Denna text har överförts från bokform till digital text genom optisk läsning och kan innehålla läsfel.
NYBRO BRUNN OCH BADANSTALT
1883 18/6 1913
EN ÖVERBLICK MED ANLEDNING AV ANSTALTENS
30-ÅRIGA TILLVARO
Den 18 juni innevarande år hade 30 år förflutit, sedan Nybro Brunn och Badanstalt invigde sitt första varmbadhus och därigenom började sin verksamhet såsom offentlig badanstalt. Det har därför synts styrelsen lämpligt alt i samband med årets sedvanliga sommarfest framlägga en kort redogörelse för anstaltens tillkomst och verksamhet, dess byggnader och parkanläggningar m. m.
Den korta tid, som varit anslagen åt utarbetandet, och saknaden av flera för badanstaltens tillkomst och utveckling viktiga handlingar åstadkomma, att följande korta historik måste framträda utan några som helst anspråk på fullständighet.
Nybro i juli 1913.
Badstyrelsen
UR NYBRO KÖPINGS HISTORIA.
NYBRO KÖPING, BELÄGEN 3 MIL VÄSTER OM KALMAR, HAR SITT läge vid den gamla landsvägen mellan nämnda stad samt Växjö och Jönköping att tacka för sin tillkomst. Innan järnvägarnas uppkomst i dessa trakter trafikerades landsvägen av en massa foror, vilka transporterade timmer från skogsbygden norr och nordväst om nuvarande Nybro ned till Kalmar. Då vid denna plats ett par större bygdevägar från väster och sydväst stötte till landsvägen, uppstod här ett viktigt rasteställe, ”pusteställe”, med skjul för dragarna. Före mitten av senast gångna århundrade funnos här emellertid endast några få stugor liggande på Göljemåla ägor.
Snart nog slogo sig många hantverkare och handlande ned här, och dessa anhöllo år 1864 att få bilda en köping. Denna anhållan förnyades i början av följande år genom en underdånig skrivelse, undertecknad av 34 handlande och hantverkare i Nybro. Genom nådigt brev den 3 februari 1865 förklarade Kungl. Maj:t Nybro vara en fri och av stad oberoende köping samt gav samtidigt en del förordningar för den nya köpingen.
Folkmängden var då mycket liten, uppgick blott till 279 personer. När därför köpingen samma år anhöll att jämväl få bliva en egen från moderkommunen Madesjö skild kommun, blev denna anhållan avslagen, trots länsstyrelsens tillstyrkan av densamma.
Det var ett rastlöst och intresserat arbete, som den lilla köpingens invånare utvecklade för att fortast möjligt få sina angelägenheter ordnade: gator utlades, torg planerades, brandväsendet ordnades, förordningar rörande byggnader, rörande ordning och snygghet o. s. v. utfärdades. Stora offer måste köpingen fordra av sina bebyggare, men alla möttes i gemensamt intresse för samhället, och en del offentliga gatuarbeten och schaktningar utfördes genom frivilliga dagsverken av de enskilda hantverkarna utan ersättning, då kommunalkassan ej räckte till. Efter de svåra åren i slutet av 1860-talet blevo tiderna bättre, och på 1870-talet kunde en mångfald arbeten utföras för köpingens behov och på dess bekostnad.
I augusti 1874 öppnades järnvägen mellan Kalmar och Emmaboda för allmän trafik, varigenom förutsättningarna för köpingens utveckling blevo större. De stora timmertransporterna särskilt från nordväst, som förut blott gått igenom Nybro, fingo nu här under ett par års tid sin slutstation, enär timret härifrån kunde forslas på järnväg. Under de närmast följande åren byggdes emellertid en järnväg upp till dessa skogrika trakter nordväst om Nybro med slutstation i Sävsjöström, vilken järnväg invigdes hösten 1876. Redan året efter sistnämnda järnvägs öppnande beslutade man göra förberedande undersökningar i och för anläggandet av en brunns- och badinrättning i Nybro. Denna frågas vidare utveckling skall i det följande behandlas.
Sedan köpingen inköpt vissa delar av Göljemåla, medgav Kungl. Maj:t, trots motstånd från Madesjö socknemän, att Nybro köping från början av 1880 skulle utgöra en kommun för sig. Folkmängden uppgick då till 476 personer. Senare har köpingens område ytterligare utvidgats. År 1890 inköptes 1/8 mantal Kvarnslätt, 1896 1/8 mantal Göljemåla B och 1904 1/8 mantal Göljemåla A, och genom nådigt brev av den 26 mars 1909 hava dessa inköpta områden från början av år 1910 inkorporerats med den gamla köpingen.
Nybro har för närvarande (1913) omkring 2,000 invånare.
Nybro köping har alltså mycket snabbt utvecklats och befinner sig ännu i raskt framåtgående. Tack vare de goda kommunikationerna har Nybro blivit ett handelscentrum för den omgivande trakten. En dag i veckan (torsdag) saluföra traktens jordbrukare sina alster på Nybro torg, och en dag i må¬naden hålles kreatursmarknad, då massor av nötkreatur saluhållas och avyttras. Köpingen har också i följd av sitt läge ett i förhållande till folkmängden mycket stort antal handlande och hantverkare.
Nybro har jämväl en ej obetydlig industri, särskilt träförädlingsindustri. Av betydelse äro också fabriker för tillverkning av leksaker och blecksaker samt tändsticksfabrik, glasförädlingsfabrik och bryggerier. Vid under de senaste åren företagen reglering av de nyinkorporerade områdena hava vidsträckta områden i köpingens östra delar anslagits till industritomter. Under de närmaste åren kommer enligt beslut att uppföras ett större kommunalt elektricitetsverk, som skall i större utsträckning än nuvarande kunna lämna elektrisk kraft jämväl till industriella företag. Genom bekväm förbindelse med Kalmar å ena sidan och södra stambanan å den andra kunna industrialstren lätt utföras, och den nu pågående järnvägsbyggnaden från Sävsjöström över Åsheda och Vetlanda till Nässjö torde nog i sin mån medverka till höjande av köpingens industri och handel.
I kyrkligt hänseende hör Nybro köping till Madesjö församling, vars kyrka är belägen 2 km. västerut, men den bildar sedan år 1895 eget skoldistrikt. År 1903 upprättades i köpingen en privat samskola, vilken från 1905 var 5-klassig. Nämnda samskola omlades år 1911 till kommunal mellanskola.
Efter på senare tiden företagna gaturegleringar m. m. ter sig nu köpingen nätt och prydlig med breda, stenlagda gator med trottoarer, nätta och vackra hus, ofta omgivna av små trädgårdar eller inbäddade i barrskogen. Här och där ser man inne på gårdarna präktiga, högstammiga furor, vittnande om att platsen ganska nyligen varit tät barrskog. En utmärkt gatubelysning med elektriska båglampor bidrager under den mörkare årstiden till platsens trevnad.
En särskild karaktär hava de nybyggda villasamhällena, särskilt vid den s. k. Grönvägen och invid sanatorieskogen. Här finnas små täcka villor, målade i ljusa, glada färger, vilka villor framträda särdeles vackra mot bakgrunden av den mörka barrskogen.
Förutom det sagda bör också framhållas, att Nybro, som befinner sig omkring 90 meter över havet, är på alla sidor omgiven av en härlig furuskog, varför luften är ren och frisk, att köpingen och dess närmaste omgivningar ligga på ren grusgrund, så att alla vägar nästan omedelbart efter regn åter äro torra, samt att riklig tillgång på gott källvatten finnes.
FÖRARBETEN FÖR BADANSTALTENS ANLÄGGNING.
