Brakebo: humoresker och bygdebitar 1965: Det växte ett träd i himlen 1970: Vit mans skugga 1971: Fjärilen i ditt öga 1972: Himmelrikets vägar (av Viktor Viktor) 1972: Ändå blommar träden 1973: Övermakten 1974: Nedom månen 1976: Karlavagn utan hjul 1979: Varför blommar inte jungfrulinet 1979: Kanelträdet 1988: Lik Katten 1991: Såkornet’
Lars-Åke Joabsson
Det område som idag utgör Oskars församling kallades ursprungligen Mortorps ”skogsbygd”, eftersom området hörde till de mindre befolkade delarna av Mortorps socken. Under 1700-talets första hälft, sannolikt på 1730-talet, byggdes här ett kapell benämnt Mortorps capell och under senare delen av samma århundrade börjar dokumenten tala om ”kapellförsamlingen”. År 1847 blev församlingen egen kyrksocken med namnet Oscar, inspirerat av den dåvarande regenten, och fick egen präst.
Oskars kyrka började byggas 1870 och ersatte då ett kapell från 1770-talet. Kyrkan invigdes 1872 av biskopen i dåvarande Kalmar stift Paulus Genberg. Den har genomgått flera reparationer, bl.a. 1953 då kyrkan elektrifierades samtidigt som själva kyrkorummet förminskades. Oskars församling tillhörde först (efter 1847) Mortorps pastorat, ingick senare i Karlslunda-Mortorps-Oskars pastorat och är från 1977 kunten till Madesjö (nu Nybro) kyrkliga samfällighet. Sedan 1969 utgör Oskars församling en del av Nybro kommun.
Lennart K Persson
Se vidare Lennart K. Persson: Oskars kyrka och församling. Historia och nutid. Nybro 2008. (distribution Oskars församling)
http://kartor.eniro.se/m/vwD2p
Följande text har hämtats från Folke Petterssons hembygdsforskning. Du kan läsa mer om Folke Pettersson och även få förklaringar till en del ord som används i gamla kyrkböcker via denna länk.
Så här skriver Folke Pettersson:
Gårdar i Oskar
Oskar var i äldre tid en del av Mortorps socken. Det kallades Mortorps skogsbygd. På grund av det stora avståndet till Mortorps kyrka från västra delen av socknen uppbyggdes ett kapell i skogsbygden. Enligt uppgift i Södra Möre dombok 1771 var kapellet byggt år 1709. Det byggdes om omkring 1770 och fick då Madesjö kyrkas gamla altartavla. År 1847 fick kapellbygden namnet Oskar med komministern i Mortorp boende i en egen prästgård, avskild från Alsjö nr 3. Kyrkan byggdes 1870 och renoverades 1925. Efter de senaste pastoratsregleringarna tillhör Oskar Madesjö pastorat.
Kroksjö
Detta hemman har upptagits under medeltiden – ovisst när. Namnet kan ej tjäna till att ange åldern. Men det finns i 1541 års fogderäkenskaper. Enligt dessa skulle ”Gudme i Kroksjö” i årlig avrad erlägga 3 fyrkar, 1 skäppa korn, 1 lispund smör, 1 kleff ”tåt” dvs lin, samt fodring för 5 hästar. Det betyder, att Kroksjö ansågs som ett medelgott hemman. Gudme eller Gumme, som han i fortsättningen kallas, fick 1547 sin fodring höjd till 6 årliga hästar och 2 s.k. konungshästar. Fodringen skulle lösas i kontanter. Gumme satt kvar 1548 och kanske åtskilliga år ytterligare, men när Älfsborgs lösen skulle erläggas 1571 hette brukaren av Kroksjö Nils. Hans deklare-rade tillgångar var: silver-5 lod, koppar-1 lispund, oxar-3, kor-10, fyraårsungnöt-1, tvåårsungnöt-2, kalvar-2, får-7, svin-12, häst för 20 (!) mark. Hans skatt blev icke mindre än 20 mark 3 öre, ett av de högsta beloppen i Oskar. Nils måste ha varit en rik bonde!
I 1586 års fogderäkenskaper heter brukaren Jon Nilsson, säkerligen en son till Nils. Jon Nilsson anges bruka ett helt hemman. 1591 har han efterträtts av ”Nils i Krogsiö”, sannolikt en son. Hans avrad hade höjts till penningar-18 penningar, 3 dagsverken och sänkts till fodring för 8 hästar. När vi i 1620 års register över boskapshjälpen möter namnen ”Anders och Per N.” så är det säkerligen fråga om söner till Nils. Deras boskapspenning uppgick till 2 dlr 3¼ öre – ungefär motsvarande medeltalet för ett hemman. Anders och Per stod fortfarande kvar i 1628 års skatteregister. Vardera hade 3 tunnor råg och 4 tunnor korn och malt.
I 1635 års jordebok står ”Päder i Kroxsiö” ensam för hemmanet men 1638 är samma förhållande med Anders. I själva verket brukade de gården gemensamt. I 1641 års mantalslängd är båda medtagna. Anders deklarerar för 1 häst, 2 oxar, 5 kor, 2 kvigor, 2 svin och 3 tunnor utsäde, medan Per Nilsson har 2 oxar, 4 kor, 2 kvigor och 3 tunnor utsäde – alltså något mindre. I mantalslängden 1645 är brukarna tre. Anders är kvar men är nu änkling. Nytillkomna är Sven och Truls. Per Nilsson har försvunnit men är tillbaka 1646. Då är alltså brukarna icke mindre än fyra. I 1649 års mantals-längd återfinnes Anders, Pär och Truls, medan Sven försvunnit. Vad som ligger bakom dessa förändringar är svårt att säga. Kanske är det endast fråga om kamerala förändringar, dvs förändringar i skattelängden, icke i verkligheten. 1650 har däremot en verklig förändring inträtt. Då brukades Kroksjö av en ny man, ”Per Öggesson”. Han var kvar 1651 men 1655 hade nya brukare trätt till: Jöns och Sven. Under rubriken inhyses återfinnes ”Anders i Kroksjö” med beteckningen ”Åldrig” och ”fattig och sjuk”. I 1663 års jordebok upptages ”Per och Knut i Kroksjö” som brukare. Deras årliga avrad är nu omräknad i pengar och värderad till 6 dlr 11 öre 21 penningar. Kroksjö räknades alltjämt som ett helt hemman.
