Författare: Mats Johansson

Hälleberga kyrka

http://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4lleberga_kyrka    http://www.gullaskruv.se/forr/kyrkan.htm

Den nuvarande kyrkan uppfördes 1978 på platsen för en äldre brunnen kyrka.

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 – Uppförd 1819-1820 som ersättning för en medeltida träkyrka. Beslut om nybyggnad hade tagits 1797. För byggnadsarbetena svarade en murmästare Höglander, Älghult och byggmästare Carl Palmgren, Lenhovda. Kyrkan uppfördes efter lokalt upprättade ritningar, som delvis blev omarbetade på ÖIÄ av Per Wilhelm Palmroth 1818. Invigningen förrättades 1821 av biskop Ludvig Mörner. Byggnaden förstördes helt genom brand 1976 och ersattes 1979 med en ny träbyggnad på samma plats.

PLAN OCH MATERIAL – Korskyrka, grekisk korsform, med utbyggd sakristia i öster och torn i väster. Ingångar fanns i tornet, södra korsarmen och på sakristians sydsida. Planen överensstämde med en av de osignerade och odaterade ritningarna samt 1818 års ritning förutom beträffande sakristieingångens placering. Väggarna var uppförda i liggtimmer och reveterade och kalkstrukna. Slätputsade tunna hörnlister och omfattningar. Till och med 1880 var kyrkan endast brädfodrad. Spåntak.

EXTERIÖR – Exteriören återgick främst på 1818 års ritning. Den var föga förändrad före branden förutom utbytet av väggbeklädnaden.

INTERIÖR – Kyrkorummet var delvis förändrat genom 1942-43 års renovering. Då tillkom en klassicerande altaruppställning med altartavla av Simon Gate med motiv från Jesu bergspredikan, som ersatte den ursprungliga, enkelt inramade altartavlan ”Kristus sovande i skeppet omgiven av lärjungarna”, målad av kapten Salomon Andersson år 1826. Såväl altarring som läktarbarriär och bänkinredning härstammade i princip från samma renovering. Predikstolen med rund korg, smyckad med lisener och förgyllda ornament, var från kyrkans byggnadstid eller strax därefter. Orgelfasaden, utförd 1851 av Johannes Magnusson, Lemnhult, återgick på en ritning av Abraham R Pettersson.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Hälleberga

Hälleberga socken, minst 600 år

Vi kan börja med att konstatera: Ingen vet hur gammal Hälleberga socken är, hur gammalt namnet Hälleberga är eller hur länge det bott folk inom socknens gränser. Fornlämningar och vissa lösfynd tyder på, att det bodde människor inom socknen redan under yngre stenåldern, d v s för ca 4 000 år sedan. Vi vet dock, att Hälleberga som socken omnämns skriftligt första gången år 1395, d v s för drygt 600 år sedan.

Då regerades Sverige – och f ö hela Norden – av drottning Margareta. Faran för en tysk erövring bidrog till de nordiska rikenas enande år 1389 och fick sin organisatoriska utformning år 1397 i Kalmar, i den s k Kalmarunionen. Som en liten kuriositet, i detta sammanhang, kan nämnas, att drottning Margareta år 1391 köpte en gård i Gränö, men vi vet inte om det var i Hälleberga- eller Madesjödelen.

De tidigaste dokumenten.

Det tidigaste, skriftliga belägget överhuvudtaget för någon bebyggelse i Hälleberga socken är från år 1334, där Fröneskruv förekommer men anges ligga i Algutsboda socken. Det var alltså under den tid Folkungaätten regerade Sverige. Den 3-årige Magnus Eriksson hade valts till kung 1319 men red inte sin Eriksgata förrän 1335. Från 1300-talet finns f ö ytterligare en Hällebergagård dokumenterad, nämligen Drottninghult, år 1354.
I pergamentbrevet från den 24 januari 1334 står bl a att läsa, att ”Riddaren Stefan Röriksson på allmänt ting bytt bort två öreland i Fröneskruv på Skritstenmo (Gråstensmon) i Algutsboda (numera: Hälleberga) socken till Sigge Johansson av Kingre samt att Sigge pantsatt dessa två öreland i Fröneskruv för 38 mark 2 öre penningar, som han lånat av Herr Stefan.” Brevet från den 17 april 1354 är ett gåvobrev där ”lagmannen i Tiohärader, riddaren Nicholaus Thuresson, giver till Nydala kloster sin gård i Drögninghahult (Drottninghult) samt därtill en halv marks kornränta, två oxar och fyra kor, allt som själagift för sig och sina båda avlidna hustrur, Ingrid och Margaretha.” Det tredje brevet från den 27 januari 1395 är också ett gåvobrev. Det är riddaren Sten Stensson som ”ingiver med sig till Vadstena kloster alla sina gods i Algutzbodha, Haelghabaergha och Ekebaergha socknar.”

Skriftliga dokument från äldre tid.

Att vi idag har dåligt med skriftliga dokument från äldre tid har många orsaker. Den främsta och mest tragiska inträffade när kung Karl XI stod lik år 1697 på Kungliga Slottet, Tre Kronor, i Stockholm. Slottet, som bl a inrymde Riksarkivet, brann ned till grunden. Därmed gick massor av värdefulla dokument helt ”upp i rök”. Eldsvådor var en fasa i gamla tider. All uppvärmning och allt ljus kom länge enbart från öppen eld. Pergament och papper brann lätt. Eftersom pergament var tillverkat av renskrapat, ogarvat och glättat skinn, berett av får-, get- eller kalvhud, förstår vi alla, att olämpligt förvarade pergamentsdokument även åts av råttor och möss, blev fuktiga och möglade eller blev solbränt och torkade sönder.

