Författare: Mats Johansson
Parismålabäcken
Parismåla
https://www.eniro.se/kartor/s%C3%B6k/parism%C3%A5la%2C+nybro?c=56.753557,15.769307&t=geos&z=12.05
Följande text har hämtats från Folke Petterssons hembygdsforskning. Du kan läsa mer om Folke Pettersson och även få förklaringar till en del ord som används i gamla kyrkböcker via denna länk.
Så här skriver Folke Pettersson:
Hemmanet Parismåla i västra Madesjö tillhör de hemman, som togs upp under senare delen av 1500-talet. Det omtalas f.f.g. 1580 och då som kronotorp, dvs mindre än ½ hemman. Dess förste kände brukare hette Karl. Av 1591 års tionde-längd framgår, att Karl levererat 3 skäppor råg som tionde till Kronan, men däremot intet korn. Det tyder i alla fall på, att hemmanet tagits upp en ganska lång tid förut. Då det skattlagts 1580 eller något år tidigare måste det ha tagits upp på 1560-talet, eftersom det i allmänhet dröjde åtminstone tio år efter upptagandet till skattlägg-ningen. Om Karl var den förste brukaren vet vi inte. Karls fullständiga namn var Karl Månsson och han efterträddes av Måns, som säkerligen var en son och bör ha hetat Måns Karlsson. Han deklarerade 1601 sina tillgångar: 1 par oxar, 4 kor, 1 sto och 1 tunna utsäde. Det var inte så dåligt med tanke på, att hemmanet var så relativt nyligen upptaget.
Måns synes ha överlevat Kalmarkriget utan att bli uttagen som knekt eller få hemmanet gjort till underhållshemman för en knekt. När efter krigets slut Älfsborgs lösen skulle uttagas, taxerades Måns till 2 koppardaler. Måns var ensam brukare av Parismåla. I fogderäkenskaperna 1620 upptages han som brukare av ½ hemman. Det innebär, att Parismåla nu ej längre räknas som kronotorp utan ”befordrats”. Däremot saknas det i 1620 års mantalslängd över boskapspenningen. Anledningen är obekant. Det kan bero på att Måns för tillfället var knekt. De var från början befriade från boskapspenningen. I 1628 års mantalslängd är Måns däremot med. Han redovisade då åker till 3 tunnors utsäde och svedjeland till 2 skäppor, 10 (!) kor, 4 kvigor, 5 får, 3 ungsvin. Hans hemman hade utvecklats under hans vård! Icke minst märkligt är det stora antalet kor och kvigor. Det var ovanligt. Till dessa tecken på välstånd kommer, att Parismåla icke var ”öde” följande år, det svåra året 1629, då så många hemman i Madesjö icke förmådde leverera sin avrad till Kronan. Inte heller var Parismåla ”förmedlat” under de följande åren. Det behöll sin status som ½ hemman i 1633 års jordebok och mantalslängder. Enligt mantalslängden för boskapspenningen 1633 hade Måns 1½ tunna utsäde, 1 sto, 1 oxe, 1 stut, 6 kor, 3 kvigor, 2 svin och 2 ungsvin. Enligt den ordinarie mantalslängden samma år var 4 personer mantalsskrivna i Parismåla och Måns hade 8 tunnor råg och 8 tunnor korn. I 1635 års jordebok står angivet den årliga avraden för Parismåla: penningar -1 öre, smör-½ lispund, 1 ”kleff tååt”, 2 lass ved, 2 dagsverken och fodring för 3 årliga och 1 konungshäst.
Måns avled mellan 1635 och 1641. I mantalslängden för det senare året står ”änkan i Parismåla” för hemmanet. Hon hade en piga som hjälp. Hon deklarerade för 1 sto, 1 ungsto, 1 oxe, 1 stut, 6 kor, 4 kvigor, 4 får, 4 lamm, 2 ungsvin och 5 tunnor utsäde. Det verkar som om Parismåla fortfarande var ett bra hemman! Tre år senare eller 1644 brukades hemmanet av änkan och Sven tillsammans. Sven var säkerligen en son till Måns och bör ha hetat Sven Månsson. Han brukade ensam Parismåla under mycket lång tid. Sista gången han nämnes är i kvarnkommissionens protokoll 1697, då tillsammans med en Nils, sannolikt en son. Vi träffar då och då på Sven i kyrko-räkenskaperna. 1650 gav han 6 öre smt till kyrkans målning. 1665 gav Sven och hans hustru 2 mark och sonen Per Svensson lika mycket till kyrkan. Detta upp-repades 1676. I 1682 års jordebok uppges den årliga avraden för ½ mantal Parismåla till 3 dlr 4 öre 9 3/5 penningar. 1699 är Sven död och Parismåla är delat mellan Per S., tydligen sonen Per Svensson, och Nils, som också var son till Sven och som sedan en tid bodde i Parismåla. Han hade redan 1692 fått en son Joen. Enligt 1699 års jordebok var hemmanet anslaget till K. Amiralitetet i Karlskrona.
