Ekaryd

http://kartor.eniro.se/m/nyyYC

Följande text har hämtats från Folke Petterssons hembygdsforskning. Du kan läsa mer om Folke Pettersson och även få förklaringar till en del ord som används i gamla kyrkböcker via denna länk.

Så här skriver Folke Pettersson:
Ett stycke norr om Blomkulla ligger Ekaryd. Denna gård tillhör det senaste skedet i nyodlingsverksamheten i Madesjö. Namnet betyder ekskogsröjningen. Ekaryd förekommer i historiska källor först vid slutet av 1500-talet. I rumpeskattelängden 1601 nämnes ”Nils Kop i Ekery”. Han ägde 1 oxe, 2 kor och 1 tunna säd. Allt tyder på, att hemmanet upptagits en kortare tid förut, sannolikt omkring 1590. Det är vid samma tid som t. ex. Göljemåla först förekommer i källorna. Över huvud taget är Johan III:s regering en tid av intensiv nyodlingsverksamhet i skogstrakterna. Huru länge Nils Kop brukade Ekaryd är ovisst. I en knektrulla från 1612 har han ersatts av en ”Germund i Ekery”. Hemmanet räknades som 1/4 hemman och den årliga räntan var 1/2 mark i städslepengar och 6 öre i fodernötspengar samt 1/2 lispund smör. Från denna ränta var Germund i egenskap av knekt befriad så länge kriget pågick.
När 1613 den nya Älfsborgs lösen uttogs hette brukaren ”Nils i Eeckrydh”, som erlade 2 koppardaler till Älfsborgs lösen. Det fanns dessutom en knekt på hemmanet ”Gumme i Eeckerydh” som ej erlade någon lösen. Nils brukade hemmanet under en lång följd av år. I längden över boskapspenningen 1620 anges hans tillgångar: åker till 11/2 tunnas utsäde, svedjeland till 1/2 tunna, häst-1, oxar-2, kor-4, kvigor-2, får-6, lamm-4. Det blev 1 dlr 221/2 öre i boskapspenning, en rätt obetydlig summa. Knekten Gumme fanns ännu 1623 kvar i Ekaryd. Hans fullständiga namn var Gumme Andersson. Det var dock Nils som stod för hemmanet. I 1628 års boskapspennings-register finns inte mindre än 3 brukare upptagna i Ekaryd. Nils redovisar 3 tunnor säd, 1 häst, 2 stutar, 1 ko, 2 kvigor, 3 får, 1 lamm och 1 ungsvin. En viss Bengta hade 1 ko, 1 kviga, 2 får, 1 lamm och 1 ungsvin. En Ingegärd hade 1 sto, 1 ko, 1 kviga, 3 får, 1 lamm och 1 ungsvin.I 1633 års jordebok finns dock endast Nils kvar. Men det fanns andra icke mantalsskrivna människor i Ekaryd. Enligt S. Möre dombok för 1633 anklagade Gumme Svensson i Ekaryd Nils Månsson i Persmåla och Håkan Nilsson i Bondetorp för att de slagit honom ett köttsår. Det blev6 mark penningar i böter för dem!
Enligt 1641 års mantalslängd hade Nils 1 ungsto, 2 stutar, 2 kor, 2 får och 2 tunnor utsäde. Nils brukade hemmanet ännu 1655, då han i mantalslängden kallas ”utfattig”. Fem årsenare eller i 1660 års mantalslängd har han efterträtts av”Per Nilsson i Ekary”, som 1668 står ensam. Hustrun var tydligen död. Per Nilsson måste anses ha varit son till Nils. Ännu i 1686 års jordebok upptages Per Nilsson. Hans ränta upptages till 1 dlr 11 öre, ett måttligt belopp. I 1699 års jordebok har han efterträtts av Per Persson, säkerligen en son. Först 1717 är Ekaryd delat mellan Per Persson och Oluf Persson, som vardera brukade 1/8 mantal. I vallängden till kyrkoherdevalet 1740 upptages för Ekaryd Måns Persson och Per Olsson. Det är rimligt att antaga att de är söner till Per Persson och Olof Persson.

I husförhörslängden för åren 1728-1740 upptages Olof Persson med sin hustru Ingeborg och Per Persson med sin hustru Ingierd eller Ingrid. Båtsman var Olof Kiöhl. Dessutom fanns redan nu många inhyses och tjänstehjon, så att längden upptager tillsammans 26 personer, vilka dock ej alla samtidigt vistats i Ekaryd. I 1749-1754 års husförhörslängd förekommer Måns Persson med en angiven ålder av40 år, vilket skulle innebära, att han var född 1709. Hans hustru Karin uppges vara 35 år. Pär Olofsson uppges vara ”huvudsvag”. Hans hustru hette Kerstin. På hemmanet bodde bl.a. inhysesänkan Ingrid, som väl var Per Perssons efterlämnade änka, och dottern Kerstin. Båtsmannen för Ekaryd hette nu Nils Kiöhl. Han var gift med Elin Abrahams-dotter.
I husförhörslängden 1755-1788 avspeglas en del förändringar, som inträtt under de 33 år längden omfattar. Måns Persson och hans hustru Karin avled efterlämnande Per, gift, Kierstin, gift, Ingrid, Brita, gift i Skedebäckshult, samt Maria. Det blev Maria som ficksvara för kontinuiteten på gården, då hon ingick äktenskap med Nils Månsson, som övertog gården. De fick sonen Måns 1781, dottern Brita Stina 1785 och dottern Cathrina 1789.
Per Olofsson eller Olsson anges vara född 1712 och hans hustu Kierstin Jonsdotter 1714. De fick 6 barn: Karin, Eric, Kierstin, gift, Elin, Ingrid och Daniel. Det blevDaniel som efter faderns död övertog gården, därmodern bodde kvar som undantagsänka. Daniel Persson gifte sig 1787 med Annika Olofsdotter. De fick 1788 dottern Stina.

Det fanns under de första decennierna efter 1755 två hemmansdelar i Ekaryd, men snart blevdet tre. Utom Daniel Perssons hemmansdel fanns det en brukad avMåns Olsson och Stina Jonsdotter. De fick fem barn: Cathrina, Stina, Jonas, Olof och Lena. För ingen avdem anges födelseåret. En tredje hemmansdel brukades av Håkan Eriksson, f. 1729, och Carin Persdotter, f. 1739. Bägge avled 1789. Olof Persson och Ingrid Persdotter övertog hemmansdelen. De hade ingått äktenskap 1786 och fick tre barn: Peter 1787, Johannes 1789 och Stina 1792. Utom flera änkor bodde avskedade båtsmannen Nils Kiöhl och hans hustru Elin Abrahamsdotter till sin död 1783 respektive 1785. De hade fem barn. Ordinarie båtsmannen för Ekaryd var under detta skede Måns Persson Kiöhl, f. 1753, och hans hustru Cajsa Bengtsdotter, f. 1748. De hade fyra barn.

Under perioden 1782-1801 försvann Nils Månsson med familj från Ekaryd. Daniel Persson fortsatte att bruka sin hemmansdel. Per Olsson avled först, följd avänkan och sonen Eric. En gård ägdes avNils Persson,som var gift med Kjerstin Erics-dotter och hade 6 barn, men familjen bodde inte i Ekaryd utan i Östra Persmåla. Jonas Ericsson, f. 1746, och hans hustru Anna Jonsdotter, f. 1756, hade fyra barn: Peter 1781, Brita Stina 1783, Lena 1786 och Johannes 1789. Avdessa var Peter gift i Parismåla och Brita Stina i Gummemåla. Jonas Ericsson avled 1806. Olof Persson och Ingrid Persdotter har redan nämnts.
Under perioden 1802-1814 avled som redan nämnts Jonas Ericsson 1806. På nästa hemmansdel satt nu Olof Danielsson, f. 1776 och 1807 vigd vid Helena Jonsdotter, f. 1786. De fick två barn: Jonas 1809 och Stina Caisa 1812. Det var Daniel Perssons gård de övertagit. Han avled 1805. Peter Olsson, f. 1780, och 1803 gift med Stina Danielsdotter, f. 1788 och dotter till Daniel Persson, brukade en hemmansdel. De fick icke mindre än 9 barn: Maria 1804, Brita Stina 1805, Lena 1807, Lisa 1808, Johannes 1811, Caisa Lena 1814, Peter 1816, Lovisa 1818 och Olaus 1820. Av dessa avled Lisa i ungdomen. På gården bodde Daniel Perssons änka Annika Olofs-dotter, som dog 1819. Där fanns också som undantagsfolk Olof Persson och hans andra hustru Stina Aronsdotter, f. 1765. Dottern Cajsa Lena tjänade som piga på gården. Avde fem barnen avled dottern Stina. Giöstaf flyttade till Egby 1812. Om yngsta dottern Cajsa Lena är tillagt i husförhörsboken: ”läser väl”. Mängder av drängar och pigor avlöste varandra de år perioden omfattar.

Under perioden 1815-1821 fanns det endast två hemmansdelar i Ekaryd. Olof Danielsson avled 1820 och lämnade efter sig änkan Helena Jonsdotter och barnen Jonas, Stina och Anders. Det blev Stina som så småningom skulle bevara konti-nuiteten i gården, när hon gifte sig med Peter Petersson från Kolsbygd, f. 1808. Peter Olsson och Stina Danielsdotter med 8 barn brukade fortfarande sin hemmansdel. På Ekaryds ägor bodde vidare undantagsänkan Anna Jonsdotter och undantagsänkan Annika Olofsdotter. Den senare avled 1819. Undantagsmannen Olof Persson och hans hustru Stina Aronsdotter bodde kvar. Torpare var Jonas Persson, f. 1750 med hustru Katharina Thoresdotter, f. 1777 och tre barn. Båtsman för Ekaryd var nu Måns Ekström, om vilken står antecknat i husförhörslängden: ”hyser obehörigt folk”. Bakgrunden var den högst ansträngda fattigvårdssituationen i Madesjö vid denna tid. Man var livrädd för att behöva underhålla inflyttade och införde restriktioner för sådana. Det var otvivelaktigt skäl för ovannämnda anmärkning, tydet fanns en mängd boende i Ekaryd, om vilka står antecknat ordet ”obehörig” i kyrkoboken. Så att säga ”lagliga” bebyggare var inhyses Nils Persson och hans hustru Kjerstin Eriks-dotter, som en tid innehaft gård i Ekaryd, liksom torparänkan Kerstin Håkansdotter, f. 1760.
Under 1830-talet brukade en tid Olof Danielssons och Helena Jonsdotters yngste son Anders Olofsson 1/4 mtl. Han var ogift och lämnade Ekaryd. Istället kom hans svåger Peter Petersson, gift med systern Stina Cajsa Olofsdotter, som fick två barn: Carl Gustaf, f. 1835 och Olaus, f. 1838. Peter Petersson spelade en betydelsefull roll som motståndare till 1819 års psalmbok. När prosten Anders Sandberg sökte få denna införd 1837, leddes motståndet av Peter Petersson och Peter Nilsson i Rafvelsbygd. Motståndet hade som synes sitt centrum i norra fjärdingen. 1/16 mtl brukades en tid av Carl Gustaf Ericsson, f. 1809 och Ingeborg Lisa Svensdotter, f. 1804 i Ekeberga, men han sålde sin andel till Sven Persson, f. 1796 i Kristvalla och gift med Brita Stina Petersdotter, f. 1805 och dotter till Peter Olsson. Denne brukade redan 1/16 mtl och genom detta köp blevhan ägare av 1/8 mtl. De fick 1832 dottern Christina och 1840 dottern Emma Mathilda. Som undantagsman levde på 1830-talet förre bonden Adolph Nilsson, f. 1791 och hans hustru Helena Jonsdotter, f. 1786, som tidigare varit gift med Olof Danielsson. De fick 1830 dottern Fredrika Adolphs-dotter. Även Peter Olsson levde som undantagsman till sin död 1839. Änkan Stina Danielsdotter och de två yngsta barnen bodde kvar i Ekaryd. Olof Persson dog som undantagsman 1840 och lämnade efter sig änkan Stina Aronsdotter. På hemmanets ägor bodde även förre båtsmannen och torparen Anders Nilsson Styrman med hustru Maria Svensdotter och fem barn och torparen Håkan Jonsson med hustru Stina Petersdotter och fyra barn. Båtsman var Anders Ekström, som var född i Åby 1803 och kom till Ekaryd från Ljungby 1831. Hustrun Elin Jonsdotter var född i Förlösa 1791. De hade tre barn, av vilka två flyttade till Förlösa 1834. Några inhysesfamiljer fanns också på hemmanets ägor.