Då Nybro köpings invånare sågo sig om efter möjligheter till köpingens fortsatta utveckling, tyckas de gynnsamma naturförhållandena mycket tidigt hava pekat på Nybro såsom brunns- och badort. Skälen härför sammanfattas i en senare skedd inbjudan till aktieteckning i ett blivande bolag på följande sätt:
”Den stora förmån, Nybro köping åtnjuter att, jämte ett torrt och sunt läge på en högt liggande grusslätt, med frisk doftande barrluft från omgivande furuskogar, inom sitt område äga ovanligt rik tillgång på klart, gott och kallt källvatten, har helt naturligt hos många väckt tanken på att denna plats skulle lämpa sig synnerligen väl för anläggande av en kallvattenkuranstalt i förening med sanatorium. Då nu ingen dylik kuranstalt för närvarande finnes i sydöstra Sverige och Nybro köping på senare tider erhållit goda komtnunikationer genom järnvägsförbindelser med stambanan och städerna Kalmar, Karlskrona och Växjö; så, och då i köpingen redan nu finnes god tillgång på billiga bostäder för blivande kurgäster, utan att särskilda byggnader för detta ändamål behöva uppföras, vilket annars plägar hårt trycka dylika kuranstalters ekonomi, hava köpingens invånare beslutat att, till fördel både för sig själva och kringliggande orter, med snaraste söka härstädes upprätta en tidsenlig och fullständig kallvattenkuranstalt”.
I början av 1870-talet var provinsialläkaren Söderbaum i Kalmar mycket intresserad för anläggande av en badanstalt i Nybro. Man hade redan då funnit en svagt järnhaltig källa i den nu s. k. gamla brunnsparken, en något sank plats strax norr om järnvägslinjen. Här skulle också — enligt vad de gamla berätta — hava funnits ett litet badhus, ett enkelt brädskjul med badkar. Doktor Söderbaum önskade köpa detta område jämte närgränsande mosse och skog för anläggande av en badanstalt, men, då det begärda priset ansågs för högt, blev intet därav, utan anlade doktor Söderbaum i stället en badanstalt vid Kristvalla, en mil nordost om Nybro.
Något senare upptogs saken ånyo, denna gång av den för Nybro och dess utveckling synnerligen intresserade ingenjören A. F. Westerlund. Företaget var dock allt för stort för någon enskild person, varför man tänkte vända sig till köpingen för att intressera denna för företaget eller åtminstone erhålla dess ekonomiska understöd. År 1877 begärde därför de .för saken intresserade, att kommunen skulle anslå 500 kronor till förberedande undersökningar i och för företaget. Detta resulterade i att en kommitté tillsattes, i vilken ingenjör Westerlund blev ordförande.
Efter en grundlig undersökning av möjligheterna för planens realiserande framlade kommitterade i en skrivelse till Nybro köping av den 14 augusti 1879 resultatet av sitt arbete i form av kartor, fullständiga ritningar till byggnader och kostnadsförslag
Detta förslag innefattade, att badanstalten skulle förläggas å det redan då uv köpingen ägda området söder om järnvägslinjen och väster om lands¬vägen mot Kalmar. Radhuset skulle placeras nära invid lan isvägen, med baksidan åt denna, alltså på samma plats, där badhuset senare lades. Läkarebostaden skulle uppföras antingen såsom flygel till badhuset eller mitt emot detta på andra sidan om landsvägen.
Enligt kommittens förslag skulle badhuset beräknas för omkring 400 kurgäster och anordnas för tvenne klassers badgäster. Man hade dock tänkt på ytterligare utveckling av anstalten, varför badhuset var så anordnat, att man utan att ”störa stilen” lätt kunde utvidga det, och ångpanna och maskiner voro beräknade för en väsentligt större badhusbyggnad än den föreslagna.
Denna byggnad skulle förutom de egentliga badlokalerna även innehålla lä¬karens mottagningsrum, kontorslokaler och gymnastiksal.
1 badhuset skulle kunna erhållas alla vid en vattenkuranstalt brukliga bad (karbad, sittbad, bassängbad, kalla, tempererade och varma duschar, ång-
bad, ångskåpsbad, varmluftsskåpbad, romerska bad), ävensom medikamentösa bad (salt-, svavel-, pottaske-, barrextrakt-, kreuznacher-, gyttjebad etc.) samt dessutom sjukgymnastik, massage, elektricitet, inhalationsbehandling, mineralvatten såväl från anstaltens källa (källor) samt andra vanliga naturliga och artificiella mineralvatten.
Förslaget beräknade för badhuset med fullständig inredning och inventarier, brunnspaviljong, läkarebostad med apotek, trappövergång över järnvägen (förbindelse mellan gamla och nya brunnsparken), övriga nödvändiga byggnader, planering, plantering, hägnad ni. ni. en kostnad av 50,000 kr.
För erhållande av detta kapital skulle, enligt kommitteförslaget, ett aktiebolag bildas, i vilket köpingen skulle taga aktier för halva summan samt dessutom till bolaget avstå, så liinge anstalten existerade, erforderligt jordområde, utan någon ersättning. För att erhålla den kontanta summan skulle ett 30-årigt amorteringslån tagas.
Det framlagda förslaget skulle behandlas på kommunalstämma den 18 september 1879. Det var ju att vänta, att det stora företaget skulle mötas med vissa betänkligheter, då köpingen ännu ej var så stor och kraftig, och då andra viktiga kommunala frågor stodo på dagordningen och krävde anslag.
Enligt protokollet från stämman var man allmänt ense om önskvärdheten av en badort, men man ansåg, att tiden för anläggandet då var olämplig, och att kommitten hade tänkt sig anstalten alltför stor. Man fruktade, att den föreslagna badanstalten ej skulle kunna bestå i konkurrens med andra dylika anstalter, vilka hade förmånen av naturskönare och mera centralt läge, vartill komme svårigheten att erhålla de behövliga medlen.
Då frågan om kostnaden helt naturligt var den viktigaste vid frågans avgörande., framhöll kommittens ordförande, ingenjör Westerlund, att kostnads¬förslaget kunde sänkas med 11 000 kronor, till vilken summa läkarebostaden hade beräknats. Behovet av ständig läkare i trakten hade nämligen gjort sig gällande ej blott i Nybro utan jämväl i angränsande kommuner, och redan år 1875 hade Madesjö kommunalstämma beslutat, att kommunen skulle an¬skaffa och tillhandahålla nödig bostadslägenhet, om en distriktsläkare blev stationerad i eller invid Nybro och apotek inrättas där.
Men kommunalstämman beslutade dock, att förslaget tills vidare skulle vila, och badhuskommitten fick i uppdrag att inkomma med förslag till en badanstalt av mindre omfattning eller vidtaga sådana förändringar i det framlagda förslaget, att kostnaderna kunde nedsättas.
Frågan var åter uppe den 27 december 1880, då kommitterade äskade 20,000 kronor av köpingen. Då det ännu ej var utrett, var medlen kunde tagas, blev frågan åter uppskjuten, men den 15 februari 1881 blev frågan avgjord. Enhälligt beslutade stämman att i ett blivande bolag taga aktier för 20,000 kronor, och skulle detta belopp tagas av den vinst, köpingen dels hade innestående och dels kom att få i Nybro spritvaruförsäljningsbolag. Därjämte skulle köpingen utan ersättning avstå till det blivande bolaget, så
länge den nu ifrågasatta brunns- och badanstalten såsom sådan existerade, utan någon ersättning erforderligt jordområde, nämligen hela den s. k. Linnéa-parken och all den mark, som tillhörde köpingen däremellan och järnvägen samt landsvägen, den åkerlycka, som låg mitt för den föreslagna badhus-lokalen på andra sidan landsvägen, den gamla badhusparken med mineralkällan samt alla de vägar, som därtill hörde.
Å en följande kommunalstämma, den 26 april samma år preciserades villkoren något närmare, varvid — för att underlätta aktieteckningen — bestämdes, att å köpingens 200 aktier ingen ränta skulle erläggas, förrän å de övriga (preferensaktierna) erhållits sex procents utdelning.
Sedan ett blivande bolag alltså blivit garanterat för ändamålet lämpligt jordområde och en kontant summa å 20 000 kronor, kunde inbjudan till aktie¬teckning utfärdas. Den 48 juli 1881 utgick inbjudan till teckning av aktier i ett bolag med begränsad ansvarighet och ”med ändamål att i eller vid Nybro köping anlägga och för allmänheten mot avgift tillhandahålla en tidsenlig och fullständig kallvattenkuranstalt med vad därtill hörgir.” Aktiekapitalet skulle vara minst 30 000 och högst 100 000 kronor, fördelade på aktier it 100 kronor.