Parismåla var nu delat mellan Per och Nils Svenssöner. Vardera brukade ¼ mtl. Vid sommartinget 1703 anklagade Nils bonden Anders Jonsson i Sjöahult för att ha stulit tre fläsksidor för honom. Anders bedyrade sin oskuld, ”klagandes han att de vilja tvinga honom slijkt till att bekänna samt Måns i Sjöahult givit honom en örfil, Erik Pehrsson i Floahult kastade honom överända.” Tydligen hade de utövat ”tredje graden” på honom för att få honom att bekänna!! Domstolen ogillade deras metoder och dömde dem till 3 mark vardera i böter för sina förhörsmetoder! ”Men som Anders står i rykte, att han plägar småsnatta, termineras denna sak till nästa ting.” heter det i tingsrättens utslag. Jag vet inte om Nils i Parismåla fick tillbaka sina tre fläsksidor.
Nils’ hemmansdel skulle snart byta ägare. Vid tinget 1715 skedde nämligen 3:dje uppbud för Joen Månsson från Svalehult på ¼ nyköpta skattehemmanet Parismåla ”som han 1 juni 1714 köpt för 70 dlr smt av sin släkt.” Joen Månsson var alltså på något sätt befryndad med den släkt som under 1600-talet brukat Parismåla. I 1717 års mantalslängd brukas Parismåla av Joen Persson och Joen Månsson. Joen Persson var sannolikt son till Per Svensson och hade övertagit hemmansdelen från denne. Det var då Nils’ del, som Joen Månsson köpt.
I 1740 års vallängd till kyrkoherdevalet har Parismåla tre röstberättigade innehavare. Jon Persson brukade fortfarande ¼ mtl och Jon Månsson 1/8 mtl, medan de åter-stående 1/8 mtl ägdes av Anders Sunesson. Enligt husförhörslängden 1728-1740 hette Jon Perssons hustru Kierstin och Jon Månssons hustru Karin. Hemmanets båtsman hette Swen Hwijtlock, som var gift med Kerstin. På ägorna fanns också inhyses Ingerd och Brita m.fl.
Går vi fram några decennier och undersöker husförhörslängden för åren 1755-1788 är bilden förändrad. Första hemmansdelen brukas av Ingemund Andersson, som uppges vara född 1723 och möjligen kan vara son till Anders Sunesson. Hans hustru hette Karin Jonsdotter och var född 1712. De hade sex barn: Olof Ingemundsson, f. 1736 [frågetecken för faderns kontra sonens födelseår!] och gift, Kerstin, Peter, Jonas, Anders och Måns. En annan hemmansdel innehades av Sven Jonsson, som var född 1731 och gift med Maja Jonsdotter, född 1736. De fick följande barn: Jonas 1757, Cathrina 1760, Stina 1762, Elin 1765, Nils, u.å., Peter 1770 och Sven 1773. Jon Persson innehade under periodens förra del fortfarande sin hemmansdel. Han och hustrun Karin Jonsdotter fick tre barn: Daniel, Elin och Jonas, samtliga utan årtal.
Under periodens förra del, 1758, inträffade en ruskig händelse i Parismåla. Båts-mannen Nils Jonsson Bruhn blev ihjälslagen i Parismåla av en båtsman från Algutsboda, vid namn Köhl. I domboken för 1758 finns intaget ett intyg av stadsfält-skären i Kalmar, Pfeil, som besiktigat Bruhns döda kropp. Han konstaterade, att ”huvudet var mycket svullet och blodigt och hade många svåra blessyrer.” Dråparen kallades av Algutsboda socknemän ”en överdådig sälle”.
Det fanns under 1770-talet flera bönder i Parismåla. Enligt en notis i 1786 års dombok var följande bönder i Parismåla inkallade till tingsrätten i Vassmolösa i ett vägmål: Per Nilsson, Nils Svensson, Peter Jonsson, Peter Ingemundsson d.ä. och Peter Ingemundsson d.y. Det måste ha varit en tillfällig anhopning, ty enligt husför-hörslängden 1782-1801 upptages endast tre bönder i Parismåla. I stället för Ingemund Andersson har kommit Peter Ingemundsson kallad senior. Han var född 1739 och 1776 gift med Kerstin Ingemundsdotter, som var dotter till Ingemund Andersson. De fick tre barn: Johan 1779, Olof 1771 och Lena 1786. Kerstin Ingemundsdotter avled 1787.
I stället för Sven Jonsson hade nu kommit Peter Ingemundsson junior. Han var född 1752 och son till Ingemund Andersson och Karin Jonsdotter. Han var sedan 1778 gift med Cathrina Andersdotter, som var född 1756. De fick 4 barn: Johannes 1779, Maria 1781, Peter 1785 och Anders 1791.
Den tredje hemmansdelen innehades nu av Jon Ingemundsson, som var född 1733, vilket tyder på, att han kan ha varit broder till Peter Ingemundsson senior. Han var gift med Maria Olsdotter, f. 1744. De fick sonen Olof 1780 och dottern Elin, u.å. innan Jon Ingemundsson avled 1798. Båtsmannen för Parismåla hette nu Nils Danielsson Hwitlock, f. 1760. Sven Persson och Ingrid Nilsdotter bodde som inhyses på ägorna. Av deras barn var Peter gift i Ramsjö och Kierstin gift i Appleryd. Sven Persson avled 1801, Ingemund Andersson avled 1792. Hans hustru hade avlidit redan 1786. En inhyses Eric Månsson, som var född 1727, bodde på ägorna.