I 1682 års jordebok är Kroksjö förklarat för ett helt hemman med oförändrad ränta: 6 dlr 11 öre 21 penningar. Brukarna heter Pähr och Anders. Om de stod i någon släktrelation med tidigare brukare och i så fall vilken kan ej avgöras, då i regel inga efternamn anges. År 1686 hölls husförhör med dem som bodde i Kroksjö och den bevarade husförhörslängden ger en värdefull inblick i hur många som bodde där utom brukarna. Först i längden står Erich, därefter följer hustrun Ingeborg, om vilken det heter ”kan både utantill och läsa i bok sina Chateckesstycken” – en överraskande uppgift! Därnäst följer ”Anders, kunde ock alla budorden”, sedan följer orden ”hustrun, abfuit” dvs hon var frånvarande från förhöret. ”Olof, kan läsa i bok”, därpå ”dottern Ingjerd, kan läsa utantill och i bok”, därpå ”pigan Maria” om vars eventuella kunnighet intet är utsagt. Under rubriken inhyses är upptagna ”Oloff Swensson” och ”Håkan, död”. Som synes fanns det fler människor på gården än mantalslängd och jordebok utvisar.
De båda namnen Erik och Anders återfinnes i 1699 års jordebok. Kroksjö har där fått nummer 259. Den årliga räntan är 5 dlr 5 öre 12 penningar. Hemmanet är nu förmedlat till ½ hemman. I 1717 års mantalslängd är det halva hemmanet delat mellan 4 olika ägare: Olof Andersson, som har en piga, Sven Svensson, Anders Andersson och Håkan Svensson. Var och en ägde 1/8 mtl. Är det fråga om två brödrapar? Hemmanets båtsman hette Jöns Soldat. Enligt 1725 års mantalslängd hette ägarna Sven Svensson, som hade en dotter hemma, Anders Andersson, d:o, Olof Andersson och Jöns Andersson, om vilken är antecknat, att han bodde i Svängemåla men brukade gård här. I 1746 års mantalslängd är tre ägare upptagna: Jon Svensson och Olof Svensson brukade 1/8 vardera, och Nils Jönsson brukade ¼ mtl. Båtsmannen hette fortfarande Jöns Soldat.
Inga husförhörslängder är bevarade från senare delen av 1700-talet, varför vi måste gå fram till husförhörslängden 1805-1810. Enligt denna fanns det fortfarande fyra gårdar i Kroksjö. Peter Nilsson och h.h. Ingeborg hade lämnat sin gård och tagit undantag av Anders Persson, 28 år, och h.h. Maja, 30 år. På nästa gård satt Peter Svensson d.y., 36 år med hustru Stina, 39 år och med 2 barn: Ingrid, 2 år, och Cajsa Lena, nyfödd 1805. Tredje gården innehades av Anders Nilsson, 52 år, och h.h. Kjerstin, 50 år. Sonen Carl Gustaf var 19 år och Anders 11 år. Den fjärde gården innehades av Peter Svensson d.ä., 34 år, och Stina, 24 år. Dottern Brita Stina var 2 år gammal. På ägorna bodde 8 torpare och 2 båtsmän. Torparen Sven Olsson var 47 år och h.h. Stina 51 år. De hade 5 barn. Torparen Jonas Carlsson var änkling och hade en dotter Cajsa. Torparen Mattias Larsson var 76 år och h.h. Stina 57 år. De hade en dotter. Torparen Jöns Jönsson var 54 år och h.h. Stina 56 år. De hade 6 barn. Torparen Peter Gummesson, 37 år, och h.h. Maja, 39 år, hade 2 barn. Torparen Pehr Nilsson, 85 år, och h.h. Karin, 50 år. Torparen Peter Svensson var 1809, då han flyttade till Kroksjö, 37 år och hans hustru Stina 22 år. De fick 1810 dottern Maria. Torparen och båtsmannen Peter Bogren var 1809 42 år och h.h. Cajsa 46 år. De hade 4 barn. Båtsman Anders Alm, 32 år, och h.h. Kerstin, 26 år, hade 2 barn, när de flyttade 1809. Bogren efterträdde honom. Avskedade båtsmannen Olof Soldat var 27 år och h.h. Maria 29 år. De hade 3 barn.
