Nybro den 31 oktober 1965

Folklivsarkivet Lund

Undertecknad född den 20 december 1898 vill härmed anteckna några minnen från min barndom angående kaffekokning på glaspumpa.

Ordet pumpa innebär för mig en glaskula för kaffekokning av varierande storlek. Min mor född 1865 död 1961 brukade efter vad jag minns alltid koka kaffe i en sådan kula. Jag själv har även kokat pumpakaffe i min barndom och ungdom. Vi slutar när så kallade kokplattor på järnspisen här kom ut i marknaden. Förut var det ju så att pumpan sattes ner i eldstaden lagom långt vilket kunde variera genom att en eller flera av järn ringarna på spisen togs bort beroende på pumpans storlek. När det var vet jag inte så noga men 1930 när jag gifte mig fick vi är en kulkorg i lysningspresent. Se teckning nummer 1! De sista pumporna vi köpte var inte runda i botten som förr utan något planade för att kunna ställas utan att ramla omkull.

Metoden med pumpa var mycket vanlig här i glasbruksbygden där många bruk blåste kulor. En kusin till mig var anställd vid Idesjö glasbruk i Älghult socken Kronobergs län. Jag har ännu kvar en kula av rödbrunt glas etsad på halsen ”Idesjökulor.” I affärerna voro de ihopbuntade några stycken jämstora i varje bunt och upphängda på krokar i taket. De kostade cirka 25 öre styck omkring 1910. Det används både till vardags och helg. Största kulan hade man när man hade kafferep. Fodralen var av flätad halm, näver. förnicklad bleckplåt, förnicklad zinkplåt eller förnicklad mässing. Storleken varierar som sagt från små för ensamma personer till stora ”kalaskulor”. Färgen var oftast glasklar men även rödbruna fanns. Halsen täpptes till av en hatt av samma material som kulkorgen. Under perioden 1911 till 1963 var jag anställd vid ett bleckslageri, firma J Elgqvist som senare blev emballagefabrik. Tillhör nu PLM i Malmö. Där hade vi en man kallad Träbenanisse som gjorde bland annat kulkorgar, rivjärn, brännvinskaggar av bleckplåt med mera.

Kokningen tillgick så att vatten slogs i pumpan varefter det på handkvarn malda kaffet via en bleckratt hälldes i pumpan. Järnspisringarna fick inte tagas bort flera än att vattennivån gick utanför de kvarvarande ringarna. Kaffebönorna köptes alltid i min barndom orostade och rostas i en kaffebrännare över öppen eld eller i en långpanna i en spisugn. Risken vid kokning i kula var liten men det kunde hända att den sprack när man skulle lyfta den från spisen till kulkorgen eller när man skulle stoppa ved i eldstaden. Kulan var ju till cirka en tredjedel nere i elden. Var man då oförsiktig kunde man lätt stöta till kulan var vid kaffet rann ner i askan. Jag minns även en gång att den gick sönder utan att någon rörde den. Antagligen för litet vatten eller för långt nersatt – en ring för mycket borttagen. Mor fick ett fasligt göra torka upp kaffet, sot och aska som rök ut.

i vardagslag sattes den sotiga kulan ner direkt i vardagsskulkorgen men vid kalas fick kaffet kokas i en pumpa och hällas i en särskild pumpa som ej var sotig för vidarebefordran till det fina kulkorgen som invändigt var klädd med röd filt.

Detta var några små anteckningar om pumpakokning om ni kan ha någon nytta därav.

Fritz Andersson Paradisgatan 15, Nybro.
Jag har skickat med fyra teckningar ritade av min dotterson Peter Köppen.

De avbildade korgarna har jag ännu kvar.