En anteckning i kyrkoboken för åren 1841-1850 anger antalet bosatta i Ekaryd till 26 män och lika många kvinnor, tillsammans 52 personer. Det var således ett tätt-befolkat hemman. Peter Petersson brukade fortfarande sina 1/8 mtl. Hans barnskara ökade under 1840-talet till fem: Carolina 1842, Peter Elof 1846 och Johan August 1849. Carl Gustaf Ericsson och hans hustru Ingeborg Lisa Svensdotter sålde sina 1/16 mtl till Sven Petersson eller Persson (båda tillnamnen förekommer) och blev torpare i Södra Säfsjö 1841. Sven Petersson satt kvar på 1/8 mtl hela 1840-talet. Från Södra Säfsjö kom Johannes Jonsson, f. 179? och från Tjukehall hans hustru Stina Svensdotter, f. 1794 med åtta barn. 1850 sålde Johannes Jonsson 1/16 mtl till sonen August Johansson, f. 1823. Denne ingick samma år äktenskap med Charlotta Olofsdotter född 1823 i Blomkulla. De ficksamma årsonen Carl Edvard. Båtsman för Ekaryd var på 1840-talet Jonas Olofsson Ekström, som var född i N. Svalehult 1826 och kom till Ekaryd 1847. Det fanns två torpare: Håkan Jonsson, vars alla barn lämnat hemmet, och Jonas Nilsson, född i Smedjevik 1807 och hans hustru Stina Cajsa Johansdotter, född i Gummemåla 1813. De hade 6 barn och kom till Ekaryd från St. Gangsmad 1849. Dessutom fanns det två backstugusittarefamiljer och undantagsmannen Adolf Nilsson med hustru och dotter.
Under 1860-talet fanns det tre bondefamiljer i Ekaryd. Peter Petersson brukade fortfarande sina 1/8 mtl. Sonen Olaus dog 1861. 1/16 mtl brukades avOlaus Johansson, son till Johannes Jonsson och Stina Svensdotter och född 1829. De hade fem barn: Johan Hildemar 1860, Carl Robert 1862, John Wilhelm 1865, Peter Gottfrid 1867 och Ernst Alfred 1869. Brodern August Johansson brukade fortfarande 1/16 mtl tillsammans med Charlotta Olofsdotter. De fick också fem barn: Carl Edvard 1850, Pehr Olof 1853, Theodolinda Sophia 1856, Johan Alfred 1859 och Victor 1861. Johannes Jonsson och Stina Svensdotter bodde kvar som undantagsfolk. Så gjorde också Adolph Nilsson, men hans hustru Helena Jonsdotter avled 1870. Peter Olssons änka Stina Danielsdotter levde fortfarande. Nu fanns det inte mindre än fyra torpare i Ekaryd: Håkan Jonsson, Sven Persson, änkling 1858, född i Kristvalla, Nils Olofsson, änkling, f. 1815 och Anders Olofsson, f. 1817 med hustru Sophia Carls-dotter och fyra barn. Båtsmannen hette fortfarande Jonas Olofsson Ekström vid decenniets början men han efterträddes av Frantz Johan Gustafsson Ekström, f. 1843 och gift med Johanna Gustava Petersdotter, f. 1837. De hade två barn. Slutligen kan nämnas snickaren Carl Johan Bergqvist, som var född i Ekeberga 1838 men kom till Ekaryd från Eskelhem på Gotland 1868. Hans hustru hette Dorothea Andersdotter och var född 1832 i Madesjö. De hade tre barn.

Vi går fram till 1890-talet. Fortfarande fanns det tre gårdar i Ekaryd. På 1/8 mtl avled ägaren Per Elof Pettersson 1891. Han var son till Peter Petersson, född 1846 och gift 1872. Hustrun var redan död och det fanns två minderåriga barn: Ida Viktoria Sofia, f. 1877, och Gottfrid Amandus, f. 1879. Gården övertogs av brodern Amandus Johan August Pettersson, som var född 1849 och 1892 ingick äktenskap med Hulda Kristina Olsson, f. 1871. De fick två barn under 1890-talets förra hälft: Erik Mauritz Gunnar 1893 och Edit Gertrud Kristina 1894. 1/16 mtl ägdes av August Jonsson, f. 1839 och hans hustru Charlotta Matilda Petersson, f. 1842. De hade två barn: Carl Wilhelm 1872 och Hilda Charlotta 1879. August Johansson brukade fortfarande sina 1/16 mtl tillsammans med hustrun Charlotta Olsdotter och sonen Johan Alfred. Nu fanns det endast en torpare i Ekaryd. Han hette Carl Emrik Andersson och var född 1860. Han var gift med Sofia Kristina Jonsson. Inga barn fanns hemma. På ”lägenheten Ekedal” bodde inhyses skomakaren August Fritiof Sandin, f. 1864 med hustru och 4 barn. Tre bröder Augustsson bodde med sina familjer i Ekaryd. De kallas arbetare och bodde alla på August Johanssons mark. Sammanlagt hade de nio barn. Under de fem åren 1891-96 avled flera änkor och flyttade tre arbetarfamiljer från Ekaryd. Folkmängden var nu mindre än ett halvt sekel tidigare.

Storskifte ägde rum i Ekaryd 1801-1802 och laga skifte 1860. Emigrationen var obetydlig. Sammanlagt utvandrade tre personer, alla till USA. 1897 emigrerade hemmansägaresonen Karl Wilhelm Augustsson, en avde ovan nämnda arbetarnas bröder och son till hemmansägaren August Johansson och Charlotta Olofsdotter. Anna Christina Elisabet Petersson, f. 1885, emigrerade 1902. Hon måste väl ha farit till någon anförvant. Jordbruksarbetaren Erik Mauritz Gunnar Petersson emigrerade 1913. Han var son till Amandus Johan August Petersson och född 1893. Tydligen föredrog han att emigrera framför att vara hemmansägare i Ekaryd.

Ebbehult

Följande text har hämtats från Folke Petterssons hembygdsforskning. Du kan läsa mer om Folke Pettersson och även få förklaringar till en del ord som används i gamla kyrkböcker via denna länk.

Så här skriver Folke Pettersson:
Lilla Ebbehult har helt stått i skuggan av grannhemmanet Stora Ebbehult. Förleden Ebbe i namnet antyder senmedeltida ursprung, då tyska namn vinner insteg i Sverige. Ebbe torde vara en kortform av Eberhard, som är ett tyskt namn. I vilket fall som helst fanns Lilla Ebbehult 1533, då Gustav Vasa utkrävde en extraskatt, en gärd, för att få pengar till rustningar med anledning av inbördeskriget i Danmark, d.s.k. grevefejden. Peder i Ebbehult skulle som alla andra kronobönder i Madesjö betala 2 mark penningar. Peder nämnes ej i 1535 års städsleöresregister, vilket kan betyda, att han innehaft hemmanet en längre tid. Men det kan också betyda, att han var död. I 1539 års fogderäkenskaper heter nämligen brukaren ”Inga i Ebbahult”. Var hon Peders änka? Hennes avrad angavs till 2 skäppor malt, 6 fyrkar och fodring för 2 hästar. Hon var kvar 1542 men 1541 uppges brukaren heta ”Pauell Steensson”. Hans fodring var höjd till 2 plus 4 hästar. Efter dackefejden fick Lilla Ebbehult en nybrukare: ”Raffuald Steensson”, som årligen måste erlägga 7 fyrkar, 4 skäppor malt och fodring för 8 hästar. Segern över Dacke visade sig i höjda arrendeavgifter för kronobönderna! 1547 hette brukaren Pauell. Han fick 1548 böta 1 oxe ”för rådjur han sköt”. Rådjur, älg och hjort var förbehållna Kronan.
Enligt 1551 års fogderäkenskaper hette Pouel Steensson i efternamn. Hans avrad var nu 7 fyrkar, 1 spann malt (ungefär 50-60 liter), 1 kleff tåått, 3 dagsverken och fodring för 8 hästar. Tio årsenare hette brukaren Olof Holmstensson. Hans avrad var 7 fyrkar, 4 skäppormalt, 1/2 lispund smör, 4 dagsverken och fodring för 8 hästar. Olof Holmstensson uppges 1565 vara knekt och Lilla Ebbehult angavs som 1/2 hemman, men 1569 uppgavs detsom helt. När Älfsborgs lösen 1570 togs ut angavOlof Holmstensson sina tillgångar: koppar-5 marker, oxar-2, kor-4, tvåårsungnöt-2, ett-årsungnöt-1, svin-3, häst för 5 mark. Bidraget till Älfsborgs lösen blev 8 mark 11/2 öre. Följande år, 1571, anges Lilla Ebbehultsom ”öde”, dvs Olof var oförmögen att betala avraden. Skörden 1571 tycks dock ha varit god, tyi tionde våren 1572 levererade Olof 11/2 skäppa råg och 3 skäppor korn. Detsvarade mot en skörd av221/2 skäppor råg och

45 skäppor korn. 1574 räknades Lilla Ebbehult för 1/2 hemman. [Frågetecken för kronologin ide uppräknade årtalen, eftersom Älfsborgs lösen uttogs 1571 enligt historiska källor.]
Olof måste ha dött eller lämnat hemmanet 1574, ty tionden för detta år levererades på våren 1575 aven Nils. År 1574 hade varit ett dåligt skördeår och Nils kunde endast leverera 1/2 skäppa råg och lika mycket korn. Han brukade Lilla Ebbehult endast en kort tid, ty 1580 hette brukaren Pavel Håkansson, som i sin tur 1586 hade efterträtts av Erik Olsson, som var knekt i Abraham Nilssons fänika. Det var han fortfarande 1590, men 1591 brukades Lilla Ebbehult av”Enckan i Ebbehult”. Hur länge hon brukade hemmanet är obekant. I 159? års tiondelängd heter brukaren Håkan Svensson och i 1598 års räkenskap ”Dauid”. I 1600 års fogderäkenskap heter brukaren Anund och han var kvar 1601, då d.s.k. rumpeskatten togs ut. Han deklarerade då för 1 par oxar, 2 kor, säd till 2 tunnor. Det var samma tillgångar, som Karl Hermodsson deklarerade för Stora Ebbehult.
Under de följande åren växlade brukarna ofta. 1604 hette brukaren Gumme, knekt i Sven Ebbessons fänika, 1606 var brukaren en annan knekt, Jöns Börjesson. När Älfsborgs lösen 1613 skulle uttagas fanns 2 brukare i Lilla Ebbehult: Nils och Hemming, som tillsammans betalade 4 koppardaler. Dessa två brukade Lilla Ebbe-hult ett par decennier. Nils Nilsson var bland de bönder, som 1617 gick i borgen för den beryktade Olof Carlsson i Stora Ebbehult, att denne icke var mördare. Under de följande åren var Nils Nilsson officiellt brukare avhemmanetmen Hemming måste ha funnits kvar för att 1628 dyka upp i mantalslängden. Till dess står Nils Nilsson ensam. 1623 nämnes som nyutskriven knekt i Claude de Lavals kompani av Kalmar regemente Ingeld Nilsson, som väl var broder eller son till Nils Nilsson. 1625 nämnes Nils Nilsson nyutskriven knekt. Hans tillgångar var: utsäde-3 tunnor, 1 oxe, 2 stutar, 4 kor och 2 kvigor. I mantalslängden 1628 förekommer tre namn under Lilla Ebbehult: Hemming, som har 2 tunnor utsäde, 2 kor och 2 kvigor, Nils, som har 2 tunnor utsäde, 1 ko och 1 kviga, Håkan Brorsson, som har 2 kor. Följande år var ett nödår, som emellertid tycks ha drabbat Lilla Ebbehult ganska litet, eftersom hemmanet ej är medtaget på den långa listan över ödeshemman. Men enligt jordeboken hade en Måns i Ebbehult upptagit Ebbehult ”på frihet”, dvs mot att slippa avrad under några år. I 1633 års mantalslängd

dyker ånyo Hemming upp. Han har 2 tunnor utsäde, 2 kor, 1 kviga, 1 får och 1
lamm. I samma längd nämnes även Jöns,som hade 2 kor och Walborg, som hade 1 ungsto, 2 kor, 4 får, 2 lamm och 2 ungsvin. Hon hade tydligen de flesta tillgångarna. Var hon kanske Nils’ änka? I jordeboken församma år förekommer Hemming, Per Eriksson, änkan och Bengt. Det fanns alltså fyra brukare i Lilla Ebbehult.
Alla de nu nämnda hade försvunnit, när 1641 års mantalslängd gjordes upp. I denna saknas Lilla Ebbehult, men avkyrkoräkenskaperna framgår, att det fanns åtminstone 2 brukare: Elias och Gudmund. Under namnet Gumme återfinns den senare 1644. Lilla Ebbehult räknas då som ett helt hemman. 1649 och 1650 heter brukaren Joen Persson, men 1654 fick Erich Mattzon i Ebbehult hemmanet på frihet till 1659, därför att det drabbats av den stora skogsbranden 1652. 1655 var brukarna två: Nils Gummesson, säkerligen son till ovan omtalade Gumme, och Erich Mattzon. Erich Mattzon brukade Lilla Ebbehult ännu i 1669 års mantalslängd. I kyrkoräkenskaperna förekommer han ännu 1672. I dem förekommer också andra namn: Lars, Hemming och Erland. Den senare stårsom ensam brukare i 1682 års jordebok. I denna står antecknat, att Lilla Ebbehult d. 25 febr. 1660 förmedlats till ett halvt hemman. Erland, som hette Persson i efternamn, erlade varje år i avrad 2 öre 18 penningar, 9 öre 6 penningar i städjepenningar, 24 öre i fodernötspengar, 4 skäppormalt, 1/2 lispund smör, 4 dagsverken, fodring för 6 årliga hästar, värderat till 1 öre 16 penningar och fodring för 2 konungshästar, värderat till 12 öre 14 penningar. Totalt värderades avraden till 6 dlr 27 öre 21 penningar. Samma värdering av hemmanet bibehölls 1686, då emellertid brukaren hette Olof Pehrsson. I 1699 års jordebok är hemmansklyvningen ett officiellt faktum. Lilla Ebbehult räknas nu som 3/4 hemman och brukades avOluf Persson 3/8, Erland 3/16 och Daniel 1/16. Avradens värde var nedsatt till 5 dlr 5 öre 12 penningar.
I 1717 års mantalslängd är Lilla Ebbehult värderat till 3/4 mtl och var delat mellan 3 ägare: Anders Carlsson brukade 1/4, Pär Carlsson 1/4 och Daniel Jonsson 1/4.
I den äldsta husförhörslängden, som omfattar åren 1728-1740, alltså i huvudsak 1730-talet upptages följande tre ägare: Daniel Jonsson med hustru Kerstin, Per Carlsson med hustru Elin och Per Danielsson med hustru Elin. Av röstlängden 1740 framgår, att Lilla Ebbehult nu var delatmellan Per Carlsson 3/8, Oluf Danielsson 3/16 och Pär