Från senare Medeltiden finns dock flera gårdar inom Hälleberga skriftligt belagda:

I Hällebergas äldsta kyrkoräkenskapsbok för åren 1677–1747, som f ö är mycket svår att läsa och tyda, har jag bl a funnit en bänklängd från 1684 inskriven. Där förekommer ytterligare gårdsnamn som
t ex Björnamåla, Håkens måla, Jordanstorp, Knutsmåla, Munkamåla, Målerås, Mårtensryd, Riveberg, Timmermåla och Trollebomåla. På de främsta platserna i kyrkan, ”herrestolarna”, anges Orranäs och Gullaskruf (säterier). Framme intill väggen fanns också ”Cappelans stol”. Vidare anges: Uthi Högechoret vid Höga Altaret står funten” (dopfunten). Denna torde f ö vara kyrkans idag äldsta, ännu bevarade inventarium från år 1653.

Inventeringar.

I den äldsta kända antikvitets- och monumentinventeringen som gjordes på befallning av Karl XI:s förmyndarstyrelse år 1667 uppger prästen och kyrkans sexmän i såväl Älghult som Hälleberga, att ”är granneligen sökt och rannsakat här och idkeligen frågat dem äldsta, dock alls inga funnit, av tänkvärdighet: av orsak här är mycket stenigt och obruklige skogar”. Pastorn har egenhändigt undertecknat med sitt namn och satt sitt sigill. Därutöver har han skrivit namn och hemvist för sexmännen, vilka undertecknat med bomärke efter sitt resp. namn.

I ett senare brev från år 1829, som finns på Riksantikvarieämbetet, undertecknat av komminister Sellergren, kyrkoherden i Älghult samt kyrkvärdarna från Norrbäck och Kärraboda, angående ”forntida minnesmärkens fredande och bevarande” omnämns vad gäller ”Hälleberga kyrkas tillhörigheter” bl a altartavlan, målad av löjtnant Andersson i Växjö, en ”dopfunt av sten utan fot med påskrift H. Stalénius och G.P.D. samt årtalet 1653, ett sköldemärke tillhörande Silfversparreska ätten, ett krigsvapen med långt träskaft i form av en pik samt ett med kortare träskaft i form av en liten gaffel med korta spett. I tornet finnas 2ne Ringklockor, överst omkring den större en inskription som i avteckning biläggas. På sidan finns i relief en man med korkåpa och gloria över huvudet. Den mindre klockan utan inskription. För övrigt finns intet i historiskt avseende märkvärdigt”, avslutar man brevet.

Det äldsta inventarium vi annars känner till var en kyrkklocka med årtalet 1445 och en sanctusklocka. Denna uppgift finns i boken ”Medeltida träkyrkor” där det också sägs, att år 1770 var den dåvarande kyrkan ”nog gammal” d v s mycket gammal. Den låg på kyrkogårdens SO del och avtecknades år 1817. I Gahm-Perssons samlingar uppges dess längd till 19 alnar, höjden till 21 alnar, bredden 14 alnar och koret 9 alnar i fyrkant. Omräknat till meter blir måtten för långhuset 11,3 x 8,3 m och för det smalare och lägre koret 5,4 x 5,4 m, höjden till taknocken i långhuset var 12,5 m.

Från P. G. Vejdes inventering 1912 resp. en förteckning 1930 i ”Sveriges Kyrkor” av S. Brandel kan som gamla kyrkoinventarier nämnas:

Bibel med träpärmar, 25-35 cm ANNO MDL, d v s 1550!

Krucifix av trä 1600-talet

Timglas 1650-talet

Begravningsvapen död 1676 L. J. Silfwersparre

Värja, förut fästad vid begravningsvapnet

Ljuskrona av malm omkr. 1700

Ljusstakar, 1 par, av mässing 1700-talet

Mässhakar 1691, 1741

Kalkkläde 1768

Gravhäll av gjutjärn död 1769 Caspar Hopenstedt

Straffstock av furu, av okänd ålder, för tre personer

Primklocka av malm Medeltiden – möjligen

Klocka av malm m. inskrift Medeltida

Klocka, enl. inskrift omgjuten 1855 i Jkp

Klocka 1909
Folkmängdsutvecklingen 1760 – 1850

Mellan åren 1760 och 1850 synes folkmängden inom Hälleberga ha ökat med 75 %. Störst är tillväxten i början av 1800-talet. Detta framgår av de statistiska tabeller som prästerna upprättade per den sista december varje år. Tyvärr är Älghult och Hälleberga sammanslagna de första åren varför Hällebergas folkmängd har måst beräknas efter den andel, 30 %, som vi konstaterat i början av 1800-talet.

När det gäller Födda/Döpta liksom Döda/Begravna finns stora variationer mellan åren. Däremot är antalet vigslar relativt konstant. Vad gäller dödsfallen är det särskilt iögonfallande att såväl år 1760 som 1800 utgjorde barn under 10 år 50 % av totalantalet. År 1773 är det något lägre, 44 %, men hela 70 barn har dött under året. År 1835 och 1850 omfattar siffrorna nedan enbart Hälleberga och här utgör barndödsfallen 41 resp. 44 %. Den vanligaste dödsorsaken år 1760 var ”Svullnad i huvud och hals”, 12 fall. Det värsta året, 1773, dog 65 personer av ”Rödsot” och 31 personer av ”Bröstsjuka och Lungsot”. År 1800 dog 12 personer av ”Häftig feber, Brännesjuka”, 9 personer av ”Koppor” och 16 personer av ”Rödsot”. År 1835 dog 9 personer av Lungsot och 8 personer av Slag.