Inbjudan var undertecknad av ordföranden i Nybro kommunalstämma och nämnd, kamrer N. Simonsson, utsedda ombud för Nybro köping: fabrikör J.
Blomdell, kommissarie C. A. Forsell och smedmästaren A. Olsson, samt ordföranden i kommittkn för de förberedande undersökningarna, ingenjör A. F. Westerlund.
Såsom bilagor till inbjudan utsändes dels intyg angående vattentillgången och dels utlåtande från provinsialläkaren i distriktet.
’Vattentillgången hade undersökts av kaptenen i Väg- och vattenbygg-nadskåren C. H. Öhnell, vilken under högsommaren företagit undersökning, varvid han funnit, att invid platsen för badhuset ur en upptagen provbrunn kunde uppumpas 66 kannor vatten i minuten med en temperatur av + 9 1/2 grader Celsius, ur en annan källa 57 kannor med något lägre temperatur, samt att ymnig tillgång på rent och klart vatten med en temperatur av + 7° C. kunde erhållas från Linnéakällan och från Köpingsbrunnen. Någon vattenbrist var därför ej att befara.
Provinsialläkaren i Kalmar distrikt doktor J. Tengvall intygade, att han insåg företaget bliva av stor nytta för allmänheten, helst någon egentlig vattenkuranstalt icke då fanns i sydöstra Sverige, och att vattentillgången var fullt tillräcklig och hade för en dylik anläggning erforderlig köldgrad, varjämte han vitsordade, att Nybro köping hade ett sunt och torrt läge, och att närmaste trakter däriutill hade ganska rik tillgång på barrskog, växande å högt belägen sandjord, varför platsen lämpade sig väl såsom kurort.
BOLAG BILDAS. KÖPINGEN ÖVERTAGER AFFÄRSFÖRETAGET.
Sedan det för aktiebolaget bestämda minimibeloppet blivit tecknat, hölls konstituerande bolagsstämma den 16 september 1881 under kommissarie
Forsells ordförandeskap, och till detta sammanträde hade enligt protokollet ”aktieägarne talrikt tillstädeskommit”. 302 aktier voro då tecknade. Bolaget skulle benämnas ”Nybro kallvaltenkuranstalts aktiebolag”. Enligt bolagsordningen, som vann Kungl. Majt:s fastställelse genom nådig resolution den 25 november 1881, utgjordes styrelsen av fem personer, av vilka en skulle vara verkställande direktör och även disponent, till dess bolaget fann nödigt anställa särskild sådan. Verkställande direktören, som jämväl skulle vara styrelsens ordförande, valdes för ett år i sänder, men övriga styrelseledamöter för två år.
Den 24 februari 1882 valde bolaget styrelse, varvid till verkställande direktör utsågs kamrer N. Simonsson, vilken nitiskt och förtjänstfullt ledde företaget under de svåra grundläggningsåren och t. o. m. år 1887.
Det var ett stort arbete, som förelåg den nya styrelsen, då det gällde att göra anstalten färdig för allmänheten till nästkommande sommar. Dess åtgöranden för att erhålla lämpliga lokaler och parkanläggningar m. m. skall behandlas i annat sammanhang.
Vid uppförandet av badhus liksom ock av andra byggnader visade sig snart nog, att det tecknade aktiekapitalet var alltför litet, för att anstalten skulle kanna bliva färdigbyggd och erforderliga inventarier anskaffas. Fördenskull beslutade bolaget redan i januari 1883 att ingå till kommunal-stämman ,med begäran, att köpingen ville teckna aktier för ytterligare 10 000 kronor, och denna begäran blev också den 13 februari 1883 enhälligt beviljad. Redan i augusti samma år behövdes mera pengar, varför man ånyo vände sig till köpingen med anhållan om hjälp antingen såsom lån eller såsom fortsatt aktieteckning. Den 22 augusti samma år beslutade köpingen — likaledes enhälligt — att fortsätta aktieteckningen i bolaget med 6 000 kronor. Våren 1884 måste bolaget återigen vända sig till köpingen, som den 23 april beslutade att teckna aktier för ytterligare (om kronor.
De utgifter, som nödvändiggjordes för uppförande av paviljong för restauration, tvingade bolaget att även följande år begära fortsatt aktie-teckning eller lån av köpingen, och genom kommunalstämmobeslut den 20 april 1885 beslutade köpingen att åter teckna aktier för 6 000 kronor.
Genom dessa upprepade aktieköp hade Nybro köping, som redan från början haft aktiemajoritet i bolaget, blivit än mera intresserat däri, och man började arbeta på att köpingen skulle bliva ensam ägare av anstalten. Inköp av enskilda personers aktier kunde ej vara svårt, då någon utdelning aldrig förekommit. Därför föreslog kommunalnämnden redan år 1888 på förord av anstaltens intendent, doktor Brorström, att köpingen efter hand skulle av de enskilda aktieägarne inköpa deras aktier till 1:3 av nominella värdet och således bliva ensam ägare till anstalten för att så mycket mera obehindrat kunna verka för dess vidare utveckling, och kommunalstämman beslutade den 18 december 1888 i enlighet med detta förslag.
I och för tänkt tillbyggnad av restaurationspaviljongen behövde bolaget ökat kapital och begärde därför av köpingen ett lån på 7 000 kronor mot 4 1/2 % ränta. Den 27 september 1893 beviljades visserligen det begärda lånet, men först efter omröstning (104 röster mot 48), men då beslutet överklagades, ehuru det senare fastställdes, begagnade sig bolaget då ej av medgivandet. När å bolagsstämma den 31 mars 1896 upplysts, att inga pengar funnes för bestridande av löpande utgifter, utan att enskild person måst förskottera, beslutade emellertid bolaget att begära utfå det beviljade lånet.
Det visade sig emellertid allt tydligare, att bolagets ställning var sådan, att det ej kunde fortsätta sin verksamhet. Vid år 1900 företagen inventering visade sig, att bolaget jämlikt bestämmelserna i bolagsordningen ej borde fortsätta sin verksamhet, varför, på förslag av köpingens ombud, handlanden A. W. Hultenberg, bolagsstämman den 4 oktober 1900 beslutade, att bolaget skulla träda i likvidation.
En hel del förbättringar måste inom den närmaste tiden göras vid anstalten, särskilt vid badhuset, såsom dåvarande intendenten, docenten K. Petrå, framhöll. Men Nybro kommun, som ju var den ojämförligt största aktieägaren, syntes ej vara böjd att bekosta någon utvidgning eller förbättring av anstalten, därest kommunen ej bleve ensam ägare av densamma. På grund därav och då bolagets skulder överstege tillgångarna med 28 230 kronor 01 öre, beslutades enhälligt den 9 november 1900, på förslag av fabrikör G. Richter, att bolaget skulle upplösas.
Den 20 i samma månad beslutade kom munalstämman, att badanstaltens hela egendom skulle inköpas för kommunens räkning, och att ett nytt första klassens badhus skulle byggas.
På grund av dessa beslut övergick anstalten från början av år 1901 i köpingens ägo, och den 18 november 1901 stadfäste kommunalstämman reglemente för ”Nybro brunn och badanstalt”, ett reglemente, som den 22 december 1903 något modifierades till överensstämmelse med förordningen den 21 mars 1862 angående kommunalstyrelse på landet.
Enligt detta reglemente skola anstaltens angelägenheter förvaltas av en å kommunalstämma utsedd styrelse av fem ledamöter, av vilka en skall vara disponent eller ordförande samt en kamrer, om så finnes nödigt. Ledamöterna i styrelsen väljas för 4 år. Av de valda ledamöterna utser stämman en till ordförande. Denna är såsom verkställande direktör ansvarig för räkenskapernas ordentliga förande, men styrelsens samtliga ledamöter äro gemensamt ansvariga för anstaltens kontanta medel och övriga tillgångar. Räkenskaperna granskas årligen i samband med kommunens allmänna räkenskaper.
Kommunalstämman tillkommer att, sedan styrelsen därtill uppgjort förslag och avgivit förord, antaga intendent, som jämväl skall vara anstaltens läkare, samt bestämma de villkor, på vilka intendenten antages.