Danielsson 3/16. I husförhörslängden för åren 1749-1754 upptages de båda bröderna Danielsson och Carl Persson. Denne var son till Pär Carlsson och uppges vara 26 år, medan Danielssönerna uppges vara 43 resp. 42 år gamla.
I husförhörslängden för den långa tidrymden 1755-1788 upptages till en början 4 brukare: Per Carlsson med hustru Sissela, Per Danielsson med hustru Elin Månsdotter, Olof Danielsson med hustru Ingjärd Carlsdotter och Carl Persson med hustru Elin Persdotter. Senare under perioden tillkom Daniel Persson, f. 1750, med hustru Caisa Johansdotter och dottern Stina, född 1785, Olof Persson, f. 1754 och Gumme Persson, f. 1778 med hustru Marja Svensdotter. Johan Persson var född 1745 och hans hustru Brita 1756. De senare fick 5 barn: Peter 1773, Maria 1775, Peter, Stina och Jonas, den senare 1785, de två föregående utan födelseår. Dessutom kom en brukare Eric Axelsson med hustru Ingrid Håkansdotter, f. 1762 och barnen Maria, f. 1783 och Jonas, f. 1786. Båtsmannen för Lilla Ebbehult hette dessa år Nils Månsson Svala, f. 1741. Han var gift och hade 6 barn.
Under åren 1782-1801 fanns det 4 bönder på hemmanet. Carl Persson var nu undantagsman. Hans hustru Elin Persdotter avled 1802. Gården hade övertagits av Olof Persson, f. 1754 och 1780 gift med Elin Carlsdotter, f. 1758. De fick 1787 sonen Peter. Carl Perssons son Olof Carlsson brukade den fjärde gården. Hans hustru Brita Stina Jacobsdotter dog 1790, varefter Olof Carlsson 1801 gifte om sig med Maria Jonsdotter, f. 1762. Daniel Persson och Caisa Johansdotter hade tre barn: Peter, f. 1791, Maria, f. 1795 och Jonas, f. 1796. Gumme Persson och Maria Svensdotter hade också 3 barn: Peter, f. 1777, Nils, f. 1780 och Caisa, f. 1786.
Underåren 1801-1815 tog Olof Persson, Daniel Persson och Gumme Persson undantag. Olof Persson efterträddes av sonen Peter Olofsson, f. 1787. Daniel Persson efterträddes avsonen Petter Danielsson, född 1791, som gifte sig med Stina Håkansdotter, född 1794. Gumme Persson efterträddes avsonen Peter Gummesson, född 1776. Han ingick äktenskap med Stina Petersdotter, f. 1783. De fick 1811 sonen Jonas och 1812 dottern Caisa. Den fjärde gården brukades av Olof Carlsson, f. 1755, och Maria Jonsdotter, f. 1759. Båtsman var Daniel Hultman, f. 1788. Dessutom bodde änkorna Maria Olofsdotter och Stina Persdotter på ägorna.

Under perioden 1815-1821 tog Olof Carlsson och Maria Jonsdotter undantag av brukaren Jonas Andersson, f. 1796 och hans hustru Annica Persdotter. Hemmans-delen var på 3/16 mtl. På nästa gård på 3/16 mtl satt Peter Gummesson och hans hustru Stina Petersdotter. De fick 1817 sonen Olof och 1820 sonen Peter Johan och hade därmed 4 barn. Den tredje gården på 3/16 mtl ägdes av Peter Danielsson och Stina Håkansdotter. De fick 1816 dottern Lena och 1818 dottern Maria och hade därmed tre barn. På gården bodde undantagsänkan Caisa Johansdotter, f. 1760. På den fjärde gården på 3/16 mtl blev Olof Persson undantagsman. Gården övergick till Peter Olofsson, som bodde i Norra Otteskruf. Gumme Persson bodde på gården som undantagsman. Båtsmannen Daniel Hultman flyttade med hustru och dotter till Olofsbo.
Under åren 1821-1829 skedde flera förändringar i Lilla Ebbehult. Olof Carlsson och Maria Jonsdotter avled båda 1828. Jonas Andersson vigdes 1827 vid Annica Persdotter. De fick 1828 dottern Christina. Peter Gummesson tog undantag avsonen Peter Johan Petersson och Christina Jonsdotter. Peter Danielsson och Stina Håkansdotter fick fram till 1830 fem barn: Brita Stina 1822, Peter 1824, Gustaf 1825, Fredrica 1828 och Caisa Lena 1830. 3/16 mtl ägdes av Jonas Danielsson, f. 1798 och Lovisa Svensdotter, f. 1805. De fick en son Peter. Peter Petersson, f. 1810, och Brita Svensdotter, f. 1812, ägde 3/16 mtl. Peter Olofsson bodde fortfarande i Norra Otteskruf. Olof Persson och Elin Carlsdotter hade fortfarande undantag. En torpare fanns nu på ägorna: Johan Fredrik Svensson, f. 1810 och gift med Brita Stina Petersdotter, f. 1811. Båtsmannen hette Anders Hultman.
På 1830-talet avstod brukaren Jonas Andersson från gården och köpte torp i Olsbo. Petter Gummesson och Stina Pettersdotter tog undantag. Deras äldste son Jonas blev bonde i Käringskruf, varför gården övergick till Petter Johan Petersson, f. 1820 och gift med Christina Jonsdotter, f. 1818. Petter Danielsson och Stina Håkansdotter tog också undantag. De fick på 1830-talet ytterligare 2 barn: Catharina 1832 och Carl Johan 1835. Olof Persson och hans hustru Elin Carlsdotter avled 1833 resp. 1841. 3/16 mtl brukades alltjämt avJonas Danielsson och Lovisa Svensdotter. De fick på 1830-talet 4 barn: Peter 1833, Johan och Carolina, tvillingar, 1836 och Johannes 1840. Peter Petersson och Brita Svensdotter brukade 3/8 mtl. De fick på 1830-talet 3 barn: Peter

Ludvig 1833, Carolina 1835 och Carl Johan 1838. Som båtsman inflyttade 1832 Anders Jonsson Hultman, född i Ljungbyoch 1837 gift med Christina Jonsdotter från Fridlefstad.
På 1840-talet bodde 20 män och 19 kvinnor i Lilla Ebbehult. Peter Petersson, som här uppges vara född i Norra Otteskruf 1810, och hans hustru Brita Svensdotter från Ramsjö fick på 1840-talet ytterligare 3 barn: Gustaf Elis 1842, Emma Christina 1845 och Wendla 1850. 3/16 mtl brukades av Peter Johan Petersson och Christina Jonsdotter. De fick också 3 barn på 1840-talet: Helena 1842, Wendla Gustafva 1845 och Stina Charlotta 1850. Jonas Danielsson och Lovisa Svensdotter fick 3 barn på 1840-talet: Johanna 1840, Carl Fredrik 1843 och Emma Mathilda 1847. Som båtsman inflyttade 1850 Carl Johan August Petersson Hultman, född i S. Björnahult 1830. Han kom närmast från Stora Idehult. Torpare var nu Johan Fredrik Andersson, född i Mellan-Agebo 1806. Han var gift och hade 7 barn.
Vi går fram till 1860-talet. 3/16 mtl brukades nu avPeter Johan Petersson och Christina Jonsdotter. De fick på 1850-talet ytterligare 2 barn: Pehr August 1851 och Ida Johanna 1855. Nästa 3/16 mtl ägdes först av Peter Jonsson, f. 1833, och därefter av Johannes Olofsson, f. 1836 och 1859 gift med Emma Helena Jonsdotter, f. 1837. De fick 3 barn: Ida Josephina 1860, Helena Augusta 1860 och Carl Gottfrid 1865. Johannes Olofsson sålde 1870 gården till Franz Petersson i Käringskruf. Nästa 3/16 mtl ägdes först av Olaus Gustafsson, f. 1835 och gift med Anna Christina Johans-dotter, f. 1837. De hade 3 barn. Familjen flyttade 1863 till Vissefjärda, varpå gården delades i två på vardera 3/32 mtl. Den ena gården övertogs av Gustaf Andersson, f. 1833 och 1863 gift med Emma Gustafva Andersdotter, f. 1843. De fick 3 barn: Per Anton 1865, Hulda Sophia 1868 och Alma Rosalie 1870. Den andra gården på 3/32 mtl övertogs av Gustaf Johansson från Södra Svalehult, f. 1840 och 1863 gift med Fredrika Håkansdotter från Södra Otteskruf, f. 1842. De fick 3 barn: Amanda Gustafva 1864, Ida Mathilda 1866 och Emilia Charlotta 1869. Ännu en gård på 3/16 mtl övertogs 1862 avJohan Johansson, f. 1839, som samma år gifte sig med Emma Christina Gustafsdotter, f. 1841. De fick 2 barn: Amandus Gottfrid 1866 och Hulda Josephina 1869. På ägorna bodde bl.a. småskoleläraren August Krantz, som var född 1849 i Älmeboda och gift med Christina Gustafsdotter, f. 1844. Krantz kom 1870 från Långasjö. Hans

verksamhet i Madesjö varade endast till 1872, då han emigrerade till USA. Båtsman var Jonas Peter Carlsson Hultman, f. 1835 i Hälleberga. Han var gift och hade 3 barn. Torpare var Peter Jonsson, f. 1833 och inflyttad 1862. Han var gift och hade en son. Torpare var också Johannes Jonsson, f. 1828 och gift. Dessutom bodde flera undantagsänkor och arbetskarlar på ägorna.
Under 1870-talet tog Peter Johan Petersson och Christina Jonsdotter undantag. Deras äldsta dotter Stina Charlotta blev1871 gift i Norra Persmåla. Äldste sonen Per August Petersson, som var född 1851 gifte sig 1879 med Wendla Charlotta Andersson, f. 1854, och övertog gården på 3/16 mtl. De fick 188? dottern Hilma Josefina Charlotta. FrantzPeterssons i Käringskruf son Carl Jacob Frantzon, f. 1849, övertog 1879 3/16 mtl. Han var gift med Ida Augusta Israelsdotter, f. 1853. De fick 4 barn: Johan Ernst Gottfrid 1872, Agnes Viktoria 1874, Emilia Augusta 1876 och Carl Fabian 1878. På den ena gården på 3/32 mtl emigrerade 1873 Gustaf Andersson med hustru och 3 barn till USA. Gården köptes avJohan Johansson på en annan gård på 3/32 mtl,som därefter sålde den till August Otto Johansson Lindholm, f. 1841 i Lenhofda och 1875 gift med Clara Mathilda Petersdotter, f. 1855, från Kroksjö. De fick 1878 dottern Ida Theresia och 1880 dottern Klara SallyChristina. På nästa gård på 3/32 mtl satt fortfarande Gustaf Johansson och Fredrika Håkansdotter. De fick ytterligare 3 barn på 1870-talet: Carl Algot 1873, Alma Dorothea 1874 och Pehr Viktor Herman 1878. Den ovan nämnde Johan Johansson var född 1839 och gift med Emma Christina Gustafsdotter, f. 1841. De fick 6 barn: Amandus Gottfrid 1866, Hulda Josephina 1869, Anna Mathilda 1872, Ida Augusta Viktoria 1874, Carl Johan Viktor 1876 och Axel Robert Konrad 1878. Torpare var Johannes Jonsson och Peter Jonsson. Båtsman var Josef Nilsson Hultman, f. 1854, som tillträdde 1877 och då kom från St. Agebo. Avskedade båtsmannen Jonas Peter Carlsson Hultman bodde kvar med hustru och 4 barn. Skomakaren Johan Elof Petersson var född 1846 och gift med Johanna Petersdotter, f. 1839. De hade 3 barn. Skräddaren Carl Jonsson var född 1839 och gift med Mathilda Andersdotter Sjöberg, f. 1844. De hade en dotter. Utom de nu nämnda bodde flera arbetskarlar och undantagsänkor på ägorna. Skollärare August Krantzemigrerade 1872 till USA, sedan han blivit arbetslös på grund avskolväsendets omorganisation i Madesjö.

På 1880-talet ägdes 3/16 mtl av Per August Petersson, f. 1851 och Wendla Charlotta Andersdotter, f. 1854. De fick mellan 1880 och 1890 sex barn: Helena Josefina Charlotta 1880, Gunhild Matilda 1882, Josef 1883, Hildur Annette 1885, Johan 1888 och Ingrid Edit Kristina 1890. Carl Jacob Frantzon sålde 1885 sina 3/16 mtl till P.E. Olsson i Nybro och flyttade till Kalmar. Efterträdare på gården blev Anders Andersson från Lilla Harrie i Malmöhus län, född 1859 och 188? gift med Amanda Charlotta Jonsson, f. 1863 i Madesjö. Dottern Elna Maria föddes 1890. På 3/32 mtl fick August Lindholm och Clara Matilda Petersdotter ytterligare 2 barn: Karl Ernst Fabian 1886 och Ester Hillevi Marie 1891. På den andra gården på 3/32 mtl satt fortfarande Gustaf Johansson och Fredrika Håkansdotter. De fick 1885 sitt sjunde barn, Anna Edit Antonia. På 3/16 mtl flyttade Johan Johansson med hustru och 7 barn 1881 till Stora Ebbehult. Efterträdare blevPeter August Svensson, född 1843 i Oskars socken och gift med Stina Lena Gustafsdotter från Oskar, född 1840. Hon medförde sonen Karl, född 1882. Undantagsmannen Peter Johan Petersson avled 1889 liksom hustrun Kristina Jonsdotter. Dottern Ida Johanna flyttade 1883 till Karlslunda. Torparen Peter Jonsson avled 1889, men det fanns fortfarande 2 torpare: Johannes Jonsson och 1884
inflyttade Gustaf Olsson Säf, f. 1822. Han var gift och hade 5 barn. Skomakaren Johan Elof Petersson flyttade 1887 och skräddaren Carl Jonsson avled 1881. Ny i Lilla Ebbehult var glashandlaren Johan August Israelsson, född 1838 i Algutsboda och gift med Mathilda Petersson, f. 1839 i Madesjö. De hade 6 barn. Slaktaren Anton Petersson, som var född 1860 i Mortorp, flyttade 1890 tillbaka dit. Båtsmannen Josef Nilsson Hultman och f. båtsmannen Jonas Peter Carlsson Hultman bodde kvar på ägorna. Under åren 1891-1896 fick Per August Petersson ytterligare ett barn. Sonen Karl Gunnar föddes 1892. Det fanns därefter 7 barn i familjen.
Anders Andersson och Amanda Charlotta Jonsson fick ytterligare 3 barn: Elin Gunhild Ingeborg 1892, Hans Gunnar 1894 och Anders Erik Ragnar 1895. August Otto Lindholm och Gustaf Johansson brukade alltjämt sina gårdar på 3/32 mtl. Två av Gustaf Johanssons barn emigrerade till USA: äldsta dottern Ida Mathilda som kallade sig Holtzemigrerade 1891 och Carl Algot 1893. En äldre dotter Amanda Gustafva Holtz flyttade 1892 till Glafva i Värmland. Peter August Svenssons hustru Stina Lena Gustafsdotter hade en son i sitt första gifte. Han hette Karl, f. 1872. Han emigrerade till USA 1892, men kom hem 1893 för att 1894 flytta till Oskars socken. Det fanns nu 5

gårdar i Lilla Ebbehult. Tre var på 3/16 mtl och två på 3/32 mtl. Torparen Johannes Jonsson avled 1892. Torparen Gustaf Säf kallas nu jordägare. Han avled 1893 och hustrun Johanna Sofia Petersdotter 1895. Dottern Alma Josefina Gustafsson, f. 1877, emigrerade 1894 till USA. De båda båtsmännen och glashandlaren bodde kvar på ägorna. Så gjorde ett par änkor: Mathilda Sjöberg och Anna Maria Gustafsdotter liksom flera arbetarefamiljer.
Laga skifte skedde i Lilla Ebbehult 1827. Sammanlagt emigrerade 27 personer från Lilla Ebbehultmellan 1858 och 1914. Avdessa emigrerade en till Lybeck, en till Norge och resten till USA. Bland dem kan nämnas att 1889 utvandrade hustru Kristina Svensson med 2 söner och 2 döttrar, inalles 5 personer. Redan 1873 emigrerade hemmansägaren Gustaf Andersson med hustru och 3 barn till USA. I övrigt är det drängar och pigor, hemmasöner och arbetare som sökte lyckan utomlands