Vi går fram till åren 1830-1849. En gård ägdes nu av Nils Gummesson, f. 1798, och h.h. Cajsa Lena Petersdotter, f. 1805 och dotter till Peter Svensson d.y. och h.h. Stina. Tydligen var det Peter Svenssons gård, som Nils Gummesson gift sig till. De fick 4 barn: Christina, född 1823, Johan Peter, född 1826 och värkbruten, Gustafva, född 1826 och Carl Gustaf, född 1833. Nästa gård ägdes av Johannes Göransson, född 1813, och h.h. Ingrid Lena Petersdotter, född 1821. Åt dem föddes 1847 sonen Johan Peter och 1849 sonen Carl Gustaf. Den tredje gården ägdes av Andreas Andersson, född 1794, och h.h. Ingeborg Nilsdotter, född 1795. De fick 1823 sonen Nils Petter, 1826 dottern Anna Stina och 1830 dottern Gustafva. På den fjärde gården gifte sig Peter Svensson d.ä:s dotter Brita Stina Petersdotter med Niclas Olsson, född 1800 och övertog därmed gården. De fick 4 barn: Stina Maria, född 1823, Olaus 1826, Brita Stina 1829 och Anna Maria 1835. En tid på 1830-talet innehade Niclas Gummesson en hemmansdel. Han var född 1808 och gift med Brita Stina Andersdotter, som också var född 1808 men som avled 1836. Dottern Ingrid Stina, som var född 1828, ingick så småningom äktenskap med Jonas Petersson, född 1824. De övertog gården. Bonden Nils Peter Andersson var född 1822 och gift med Helena Månsdotter, född 1823. De fick 3 barn: Johanna 1842, Karl August 1845 och Johan Peter 1847. Som synes hade ägosplittringen fortskridit på några decennier
Också torparnas antal hade ökats. Icke mindre än 11 torpare var verksamma på ägorna under perioden. Torparen Jonas Sunesson Thorin, f. 1812, och h.h. Maria Petersdotter, f. 1810 med 3 barn. Torparen Jonas Andersson från Arby, född 1813, med hustru Maria Johansdotter, född 1818 med 2 barn. Torparen Peter Andersson, född 1822 med hustru Brita Stina Niclasdotter, f. 1829. De vigdes 1849. Torparen Peter Hoffman, f. 1792, med hustru Brita Stina Svensdotter, f. 1797, med 9 barn bodde i Svängemåla men var skrivna i Kroksjö. Torparen Håkan Svensson var född 1778 och avled under perioden. Hans änka Maria Olsdotter var född samma år men är struken i kyrkoboken utan att orsaken är nämnd. Sannolikt har hon avlidit eller möjligen flyttat. Torparen Andreas Ingelsson var född 1810 och gift med Lena Andersdotter, f. 1809. De hade 2 barn. Torparen Niclas Petersson var född 1819 och h.h. Kajsa Lena Svensdotter 1821. De hade en son. Torparen Johannes Svensson var född 1784 och hans hustru Stina Carlsdotter, som var vanför, var född 1788. Torparen Jonas Andersson var född 1813 och h.h. Maria Johansdotter 1818. De är strukna i kyrkoboken och måste ha flyttat bort från Kroksjö – ovisst när. Detsamma gäller torparen Olof Nilsson, f. 1798, och h.h. Ingrid Petersdotter, f. 1793. De hade en dotter Maria. Torparen Peter Andersson var född 1807 och h.h. Christina Samuels-dotter 1809. De hade 8 barn.
Flera båtsmän bodde på ägorna. Båtsmannen Niclas Målberg var född 1815 och h.h. Cecilia Andersdotter 1817. De hade en son. Båtsmannen Johan Andersson Granquist var född 1812 och h.h. Stina Lena Andersdotter 1823. De hade en dotter. Avskedade båtsmannen Jonas Soldat var född 1790 och hans hustru Ingrid Lena Jaensdotter 1787. De hade 8 barn. Båtsmannen Johan Soldat var född 1820 och ogift. En son? Avskedade båtsmannen Sven Propp var född 1806 och gift med Maria Andersdotter, f. 1813. De hade 3 barn. Avskedade båtsmannen Måns Lindqvist var född 1799 och h.h. Britta Stina Andersdotter 1807. De hade 3 barn. Smeden Johannes Ekström var född 1788 och h.h. Ingrid Lena Petersdotter 1797. Slutligen fanns på ägorna inhyses Peter Olsson, född i Arby 1804 och hans hustru Lena Gummesdotter, f. 1809 i Arby. De hade 5 barn. Som synes var Kroksjö väl befolkat under 1830- och 1840-talen.
Vi går framåt till tiden 1849-1861, dvs i huvudsak 1850-talet. Invånareantalet var då enligt kyrkobokens uppgift 45 män och 52 kvinnor eller tillsammans 97 personer – en stor siffra! Av bönderna var Johannes Göransson, Nils Peter Andersson och Jonas Petersson kvar. Vardera brukade 1/8 mtl. Johannes Göransson uppges nu vara född i Arby 1813, medan hans hustru Ingrid Lena Petersdotter uppges vara född i Hagby 1821. Sonen Karl Gustaf föddes 1851, Jonas 1853, Emma Sofia 1856 och Pehr August 1858. Nils Peter Andersson var född i Oskar 1822 och h.h. Helena Måns-dotter var också född i Oskar, men året efter eller 1823. De fick 1849 sitt fjärde barn, sonen Andreas, 1853 sitt femte, Ingrid Lovisa, 1856 sitt sjätte, Jonas Gustaf, och 1858 sitt sjunde barn, Pehr Anders. Jonas Petersson var född i Oskar 1824 och hans hustru Ingrid Lena Niklasdotter 1828. De fick 3 barn: Per August 1850, Olaus 1853 och Thilda 1860. Från Madesjö inflyttade 1849 Sven Danielsson, född 1799 och h.h. Lena Nilsdotter, född där 1803. De medförde icke mindre än nio (9) barn, alla födda i Madesjö. Sven Danielsson blev snart undantagsman och hemmansdelen klövs i två delar, vardera på 1/16 mtl. Den ena delen brukades först av sonen Carl Gustaf Svensson, f. i Madesjö 1832, och h.h. Lena Stina Jonsdotter, f. i Madesjö 1830. Hon kom hit 1853. De fick 3 barn: Johan August 1855, Anna Christina 1858 och Ida Sofia 1860. Därefter sålde Carl Gustaf Svensson gården till torparen Jonas Månsson, född i Madesjö 1811 och h.h. Maria Magnidotter från Algutsboda, född 1805. De kom från Algutsboda 1861 och medförde sina två barn: Johan Peter, född 1844, och Emma Christina, född 1847. Den andra hemmansdelen på 1/16 mtl brukades av Sven Danielssons äldste son Carl Johan Svensson, född i Madesjö 1826, och h.h. Johanna Carlsdotter, född i Arby 1830, och hitflyttade 1855. De fick 1856 sonen Sven Gustaf och 1859 dottern Thilda.
Torparna var nu 5. Torparen Jonas Svensson avled 1851, efterlämnande änkan Maria Petersdotter och 3 barn. Torparen Jonas Andersson flyttade med hustru och 2 barn till Pukaberg 1856. Från Arby inflyttade 1860 torparen Nils Jonsson Ahlqvist, född i Oskar 1795, och h.h. Kajsa Olsdotter, född i Vissefjärda 1801. Torparen Peter Andersson var född i Oskar 1822 och gift med Brita Stina Nicolaidotter, född 1829. Båtsman var nu Sven Olsson Soldat, född i Oskar 1829 och hitflyttad från Pukaberg 1856. Han gifte sig 1860 med Sven Danielssons dotter Valentina Svensdotter, född 1837. Avskedade båtsmän var Jonas Persson Soldat, född i Madesjö 1790 med hustrun Ingrid Lena Jaensdotter, född i Oskar 1787, Johan Soldat, född i Oskar 1826 med hustru Maria Nilsdotter, f. 1821 och 2 barn samt Sven Propp, född i Oskar 1806 och gift med Maria Andersdotter, född 1812 med 3 barn.