Anstaltens skötsel har alltså såväl under aktiebolagets tid som också, sedan köpingen övertagit den, varit anförtrodd åt respektive styrelser. Under några år på 1890-talet hade likväl bolaget och dess styrelse utarrenderat anstalten mot en viss årlig hyra till dess dåvarande badläkare, e. o. provinsialläkaren Th. Brorström. Enligt upprättadt kontrakt skulle arrendatorn mot ett arrende av 1 100 kronor pr år övertaga hela anstalten med byggnader, maskiner, inventarier samt det jordområde, som bolaget disponerade över, men ålåg det arrendatorn att underhålla anstalten, såväl byggnader, maskiner, inventarier som parkanläggningen, samt att återlämna allt i samma skick, i vilket det mottogs, efter inventering och syn. Arrendetiden började den 15 september 1892 och kom på grund av doktor Brorstrims förflyttning att upphöra med år 1896. Dessa år ha emellertid betecknat en tid av raskt framåtskridande för anstalten och betydligt ökad badfrekvens: Byggnaderna förbättrades, inventarier inköptes, och förbättringar vidtogos i park och sanatorieskog, varför bolaget vid arrendetidens slut till doktor Brorström utbetalade inemot 3 000 kronor.
Frågan om anstaltens bortarrenderande har sedan upprepade gånger varit före utan att dock leda till något resultat, och f. n. torde en stark opinion för saken förefinnas bland köpingens invånare. Sedan badanstalten övergått till köpingen, har väl något överskott erhållits varje år, men dock ej större, än att det behövts för anstaltens drift, så att kommunen aldrig erhållit någon ränta på sina i badanstalten nedlagda penningar.
VARMBADHUSET.
Kominittén för de förberedande undersökningarna hade i sitt förslag av år 1879 inkommit med ritningar till varmbadhus och kostnadsförslag,
vilket förslag dock ej godkändes, enär det ansågs alltför dyrbart. Den år 1882 valda styrelsen inbjöd genom annons i åtskilliga tidningar de personer, vilka voro villiga att uppgöra ritningar och kostnadsförslag till badhusbyggnad, att inom föreskriven tid anmäla sig hos styrelsen, och utsågs därvid fabrikör Carl Atterling i Örebro att uppgöra sagda förslag.
Vid bedömandet av det senare framlagda byggnadsförslaget hade styrelsen såsom sakkunnig rådgivare antagit provinsialläkaren i Kalmar, J. Tengvall,
vilken visat stort intresse för företaget och t. o. in., redan innan ritningarna till badhuset voro slutgiltigt antagna, blivit utsedd till anstaltens läkare för 5 år. På grund av doktor Tengvalls flyttning från Kalmar avsade han sig emellertid senare förordnandet.
Vid granskning av ritningarna föreslog doktor Tengvall en väsentlig ut-vidgning av hela anstalten, vilket dock styrelsen ej kunde bifalla, enär kost-
naderna då skulle bliva större än bolagets tillgångar. Men fabrikör Atterling skulle dock redan då uppgöra förslag till anstaltens utvidgning, för den händelse sådan utvidgning skulle visa sig behövlig. Bygganadsförslaget blev så antaget, men kort därefter beslutades, att en del av den föreslagna tillbyggnaden skulle utföras samtidigt med övriga delar av badhuset. Ingenjör J. Löfmark i Kalmar anmodades att hava överinseendet över badhusets uppförande.
Byggandet, som ej anförtroddes åt någon byggmästare utan leddes av sty-relsen, började på hösten 1882 och skulle badhuset vara färdigt till att invigas och tagas i bruk vid badanstaltens öppnande den 15 juni 1883. Det var emel-lertid vid den tiden ej fullt färdigt, varför invigning av detsamma kunde försiggå först den 18 i samma månad.
Denna badhusbyggnad bestod av ett mittparti i två våningar, från vilket utgiugo fyra flygelbyggnader, varav de två mot badhusparken voro avsedda för första klassens badgäster och de två mot landsvägen voro avsedda för andra klassen. Mittpartiet stod i förbindelse med en framför de båda förstaklassavdelningarna framskjutande utbyggnad, som på nedre våningen förutom en mindre vestibul rymde kontorslokal och läkarens mottagningsrum samt på övre våningen societetslokal, bestående av en mindre salong med balkong åt parken samt läsrum och damrum. Övriga delen av mittpartiet upptogs av tvenne genom båda våningarna gående badsalonger med bassänger och duschar, avsedda för första klassens herrar och damer, vidare maskin- och värmrum samt åt baksidan en större badsalong med bassäng och dusch, avsedd för andra klassens badgäster, såväl herrar som damer. Övre våningen rymde två större gymnastiksalar, en för herrar och en för damer, samt flera rum för massage.
De från mittpartiet utgående flyglarna voro uppförda i endast en våning och rymde badrum med avklädningsrum. Flygelbyggnaderna mot nordost voro avsedda för damer, de mot sydväst för herrar. Varje flygel omfattade 3 badrum med tillhörande avklädningsrum. Första klassens badrum hade ingen större duschanordning, utan användes i regel den i respektive badsalonger befintliga duschen. Då andra klassens salong var avsedd för såväl herrar som damer hade i vardera badavdelningen duschanordningar inrättats.
Runt omkring hela byggnaden sträckte sig rymliga verandor.
Det uppförda badhuset visade sig snart otillräckligt. En ombyggnad av andra klassens badsalong, varigenom denna skulle delas i två avdelningar, en för herrar och en för damer, beslutades redan år 1889, liksom även tillbyggnad av ett duschtorn för erhållande av en kraftigare dusch, men, enär medel då saknades, fingo sagda förbättringar tills vidare anstå.
Sedan antalet badgäster i början av 1890-talet betydligt ökats; kunde man ej längre nöja sig med de då använda badlokalerna, och därför beslutade man att snarast möjligt uppföra en särskild byggnad för kontor och mottagningsrum för läkaren, ävensom privatbostad åt honom, så att de då till kontor
och mottagningsrum använda lokalerna i badhuset kunde apteras till badrum. Uppförandet av denna byggnad blev emellertid uppskjutet, så att. den stod färdig först till början av badsäsongen år 1898.
Det var emellertid endast obetydlig hjälp, som denna åtgärd kunde
lämna. Man erhöll visserligen sammanlagt 16 enskilda badrum, men andra klassens badavdelning visade sig alltjämt otillräcklig. Då, på grund av ekonomiska svårigheter, någon tillbyggnad ej så snart kunde åstadkommas, vidtog man på hösten år 1898 en mindre ändring av lokalerna, så att vid behov något av första klassens badrum kunde användas för andra klass.
Vid samma tid företogs också uppsnyggning och modernisering av samtliga bad- och avklädningsrum, med inventarier.
Hösten 1899 påpekade intendenten, docent Petrén, ånyo nödvändigheten av att till följande säsong utvidga andra klassens badavdelning, och styrelsen beslutade ej blott detta utan jämväl behövlig ökning av första klassens avdelning. Men nödiga medel saknades, och köpingen var ej villig lämna sådana, med mindre den bleve ensam ägare av anstalten.
Sedan köpingen övertagit anstalten, togs frågan om badlokalernas förbättring åter upp, och detta så mycket mer som kommunalstämman, såsom nämnt, redan vid beslutet om inköp av badanstalten beslutat, att ett nytt första klassens badhus skulle byggas.
Under de allra närmaste åren tyckes emellertid behovet av ökade badlokaler ej så starkt gjort sig gällande. Då 1903 års styrelse behandlade frågan, huruvida tillbyggnad av badhuset eller förbättring av bostäderna i första hand borde framhållas för stämman, beslutade styrelsen enhälligt på intendentens förslag att först föreslå byggande av bostäder. Intendenten, doktor Hellstenius, ansåg dessutom ej lämpligt att tillbygga badhuset utan höll före, att man vid möjligen ökat behov av utrymme skulle söka åstadkomma ett nytt badhus för första klassens badgäster, varvid hela den gamla byggnaden kunde apteras till badhus för andra klassen.
Något nytt badhus kom dock ej till stånd, men den 30 oktober 1906 -beviljade kommunalstämman 20 000 kronor för de två följande åren för reparation och tillbyggnad av dåvarande badhuset, och utfördes denna om-och tillbyggnad vintern 1907-1908 av byggmästaren C. J. Blomqvist i Nybro efter ritningar av stadsarkitekten F. Olsson i Kalmar.