Hanemåla

http://kartor.eniro.se/m/32I1n

Stadsdel i ö Nybro centralort. Namnet troligen efter Nils Hane som var anhängare till Nils Dacke och blev halshuggen för denna olydnad mot Gustav Vasa. Byn H är känd sedan medeltiden. H omnämns i en skattelängd 1598. År 1827 skiftades byn i en östlig och västlig gårdsbildning. Nybro stad köpte hemmanet H. 1941 för 151 000 kronor. Under de sista decennierna av 1900-talet byggdes H. ut kraftigt. H domineras av villabebyggelse och har skola och affär.

Lästips: Petersson, Folke: Gårdar i Madesjö socken
Ericsson & Lamke: Nybros stadsdelar, 2006
.

MJ

 

Här följer ett utdrag från

KALMAR LÄNS MUSEUM • NYBROS MODERNA KULTURARV

av författarna

Agneta Ericsson och Lotta Lamke, Kalmar läns museum, feb 2006

 

Hanemåla

Från Dackefejdens blodiga skogsbygd till lugna villagatan Av det som gett stadsdelen Hanemåla dess namn återstår till synes ingenting. Men under barnvänliga bostadskvarter, bilreducerade gator och modern villabebyggelse vilar en historia som för tillbaka till den blodiga upprorstid när Nils Dacke utmanade kung Gustav. Väl inbäddad i moderniteten vilar enstaka rester av det landskap och den bebyggelse som präglade landsbygden fram till 1900-talets mitt, när Hanemåla blev en del av Nybro stad och rekordårens folkhem.

 

Övergripande beskrivning av stadsdelsområdet

Våra dagars Hanemåla omfattar förutom merparten av hemmanet Hanemåla också en liten flik av Smedstorp (i söder). Området beskärs knivskarpt i norr av Kalmarvägen. Rent topografiskt är stadsdelen tämligen flack. Den enda egentliga dramatiken i landskapet skapas av S:t Sigfridsån, vars slingrande fåra ställvis kantas av riktiga rasbranter. Hanes väg delar i dag stadsdelen Hanemåla mitt itu.

 

Stadsdelens historia och utbyggnad

Namnet Hanemåla berättar om en bosättning, sannolikt ett nybygge under någon gård i grannskapet, under sen medeltid eller 1500-tal. -måla är en i sydöstra Sverige mycket vanligt ortnamnsändelse med innebörden ”något uppmätt”, troligen ett markområde för kolonisation. Den muntliga traditionen berättar om Nils Hane (på Hanemåla) som under Dackefejden på 1500-talet sympatiserade med upprorsledaren och som straff därför halshöggs. Hanemåla omnämns första gången i en skattelängd 1598 och då som kronotorp. Först i 1641 års mantalslängd med status som eget hemman. En klyvning 1699 delade hemmanet i två gårdsenheter. De lät år 1827 enskifta Hanemåla ägor mellan sig, så att en östlig och en västlig gård uppstod. Den västra gården fick vid skiftet ligga kvar på den gamla bytomten, som låg i dagens Fredrikslund. Den revs i samband med tillkomsten av östra Fredrikslund. År 1901 klövs den östra Hanemålagården i två delar, vilkas gårdsbyggnader låg som spegelbilder av varandra, tätt ihopkurade på den lilla höjdrygg som för oss idag utgör det gamla Hanemåla. Gårdarna var uppbyggda enligt klassiskt centralsvenskt mönster med mangården (bostadshus, vedbod, drängstuga odyl) tydligt skild från fägården (ladugård, djurstallar osv). Bygatan utgjorde en tydlig gräns mellan människors och djurs domäner. Utefter S:t Sigfridsåns norra strand sökte sig sedan urminnes tider landsvägen från Växjö och skogsbygderna i Värend mot Kalmar och kusten. Landsvägen var en livsnerv för bygden och en etableringsfaktor för obesuttna. På den äldsta kartan över Hanemåla, enskifteskartan från 1826, kantar några torp eller lägenheter landsvägen i väster. Under 1800-talet förtätades denna bebyggelse. Utvecklingen fortsatte i början av 1900-talet, då under namn av egnahem och villor i lantlig miljö. Stora oregelbundna tomter trängdes utmed landsvägen, allt från köpingens gräns i väster till en bra bit in på Hanemåla ägor. Bebyggelsen ger tydligt bild av att vara spontant framvuxen, reglerad endast av den lokala topografin.

 

1941 års ekonomiska karta med dagens vägnät inlagt i orange färg

Under 1920- och 30-talen upprättades några avstyckningsplaner för att reglera tomtbildningen. Också längs den nya Kalmarvägen, som färdigställdes under 1930-talet, styckades snart stora tomter till egna hem i lantlig idyll. Redan vid 1930-talets slut föreslog framsynta män inom Nybro kommunledning inköp av bla Hanemåla. Men tiden var inte mogen. Först 1941 godkändes en införlivning och året därpå anhöll Nybro stad hos Kungl. Maj:t om ett amorteringsfritt lån på 151.000 kr för inköp av hemmanet. I Hanemåla levde man bondeliv ännu några år, medan stadsarkitekten Gösta Gerdsiö upprättade en förändrad och utvidgad stadsplan, som innefattade västra delen av våra dagars västra Hanemåla. Stadsplanen skar rakt igenom kvarteret Spettet och söderut. Bostadsbristen i Nybro tycks vid denna tid varit kroniskt akut och man kunde inte bygga bostäder eller få fram villatomter fort nog. Planförslaget, som las fram 1945, skulle förstås möjliggöra ytterligare villabebyggelse i stadens utkanter. Helt i samklang med den lokala topografin och tidens ännu levande funktionalistiska ideal präglas planen av en öppen struktur med många gröna stråk och ytor. Kvartersfigurerna är oregelbundna allt eftersom befintlig landsväg och topografi kräver så. Tomterna är stora och utlagda runt allmänna kvartersgårdar eller utmed gröna stråk. Gatorna underordnar sig mjukt kvarteren och förbinder alla med alla. Gamla landsvägen lämnades orörd att förbli ryggrad i den sydvästra delen av planområdet. Den redan existerande bebyggelsen bildade stomme i förtätningen. Allt eftersom tiden gick, uppstod behov av förändringar i den gamla stadsplanen. Så blev delar av planområdet snart ett lapptäcke av revideringar. Mestadels handlade det om att skapa möjlighet till förtätningar inom kvarteren, framför allt för sam-manhängande bebyggelse, och att syresätta med ytterligare grönområden. Den äldsta revideringen är daterad 1949. Planeringen, dvs byggnationen, rörde sig sakta men säkert österut, men år 1960 var ännu bara de västligaste kvarteren i Hanemåla bebyggda. Gamla landsvägen var helt kantad av hus. Öster om det gamla stadsplaneområdet, dvs mellan Döbelns gata och Hanes väg, är plankaraktären mycket annorlunda; från de tidigare terränganpassade kvarteren med stora tomter, inte sällan med individuella drag och friliggande villor, gällde nu sträng och regelbunden fyrkantighet i såväl planens alla delar som bebyggelsens; små flacka tomter inom skrivbordsritade kvarter kom att bebyggas med radhus, kedjehus eller grupphus. Kvartersstrukturen är tydligt barnvänligt; ett kvadratiskt kärnkvarter omringat av smal lokalgata i sin tur kantad av långsmala kvarter längs gatans fyra sidor. Nästa fas i Hanemålas moderna byggnadshistoria utspelar sig på 1970-talet, då resten av Hanemåla las under planerarens lupp och ritstift. 1973 upprättade Arne Winskog en stadsplan för kvarteret Spettet m.fl. . Året därefter utarbetades ett förslag till ändring av den gamla planen för kvarteren söder därom (kvarteret Slagan m.fl. .). Genrationsskillnaden är stor mellan 1940-talskvarteren och de som planlades på 1970-talet. Inom de senare dominerar slutna rum och fyrkantighet; kvartersgrupper samlade kring en lokalgata, som likt sagans drake rullat ihop sig runt sin skatt. De äldre kvarteren präglas av genomsiktlighet och öppenhet. Samma fyrkantiga och barnvänliga kvartersbildningar upprepades i planeringen av Hanemåla öster om Hanes väg. Den första planen fastställdes 1972 (omfattande kvarteren Håven m.fl.) och de övriga kom successivt inom några år. Det finns ingen större skillnad planerna emellan, de är i själva verket lika som bär. De talar alla samma språk med samma ideologiska bakgrund. Avsikten är fortfarande att förse det växande Nybro med bostäder i marknivå. Kvarteren är samlade utmed rundgående lokalgator kopplade till en tillfartsgata likt klöverblad på en stjälk. Storgårdskvarter av det slag som finns i kvarteren väster om Hanes väg, saknas helt här. Som uttryck för sin tid finns på östra sidan Hanes väg en än mer klart uttalad ambition att skydda och skärma bebyggelsen med gröna ridåer och att bebyggelsemässigt anknyta till den lantliga omgivningen. 1973 presenterades också ett förslag till genomgripande trafikomläggning med rondell och ny utfart västerut, Södra vägen. Förverkligandet av dessa eftergifter för den ständigt ökande motortrafiken medförde stora förändringar för den gamla landsvägen. En del grävdes radikalt bort för att ge plats åt Södra vägen och ersattes av gång- och cykelbana i en tunnel under vägen. Inom det stadsplanelagda området avstängdes landsvägen för genomfartstrafik och försågs med vändplatser intill trafikhindrande bommar och annat. En viktig del i omdaningen av Hanemåla blev att anlägga helt ny infart till området från Kalmarvägen; Hanes väg som i söder ansluter till den gamla landsvägen. Hanes väg blev också den vattendelare som kom att skilja västra Hanemåla från östra. Det senaste tillkomna bostadsområdet är det som kallas Hanemåla by, rakt öster om den bevarade Hanemålagården. Lågt hållna långsmala flerbostadshus grupperade runt öppna gårdar med plats för lek och rekreation utanför de biltillåtna stråken, accentuerar ytterligare 1970-talets mänskliga dimensioner och krav inom planeringen, men redovisar samtidigt också det sena 1900-talets planideal. Befolkningsökningen runt sekelskiftet 1900 i kombination med krav på ökad skolgång för det uppväxande släktet medförde att flera nya byskolor behövdes. Sålunda beslutades 1901 att ett skolhus skulle uppföras också i Hanemåla. Skolhuset blev granne med torplägenheterna utmed landsvägen. Det låg där Sommargatan idag möter S:t Sigfridsvägen. Undervisningen vid skolan lades ned 1954, men huset revs först vid mitten av 1970-talet. Vid samma tid (1974) byggdes den nya Hanemålaskolan, längre norr ut i området. Till den nya skolan hör rejäla grönområden som också bildar ridå mellan bostadskvarteren i söder.

 

Stadsdelens karaktär

Stadsdelen Hanemåla är ett utpräglat bostadsom-råde från 1900-talets andra hälft dominerat av villor av olika slag och storlekar; en bebyggelsematta utlagd över ett jungfruligt jordbrukslandskap. Med viss ansträngning kan man skönja landskapet från före villaåldern. Av den gamla bondejorden återstår här och var på de fd inägorna några spärrekar hårt kramade av uppväxande skog och sly. Ett bestånd hasselbuketter kämpar om livsutrymmet på en fd slåttermark. Den enda bevarade Hanemålagården minner om den långa tiden före förorts- och villalivet. Manhuset är en sedvanlig tvåvånig parstuga, sk Smålandsstuga, men med putsad gul fasad. Med moderna fönster samt entréparti från 1940-talet förleds man lätt tro, att det är ett tämligen modernt hus. Volymen och de markerades hörnkonsolerna tillsammans med placeringen och mycket annat avslöjar dock en mycket längre historia än så. Huset är uppfört vid 1800-talets mitt. Ladugården, från tidigt 1900-tal, finns kvar men är ej i drift. Hanemåla gård är i gällande plan q-markerad. Granngården är riven och Hanemåla dagis är uppfört på platsen för ladugården; med form, färg och karaktär av sin företrädare.

 

Hanemåla 1:34, den enda bevarade Hanemålagården (bild in här!)