Vi går fram i tiden till omkring 1820. Det fanns nu fyra hemmansägare i Parismåla, vardera brukande 1/8 mtl. Peter Ericsson var född 1753 och gift med Maria Nils-dotter, f. 1777. Han var möjligen son till den Eric Månsson, som tidigare bodde som inhyses i Parismåla. Peter Ericsson och Maria Nilsdotter fick tre barn: Maria 1795, Jonas 1797 och Ingrid 1812. Nästa gård på 1/8 mtl innehades nu av Peter Håkansson, f. 1779, och hans hustru Maria Petersdotter, född 1781 och dotter till Peter Ingemundsson junior. De fick 1804 sonen Håkan och 1812 dottern Stina Cajsa. 1/8 mtl ägdes en tid av Peter Jonsson, f. 1780, och gift med Maria Petersdotter, f. s. år. De fick tre barn. Familjen flyttade 1816 till Stora Gangsmad. Gården övergick till Jonas Persson från Norra Ljusås, f. 1758, och hans hustru Ingeborg Ericsdotter, f. 1757. De fick två barn: Maria Elisabet 1795 och Caisa 1799. 1/8 mtl ägdes nu av Peter Petersson, f. 1785, och son till Peter Ingemundsson junior. Han var gift med Brita Stina Persdotter, som var född 1795. De hade två barn: Catharina Maria 1813, Johan Peter 1820. Båtsman för Parismåla var 1820 Håkan Wittlock, f. 1792. På ägorna bodde dessutom inhysesänkan Cajsa Andersdotter, f. 1757 och änka efter Peter Ingemundsson junior, samt en sjöman Carl Peter Lundberg, som var född 1790.
Under 1820-1840-talen brukade Peter Petersson och hans hustru Brita Stina Pers-dotter fortfarande 1/8 mtl. De fick ytterligare två barn: Peter August 1824 och Carolina 1829. Peter Håkansson och Maria Petersdotter tog undantag av sonen Håkan Petersson, f. 1804 och gift med Christina Jonsdotter, f. 1814. De fick 1836 sonen Jonas Peter, 1838 dottern Stina Cajsa och 1841 dottern Johanna Maria. Peter Jonsson avled 1837 som undantagsman och efterlämnade änkan Maria Petersdotter och fyra barn: Gustaf 1826, Ingrid Stina 1828, Gustava 1830 och Fredrika 1834. Änkan tog undantag av Sven Johansson, f. 1810, och Lena Cajsa Johansdotter, född 1817 i Älghult. De vigdes 1837 och fick tre barn, innan de 1841 flyttade till Gränö som torpare. 1/8 mtl brukades av änkan Maja Lisa Jonsdotter, född 1792 och änka sedan 1835. I hemmet fanns tre barn: Cajsa Lena, som var född 1827, Wendla Sophia, född 1831, och Stina Cajsa, född 1834. Gården övergick till dottern Cajsa Lena och hennes man Nils Olofsson, f. 1820, men övertogs efter några år av Olof Johansson, f. 1799, och hans hustru Maria Svensdotter, född 1795 i Brånahult. De fick fem barn, av vilka två avled i barndomen. Kvar blev Christina, född 1824, Gustaf 1831 och Johan 1838.
På 1850-talet brukade Peter Petersson och Håkan Petersson fortfarande var sin gård. Håkan Peterssons barnskara växte 1843 med dottern Anna Lovisa, 1845 med dottern Helena Sophia och 1848 med Gustafva. Olof Johansson med tillnamnet Isberg var född 1799 i Getahult. Han tog 1846 undantag av dottern Christina och hennes man Gustaf Jonsson, som var från Wirrmo och född 1818. Olof Johansson flyttade 1851 till Arby. Nils Olsson och Cajsa Lena Jonsdotter brukade fortfarande 1/8 mtl. De fick 1847 sonen Carl Johan och 1851 sonen August. På hemmanets ägor bodde Peter Håkansson och hans hustru kvar som undantagsfolk liksom Maria Petersdotter, änka efter Peter Johansson. Båtsman var nr 255 Peter Magnus Hwit, född i Göttorp 1822.
Peter Petersson och Brita Stina Petersdotter tog ett stycke in på 1850-talet undantag av sonen Johan Peter Petersson, som 1843 gifte sig med Wendla Sophia Jonsdotter, född 1831 i Parismåla. De fick under 1850-talet 4 barn: Mathilda Christina 1854, Peter 1855, Clara Karolina 1857 och Carl August 1859. Håkan Petersson avled 1858 och änkan tog undantag från mågen Johan Svensson, som var född i Algutsboda 1836 och 1859 gifte sig med dottern Stina Cajsa Håkansdotter, som var född 1838. De fick 1860 sonen Pehr Olof. Gustaf Jonsson och Christina Olofsdotter brukade sina 1/8 mtl hela 1850-talet. De fick på 1850-talet två döttrar: Mathilda 1855 och Clara 1857. 1/8 mtl brukades av Nils Olsson, som var född i Östra Resebo 1820, och hans hustru Cajsa Lena Jonsdotter. De fick fyra barn: Carl Johan 1847, August 1851, Jonas Peter 1855 och Christina Wilhelmina 1857. Peter Håkansson avled 1860. Hans hustru hade avlidit redan 1855. Båtsmannen Peter Magnusson Hwit flyttade 1858 med sin hustru till Södra Otteskruf.