Den huvudsakliga ändringen bestod däri, att de fyra badhusflyglarna utsträcktes, så att de lämnade plats för vardera 6 badrum i stället för förut 3. Damernas gymnastiksal omändrades till lokaler i och för solbaden, liksom också för samma ändamål rymliga verandor anordnades å andra våningen mot parken. Damernas gymnastik och massage förlades till kon-torsbyggnadens andra våning.
I samband med tillbyggnaden företogs en grundlig reparation av de
gamla lokalerna. Den förefintliga grunden förbättrades, verandorna blevo cementerade, nya pannor och nya maskiner samt bättre rörledningar cch duschanorduingar anskaffades. Bassängerna i badsalongerna höjdes ungefär en meter för att möjliggöra lättare urtappning av dem, och första klassens bassänger bekläddes med kakel. Den maskinella anordningen vid badhuset utfördes av fabrikör F. W. Engström i Nybro.
Under arbetets utförande gjordes vissa ändringar i den först tänkta planen, varför de anslagna medeln ej räckte, utan krävde reparationerna sammanlagt en kostnad av 34 360 kronor.
Efter denna grundliga reparation och tillbyggnad framstår varmbadhuset med 25 enskilda badrum – enligt sakkunnigt utlåtande såsom fullt
förstklassigt. Under förutsättning av ökat antal badbetjäning och viss reglering av badtiderna kan det mottaga ett betydligt större antal badgäster, än som för närvarande brukar besöka Nybro badanstalt, varför det en lång tid framåt torde vara tillräckligt, även under förutsättning att badgästernas antal betydligt ökas.
— Varmbadhuset har använts ej endast under den egentliga badsäsongen om sommaren, utan det har dessutom en dag i veckan (lördagar) varit öppet för allmänheten även under vintern.
För sådana vinterbad användes till en början endast ett rum (kontorslokalen), i vilken fördenskull särskild för vattnets uppvärmning avsedd apparat
anbragts. Redan efter ett år sattes andra klassens badsalong i stånd, så
att vinterbaden kunde serveras där.
Då det emellertid visade sig, att vinterbaden icke lämnade badanstalten någon inkomst, som i någon mån kunde motsvara den skada, som uppkom å ångpanna, badrum, badkar och övriga därtill använda effekter, beslutade styrelsen i januari 1898, att vinterbaden tills vidare skulle upphöra. De togos emellertid snart nog åter upp, och lokalerna för dem måste ökas.
Från hösten 1908 hava dessa bad vunnit än större betydelse, sedan jämväl s. k. folkbad införts, varigenom allmänheten mot en avgift av 25 öre erhåller varmbad utan behandling samt dusch.
För dessa vinterbad användes nu samtliga andra klassens badrum.
— Under de första åren av sin verksamhet saknade anstalten eget kallbadhus, men i den lilla sjön invid sanatorieskogen fanns dock ett privat sådant badhus. Genom överenskommelse mellan badstyrelsen och ägarna till detta erhöllo från år 1889 kurgästarna där rätt till fria bad, och följande år övergick byggnaden genom köp i badanstaltens ägo.
Då denna emellertid visat sig otillfredsställande, uppfördes 1893 på södra sidan av Linnéasjön ett nytt kallbadhus i två skilda avdelningar. Sommaren 1902 byggdes återigen ett nytt kallbadhus, en byggnad, som ännu användes, ehuru den våren 1912 förflyttades till norra sidan av sjön, på samma gång som en väg anlades runt omkring den lilla sjön.
ANVÄNDA BADFORMER.
Vid badanstaltens grundläggning infördes alla den tiden brukliga bad-och kurformer. Sedan dess hava tid efter annan nya former upptagits.
För närvarande uppvisar badhuset en fullständig inredning för kallvattenkur, avrivningar, inpackningar, fotbad, varmluftsrum, varmlufts- och ångskåp, elektriska glödljusbad, bassäng och moderna duschar såväl som fullständig utrustning för varma karbad, tallbarrsbad, gyttje- och tvålmassagebad, Nauheimerbad och halvbad. Vid anstalten förekommer också sjukgymnastik och massage av särskilt anställda sjukgymnaster, såväl manlig som kvinnlig, varjämte av läkaren eller under hans ledning elektrisk behandling eller lokal hetluftsbehandling meddelas.
De sjukdomsformer, som företrädesvis lämpa sig för behandling vid anstalten, äro nervsvaghet och nervsjukdomar av alla slag, ledgångs- och
muskelreumatism, kroniska katarrer i luftvägarna, astma, hjärtfel, mag- och tarmsjukdomar, äggvitsjuka, bleksot, allmän svaghet och blodbrist samt ömtåligt hudsystem med benägenhet för svettning.
Anstalten har alltid samvetsgrant strävat efter att kunna tillfredsställa kurgästernas berättigade anspråk. Före första badsäsongen avsändes på styrelsens bekostnad en manlig badare till Skövde badanstalt och två baderskor till Mössebergs badanstalt, för att grundligt sätta sig in i badaryrket. Genom mångårig vana och skolning är den nuvarande badpersonalen väl förtrogen med de olika, badformernas administrering.
Badbetjäningen, som vid anstaltens öppnande år 1883 utgjordes av 3 badare och 6 baderskor, uppgår för närvarande till 14 á 15 baderskor, men torde antalet inom närmaste tiden väsentligt böra ökas.
Av de personer, som redan från badanstaltens första säsong anställdes vid densamma, tjänstgör ännu en baderska, nämligen Ida Jonsson. Ännu för två, år sedan tjänstgjorde även en annan av den första uppsättningen, Matilda Olsson.
PARK OCH SANATORIESKOG.
Redan några år innan badanstalten kom till, hade en liten parkanläggning påbörjats på platsen för nuvarande badparken. Såsom förut omnämnts, fanns norr om järnvägslinjen en järnhaltig källa och ett litet badhus. Platsen däromkring, den gamla brunnsparken, uppsnyggades, och äfven området söder om järnvägslinjen hade genom den förut nämnde ingenjör Westerlunds försorg iordningställts såsom en liten park. Då i denna park den lilla nätta Linnéa borealis ännu växte ganska talrikt, blev parken kallad Linnéaparken. Parken underhölls och sköttes av ingenjör Westerlund och några andra för saken intresserade, vilka sammanslutit sig till en förening, Linnéaföreningen, med uppgift att huvudsakligen genom eget arbete underhålla och utvidga den lilla parkanläggningen. År 1882 erhöll t. o. m. denna förening ett litet anslag av kommunalstämman.
Den lilla sjön, Kvarnslättsgölcn, som vid denna tid sträckte sig betydligt längre upp i parken än nu, blev från denna tid kallad Linnéacjön, fastän det ännu dröjde några år, innan denna benämning började officiellt användas.
När badanstalten började sin verksamhet och av köpingen erhållit dispositionsrätt jämväl över Linnéaparken, var det naturligt, att parkens skötsel och utvidgning lades över på badanstaltens styrelse, helst som ingenjör Westerlund vid samma tid lämnade Nybro.
Den lilla parken kunde naturligtvis ej tillfredsställa badanstaltens behov, utan den behövde väsentligt utvidgas, varför styrelsen redan från början ägnade stor uppmärksamhet däråt och under åren 1882 och 1883 företog omfattande planteringar m. m. efter ritningar och anvisningar av hushållningssällskapets gartner Aug. Eriksson.
Jordstycket närmast öster och sydost om parken mot Linnéasjön till var en sankmark, som beredde stora svårigheter, helst som den genom sina dimmor särskilt om höstarna ofördelaktigt inverkade på hela parken. Det var därför en viktig angelägenhet att få denna mosse torrlagd.
Redan tidigt tänkte man bidraga till dess torrläggning och samtidigt försköna parken genom en kanal mellan badhusparken och sjön, på vilken kanal badgästerna genom båtar skulle kunna befordras till och från sjön och kallbadhuset därstädes. Tanken upptogs åter 1897, då man t. o. m. fattade beslut att anlägga en 20 fot bred kanal av erforderligt djup. Men någon kanal av den omfattningen kom ej till stånd.