Det moderna Hanemåla är en sentida motsvarighet till Myrdalen. Det sista förverkligandet av den svenska folkhemstanken i Nybro, symboliserad av den egna ägandes villan omgiven av en gräsmattekrans som skiljer det från grannens likadana villa; egnahemmet ersatt av villan, självbygge mot byggmästarbyggt. På många sätt skiljer sig de båda stadsdelsdelarna på var sida Hanes väg såväl planmässigt som bebyggelsemässigt från varandra. Västra Hanemåla, vars västra del spontant vuxit fram längs gamla landsvägen under tidigt 1900-tal, inlemmades i stadsplanen 1945, började bebyggas strax därefter och fortsatte att planeras och bebyggas fram tom 1970-talet. Östra Hanemåla däremot är helt och hållet en produkt av 1970-talets planering och byggnation. Mycket schematiskt kan man påstå att ju längre öster ut i stadsdelen Hanemåla man kommer desto yngre är bebyggelsen. Ju äldre hus desto mer kuperad och oregelbunden tomt och desto mer uppvuxen trädgård.

 

Västra Hanemåla

strong>De äldre bostadshusen utmed landsvägen var mes¬tadels placerade i den bakre kanten av tomten. Mellan hus och landsväg utbredde sig frukträdgårdar, några så stora att de måste varit kommersiella odlingar. Rester av fruktodlingarna finns mest på varenda tomt. På varje tomt fanns förstås också minst ett uthus att rymma vedbod, dass, redskapsbod och annat. Flertalet av de egnahem som uppfördes under 1900-talets första decennier är små trähus i 1 1/2 plan, stundtals under brutna tak. Fasaderna är klädda med stående ljust målad träpanel. Under små taklyft finns ibland inbyggda balkonger av amerikanskt snitt. På andra finns glasade verandor eller bara ett enkelt skärmtak över huvudentrén. Alla dessa egnahem utstrålar en stolt måttlighet och präglas av harmoniska proportioner och en välavvägd symmetri i fasaderna. Flera är idag tilläggsisolerade med moderna fasader och färgskalan har helt förskjutits från ljusa ”ickefärger” till starka mättade kulörer. På de lediga tomterna utmed gamla landsvägen blev plats för villor i lantlig miljö. Många är stora, uppförda i ett plan under platta tak eller pulpettak med bred takfot. Taken är täckta av mörka takpannor. Fasadmaterialen är huvudsakligen rött eller vitt fasadtegel i kombination med träpanel. Fönsterlufterna är funktionalistiskt stora, nästan kvadratiska och ofta placerade tätt tillsammans för maximalt ljusinflöde. Den målade färgskalan är mörk, ofta brunsvart. Tillhörande trädgårdar är genomgående barn av sin tid, inramade av låga staket eller murar och mot gatan planterade med städsegröna buskar och träd. Kvarteren närmast öster om landsvägen ritades små och underordnade terrängen, men tomterna tilläts vara stora. De bebyggdes snart med fristående villor, genomgående lite mindre än grannarna i väster och med tydlig inspiration från den rika kataloghusfloran. Variationen på temat villa upprepas i det oändliga; ingen är riktigt lik den andra trots att de alla mycket liknar varandra. Sammanhållande drag är förstås försiktigt hållen volym, rektangulär grundplan lagd längs med gatan, 1-1 1/2 bostadsplan under tämligen flackt sadeltak. De ursprungliga fasadmaterialen har varit stående träpanel eller fasadtegel. De sistnämnda är genomgående orörda, medan träpanelerna ofta döljs av tilläggsisolering bak nya fasader, inte sällan sk mexitegel eller lockpanel målade i moderna färger. På taken ligger mörka takpannor. Trädgårdarna är uppvuxna och inramas av målade spjäl- eller järnstaket. Inte sällan dominerar några knotiga fruktträd siluetten och där kvarterets centrum är ett kvarvarande berg eller skogsparti övergår tomten ofta i naturträdgård. Flertalet kedjehus och radhus består av näst intill kvadratiska huskroppar i ett eller två hela plan under platta tak, hopbundna med varandra via lika lådliknande garage. Allenarådande fasadmaterial är mexitegel i kombination med olika trädetaljer. Fönstren är ofta kvadratiska och tätt satta i fasaden. Tomterna är minimala därmed också trädgårdarna. Förträdgårdarna ut mot gatan utgörs mestadels av en gräsyta och en uppvuxen buske, på baksidan en liten odlingslott och uteplats. Tomternas begränsade yta kompletteras av närliggande grönytor eller öppna kvartersgårdar. Det individuella har ersatts av upprepad enhetlighet. På dessa hus finns inte utrymme för tillbyggnader eller taklyft. Tegelfasaderna är genomgående oförändrade sedan uppförandet. Garagen, som helt är klädda med trä-panel, är mer förändrade. Några kvarter har bebyggts med grupphus av en typ som i Hanemåla är mycket vanlig och förekommer i lite olika utföranden allt efter byggtid. Husen har lätt rektangulär grundplan, brant sadeltak över 1 1/2 bostadsplan, gaveln oftast vänd mot gatan och avskild från grannhusen med garage. Vanligaste fasadmaterialet är träpanel helt eller i kombination med annat material. Gavlarna är till stor del upptagna av fönster eftersom långsidorna nästan är ihopbyggda med grannarnas hus. Utmed bl.a. Vädergatan och Höstgatan är husen lite extra breda och delade mitt i som tvåfamiljshus. Hustypen är nästan omöjlig att bygga till och taken lika omöjliga att lyfta. Takmaterialet är genomgående mörka takpannor. Ju äldre hus desto större förändring av fasadfärg och i viss mån material. Även här är garagen de mest förändrade delarna av husen. De minimala tomterna ger lika minimala trädgårdar med utrymme för föga mer än en uteplats och en liten förträdgård mot gatan. Några storgårdskvarter med kedjehus och gruppbyggda villor från 1960-talet markerar övergången till östra Hanemåla. Garagen förbinder kedjehusen med varandra, kvarteret Pepparroten.

 

Östra Hanemåla

Östra Hanemåla ger lätt intrycket att vara bebyggt enbart med radhus och kedjehus. Men, synen bedrar. Hälften av tomterna ungefär är bebyggda med friliggande styckebyggda villor. Variationen bland dessa är oändlig, men inom vissa gemensamma ramar; 1 – 1 1/2 plan, långsidan mot gatan och garage som avskiljer från granntomten. Mycket fasadtegel och mörka takpannor. Bebyggelsebilden varieras men hålls också samman genom att i ena ”klöverbladet” är kärnkvarteret upplåtet till fri bebyggelse och kranskvarteren till radhus, medan det andra klöverbladet har motsatt blandning dvs radhus i kärnkvarteret och villor runt om. Skaran av icke friliggande hus domineras helt av gavelvända hus i 1 1/2 plan med branta tak, träfasader och mörka takpannor. Färgskalan är lika rik som målarens palett. Längs många gator marscherar de spetsiga taken taktfast bredvid varandra och bryter himlaranden likt en jättes sågblad. En annan vanlig typ av sammanbyggt hus är ett tämligen litet, upp-fört i ett plan under ett mycket flackt sadeltak, ofta med fasad i mexitegel. En tredje är av en typ som påminner om den gamla Smålandsstugan; två hela plan, tydligt rektangulär byggnadskropp med enkel entré och försiktigt hållna (spröjsade) fönster symmetriskt utplacerade i fasaden, stående träpanel. En utpräglad stram enkelhet. Till ytterst få hus i denna del av Hanemåla hör tomter som tillåter mer vidlyftiga trädgårdsexperiment. De tomter som gränsar till obebyggd skogsmark övergår mestadels obemärkt i denna. I Hanemåla nya by är flerbostadshus i små lång-sträckta volymer i 2 1/2 plan samlade kring öppna gårdar; bilfria trädgårdslika ytor för lek och uteliv. För variationens skull skiftar fasadmaterial och -färg från hus till hus, men med tonvikt på trä och falurött för att understryka det lantliga. Förråd, garage och dylikt är samlade i faluröda uthuslängor utanför själva mangårdarna intill tillfartsgatorna.

 

Landsvägen

Gamla landsvägen, nu S:t Sigfridsvägen och östra delen av Hanes väg, slingrar sig ännu mjukt längs bäcken, men är hårt kringskuren åt fl era håll: I norr helt utplånad och spärrad av Södra vägen, den nya förbifarten mot väster. I söder mynnar S:t Sigfridsvägen i en nytillkommen Fiskareväg och först efter 90 graders vänstersväng är den åter ute i sin gamla sträckning. På några ställen inom bostadskvarteren är gatan/landsvägen avstängd för genomgående biltrafik och vägbanan delvis uppbruten. Hanes väg är idag den naturliga fortsättningen på gamla landsvägen, inte S:t Sigfridsvägen. Förståelsen för att S:t Sigfridsvägen och landsvägen österut är två delar av samman helhet, har helt gått förlorad. Sedan 1900-talets allra första år har en skola legat utmed landsvägen på Hanemåla ägor. Traditionen att bedriva skolundervisning på Hanemålamark är sålunda sekelgammal. Gamla skolhuset revs i samband med planläggning och nybyggnation utefter landsvägen. Exempel på bostadshus i Hanemåla Många bostadshus byggdes utmed gamla landsvägen, utanför stadens hank och stör,

bilder in här!

… Örtagården 1 (1809) Örtagården 2 (trol. 1920-tal) Brunskäran 8 (1939) …men långt fl er inom det som snart blev ett av stadens villaområden, … Adonisen 2 (1968) Rädisan 6 (1977) Bräckan 8 (1966) …även 1 1/2-planshus i olika utföranden … Spettet 15 (1970) Harven 1 (1979) Moroten 2 (1976) … och radhus och kedjehus. Pepparroten 1 (1976) Krattan 16 (1970) Kvarteret Välten (1970) &nbsp; </div>

Övratorp

http://kartor.eniro.se/m/SeUzY

Följande text har hämtats från Folke Petterssons hembygdsforskning. Du kan läsa mer om Folke Pettersson och även få förklaringar till en del ord som används i gamla kyrkböcker via denna länk.

Så här skriver Folke Pettersson:

Längst bort i nordöstra Madesjö ligger Övratorp på gränsen till Kristvalla. Inte långt därifrån flyter Ljungbyån. Det är säkerligen utefter denna som de första bebyggarna kom. Ett stycke längre ned utefter ån ligger byn Meltorp, det mellersta nybygget. Det var då naturligt att kalla nästa bebyggelse vid ån för Övratorp – det övre nybygget. Det är egentligen ganska märkligt, att Övratorp kom att tillhöra Madesjö. I närheten ligger Rössbo, som tillhör Kristvalla, medan avståndet till närmaste by i Madesjö, Högebo, är större. Dessutom var vägen mellan Övratorp och Högebo i gamla tider ytterst dålig.

Bebyggelsen i Övratorp är som i alla andra -torpnamn i Madesjö från medeltiden, men på grund av frånvaron av källmaterial vet vi intet om de människor, som under medeltiden levde och verkade i Övratorp. Det är först från Gustav Vasas tid, som källorna börjar tala. I 1533 års register över fodring och gärd upptages en ”Suen Hufua”, som erlade de 2 mark penningar som krävdes av varje bonde i socknen.  Han nämnes ej i nästa källa, 1535 års register över erlagda städsleören och har i 1539 års fogderäkenskaper ersatts av ”Johan i Öffratörp”. Dennes avrad till Kronan var liten: ½ lispund smör och 2 fyrkar. Ingen fodring utkrävdes, vilket måste innebära, att hemmanet ansågs svagt. Efter Dackefejden råkade Johan som de flesta andra bönder ut för en höjning av avraden. Enligt 1551 års fogderäkenskaper hade den höjts till 1 öre, ½ lispund smör, fodring för 3 hästar årligen och för 2 s.k. konungs-hästar vart tredje år. Denna fodring löstes i allmänhet med pengar. Tio år senare  eller 1561 hade ytterligare tillagts 3 dagsverken till Kronan. När en noggrannare specificering av hemmanen ur skattesynpunkt gjordes på 1560-talet klassificerades Övratorp som ½ hemman. Johan var nu knekt och slapp betala någon skatt, när han var i tjänst. Enligt 1565 års tiondelängd var tionden på hemmanet mycket obetydlig:  1 skäppa korn men ingen råg. Det är ovisst, om den ”Hans i Öffratorp”, knekt, som nämnes 1566, är identisk med Johan. I 1569 års räkenskaper brukas emellertid hemmanet av ”Tuffwe Per”. Sannolikt blev han inte länge i Övratorp, ty i registret  över Älfsborgs lösen 1571 saknas Övratorp. Det måste berott på, att ingen brukare för tillfället fanns på hemmanet.

I 1572 års räkenskaper upptages en ”Truls i Öffratorp”, men han erlade ingen tionde, vilket var illavarslande. De två följande åren hette brukaren Mårten men 1575 hette han ”Karl i Öffratorp”. Hans tionde var endast ½ skäppa råg men intet korn. Enligt 1580 års räkenskap är en Truls brukare, men om han är identisk med 1572 års brukare av hemmanet, kan ej avgöras. Förhållandena i Övratorp de följande decennierna är okända, men 1600 hette brukaren Sven. Han är icke med i rumpe-skattlängden 1601. Sannolikt var hemmanet då utan brukare.