Vi går fram ett årtionde till 1860-talets Parismåla. Johan Peter Petersson och Wendla Sophia Jonsdotter fick på 1860-talet ytterligare två barn: Joel föddes 1864 och Olaus 1868. Johan Svensson och Stina Cajsa Håkansdotter fick uppleva att tre barn dog under 1860-talet och två föddes: Carl Gottfrid 1868 och Anna Sophia 1870. Gustaf Jonsson och Christina Olofsdotter fick 1866 ännu en dotter, som fick namnet Lydia. Nils Olsson och Cajsa Lena Jonsdotter förlorade tre barn åren 1864, 1866 och 1869. De hade fyra barn kvar i livet. Peter Petersson dog som undantagsman 1865 och efterlämnade änkan Brita Stina Pehrsdotter. På hemmanet fanns vidare undantags-änkan Christina Jonsdotter. Undantagsänkan Maja Lena Jonsdotter avled 1868. Kvar fanns undantagsänkan Maria Svensdotter. I Parismåla var också skriven lump-samlaren Peter Magnus Bergqvist, född 1816 i Algutsboda och gift med Charlotta Petersdotter. De hade fyra barn. Fast familjen var mantalsskriven i Parismåla bodde den vid Köpstaden.
Under 1870-talet skedde ingen förändring i Johan Peter Peterssons familj. Samman-lagt 6 barn vistades hemma. Johan Svensson och Stina Cajsa Håkansdotter fick 1878 ytterligare en dotter Augusta Elisabet. Gustaf Jonsson avled 1878. Änkan Christina Olofsdotter tog undantag av mågen Johan Carlsson, som var född 1851 och gift 1875 med Mathilda Gustafsdotter. Han var född i Hälleberga. De fick tre barn: Carl Gustaf Adrian 1876, Ernst Rickard Hildemar 1879 och Johan Herman Wilhelm 1880. Nils Olsson sålde sina 1/8 mtl till Jonas Olsson i Ö. Resebo och Carl Gustafsson i Norra Rismåla, som alltså tillsammans ägde gården. Nils Olsson tycks till en början ha brukat gården men sedan tagit undantag. Han fick 1871 dottern Hildur Viktoria. 1873 övergick gården till snickaren och bonden Jonas Peter Fredriksson från Gunnarsmo. Han var sedan 1867 gift med Wallborg Andersdotter, f. 1841. De hade 7 barn. Familjen flyttade redan 1878 till Holmen. Gården övergick nu till Peter August Magnusson, som var född 1842 och sedan 1876 gift med Johanna Matilda Petersdotter, f. 1855. Han kom närmast från Östra Smedstorp. 1/8 mtl arrenderades från 1877 av Olof Carlsson, f. 1848 och gift 1876 med Johanna Matilda Petersdotter, f. 1844. Han kom närmast från Norra Björnahult och köpte gården efter en tid. De fick två barn: Matilda Charlotta 1878 och Augusta Helfrid Almida 1880. Peter Peterssons änka Britta Stina Petersdotter avled 1879 och Olof Johansson Isbergs änka Maria Svensdotter 1878. Håkan Peterssons änka Christina Jonsdotter bodde kvar i Parismåla med tre döttrar: Gustava, Albertina och Helena Sofia. Dessutom bodde arbetaren Carl Johan Nilsson, f. 1847, och hans hustru på ägorna.
På 1880-talet brukade fortfarande Johan Peter Petersson sin gård. Sonen Peter, som var född 1855, gifte sig 1885 med Ida Matilda Jonsson. Han tog sig namnet Palmgren. En broder Carl August tog sig namnet Söderlund. Johan Svensson satt kvar på sin gård. Så gjorde också Johan Carlsson och Matilda Gustafsdotter, som på 1880-talet fick ytterligare tre barn: Rossalie Matilda Augusta 1882, Lydia Maria Charlotta 1885 och Ruben Hjalmar 1890. Det blev totalt 6 barn. Olof Carlsson och Johanna Matilda Petersdotter fick 1886 sitt tredje barn, dottern Elsa Gunhild. Håkan Peterssons änka Kristina Jonsdotter avled 1889. Gustaf Jonssons änka bodde kvar. Dottern Lydia flyttade 1889 till Stockholm. Det fanns nu två arbetarefamiljer i Parismåla. Nils Olsson var född 1820, Karl Johan Nilsson 1847 och gift 1880. Mjölnardrängen Karl Vilhelm Johansson från Kråksmåla, som 1879 ingått äktenskap med Carolina Petersdotter från Långemåla flyttade från Parismåla till Kvarnekulla i norra Madesjö.