År 1894 företogs en grundlig upprensning av den genom parken och den nämnda maden flytande lilla ån, vilket något bidrog till parkens torrläggning. Området blev vidare genomdraget med diken i flera riktningar, från vilka vattnet fördes ned till sjön. Då emellertid trakten närmast sjön låg endast obetydligt över dess vattenyta, kunde denna dränering ej bliva fullt tillfredsställande. Därför anhöll styrelsen år 1899 hos kommunalnämnden, att denna ville vid sjöns utflöde vid Kvarnslättsvägen anbringa afloppstrummor för att sänka sjöns vattenyta och därigenom torrlägga maden. Denna skulle sedan
användas till ny parkanläggning, och området upptages på en 1900 års prospekt åtföljande karta såsom nyanlagd park. Området ifråga har emellertid ännu ej blivit någon park men är dock så torrlagt, att det kan odlas. Den egentliga brunnsparken är ganska, liten men torde vara tillräcklig, då man strax söder och sydost om densamma har en vidsträckt, vacker barrskog med resliga, skuggrika furor, en den härligaste sanatorieskog.
Redan vid badanstaltens öppnande hade styrelsen träffat överenskommelse med skogens dåvarande ägare, Joel Johansson i Kvarnslätt, angående tillträde till denna skog, och upprättades då kontrakt för de närmaste 8 åren. Så erhölls den för anstalten så nödvändiga Joelskogen, som emellertid under de första åren fick behålla sin vilda natur.
Då i slutet av 1880-talet köpingen såsom sådan började bliva större intressent i bolaget och jämväl inköpte ett. flertal aktier av enskilda personer, låg det givetvis i dess intresse att även för framtiden förvissa sig om den vackra skogen och:den lilla sjön. På förslag av badanstaltens dåvarande verkställande direktör, handlanden Aug. Petersson, inköpte kommunen den 8 januari 1890 hela Kvarnslätts gård med dess vidsträckta skogar och ägor, vilka helt omgåvo Linméasjön.
Sedan Nybro köping blivit ägare till Joelskogen, kunde denna mera lämpas efter badanstaltens behov. Redan de närmaste åren anlades väg dit från
Linnéaparken, och badanstaltens arrendator och läkare, doktor Brorström, erhöll tillstånd att vid behov rödja och hugga i skogen. Så tillkommo vägar genom densamma: Strandvägen, nära intill Linnéasjöns västra strand, och Skogsvägen, vilken senare efter drottning Victorias besök i Nybro i samband med hemslöjdsutställningen år 1910 med nådigt tillstånd kallats Viktoriavägen.
Joelskogen är av den allra största betydelse för badanstalten. En hel del badgäster tillbringa där större delen av dagen, njutande av den härliga barr-doften och fria från sällskapslivets förpliktelser, varför ock Nybro badanstalt, till stor del tack vare sin härliga Joelskog, blivit en värdefull rekreationsort. Då skogen ligger alldeles invid brunnsparken, är den lätt tillgänglig även
för de sjuka, som ej kunna underkasta sig större ansträngning och långa promenader. På alla vägar, vackra platser och utsiktspunkter i skogen äro behövliga viloplatser anbragta; men vistelsen i det fria kan göras ännu angenämare, enär varje familj, kotteri eller enskild badgäst., som så önskar, kan få sitt eget lilla ”bo” på den plats, han själv utser, och bliva dessa ”bon” på anstaltens bekostnad försedda med enkla bord och bänkar, en anordning, som möjliggöres genom skogens vidsträckthet och som visat sig i hög grad bidraga till allmän trevnad.
Badstyrelsen har också vid skilda tillfällen visat sitt intresse för skogen och dess vidmakthållande, och den har alltid varit på. sin vakt, då enskilda personer genom anbud att köpa byggnadstomter i skogens södra del i Grönvägens förlängning velat inkräkta på sanatorieområdet, liksom den också motarbetat anläggning av industriella företag i närheten av för badgäster avsedda villasamhällen. Sedan 1S97 finnes särskild vid badanstalten anställd trädgårdsmästare, som bl. a. har vården av parken och skogen sig anförtrodd.
JÄRNKÄLLOR.
Den sedan gammalt kända järnhaltiga källan i gamla brunnsparken är redan nämnd. Den användes ett 10-tal år efter badanstaltens tillkomst. Det var dock en viss svårighet, att den ej låg i den egentliga brunnsparken, utan att brunnsgästerna vid besök där måste passera över järnvägslinjen. Men tillträdet underlättades genom en trätrappa över järnvägen, en trappa, som ännu är bevarad och användbar.
Över denna mineralkälla uppfördes redan 1884 en paviljong efter ritning av ingenjör Lötmark, vilken paviljong med sina fyra vackra små, tornbyggnader stod kvar till år 1899. 1888 blev denna källa ombyggd av sten.
Svårigheten att hava den enda mineralkällan placerad på andra sidan järnvägen gjorde sig för varje år alltmer gällande, och man hade därför tankar på att söka erhålla sådan på någon plats i badhusparkzn, möjligen
invid järnvägsbanken nära, den gamla källan. Styrelsen satte sig därför år 1892 i förbindelse med Brunnborrningsbolaget i Skövde, och trakten undersöktes av ingenjör Tornerhielm, vilken hoppades på gott resultat. Så företogs en artesisk brunnsborrning, som gav till resultat, att man på 58 fots djup fann ett svagt järnhaltigt men dock ganska värdefullt vatten, hållande omkring 1 gram enkelt kolsyrad järnoxidul på 100 liter. Vattentillgången var mycket rik, så att vattnet genom eget tyck gick nära en halv meter över markens nivå. En undersökning av vattnet har visat, att det är nästan alldeles fritt från organiska ämnen. Denna källa är den nuvarande Källan n:r 1.
År 1893 upptäcktes en annan mineralhaltig källa, som visade sig innehålla ett mycket starkt och verksamt järnvatten. Enligt analys, utförd samma år åt Kalmar kemiska station av doktor Alb. Alterberg, innehåller vattnet från denna Källan n:r 2 på 100 liter 6,96 gram enkelt kolsyrad järnoxidul, eller, om järnhalten beräknas såsom dubbelt kolsyrad järnoxidul, 9,5 gram. Genom följande år företagen titrering bestämdes järnhalten till 10,783 gram enkelt kolsyrad järnoxidul på 100 liter. I denna källa äger alltså Nybro ett järnvatten, som med skäl kan ställas vid sidan av de bästa och mest erkända järnvatten i landet.
Sedan dessa båda källor påträffats, har man alldeles upphört att begagna den först kända järnkällan i gamla brunnsparken.
SOCIETETSLOKALER OCH RESTAURATION.
Redan före anstaltens öppnande hade badstyrelsen insett behovet av en särskild och under styrelsens kontroll stående första klassens restauration, dit styrelsen kunde hänvisa hitkomna badgäster, och där samtidigt societets¬lokal skulle finnas. Under de första åren kunde styrelsen på grund av de stora kostnaderna i och för badhuset ej tänka på särskild för ändamålet uppförd byggnad, utan man fick hyra lokaler ute i köpingen, men dessa lokaler voro naturligtvis föga lämpade för detta ändamål, enär rummen voro för små.
Såsom redan är nämnt, fanns i badhusets övre våning en liten societets¬lokal, bestående av en salong och ett par mindre rum. Vid behov av större lokal, t. ex. till ungdomens dans, fick man anlita de hyrda restaurationslokalerna. Då svårigheter visat sig att kunna hyra lämplig lokal för restauration, och då någon fullt lämplig för övrigt ej kunde erhållas, framlade bad-styrelsen på våren 1885 förslag, att bolaget skulle för en beräknad kostnad av 6,000 kronor låta uppföra en för detta ändamålet lämplig paviljong, och borde styrelsen söka anskaffa erforderliga beloppet genom aktieteckning av Nybro kommun, eller, om detta oj kunde ske, genom lån.