Vi går fram till 1870-talet. Den första hemmansdelen ägdes vid 1870-talets ingång av en ”Madame Götha Gustafva Lovisa Tellander”, född 1838 i Fryele. Hon sålde gården till ”possessionaten” Gustaf Oskar Kant, född 1847 i Biskopskulla. Han kom närmast från Enköping. Nästa 1/8 mtl ägdes fortfarande av Johannes Göransson och Ingrid Lena Petersdotter. De hade 5 barn hemma. Jonas Petersson avled 1871 och gården övertogs av sonen Olaus Jonsson, född 1853, som 1880 ingick äktenskap med Kristina Månsdotter från Karlslunda, född 1862. De återstående gårdarna var vardera på 1/16 mtl. Den första ägdes nu av Carl Jonsson i Hulan i Vissefjärda men brukades av Carl Johan Svensson, Sven Danielssons äldste son, född 1826. Nästa 1/16 mtl ägdes av Johannes Jonsson i Pukabergsmåla men brukades till en början av Karl Gustaf Svensson, yngre broder till Karl Johan Svensson. Han flyttade med hustru och 8 barn till Madesjö 1876. Från Söderåkra inflyttade 1873 som ägare till 1/16 mtl Lars Gustaf Gustafsson, f. 1845 och sedan 1867 gift med Ingrid Stina Petersdotter från Torsås, född 1845. De fick 5 barn: Gustaf Martin 1868, Peter William 1871, Maria Christina 1874, Ida Mathilda 1876 och Josef 1879. De åter-stående 1/16 mtl ägdes under 1870-talet av Johan Peter Jonsson, f. 1844 i Madesjö och 1866 gift med Mathilda Niklasdotter, f. i Oskar 1846. De hade 6 barn. Hela familjen flyttade 1880 bort från Kroksjö. I stället kom gården att ägas av Gustaf Karlsson från Högsby, född 1821, och dennes hustru Charlotta Svensdotter, född 1842 i Älghult. De hade 4 barn: Johan Elof, född 1869, Emilie Kristina 1870, Anna Karolina 1873 och Pehr Viktor 1880. Nils Anderssons änka Helena Månsdotter bodde kvar med sina barn, av vilka icke mindre än 5 emigrerade till USA: Johan Peter och Andreas 1872, Ingrid Lovisa 1873, Jonas Gustaf och Nicolaus 1880. Sven Danielsson avled som änkling och undantagsman 1879. Sven Pehrsson avled som undantagsman 1873. Han var också änkling.
På ägorna fanns också 9 torpare. 1879 inflyttade torparen Karl Gustaf Johansson. Han var född 1851 och gift med Vendla Sofia Johannisdotter, f. 1855. De gifte sig samma år. Torparen Olaus Niklasson var född 1826 i Oskar och gift med Stina Maria Andersdotter, f. 1834. Hon avled 1873. De hade 5 barn. Torparen Peter Olaus Johansson och h.h. Maria Magnidotter hade också 5 barn. Torparen Peter Andersson och h.h. Brita Stina Nikolaidotter hade 3 barn. Torparen Peter Svensson från Algutsboda var född 1829 och hans hustru Vendla Sofia Jonsdotter 1842. Hon var från Madesjö. De hade 4 barn. Torparen Jonas Peter Magnusson var född 1841 i Mortorp. Hans hustru Brita Stina Svensdotter var dotter till Sven Danielsson och född 1840. De hade 7 barn. Torparen Anders Carlsson Rundgren var född 1831 i Arby. Hans hustru Christina Petersdotter var född i Torsås 1832. De flyttade hit från Söderåkra 1874 men flyttade tillbaka dit 1880. De hade 3 barn. Torparen Niklas Månsson var född 1831 i Oskar. Hans hustru Kristina Svensdotter var född i Madesjö 1831. De flyttade in till Kroksjö 1878 med sina 5 barn. På ägorna bodde dessutom f.d. båtsmannen Sven Olsson Soldat med hustru Wallentina Svensdotter och 4 barn, och ladugårdsarrendatorn Sven Carlsson med hustru Stina Svensdotter. De flyttade hit 1872 och hade 3 barn. Muraren Carl Gustaf Magnusson var född 1821 i Algutsboda och hustrun Ingrid Maria Svensdotter 1842 i Oskar. De hade 5 barn. 1880 inflyttade skräddaren Nils Peter Petersson. Han var född 1848 i Vissefjärda och ogift. Åtminstone 4 arbetarefamiljer och flera änkor bodde under någon tid på 1870-talet på ägorna.
Vi går fram till 1880-talet, under vilket stora förändringar inträffade i Kroksjö. ”Possessionaten” Gustaf Oskar Kant flyttade 1881 till Estuna i Uppland. Hans 1/8 mtl övertogs av Karl Magnus Pettersson, f. 1847 i Oskar, och gift sedan 1877 med Agatina Wallentina Sjöqvist, född 1861 i Oskar. De kom till Kroksjö 1881 men flyttade till Madesjö 1883. De hade 4 barn. De efterträddes av från Madesjö kommande Karl Johan Gustafsson, f. 1845, och h.h. Hilda Gustafva Niklasdotter, född 1849 i Madesjö. De hade gift sig 1869 och hade 8 barn. De flyttade tillbaka till Madesjö redan 1887. På nästa 1/8 mtl tog Johannes Göransson och Ingrid Lena Petersdotter 1883 undantag av sonen Jonas Johannesson, född 1853, som samma år gifte sig med Emilia Augusta Jonsson från Madesjö, född 1864. De fick 3 barn: Karl Bernhard 1884, Hildur Eugenia Augusta 1887 och Erik Ruben 1891.