Under åren 1891-1896 skedde inga förändringar i ägandeförhållandena i Parismåla. Johan Peter Petersson, Johan Svensson, Johan Carlsson och Olof Carlsson brukade var sin hemmansdel. De två arbetarefamiljerna fanns kvar liksom undantagsänkan Kristina Olsdotter, änka efter Gustaf Jonsson.
Laga skifte skedde i Parismåla åren 1839-1842.
Så till sist något om emigrationen från Parismåla. Redan 1868 utvandrade snickaren Johan Peter Håkansson Palmgren till USA. Han blev den förste och den siste. I kyrkoboken står visserligen under år 1892 att två personer, en dräng och en piga, fått utflyttningsattest till USA, men de synes aldrig ha använt den. De är strukna i kyrko-boken.
Lästips: Ulf Arnesson: Parismåla i Västerbygden del 2 A, 2018.
Paradisskolan
https://paradisskolan.nybro.se/
Paradisskolan är en F-9 skola som är belägen centralt i tätorten med närhet till järnvägsstation och handel. Till oss kommer elever från Paradisområdets upptagningsskolor i Hanemåla, Fagerslätten, Kristvallabrunn och Alsterbro. De elever som kommer från Alsterbro och Kristvallabrunn är resande elever, medan elever från Hanemåla och Fagerslätten bor i Nybro tätort.
Paradismålningen
Lästips: Nybro köpings historia, 1924, sid 97-98.
Lars Theander: Paradismålningarna i Göljemåla i Hembygdskrönikan 2002 s 21.
Paradiset
Stadsdel i centrala Nybro. Göljemåla gård var beläget i nuvarande P. I ett rum i mangårsbyggnaden fanns en målning med bibliskt motiv; denna paradismålning där Eva ger äpplet till Adam har givit namn till stadsdelen. På marken till Göljemåla gård, som inköpts av de lokala myndigheterna, byggdes Nybro upp. I 1912 års stadsplan reglerades marken i stadsdelen. P begränsas i öster av Norra vägen. Östra P domineras av flerfamiljshus i form av bostadrätter medan det äldre västra P, som är beläget nära stadens centrum, består av villabebyggelse från första hälften av 1900-talet. I P finns bland annat två grundskolor, förskola, affär och Nybro kyrka.
Lästips: Ericsson & Lamke: Nybros stadsdelar, 2006.
MJ
Ur Ericsson & Lamkes Nybros stadsdelar (2006):
Palmqvist, Sven (1906-1984)
Otteskruv
https://www.eniro.se/kartor/s%C3%B6k/otteskruv+nybro?c=56.672192,15.943716&t=geos&z=12.5
Lästips: Bengt Gustafsson: ”Gustaf Ludds” Ida från Otteskruv i Minot Nord Dakota, USA i Hembygdskrönikan 2006 s 88.
Bengt Gustafsson: Ett Amerikabrev från Otteskruf julen 1906 i Hembygdskrönikan 2004 s 141.
Inger Gustafsson: Otteskruv – En stenrik by i Hembygdskrönikan 2002 s 117.
Otto, Elsa Maria (1917-2001)
ELSA MARIA OTTO – Oskars stora författare Småland är ett landskap som alstrat många författare. Från vår trakt är Vilhelm Moberg mest känd men Elisabeth Bergstrand-Poulsen och Gertrud Lilja är andra som ofta nämns och som fått gator uppkallade efter sig i stiftsstaden Växjö. En från bygden som litterärt kan mäta sig med Moberg i skildringen av fattigsmåland är Elsa Maria Otto som växte upp under svåra förhållanden i Oskars socken. ”Språket i Nedom månen är lika äkta som i Utvandrarna men oändligt mera varierat” skrev en recensent om första delen i hennes trilogi om de fattigas tillvaro under 1800-talets svåra år i Småland. Litteraturmagasinet Boktornet i P1 kallade henne 2005 ”en orättvist bortglömd författare”. Därför finns det anledning att här lyfta fram en stor stilist från vår bygd. I mitt föräldrahem i Svångemåla i Oskar fanns inte många böcker. En som hade en hedersplats var Himmelrikets vägar av Viktor Viktor. Anledningen var att författarinnan en tid varit piga i vår familj och att det därför var en hederssak att läsa boken som 1972 belönades med 100000 kronor i Bonniers och Året Runts tävling om bästa historiska roman. Viktor Viktor var en pseudonym för Elsa Maria Otto som åren innan fått ett par romaner publicerade. Himmelrikets vägar handlar om brytningstiden mellan hedendom och kristendom då Sankt Sigfrid byggt en kyrka i Växjö och utmanat asatron i Värend. Juryns motivering till priset lyder: ”Skildringen vittnar om djup inlevelse i den gryende medeltidens liv och människor och bygd är tecknade med kraft, åskådlighet och humor”. Detta sista är ett omdöme som väl sammanfattar hela hennes författarskap som omfattar dussintalet romaner. Elsa Maria Otto föddes som Elsa Hillevi Mari Johansson