I 1612 års rulla över knekthemman i Madesjö upptages en Nils i Övratorp. Hemmanet taxeras till ½ och den årliga avraden eller räntan var ½ öre, ½ mark i städslepengar, 1½ mark i fodernötspengar, ½ lispund smör, 3 dagsverken och fodring för 3 hästar. Det var en mycket obetydlig avrad och Övratorp ansågs tydligen som ett svagt hemman. I Älfsborgs lösen betalade Nils 2 koppardaler. Bland ”uthfattiga och inhysesfolk” i samma lista upptogs en ”Jon”, som betecknades som ”slätt uthfattig”. Han behövde ej bidraga till Älfsborgs lösen. Men redan samma år kom en ny knekt att bruka Övratorp. Han hette Håkan och han skulle sitta där länge. I 1623 års räkenskaper kallas Håkan ”trumslagaren Håkan” och räknas till officerarna i Kalmar regemente. Hemmanet var nu en tid förmedlat till ¼, men räknades redan 1625      för ½. Håkan måste ha dött något av de följande åren, ty 1628 står ”Mariet i Öfratörp” som brukare. Hon var med största säkerhet Håkans änka. Hon deklarerade detta år följande tillgångar: 1 sto, 2 oxar, 4 kor, 3 kvigor, 4 får, 2 lamm. På hemmanet fanns också en s.k. husman, ”Jon i Öfratörp”, som var ägare till 2 kor och 1 kviga. Mariet kallas i fortsättningen ”Enkian i Öffratörp”. Hemmanet kallas visserligen 1629 ”öde” men det innebar endast, att Mariet under detta nödår ej kunde betala skatten till Kronan. Det var hon som väl framgått av tidigare framställningar ej ensam om! Vid  en ny deklaration 1633 erkände Mariet sig äga 1 tunna säd, 1 sto, 2 stutar, 3 kor,      2 kvigor. Det var ganska obetydliga tillgångar och Övratorp var fortfarande ett svagt hemman. Mariet måste ha varit en duglig kvinna, ty under hela 1630-talet brukade hon hemmanet, säkerligen för den minderårige son, som enligt kyrkoräkenskaperna 1639 skänkte 1 mark till Madesjö kyrka. Ännu i 1641 års mantalslängd står ”Enkian Mariet” för hemmanet och deklarerar: 1 dotter, 1 sto, 1 oxe, 1 stut, 2 kor, 3 kvigor,     2 får, 2 lamm, 1 ungsvin och 2 tunnor utsäde. Sonen hette väl Erik, ty 1644 står ”Erich i Öfratörp” och ”Enckan ibm” tillsammans för hemmanet, som fortfarande betecknas som ½.

Under senare hälften av 1640-talet försvann både Mariet och Erik från Övratorp. Mariet avled väl och Erik Håkansson flyttade någon annanstans om han inte avled också han. I mantalslängderna 1649 och 1650 heter brukaren ”Nills i Öfratorp”, men 1653 nämnes en ”Pehr Carlsson i Öffratörp” i domboken. Han var vittne i ett mål vid häradsrätten. Det behöver inte betyda, att han brukade hemmanet. I varje fall hette den officielle brukaren 1655 ”Matthess”, dvs Mats, och 1660 ”Håkan i Öffratorp”. Det fanns mer människor på hemmanet än vad mantalslängden anger. I 1665 års kyrko-räkenskaper förekommer en ”Per i Öfratorp”, som tillsammans med sin hustru gav    2 mark till kyrkan, och 1666 gav en ”Truls i Öfratorp” med hustru 2 mark. Dessa två familjer upptages i 1668 och 1669 års mantalslängder och har alltså brukat hemmanet tillsammans. Per i Övratorp förekommer bland undertecknarna av en petition för Sven Grysenius som kyrkoherde i Madesjö under den långa vakansen i Madesjö efter Aron Petri Stolpes död.

I 1686 års jordebok står ”Trullz Nilsson” ensam som brukare av Övratorp. Den årliga räntan för hemmanet anges till 3 dlr 8 öre 9 penningar, fortfarande en ganska obetydlig summa. I 1699 års jordebok står ”Per P.” som ensam brukare. I kyrkoräken-skaperna 1697 nämnes en ”Pehr Carlsson i Öfratorpsmåla” som på sin hustrus kyrk-tagningsdag gav 12 öre till kyrkan. Samma år gav ”Erik Simonsson i Öfratorp” 24 öre på sin högtidsdag. År 1704 omtalas i kyrkoräkenskaperna ”samkvämet hos Per i Öfratorp”, där man gjorde ett sammanskott till kyrkan, som inbringade 2 dlr 2 öre. Samma år nämnes uttryckligen ”skogvaktaren Per i Öfratorp”, som vid sin hustrus kyrktagning gav 20 öre. Det är denne som är identisk med Per P. i jordeboken. Han kom från Stora Persmåla. I domboken för 1689 finns landshövdingens fullmakt för Per Persson i St. Persmåla att vara skogvaktare i Madesjö m.fl. socknar i S. Möre.     I domboken 1721 nämnes skogvaktare Per Persson som svärfader till dåvarande brukaren av Övratorp Anders Jonsson. Bakgrunden är följande. Anders Jonsson i Övratorp anklagades vid tinget för att ha varit frånvarande på första böndagen 1721. På böndagarna var man skyldig att bevista högmässan. Anders Jonsson ursäktade sig med att hans svärfader gamle skogvaktaren Per Persson varit sjuk denna dag. Rätten bedömde detta som laga förfall för Anders Jonsson och frikände honom.

Anders Jonsson, som var född 1691 hade kommit till Övratorp genom giftermål    med Per Perssons dotter, som enligt husförhörslängden 1728-1740 hette Kerstin Persdotter. Enligt samma längd hade de en son Nils, gift med Ingrid. På hemmanet bodde vidare inhyses Olof med hustru Maria och dottern Ingrid samt båtsmannen Hans Friskopp med hustrun Ingela. Nils Andersson måste ha avlidit på 1740-talet,    ty i husförhörslängden 1749-1754 nämnes änkan Ingrid, och dess son Per Nilsson. Anders Jonsson och Kierstin Persdotter brukade fortfarande en hemmansdel, men Per Nilsson och hans hustru Elin brukade den andra delen. På 1750-talet var således Övratorp delat på två hemmansdelar, vardera på ¼ mtl.

Vi går nu över till Övratorps öden under perioden 1755-1788. Anders Jonsson och Kierstin Persdotter satt fortfarande kvar på sin hemmansdel under periodens första del. En son till Anders Jonsson hette Per Andersson, anges vara född 1724 och gift med en Kierstin. De lämnade snart Övratorp. Sonsonen till Anders Jonsson, Per Nilsson, som var född 1734 avled 1789. Han efterlämnade änkan Elin Månsdotter,    f. 1735, och 4 barn. Äldst av dessa var sonen Peter, född 1760. Därefter följde  Caisa, 1763, Stina 1767 och Ingrid 1775. Denne Peter Persson, kallad d.y., övertog hemmansdelen efter faderns död. Han gifte sig med Maria Marcusdotter, f. 1768. Fram till 1800 föddes följande barn: Cathrina 1783, Caisa Lena 1786, Stina 1786, Ingrid 1792, Sara Lisa 1797 och Lisa 1800. Per Nilssons och Elin Månsdotters yngsta dotter Ingrid Persdotter blev på 1790-talet gift med en Olof Månsson, f. 1767, som därefter tillträdde en hemmansdel. De fick till 1801 tre barn: Måns 1796, Peter 1798 och Lena Catherina 1801. Dessutom fanns ytterligare en hemmansägare: Peter Persson d.ä. Han var född 1750 och således tio år äldre än sin namne. Han var gift med Caisa Olofsdotter, f. 1756. De vigdes i Ljungby 1780 och fick under de följande åren 7 barn: Anders 1781, Stina 1783, Jonas och Caisa Lena (tvillingar) 1787, Maria 1790, Olof 1792 och Brita Stina 1794.  I Övratorp bodde också sockenskräddaren Måns Jonsson med hustru och två barn och båtsmannen Jonas Persson Friskopp med hustru och 4 barn.

Vid denna tid togs de usla vägförbindelserna mellan Övratorp och det övriga Madesjö upp vid häradsrätten i Vassmolösa. Vid hösttinget 1790 anklagade kronolänsmannen Swen Smedberg bl.a. Per Persson d.ä., Per Persson d.y. och änkan Elin Månsdotter för ”oduglig kyrko-, stads- och byavägar emellan Bruksvägen och Öfratorp.” Om ut-gången kan man läsa i Madesjö sockens historia, del 2, sid. 135 f. Det blev lättare att komma till och från Övratorp efter detta!

Vid sekelskiftet var Övratorp delat på tre hemmansdelar. Per Nilsson hade avlidit 1789. Hans måg Olof Månsson och dotter Ingrid övertog nu hemmansdelen. Peter Persson d.y. och d.ä. ägde var sin hemmansdel. Peter Persson seniors hustru Caisa Olofsdotter avled 1812 och Peter Persson tog undantag. Gården övergick till sonen Jonas Petersson, f. 1781, som brukade den med hjälp av tvillingsystern Caisa Lena och de yngre systrarna Maria och Brita Stina. Den äldre brodern Anders var gift i Ruskemåla. Även den äldre systern Stina hade ingått äktenskap och lämnat hemmet. Peter Persson d.y. och hans hustru Maria Marcusdotter brukade fortfarande sin hemmansdel. Av barnen blev dottern Cathrina 1804 gift i Kristvalla och dottern Caisa Lena gift i Torestorp. Dottern Sara Lisa dog ung. Olof Månsson och Ingrid Persdotter fick så småningom icke mindre än 8 barn tillsammans. Äldst var sonen Måns 1796, följd av Peter 1798, Lena Catherina 1801, Johannes 1803. Yngst var dottern Christina 1814.

Under åren 1815-1821 ingick Jonas Peterssons syster Caisa Lena äktenskap med Anders Börjesson, f. 1791 i Förlösa. De övertog därefter hemmansdelen. Fram till 1829 fick de 5 barn: Jonas 1819, Stina Cajsa 1821, Helena 1824, Peter 1826 och Charlotta 1829. Peter Persson d.ä. levde fortfarande som undantagsman. Peter Perssons d.y. och Maria Marcusdotters dotter Ingrid blev gift i Ljungby. Olof Månsson och Ingrid Petersdotter brukade fortfarande sin hemmansdel. Det fanns nu en torpare på hemmanet. Han hette Daniel Nilsson, var född 1788 och gift med Stina Måns-dotter, som var fyra år yngre än mannen. Dessutom bodde flera inhyses i Övratorp.

Under tidsskedet 1821-1840 skedde den förändringen att Jonas Petersson gifte sig med Stina Petersdotter, som var född 1802. De fick fram till 1834 sex barn: Stina Cajsa 1824, Maria 1826, Lovisa 1828, Charlotta 1830, Peter 1832 och Jonas 1834. Jonas Petersson avled 1838. Anders Börjesson och Cajsa Lena Petersdotter fick under 1820-talet fem barn, som redan omtalats. Olof Månssons hemmansdel ägdes nu av sonen Måns Olsson, f. 1796 och hans hustru Brita Stina Petersdotter, dotter till Peter Persson d.ä.

Under 1840-talet brukade Jonas Peterssons änka Stina Petersdotter sin hemmans-del på 1/6 mtl. Alla sex barnen vistades i hemmet. På nästa hemmansdel, som också var på 1/6 mtl blev Anders Börjesson och Cajsa Lena Petersdotter 1848 undantags-folk i och med att de avträdde gården till äldste sonen Jonas Andersson, f. 1819. Dottern Stina Cajsa hade året förut ingått äktenskap med hemmansägaren Fredrik Svensson i Lindås. Inom parentes kan nämnas, att denne Fredrik Svensson var halvbror till den för rånmord avrättade Jonas Svensson i Lindås. (Se härom Madesjö sockens historia, del 1, sid 474 ff.) Jonas Andersson vigdes 1848 vid Lovisa Peters-dotter, f. i Lenhofda 1829. Till Övratorp kom hon från St. Slät. Följande år föddes tvillingarna Peter Olof och Carl August. Den tredje hemmansdelen, 1/6 mtl, ägdes under 1840-talet fortfarande av Måns Olsson och Brita Stina Petersdotter. Övriga invånare i Övratorp var båtsmannen Peter Svensson Friskopp, född i Hälleberga 1810, och hans hustru Lovisa Petersdotter, som var från Kristvalla och född 1809. Undantagsmannen Olof Månsson avled redan 1843 och hans hustru Ingrid Pers-dotter 1850. Torparen Daniel Nilsson Hultman var nu änkling. Av de sju barnen bodde endast dottern Helena kvar i Övratorp.

Från Blomkulla kom 1843 inhyses Andreas Jönsson, som var född i Krumhall 1817. Han var gift med Lovisa Danielsdotter, född i Övratorp 1819 och dotter till ovan-nämnde Hultman. De hade två barn: Helena och Carl August, födda 1844 och 1850. Som torpare kom Johan Jacob Danielsson och dennes broder Gustaf Danielsson från St. Idehult 1850. De var födda i Övratorp 1826 och 1828  och tydligen söner till ovannämnde Hultman.

På 1850-talet inträffade en del förändringar i Övratorp. Måns Olsson och Brita Stina Petersdotter satt kvar på sin hemmansdel. Jonas Andersson och Lovisa Petersdotter fick på 1850-talet ytterligare tre barn: Johan Rickard 1851, Emelia Elisabet 1855 och Lorenz 1857. Brodern Peter Andersson, f. 1826, övertog en hemmansdel 1853 och gifte sig samtidigt med Walborg Johansdotter från Kristvalla, f. 1829. De flyttade emellertid till Kristvalla 1857. Från Kristvalla kom Bengt Håkansson, f. 1829, och hans hustru Maria Olofsdotter, f. 1828. De fick 2 barn: Per Olof 1854 och Anders 1856 men flyttade sistnämnda år till L. Ebbehult. Från Kristvalla kom 1856 Jonas Håkansson, f. 1817, och h.h. Christina Johansdotter, f. 1834. De fick sonen Anders Peter 1856 men flyttade 1858 tillbaka till Kristvalla. Från Kristvalla kom 1857 Nils Olsson, f. 1825, och Lovisa Månsdotter, f. 1820. De hade sonen Per August, f. 1849. Stina Petersdotter överlät sin hemmansdel på 1/6 mtl till sonen Johan Peter Jonsson, f. 1832, och hans hustru Emma Gustava Axelsdotter, född i St. Persmåla 1841. De fick 1860 sonen Johannes, som följdes av sex syskon: Albertina Wilhelmina 1863, Carl Gustaf 1865, Joseph Victor 1867, Johanna Sophia 1870, Ottilia Amanda 1872 och Anna Christina 1874.