På nästa 1/8 mtl fick Olaus Jonsson och Kristina Månsdotter 2 barn under 1880- talet: Karl Robert 1886 och Signhild Ingegerd Kristina 1890. Nästa gård omfattade 1/16 mtl. Här blev förändringarna flera. Lars Gustaf Gustafsson och Ingrid Stina Petersdotter flyttade 1881 med sina 5 barn till Söderåkra. Efterträdaren Anders Persson var född 1851 i Ingelstad men kom närmast från Lunds domkyrkoförsamling. Han flyttade 1883 till Vissefjärda. Efterträdaren Jonas Pettersson var född 1845 i Oskar och sedan 1875 gift med Cajsa Maria Johannesdotter, född 1850 i Vissefjärda. De flyttade bort redan 1887. På ägorna bodde en kortare tid mejerskan Maria Jonsson, född 1865 i Oskar. Hon kom hit från Bergsjö 1890 men flyttade 1891 till Ronneby. På nästa 1/16 mtl satt fortfarande Gustaf Karlsson och Charlotta Svens-dotter med sina 4 barn. Nästa 1/16 mtl ägdes av Johan Andersson, f. 1861 i Oskar, och h.h. Emma Mathilda Karlsdotter, f. 1864. De gifte sig 1887 och flyttade hit 1892. De fick 3 barn: Karl Anders 1887, Gustaf 1889 och Kristina 1891. Mellan 1883 och 1890 brukades 1/16 mtl av Peter Petersson, f. 1830 i Oskar, och h.h. Anna Stina Olaidotter, f. i Madesjö 1829. De fick 1869 dottern Hilda. 1/8 mtl ägdes från 1887 av Frans August Jonsson, född i Madesjö 1860 och sedan 1887 gift med Emilia Kristina Jonsson från Lenhofda, född 1866.
Torparnas antal var på 1880-talet 12. Torparen Pehr August Johansson var född 1858 i Oskar och sedan 1882 gift med Ingrid Matilda Danielsson från Vissefjärda. De flyttade till Kroksjö 1887 och hade 5 barn. År 1887 flyttade i stället torparen Karl Gustaf Johansson med hustru och 2 barn till Madesjö. Torparen Olaus Niklasson avled 1885. Han var född 1826 och sedan 1870 änkling. Torparen Frans August Svensson emigrerade 1889 till USA. Hustrun Kristina Karlsdotter och 3 barn stannade i Sverige. Torparen Peter Olaus Johansson och Maria Magnidotter hade 3 barn. Torparen Peter Andersson och Brita Stina Nikolaidotter hade 2 barn.
Torparen Jonas Nikolaussons hustru Matilda Nilsdotter avled 1882. Han gifte samma år om sig med Anna Sofia Petersdotter, född 1851. Det fanns 8 barn. Torparen Peter Svensson var född 1829 i Algutsboda. Hans hustru Wendla Sofia Jonsdotter var född 1842 i Madesjö. De hade 4 barn. Torparen Jonas Peter Magnusson var född 1841 i Mortorp. Hans hustru Brita Stina Svensdotter var född 1840 i Madesjö. De hade 6 barn. Torparen Sven Johan Johansson var född 1848 i Karlslunda och hans hustru Helena Charlotta Andersdotter var från Gullabo och född 1854. De kom från Karls-lunda 1889 och flyttade till Vissefjärda 1892. De hade 4 barn. Torparen Niklas Månssons hustru Kristina Svensdotter avled 1889. Hon var född 1834 och efter-lämnade 7 barn. Torparen Johan August Johansson flyttade hit 1884. Han var sedan 1865 gift med Johanna Andersdotter, född 1844. De hade 7 barn. 5 arbetarefamiljer och muraren Carl Gustaf Magnusson bodde på ägorna. Änkan Helena Månsdotter med 2 barn emigrerade 1882 till USA.
Oskars Hembygdsförening bildades i april 1969. Detta efter en förfrågan från Hembygdsvårdskommitten i Nybro stad.
Medlemskap tecknades av 30 personer. Första medlemsavgiften var 3 kronor per år därefter beslutade man om 75 kr en gång för alla eller med 5 kr per år.
Under det första året arbetades fram olika förslag om hur föreningen skulle kunna köpa någon stuga som kunde tjäna som hembygdsgård. Efter ett sammanträde med kommunalrådet Alf Johansson 1970 beviljades ett bidrag ur ”Louise Jansson” fond å 15 000 kronor. För denna summa inköptes fastigheten Alsjö 1:22, byggnadsår ca 1880. Invigningen av Oskars Hembygdsgård skede den 22 november 1970. Invigningstalet hölls av kyrkoherde Manfred Wiesland. Under 1970-talet och framåt ordnades olika aktiviteter som bussutflykt på försommaren, slåttergille i augusti månad och på hösten en paketauktion. Kyrkosöndagen som är i augusti startades år 1972.
En utställningslokal byggdes 1978 och vällingklockan kommer från Nygård. Invigningen var 1980 i samband med kyrkosöndagen.
O H fick år 1985 ta emot Klenemåla kvarn av landstinget i Kalmar län. Den var i dåligt skick men iordningställdes innan den överlämnades till föreningen.
Aktiviteterna har under årens lopp förändrats och idag anordnas: gökotta (utflykt i socknen), midsommarfirande, söndagsöppet i hembygdsgården med kaffeservering tre söndagar i juli, kyrkosöndag i augusti och någon form av Öppet hus under hösten. Vid Öppet hus har ordnats bland annat Äpplets dag och utställning om författare Elsa Maria Otto från Anebo. År 2003 ordnades studiecirkel och utställning om Jobs Handtryck samt utgavs boken ”Mitt Oskar” av Carl Areskog. Cykelbingo ordnades 1994. Under flera år anordnades julgransraskning. År 2008 bjöd O H in samtliga hembygdsföreningar i Nybro kommun. Ett Bildspel och ett Häfte med bilder från Oskars socken från tidiga 1900-tal och framåt togs fram år 2009.
Nu (2011) har påbörjats dokumentering och digitalisering av föremål och foton som finns i Oskars Hembygdsgård.
GJ
1/ Följande artikel har hämtats ur boken ”Sveriges bebyggelse, Landsbygden Kalmar Län III” från 1958.