den 15 april 1917 i byn Anebo i Oskars socken. Hon var andra barnet till Viktoria och Frans Otto Johansson som ägde en liten gård i Anebo. Systern hade det ovanliga namnet Anna Solancy och var 15 månader äldre än Elsa. När de i februari 1919 skulle få ett syskon till dog modern i barnsäng av ”ägghvita och järnblödning” som det står i kyrkboken. Den djupt religiöse Frans Otto såg inga möjligheter att själv klara den nya familjesituationen utan Elsa fick ett nytt hem hos skomakaren Hellman i grannbyn Runtorp. Frans Otto Johansson hade själv vuxit upp under enkla förhållanden på torpet Flyamålen i Anebos utmarker. Han föddes 1885 som fjärde barnet av nio till torparen Maria Gustafsson och dennes mer än 15 år äldre man Johannes. Livet i det lilla torpet var hårt och barnen fick tidigt se sig om efter utkomst i städer som Kalmar och Stockholm eller utvandra till Nordamerika, vilket tre av barnen gjorde. En av dem var Frans Otto som dock vände hem igen 1911 och började ett liv som bonde. Fyra år senare gifte han sig med Viktoria Persson som var dotter till en gårdfarihandlare i Hylkebo i Karlslunda. Fastän Viktoria som piga i Stockholm vid husförhör visat klena kunskaper i kristendom var hemmet i Anebo fromt och läsning av annan än religiös litteratur bannlyst. ”Endast bonde och präst ansågs vara meningsfulla yrken” skrev dottern senare. Elsa Maria Otto fick trots allt en bra uppväxt och i skolan växte lusten att skriva och under tidens utbildningspraktik som piga skrev hon bygdeberättelser som hon redan som 16-åring fick utgivna på Svenska Allmogeförlaget i Vetlanda under titeln Liv och leverne i Brakebo: humoresker och bygdebitar. Hade hon månne Vilhelm Mobergs tidiga berättelser Inom Baggemoses ägogränser i åtanke? Även läslusten och bildningsidealet följde Mobergs exempel. Hon tog korrespondenskurser i språk, litteratur och psykologi och skaffade sig ett yrke som textiltecknerska. Men det var skrivandet som lockade henne mest. Som romanförfattare debuterade Elsa Maria Otto 1965 med Det växte ett träd i himlen där vi får följa sockenhoran och tjuvakonan Johannas liv i Lemmalösa by och kapellbygden på 1800-talet. Det är en debut som inte står Vilhelm Moberg efter i skildringen av utvandringstidens Småland. I en mustig, jordnära prosa fångar hon människornas villkor och drömmar om ett annat liv i en tid då skrock och besvärjelser styrde mycket i folks vardag.
I ”Nedom månen” från 1974 får vi följa hur den fula Emma tog spirhuggaren Elias från den sköna Emilia för ett enkelt liv i en backstuga, en sådan som hon vuxit upp i. Emma lever genom alla tre romanerna som alla har en dokumentär prägel då författaren gjort omfattande studier inför skrivandet. ”Jordtaket var tjockt, täckt med gräs och taklök som vällde över kanten och bildade en krans. Mitt i det gröna stod skorstenspipan rakt opp. Om natten stängde gumman till den med en träskiva som kallades kärring. Utanför stugan växte det alltid om somrarna blå träskor, krusmynta, åbrodd och stora pioner med slarvigt ditsatta blad som inte tålte den minsta vindstöt. Det fanns några äppelträd och en syrenbuske som inte låtsades om att den var gammal och skranglig. Var vår klämde den fram några tunna klasar. Torpargubben hade varit svår på busken, han hade försökt pinka ihjäl den. Detta skändliga tilltag misslyckades dock. Sen gubben gick bort, repade sig busken kvickt till gummans stora förvåning. Hon trodde då att buskar precis som folk, hade sina periodiska krämpor.” Läsningen är en njutning då Elsa Maria Otto blåser in frisk luft och humor i kvalmet. På köpet får läsaren också en stor portion kulturhistoria från 1800-talets första hälft i Oskar. Det fanns rika bönder men de flesta var fattiga men värre tyckte Emma att det var i staden vid sitt första besök där: ”Men Kalmarborna såg bedrövliga ut. Så många halta och vanskapta, som en flock inavelsgrisar. Och de bar sig inte åt som folk heller. På ett ställe råkade hon titta in genom ett fönster, och där satt flera personer kring ett bord och åt, och de stoppade maten i munnen med en pytteliten hötjuga. De använde inte fingrarna som vettiga människor, de liknade en flock djävlar hon sett i en andaktsbok. Alla djävlarna stack sina hötjugor i ett människohjärta.”