Härmed är vi inne på 1870-talet. Nils Olssons hustru Lovisa Månsdotter avled 1879. Maken skulle överleva henne i 33 år. Han dog först 1912. Sonen Pehr August, som var född 1849, flyttade 1871 till Bruatorp och gifte sig med kyrkovärden och nämnde-mannen Jonas Svenssons dotter. Han blev själv nämndeman och landstingsman  och en mycket känd man i Madesjö. En son till honom var J. Gottfrid Nilsson, Barometerns lokalredaktör i Nybro och författare till Nybro köpings historia 1824-1924.

Johan Peter Jonsson avled 1878, men änkan Emma Gustava Axelsdotter med de sju barnen behöll hemmanet. Jonas Andersson och Lovisa Petersdotter flyttade 1879 till Åby. Äldste sonen Per Olof Jonsson, f. 1849, övertog samma år gården. Han ingick samma år äktenskap med Anna Lovisa Petersdotter, f. 1850 i Förlösa.

Vi övergår till förhållandena i Övratorp under 1890-talets första hälft. Nils Olsson, som förlorat sin hustru 1879, gifte 1882 om sig med Emma Gustava Axelsdotter,  som var född 1837. Hon medförde från ett föregående äktenskap döttrarna Ottilia Amanda, f. 1872, och Anna Kristina, f. 1874. Nils Olsson levde som undantagsman. Hemmansdelen ägdes av Carl G. Johansson, f. 1865. Nästa 1/6 mtl ägdes vid 1890-talets början av P.A. Gustafsson i Brantås, känd kommunalman i Madesjö under 1800-talets senare del, men 1893 kom gården under Nils Fredrik Jonsson, f. 1845     i Bäckebo socken. Han kom från Bäckebo till Övratorp med hustrun Emilia Johans-dotter, f. 1854 i Bäckebo, och 8 barn, födda i Bäckebo. Näst äldst var sonen Jonas Ludvig Nilsson, f. 1874. Han var inskriven vid sjömanshuset i Kalmar. Äldst var sonen Carl Nilsson, f. 1873, sedan oktober 1892 stamanställd. Emilia Sofia Nilsson var född 1876, Oskar Fredrik Nilsson 1878. (Dessa står i husförhörsboken upptagna med efternamn, vilket väl betyder, att de fötts i ett tidigare äktenskap). [Meningen är senare satt inom parentes med angivningen ”fel”.] Nästa barn var dottern Hanna Sigrid Elise, född 1879, Anna Viktoria 1886, Ebba Amalia 1890 och Hildur Maria 1893. Alla dessa var födda i Bäckebo. I Övratorp föddes 1894 sonen Nils Erik Martin.

Den tredje hemmansdelen ägdes under 1890-talets förra hälft fortfarande av Per Olof Jonsson och hans hustru, som 1887 fick dottern Ellen Viktoria Josefina. Fadern Jonas Andersson och modern Lovisa Petersson levde som undantagsfolk. Torparen Jonas Peter Gustafsson var född 1849 och sedan 1881 gift med Helena Andersson, f. 1844. Hennes son Carl Jonsson, f. 1871, flyttade 1894 från Övratorp i samband med att han ingick äktenskap. Deras dotter Augusta Matilda Sofia föddes 1882. Båtsmannen Abraham Friskopp blev änkling 1891 och flyttade bort från Övratorp 1893. Båtsmannen Peter Friskopps änka Stina Johansdotter bodde med sin dotter Theodelinda på Karl Johanssons 1/6 mtl men flyttade bort 1892. På hemmanet bodde även arbetaren Andreas Jonsson, f. 1817 och änkling sedan 1871 samt arbetaren Johan August Petersson, som var född 1846.

Övratorp tillhör de få hemman i Madesjö, varifrån ingen emigration skett. Laga skifte skedde under åren 1834-1836.

Öjersmåla

http://kartor.eniro.se/m/JxVFC

Följande text har hämtats från Folke Petterssons hembygdsforskning. Du kan läsa mer om Folke Pettersson och även få förklaringar till en del ord som används i gamla kyrkböcker via denna länk.

Så här skriver Folke Pettersson:

Detta hemmans namn är sammansatt av det ålderdomligt lydande medeltida person-namnet Öjer eller Öjar och ändelsen -måla -nyodling. Måla-bebyggelsen tillhör det senaste nyodlingsskiktet i skogsbygderna. Måla-gårdarna torde ha upptagits under senmedeltiden och 1500-talet. Så nämnes t.ex. Göljemåla först på 1590-talet. Öjersmåla nämnes dock redan i den äldsta källan för bebyggelsen i Madesjö, 1533 års register över fodring och gärd. Sannolikt har det upptagits vid slutet av 1400-talet eller under 1500-talets första decennier. Enligt ovannämnda källa hade ”Gudmund i Öijersmåla” att erlägga 2 mark penningar, vilket var samma belopp som alla andra Madesjöbönder måste erlägga. Gudmund förekommer icke i 1535 års städsleöres-register, vilket endast innebär, att han detta år ej behövt erlägga städsleöre, den avgift en nytillträdande kronobonde hade att erlägga vid tillträdet och därefter vart sjätte år. Gudmund hade väl erlagt avgiften något föregående år.

När de årliga fogderäkenskaperna började 1539 upptogs i dessa ”Bonde i Öijersmola”, som alltså avlöst Gudmund något föregående år. Hans avrad eller årliga arrende till Kronan var obetydligt, 9 örtugar samt fodring för en häst. Det tyder på, att hemmanet var relativt nytt och ännu ej blivit uppvärderat av fogden. I 1541 och 1542 års räkenskaper är Bondes avrad uppvärderad till 9 fyrkar, 3 dagsverken och fodring för 3 hästar, en ganska betydande höjning. Det var en allmän tendens under 1540-talets första år att höja kronoböndernas skyldigheter till Kronan, och detta blev en av de viktigaste orsakerna till den 1542 utbrytande dackefejden.

Bonde i Öjersmåla tycks emellertid ha hållit sig undan upproret, ty han satt kvar på hemmanet efter fejdens slut, men några år senare har han efterträtts av sonen Sven Bondesson, i 1545 års räkenskaper kallad ”Suend i Öijersmåla”. Fodringen hade nu höjts till 4 årliga hästar och 4 hästar vart tredje år. Denne Sven förekommer också i saköreslängden 1547. Där heter det, att han dömts att böta en oxe för att han ”slagit” ett rådjur. Dessa var reserverade för Kronan. Följande år återkommer Sven i sak-öreslängden: han fick böta 4 lod silver ”för våld”. På 1550-talet lät Sven Bondesson värva sig till knekt. I 1553 års knektrulla är han med i Truls’ i Kolsbygd rote och till-delades 2 alnar grönt brabant, som väl skulle användas till någon slags uniform. 1556 hade hans avrad höjts till 9 fyrkar, 1 kleff tååt, dvs en bunt bast, 3 dagsverken och fodring för 3 årliga hästar och dessutom en s.k. konungshäst vart tredje år. 1561 hade dagsverksskyldigheten ökats till fyra men var i övrigt oförändrad. 1565 värderades Öijersmåla som ½ hemman. Sven Bondessons avrad var emellertid oförändrad. I samma års tionderäkenskaper heter brukaren ”Jöns i Öijersmola”, vars tionde uppgick till 2 skäppor råg och lika mycket korn, vilket vittnar om ett visst välstånd. Skörden föregående år var således för den tiden icke obetydliga 30 skäppor råg och lika mycket korn. Jöns var sannolikt ”husman” på hemmanet, dvs brukade en del, men den officielle brukaren var fortfarande Sven. Det framgår av registret över Älfsborgs lösen 1571. Sven Bondesson deklarerade då ett innehav av koppar-1 lispund (cirka 7 kg), 6 oxar, 7 kor, 8 får, 7 svin och hästar för 10 mark. Skatten till Älfsborgs lösen blev 12 mark 1 öre. Detta bekräftar det intryck man fått av föregående års skatteprestationer från Öjersmåla: hemmanet var välmående – Sven måste ha drivit upp det under sina över 20 år på hemmanet! Sven satt fortfarande kvar 1575, då hans tionde var 1½ skäppa råg och lika mycket korn. Då är att märka, att tionden överlag detta år var sämre än vanligt. Skörden hade varit dålig.

Sven måste ha avlidit under senare delen av 1570-talet, ty i 1580 års fogderäken-skaper är en ”Nils i Öijersmala” upptagen som brukare. Hemmanet räknades fort-farande som ½ hemman. Hur länge Nils var verksam vet vi inte. I 1600 års räken-skaper heter brukaren ”Håkenn i Öijersmåla”. Enligt 1601 års ”rumpeskattlängd” ägde han 1 par oxar, 2 kor, 1 sto och 2 tunnor utsäde. Hur det gick för Håkan och hans hemman under de närmast följande svåra åren är obekant. Det tycks i varje fall icke ha varit knekthemman. Men 1612 var Öjersmåla ”öde”, dvs det kunde ej leverera skatten. Denna upptogs till 2 öre 6 penningar, städslepengar ½ penning, fodernöts-pengar 1½ penning, ½ mark smör (c:a 2 hektogram), 4 dagsverken och fodring för 3 årliga hästar. Ingen brukare nämnes i räkenskaperna. Följande år, 1613, är Öjersmåla upptaget på en lista över ödeshemman. Samtidigt har det förmedlats till ¼ hemman. Nu heter brukaren Per, som till Älfsborgs lösen hade att betala 1 koppardaler och 1½ silverdaler. Han var tydligen inte helt utblottad.

Per brukade fortfarande Öjersmåla, när 1620 den s.k. boskapspenningen skulle upptagas. Vid deklarationen för denna extraskatt uppgav Per följande tillgångar: åkerland till 3 tunnors utsäde, svedjeland till 1 tunna, 1 fåle, 1 sto, 2 oxar, 4 kor, 4 kvigor, 2 stutar, 4 ungnöt, 8 får, 3 lamm. Det blev boskapspenning till 2 dlr 13½ öre, vilket placerar Öjersmåla ungefär i mitten bland hemmanen i Madesjö. Per måste ha drivit upp hemmanet under åren efter 1613. Han var icke knekt och var därför ej inblandad i det stora soldatmyteriet 1624 utan satt kvar i Öjersmåla. Han nämnes ännu 1628, då en ny boskapspenning utlystes, vilken fordrade en ny deklaration av tillgångarna. Per eller Peder, som han kallas i mantalslängden för boskaps-penningen deklarerade följande tillgångar: 3 tunnor utsäde, 1 häst, 2 oxar, 4 stutar, 4 kor, 1 kviga, 3 får, 1 ungsvin. Följande år, 1629, var ett svårt nödår och Öjersmåla förmedlades till ¼ mantal, och förklarades ”½ öde”, vilket innebar, att det endast kunde leverera hälften av den på hemmanet vilande årliga räntan. Per fortsatte dock att bruka Öjersmåla. Visserligen står det utan brukare i 1633 års jordebok men i boskapspenningslängden från samma år var Per med och deklarerade 1 tunna utsäde, 1 ungsto, 2 stutar, 3 kor, 2 kvigor, 5 får och 2 ungsvin. Kreatursbeståndet var som synes reducerat i förhållande till 1628. I den ordinarie mantalslängden 1633 står ”Peer i Öijersmåla” för 3 personer, 6 tunnor råg och lika mycket korn. Han stod sig gott!

Som på så många andra hemman fanns också i Öjersmåla människor, som icke omnämnas i mantalslängderna. I kyrkoräkenskaperna 1639 nämnes att en ”Kirstin” i Öjersmåla skänkt 2 mark till Madesjö kyrka och att ”Anders hustru i Öjersmåla” skänkt lika mycket. Kirstin kan möjligen vara Pers hustru men vem Anders var är obekant. I mantalslängden 1641 heter brukaren av Öjersmåla Jöns. Han var gift och redovisade sina tillgångar: 1 sto, 2 oxar, 2 stutar, 12 (!) kor, 8 får, 4 lamm, 3 tunnor utsäde. Man får intrycket, att hans hem var ganska välbärgat. På hemmanet bodde också två kvinnor: Brita och Ingeborg, som dock ej redovisade några tillgångar. De är upptagna under rubriken ”Ryttare och Knektar” och var väl soldathustrur eller soldatänkor.

I 1644 års mantalslängd heter brukaren Nils. Hemmanet upptages fortfarande som halvt. Nils brukade Öjersmåla hela 1640-talet. När Madesjö prästgård 1650 skulle rustas upp bidrog Nils med ett belopp av 6 öre, vilket var mera än det låter! I 1655 års mantalslängd har Nils efterträtts av en ”Joen i Öijerssmåhla”, men 1660 hette brukaren ”Peer i Öijersmåhla”. Han satt kvar ännu 1669, då han emellertid hade en ”husman” ”Hans i samma gård”, som var gift och hade en mantalsskriven dräng. Det fanns ytterligare folk i Öjersmåla. År 1670 skänkte ”Jöns i Örsmåla” ett bidrag till kyrkans målning, enligt vad kyrkoräkenskaperna förmäler. Både Per och Hans omtalas vid flera tillfällen under 1670-talet. I realiteten var tydligen Öjersmåla redan uppdelat på flera brukare, fastän det officiellt endast brukades av en. Enligt 1686 års jordebok hette brukaren ”Pehr Erichsson”, tydligen identisk med ovannämnde ”Peer i Öijersmåhla”. Den årliga räntan till Kronan var nu satt till 3 dlr 21 öre. Per fick 1683 en son döpt till namnet Olof.

År 1697 inventerades kvarnbeståndet i Madesjö av en särskild kommission. I dess protokoll konstaterades, att ”får Enkian lijtet mahla åt sig sielf men intet för andra.” Det fanns alltså en kvarn på ägorna men det var sannolikt en s.k. skvaltkvarn i någon bäck. Sannolikt var det Pers änka som satt kvar i Öjersmåla. I 1699 års jordebok är nr 245 Öjersmåla upptaget som ½ mantal. Det brukades dels av ”änkan” dels av ”Lars”. Den årliga räntan anges nu till 3 dlr 22 öre 2 penningar.