Kyrkoräkenskaperna.

För att få en inblick i socknens (kyrkans) inkomster och utgifter har jag studerat åren 1793 och 1794 lite närmare. Detta är skrivet för drygt 200 år sedan och betydligt lättare att tyda än räkenskaperna ca 100 år tidigare. På inkomstsidan finns Gåfvo-Penningar från många namngivna och en del ej namngivna givare (en givare ”Mäster Trast”, en annan ”Mäster Barck vid gamla Masugnen” ger upphov till följdfrågor om dessa var verksamma i Orrefors eller på annan plats), Testaments- och Bårklädes-Penningar, Collecter vid 13 större helgdagar under året, Böter (för sedlighetsbrott t ex otidigt sänglag eller lönskaläge), Byggningatunnan efter årets Marckegång, Winsädstunnor och Betalte Räntor. På utgiftssidan finns Tvänne Kyrkovärdars årliga lön, Enkehjelp, Oblater för hela året, 3st ½ ankare (en ankare=15 kannor= 39,25 l.) Vin köpt i Calmar, rep. av kyrkouret, urets uppdragande hela året, Klockesträngar, En Inteckning vid Tinget, ett ex. av nya Prot. Psalmboken kallad Förslag till KyrkoSånger, En ny Hufvudbok till Räkenskapernas förande, en ny Lånebok, hvaraf Elghult kyrka betalt hälften, en ny Förhörsbok, vidare utgifter för tillsyn över klockorna och för skrivmaterialer i Kyrkan hela året. Sist är obetalda räntor och utlånat kapital förtecknat. Här kan nämnas, att av totalt utlånade 599 Riksdaler är 200 till BergsRådet Wälborne Herrn Eric Magnus Sjögreen, 166 Rd-32 S. till vardera Capitain Wälborne Herr Cläes Gustaf Lindefeldt på Kopperbo resp. Carl Andersson i Kjerrabo, d v s 89 % till endast 3 pers. medan resterande 11 % lånats ut till 4 andra sockenbor.

Sockenstämmoprotokollen.

Sockenstämmoprotokoll finns för åren 1679-1696, 1700, 1712-1714, 1722, 1725, 1728-1735, 1794-1799 samt för spridda år 1748-1795. Slutligen finns protokoll för åren 1819-1862. Detta är ett mycket omfattande men också intressant material, som det tar åtskillig tid att utforska. Här vill jag därför endast nämna några axplock ur protokollen.

24 juni 1795, § 2: Beslutades, att 25 fattighjon skulle intagas på ordinarie Fattig-Längden att få fattighjälp. Istället för två avlidna intogs två nya fattighjon.

5 juni 1795, § 5: p g a trängseln beslöts, att ombygga kyrkan och att hos ”Högvederbörlig ort” begära ritning till en ny kyrka.

16 September 1797, § 10 (Älghult): I detta protokoll från biskopsvisitationen i Älghult och Hälleberga bekräftas, att ny kyrkobyggnad skall uppföras i Hälleberga.

9 juni 1799, § 3: Beslöt församlingen att nästa höst överlägga angående förestående kyrkobyggnad.

Tyvärr saknas protokoll från detta tillfälle år 1800 liksom för åren fram till 1819, då kyrkan började byggas.

1 oktober 1820: ”Uppvisades och upplästes ett köpekontrakt emellan nämndemannen och kyrkvärden Jonas Carlsson i Rifveberg samt Socknesmeden Olof Strömgren i Mörbylånga på Öland, i kraft varav bemälte Strömgren tillhandlar sig Helleberga gamla kyrka emot en köpesumma 200 Rksgd med villkor att församlingen vid kyrkans nedtagning bidrager med 50 dagsverken. Detta kontrakt blev till alla delar bifallit och fastställt under förbehåll, att gamla kyrkans nedtagning, som bör ske nu i höst, likväl icke får verkställas förrän nya kyrkan bliver så vida färdig, att därutinnan kan hållas Gudstjänst. Gamla klockstapeln, Kyrkogårdsluckan, överblivet trävirke och järnskrot skulle säljas på utlyst auktion. Kyrkans norra del med läktare och flygel uppläts för Fruntimmer och kvinnokön samt den södra för Herrar och mankön. Den västra läktaren, som kantorn har, lämnas för båda könen. Qvinnor på norra delen, män på södra. Beslutades om platstilldelning och årlig framflyttning en bänkrad i kyrkan.”

1 Juli 1821: Till att måla inuti kyrkan antogs målaren Sven Linderberg på Lindehult i Algutsboda.

2 September 1821, kyrkans invigning: Här finns bl a noterat, att beslut om nybyggnad togs vid en allmän sammankomst den 5 juni 1796. Detta beslut bekräftades vid biskopsvisitationen året efter. Det blev då avgjort, att den skulle byggas av sten. Då kostnaderna härför skulle bli högre än vad församlingens tillgångar medgav anhöll man hos Kungl Maj:t och bad att få bygga den av trä istället. Kungl Maj:t beslut den 16 April 1817 ”i nåder bifallen”. Begäran om att få en reviderad ritning fastställd skickades från Överintendentsämbetet till Kungl. Maj:t den 24 februari 1818. När godkännandet erhållits startade arbetet och framskred så, att första gudstjänsten kunde hållas Första söndagen i Advent 1820. Vid invigningen den 2 september följande år sjöngs psalmerna 84 och 305 till instrumental musik. Biskopen invigningstalade, inbjudna präster utförde altartjänsten och komminister Sellergren predikade.