Men det var lika illa i Oskar:
”Nu var matleda inte något fattigfolk hade möjlighet att ståta med. Pigor och drängar och backstugufolk var magra, inte av fri vilja, utan av ond nödvändighet. Ingen tvekan om var de hörde hemma. Om någon av dem skulle fetma skulle det väcka undran. Att vara fet under knappa omständigheter var inte tillrådligt – det kunde tyda på att man var tjuv. Funderingarna blev heller aldrig stora i den dävna backstuvärlden och rörde sig mest om mat för dagen, födelse och död. Det sista inte minst viktigt, för innan gällde det att bereda sig, så att man kunde krångla sig in i himlen.” Emma och Elias fick en sinnessvag dotter som femton år gammal våldtogs och födde en flicka. Dottern Maria dog fyra år senare och Emma och Elis fick ta hand om lilla Kajsa. Socknen ville ta henne ifrån dem då den fruktade fredlöse Köhlmanna-Pellen ansågs vara fadern men ”stämmans deltagare visste att det knappast skulle gå att skaffa fosterföräldrar till ett barn som misstänktes ha en tolv mans mördare till far”. ”Karlavagn utan hjul” heter den andra delen av Elsa Maria Ottos trilogi om livet i 1800-talets Oskar. Titeln anspelar på ”Kallvagn” som i folktron stod för Tors dvs Den gamles hem. Och folktro och skrock förföljer folket även i den här romanen. Det är 1860-tal och nödåren står för dörren. Emma och spirhuggaren Elias har blivit gamla.
”Man hade nu kommit i gökgället. Våren höll en rasande fart. Den kramade träden, så att de blev gröna över en natt.” Då somnade Elias in för gott. ”Kistmakaren kom med en ulltråd och mätte den döde. Nyss hade han gjort en kista åt en ännu levande karl. Han hade ännu känslan av det torra träet i huden. För säkerhets skull ville mannen prova sin kista – och så var den för trång, och han fastnade. Kistmakaren hade glömt att mäta med ulltråden. Sorgligt var det att Emma inte hade något att betala med.” ”Året därpå gol göken på bar kvist. Det betydde ofärd för mången mö. Noaks ark, ett lågt moln, stod tvärs över åkrarna och stängde nederbörden, och då blev det några torra, varma veckor. Pigorna gick i hagarna, och efter en tid blev en och annan tjock, vilket inte hade hänt om det regnat. Så orsakade Noaks ark både torrt väder och fruktsamhet.” Emmas dotter Kajsa växte upp i backstugan. ”När det blev skoldags för Kajsa, hade socknen ännu ingen skola. En lärare gick omkring och undervisade. Han hade hela alfabetet från a till ö i käppen, som kallades Fridstöraren. Med skräck och undran talades om denna käpp ute i backstugorna. Den allvetande, den allsmäktige. Den stod aldrig på de fattigas sida. Bondmororna skickade smör och sötmjölk med sina ätteläggar till skolläraren. Belåtet sänkte han sin mun som en katt sin nos i den söta mjölken, sörplade och blev mild i sinnet, ty goda gåvors givare skall man inte stöta sig med. Där var Emil med flottgåsen. Hans mor smälte grävlingar, men Emil låtsades att han hade grisflott på brödet. Ingen fick dock komma nära honom för den avslöjande lukten. Emil åt i ensamt majestät.
Pink-Stina kunde inte hålla tätt. Någon mat hade hon aldrig med sig, men hon drack mycket. Hon var inavel. Många hade bara en bit torrt bröd eller några kokta potatisar med skalen på. De brödlösa bluffade med bark i knytet. Men en flicka med flätor och vältvättade öron hade nästan var dag stekta ägg och fläskskivor och hon bläddrade i smörgåspaketet som i en postilla. De andra ungarna strök kring henne, vädrande som lystna katter.” Kajsa lärde sig fort att läsa och gjorde ett språng på samhällsstegen när hon gifte sig med Jacob i Danielsgården och lämnade backstugumiljön.
”Aldrig hade en bonde i Mortorps kapellbygd gift sig med en backstuflicka förut. Kärleken är inte nog som hemgift…Kajsa log till och med när prästen frågade henne, om hon ville taga denne Jacob Danielsson till sin äkta man. Jajaja, det ville hon. Man känner, att han är den rätte, om man väntar sig bara glädje av honom.” Så blev det nu inte. Jacob föll för andra frestelser. Kajsa fick också slåss för sin ställning som matmor på gården, både mot en oförstående svärmor och den lömske slaktaren Saron och dennes vackra hustru, den åtråvärda Liljan. Jacob uppsökte andra kvinnor. ”Kajsa förbittrades. Kvinnor blomstrar av kärlek och vissnar genom den. Kvinnolycka är kärlekslycka. Men ve den genom vilken förförelsen kommer – förföraren kanske inte anar att det finns något som är tyngre än kvarnstenar.” Kajsa fortsatte att bära huvudet högt och vägrade sturskt att vika för alla oförrätter. Det är en stark skildring av människornas kamp i ett samhälle satt under stark press under nödåren efter att Oskar bildat egen församling 1847 och fick sin kyrka 1870.