AV FOLKSKOLLÄRAREN
BIRGER HENDELIN
Oskars socken har fått namn efter konung Oscar I. Den bildades genom en år 1847 företagen utbrytning från Mortorps socken. Före denna tid kallades området Mortorps skogsbygd eller kapellbygden.
Angränsande socknar är i norr Örsjö och Madesjö, i öster Mortorp, i söder Karlslunda och i sydväst Vissefjärda. Arealen är 76,89 kvkm, därav 74,52 kvkm land. Åkern utgör 15 % av landarealen och skogsmarken 78 %.
Terrängen är småkuperad och mycket stenig. Från de högsta områdena i socknens västra delar (omkr. 100 m över havet) sluttar marken obetydligt mot öster. Sjöarna, i dessa trakter ofta kallade gölar, är ganska talrika, drygt ett tiotal. De avvattnas genom Hagbyån. Namnen på de största sjöarna är Hultabrejan, Alsjön och Mosjön1).
Berggrunden består av Växjögranit. Den är massformig och medelgrov. Färgen växlar från röd eller rödlätt till grå. I större delen av socknens västra hälft är graniten hornbländeförande. En gångporfyr har iakttagits ett par km söder om Pukaberg.
Eftersom socknen ligger i ett ganska kargt område, i själva kanten av det stora skogsbältet mellan Kalmar och Kronobergs län, får man antaga, att den fått bofast befolkning i jämförelsevis sen tid. Fynd av stenverktyg tyder dock på att människor vistats här åtminstone tillfälligt redan under förhistorisk tid.
Bebyggelsen har undergått stora förändringar under de senaste 60-70 åren. Till omkr. år 1880 ökades folkmängden oavbrutet trots utflyttning till städerna och emigration. Befolkningen hade här som på många andra håll vid denna tid svårt att få sin utkomst i hemsocknen. Eftersom skogen ännu hade obetydligt värde, var jordbruket det enda man hade att falla tillbaka på. Allt sämre jord odlades, och allt längre från den gamla bygden tvingades man anlägga små jordbrukslägenheter. Ett otal stugor växte upp i skogarna. Större delen av denna stugbebyggelse har nu övergivits.
Till bilden. av den förändrade bebyggelsen hör också, att en del nybyggnadsverksamhet förekommit i Alsjöholm.
Folkmängden är nu endast en tredjedel av vad den var för 75-80 år sedan. Ar 1850 var den 1.347 personer, år 1860: 1.597, år 1870: 1.883, år 1880: 2.049, år 1890: 1.787, år 1900: 1.526, år 1910: 1.332, år 1920: 1.175, år 1930: 1.024, år 1940: 842, år 1950: 722 och år 1957: 625 personer.
När arbete ej fanns att få i hemsocknen, återstod för många människor endast att emigrera. Flertalet ställde kosan till Nordamerika, blott en eller annan till Danmark eller Tyskland. Emigrationens omfattning åren 1866 – 1935 var följande:
| 1866-70: 13 personer, 1871-75: 36, | 1876-80: | 10, | ||||||
| 1881-85: | 34, | 1886-90: | 60, | 1891-95: | 91, 1896-1900: | 51, | 1901-05: | 87, |
| 1906-10: | 80, | 1911-15: | 67, | 1916-20: | 19, 1921-25: | 22, | 1926-30: | 31, |
| 1931-35: | 0. | |||||||
Den första starkare impulsen fick man nödåret 1869, då den första större skaran, 10 personer, gav sig i väg. Kulmen nåddes 1902 med 30 personer. Allt som allt har något över 600 människor lämnat Oskars socken för att söka sin bärgning i främmande land.
Strömmen har även gått i motsatt riktning, om än svagt och sporadiskt. År 1895 återvände en skara på tio personer.
De viktigaste näringsgrenarna är de för en ren landsbygdskommun i denna del av Sverige vanliga: jordbruk, boskapsskötsel och skogsbruk. Utvecklingen har gått i den riktningen, att jordbruket fått allt mindre betydelse. Men även om jordbruket relativt taget hade större betydelse under 1800-talet, var produktionen av brödsäd redan då otillräcklig för det egna behovet. De senare årens arealminskning beror på jordbruksteknikens utveckling. Det går ej att använda moderna maskiner annat än på någorlunda stora och stenfria åkrar. De sämsta har därför lagts ut till skogs- eller betesmark.
År 1932 utgjorde åkerjorden 1.137 ha, naturlig äng 209 ha och skogsmark 5.724 ha. Motsvarande siffror år 1951 var 891 resp. 117 och 5.845 ha. Sistnämnda år tillkom 80 ha kultiverad betesmark. Från år 1919 till år 1951 har åkerarealen minskats med 379 ha.
Höstvete odlades år 1932 på 3 ha, år 1951 på 1 ha. Motsvarande siffror för höstråg var 95 resp. 32 ha, för vårvete 59 resp. 47 ha, för vårråg 9 resp. 3 ha, för korn 3 resp. 6 ha, för havre 361 resp. 179 ha, för potatis 77 resp. 46 ha, för vall till hö 321 resp. 384 ha, för helträda och obrukad åker 77 resp. 41 ha.
På grund av den jämförelsevis goda betestillgången har kreatursstocken varit ganska stor och mjölkproduktionen ansenlig, i synnerhet sedan man fått eget mejeri inom socknen. Antalet kor år 1932 var 676 st och hade år 1951 minskat till 491 st. Mejeriet är nu nedlagt, och mjölken transporteras till Nybro eller Emmaboda.
Som ovan antytts, har en omställning av näringslivet efter tidens krav länge pågått och pågår alltjämt. Skogsbruket har kommit i förgrunden. Denna anpassning i förening med befolkningens idoghet har åstadkommit väsentliga ekonomiska resultat. Den forna fattigdomen har förbytts i välstånd.
I äldre tider, även sedan järnvägen Kalmar – Emmaboda kom till, var avsättningssvårigheterna för skogsprodukter betydande. Virke och tjära fraktades efter oxar eller hästar den långa vägen till Kalmar eller någon av småhamnarna söder ut: Bottorp, Hagbyhamn. eller Kolboda. Gamla virkeskörare har berättat, att det kunde inträffa, att lass med långa sparrar blev hängande på någon tvärbrant backe. Normalt krävde en hamnresa ett dygn. Man körde hemifrån på kvällen, var framme vid hamnen och lassade av på morgonen och använde dagen för återfärd.