År 1701 genomfördes den viktiga reform, som gav kronobönder rätt att friköpa de hemman de hittills brukat som Kronans arrendatorer, en av de viktigaste i den svenska bondeklassens historia. Nu kunde ett kronoskattehemman säljas av ägaren, utan att myndigheterna lade sig däri. I Öjersmåla måste en sådan transaktion ha skett omedelbart, ty 1705 gavs i testamente till Madesjö kyrka 8 öre plus 8 öre för bårklädet för avlidne ”Nils i Öjersmåla”. Han måste ha kommit till hemmanet efter 1699, då änkan och Lars stod för var sin del. Snart skedde flera förändringar. Vid vintertinget 1715 uppvisade Påwel Nilsson från Flemmingeland ett köpebrev av d. 12 dec. 1714, enligt vilket Daniel Jonsson och hans hustru Gunnel Persdotter för 43 dlr smt försålt ¼ mtl skatte-krono-hemmanet Öjersmåla till honom. Försäljningen hade godkänts av förmyndarna för Gunnels barn i ett föregående äktenskap, Håkan Persson i Öjersmåla och Johan Israelsson i Gislatorp. Andra uppbud skedde vid sommartinget samma år. I Öjersmåla fanns således efter 1715 två hemmansägare: Påvel Nilsson och Håkan Persson, som vardera ägde ¼ mtl. Det är ej möjligt att avgöra, om Gunnel Persdotter var dotter till den tidigare brukaren Per Eriksson, men det förefaller sannolikt, eftersom förmyndaren för hennes barn var Håkan Persson. Namnlikheten tyder på, att de var syskon.

Endast några år senare blev Öjersmåla platsen för en skandal. Vid tinget 1719 ”framhade” länsmannen Jonas Eriksson för tingsrätten ”gifte bonden Håkan Persson i Öjersmåla och lediga kvinnspersonen Sigrid Jonsdotter, ibm”. De anklagades för enkelt hor och erkände. Håkans hustru hette Elin Persdotter. Hon begärde och fick skilsmässa från Håkan. Namnet tyder på, att hon kan ha varit syster till tidigare nämnda Gunnel Persdotter. Utom för hor anklagade hon Håkan för att ha varit ”elak” mot henne. Håkan dömdes till att böta 80 dlr smt och Sigrid Jonsdotter att böta 40 dlr smt. De skulle vidare stå 3 söndagar på pliktpallen i Madesjö kyrka. Enligt protokollet ”caverade” dvs gick i borgen för Sigrids böter fjärdingsmannen Jon Danielsson i Jonsryd. Var hon hans dotter?

Efterspelet följde vid sommartinget 1720. Elin Persdotter kärade till sin f.d. man Håkan Persson och krävde sin giftorätt i boet. Inventering hade skett d. 29 okt. 1719. Enligt denna uppgick hennes del i lösöret till 33 dlr 4 öre smt, jämte 2½ tunna korn och 2 tunnor råg av årets gröda samt 7 häckar hö ”förutom ett nytt baktråg hon påminner glömt vara, vilket kunde vara värt 8 öre smt”. Hemmansdelen ¼ Öjersmåla värderades nu till 60 dlr smt. Av Håkans svar framgick att han var skuldsatt över huvudet, men han lovade att avbetala skulderna. Av de två barnen fick Håkan behålla den ena sonen och Elin den andra. De fick arvsrätt till hemmanet, ”när de därtill förmögne blifva.” Följande år fick målet en dramatisk fortsättning, då Håkan rymde ”med sin concubina” som det heter i protokollet. Vem som närmast övertog hemmansdelen är ej klart, men 1740 var Öjersmåla delat mellan Ingemund Persson med hustru Kerstin och Nils Påvelsson med hustru Karin. Den sistnämnde var säkerligen son till Påfwel Nilsson och det är möjligt, att den förre var broder till den rymde Håkan Persson.

I husförhörslängden 1755-1788 är Öjersmåla delat i fyra hemmansdelar. Ingemund Perssons änka Kerstin Påvelsdotter brukade en del. Hon hade två söner hemma, Jon Ingemundsson, f. 1738, och Sven Ingemundsson, f. 1743. På gårdens ägor bodde båtsmannen Per Nilsson med hustru Anna Josephsdotter och sonen Jonas. Den andra hemmansdelen ägdes av Jonas Månsson, f. 1726 och hans hustru Maria Nilsdotter. De fick sju barn: Ingrid 1755, Elin 1757, Maria 1759, Peter 1763, blev båtsman i Ljungby, Caisa 1765, Stina 1768, Eric 1770. Den tredje delen ägdes av Per Ingemundsson, f. 1726 och hans hustru Caisa Olofsdotter, f. 1733. Per Ingemundsson var också son till Ingemund Persson, som gift sig och fått en hemmansdel. Han hade tre barn: Nils, f. 1753, Kierstin 1757 och Ingemund 1762.
Den fjärde hemmansdelen ägdes av Håkan Eriksson, f. 1729, och hans hustru Kierstin Nilsdotter, f. 1742. Efter hennes död gifte Håkan Eriksson om sig med Karin Persdotter, f. 1739. Det fanns en son Eric, född 1774. Båtsman var Peter Engelsman, som tjänstgjorde för Rås, f. 1730 och gift med Sara Andersdotter, f. 1724. De hade tre barn. Båtsman för Öjersmåla var Jonas Svensson Höjer, f. 1767.

Håkan Eriksson förekommer i Madesjö sockens historia. 1774 ålade länsstyrelsen i Kalmar socknarna i Södra Möre att gemensamt anlägga ny väg över länsgränsen mot Blekinge vid Brömsebro och även göra ny bro över gränsbäcken. På socken-stämma i Madesjö åtog sig Håkan Eriksson att utföra Madesjös del av arbetet mot en entreprenadsumma av 570 dlr smt. Vid en följande stämma ställde Håkan Eriksson borgen för att arbetet skulle bli ordentligt utfört. Borgensmän var Olof Håkansson i Kvarnakulla och Nils Nilsson i Brixslät. Vid sockenstämman d. 20 augusti 1775 anmäldes, att Håkan Eriksson hade vitsord av kronobefallningsmannen Craelius ”att han röjt sin väg försvarligt och väl.” Han rekommenderades till höjt arvode. Sedan laga syn skett på vägen och bron krävde Håkan Eriksson av stämman d. 5 november 1775 att få höjt arvode. Det blev uppskov men på en ny stämma d. 13 oktober 1776 fick han beviljade 12 öre smt av varje fullt hemman. Den laga synen vitsordade att Håkan Eriksson gjort ett gott arbete.

I husförhörslängden 1782-1801 har Jon Ingemundsson tillträtt fädernegården. Han ingick 1781 äktenskap med Anna Israelsdotter, f. 1752. De fick tre barn: Stina 1785, Peter 1789 och Kaisa Lena 1792. Brodern Sven Ingemundsson brukade nu en hemmansdel. Han var född 1743 och gifte sig 1786 med Maria Nilsdotter, f. 1766. De fick tre barn: Ingemund 1787, Lena 1790 och Nils 1795. Håkan Eriksson brukade alltjämt den tredje hemmansdelen men bodde i Ekaryd. Båtsman var Jonas Höjer, f. 1767 och 1787 gift med Maria Christoffersdotter, f. 1748.

Under tiden 1802-1815 tog Sven Ingemundsson undantag av Håkan Nilsson, som var född 1773, och dennes hustru Stina Jonsdotter, f. 1785 och dotter till Jon Ingemundsson och Anna Israelsdotter. Sven Ingemundsson avled 1807. Jon Ingemundsson avled 1802. Han hade tre barn: Stina, f. 1785 och som ovan sagts gift med Håkan Nilsson, Peter född 1789 och Kajsa Lena född 1792 och 1812 gift i Knappsmåla. Gården övertogs av Sven Ingemundssons son Ingemund Svensson, f. 1787 och gift med Caisa Lena Nilsdotter, f. 1789. De fick två barn: Jonas 1812 och Stina 1815. Det fanns nu endast två hemmansdelar i Öjersmåla.

Under åren 1815-1821 förblev ägandeförhållandena oförändrade, men barnskarorna växte. Håkan Nilsson och Stina Jonsdotter fick fem barn: Ingrid Lena 1806, Johanna 1809, Lena 1813, Johannes 1816 och Lovisa 1818. Ingemund Svensson och Caisa Lena Nilsdotter fick fyra barn: Jonas 1812, Stina 1815, Stina Caisa 1817 och Axel 1820. I Öjersmåla bodde dessutom undantagsänkorna Maria Nilsdotter och Annika Josephsdotter. Båtsmannen Anders Magnusson Öman hade gift sig 1816 och flyttade 1819 till Kristvalla.

Under 1820- och 1830-talen brukade Håkan Nilsson och Ingemund Svensson sina hemmansdelar. Håkan Nilsson och Stina Jonsdotter fick 1822 ytterligare ett barn sonen Fredric. Äldsta dottern Johanna blev gift i Östra Skedebäckshult med Jonas Petersson. Ingemund Svensson och Cajsa Lena Nilsdotter fick ytterligare två barn: sonen Peter 1824 och dottern Lovisa 1826. Undantagsänkan Annika Josephsdotter, som bodde på ägorna, avled 1835. Kvar var undantagsänkan Maria Nilsdotter.

På 1840-talet flyttade Ingemund Svensson 1848 till Norra Bondetorp. Gården över-togs av sonen Jonas Ingemundsson, f. 1812 och hans hustru Christina Håkansdotter, f. 1824, som 1847 fått sonen Carl. Christina Håkansdotter var dotter till Håkan Nilsson. Denne tog 1851 undantag av sonen Johannes Håkansson, f. 1816, och hans hustru Caisa Lena Danielsdotter från Östra Madesjö, f. 1818. De hade tidigare haft gård i Östra Madesjö men flyttade nu till Öjersmåla. Johannes’ broder Fredric blev dräng och systrarna Lena och Lovisa pigor hos brodern. Båtsman var från 1849 nr 245 Carl Johan Petersson Öman, född i Segerstad 1831.

På 1850-talet skedde en avgörande förändring när Johannes Håkansson 1856 avled och hans hustru Cajsa Lena Danielsdotter samma år flyttade tillbaka till Östra Madesjö. Det fanns inga barn och hemmansdelen övergick genom arv till Jonas Ingemundssons hustru Christina Håkansdotter. Därmed blev Öjersmåla en enda gård, tillhörig Jonas Ingemundsson och hans hustru. De fick ytterligare två barn på 1850-talet: 1855 föddes Johanna Gustava och 1857 Johan Peter. Undantagsmannen Håkan Nilsson avled 1852. Undantagsänkan Stina Jonsdotter och hennes dotter Lena Håkansdotter bodde kvar på ägorna. Undantagsänkan Maria Nilsdotter avled 1852. Båtsman var Carl Johan Petersson Öman. Han var gift och hade tre barn.

På 1860-talet fick Jonas Ingemundsson ännu en son Jonas August, född 1862. Båtsman Öman flyttade 1863 till Östra Rismåla.

På 1870-talet tog Jonas Ingemundsson och Christina Håkansdotter undantag av dottern Johanna Gustava Jonsdotter och hennes man Peter Olof Petersson, f. 1851. De fick 1879 sonen Axel Werner. Jonas Ingemundssons äldste son Carl flyttade 1871 till Norra Bondetorp. Brodern Johan Peter Jonsson gifte sig 1880 med Amanda Kristina Jonsdotter, f. 1848. De fick samma år dottern Edla Mathilda. Ny båtsman var Pehr August Johansson Öman, f. 1858. Han kom 1878 från Stora Agebo och gifte sig samma år med Stina Nilsdotter från Mortorp.

På 1880-talet skedde den väsentliga förändringen att Peter Olof Petersson emigre-rade till USA. Hustru och de fyra barnen stannade i hemlandet. Gården köptes av Johan August Olsson i Brunnsryd. Jonas Ingemundsson avled som undantagsman 1890, efterlämnande änkan Kristina Håkansdotter och sonen Jonas August. Den andre sonen Johan Peter Jonsson bodde med hustrun Amanda Kristina Jonsdotter och 2 barn på ägorna. Han kallades arbetare. Båtsmannen Pehr August Johansson Öman flyttade 1881 med hustru och dotter bort från ägorna.

Under åren 1891-1896 brukade Johan August Olsson i Brunnsryd det ½ mtl Öjers-måla han 1887 köpt. Hans hustru hette Johanna Helena Petersdotter, född 1835 i Hälleberga. De hade fem barn: äldste sonen Johan Conrad, f. 1865 emigrerade 1892 till USA, men återvände till Sverige 1896. Jonas Emrik var född 1869, Adelina Constance 1874, Hulda Sofia 1876. Jon Ingemundssons änka Kristina Håkansdotter avled 1895. Arbetaren och husägaren Carl Jonsson och hans hustru Hilda Sofia Petersdotter hade tillsammans 10 (tio!) barn. Tre av dem emigrerade till USA åren 1891, 1895 och 1896. Per Olof Petersson bodde fortfarande i USA. Hans hustru och fyra barn bodde på Öjersmåla ägor.

Inget laga skifte ägde på 1800-talet rum i Öjersmåla. Den förste utvandraren från Öjersmåla var Frans Oskar Jonsson, f. 1859, som 1887 emigrerade till USA. Samma år reste hemmansägaren Pehr Olof Petersson till USA, lämnande hustru och fyra barn i det gamla landet. Sannolikt tänkte han komma tillbaka till Öjersmåla med en sparad slant. 1891, 1895 och 1896 emigrerade tre söner till arbetaren och husägaren Carl Jonsson till USA. 1897 emigrerade hemmansägaren Jonas Emrik Johansson. Han var näst äldste son till Johan August Olsson från Brunnsryd, som köpt Öjers-måla. Samma år emigrerade pigan Alma Kristina Vilhelmina Jonsson, f. 1877, till Tyskland. År 1902 emigrerade arbetaren Amandus Konrad Karlsson, f. 1879, till USA. Han var den siste från Öjersmåla.