”Varför blommar inte jungfrulinet” är den avslutande delen om livet i Oskar – nu under missväxtåren 1867-68.. Emma har blivit gammal. ”Innan Emma visste ordet av var hon kärring. Eftersom hon inte hade något hull, såg hon dubbelt så gammal ut. Det var många rynkor och glest hår. Bröstet sjönk in och ryggen kutade. Hon hade ont i fötterna och hon tyckte själv att hon var en stackare, men hon blev förargad när någon annan påpekade det.” Trots sitt eländiga tillstånd tar Emma sig an den hemlöse pojken Elias och en förment släkting – Mia – dyker upp liksom ett rånmord på en bondkvinna som haft några silverskedar i sin röda kjol. Dotterdottern Kajsa fortsätter sitt ensamliv och hälsar på i Emmas stuga emellanåt. ”Kajsa öppnade den tunga dörren till kulan. Elias satt vid hällen och gjorde ingenting, och Emma vilade i sängen. Det var något egendomligt med pojken. I många år hade han väntat på skägg, men det växte långsamt, och han förklarade att det tog på krafterna. Han var nu trettiofem men såg ut som tjugo. I kjolar skulle han ha varit oemotståndlig.” ”Missväxten bredde ut sig i människornas själar, det var det värsta. Folk blev rådlösa, men Kajsa hade inte så mycket ont av det. Hon hade långa stunder av denna förtröstan – mest ute i Guds fria natur, hållande barnet vid handen. Himlen, mörk som jorden, överskuggade den, men hennes ljus inre trängde igenom skuggorna.” Hennes man Jacob är också rådlös men dras som en magnet till den vackra Ulrika i Madesjö. ”Jacob trevade sig fram till ingången på husets framsida. Han lyckades undvika krusbärsbuskarna. Innanför dörren krånglade nu Ulrika med bommen. För att den inte skulle gnissla, gned hon den med en fläsksvål. När hon öppnat, fattade hon honom med båda händerna och drog in honom. Hennes händer var fortfarande flottiga. Men han kände att de också var fuktiga. Hon ledde in honom i kammaren och hängde kjolen på nytt för fönstret.” Han lyckas inte slita sig från Ulrika men när hon blir med barn blir han livrädd att hennes far ska hämnas och han driver omkring som en fredlös Köhlmanna- Pelle. Folket i bygden hade dock värre saker att bekymra sig om. ”Året 1867 regnade det sjutton veckor i sträck på en del platser i Småland, och där kunde inte skörden bärgas till den fjärde bönsöndagen, då tacksägelser för årets gröda skulle hållas. Det fanns inget att tacka för. Det såg ut som om marken sjunkit under regnets tyngd. Jorden gav stenar i stället för bröd. Men i Madesjö beskyllde prosten Sandberg sockenborna för bristande flit”. ”För backstusittarna blev islandsmossan räddningen. De kallade den för brödmossa. När den plockats och rensats, stöptes den i fyra dygn i kall byklut för att bli fri från sin beska smak... Sedan bakades det till bröd, men detta blev så skört att det ramlade från stången”. Året efter blev inte bättre. ”Det fanns ingen potatis, inget mjöl att komma över. Till och med råttorna drog slokörade till skogs mycket tidigare än andra vårar. Det berättades om gamlingar som var så svaga att de måste krypa omkring, när de tiggde. Det året emigrerade tio personer från Oskar till Amerika.” Elsa Maria Otto är en orättvist bortglömd författare. Som gift hette hon Elsa Hazard och bodde i Vimmerby. Hon dog 2001. Hennes romaner utgavs på LT förlag och har idag utrensats från många bibliotek. Men de finns att köpa på antikvariat för en billig peng. Idag är det enkelt att finna dem på nätet. Det kan ge dig en chans att upptäcka ett stort författarskap med rötter i Oskar.
Elsa Maria Ottos produktion: 1934: Liv och leverne i Brakebo: humoresker och bygdebitar 1965: Det växte ett träd i himlen 1970: Vit mans skugga 1971: Fjärilen i ditt öga 1972: Himmelrikets vägar (av Viktor Viktor) 1972: Ändå blommar träden 1973: Övermakten 1974: Nedom månen 1976: Karlavagn utan hjul 1979: Varför blommar inte jungfrulinet 1979: Kanelträdet 1988: Lik Katten 1991: Såkornet’
Lars-Åke Joabsson
Oskars kyrka
Det område som idag utgör Oskars församling kallades ursprungligen Mortorps ”skogsbygd”, eftersom området hörde till de mindre befolkade delarna av Mortorps socken. Under 1700-talets första hälft, sannolikt på 1730-talet, byggdes här ett kapell benämnt Mortorps capell och under senare delen av samma århundrade börjar dokumenten tala om ”kapellförsamlingen”. År 1847 blev församlingen egen kyrksocken med namnet Oscar, inspirerat av den dåvarande regenten, och fick egen präst.
Oskars kyrka började byggas 1870 och ersatte då ett kapell från 1770-talet. Kyrkan invigdes 1872 av biskopen i dåvarande Kalmar stift Paulus Genberg. Den har genomgått flera reparationer, bl.a. 1953 då kyrkan elektrifierades samtidigt som själva kyrkorummet förminskades. Oskars församling tillhörde först (efter 1847) Mortorps pastorat, ingick senare i Karlslunda-Mortorps-Oskars pastorat och är från 1977 kunten till Madesjö (nu Nybro) kyrkliga samfällighet. Sedan 1969 utgör Oskars församling en del av Nybro kommun.
Lennart K Persson
Se vidare Lennart K. Persson: Oskars kyrka och församling. Historia och nutid. Nybro 2008. (distribution Oskars församling)