Man tvistade länge om den för paviljongen lämpligaste platsen. Några ville placera den på det åt bolaget upplåtna området på andra sidan lands-vägen mitt emot badhuset, under det att andra ville förlägga den på åsen i parkens västligaste del. Det senare förslaget segrade, och där uppfördes under våren 1885 nämnda byggnad efter ritning av ingenjör J. Löfmark, vilken även hade överinseeudet över byggnadsarbetet. Det var emel¬lertid endast en mindre byggnad, som uppfördes, i storlek motsvarande en tredjedel av den nuvarande, och rymmande matsal, liten serveringslokal och kök. Matsalen skulle vid behov tjänstgöra som societetslokal. Enligt över¬enskommelse med byggmästarne skulle byggnaden vara färdig till badsä¬songens början, men arbetet blev fördröjt, så att den kunde tagas i bruk först i juli 1885. Under förra delen av sommaren användes köpingens hotell såsom badanstaltens restaurations- och societetslokal.
Den uppförda restaurationspaviljongen visade sig om några år alltför liten, särskilt efter den väsentliga ökningen av antalet badgäster år 1893. Allt mera kändes behovet av en rymligare, ständigt tillgänglig societets-
lokal, och därför väcktes sagda år av intendenten, doktor Brorström, förslag om en tillbyggnad å paviljongens norra gavel. Under år 1894 uppfördes sagda tillbyggnad, och paviljongen fick det utseende, den ännu har.
Restaurations- och societetslokalerna äro nu helt och hållet skilda. De förra utgöras huvudsakligen av den gamla byggnaden, något tillbyggd.
Denna del är uppförd i två våningar och inrymmer i övre våningen, vilken befinner sig i jämnhöjd med societetslokalen, första klassens serverings-lokaler samt å nedre botten köksavdelning och en mindre matsal för andra klass. Serveringen äger huvudsakligen rum på de stora verandor, som på alla sidor omgiva byggnaden. Societetslokalen består av en större, hög och luftig salong samt fyra smärre rum.
Genom för varje år förnyat tillstånd av kungl. befallningshavande har hittills även servering av spritdrycker förekommit i och omkring restaurationslokalen.
Strax utanför denna byggnad ligger nu plan för lawntennis, kägelbana samt något längre bort krocketplaner.
Bland övriga byggnader i brunnsparken må nämnas kontorsbyggnad och vattenkiosk. Såsom på annat ställe omnämnts, voro kontorslokalerna under de första åren placerade i själva badhuset, men då badhuslokalerna behövde utvidgning, beslutades år 1897 att uppföra särskild byggnad för kontor, mottagningsrum för läkaren samt privat bostad för honom. Till sommaren 1898 var byggnaden färdig, uppförd av byggmästare Blomqvist för en kostnad av 3 300 kronor, varvid badanstalten anskaffat behövligt sparrvirke.
Byggnaden, som är belägen nära invid badhuset, innehåller på nedre våningen kontorslokal och kamrerarekontor, väntrum samt två rum för läkarens mottagning. Övre våningen rymmer tvenne rum, av vilka ett användes till damernas gymnastik.
Alldeles invid kontorsbyggnaden ligger den år 1898 utvidgade vattenkiosken, uppförd över en med stor omsorg och kostnad åstadkommen källare, avsedd att förvara vatten från andra källor än anstaltens.
BOSTÄDER.
Då badanstalten upprättades, framhöll inbiudarne till aktieteckning, att redan då god tillgång på billiga bostäder för blivande kurgäster funnes i köpingen, utan att särskilda byggnader för detta ändamål behövde uppföras. Med det jämförelsevis ringa antal badgäster, som anstalten under det första decenniet av sin tillvaro hade, torde det ej varit någon svårighet att bereda bostäder åt dessa.
I början av 1890-talet blev det ett uppsving för anstalten, och badgästernas antal ökades betydligt från år 1893. Då gjorde sig behovet av för badgästerna lämpliga bostäder starkt gällande, och på initiativ av anstaltens nitiske intendent, d:r Brorström, som då jämväl arrenderade anstalten, bildades den 9 april 1895 Nybro villaförening, som enligt sina stadgar hade till ändamål att uppföra och uthyra bostäder för badgäster vid Nybro badanstalt.
Redan vid det konstituerande sammanträdet beslutade sagda förening att omedelbart låta uppföra tvenne villor för en kostnad av 750 kronor för vardera, och åtog sig byggmästare C. J. Blomqvist att hava dessa villor färdiga till avsyning den 1 juni 1895. Kommunalstämman biföll enhälligt framlagt förslag, att Nybro villaförening arrendefritt skulle erhålla byggnadsplaner i Joelskogen för uppförande av villor, dock med det förbehåll att köpingen skulle hava rättighet, när den så ville, att lösa sig till villorna jämte inventarier.
Så byggdes våren 1895 de båda villor, som först kallades villorna 1 och 2, men från 1899 benämnts skogshyddorna 1 och 2. De förlades i skogsbrynet
åt väster å då förefintlig äng mellan brunnsparken och Joelskogen, en på vardera sidan om vägen genom parken. De innehålla vardera ett större och två mindre rum. Omgivna av lummig grönska som dessa villor voro, bleve rummen mörka och dystra, varför de några år därefter måste tapetseras och målas i ljusa färger. Det visade sig dock, att dessa byggnader vore svåra att få uthyrda, då de saknade eldstäder, varjämte man i skogshyddan n:r 2 klagade över fukt. Fördenskull blev sistnämnda byggnad år 1904 genom, rullning förflyttad längre söderut till den plats, där den nu befinner sig, och blevo eldstäder anbragta i båda villorna.
Det följande året beslutade villaföreningen att uppföra ytterligare två byggnader, en på 3 rum i likhet med de föregående år uppförda, och en något större villa med kök, och skulle dessa enligt överenskommelse med byggmästare vara färdiga till avsyning den 20 maj 1897.
Dessa byggnader kommo emellertid aldrig till, enär kommunalstämma den 1 augusti 1896 beslutat fråntaga föreningen den en gång givna rätten till avgiftsfria tomter. På sagda stämma klagades mycket över, att Villaföreningen egenmäktigt placerat sina villor utan att höra nämnden därom, och att den nu hade för avsikt att förlägga byggnader på sådana områden, som voro reglerade till byggnadstomter och ny gata. Då nu dessa tomter lämnades avgiftsfritt, och skog rätt betydligt måst avverkas för att bereda plats för byggnaderna, gjorde kommunen en avsevärd förlust, på samma gång som köpingens husägare berövades utsikten att hyra ut rum till badgäster.
Kommunalstämman beslutade emellertid att inlösa villaföreningens färdiga byggnader, och kort därefter upplöstes sagda förening.
Nybro kommun, som sålunda blivit ägare till de båda skogshyddorna, ägde redan förut en villabyggnad, sedan stämman den 20 april 1895 anslagit 2 500 kronor jämte nödigt virke från köpingens skogar till uppförande av en villa i Joelskogen, på plats som komtnunalnämnden bestämde. Den blev till följande år uppförd, men ej i Joelskogen utan på andra sidan bryggeriet Grönskog i en vacker barrskog invid den lilla ån, som i sin fortsättning genomflyter Badhusparken.
Denna byggnad, först kallad Villa n:r 3 men från 1899 Villa Beijer, är
uppförd i tvenne våningar och innehåller på nedre våningen 3 rum jämte rymlig veranda samt kök och på övre våningen 4 rum. Ett av rummen på nedre våningen är försett med kakelugn.
De följande åren fortsatte köpingen byggandet av villor. I slutet av 1897 framlade kommunalnämnden för stämman ett förslag till två byggnader i Joel-skogen, och förelades till dessa byggnader såväl ritningar som med byggmästare Blomqvist upprättat preliminärt kontrakt, enligt vilket han för 2 500 kronor skulle uppföra dem, varvid dock köpingen skulle tillsläppa och framforsla trävirke. Förslaget godkändes, och byggnaderna uppfördes följande år. Dessa villor, Sofiavillan och Villa Hjalmar, äro belägna vid samma gata som Villa Beijer, men något längre söderut.
De innehålla vardera på nedre botten 3 rum (därav 1 med kakelugn) och kök samt rymlig veranda, på andra våningen 2 rum. Sofiavillan är numera anslagen till bostad åt läkaren.