3 November 1822: Efter upprättat förslag av byggmästaren Palmgren till brädfodring av kyrkan förband sig församlingen, att för varje helt hemman leverera 2 ½ tolfter bräder och 25 st ribbor. Bostället Högelycke dock 1 tolft plankor i st f bräder.

25 Maj 1823, § 7: Skiljaktig mening hos församlingen om kyrkans reparationer. Dock lovade brukspatron Barchaeus att med någon Murmästare överlägga om revertering vore prydligast för kyrkan.

28 juni 1825: Beslut om brädklädning igen.

Ett flertal protokoll 1827: Behandlar tornbygge, brädfodring samt nybyggande av sockenstuga innehållande även fattigstuga.

17 December 1827: Beslutades att stämma byggmästare Palmgren vid häradsrätten för att han inte reparerat kyrktaket, vilket av sin egen tyngd sjunkit ned.

27 December 1831, § 2: ”Den av Kungl. Maj:t uti brevet den 23 april innevarande år anbefallda kollekten till en minnesvård över den Nordiska Missionären Ansgarius beslöt Församlingen insamla på nästkommande Trettondedag jul uti ett därtill på Altarringen utsatt Bäcken.”

§ 3: ”Församlingen underrättades om Kungl. Maj:ts ytterligare nådiga Brev av den 1 oktober detta år angående examinerade Barnmorskors antagande och stannade i samma beslut, som förr blivit fattat, att de äro beredvilliga antaga examinerad Barnmorska, allenast Älghults Församling därutinnan vill deltaga; emedan denna Församling är av så litet folknummer, att den icke kan bestrida en dylik kostnad.” Först år 1847 verkar Hälleberga ha fått sin första, examinerade barnmorska, då Anna Gustava Bark flyttar in på Barkeström och där står noterad som Barnmorska.

När jag sitter i augusti 2000 och lägger sista handen vid den här artikeln erinrar jag mig några rader av den hädangångne smålänningen Alf Henriksson. De får utgöra avslutningen:

”Den blickar aldrig framåt

som inte kan blicka bakåt,

den sörjer illa för barnbarn

som saknar intresse för farfar,

den vet föga om rummet

som inte har känsla för tiden,

den tänker föga på andra

som blott lever här och nu”.

Artikelförfattare

Kurt Holmström, Stockholm

 

Håkansson Krååk, Sven

Lästips: Danielsson, Peter Sven Håkansson – en lagens man / Peter Danielsson
2010 Ingår i: Småländska brott : brott och straff i Småland under 500 år. – 2010. I boken Kalmarkriget 1611-1613 från 2011 beskriver Peter Danielsson väsentliga fakta kring kriget mot danskarna.

Danielsson, Peter: Sven Håkansson – En Vasatidens alltiallo eller en specialiserad militär i Hembygdskrönikan 2010 s 51.

Runer Jonsson: ”Spelet” vid invigningen av Sven-Krååk-stenen i Hembygdskrönikan 1998 s 36.