Hamnresorna var inte bara tröttsamma och tidsödande. De kunde också bli strapatsrika. Ännu i slutet av 1800-talet var osäkerheten på vägarna så stor, att man helst slog sig samman i stora sällskap för att vid behov kunna freda sig.
Järnvägen, invigd 1874, gav ny fart åt avverkningarna. Dåvarande Nybro köping och senare även Påryd blev viktiga avsättningsorter, efter hand som det på dessa platser växte fram träindustrier.
Industrier saknas. En del mindre företag har vid olika tillfällen startats, men alla har efter en kort tid lagts ned. Sålunda fanns i Anebo i början av 1890-talet ett ullspinneri och färgeri, och ännu längre tillbaka i tiden fanns i Besagöl ett garveri. I Anebo drivs numera en mindre kvarn.
Hemslöjd, t. ex. tillverkning av träskor, korgar och vävnader, förekom ganska allmänt ännu i slutet av förra århundradet.
Socknens handelscentrum är Alsjöholm vid Alsjö kyrkby. Här finns kyrka, skola, poststation, sparbank (grundad 1921), diverseaffärer, konditori, bageri och bilstation.
Sedan gammalt är annars Nybro den förnämsta såväl avsättnings- som inköpsorten.
Vägar av sådan beskaffenhet, att de kunde befaras med vagn, torde ha saknats till ett stycke in på, 1800-talets senare hälft. Antagligen 1868-69 byggdes den s. k. Väntorpsvägen, som sträcker sig från Väntorp genom Mortorps socken och i Oskar går genom byarna Alsjö och Björnasjö för att vid Björstorp förena sig med örsjövägen. Troligt är, att denna väg haft någon primitiv föregångare, ridstig eller vad man vill kalla den. Enligt vad äldre sagesmän berättat, gick kapellbygdens gamla förbindelseled med Martorp förbi Folkehyltan till Runtorp och vidare utmed ån mot Mortorps kyrkby.
En annan väg förbinder Alsjöhohn med Nybro och Påryd. Den senare vägsträckan, Ugglebo – Alsjöholm, byggdes åren 1908-09.
Genom att busslinjer inrättats och genom att bilismen i övrigt kraftigt utvecklats, har sockeninvånarna nu bättre möjligheter till kontakt med omvärlden. Ett tidigare skedes starka isolering är bruten.
Vid sockenbildningen fanns endast en ambulerande skola, som dessutom besöktes mycket oregelbundet av barnen i den rote, där den för tillfället pågick. Särskilda skolhus hade man ej hunnit skaffa. Hemmansägarna i respektive rotar upplät något utrymme. Säkerligen var detta många gånger av mindre lämplig beskaffenhet, men någon annan utväg stod tills vidare ej till buds. De svåra åren i mitten på 1840-talet hade gjort den ekonomiska situationen ohållbar. Skolhusbyggandet måste ställas på framtiden.
Tills vidare ordnades lokalfrågan genom att dåvarande klockaren och skolläraren, som hade eget hus på den tomt, där församlingssalen sedan legat, upplät detta till skola. Huset var emellertid mycket bristfälligt. År 1858 klagas över, att ”det är så stora hål i taket, att dagsljuset lyser igenom”.
Eftersom en enda lärare omöjligen kunde hinna med att undervisa alla barnen (åren 1860-80 höll sig siffran vid omkr. 320), anställdes en biträdande lärare samt ett par småskollärarinnor.
Först 1872 stod det nya skolhuset i Alsjö färdigt. Strax efter byggdes skolhus i Lillaverke och Karstorp. I och med att skolorna sålunda hade fasta lokaler, kunde undervisningen bedrivas under mera ordnade förhållanden. Skolgången blev mera regelbunden. Tidigare hade skolrådet vid flera tillfällen måst hota med kraftåtgärder gent emot tredskande barn och föräldrar.
Senare års starkt minskade barnantal har framtvingat skolindragningar (1875 föddes 63 barn, 1950 endast 12). Skolan i Alsjö är den enda som kunnat bibehållas. F. n. är anställda en manlig folkskollärare (tillika organist), en folkskollärarinna och en småskollärarinna.
Kyrkan är från 1870 och uppförd av trä. Byggmästare var J. G. Blomdell från Nybro. Klockstapeln bär årtalet 1862.
På samma plats som den nuvarande kyrkan låg förut ett litet kapell, Mortorps kapell, av okänd ålder. I ett protokoll från början av 1700-talet nämns, att man ”sedan uhrminnes tijder” hållit gudstjänst i skogsbygden. Man vet, att i kapellet uppsattes en orgel i början av 1850-talet (ej den nuvarande, som är från 1883) och att där fanns en mindre altartavla föreställande nattvarden. I kapellet hölls i regel gudstjänst endast var tredje söndag. Ett av de viktigaste skälen för församlingsdelningen tycks ha varit den långa vägen till Mortorps kyrka. Till prästgård inköptes 7/32 mantal nr 3 Alsjö.
Kyrkan restaurerades grundligt 1953. Den försågs med elektrisk uppvärmning och elektrisk belysning. Vidare förminskades kyrkorummet något genom att man avskilde en del till vapenhus. Många värdefulla och vackra inventarier har skänkts under senare år, bl. a. en brudkrona och flera antependier.
I kyrkligt administrativt avseende är Oskar annexförsamling i Mortorps och Oskars pastorat, Södra Möre kontrakt.
Frikyrkorörelsen har sedan ganska lång tid haft verksamhet i socknen: pingstvännerna och Svenska Missionsförbundet. Missionshus finns i Västra Alsjö.