Vid anstaltens övergång till köpingen uppdrog stämman åt badstyrelsen förvaltningen av kommunens fem villor. Samtidigt vidtogos vissa förbättringar av dem, och de föriågos delvis med nya möbler.
Intendenten doktor Petrén hade år 1900 för avsikt att bilda ett aktiebolag för uppförande av ett tidsenligt badhotell och erhöll därför av kommunalstämman tillåtelse att för en köpesumma av 1 500 kronor erhålla ett tunnland jord å hemmanet Kvarnslätt. Köpesumman skulle erläggas med mot beloppet svarande aktier i byggnadsföretaget. Då emellertid doktor Petrén efter därpå följande badscjour lämnade anstalten, blev det tänkta bolaget aldrig bildat, varjämte anstaltens övergång till köpingen bragte frågan i annat läge.
Tanken på ett badhotell upptogs av efterträdaren, doktor Hellstenius, vilken ansåg denna sak för tillfället viktigare än badhusets tillbyggnad, som man annars länge känt behov av. å hans förslag begärde 1903 års styrelse hos nämnden, att denna ville i staten för nästkommande år reservera 15 000 kronor till uppförandet av ett badhotell med 12 á 14 rum på den s. k. Kvarnplanen. Men förslaget blev efter nämndens avstyrkan avslaget av stämman.
Att stämman hade intresse för byggandet av villor för badgästernas behov visade den följande år, då den till enskild person, handlanden G. Kullberger, avgiftsfritt upplät två tomter vid Grönvägen för byggandet av två villabyggnader, som skulle uthyras endast till sommargäster.
Kort därefter beviljades samma förmån för ett konsortium V. T. K. A., vilket i Joelsskogens västra del uppförde Villa Oscar.
År 1906 uppfördes av byggmästare Blomqvist för köpingens räkning ytterligare en villa å den för skogshyddan n:r 2 upplåtna tomtplanen invid Joelskogen
skogen för en kostnad av 2 676 kronor. Denna, den s. k. Skogsstugan, innehåller 4 lika stora rum, anordnade såsom två 2-rumslägenheter. Ett rum i vardera lägenheten är försett med kakelugn.
Förutom nämnda av villaföreningen och köpingen uppförda byggnader för badgiister hava flera andra sådana under den senaste tiden uppstått. Dels hava enskilda badgäster, som tyckt om den rena, friska luften och förhållandena i övrigt i Nybro, låtit åt sig uppföra villabyggnader, dels hava flera av köpingens invånare uppfört sådana villor eller ock anskaffat byggnader för eget behov, men tagit dessa större, än de behövt, för att under sommaren kunna tillhandahålla bostäder åt badgäster, och dels ha enskilda personer i syfte att kunna härbärgera badgäster gjort tillbyggnader och förbättringar av sina hus.
För närvarande finnes alltså ett stort antal rum att hyra vid anstalten, och synes tillgången för närvarande överträffa efterfrågan.
BADFREKVENS, VÄLGÖRENHET.
Vad som särskilt är utmärkande för badlivet vid Nybro badanstalt är, att man där mera än på de flesta andra badorter låter tanken på hälsan bliva huvudsaken. Köpingen i och för sig är lugn, fridfull och befriad från städernas bullrande gatuliv, och de, som om sommaren uppsöka Nybro, komma dit för att söka hjälp för sin hälsa eller för att genom ett härdande friluftsliv i friskt doftande barrskog vinna behövlig rekreation.
I följd därav är badorten ej rik på nöjen. Några eftermiddagar i veckan förekommer musik i badhusparken ett par timmar, och lördagsaftnarna dansar ungdomen i societetslokalen. En gång varje sommar anordnar badsällskapet en större fest, till vilken allmänheten inbjudes, och vars behållning anslås till välgörande ändamål.
Antalet badgäster under de olika åren i resp. badklasser framgår av motstående tabell, vilken jämväl innehåller uppgift på de för inskrivning och bad beräknade inkomsterna.
Såsom av det redan förut nämnda framgår, var badanstalten från början avsedd för tvenne klassers badgäster. Men i realiteten kom den redan från sitt första verksamhetsår att., med hänsyn till inskrivnings-och badavgifter, omfatta tre klasser, även om motstående tabell över badfrekvensen under vissa år endast upptager två klasser.
Redan under första bad-säsongen 1883 beslutade nämligen styrelsen, att ett mindre antal fattiga eller i övrigt behövande personer från Nybro, Madesjö eller någon av de övriga angränsande kommunerna skulle erhålla tillträde till anstalten mot halv avgift. Ansökan därom skulle åtföljas av intyg från vederbörande pastor och kommunalnämndsordförande angående
den sökandes medellöshet och behov av vistelse vid badort.
År 1891 beslutade styrelsen att fattiga och medellösa personer skulle, så
långt utrymmet medgav det, erhålla bad mot en mycket låg veckoavgift
varför också förestående tabell från detta år upptager en tredje klass. Men från år 1908 har badavgift efter en tredje klass endast erlagts för de personer från Nybro köping, vilka på fattigvårdens bekostnad erhållit bad och varit befriade från såväl inskrivnings- som läkareavgift.
För att lämna understöd åt vid anstalten inskrivna medellösa badgäster finnes sedan år 1896 en särskild, av Nybro badsällskap stiftad fond, som benämnes Nybro Brunns- och Badanstalts Understödsfond för medellösa badgäster. Fonden har erhållits genom en del av nettoinkomsten vid de årligen förekommande välgörenhetsfesterna eller sommarfesterna, dit allmänheten ej blott från Nybro köping utan från hela den omgivande trakten samlats. Behållningen av dessa fester har därför i allmänhet blivit ganska stor, under flera år överstigande 1 000 kronor. Enligt beslut av badsällskapet varje år utdelas en del av denna vinst såsom gratifikation åt vid anstalten anställda baderskor och betjänte, en del lägges till fonden, och en del lämnas åt intendenten till understöd åt medellösa.
Fondens kontanta tillgångar förvaltas av badintendenten, vilken av badsällskapet årligen får sig anvisat ett visst belopp att användas i fondens syfte, och vilken på egen hand, efter prövande såväl av understödstagandens behov som av den nytta, han kan vänta av vistelse vid badanstalten, äger verkställa utdelningarna.
År 1900 överfördes till denna fond kronor 235: 91, utgörande ett kapital, som år 1895 av dåvarande direktion för nytta och nöje överlämnats till badanstalten såsom grundplåt för en fribadsfond, som dock ej kom till stånd, enär kapitalet inom föreskriven tid ej ökats till vid överlämnandet bestämda 1 000 kronor.
Från Understödsfonden för medellösa badgäster hava ända sedan år 1896 årligen utdelats understöd till omkring ett 20-tal personer, och har härtill använts ett belopp av 300-600 kronor.
Fonden uppgick i augusti 1912 till kronor 4 439:74.
ANGÅENDE
NYBRO BADANSTALTS UTVECKLINGSMÖ JLIGHETER
har anstaltens nuvarande intendent, livmedikus Emil Jacobson, på begäran avgivit följande yttrande:
”Man har anmodat mig att yttra mig om framtidsutsikterna för Nybro Brunn och Badanstalt. Då jag först med denna säsong som badläkare tillhör Nybro, faller det sig svårt att exakt kunna besvara denna fråga. Dock tror jag mig redan nu kunna säga, att Nybro Brunn och Badanstalt med sitt förtjusande läge å torr grusgrund och inbäddad i furu- och björkskog, sin rena och stärkande luft, sitt tidsenliga och förstklassiga varmbadhus, sina med Porlas jämngoda järnkällor, sitt sällsynt välsmakande, kristallklara dricksvatten och rikliga tillförsel av livsförnödenheter äger de bästa utvecklingsmöjligheter, varför man kan förvänta, att anstalten skall betydligt kunna utvecklas och årligen mottaga dubbla antalet nuvarande badgäster — naturligtvis under förutsättning, att den i dessa konkurrensens tider, då den ena kurorten i komfort söker överträffa den andra, genom hygieniska och tidsenliga anordningar och tillmötesgående mot de besökande, söker höja sig till en kurort av högre rang och helst, om möjligt, till den högsta.”