Följande text är hämtad från www.runeberg.org
Projekt Runeberg arbetar på frivillig grund med att skapa fria elektroniska utgåvor av klassisk nordisk litteratur och göra dem öppet tillgängliga över Internet. Artikeln har redigerats för Nybrokunskap.
Historiska Bilder. LXII.
”Majoren på Ebbehult.”
Berättelse från den svensk-danska fejden 1612, af J. O. Åberg.
Ännu vid Carl IX:s död fortsattes fiendtligheterna mellan svenskar och danskar. Gustaf II Adolf, hvilken mottog sitt rike i just ej det bästa skick, såväl hvad beträffade det inre, som också det yttre tillståndet, hade uppbjudit alla sina krafter, för att afhålla fienden från hjertat af riket, och det lyckades honom äfven att, i förening med skickliga krigshöfdingar och den svenska allmogens kraftiga medverkan, något så när lokalisera fejden till gränslandskapen samt till Småland och Öland. Kalmar slott hade, såsom vi veta, genom Kristoffer Somes nesliga dagtingan råkat i danskarnas händer. Från detta fäste, då för tiden det starkaste och mest betydande i Sverge samt benämndt »Sveas nyckel», höllo danskarna den kringliggande nejden försatt i ständig oro, genom att utsända ströfkårer, hvilka, i händelse af motgång, tryggt med sitt rof funno skydd inom slottets murar. Bland den småländska allmogen, i synnerhet i landets norra och östra delar, gå derför ännu den dag, som i dag är, många sägner från denna tid, liksom också namnen på flera ställen angifva, att de fordom varit skådeplats för strider mellan de båda tvistande folken.
Bland den mängd af sägner, med hvilka man kan blifva trakterad, om man lyckas få småländingen att litet mer än vanligt »öppna på språklådan», är nedanstående ännu i godt minne, sådan den förtäljts från far och farfars far och ännu längre bort i tiden. Det var en herrlig eftermiddag på eftersommaren år 1612. Regnet, som vid middagstiden afstannat, hade återgifvit åt blommorna och gräset den friska grönska, som bleknat af ett par veckors oafbruten torka; den friska vinden kändes så välgörande, och det förekom alldeles, som om fåglarnas sånger läto mer jublande.
I Madesjö socken, en af de största i Kalmar län, låg vid tiden för denna berättelse och ligger ännu en vacker gård, benämnd Ebbehult. När stället först bebyggdes, vet man icke med säkerhet, men utan tvifvel skedde det redan i den gråa forntiden, alldenstund åtskilliga minnesmärken finnas, hvilka gifva stöd åt detta antagande.
På denna gård satt majoren Sven Håkansson Kraak, af folket kallad blott Sven »Håkansson, såsom husbonde. Denne »herr Sven», såsom han också benämndes, var en käck krigare, som ofta hade klädt blodig skjorta för fosterjorden. Så hade han till exempel vid danskarnas stormning af staden Kalmar ensam stått i ena porten och med sitt breda slagsvärd en god stund hållit fienderna tillbaka. Afzelius säger också i sina »sagohäfder», att denne Sven Håkansson Kraak troligen var densamme, om hvilken soldaterna sjöngo en visa, börjande sålunda:
”Kapten Kraak
styf och rak
marscherar framför sin tropp
med väldigt hjeltemod . . .”
Antingen det var denne Kraak, som visan syftar på, eller någon annan, så är det emellertid säkert, att majoren på Ebbehult var lika god kämpe för det, och att han fruktade hvarken krut eller bly, hvarken danskar eller polacker. Den ofvan nämnda eftermiddagen satt majoren, enligt sin vana, ute på ett gungbräde bredvid stora trappan. En kort pipa, ur hvilken han bolmade af hjertans lust, satt liksom inkilad mellan de skäggprydda läpparna. På ett litet bord framför brädan stodo fyra ölstånkor af gediget silfver, och dessa anlitades flitigt af fyra munnar, tillhöriga, den ena majoren sjelf och de tre andra hvar sin storbonde från grannskapet. Samtalsämnet var naturligtvis de dåliga och osäkra tiderna.
Sedan majoren stoppat en ny pipa och begrundande tömt halfva ölstånkan, sade han, i det hans ansigte antog en bister uppsyn:
»Det är alldeles, som om någon skulle genomstinga mitt hjerta med spjut, när jag tänker på den erkebofven Kristoffer Some. Hvar finnes i hela Sverge, Norge och Danmark en sådan borg som Kalmare? Ingenstädes, det lofvar jag och svär vid mitt hederliga namn! Och denna borg, som så många gånger gifvit våra fiender blodiga pannor, den skulle nu uppgifvas åt den lömske juten! Måtte förrädaren Some få lida det väl förtjenta straffet för sitt dåd; han är det ärligen värd! »
»Ja, måtte han det», bedyrade en af bönderna. Det är honom vi hafva att tacka för, att tillståndet nu är sådant, som det är», inföll en annan. »Ty hade han ej gifvit slottet danske kungen i handom, så hade vi ej behöft att lida detta.» »Ja», inföll den tredje bonden, »öfver hans hufvud hvilar hvarje svensk mans förbannelse. Jag var för några dagar sedan uppe i Rumskulla, och der må ni tro har det gått hett till i sommar. En flock jutar hade kommit till kyrkan för att plundra, men när de ej fingo så stort byte, som de hade väntat, lade de kanaljerna eld under kyrkgolfvet och tänkte att på sådant sätt förgöra Guds hus. Men rumskullarna, som flytt uppåt landet och der stött på en af konungens höfdingar, kommo öfver juten och gåfvo honom dugtigt på pelsen på gärdet vid Hägelåkra by. Der stupade mer än halfva danska styrkan.»
»Bra gjordt», svarade majoren, i det han förnöjd tog en djup klunk ur stånkan och tecknade åt bönderna att göra detsamma, »men kyrkan hon brann väl upp, hon?»