Socialvården var vid socknens start som självständig, här som överallt i landet, av primitiv karaktär. Hemlösa fattiga hystes in i av kommunen hyrda stugor här och var i socknen och tilldelades några kappar säd samt någon famn ved. Vid en kommunalstämma 1881 uppkom förslag att socknen skulle bygga ett särskilt s. k. fattighus, men förslaget bifölls ej. Frågan återkom sedan gång efter annan. År 1923 togs den upp till slutgiltig behandling. Man hade då fått ännu ett förslag att taga ställning till. Från Mortorp hade nämligen kommit en förfrågan, om man vore intresserad av att bygga ett för båda socknarna gemensamt ålderdomshem. Efter många sammanträden, överklaganden och stridigheter enades man slutligen om att ett vårdhem skulle uppföras i Påryd, gemensamt för Karlslunda, Oskar, Mortorp, Gullabo och S:t Sigfrid. År 1929 stod Solgården, som det nya hemmet kallades, färdigt och har sedan dess väl fyllt sin uppgift.
Efter kommunindelningsreformen bildar Oskar tillsammans med Mortorp och Karlslunda en kommun. Kommunalt centrum är Påryd.
2/ Hela denna artikel är ett direkt utdrag ur Lennart K. Perssons bok om Oskars Kyrka och Församling från 2008.
Förändrade tillhörigheter
Kalmar kom att bli eget stift 1678 sedan det fungerat som s.k. superintendentia (i praktiken men inte formellt ett stift) från början av 1600-talet. Till detta hörde självfallet Mortorp och dess kapellförsamling, sedermera Oskars församling. När en utredning i slutet av 1800- talet framförde förslaget att Kalmar stift skulle fogas till Växjö stift uppkom en synnerligen omfattande motrörelse. Kyrkostämman i Oskar skrev på den petition som yrkade att gällande förhållande inte skulle ändras. Så skedde emellertid och Kalmar stift upphörde 1915 då samgåendet med Växjö realiserades. När kyrkomötet (kyrkans riksdag) 1926 begärde att Kungl. Maj:t skulle framlägga förslag till återupprättande av Kalmar stift, alternativ inrätta Kalmar-Blekinge stift, instämde Oskars kyrkostämma med kraft i denna viljeyttring. Någon ändring åstadkoms likväl inte. Efter denna tid har omfattningen av Växjö stift visserligen diskuterats men inte på allvar blivit ifrågasatt, vilket framgår av Göran Åbergs bok Växjö stift i historia och nutid (2007).
Vid två tillfällen, 1885 och 1914, har Oskar anhållit om att bli eget pastorat med rättighet att hålla egen kyrkoherde. Trots att moderförsamlingen Mortorp avvisade önskemålet tycks Oskars kyrkostämma ha fullföljt sin ansökan. Något resultat uppnåddes inte.
Under 1950-talet kom staten, i detta fall Kammarkollegium, att utreda gällande pastoratsindelningar och förorda vissa omläggningar. Detta förestavades rimligen av att en nationell kommunreform genomförts 1952, vilken för Oskars vidkommande innebar att kommunen slogs samman med Karlslunda och Mortorp till vad som kallades Mortorps storkommun. Kyrkostämman och kyrkorådet i Oskar uttalade i ett tidigt skede sin önskan att Mortorps pastorat skulle bestå och att Oskar i konsekvens härmed skulle få ha en egen komminister. De s.k. pastoratssakkunniga besökte Oskar och sammanträffade med kyrkorådet. De kom att stödja Oskars önskan och detta gällde även Domkapitlet i Växjö. När Kammarkollegium presenterade sitt slutgiltiga förslag innebar det likväl att det gamla pastoratet skulle förändras och att Karlslunda, Mortorp och Oskar skulle ingå i ett gemensamt pastorat. Kyrkoherden skulle vara placerad i Karlslunda och komministern i Mortorp. Från Oskars sida vädjade man energiskt men förgäves att den gamla ordningen skulle bestå. Med utgången av 1962 försvann komministertjänsten i Oskar och Bror Svensson fick tacka för sig efter mer än 25 år i församlingens tjänst. Församlingens fortsatta kyrkliga verksamhet kom att skötas från Karlslunda och Oskar föll på komministern, senare kyrkoherden och prosten Birger Gustafssons lott. Han övervann uppenbarligen snart de negativa känslor, som oskarsborna haft inför pastoratsförändringen, och kom att verka inom församlingen i 16 år.
I början av 1970-talet företogs en ny utredning av pastoratsindelningen. Bakom utredningen stod även nu Kammarkollegium biträtt av Domkapitlet i Växjö. I princip gällde samma motiv som tidigare, nämligen de organisatoriska förändringar som var en följd av den då pågående politiska reform som syftade till att skapa nya och stora kommunblock. Domkapitlets förslag, som lades 1972, innebar att Oskar skulle brytas ut ur sin samhörighet med Karlslunda och Mortorp och föras till Madesjö. Det avgörande och till synes logiska argumentet var att Oskar sedan 1969 inte längre tillhörde Mortorps utan Nybro kommun. Kyrkorådet i Oskar protesterade åter. Församlingen ville förbli i det aktuella pastoratet och man fick stöd från kyrkoråden i de båda systerförsamlingarna. Protesten visade sig fruktlös. Oskar fördes till Madesjö pastorat till vilket församlingen hört sedan 1977. Därmed bröts den kyrkliga samhörighet mellan Oskar och Mortorp som hade anor tillbaka till 1600-talet. Det vill synas som om Oskars nya tillhörighet ganska snart vann full acceptans bland de berörda.
Det senaste förslaget – kanske bör det endast kallas uppslag eller idé – angående Oskars framtid härrör från 2003. Det kom från kyrkoherden i Madesjö och gick ut på att Oskars och Örsjö församlingar skulle slås samman. Förslaget byggde rimligen på förhållandet att de båda församlingarna delar på en prästtjänst, har gemensam kantor och kör samt att deras gudstjänster ibland är samlysta. Att den historiska samhörigheten är begränsad tillmättes tydligen ringa betydelse. Förslaget mötte ”inga positiva uttalanden” heter det i Oskars kyrkoråds protokoll. Om det möjligen har framtiden för sig får denna utvisa.
Vill du köpa boken kan du vända dig till:
Oskars församling
Leif Eriksson
Alsjövägen 34
382 96 NYBRO
1) Anm. Mosjön avvattnas genom Halltorpsån. En större sjö är även Krokstorpasjön.