»Neej. Förunderligt var det, ty den anlaggda elden slocknade af sig sjelf. Och det är ej endast der, som juten blifvit grundligt kringklappad», fortsatte talaren-, »äfven på Skräple ängar har stått ett slag, som ej så lätt glömmes. Det var en hård sammandrabbning, säges det, men der fick dansken också bita i gräset.» »Ja, Gud vare lof för det», utbrast den bonde, som först talat, »jag unnar honom allt det stryk, som han kan få! Det går allt lika hett till nu, som då I var med vid Kalmare, herr Sven!»
»Menar du det, Håkan», sade majoren och log. »Men du skulle bara varit med den dagen, under hvars lopp staden var tre gånger svensk och tre gånger dansk, och jag menar att styfvare svärdshugg icke på länge skiftats, utom då herr Knut Drake på återtåget från Mörbylånga till Borgholmshus pingstnatten i år med sin fänika knektar hejdade den mångdubbelt starkare fienden. Det var i sanning ett dåd, som aldrig skall glömmas.»
»Åh», inföll Håkan, »herr Peder Hammarsköld är häller ingen dufunge, när det gäller att leka blodig svärdslek. Han har bränt juten på fingrarna mer än en gång.» »Herr Peder är en tapper och ärlig fältöfverste», inföll den tredje bonden-, »han är nu på Borkholm (Borgholm) och ger dansken mycket att göra. Juten vill naturligtvis få slottet in, liksom han fick Kalmare, men när herr Peder sätter sig riktigt på tvären, så är han inte god att stångas med.»
»Se der», utropade majoren plötsligt, i det han skuggade ögonen med båda händerna, »kommer inte Per klockare der? Jag tycker, jag vill känna igen hans långa rock.»
»Jo-o», bestyrkte Håkan, »ni ser rätt, herr Sven, det är Per klockare. Han kommer rakt hitåt,”Då reste sig majoren till hälften upp och skrek till en piga, som lopp öfver gården: »Karin, en stånka öl åt mäster Per! God dag och Guds fred», fortfor han, då klockaren, en liten magerlaggd karl, kommit inom hörhåll, »hur står det till i dag, mäster Per, och hvilka tidender medfören I?»
»Helsan, den är Gudi lof bra, men tidenderna äro onda», sade mäster Per, i det han djupt bugade sig för majoren och nickade åt bönderna. »Juten far fram, som om det vore hans mening att göra hela Småland till en ödemark. I förgår hade han huserat i Kläckeberga och Förlösa värre, än vargen i en fårskock.»
»För knäfveln», skrek majoren till, »är han så nära oss, då gäller det att vara på sin vakt.»
»Jag menar, fortfor mäster Per, »att han har ett godt öga till er, herr Sven, allt sedan grälet om Kalmare stad. Han har svårt för att glömma de slängar, som ni då trakterade honom med. Nog skall han försöka att hitta hit, för att helsa på och tacka för gammal bekantskap.»
»Ha, ha, ha», skrattade majoren, som tyckte bra om det sätt, på hvilket mäster Per lade sina ord. »Vill han göra mig den äran, så skola vi se till, att vi må kunna möta honom på halfva vägen. Hvad nytt annars?» Mäster Per svarade, sedan han tagit en djup klunk ur stånkan och skjutit upp den breda mösskärmen ända till hårfästet, hvilket, enligt Håkans anmärkning, gaf honom ett förbåldt förnämt utseende:
»Bara sorgliga tidender från norra delen af landet. Vimmerby ligger i aska och samma öde ämnas åt Eksjö. Men», fortfor han, i det en blixt af glädje sköt fram ur hans små ögon, »dugtigt med stryk har han också fått, sedan han utfört sitt otäcka dåd med Vimmerby. Ej långt från staden, vid ett ställe, som nu har fått namnet Juteliden, hade bönder och drängar rotat sig tillsamman och gjort två stora bråtar tvärs öfver den väg, som juten skulle gå. När han nu kom och hofverade sig öfver det byte, som han tagit, så frambröto de våra och den, som talade om affären för mig, sade, att knappt tio danskar kommo undan. Det gjorde riktigt godt i själen att höra», slutade den hederlige klockaren, i det han tömde sin stånka.
»Mera öl», ropade majoren, i det han förnöjd vred sina väldiga, grå knäfvelborrar. Ölet kom fram, sinnesstämningen blef efter hand mer lifvad, den ena historien aflöste den andra, och värden höll just som bäst på att förtälja om stormningen af Kalmar stad, ett ämne, som han med förkärlek höll sig till, då åsynen af ett tjockt dammoln ute på vägen kom honom att stanna. Sedan han en stund noga betraktat molnet, som hastigt närmade sig, utbrast han: »Jag trodde först, att det var juten, men nu ser jag, att det är en ensam ryttare -men –men -bedrager mig inte mina ögon, är det inte Niklas, min stalldräng, och Brunte, min bästa häst, som fara fram, som om Hin och hela hans anhang vore efter dem? Annamma och regera», skrek han till och blef röd af förargelse, »han skall få för att rida, den ekmenskade strykern! Hvad sju hundra millioner rödglödgade kanonkulor ta’r du dig till?» röt han förgrymmad, när drängen utan vidare krus satte öfver den stenmur, som skiljde gårdsplanen från gatan, »dig skall väl–-
»Juten kommer», skrek drängen, under det förskräckelsen tydligt stod att läsa i hans anletsdrag. Det är en trupp ryttare, och jag skulle aldrig hunnit undan dem, så vida inte Brunte varit snabbare, än danskens hästar. Det var knappt en mil härifrån, som de förlorade mina spår.»
»Juten, juten», ropade alla öfver lag. »Då äro vi förlorade, ty han ger ingen pardon.» »Bäst att ge sig af åt skogarna med ens», utlät sig Håkan nedstämd. »Gud förbarme sig öfver oss!» bad mäster Per andäktigt och med händerna sammanknäppta öfver magen. »Jaså, den fördömda kanaljen vill helsa på oss, ma’-sjöboar, också!» skrek majoren till och stampade i marken, så att sand och småsten yrde omkring honom.
”Bege oss af åt skogen, säger du, Håkan! Nej, se det blir då inte af, så länge jag har en enda arm i behåll! Niklas», ropade han rned så dundrande stämma, att drängen hoppade till i förskräckelsen, »tag Svarten och rid omkring till grannarna och säg, att majoren på Ebbehult befaller dem, att beväpna sig och genast samlas vid backarna här emellan och Fagerbro. Men qvick skall du vara, annars – – – »
Drängen försvann som en pil och många minuter gingo ej till ända, förrän han ånyo sprängde öfver stenmuren, denna gång på en uthvilad häst. »Är det edert allvar, herr Sven, att möta hårdt mot hårdt?» sporde Håkan och såg tviflande ut. »Ja, det har du ju hört. Gån I hem och tagen med eder så mycket folk, som I kunnen samla, och försticken eder på båda sidor om Fagerbrobackarna, men rusen ej fram förr, än I fån höra ett pistolskott-, då är tiden inne.»
»Än I sjelf då», frågade mäster Per, i det han gjorde förtviflade ansträngningar att hålla modet uppe-, »hvad ämnen I göra?»
»Det fån I ej veta nu, mäster Per», svarade han i blidare ton. »Jag har uppgjort en plan, och om den lyckas, skall den jutska truppen aldrig mer återse Kalmare slott.»
Den danska styrkan, som bestod af närmare femtio man, red i sakta mak fram på en af de häradsvägar, som löpa mellan Kristvalla och Madesjö kyrkor. Hvar den tågade fram, betecknades vägen genom brända hus och flyende menniskor. Truppens långsamma marsch kom sig dels deraf, att hästarna efter två dagars ansträngningar voro nästan uppgifna af trötthet, dels deraf, att så litet som möjligt skulle undgå de rofgirigas uppmärksamhet.
»Jag har befallning, sträng befallning, att bränna hvar enda koja, stode hon än tom och lutade till sitt fall», sade truppens anförare, en ung man med ett spotskt uttryck i sitt ansigte. »Ingenting annat än obeveklig hårdhet biter på dessa småländingar. Ja», fortsatte han, i det en blixt af hat lyste i hans mörka ögon, »jag skulle ingenting högre önska, än att jag finge, såsom kung Kristian II fordom lär hafva sagt, hugga en hand och en fot af hvarenda svensk bonde-, sedan skulle nog det här styfsinnade slägtet falla till föga. Men äro vi ej framme vid Ebbehult snart?» »Ah, det lär vara en styf mil dit ännu», genmälde underofficeren. »Jag har visserligen icke varit här på länge, men tycker mig finna, att – – -»
»Du må finna hur som hälst», afbröt befälhafvaren i skarp ton, »så måste du ändock taga rätta vägen, så framt du vill ha’ ditt hufvud i behåll. Ty jag måste utkräfva en blodig hämnd på Sven Håkansson Kraak. Han är min broders baneman, och det blef han vid stormningen af Kalmar stad.» »Det säges, att majoren på Ebbehult, såsom folket kallar honom, är en mäkta styf karl», invände sergeanten långsamt. Ett föraktligt leende spelade kring den danske fänrikens läppar, då han svarade: »Han må vara hur styf som hälst, så måste han likväl nu bita i gräset. Ty hvem kan motstå våra segrande vapen? Är icke hela landet i våra händer? Äro vi ej herrar här? Dessa smålandsbönder skola piskas, till dess de krypa vid våra fötter!»
Han hade knappt hunnit få dessa öfvermodiga ord öfver läpparna, då ett skott brann af inifrån skogen. Den svenska kulan slungade en af ryttarna hals öfver hufvud ner i det djupa, af vatten fyllda, diket. Fänriken skummade af raseri allra hälst som en andra kula gjorde en annan ryttares häst obrukbar. »Sätt efter de lömska kanaljerna!» skrek han med hela styrkan af sin röst. »Ingen enda får komma undan.»
Men de båda bönder, som från ett tätt snår sändt juten sin varma helsning, kommo utan svårighet undan och ilade, så fort de förmådde, mot backarna vid Fagerbro. Sedan ryttaren, som genast uppgifvit andan, blifvit nedmyllad tillsamman med den skjutna hästen, och sedan ett litet i närheten liggande torp blifvit påtändt, skyndade sig de danska ryttarna, jublande vid åsynen af de sprakande flammorna, fram mot sitt mål.
De ofvan nämnda backarna mellan Fagerbro by och Madesjö kyrka voro vid tiden för vår berättelse ganska branta och belamrade med en myckenhet sten, som gjorde, att färden uppför dem var förenad med många svårigheter, isynnerhet om man begagnade vagn. På ömse sidor om dessa backar lågo tjocka skogar, som väl tilläto en fiende att der hålla sig dold i det längsta. Det var ungefär en half timme före solnedgången, som en ensam vandrare tog plats vid början af den längsta backen. En skroflig gråsten tjenade honom till säte. Mannen var alldeles höljd i lumpor. På ryggen bar han en tiggarpåse, medan han stödde sina armar vid en grof knölpåk. Han satt en stund obeslutsam, om han skulle gå längre bort eller stanna qvar och somoftast hörde man honom frammumla dessa ord: »Tänk, om de tagit en annan väg! Hej, det står icke till, ty en annan sådan finnes ej. De måste komma hitåt.»
Länge hade icke tiggaren suttit på sin ensliga plats, då han förnam ljudet af hästfötter. Han reste häftigt upp det mot bröstet nedsjunkna hufvudet; hans blickar glödde af en varmare eld, och händerna knöto sig nästan omedvetet. »Det är de» mumlade han. »Måtte lyckan nu stå mig bi!»
Vid dessa ord började han att vagga fram och åter med kroppen, samt tog på sig en så bekymrad min, att officeren för den danska truppen, som ändtligen hunnit så långt, utbrast, då han kom tiggaren nära:
»Hör du, gubbe, du är allt mycket hungrig, du!» Tiggaren for upp och syntes helt förskräckt, då han varseblef jutarna.
»Ack, goda herrar”, stammade han med jämrande stämma, »fågeln i sin frihet har det mycket bättre än jag. Hunger och törst har jag fått erfara, och jag minnes ej, när jag sist låg under tak.»
»Ja, du ser verkligen jämmerlig ut», sade den danske officeren, i det han med ett visst medlidande betraktade tiggar-gubben. »Men, hör du: känner du till Sven Håkansson på Ebbehult?»
»Tror jag det, nådig herre, ty jag kommer nyss derifrån.» »Då känner du vägen dit?» »Ja, lika väl som vägen till kyrkan, för si, jag är barn-född i den här trakten.» En blixt af skadeglädje lyste i officerens ögon, då han hörde dessa ord.
»Se der har du en god handpenning», sade han och kastade en liten börse framför tiggarens fötter. »Visa oss nu vägen till Ebbehult; vi vilja språka en smula med majoren.»
Tiggargubben lutade sig ned för att upptaga börsen. Härunder mumlade han för sig sjelf: »Början är god, måtte slutet också blifva lika bra!» Marschen fortsattes, men den gick mycket långsammare än tillförne, ty vägvisaren var nästan ända till ytterlighet halt och uppgifven af trötthet, så att han knappt kunde gå. Sedan den danske officeren en stund åsett tiggargubbens haltande gång och hört på hans djupa suckar, förlorade han tålamodet.
»Sätt dig upp bakom mig», skrek han, »men håll dig väl fast, så att du inte tumlar af, för då – – -» Han fullbordade ej meningen, men en hotande åtbörd åt venstra sidan sade lika mycket som ord.
”Gud bevare nådig herr’n», pustade tiggargubben, i det han med största svårighet kraflade sig upp bakom officeren. ”Jag ser nu, att det är en svart osanning, som man utspridt om dansken.”
”Hur lyder den?” sporde officeren och påskyndade marschen.
”Jo, man säger, att danskarna äro så hjertlösa och grymma, men det slår då icke in på er, ädle herre! Gud vet, när jag skulle hunnit fram till Ebbehult, om ni ej bevisat mig denna tjensten. Måtte – – -n
”Ja, det är bra, det der, gubbe”, afbröt officeren otåligt. ”Säg mig nu, hur majoren har det. Har han mycket folk hos sig?”
”Nej, det vet jag då, att han inte har”, svarade tiggaren, som började blifva allt mer munvig. ”För nära en månad sedan skickade han nästan alla sina tjenare upp till bondehären i norra Tjust och nu lefver han i ensamheten. Men, herre”, fortfor han, ”I ämnen, som jag ser, helsa på honom.” ”Ja, jag känner honom sedan lång tid tillbaka”, svarade dansken. ”Jaså; ja, han är visst icke hemma för närvarande.” ”Hvar är han då?” sporde dansken i befallande ton. ”Jo, i morgse såg jag honom gå ut på jagt.” »Så-å, hvad villebråd är det då, som han jagar?” ”Kan ej så noga veta. Men här i trakten finnes godt byte för en jägare, har jag hört sägas. Se, förhållandet är, att majoren är vän till ett godt bord, och så ofta han kan komma öfver något vildt, så försummar han det icke. Men”, slutade han, ”det kan ju hända, att han är hemkommen nu i draget, och då bjuder han er nog på ett gästabud, ty det är en välvillig man, som gerna ser gäster hos sig.” ”Tviflar dock på, att han så gerna ta’r emot mig och mitt följe”, tänkte dansken. Högt sade häri:
”Ha’ vi långt qvar af vägen?” ”Åh, nej, nådig herre”, svarade tiggaren. »Vi äro nu på krönet af första backen, som ni ser. När vi få rida öfver den andra, som är något mindre än denna, så ha’ vi en knapp fjerdedels mil fram till Ebbehult. Ni kommer just lagom till måltidsdags, nådig herre!” ”Ja, och det skall blifva en måltid efter mitt sinne”, sade dansken i öfvermodig ton. ”Eller också efter mitt”, tänkte tiggargubben, i det han trädde högra handen innanför den trasiga jackan. »Jag har här ett villebråd, som man ej får så bra inom skotthåll alla dagar.” ”Bor du vid Ebbehult?” sporde officeren efter några minuters tystnad. ”Inte just det”, svarade tiggaren, i det han såg sig tillbaka på de ett godt stycke bakom följande danskarna »men mycket nära. Jag gör mina vissa dagsverken åt–––––”
”Dem har jag icke med att göra”, afbröt officeren, i det han drog fram en liten pipa, för att gifva signal åt sina ryttare. »Du är alltför frispråkig, du, och sådant tål jag icke.” Med dessa ord förde dansken pipan upp mot läpparna, men hann icke blåsa sin signal, förrän ett skott small, och han rullade liflös ned på marken. I samma ögonblick afkastade tiggaren sina lumpor, slungade knölpåken in åt skogen och satte hälarna i springarens sidor. I stället för den jämmerlige tiggargubben bar nu hästen den kraftige Sven Håkansson Kraak, och i stället för knölpåken, glimmade nu ett väldigt slagsvärd i hans hand. Den afskjutna pistolen hade han åter stuckit in i bältet. Knallen af pistolskottet hade knappt bortdödt, när de på ömse sidor om vägen gömda bönderna rusade fram. Danskarna trängdes samman och föllo hoptals för småländingarnas hugg och skott. Några kommo visserligen undan för tillfället, men tvungos ned i ett bredvid liggande kärr, der de jämmerligen omkommo.
När solens glödande skifva försvann bakom de vestra skogarna, var striden slutad. Majoren, som sjelf varit den förste i handgemänget, förde derefter sitt folk till Ebbehult och i dess salar dukades nu upp ”allt, hvad huset förmådde» och det ville ej säga så litet.
”Var inte min plan god?» sade värden fryntligt. ”Det var omöjligt för juten att tro, att tiggaren och majoren på Ebbehult var en och samme person.» »Förträfflig, beundransvärd!» inföll mäster Per och bugade djupt. »Den planen skulle ingen annan kunnat göra efter.»
Sven Håkansson Kraak log förnöjd och hade just ett tal på tungan, då Håkan inföll: »Och eftersom Gud så underligt räddat oss, så tycker jag, att vi borde kalla de der backarna för jutebackarna till evig påminnelse om denna dag.» »Och kärret, i hvilket de sista danskarna fingo sin graf, för jutekärret», sade mäster Per. »Alldeles så!» genmälde majoren. »Låtom oss nu vara glada, ty ni kunna vara förvissade om, go’ vänner, att långa tider skola gå om, innan juten vågar helsa på oss.» Och ännu i denna dag bära Jutebackarna och Jutekärret vittne om denna strid och om den käcke majoren på Ebbehult.